Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

En säsong brännmärkt av skandaler

Valborgsmässoafton är en högtid som piggt och friskt blandar gammalt hedniskt med mindre gammalt kristet tillsammans med några matskedar vanlig hederlig bondepraktikan. Vad det kanske mest av allt symboliserar nu för tiden, i alla fall underförstått, är firandet av vårens och ljusets ankomst, man bränner så att säga bort den mörka vintern.

Om vi ser till engelsk fotboll så finns det i år kanske fler goda skäl än någonsin tidigare att elda igång majbrasorna. För det har varit ett år osedvanligt fyllt av skandaler och kontroverser som man mest av allt önskar att man kunde slänga på elden och låta minnena av dem brinna bort. Majbrasorna har gott med bränsle i år.

Så varför inte samla ihop bränslet som finns där i en hög, hälla på tändvätskan och därefter tänka på annat under återstoden av våren och sommaren. Trots allt, imorgon är en annan dag.

:::

Det dubbla rasismproblemet

England är knappast ensamt med problemen. Den svenska rasismdebatten inom fotbollen tog fart i och med att Bosse Hansson gjorde sig själv olycklig i radio. Men debatten har varit som allra mest intensiv i England.

Möjligen var startskottet bråket mellan Luis Suarez och Patrice Evra förra säsongen. Tätt i följd på den skandalen uppstod även bråket mellan John Terry och Anton Ferdinand som spred sig in i den här säsongen.

I domstol friades John Terry i och med att hans avsikter inte kunde bevisas enligt en straffrättslig skala. FA:s senare utredning tillämpar dock en civilrättslig och där fälldes han. Något som ledde till John Terrys beslut att hoppa av det engelska landslaget, ett beslut han nu verkar ha omvärderat.

Rasismanklagelserna mot Chelseas spelare verkar dock ha satt sig. Efter en kontroversiell match på Stamford Bridge mellan Chelsea och Man Utd så får spelare i Chelsea för sig att anklaga domare Mark Clattenburg för rasism, något som visar sig fullständigt ogrundat.

Dessa högprofilerade incidenter har gjort att rasism har varit ett granskat och återkommande tema i medias granskning av engelsk fotboll.

Därför var det särskilt märkligt när FA förhöll sig så märkligt passiva och undflyende då engelska fans i samband med en match mot San Marino stod för rasistiska ramsor, och utförde en version av en gammal Wengerklassiker: ”We did not hear that!”

:::

När lammen tystnar

Vad exakt som låg bakom Luis Suarez beslut att mitt under brinnande match bita Branislav Ivanovic vet vi inte och kommer aldrig få veta. Om det ens var ett beslut i någon betydelsefull mening är väl oklart.

Ett beslut betraktade FA:s oberoende panel emellertid det som och dunkade till med ett av de mer saftiga straffen de lyckats utdela. Mest intressant var det uttalade medgivandet att högprofilerade spelare har ett större ansvar än andra spelare.

I Luis Suarez fat låg naturligtvis hans personliga historik av tidigare kontroverser och hans oförmåga att visa på något genuin ånger. Den mest betydelsefulla konsekvensen av Suarez hjärnsläpp kan vara att vi sett honom göra sin sista match i England, åtminstone i Liverpooltröjan.

:::

Upprättelsen från Hillsborough

Den rättsliga och mänskliga skandal som följde på Hillsboroughkatastrofen har legat som en våt filt över engelsk fotboll i 24 år. Den här säsongen kom dock till sist upprättelsen.

Myndigheter i försök att dölja sina egna misslyckanden, likt professionella byråkrater så ofta gör, valde att istället skuldbelägga supportrarna. Ivrigt behjälpta av nyttiga idioter i media och därefter politiker som gömde de faktiska bevisen bakom hemligstämplar.

Allt detta var möjligt att göra i en tid när engelska fotbollssupportrar mest sågs som våldsbenägna flockdjur. Men sanningen vill fram.

I helgen begravdes Anne Williams. Som mor till ett av offren lade hon mer än två decennier i sin kamp för rättvisa. Glädjen mitt i sorgen är att hon inte behövde dö utan upprättelse.

:::

Strålande match av Aston Villa igår. Samtidigt ett uselt resultat för Wigan och man undrar om det där var matchbollen i nedflyttningsstriden. Känns just nu som dödsstöten för Wigan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Dortmunds framgångar en förebild för Aston Villa

Det har så här långt varit en hård säsong för Aston Villa. De har ständigt befunnit sig i botten av tabellen, i varierande grader av kris, och nu med blott fyra matcher kvar på säsongen så befinner de sig indragna i en ångestfylld kamp mot inte minst Wigan om att faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League. Det första steget i denna kamp sker idag på hemmaplan mot Sunderland, en match där den enda rimliga målsättningen är seger.

Men givet att Aston Villa skulle klara sig kvar i Premier League, så ser framtiden därefter tämligen ljus ut för klubben. Det unga lag som Paul Lambert den här säsongen mer eller mindre har tvingats att ställa på benen har då växt till sig, med värdefull erfarenhet, och kan på lite sikt bli till en etablerad kraft i Premier League.

Ett skäl till optimism för Aston Villa kan härledas från den gångna veckans semifinaler i Champions League, där Dortmund utgör ett bra exempel på en klubb som gått igenom ett motsvarande stålbad som Aston Villa nu gör för att därifrån bygga nytt och bygga vidare och uppnå en ytterst konkurrenskraftig position inom såväl europeisk som inhemsk fotboll.

Det kan synas som om Aston Villa och Dortmund har väldigt lite gemensamt, den ena klubben befinner sig i botten av Premier League och den andra klubben i toppen av Bundesliga och Champions League. Men där finns trots allt en hel del gemensamma faktorer, vid sidan då av Paul Lambert på managerposten i Aston Villa, med spelarförflutet i just Dortmund. Men båda klubbarna har också tvingats genomgå liknande ekonomiska saneringar från hyfsat höga tidigare positioner.

Likt Dortmund så har Aston Villa också medvetet valt att satsa mycket på egna talanger och unga spelare. Dortmund har skapat ett imponerande lagbygge på det fundamentet, Aston Villa har nu möjlighet att göra detsamma. Återigen under förutsättning att de lyckas hålla sig kvar i Premier League. Vad som möjligen skiljer Aston Villas situation från Dortmunds är att ”glastaket” i Premier League är lägre placerat, att som i Tyskland slå sig in bland de tre-fyra bästa klubbarna möts med avsevärt större inträdesbarriärer.

Båda klubbarna är resursmässigt underlägsna sina respektive ligors stora drakklubbar. Aston Villa har fått sälja flera av sina bästa spelare till Premier Leagues storklubbar. På motsvarande sätt har Dortmund nu, trots sina sentida framgångar, tvingats acceptera att några av klubbens största stjärnor lämnar i sommar för Bayern München. Konststycket för båda klubbarna handlar om att acceptera den positionen och vända den till något positivt.

:::

Men, som sagt, det som är av allt överhängande vikt i nuläget för Aston Villa är att hålla sig kvar i Premier League. Med matcher mot Sunderland (h), ikväll, Norwich (a), Chelsea (h), och till sist i sista omgången mot Wigan (a), så ser det ut att vara i alla fall mycket möjligt för Aston Villa.

Och i så fall börjar det ljusna i slutet av tunneln. Finansiellt så börjar Aston Villa ta sig ut ur den nedstramning som ägaren Randy Lerner genomfört. Försäljning av spelare har reducerat lönebudgeten, och till sommaren så går de sista av spelarkontrakten ut från Martin O’Neills tid som manager, en tid under vilken klubbens lönebudget steg till svårhanterliga nivåer.

Sett till spelartruppen har Aston Villas en av Premier Leagues allra yngsta spelartrupper och har därmed mycket att bygga vidare på. Laget består av en mängd egna produkter och unga talanger och påfyllnaden underifrån ser mycket ljus ut med tanke på att Aston Villa för bara några veckor sedan vann den prestigefyllda ungdomsturneringen NextGen Series. Aston Villa har en av Englands främsta och mest produktiva ungdomsakademier.

:::

Jämförelserna mellan Dortmund och Aston Villa ska naturligtvis inte dras för långt. Framför allt ska de inte förleda någon till att förvänta sig att Aston Villa inom något år eller två ska konkurrera i toppen av Premier League och spela i Champions League. Det är inte realistiskt, i Tyskland finns bara ett Bayern men i England finns det fyra-fem.

Däremot kan Aston Villa följa en liknande strategi som Dortmund och därmed uppnå framgång och framsteg. Båda klubbarna har flirtat med nedflyttning, båda klubbarna har haft ekonomiska problem. Båda klubbarna har valt att satsa på unga spelare och en ung och dynamisk manager. Följer Aston Villa samma spår så bör en mittenplacering i Premier League nästa säsong inte vara någon omöjlighet.

Och därifrån kan det börja bli aktuellt att titta uppåt mot de europeiska cupplatserna. Sund utveckling sker nästan alltid i små steg snarare än stora hopp framåt. Först måste dock Aston Villa ta de nödvändiga stegen den här säsongen. Och det första av dessa steg måste tas ikväll hemma mot Sunderland.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Vinnare och förlorare

Omgångens vinnare: Stoke och Chelsea

Med segern mot Stoke så vandrade Stoke upp på 40 poäng och tolfte plats i tabellen. Med tre omgångar kvar ligger de alltså minst sex poäng före nedflyttningsstrecket, därtill med bättre målskillnad, och jag skulle tro att Stoke därmed har säkrat fortsatt spel i Premier League. Ryktet om Stokes död synes alltså ha varit överdrivna.

Naturligtvis var det här också en fantastisk omgång för Chelsea. Vinst mot Swansea samtidigt som både Tottenham och Arsenal tappade poäng i sina respektive matcher. De har därtill kvar en hängmatch på Arsenal mot just Tottenham hemma på Stamford Bridge. Chelsea hade inte kunnat önska så mycket mer från den här helgen.

Liverpool får ett hedersomnämnande. Blott det andra laget som sedan typ bronsåldern mäktat med att göra sex mål mot Newcastle på St James’ Park. Och detta utan en viss Luis Suarez i laget. Imponerande.

:::

Omgångens förlorare: Wigan och Newcastle

Usch. Wigan hade 2-1 mot Tottenham, just en sådan där vinst som tidigare säsonger har propellerat dem uppåt i tabellen och ovanför det förhatliga nedflyttningsstrecket. Men på grymmaste Fergietime så kvitterar alltså Tottenham. En poäng är förvisso en poäng, men Wigan förlorade här snarare två poäng. Det var inte något bra resultat för något av lagen.

Herregud Newcastle! 0-6 i baken är inte nådigt. Än värre är att resultatet drar dem spikrakt tillbaka in i nedflyttningsstriden. Aston Villa kan ikväll gå upp på samma poäng med väldigt jämn målskillnad, samtidigt som Wigan om de vinner sin hängmatch sniffar tätt bakom endast två poäng efter och en i så fall bättre målskillnad. Tuffa tider för Alan Pardew.

Hedersomnämnandet här får gå till Reading och QPR som med sitt extremt tafatta 0-0-resultat tidigare idag garanterade att båda får tillbringa nästa säsong i The Championship. Vinst för något av lagen och de hade haft en i alla fall teoretisk möjlighet att hänga kvar. Men det är två sedan länge resignerade klubbar och spelare.

:::

Omgångens vetefan – Arsenal och Tottenham

Det är inte helt lätt att veta hur man ska se på Arsenals och Tottenhams resultat den här helgen.

Det första intrycket vad gäller Tottenham är att oavgjort mot Wigan är en missräkning och att de där tappade två poäng. Alltså förlorare. Samtidigt kan man ju se det som en vinst att inte tappa gentemot Arsenal i tabellen trots att man bara spelade oavgjort mot Wigan. Sådana frikort får man ju inte alltid. I så fall vinnare.

Likaledes Arsenal. Å ena sidan misslyckades de idag att vinna på hemmaplan mot ett inte överdrivet motiverat Man Utd och kändes väl märkligt nog heller aldrig riktigt nära att göra det. Som om de försiktigt bevakade den där poängen. Därmed tappade de en gyllene möjlighet att dra ifrån Tottenham i tabellen. Förlorare om vi tänker så. Samtidigt så, i och med Tottenhams poängtapp, så har de nu klarat av en tuff ligamatch och behåller försprånget ned till Tottenham, och pressar dem att vinna borta mot Chelsea. Tänker vi så är Arsenal vinnare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Robin van Persie symboliserar skillnaden mellan Arsenal och Man Utd

I och med att Man Utd i måndags, med en månad och fyra omgångar kvar av säsongen, säkrade ligasegern så har det funnits en kutym att motståndarna i de återstående matcherna formar hedersvakt åt dem inför match. Ett tecken på kollegial respekt. Jag kommer inte ihåg när den traditionen först inleddes, men den har i alla fall varit levande i ett antal år.

Nu slumpar det sig då så att Man Utds första match efter säkrad ligatitel råkar vara mot Arsenal på Emirates. Vilket då händelsevis råkar vara lite extra kontroversiellt eftersom Arsenals stora stjärnspelare Robin van Persie inför den här säsongen valde att lämna Arsenal för just Man Utd. Idén om att behöva forma hedersvakt för Robin van Persie betraktas i vissa kretsar som fullständigt förskräcklig.

Bakom denna idé ligger en flera avseenden märklig svekdebatt. Det menas alltså att Robin van Persie svek Arsenal genom att lämna klubben, och i synnerhet då för Man Utd. Exakt i vad sveket består är något oklart. Det var till sist ändå Arsenal som fattade ett självständigt beslut att sälja honom, bland annat efter att ha varit ovilliga att erbjuda van Persie en marknadsmässig lön. För sitt beslut fick Arsenal in £24m för spelaren.

Motivbilden består också av ambition. Fotbollsspelare vill vinna titlar och kommer att söka sig till klubbar där de har bäst möjlighet att förverkliga denna förhoppning. Robin van Persie är inget undantag i det avseendet, särskilt som han har börjat uppnå en viss ålder.

I stort sett alla spelare lämnar dock vid något eller flera tillfällen en klubb som de varit länge i, och som av något skäl ligger dem varmt om hjärtat, i syfte att i en ny klubb uppnå personliga ambitioner som den förra klubben inte kan förverkliga. Det är inte någon unik situation, tvärtom är den väldigt vanlig och en fullt naturlig process inom fotbollen.

Om Robin van Persie av det skälet ska anses ha svikit Arsenal, så måste i stort sett alla professionella fotbollsspelare vara svikare. Men en sådan definition blir naturligtvis omöjlig, och säger av det skälet långt mycket mer om supportrars irrationella och orealistiska syn på relationen mellan klubb och spelare än vad den gör om spelarnas moraliska karaktär.

:::

Kanske är sanningen snarare att Arsenals supportrars besvikelse på Robin van Persie har väldigt lite att göra med att han de facto skulle ha svikit klubben, i någon form av objektiv mening. Snarare handlar det kanske om vad hans flytt till Man Utd gjorde med deras egen självkänsla.

Att det var en flytt som sved märktes tidigt. Från att ha varit unisont och rättmätigt hyllad under inte minst sin sista säsong i Arsenal så gick han i mångas ögon mer eller mindre över en dag till att vara ”skadebenägen och överskattad”. Händelsevis har Robin van Persie spelat varenda ligamatch för Man Utd den här säsongen, och han leder Premier Leagues skytteliga.

Problemet med Robin van Persie är att han utgör en svidande påminnelse om den utveckling av sjunkande ambition som präglat Arsenal under mer eller mindre de senaste fem åren. Från att ständigt ha utmanat om, och inte så sällan även ha vunnit, ligatitlar så har två-tre klubbar nu distanserat dem i det avseendet, och Arsenal tvingas istället kämpa för att behålla sin Champions League-status.

Rimligtvis svider det extra när det gäller just Man Utd. Det var med Man Utd man tampades under sin absoluta storhetstid, när Arsenal var en av två klubbar högst upp på den engelska fotbollstäppan. Arsenal har inte varit så bra därefter, och Man Utd har aldrig haft en tuffare motståndare än vad man i Arsenal hade strax innan och runt millennieskiftet. Arsenals supportrar vill inte se lagets bästa spelare sålda till Man Utd, de ser fortfarande den gamla rivaliteten och drömmer sig tillbaka till den tidens infekterade titelstrider.

Försäljningen av Robin van Persie till Man Utd gav denna självkänsla en törn, och påminner om dagens mer krassa verklighet. Ingen vill påminnas om sin egen dödlighet. Häri, snarare än i en fråga om svek, ligger roten till att Arsenals supportrar nu ogillar van Persie.

:::

Supportrarna är naturligtvis berättigade sina irrationella uppfattningar. Det ligger kanske lite i supporterskapets natur att inte alltid kunna förhålla sig kallt kalkylerande till det som berör den egna klubben. Möjligen kan man som betraktare ibland ifrågasätta de tendenser till självbedräglighet som ibland finns där, att försöka intala sig själv och andra något som man innerst inne vet inte stämmer enbart för att upprätthålla en fasad utåt.

Men det är inte klubbarnas och spelarnas uppgift att låta sig styras av supportrarnas mobbmentalitet. De har att fatta självständiga beslut om hur man förhåller sig till andra klubbar och andra spelare. Det är med det perspektivet som Arsenal har att fatta beslut att visa eller inte visa Man Utd, och för all del också Robin van Persie, traditionell kollegial respekt idag genom en hedersvakt.

Det är ett beslut som bör fattas inte för att det eventuellt på något sätt skulle vara bra eller värdefullt för Arsenal. Det bör helt enkelt fattas för att det är rätt sak att göra. Ett moraliskt beslut, vilket de som brukar vilja beskriva Arsenal i omdömen som klass borde omfamna. Hur därefter supportrarna på Emirates väljer att förhålla sig till en sådan demonstration är och måste vara helt och hållet upp till dem.

:::

Dagens matcher: Reading vs QPR (14:30), Chelsea vs Swansea (16:00), samt Arsenal vs Man Utd (17:00).

Så, själva matchen då? Motivation brukar vara viktigt i sådana här avseenden, och man måste ju så klart misstänka att Arsenals motivation vida överstiger Man Utds, vars säsong i praktiken är över. Alex Ferguson försöker dock hålla igång sina spelare genom att prata poängrekord, och jag tror förvisso inte att Man Utd vill förlora matchen. Men motivation och fördelen av hemmaplan ger Arsenal slagläge i den här matchen. Samtidigt är det väl troligt att någon av Reading och QPR blir matematiskt klara för nedflyttning efter dagens tidiga bottenmöte.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre steg för ett bättre Liverpool utan Luis Suarez

Tio matchers avstängning blev det alltså för Luis Suarez efter att han bitit Branislav Ivanovic i förra helgens möte med Chelsea. Det kändes på många sätt som ett hårt straff. Ett straff som till lika stora delades ut för att statuera exempel och för att Suarez själv är en spelare med hög profil, en stjärna. Av de skälen är det dock svårt att bli förvånad över straffet, att det gått politik i frågan var tydligt från första början.

Det finns så klart de som hävdar att straffet är alldeles för hårt. De hänvisar vanligtvis till att liknande incidenter inte bestraffats lika hårt förut, eller att andra fast farligare regelbrott bestraffats mildare. Samtidigt är det en suspekt logik att bara för att en spelare inte bestraffats förut så ska ingen spelare heller bestraffas nu. Det skulle i förlängningen leda till att ingen spelare kan bestraffas alls. Ett dåligt beslut blir inte bättre bara för att man upprepar det.

Det finns å andra sidan de som menar att straffet istället är för klent. De väljer att jämföra med exempelvis Eric Cantonas avstängning om åtta månader för att ha sparkat en provokativ åskådare i magtrakten. Andra motsvarande exempel nämns även de. Men samtidigt finns det en klar gränslinje mellan vad, som i Suarez fall, faktiskt sker i stundens hetta på fotbollsplanen, och på Eric Cantona och exempelvis Roy Keane som bryter kayfabe och riktar sina förseelser mot publik, fotbollens funktionärer eller bara fotbollen i stort.

Beslutet att stänga av Luis Suarez i tio matcher kan naturligtvis påverka hans framtid i klubben. Önskvärt för Liverpool vore naturligtvis att kunna behålla den extremt begåvade anfallaren, under förutsättning att det går att hålla hans beteende under kontroll. Men en avstängning om tio matcher, varav sex matcher in på nästa säsong, tillsammans med en känsla av att vara orättvist behandlad, kan så klart göra Suarez än mer sugen att hitta en ny klubb utanför England.

Det kan så klart också vara ett läge där Liverpool själva kan besluta för att det ligger i deras bästa intresse att casha in på Suarez. Mer värd än vad han är efter den här säsongen lär han inte rimligtvis kunna bli igen. Vid sidan av honom finns en annan anfallare i spelartruppen, det vill säga Andy Carroll, som Brendan Rodgers inte verkar vilja se någon särskild användning för i sitt nya lagbygge.

Både Luis Suarez och Andy Carroll värvades i januari 2011. De var en lösning på Liverpools då uppstådda anfallsproblem, i och med att Fernando Torres ville lämna klubben och sedemera skrev på för Chelsea. I det avseendet är alltså Suarez och Carroll en ”gammal lösning” på ett tidigare problem. Nu finns där även Daniel Sturridge, en synnerligen lovande spelare. Om vi då tänker oss hypotetiskt att Liverpool kommer fram till att de vill hitta en ”ny lösning”, som inte inkluderar Suarez eller Carroll, hur skulle då en sådan se ut?

Om Liverpool skulle besluta sig för att sälja Luis Suarez och Andy Carroll så kan man tänka sig att de därmed skulle kunna dra in en total försäljningssumma om i runda slängar £40m. Den summan, tillsammans med Liverpools allmänna transferbudget, skulle kunna användas i tre steg för att utveckla och förstärka Liverpools spelartrupp inför nästa säsong.

:::

Steg 1 – Ersätt Luis Suarez

Suarez som sådan är naturligtvis svår för att inte säga omöjlig att ersätta. Det handlar emellertid inte nödvändigtvis om att hitta en exakt kopia till ersättare, utan en spelare som tillsammans med övriga spelare i truppen kan spela en liknande roll för laget.

Ett naturligt förstasteg här vore Michu, Swanseas succéanfallare. Med sina framgångar i Swansea så har han goda förutsättningar att passa in i Liverpools spelsystem, då de båda lagen spelar utifrån liknande idéer. Michu är dessutom van vid Premier League. Någon längre inkörningsperiod är alltså inte aktuell.

Michu värvades dessutom för småpengar i sammanhanget. Budet behöver alltså inte bli fasligt högt sett till att Swansea tämligen snabbt gör en för dem mycket god ekonomisk vinst på spelaren. Att lägga ett bud som Swansea får svårt att säga nej till behöver inte innebära något jättebud.

Rent konkurrensmässigt bör Liverpool också ligga rätt bra till. Michu har något för svag profil i Chelsea och Man City, och i Man Utd vore han överflödig. De tre klubbarnas intresse lär alltså vara svalt. Arsenal och Tottenham kan tänkas vara intresserade, men i den konkurrensen, särskilt lönemässigt, står sig Liverpool tämligen väl.

Steg 2 – Komplettera anfallsbesättningen

Enbart Michu och Daniel Sturridge i anfallet är dock lite tungt. Liverpool skulle tjäna på att komplettera anfallsbesättningen. En anfallare med hög potential och som visat att han håller måttet i Premier League är Newcastles Papiss Demba Cissé, i mina ögon en bättre anfallare än Demba Ba.

Cissé är kraftfull och målfarlig, ett intressant komplement till såväl Daniel Sturridge som Michu. En möjlig fördel med en sådan affär är att Newcastle samtidigt är intresserade av att köpa tillbaka Andy Carroll från Liverpool, och någon form av bytesdeal vore kanske inte helt uteslutet.

Steg 3 – Förstärk försvaret

Mittfältet i Liverpool känns i allmänhet både starkt och välbesatt. Inte så märkligt, Liverpool har ju ägnat de senaste åren åt att nästan enbart köpa in mittfältare. Snarare är det försvaret som är lite av ett problemområde för Liverpool, särskilt som Jamie Carragher slutar efter den här säsongen.

Problemet är att Liverpools spelstil under Brendan Rodgers ställer krav på backar som klarar av att spela boll konstruktivt under press. När Carragher försvinner så uppstår också ett underskott av ledarskap i Liverpools backlinje. En idé vore alltså att försöka åtgärda detta i en enda smäll.

Varför inte tänka stort i det avseendet? John Terry har länge varit Chelseas absoluta förgrundsgestalt, men hans plats i laget har blivit allt mindre självskriven den här säsongen. Såväl David Luiz som Gary Cahill ligger troligtvis före honom i hackordningen. Till det kommer att Chelseas klubbledning ger intryck av att kunna tänka sig att släppa såväl Terry som Frank Lampard.

Någon större fientlighet till transfern ser jag inte riktigt, åtminstone inte i den riktningen. John Terry själv å sin sida skulle förmodligen inte ha något emot att  behålla en form utav ledande backroll, därtill på hög nivå i Premier League. Om inte det erbjuds i Chelsea så kan Liverpool vara ett tänkbart alternativ.

:::

Det kommer naturligtvis finnas ett massivt instinktivt motstånd i Liverpool mot att sälja Luis Suarez. Naturligtvis, det bär alltid emot att sälja lagets bästa spelare och stjärna. Resonemanget i den här bloggen är naturligtvis högst hypotetiskt.

Samtidigt måste också Liverpool inse sin egen position. De kan inte erbjuda Champions League-fotboll. De måste tänka långsiktigt för att kunna bygga upp sig steg för steg för att återigen kunna kvalificera sig för Champions League och därefter börja utmana om ligatitlar.

Att envist hålla fast i Luis Suarez kan vara en kortsiktig fördel, under förutsättning att det över huvud taget är möjligt sett till vad spelaren själv vill. Men på lång sikt så kan det vara vettigare att ta ett steg tillbaka för att på så vis kunna ta tre steg framåt.

:::

Dagens matcher: Man City vs West Ham (13:45), Everton vs Fulham, Southampton vs West Brom, Stoke vs Norwich, Wigan vs Tottenham, samt Newcastle vs Liverpool (18:30).

Den här dagen är det ju inte överdrivet många matcher med något konkret tabellintresse. Stoke har naturligtvis en mycket viktig hemmamatch mot Norwich. Vinst där och jag är rätt övertygad om att Stoke har säkrat Premier League-spel nästa säsong.

Matchen mellan Wigan och Tottenham har naturligtvis en väldig betydelse i båda ändar av tabellen. Wigan har näppeligen råd att tappa så många fler poäng och det här är en sådan match som laget överraskande vunnit tidigare säsonger och därmed kunnat hålla sig kvar. För Tottenham handlar det om att sätta rejäl press på framför allt Arsenal inför deras möte på söndagen med Man Utd.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

AFC Wimbledon måste vinna för att hålla sig kvar i The Football League

Låt oss för en stund ta en paus från det hektiska inferno som utgör Premier League, den engelska högstadivisionen, och istället lägga lite krut på det inferno som istället utgör The Football League. Vi står nämligen på tröskeln inför vad som är den allra sista ligaomgången i League One och League Two, och den näst sista omgången i The Championship.

The Conference är redan färdigspelad. Där står det klart, efter stor dramatik, att Mansfield vinner och flyttas upp till The Football League och League Two. Det avgjordes i den allra sista omgången, när Mansfield med matchens enda mål på straff mot Wrexham lyckades hålla undan poängmässigt för ett Kidderminster med bättre målskillnad. Playoff-spelet är där redan igång och finalen spelas den 5 maj.

Mest dramatik hittar vi förmodligen i League Twos nedflyttningsstrid. Hela sju klubbar balanserar på den slaka linan ovanför nedflyttningshotet inför den sista omgången. Det mest hotfulla är hur svårt det är att återvända till League Two om en klubb väl har blivit nedflyttad. Det är nu åtta år sedan Carlisle blev uppflyttade direkt året efter att de flyttats ned, den senaste klubben som klarat av den bedriften.

Med blott två klubbar som flyttas upp, varav den ena via ett ovisst playoff, så är det den tuffaste ligan inom det engelska seriesystemet att bli uppflyttad från. Hälften av lagen i The Conference, utanför The Football League men på många sätt en likvärdig och självständig division, har under de senaste åtta åren vid något tillfälle varit en klubb i League Two eller högre.

Det ligger med andra ord ett mått av desperation i luften inför helgens sista ligaomgång.

:::

THE CHAMPIONSHIP

Två omgångar återstår av The Championship. Här vet vi redan att Cardiff är klara mästare och färdiga för uppflyttning. Vi vet också att Bristol City redan har fallit i ättestupan och spelar i League One nästa säsong. Matematiskt färdigt är också att både Hull och Watford är garanterade allra minst playoff-spel den här säsongen.

Mästare: Cardiff

Hull och Watford gör upp om den andra uppflyttningsplatsen. Hull har här ett rejält grepp, de leder med fyra poäng före Watford om än med en betydligt svagare målskillnad. Watford måste troligtvis vinna borta mot Leicester ikväll för att ha fortsatt chans till automatisk uppflyttning. En allt annat än lätt uppgift mot ett Leicester som fortfarande hoppas på playoff-spel. Hull å sin sida behöver bara tre poäng till för att säkra uppflyttning och möter imorgon nedflyttningshotade Barnsley borta, och därefter redan klara Cardiff på hemmaplan.

Uppflyttade: Hull

Brighton, Crystal Palace, Bolton, Leicester och Nottingham Forest gör upp om de återstående tre playoff-platserna. Charlton har en teoretisk men minimal chans att blanda sig i det hela också. Crystal Palace har här en liten fördel i det att de har spelat en match mindre, och möter i sin hängmatch Millwall borta på Valborgsmässoafton. De tillsammans med Brighton upplever jag ha det lättaste återstående spelschemat.

Playoff: Watford, Crystal Palace, Brighton, Leicester

Fyra klubbar slåss om att undvika de två återstående nedflyttningsplatserna: Huddersfield, Peterborough, Wolves och Barnsley. Huddersfield har ett försprång med 54 poäng jämfört med de tre andra klubbarnas 51 poäng. Blott målskillnad skiljer alltså i bottenstriden. Det ser väldigt mörkt ut för Barnsley, som utöver att ha en alltför svag målskillnad också har det klart tuffaste spelschemat kvar, med helgens hemmamatch mot topplaget Hull och därefter en bortamatch mot Huddersfield.

Nedflyttade: Bristol City, Barnsley, Peterborough

:::

LEAGUE ONE

Med en omgång kvar av League One så vet vi att Bournemouth är klara för uppflyttning till The Championship. Doncaster och Brentford ligger förvisso inom räckhåll, men i och med att de båda möts i sista omgången så kan båda klubbarna omöjligtvis passera Bournemouth. Vi vet också att den av Brentford och Doncaster som drar nitlotten ändå, tillsammans med Yeovil, Swindon och Sheffield United är garanterade playoff-spel. På samma sätt vet vi att Portsmouth, Hartlepool och Bury är klara för nedflyttning.

Mästare: Bournemouth

Helgens högprofilmatch går alltså mellan Brentford och Doncaster. Brentford ligger två poäng bakom Doncaster och måste alltså vinna för att säkra uppflyttning och undvika ett ovisst playoff. Brentford har känts mentalt starka på slutet, och detta tillsammans med hemmaplan gör att jag tror de klarar av uppgiften. Vad som i övrigt rör playoff-spelet gäller bara placeringar och vilka som ska möta vilka.

Uppflyttade: Brentford
Playoff: Doncaster, Yeovil, Swindon, Sheffield United

I nedflyttningsstriden står det mellan Scunthorpe och Colchester om att undvika den fjärde och sista nedflyttningsplatsen. Här krävs det ett mirakel för att Scunthorpe ska klara sig kvar. De ligger tre poäng efter Colchester med en sämre målskillnad om tre mål. De möter Swindon hemma samtidigt som Colchester på bortaplan möter ett Carlisle som inte har något att spela för. Det kan rimligtvis bara sluta på ett sätt.

Nedflyttade: Bury, Hartlepool, Portsmouth, Scunthorpe

:::

LEAGUE TWO

Inför helgens sista omgång vet vi att Gillingham är redan klara mästare och därmed uppflyttade till League One. Vi vet också att Port Vale kommer flyttas upp, deras målskillnad är helt omöjlig för Cheltenham tre poäng bakom att hämta upp. Vi vet också att Burton Albion, Northampton och Bradford kommer att spela playoff-spel, ingen klubb hotar dem underifrån och avståndet uppåt är för stort för att uppnå något mer. Lika säkert är att Aldershot kommer att flyttas ned, de hämtar inte upp en negativ målskillnad om sex mål i den sista omgången.

Mästare: Gillingham

Port Vale är alltså garanterade en av de tre uppflyttningsplatserna. Den tredje och sista platsen står mellan Rotherham och Cheltenham, med en klar fördel för Rotherham. Två poäng före och därtill en bättre målskillnad. Rotherham möter dessutom nedflyttningsklara Aldershot på hemmaplan samtidigt som Cheltenham tar emot Bradford. Det finns bara ett sätt som detta kan sluta på, vilket låser såväl uppflyttning som playoff.

Uppflyttade: Port Vale, Rotherham
Playoff: Cheltenham, Burton Albion, Northampton, Bradford

Det mest konkreta men också mest mardrömslika matchscenariot står det så omtyckta AFC Wimbledon för. De måste helt enkelt vinna hemma mot Fleetwood Town för att undvika nedflyttning. De ligger en poäng efter övriga lag med en alltför underlägsen målskillnad för att oavgjort ska kunna räcka. Tror jag de klarar det? Ja, jag vill i alla fall tro att de gör det. Det vore ett sorgligt antiklimax om de åkte ur.

Barnet befinner sig återigen, oklart för vilken gång i ordningen, indragna i nedflyttningsstriden på säsongens sista dag. Supportrarna börjar nästan bli vana vid nervanspänningen. Men deras läge är egentligen precis lika konkret och tydligt som Wimbledons, vinn och ni stannar kvar! Detta eftersom Dag & Red och York möter varandra och båda kan då omöjligtvis uppnå 54 poäng. Men Barnets uppgift är desto svårare i och med att de möter Northampton borta i sista omgången. Oavgjort kan räcka för Barnet, men då måste Dag & Red förlora hemma mot York.

Just det faktum att Dag & Red och York möts gör också att tabellmatematiken gör att Torquay och Plymouth båda kan känna sig tämligen säkra på att kunna hålla sig kvar i The Football League. Om Barnet faktiskt skulle lyckas vinna mot Northampton så tror jag det är York som drabbas av detta.

Nedflyttade: Aldershot, Barnet

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelseas spelartrupp är i behov av ungdom och energi

Allt vad säsongen har lidit för Chelsea, med viss dubbel betoning på just ordet lidit, så har den beskrivits alltmer i termer utav en övergångssäsong. Ett lag under förändring, förnyelse och föryngring. Vilket i så fall vore en av de mer grova målglidningarna vi sett på ett tag givet vad Chelsea ansåg sig ha för ambitioner vid säsongens början samtidigt som det väcker frågan: Är det okej för en klubb som Chelsea att ha övergångssäsonger på det viset?

Ikväll marscherar Chelsea ut i semifinal i Europa League mot Basel. Det har blivit väldigt många turneringar och matcher för Chelsea den här säsongen, det har slitit på spelartruppen och ställt stora krav på rotation. Problemet med en alltför tunn spelartrupp har lyfts fram av flera managers, samtidigt som det finns unga spelare i klubbens böcker som kort och gott inte används i den utsträckning som vore möjligt.

För att framgångsrikt klara av en övergångssäsong så är manageriell stabilitet en viktig faktor. Förändring går alltid att hantera så länge den sker i en variabel. När flera variabler på en och samma gång befinner sig i flux så kan förändring bli destruktiv. Det rimmar illa med idén om en övergångssäsong att inte bara sparka sin manager utan därefter tillsätta en interimistisk manager och redan från början tämligen öppet betrakta honom som en lam anka.

Nu ryktas det i hekatomberna att José Mourinho ska vara på återtåg till Chelsea lagom till nästa säsong. I hans jetstream ska tydligen Radamel Falcao följa med om vi ska tro allt som sägs. Det vore på sitt sätt en rolig utveckling som tveklöst skulle ge Chelsea nytt råg i ryggen. Med en sådan utveckling skulle alldeles säkert komma idéer om vilka nya spelare som ska köpas in. José Mourinho har aldrig gjort sig känd för att slussa in unga spelare.

Men om vi tänker oss att det ändå finns begränsningar rent finansiellt för vad Chelsea kan tänkas ta sig före på transfermarknaden, financial fair play kanske inte bara är en skimär till exempel. Och om vi funderar över vilka resurser i form av unga talanger som redan finns i klubben, färdiga att använda redan till nästa säsong, vilka skulle då i så fall dessa vara?

:::

Försvar

Den lagdel i Chelsea som skulle må allra bäst av förnyelse och påfyllning. Paulo Ferreira utgör just nu mer utfyllnad i spelartruppen än något annat. Ashley Cole är förvisso en vänsterback av kvalitet, men det känns också som att han är i behov av en nytändning. John Terry är möjligen en ”helig ko”, men även hans plats i truppen är rimlig att utvärdera.

Glädjande nog finns det i försvaret en uppsjö av ung talang i Chelsea. Todd Kane kan fylla ut på högerbacken. Nathan Aké har redan fått vissa chanser tillsammans med a-laget och kan spela såväl vänsterback som mittback. I mittförsvaret bör Nathaniel Chalobah nu anses vara bra nog att ges chansen att växa in i laget. Han har gjort succé i Watford under säsongen och en av hans stora fördelar är att han kan spela både i försvar och på mittfält.

Att flytta på Petr Cech är svårt men i Thibaut Courtois så har Chelsea en målvakt som onekligen kan erbjuda Cech lite konkurrens. Problemet är möjligen att Courtois inte lär vara så väldigt intresserad av att vara andremålvakt.

Mittfält

Dödkött finns det gott om på Chelseas mittfält. Florent Malouda, Yossi Benayoun och Marko Marin fyller inte rimligtvis några väsentliga roller i Chelseas lagbygge och bör realiseras under sommaren. Dessutom, av mindre uppenbara skäl, så verkar Chelsea som bekant vara på väg att släppa Frank Lampard.

Till nästa säsong är förmodligen Oriol Romeu tillbaka, vilket är en glädjande nyhet. I övrigt så är det här en lagdel där Chelsea under de senaste åren har varit särskilt aktiva i sitt förnyelsearbete. Juan Mata, Eden Hazard, Oscar med flera borgar för hög kreativ och offensiv kvalitet på Chelseas mittfält under flera år framöver.

På det defensiva mittfältet behöver dock Ramires och framför allt Mikel utsättas för ett högre inslag av konkurrens. Det är därför bra att Romeu kommer tillbaka och även att Nathaniel Chalobah kan spela på dessa båda positioner på planen.

Offensivt vore det en god idé att ge Josh McEachran en ärlig chans att spela in sig i a-truppen. McEachran har under sin tid i Middlesbrough tagit en ordinarie plats på deras centrala mittfält, och därmed har han visat tillräcklig hög kvalitet för att åtminstone kunna fungera som truppspelare i Premier League. Det är heller inte oviktigt att behålla honom som en form av symbolspelare för den egna akademin.

Anfall

Vad tänker Fernando Torres och Demba Ba när de hör rykten om att Chelsea nu ska köpa in Radamel Falcao undrar jag. Om det är internpolitiskt möjligt så förväntar jag mig att Chelsea kommer försöka hitta en köpare av Torres under sommaren.

Rimligtvis måste Chelsea också ge Romelu Lukaku en vettig chans vid något tillfälle. Han har varit en uppenbarelse för West Brom den här säsongen. För honom kan det vara en fördel om José Mourinho blir manager, för Lukaku är en spelartyp som Mourinho känner igen och gillar.

Bland Chelseas unga spelare återfinns först och främst Lucas Piazón. Det är en mångsidig spelare som under den här säsongen har varit utlånad till Malaga, med viss framgång. Hans förmåga att spela både som renodlad anfallare, bakom en anfallare, och på kanten talar till hans fördel och gör honom till en värdefull truppspelare.

I bakvattnet finns också 17-årige talangen Islam Feruz att tillgå, även om han troligtvis ännu är något för ung för att kunna göra mer sammanhållande bidrag under en säsong.

:::

Observera att jag i den här bloggen hittills knappt har nämnt en enda mening eller ens ett ord om att Chelsea ikväll spelar semifinal i Europa League mot Basel från Schweiz.

Det är naturligtvis på sitt sätt symboliskt. Det talas nämligen väldigt lite om den även i engelska tidningar. Vilket är lite tråkigt. Både för att det faktiskt är en semifinal i en europeisk cup och för att journalister ju ofta vill prata sig varma om den ”mindre fotbollen”, nedanför eller utanför Champions Leagues strålkastare.

Jag betraktar nu Chelsea som hyfsat stabila favoriter till att faktiskt vinna Europa League, och i så fall bli tämligen unika med att ha vunnit samtliga UEFA:s tre europeiska cupturneringar. Mot Basel ska de rimligen kunna krångla sig vidare och i finalen tror jag i så fall att Benfica väntar.

Det blir en tuff nöt att knäcka för Chelsea. Men större individuell kvalitet och större europeisk cuprutin bör rimligtvis kunna väga rätt tungt i en final mellan dessa båda klubbar.

:::

Tio matchers avstängning för Luis Suarez alltså.

Jag sa redan innan beslutet att jag var rädd för dubbelsiffrigt, och visst känns det väl som att straffet var i mesta laget. Samtidigt var ju röksignalerna och det allmänna pratet sådant att Liverpool omöjligtvis kan ha blivit särskilt förvånade över straffets hårdhet.

Ändå kan man ju förstå klubbens reaktion. För om Luis Suarez möjligen redan tidigare funderade på ”en ny utmaning” efter den här säsongen, så lär ju inte det här straffet direkt stilla dessa funderingar. Snarare tvärtom.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

All makt åt Tengil, vår befriare!

Orden i rubriken uttalas i Astrid Lindgrens berömda berättelse Bröderna Lejonhjärta. Det är lösenordet för att passera genom murarna runt den belägrade och förtryckta Törnrosdalen. Sagan befinner sig vid ett av sina mer avgörande vägskäl när våra hjältar måste lista ut detta lösenord för att kunna sätta sina planer i verket. För första gången visar sig då lilla Skorpan mogen uppgiften, han har lyckats uppfatta lösenordet och vet att berätta. Stolt tar han emot berömmet av storebror och utvald farfar.

Dylika lösenord finns i de flesta sammanhang och de allra flesta av oss letar likt sagans hjältar efter detta lösenord för att därigenom uppnå någon form av social acceptans. Det behöver naturligtvis inte vara så dramatiskt som i Astrid Lindgrens berättelse, men i grunden ligger naturligtvis en önskan om identitet och tillhörighet.

Vi kan se det här också i fotbollssupporterskapet. Det är väldigt viktigt att framstå och uppfattas som en ”riktig supporter”, och i syfte att uppnå detta så söker många efter respektive supporterkollektivs lösenord, en värdering, ett åsikt eller ett förhållningssätt som visar att man är ”en av oss”.

Dessa ”lösenord” är självklart unika för respektive klubb. De kan också förändras eller bytas ut över tid. I grund och botten handlar det om åsikter som man som supporter måste bekänna sig till, gör man inte det så uppfattas man inte som någon riktig supporter. Oftast bevakas detta allra mest frenetiskt av utländska supportrar, och därmed vanligtvis av supportrar till Englands större klubbar, där kanske behovet av att visa att man ”hör till” är som störst. There are no zealots like a convert.

Bakom dessa åsikter och ”lösenord” ligger ideologi, en fast idé om hur saker bör vara. Man har alltså inte särskilt mycket för att ens med de mest sansade metoder ifrågasätta dem sakligt kritiskt. Du är antingen med oss eller mot oss! Men, för att göra det hela lite mer påtagligt och förenklat, vilka är då dessa så kallade ”lösenord” eller legitimerande åsikter för några av Englands största klubbar och supporterkollektiv?

:::

Arsenal. Det finns några olika åsikter att välja på här. Den på senare tid mest framträdande är förmodligen motståndet mot vad som kallas för finansiell dopning. Den har utvecklats till ett allmänt motstånd mot att över huvud taget betala summor över ett visst belopp för någon spelare, som om att betala mycket pengar i sig vore omoraliskt. Det är lite oklart var gränsen för sådana belopp går, men känslan är att den som utav en händelse går strax ovanför vad Arsenal själva har betalat för någon spelare.

Chelsea. Det senaste lösenordet här handlar om klubbens nuvarande situation och om Rafa Benitez som manager. Det kan säkert finnas sakliga skäl varför Benitez inte är rätt man för Chelseaposten, likaväl som det kan finnas skäl att mena att han gör ett bra jobb. Sakskäl har dock inget med det här att göra, håller man på Chelsea så ska man utan att egentligen fundera över varför vilja få bort Rafa Benitez från klubben.

Man Utd. I åtminstone tre-fyra år har definitionen utav en “riktig” supporter för Man Utd utgått från ens inställning till klubbens ägarfamilj. Ser man inte Glazers som roten till all ondska så är man per automatik mindre värd som supporter. Medvetna missförstånd, dramatiska överdrifter och rena lögner förväntas passera det rationella nålsögat förbi. Skulle man råka påpeka att det som just precis sades möjligen inte är med verkligheten överensstämmande så kan man vara rätt säker på att framställas som ”för Glazers”. Och det är ju illa, tydligen.

:::

Det kan få vara upp till er att avgöra vad dessa så kallade ”lösenord” är i några av Englands övriga klubbar. Bland Man Citys supportrar finns ju till exempel ett utkast till normerande åsikt att klubbens oljepengar bidrar till ökad ekonomisk rättvisa inom engelsk fotboll, vilket ju trotsar såväl sunt förnuft som ekonomisk verklighet. Huruvida man riskerar häckel för att ha motsatt åsikt är dock mer oklart.

Bland Liverpool kan jag tänka mig att där finns många dylika lösenord. Där finns ju så klart en återkommande offermentalitet, domarna eller FA är på något vis ute efter dem. Det där är de förvisso inte ensamma om. På motsvarande sätt finns det hos många supporterkollektiv tillhörandes de något mindre klubbarna den här generella uppfattningen att ”storklubbar alltid har fördelar”, vilket har blivit till en del av deras identitet, de små förtryckta.

Vad är då syftet med dessa lösenord? Naturligtvis är det en fråga om kontroll. Precis som lösenordet i sagan skulle kontrollera vilka som kom in och ut ur Törnrosdalen så ska dessa supportrarnas lösenord kontrollera det egna kollektivets ideal och att det inte kommer in några ”obehöriga”. Trygghet genom likriktning med andra ord. Oliktänkande genererar osäkerhet och tvivel på den egna identiteten.

Den engelska fotbollens och dess supportrars alldeles egna version av språktester för invandrare.

:::

Under dagen kommer förmodligen FA:s beslut gällande bestraffningen av Luis Suarez. Suarez har accepterat sin förseelse men motsätter sig FA:s uppfattning att tre matcher inte är ett tillräckligt straff.

Det har emellertid gått politik i frågan. Såväl fotbollspolitik som storpolitik ska sägas. Och varenda framsynt organisation har regelverk med paragrafer som möjliggör politiska domar.

Jag gissar på sex matcher, men är rädd för dubbelsiffrigt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fyra faktorer som vann 20:e ligatiteln åt Man Utd

Det hela var naturligtvis väldigt förutsägbart.

Aston Villa befann sig mitt inne i en perfekt storm under den första halvleken på Old Trafford igår kväll. De mötte ett avslappnat, motiverat, titeljagande Man Utd. Till sist fick Aston Villa vara glada att Man Utd slog av på takten, och spelade av matchen, så att deras målskillnad höll sig inom det anständiga.

Man Utd var hungriga igår kväll. Och hungrigast av dem alla var Robin van Persie, som aldrig vunnit en ligatitel förut men som nu vann sin första efter en match där han gjorde ett äkta hattrick och en säsong i vilken han hittills leder skytteligan. Hans andra mål var fullständig världsklass.

Nästan lika hungrig var planens äldste spelare. Det tog Ryan Giggs blott en dryg minut att hitta den första målgivande passningen till van Persie. Resten av halvleken var en orgie i löpningar, centrala instick, öppnande passningar och vändandes ut och in på Aston Villas försvarare. Ryan Giggs spelade för sin 13:e ligatitel. Mycket vill ha mer.

Så varför vinner Man Utd Premier League den här säsongen? Det går att gräva fram anledningar hur länge som helst, men de kan enkelt sammanfattas i några specifika punkter.

:::

Hunger och spöken

Om vi ska förstå den här säsongen så går det inte att bortse från den förra säsongen. I all synnerhet inte hur den slutade. Det var där det började, med förra säsongens spöken.

Det finns förmodligen inget grymmare sätt att förlora en ligatitel än det sätt som Man Utd förlorade den förra säsongen. Vad som gjorde upplevelsen ännu värre var att förlora ligatiteln så många gånger om.

”Aldrig mer” var budskapet som Alex Ferguson präntade in i sina spelare, ”se till att aldrig mer behöva känna på det här viset!”

Det var där hungern grundlades som resulterat i vinstrekord och motståndare som uppgivet beskriver laget som ”mördarmaskiner”. En stor motgång omvandlad till bränsle för framgång.

Alex Ferguson

Det finns de som på fullt allvar menar att det enda skälet att Man Utd vinner ligan nu för tiden är klubbens manager. Det vore i min mening att grovt överskatta hans förmåga. Till och med Ferguson är mänsklig.

Men visst finns det aspekter med Alex Fergusons managerskap som är av avgörande betydelse för Man Utd.

Hans sätt att motivera sina spelare, att ingjuta hunger och självförtroende hos dem, är speciellt. Likaså hans krav på koncentration och prestation. Men till skillnad från Roberto Mancini så inser Ferguson att dessa båda aspekter, krav och förtroende, måste hänga ihop.

Fergusons auktoritet är därtill orubblig. Så säker är hans position och beslutfähighet i klubben att ingen spelare någonsin kan bli mer betydelsefull än han. Det här vet varenda spelare, och rättar därför in sig i ledet. Det skapar lugn och trygghet.

Ligans starkaste spelartrupp

Det finns en underlig benägenhet att underskatta kvaliteten på Man Utds spelare. Möjligen beror detta på att de stora namnen normalt sett inte hör hemma på Old Trafford. Sant är även att sett till en startelva så finns flera klubbar som kan matcha Man Utd i individuell spelarkvalitet.

Men kvaliteten och bredden på Man Utds spelartrupp är oöverträffad i Premier League. Den har skapats på två sätt. Ett effektivt utnyttjande av akademin, tillsammans med en tålmodig och långsiktig värvningspolitik.

Den rätta balansen mellan yngre och äldre spelare, mellan squad players och individuella spetsspelare. En balans som konkurrerande klubbar har haft mycket svårt att hitta, som istället har överinvesterat på individuell spets. I det avseendet har Man Utd en viktig fördel i ligaspelet.

Defensiven

Under hösten menade många att om Man Utd skulle vinna ligan så berodde det på den fantastiska anfallslinjen. En uppfattning som var mycket väl motiverad då.

Men när Man Utd under säsongens andra halva ryckte i tabellen, och öppnade upp ett ointagligt försprång, så var skälet till det först och främst att laget slutade släppa in mål.

Under säsongens första halva släppte Man Utd in 28 mål. Sedan dess har Man Utd släppt in sju mål.

Delvis har laget blivit tätare i sitt positionsspel. Delvis har David De Gea utvecklats till en storspelare i målet. Anmärkningsvärt är också att det följer en trend för Man Utd, att vara frisläppta under hösten men täta till sig under våren.

:::

20 ligatitlar. En mäktig prestation.

Gladast är kanske de som tryckte upp material för detta med sex matcher kvar av föregående säsong. ”Tempting the wrath from high atop the thing.” Om de nu inte var så dumma att de samtidigt tryckte in årtal det vill säga.

:::

Jag bad på twitter bloggens läsare att ge sina personliga favoritminnen från Man Utds säsong, där laget alltså vinner klubbens 20:e ligatitel. Några av svaren blev:

”Giggs mål mot Everton, mål i ligan för 23:e säsongen i rad.”
”Chicharito borta mot Aston Villa.”
”Rafaels mål mot antingen QPR eller Liverpool.”
”Robin van Persie mot Southampton på bortaplan.”
”Shinji Kagawas hattrick mot Norwich.”
”David De Gea muckandes gräl med Andy Carroll.”
”Robin van Persies björnkram med Alex Ferguson efter målet mot Stoke.”
”Vinsten på Etihad.”

Många olika minnen. Jag tror kanske ändå att mitt bästa minne anlände igår kväll. Wayne Rooneys passning och Robin van Persies volley. Det perfekta målet, på alla sätt och vis.

:::

En sak är ändå rätt speciell med Premier League.

Nämligen att även om Man Utd den här säsongen avgör ligan med fyra omgångar tillgodo, och vid det tillfället leder ligan med 13-16 poäng, så vet vi därmed egentligen väldigt lite om vad som kommer att hända nästa säsong.

I det avseendet, och endast i det avseendet, ger jag Roberto Mancini rätt, att Man Utd vinner ligan med så stor marginal betyder egentligen inte så värst mycket.

Att jämföras med till exempel Bundesliga där trovärdiga rykten nu gör gällande att Bayern har köpt Mario Götze från främsta rivalen Dortmund.

Och om någon undrar vad jag menar med att det i Tyskland på lång sikt finns blott en enda globalt konkurrenskraftig klubb så är detta ett bra exempel på det.

Vilken klubb i Premier League skulle få för sig att sälja sina stjärnspelare till sina direkta konkurrenter? (Obs: Varning för retoriska frågor.)

:::

Titelstriden är avgjord för den här gången. Nu återstår fyra-fem omgångar när resten av ligan ska avgöras. Det ser vi fram emot.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Än en gång däran!

På något sätt har ju en cirkel på sitt eget lilla sätt och vis slutits i någon form av ofrånkomlig konklusion. När Liverpool värvade Luis Suarez från Ajax så var han avstängd av det holländska fotbollsförbundet för att ha bitit en motståndare. Och nu så riskerar han ha gjort sin sista match i Liverpooltröjan efter att ha bitit ännu en motståndare.

De engelska tidningarna och fotbollsjournalisterna befinner sig föga förvånande i ett tillstånd av euforisk moralpanik. Det tävlas om vem som hårdast kan fördöma Suarez förkastliga beteede. Henry Winter sparar inte krutet i sin senaste krönika. Phil McNulty verkar närmast personligt förolämpad av vad han tvingades bevittna. I den andra änden av skalan twittrar Joey Barton om att vi måste förstå att Suarez trots allt bara är en människa. Alla har sina egna bockfötter i den här soppan.

Själv känner jag ändå att jag har lite svårt att uppröra mig så väldeliga. Visst, det är ett fullständigt idiotiskt beteende som är oacceptabelt på en fotbollsplan, men det var också tämligen ofarligt. Att beskriva Suarez som en kannibal känns ju som att man har lämnat de rimliga tolkningarnas värld utan något hopp om återvändo. Det sker värre saker på fotbollsplanen. Personligen anser jag i så fall att Suarez beteende mot Patrice Evra var mer förkastligt. På samma sätt anser jag vårdslösa och ofta medvetna tacklingar och stämplingar vara ett betydligt större gissel.

På vad beror då moralpaniken? Dels är det naturligtvis fråga om att mjölka ur det mesta möjliga ur en nyhet. Skandaler säljer. Dels är det helt säkert en kulturfråga. Att bita en motståndare faller väl inom en kategori av saker man kan göra som inom ett engelskt synsätt är bland de mest nedriga man kan göra, som att spotta på en motståndare eller fuska sig till fördelar på planen, alls inget som skadar men väl som förnedrar.

Sedan är det så klart även så att det finns en historik med Luis Suarez. Det är som sagt inte första gången han biter en motståndare. Och i hans spår duggar kontroverserna tätt. Diskussionen om att han filmar sig till fördelar är ständigt aktuell. Det är armbågar och knytnävar. Det var hela förra säsongens soppa med Patrice Evra där han satte både sig själv och Liverpool i klistret. Och nu biter han en motståndare ännu en gång. ”Inte en gång till…” är naturligtvis logiken bakom drevet.

:::

I gårdagens TV-soffor satt bland andra Graeme Souness, Jamie Redknapp och Alan Hansen och uttryckte sin gemensamma förfäran. Luis Suarez beteende är enligt dem moraliskt förkastligt och förstör Liverpool som fotbollsklubb, ”denna stora och fantastiska klubb”, dess etik och värderingar. Deras kontenta är att det här är antingen Suarez allra sista chans eller slutet på hans tid i klubben.

Det här är så klart ett självförhärligande synsätt. Det sägs inte rent ut men det är ett perspektiv som utgår från en syn på Liverpool som lite förmer, som om det vore något speciellt med just Liverpool. Det var ett synsätt på Liverpool som var aktuellt och vid liv när dessa tre en gång i tiden spelade för Liverpool, och var tveksamt redan då. Kopplad till och besläktad med den här idén om moralisk överhet är en känsla av berättigande, att Liverpool har rätt till vissa saker eftersom de är Liverpool.

Delvis är det här en produkt av de politiska beslut som fattades under 1970-tal och 1980-tal som drabbade Liverpool som stad och region hårt. Där lades en grund för ett ”världen mot oss”-perspektiv som förvisso kan vara till viss nytta men som också skapat en tendens att placera ansvaret för allt som sker vid någon annans fötter. Om kritik riktas mot klubben så måste det bero på att någon är ute efter att sätta dit den.

Problemet är att ibland har de också rätt. Exempelvis vad gäller Hillsborough så var myndigheter faktiskt ute efter att sätta dit dem, eller snarare frånskylla sig själva eget ansvar. Det är inte paranoia när någon faktiskt förföljer en. Men detta har i vissa fall felaktigt tagits som intäkt för att så alltid är fallet, och blivit till en form av förföljelsemani.

Så Luis Suarez beteende går inte enbart att betrakta utifrån ett nationellt kulturellt perspektiv som många vill göra. Det vill säga se till hans sydamerikanska bakgrund och förstå hans beteende utifrån det. Det handlar också om hur hans beteende påverkas av Liverpools egen klubbkultur. Och i en klubb där dess ikoniske manager på fullt allvar går ut och menar att domarna ”borde hjälpa laget lite”, och där spelare och ledande klubbföreträdare ändrar egna vittnesmål av rättstaktiska skäl, är det kanske inte så konstigt att Suarez inte ges några större signaler om behovet av personligt ansvar och förändring.

Det är i alla fall svårt att bli särskilt förvånad över att ännu en märklig incident av det här slaget inträffar. Betydligt mer förvånande hade varit om det inte inträffat.

:::

Vad ska då göras för att se till att det aldrig mer händer eller tydligt signalera personligt ansvar? Omedelbart försöka sälja honom för att därmed minsann demonstrera att ”ingen spelare är större än klubben”?

Det är så klart en väg att gå. Vissa menar nu att Liverpools snabba krishantering under gårdagen och dagen tyder på att klubben inte har för avsikt sälja Luis Suarez. Men även om Liverpool skulle vilja sälja honom så ligger det ändå i deras intresse att förmedla att de vill behålla honom. Givet att Liverpool missar också nästa säsongs Champions League så kan det hur som helst vara så att Liverpool tvingas eller anser det ekonomiskt motiverat att sälja honom ändå.

Påståendet att Liverpool inte kan behålla Luis Suarez på grund av dennes beteende är däremot överdrivet dramatiskt. Det är naturligtvis fullt möjligt under förutsättning att både klubb och spelare den här gången menar allvar med att det är oacceptabelt och inte får hända igen. Och då menar jag en attityd som går djupare än blott en läpparnas bekännelse.

Trots allt har historien lärt oss att det är allt annat än omöjligt för storklubbar att hålla fast vid spelare trots personliga kontroverser. Man Utd har gjort det flera gånger, med Eric Cantona och Roy Keane. Chelsea har gjort det med John Terry. Man City med Carlos Tevez och under lång stund Mario Balotelli. Med flera. Förutsättningen är att det handlar om i sig enskilda incidenter, med sina speciella omständigheter och produkt av normal mänsklig svaghet, snarare än ett beteende satt i system.

Där måste finnas ett kollektivt och individuellt ansvarstagande. Den centrala frågan för Liverpool, och Luis Suarez framtid i klubben, är: Finns detta?

:::

Ja, skulle jag säga. Jag tror på Brendan Rodgers när han med emfas menar att det här är ett helt oacceptabelt beteende. Jag tror på honom mer än vad jag i det avseendet tror på någon manager i Liverpool sedan åtminstone Gerard Houllier. Rodgers känns som en manager som på ett fräscht sätt kombinerar ett nyttigt utifrån-perspektiv på klubben med en känsla för dess traditioner och värderingar.

Och jag tror definitivt inte det här är ett beteende som Liverpools amerikanska ägare uppskattar och tolererar. Kenny Dalglish fick gå som ett bondeoffer för det taffliga sätt på vilket han och klubben hanterade den förra incidenten orsakad av Luis Suarez. För John W Henry och Fenway Sports Group har Liverpools varumärke ett kommersiellt värde, och lär skarpt ogilla allt sådant som tär på detta varumärke.

Men hur är det egentligen med Luis Suarez själv?

Väldigt lite talar ju för att han faktiskt lärde sig något från det som hände förra säsongen med Patrice Evra. Efter många om och men, och efter att ha orsakat klubben stor skada längs vägen, kom det till sist en ursäkt. Men uttalanden därefter, särskilt när han befunnit sig utanför England, signalerar klart och tydligt att han inte ser felet som sitt eget, utan att han är ett offer för engelska fördomar och Man Utds makt inom engelsk fotboll.

Den här gången har han agerat annorlunda, möjligen vis av erfarenheten, möjligen för att det inte finns samma möjlighet att slingra sig. Mea culpan kom snabbt. Samtidigt känns den inte fullständigt genuin. Att själv meddela att man bett motståndaren om ursäkt, när kutym är att det är motståndaren som meddelar att ursäkten är mottagen och accepterad, andas PR-taktik. Metod 1A i krishanteringsmanualen: Ta kontroll över storyn!

Dagens meddelande att han vill skänka sina böter till Hillsboroughs familjefond känns också olustigt. Som att han utnyttjar minnet av Hillsborough för att framställa sig själv i bättre dager och hitta ut ur skithuset. ”Usch då, bet han en motståndare? Ja, men han skänkte ju pengar till Hillsborough, då måste han ändå vara en reko kille!” Det kan vara uppriktigt, men det kan likaväl vara taktiskt.

Bara Brendan Rodgers kan avgöra om Luis Suarez har någon framtid i Liverpool sett till klubbens värderingar, oavsett om Suarez själv nu vill stanna kvar eller ser sig om efter nya klubbar och utmaningar inför nästa säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

David De Gea är Man Utds mest värdefulle spelare den här säsongen

När Man Utd köpte Robin van Persie i somras så var det många som såg det som ett försök att i ett snabbt svep vinna tillbaka ligatiteln de förlorat så dramatiskt i slutet av den då just avslutade säsongen. Det var en naturlig tanke sett till van Persies stora betydelse för Arsenal vars tredjeplats han varit ytterst bidragande till.

Vad den nuvarande säsongen därefter har lidit så har åsikten att Robin van Persie varit den stora skillnaden mellan de båda Manchesterklubbarna förts fram frekvent och regelbundet, inte minst av Roberto Mancini, vars Man City misslyckades med att själva värva honom.

Och under hösten och den första halvan av säsongen så framstod detta också som en korrekt beskrivning. I matchen mot Tottenham på White Hart Lane i januari gjorde van Persie sitt 18:e mål på 23 ligamatcher, och Man Utd låg fem poäng före Man City i toppen av tabellen. Visst läckte Man Utds försvar som ett såll men med en sådan formidabel anfallsuppsättning så började allt fler ana att det kunde bli Man Utds säsong.

Därefter har Robin van Persie gjort totalt tre mål på tio ligamatcher för Man Utd, och gick helt mållös från en längre svit av matcher. Samtidigt har Man Utd dubblerat sitt försprång i tabelltoppen till tio poäng, från att en stund ha dragit ifrån till det tredubbla, det vill säga en 15-poängsledning. Att skylla det på Man Citys dåliga form är simplistiskt givet att Man Utd är den första klubben som vunnit 25 av sina första 30 matcher under en säsong, och med 50 poäng av 54 möjliga inför matchen mot Man City svarat för den poängmässigt bästa sviten någonsin i Premier League.

Helt klart består inte denna väsentliga skillnad i Robin van Persie. Ser vi till statistiken så finns förklaringen i den andra änden av fotbollsplanen. Man Utd har slutat läcka mål bakåt.

:::

Och den stora förklaringen till det, och alltså den enskilt mest betydelsefulla faktorn till Man Utds avgörande tabellförsprång, kan mycket väl stavas David De Gea.

Kritiken mot den spanske målvakten har stundtals varit löjeväckande. Redan innan han gjort ens sin första match på engelsk mark så hade många bestämt sig för att han inte skulle duga till uppgiften. Motiven för detta är höljda i dunkel, och genomgående har folk varit på jakt efter bekräftande information för sin på förhand formulerade åsikt.

Naturligtvis har David De Gea haft svagheter som målvakt, likaväl som han fortfarande besitter svagheter. Men det är orimligt att förvänta sig att en ung talangfull målvakt ska vara färdigutvecklad från början, man måste acceptera en inlärningskurva. Kostnaderna av De Geas svagheter har även överdrivits, samtidigt som hans faktiska bidrag har nonchalerats.

Matchen mot Tottenham, där Robin van Persie gjorde mål, slutade oavgjort efter att David De Gea till synes stått för ett av dessa för honom möjligen karaktäristiska misstag. Rykten började återigen cirkulera om att Alex Ferguson tappat tålamodet med honom och inför nästa säsong planerade ersätta honom med Asmir Begovic.

Repliken från David De Gea var smått enastående. Under en obruten tid i ligan så stod De Gea i mer än nio timmar i Man Utds mål utan att släppa in ett enda mål. När James Milner gjorde 0-1 på Old Trafford var De Gea 17 minuter från att slå Peter Schmeichels längsta tid utan att släppa in ett enda mål. Ändå så vill många hellre jämföra De Gea med Massimo Taibi, Mark Bosnich och Fabien Barthez än den danske legenden.

De som vill hålla fast vid kritiken mot David De Gea kommer att peka på att Man Utd under denna tid har återfått Nemanja Vidic, Chris Smalling och Phil Jones. Samtidigt har Rio Ferdinands, Jonny Evans och Rafael Da Silvas formkurvor pekat stadigt uppåt. Detta är förvisso sant, men ändå bara en del utav sanningen.

För sedan matchen mot Tottenham, en period bestående av tio ligamatcher, har David De Gea haft sju olika mittbackspar framför sig, tillsammans med tre olika högerbackar och två olika vänsterbackar. Stundtals alltså med spelare som han på senare tid spelat väldigt lite med. Att hålla nollan under sådana omständigheter ställer höga krav på en målvakts förmåga till organisation, kommunikation och spelförståelse.

Det ställer troligtvis också krav på matchavgörande räddningar. David De Gea var strålande mot både Real Madrid och mot Chelsea i cupspelet, men också i ligan har han stått för avgörande insatser. Den viktiga bortasegern mot Fulham bärgad av ett sent mål av Wayne Rooney, bar David De Geas prägel där han bland annat gjorde en fantastisk räddning på ett skott från Man Utds gamle nemesis John Arne Riise.

:::

Hyllas den som hyllas bör. Robin van Persie har naturligtvis varit väldigt betydelsefull för Man Utds säsong. Men när böckerna stängs för den här säsongen så måste den sakliga slutsatsen bli att David De Geas betydelse för Man Utd har varit minst lika stor. Även om det alltid kommer vara mer glamouröst att göra mål än att rädda mål.

Och de av er som tar det här med jinxningar på alltför stort allvar har ju därmed något speciellt att se fram emot under kvällens match på Old Trafford mellan Man Utd och Aston Villa.

Efter Man Citys förlust igår så har alltså Man Utd möjlighet att ikväll säkra ligatiteln, den 20:e i ordningen. Måndagkväll dessutom. Vi kan nog räkna med rätt okej stämning på Old Trafford. Illa för Aston Villa också, de hade förmodligen hoppats mest på ett nervöst Man Utd som kände Man Citys flås i ryggen, inte ett avspänt Man Utd som spelar för att vinna något till skillnad från att inte förlora något.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: En omgång som tuggade över mycket


:::

En match med bett i

Kanske hade Luis Suarez glömt bort att stoppa i sig köttpajen lagom till lunch och var lite sugen. Kanske tyckte han att Branislav Ivanovic såg härligt lik ut en stor saftig morot.

I centrum står han emellertid alltid, Suarez. På gott och på ont. Först på gott genom att slå ett lysande inlägg fram till Daniel Sturridges kvittering, vars beslut att ”inte fira” målet får mig att vilja kräkas.

Därefter på ont, även om Suarez själv säkert tyckte det var gottigottgott, genom att tugga lite på Ivanovic. För att därefter, naturligtvis och självklart, avsluta med det goda och sätta dit kvitteringen i matchens allra sista skälvande sekunder.

Och samtidigt göra livet väldigt jobbigt för Chelsea, som i övrigt visade kvalitet i den här matchen. Men var det här sista matchen för säsongen för Luis Suarez? Och var det måhända den sista matchen i Liverpooltröjan?

En kanske inte alltför bitsk fråga.

Man Citys säsong på en kvart

Det var en match som Man City hade fullständig kontroll över. I 75 minuter såg de ut just som Brian Kidd ville att de skulle se ut, som mästare som slogs till sista blodsdroppen. De borde rimligtvis haft en större ledning, om inte till exempel Hugo Lloris haft en särskilt bra dag.

Sedan ramlade himlen ned över deras huvuden. Tre mål av Tottenham på sju minuter. En produkt av tre saker. Tottenhams skicklighet och Andre Villas-Boas begåvade byten. Bristande koncentration från Man Citys nyckelspelare. Och Roberto Mancinis benägenhet att vilja bevaka resultat snarare än att försöka döda matchen.

Det är ett resultat med två omedelbara konsekvenser. Tottenham går återigen för fulla varv i Champions League-striden, med en otroligt tuff match avklarad och återhämtat självförtroende. Man Utd har imorgon kväll möjligheten att vinna ligan på hemmaplan genom att besegra Aston Villa.

Inte något som Paul Lambert och Aston Villa borde vara så väldigt lyckliga över. Deras bästa hopp stod nog till Man Utds nerver i händelse av att Man City vunnit under söndagen.

Roberto Martinez påminner om att berömma en fisk för att inte drunkna

Wigan klarar sig på något märkligt sätt alltid kvar i Premier League, inte sällan genom att göra någon märklig form av spurt under senvåren. För detta har framför allt på senare tid Roberto Martinez fått mycket beröm för.

Det känns väl okej på sätt och vis. Men när Wigan ständigt och jämt befinner sig indragna i nedflyttningsstriden, utan att någonsin egentligen ta något riktigt steg framåt, så börjar man kanske undra vad det egentligen är man berömmer Martinez för.

Lite känns det som att berömma en fisk för att den inte drunknar. Och den här säsongen börjar det alltmer se ut som om vi inte ens får möjlighet att göra det.

Stokes sista strid

För Stoke var det en brutalt viktig match borta mot QPR. De hade inte vunnit en enda ligamatch under 2013 och behövde verkligen vinna den här matchen för att skapa en liten säkerhetsmarginal ned till strecket.

Det syntes också tydligt vilket lag som ville vinna den här matchen mest. QPR är mentalt redan nedflyttade till The Championship, det finns ingen glöd kvar i spelarna lika lite som det finns någon glöd kvar i Harry Redknapp.

Sex poäng ned till strecket nu. Och visst har Wigan en match mindre spelad, men det börjar ändå alltmer verka som om Stoke kommer att räddas av gonggongen den här säsongen.

:::

Helgens vinnare: Stoke, Sunderland, Tottenham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man City har återfunnit sin stolthet

Det som under stora delar av säsongen har förbryllat mig med Man City är den väldiga håglösheten. Det är trots allt de regerande mästarna vi talar om, och dagens engelska fotbolls mest fräscha och främsta ”projekt”, ändå så har det ju längre säsongen lidit mest varit fråga om en form av tråkig defaitism från det ljusblå lägret.

Kanske har självförtroendet varit naggat i kanten. Exit ur Champions League redan i gruppspelet för andra säsongen i rad tog hårt, särskilt det sätt på vilket det skedde. Som salt i såren har också Man Utds försprång i ligatabellen expanderat kontinuerligt. Men snarare än att agera trotsigt och uppkäftigt så har klubben som helhet vikt ned sig med ett gnyende snarare än det stridsvrål som vore mer motiverat.

Kanske har Roberto Mancinis benägenhet att vilja placera orsakerna till och ansvaret för sitt eget och lagets synbarliga misslyckande utanför den egna kontrollen bidragit. Tur, dåliga värvningar, otillräcklig spelartrupp, domarfel och så vidare. Underförstått i allt detta är att det är synd om Man City. Risken är dock att det mest leder till att klubben börjar tycka synd om sig själv.

Men äntligen! Äntligen visar Man City lite stolthet och hjärta i dessa tider av svårighet för laget. Kanske kommer det sig av derbyvinsten, kanske kommer det sig av framgångarna i FA-cupen, oavsett vilket så är det hur som helst inte från Roberto Mancini det kommer utan istället kommer det från Brian Kidd, dennes assistent:

”We are champions and we want to fight until the end. There will be jittery moments for Manchester United. As champions you go out with pride. If you are going to lose it you are going to lose it by getting knocked out, like a great boxer would – not on his stool.”

Tänk om Man City hade fått höra det här öppet tidigare under säsongen, istället för blott gnäll. Då hade det förmodligen inte skiljt tio poäng mellan de båda klubbarna och titelstriden hade varit betydligt jämnare. Många menar att Man City har saknat motivation den här säsongen, ett fullständigt absurt påstående om ett lag som endast vunnit en ligatitel, men om så är fallet finns goda skäl att anse att Roberto Mancini dränerat laget på motivation.

Naturligtvis måste Man City vinna sina sex återstående ligamatcher, med början idag borta mot Tottenham, och även om de skulle lyckas med det så förblir det ett långskott att de ska kunna försvara sin ligatitel. Det kräver ett episkt sammanbrott av Man Utd. Vad orden från Brian Kidd åtminstone lovar är att Man City kommer kämpa ända in i kaklet.

Stolthet snarare än bitterhet måste vara vad Man City tar med sig in till nästa säsong.

:::

Mot Man Citys stolthet ställer Tottenham en återuppstånden Gareth Bale, i alla fall om vi ska tro på de rapporter som sänts ut via röksignaler från Andre Villas-Boas kontor.

I och med Arsenals bortavinst mot Fulham igår så blir ju dagens stormatch av otroligt tung betydelse för Tottenham. Allt är inte slut vid poängtapp men det börjar i så fall se ordentligt bökigt ut.

Det känns som om väldigt mycket beror på vad det är för Man City som ger sig ut på fotbollsplanen. Om det är det Man City vi sett så många gånger tidigare under säsongen, orsakandes eller orsakade av Roberto Mancinis negativism, så har Tottenham väldigt goda chanser att vinna matchen.

Om det är ett Man City som i Brian Kidds anda kommer ut och ska slåss till dess att den sista hunden skäller, då kommer det bli väldigt svårt för Tottenham att vinna den här matchen.

:::

Meanwhile, at Anfield… Och ännu en Rafa Benitez-historia.

”Benitez, en dansk och en norrman skulle se vem som kunde fjärta en kork längst. Dansken fjärtade korken 20 meter och norrmannen 40 meter. Benitez laddade korken, drog iväg en rejäl brakare och korken försvann. En vecka senare meddelade nyheterna att en kines dött efter att ha blivit träffad av en kork i huvudet.”

Nåja, skämt åsido. Chelsea behöver ju också ett resultat idag och beger sig till Anfield för en tuff bortamatch mot Liverpool. Händelsevis också Rafa Benitez tidigare klubb.

Det hade ju kunnat vara en match i vilken Chelsea ändå mötte ett Liverpool utan något egentligt att spela för. Ändå ingen lätt match så klart, men kanske lite mer hanterlig.

Men i och med att Rafa Benitez inte riktigt har kunnat hålla sig från att göra antydningar om att han alls inte är ointresserad av en återkomst till Liverpool så finns det ju goda skäl att misstänka att det är något som Brendan Rodgers alls inte uppskattar.

Följaktligen kan man ju tänka sig att Brendan Rodgers just för tillfället vill få saker mer än att ge Rafa Benitez en näsbränna på fotbollsplanen. Så istället för ett något avmätt Liverpool så ökar chanserna för Chelsea att istället få möta ett upptaggat Liverpool.

A job well done.

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Man City (14:30), samt Liverpool vs Chelsea (17:00).

Två matcher som framför allt Arsenal kommer att titta på med enormt stort intresse. För det här är onekligen en omgång i vilken både Tottenham och Chelsea sannolikt kan tappa viktiga poäng i Champions League-striden. Om än det också är en omgång ur vilken de kan gå stärkta ifall de skulle vinna.

:::

Jag befinner mig under dagen på pingistävling i Gävle och kommer att komma hem sent. Ytterst osäkert med andra ord om det hinner produceras någon helghörna under söndagskvällen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Årets spelare i Premier League - Om spelarna själva får välja

Häromdagen presenterades så spelarföreningens (PFA:s) kortlista av vilka de anser är värda att nomineras till årets spelare. Sex stycken spelare befann sig på denna kortlista: Gareth Bale, Michael Carrick, Eden Hazard, Juan Mata, Luis Suarez och Robin van Persie.

Jag vågade för ett tag sedan ifrågasätta värdet i spelarnas egen nominering av årets spelare och menade att det hade egentligen rätt lite att göra med vad spelarna faktiskt presterat och desto mer med medial hype att göra. Jag fick viss kritik för den ståndpunkten utifrån uppfattningen att ingen ju kan veta bättre än spelarna själva vilka spelare som varit bäst, allra minst några ohängda sportjournalister.

Om jag möjligen led brist på ammunition i den diskussionen så valde nu turligt nog spelarna själva att fylla på mitt förråd genom att nominera Eden Hazard till årets spelare. Missförstå mig nu inte, det är en väldigt duktig spelare, men någon årets spelare har han den här gången inte varit. Däremot är det ett nytt och stort namn som ofta befinner sig i det mediala strålkastarljuset.

Skulle vi istället fundera över de spelare som borde varit med men inte kom med så dyker tre namn upp rätt snabbt: Leighton Baines, Michu och Santi Cazorla. Inte minst Michu borde ju kunna sig rätt rejält förbisedd efter den strålande säsong han har haft, som dessutom har hjälpt Swansea att avancera uppåt till tabellens övre halva.

Sedan har vi ju det där ständiga abret om att det nästan hela tiden bara är anfallare eller möjligen väldigt offensiva mittfältare som kan nomineras till det här priset. Och om någon undrar varför jag inte tillmäter individuella utmärkelser inom fotbollen något större värde så är detta blott ett av många skäl.

Men om vi nu ändå ska utgå från de sex spelare som faktiskt är nominerade så landar jag på följande:

:::

(6) Eden Hazard, Chelsea

Borde som sagt inte varit med i det här sammanhanget, flera spelare förtjänar nomineringen mer än han. Han har ändå gjort en bra säsong för Chelsea och varit en av lagets främsta kreativa spelare, kapabel att dyrka upp ett försvar även när spelet i övrigt kan ha gått i baklås.

(5) Robin van Persie, Man Utd

Om den fantastiska höstsäsongen hade hållit i sig så hade van Persie varit en mycket het kandidat till förstaplatsen på den här listan. Tyvärr så verkade han av någon anledning få för sig att säsongen tog slut i februari. Lite elakt så klart, alla spelare kan ha svackor, men van Persies svacka just när säsongen gick in i skarpt läge gör att han blir den här listans sjunkbomb.

(4) Michael Carrick, Man Utd

Man Utds främste speldirigent på mittfältet. Han står för en ohemul mängd passningar och är därtill synnerligen effektiv i det avseendet med en passningsprocent om 88%. Fördelar spelet utmärkt, och visar ett större självförtroende på planen än tidigare, men jag skulle vilja se ännu mer av egna offensiva utflykter när tillfälle ges, som ett alternativ.

(3) Juan Mata, Chelsea

Chelseas mest betydelsefulla spelare, främsta spelfördelare och offensiva kraft. Ett Chelsea med Mata på planen är ett helt annat Chelsea än utan Mata på planen. Rent kvalitetsmässigt är Juan Mata förmodligen Premier Leagues just nu bäste spelare, en av dem definitivt, men han likt Chelsea i helhet hade under senhösten en svacka som stod dem dyrt.

(2) Gareth Bale, Tottenham

Förmodligen spelaren som till sist vinner det här priset, framröstat av spelarna som det ju är. Och visst har Bale haft en fantastisk säsong, en spelare som ger samma vibbar av onåbarhet som en gång Cristiano Ronaldo gav i Premier League. Många viktiga mål har han gjort för Tottenham, samtidigt hade han själv likt laget en trög start på säsongen.

(1) Luis Suarez, Liverpool

Har i stor utsträckning burit Liverpool på sina axlar den här säsongen. Har växt personligt och mentalt. Att Suarez har varit en spelare med lysande individuella kvaliteter har länge varit uppenbart, och den här säsongen har han också kompletterat detta med att bli en effektiv målskytt. Imponerande med tanke på att han under halva säsongen var Liverpools ende anfallare.

:::

På den unga spelar-listan kan man ju undra över att inte Matija Nastasic samt Luke Shaw finns med, de är försvarare så klart, och möjligen anse att Danny Welbeck är något malplacé. De nominerade är hur som helst Gareth Bale, Christian Benteke, Eden Hazard, Romelu Lukaku, Danny Welbeck och Jack Wilshere.

Förvisso tycker jag också att man efter ett visst antal säsonger i Premier League inte ska kunna vara aktuell för en sådan här utmärkelse oavsett ålder. Oavsett vilket så menar jag att Christian Benteke är den som är mest förtjänt av det här priset. Det är en fantastisk säsong han har haft i en klubb som haft allt annat än en fantastisk säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Goda skäl att vara nyfiken på Southamptons framtid

Det är en beundransvärd prestation som Southampton har svarat för inom engelsk fotboll. På mindre än tre säsonger har klubben först, efter en katastrofal inledning, först flyttats upp från League One till The Championship, därefter omedelbart flyttats upp till Premier League, och under klubbens första säsong tillbaka i Premier League så ser klubben ut att ha goda möjligheter att också etablera sig runt mitten av tabellen.

Det är särskilt imponerande när man betänker att Southampton har uppnått detta från ett läge där klubben befann sig i ett chocktillstånd efter att ha åkt ur The Championship, där klubben befann sig i ett oorganiserat kaos fyllt av interna maktstrider och en ständigt snurrande managerkarusell, och där klubbens ekonomi var slagen i spillror. Men ur den askan har Southampton rest sig likt en fotbollens fågel fenix.

Southampton hade en trög start på den här säsongen, den första i Premier League. Det var troligtvis inte alls märkligt, många av lagets spelare var ovana vid nivån och hade bara något drygt år tidigare spelat fotboll på League One-nivå. Det inledande spelschemat var dessutom synnerligen tufft. Men laget växte så smått in i säsongen, spelare som Morgan Schneiderlin, Jack Cork, Jay Rodriguez och Rickie Lambert tog alltmer utrymme på planen. Ett utrymme ovanför nedflyttningsstrecket hade börjat skönjas.

I det läget var det naturligtvis ett väldigt tufft beslut av Nicola Cortese, Southamptons styrelseordförande, att ge Nigel Adkins sparken. Adkins var mycket uppskattad bland såväl spelare som supportrar, och hans framgångar under sin tid i klubben var ofrånkomliga. Men Cortese såg en ljusare framtid för Southampton med Mauricio Pochettino som manager, och rätt eller fel så kan man i alla fall inte anklaga Cortese för att ducka för de svåra och kontroversiella besluten.

Utöver upprördheten över att till synes utan skälig grund ge Nigel Adkins sparken så var farhågan av lätt insedda skäl att beslutet att byta manager skulle bryta Southamptons så kallade momentum. Laget var ju på uppgång i tabellen, och nu skulle en ny manager behöva skolas in. Det var inga orimliga farhågor, men dessa har också visat sig onödiga. Southampton har inte förlorat momentum, snarare menar en del att laget har växt ytterligare en dimension under Pochettinos ledarskap.

:::

Med Southampton har Premier League fått ännu en klubb som med goda skäl siktar på att etablera sig på eller runt tabellens övre halva. Klubben bidrar på sitt sätt till ligans taktiska utveckling samtidigt som den med goda finanser och en stark egen talangutveckling är ett föredöme för andra klubbar. Som klubb betraktat ökar alltså Southampton både ligans kvalitet och konkurrenskraft.

Stark organisation

Bakom varje starkt fotbollslag finns en kraftfull organisation. Southampton har till sist lyckats hitta en god ordning och rollfördelning där lagets utveckling och fotbollsbeslut fattas av managern samtidigt som styrelsen och dess ordförande, i det här fallet Nicola Cortese, förstår sin roll och håller sig till den. Det vill säga att formulera klubbens strategi och resursfördelning samt tillsätta och avsätta en manager att sköta det operativa genomförandet.

Starka finanser är också en grundförutsättning. Och här har Southampton visat muskler såväl inför som under säsongen. De har spenderat mer pengar på att förnya och utveckla sin spelartrupp än vad exempelvis Reading i motsvarande situation har gjort. Samtidigt har klubben vinnlagt sig om att behålla kärnan av de spelare som fört laget uppåt i divisionerna. I det avseendet har man följt en annan linje än framför allt QPR. Inte bara tillgång till utan också användning av resurser har varit ändamålsenlig.

Ett skäl till detta är Southamptons erkänt starka och produktiva ungdomsakademi. Från den akademin har några av Englands mest lovande spelare examinerats. Southampton tvekar inte heller att använda dessa talanger i sitt a-lag, exempel på detta är naturligtvis Adam Lallana och Luke Shaw, vilket ger laget en starkare bredd och kvalitet. Men flera unga talanger säljs också vidare till större klubbar, vilket är en finansiell plattform för klubben som ger dem möjlighet att utveckla klubben vidare. Gareth Bale till Tottenham, Theo Walcott och Alex Oxlade-Chamberlain till Arsenal är några exempel på sådana försäljningar.

Paradoxalt nog gick det att skönja styrkan i Southamptons organisation också i beslutet att byta ut Nigel Adkins. Till skillnad från i flera andra klubbar så sparkades inte managern närmast reflexmässigt utan där fanns en väldigt tydlig plan för vad som skedde därnäst. En ersättare var redan identifierad och säkrad och någon oro eller osäkerhet hann därför aldrig uppstå. En sådan tydlig målmedvetenhet går inte att uppnå utan en stabil beslutsstruktur i klubben.

Taktisk innovation

Vad som också talar för Southampton och klubbens framtid är att där finns en tydlig spelidé, som också blivit mer markerad med Mauricio Pochettino som manager, även om grundbulten fanns där även med Nigel Adkins. Hög press är här nyckelordet, där Southampton ligger högt med sin backlinje och där redan anfallare och offensiva mittfältare pressar motståndarnas bollhållare.

Ambitionen är naturligtvis att snabbt vinna tillbaka bollen efter att den gått förlorad. Detta är samma grundfilosofi som i Barcelona, om än med vissa distinkta skillnader. Engelska klubbar är dock inte helt vana vid den här taktiken, men utsätts alltmer för den i det europeiska cupspelet. Därmed finns det skäl att tro att Southampton kan ge ett positivt taktiskt bidrag till Premier League som helhet.

I det egna uppbyggnadsspelet tenderar Southampton att ta det långsamt och kontrollerat inledningsvis från egen planhalva för att därefter försöka iscensätta en tempoväxling med snabbt one touch-spel för att bryta igenom motståndarnas försvar. Denna kombination av hög press och tempoväxling var vad som gjorde Athletic Bilbao framgångsrika i förra säsongens europeiska cupspel, och det är alls ingen tillfällighet att Mauricio Pochettinos kanske främsta mentor är Marcelo Bielsa.

Det här har också varit en ytterst framgångsrik strategi mot de engelska storklubbarna. Vinster mot Man City, Liverpool och Chelsea vittnar om detta, därtill övertygande vinster. Southampton förlorade förvisso mot Man Utd på Old Trafford, men det var inte en match som Man Utd hade någon större kontroll över. Southampton har framgångsrikt lyckats störa kortpassningarna i dessa lags uppbyggnadsspel.

Lika framgångsrika har Southampton inte varit mot klubbarna längre ned i tabellen som tillämpar ett mer direkt och långpassningsbaserat spel. Skälet är enkelt, mot dessa lag fyller inte Southamptons höga press-spel en lika central funktion. Likaså tvingas Southampton i högre utsträckning att inleda sitt offensiva spel längre ned i planen. Mot detta måste Southampton hitta ett motvapen.

Att spela med hög backlinje i Premier League är naturligtvis en riskabel taktik defensivt. Och Southampton har också haft vissa problem med sitt försvarsspel och är en av de klubbar som släppt in flest mål i ligan. Men vad säsongen har gått så har detta facit förbättrats, till stor del för att grovjobbare som Jack Cork och Morgan Schneiderlin har blivit alltmer bekväma i sina roller.

Framtida utveckling?

Southampton har nu en stark och välbalanserad spelartrupp, präglad av såväl ungdomlighet som inslag av värdefull erfarenhet. Det finns talangfulla spelare på de allra flesta positionerna på planen.

Det finns finansiella muskler i Southampton och en förmåga att stå för tämligen intressanta värvningar. Inför den här säsongen så fick köpen av Nathaniel Clyne, jagad av flera andra Premier League-klubbar, och inte minst Gaston Ramirez från Bologna många att höja på ögonbrynen.

Mauricio Pochettino har visat sig vara en utmärkt taktiker, vad han under mellansäsongen måste demonstrera är att han också är en skicklig truppstrateg, som klarar av inventera sin spelartrupps styrkor och brister, analysera vad som kan göras för att förbättra och förstärka den, samt se till att detta genomförs.

I Espanyol gavs han aldrig riktigt den möjligheten, då det var en klubb med stora ekonomiska problem. I Southampton har han större möjligheter. Många hoppas så klart att han ska kunna ha samma effekt för Southampton i det avseendet som Michael Laudrup har haft för Swansea, det vill säga hitta rejäla fynd på den spanska spelarmarknaden.

Kanske kan Pochettino ta några råd av Laudrup i samband med att de båda lagen möts i eftermiddag. Om han lyckas så har Southampton goda chanser att till de kommande säsongerna konkurrera på allvar om någon av de europeiska cupplatserna.

:::

Dagens matcher: Fulham vs Arsenal, Norwich vs Reading, QPR vs Stoke, Sunderland vs Everton, Swansea vs Southampton, West Brom vs Newcastle, samt West Ham vs Wigan.

Mängder av matcher med betydelse idag. Brutalt viktig match för Stoke borta mot QPR, som pendlar mellan hopplöshet och någon idé om att greppa det allra sista halmstrået. Sunderland måste visa att förra helgen inte bara var ett enstaka blixtnedslag, och står inför en tuff hemmamatch mot Everton. Wigan och Newcastle har tuffa bortamatcher men också möjlighet att plocka viktiga poäng mot klubbar som inte har så väldigt mycket mer att spela för.

Detta i nedflyttningsstriden. Och längre upp i tabellen så har Arsenal så klart möjlighet att vid vinst borta mot Fulham invänta en för dem potentiellt ytterst givande söndag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Taktiktavlan: Den falska nians epidemi

Fotbollen, likt de allra flesta samhällsfenomen, är präglad av modesvängningar och vad som råkar vara populärt för stunden. Det är inte något som bara gäller klubbtröjorna utan också något som gäller för de taktiska tankar och idéer som styr ett fotbollslag.

Vad som utgör rådande mode styrs till stor del av vad som för tillfället råkar vara framgångsrikt. Imitation är en vanlig strategi inom alla organisationer för att reducera osäkerhet, och på så vis sprids tankar och idéer om taktik från en klubb till en annan. Ett särskilt språkbruk kan anammas vilket möjliggör för en klubb att visa att de tagit till sig det senaste

Barcelonas påverkan på fotbollstänkandet under de senaste fem åren har varit stor och de är för närvarande den globala fotbollens främsta trendsetter. En sådan trend är alltsedan Pep Guardiola fick för sig att använda Leo Messi på ett lite annorlunda sätt föreställningen om den falska nian.

Michael Cox, författaren bakom taktiksajten Zonal Marking, definierar en falsk nia såsom: ”An unconventional lone striker, who drops deep into midfield”. En central del i föreställningen om den falska nian är alltså en uppluckring av anfall och mittfält.

:::

Föga förvånande så har det här med falska nior blivit fasansfullt populärt, alla vill så klart tro eller åtminstone få andra att tro att just deras lag är kapabelt ett lika systematiskt och innovativt anfallsspel som Barcelona. Även när det ej är med verkligheten överensstämmande.

Brendan Rodgers hade exempelvis följande att säga om Luis Suarez: ”We play him in that false nine role. He’s not a traditional number nine who’s up there, stood, static.”

Mot detta kan vi inledningsvis invända att det är en orättvis beskrivning av en så kallad traditionell nia. Ett annat begrepp för en sådan roll är center, det vill säga en spelare vars uppgift det är att hålla i bollen, dra motståndarförsvararna ur position och försöka nå fram till avslut på mål. Det finns inget som säger att en sådan spelare måste vara orörlig eller statisk. Tvärtom.

Men det beskriver också Luis Suarez på ett vilseledande sätt. Suarez genomför 54% av alla sina passningar på planens sista tredjedel. Jämförelsevis har typiska traditionella nior som Steven Fletcher och Peter Crouch en motsvarande andel om 55% respektive 53%. En falsk nia, om den följer definitionen, borde tillbringa avsevärt mer tid längre ned i planen.

En offensiv spelare som utgår från en position längre ned i planen bör också slå en större andel av sina passningar framåt. Endast 22% av Luis Suarez passningar gick framåt, resten gick bakåt eller i sidled. Även detta ger bilden av en spelare som befinner sig längst fram i sitt lags anfallslinje.

Luis Suarez är helt enkelt en ytterst kompetent traditionell nia. Men att uttrycka det så får inte Brendan Rodgers att framstå som en fullt lika modern manager som om han beskriver Suarez som en falsk nia.

:::

Men vad spelar det då egentligen för roll vad man kallar det hela för? Det viktiga är ju att det hela fungerar. Om man sedan väljer att kalla en potatis för tomat så må väl det vara okej. Kan man tycka.

Problemet är att det riskerar bli normativt. Det vill säga att en manager försöker omforma en spelares roll på planen inte utifrån vad som är dennes faktiska karaktär och styrkor, utan istället utifrån en teoretisk idealbild om hur en anfallare bör spela.

Lite grann kan det vara vad vi för tillfället ser med Wayne Rooney.

Det finns en tendens hos Man Utds supportrar att vilja se Rooney alltmer som en offensiv mittfältare, den kreativa kraften på Man Utds mittfält som laget länge saknat. Denna vilja har fått visst understöd av Alex Fergusons beslut att stundtals spela honom i den rollen.

Den påverkas också av att Robin van Persie har övertagit rollen som lagets främste målskytt. Ingen vill ju se på Rooney som en second string-spelare, alltså måste en ny plats på planen hittas åt honom i vilken han är huvudgestalt. Detta sökande underlättas av föreställningen om den falska nian.

Wayne Rooney är en anfallare i grunden. Hans genomgående bästa och mest ihållande framgångsrika perioder som spelare har kommit i egenskap av anfallare. Det är i den rollen som Man Utd så här långt har haft som mest nytta av honom, likaväl som det är i den rollen som England kontinuerligt väljer att använda honom.

Naturligtvis kommer Rooney kunna göra kompetenta, ibland även lysande, insatser som mittfältare. Han är en arbetsvillig, motiverad och allmänt begåvad fotbollsspelare. Han kommer inte göra bort sig oavsett uppgift. Men han är inte en skolad mittfältare, och lika ofta som han kan bidra med en öppnande och avgörande passning så kan han, likt mot West Ham i onsdags, bli överspelad och försvinna ur matchbilden.

Wayne Rooney är en anfallare i själ och hjärta. Han kommer inte bli mindre anfallare bara för att vi väljer att kalla honom för mittfältare eller offensiv mittfältare. Vad föreställningen om den falska nian riskerar göra är att dölja och trivialisera de skillnader som faktiskt finns mellan olika lagdelar och dess respektive ansvar.

Det må vara helt och hållet moderiktigt att flytta Wayne Rooney längre ned i planen. Men det är dålig strategi och taktiskt riskabelt. Jag tror inte Alex Ferguson bryr sig så mycket om att framstå som moderiktig, men han har en viss benägenhet att försöka tvinga in fyrkantiga klossar i runda hål.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest betydelsefulla spelare

Om vi ska ta den återkommande situationen på allvar så är det fler klubbar än någonsin förut som den här säsongen är så kallade enmanslag, det vill säga klubbar som är helt beroende av en enda spelare. Vad vore Tottenham utan Gareth Bale, Liverpool utan Luis Suarez och Man Utd utan Robin van Persie, och så vidare?

Det är naturligtvis på flera sätt en tramsig diskussion. I grund och botten är den formulerad av de som vill reducera och marginalisera det egna lagets relativa brister genom att förminska det andra lagets styrkor. Det finns naturligtvis inga enmanslag, ingen spelare klarar av att prestera på planen utan hjälp och stöd av sina lagkamrater. En spelare kan leverera vad vi ser som prestationer i världsklass därför att han har ett stabilt lagbygge i ryggen.

Ingen spelare kan göra allt för sitt lag. En världsklasspelare kan dock förhöja ett bra lagbygge, men utan ett bra lagbygge förblir han ineffektiv. Kanske är just detta definitionen på ett bra och funktionellt fotbollslag, där den individuelle spelaren och lagets kollektiv hjälper och förstärker varandra.

Metodiken bakom att avgöra en spelares betydelse för ett lag är ofta också något suspekt. Normalt sett brukar de flesta bara titta till antalet mål som en viss spelare gör och utifrån detta dra slutsatser. Av detta följer flera implikationer. Bland annat så klart att en målvakt eller försvarare därmed aldrig kommer kunna vara mest betydelsefull för sitt lag. Detta trots att vi intuitivt vet att detta kan vara helt fel.

En annan implikation är att analysen bortser från den taktiska dimensionen. Att en spelare gör många mål kan så klart mycket väl bero på att laget har valt en taktik som går ut på att just den spelaren ska göra mål. Återigen är det viktigt att förstå hur individuell kvalitet och kollektiv taktik hänger ihop.

Å andra sidan så är det i sig en lite intressant fråga: Vilken och vilka spelare i Premier League är faktiskt enligt detta sätt att se på det mest betydelsefulla för sina respektive lag?

Det är en enkel statistisk operation. Jag lägger ihop en spelares mål och assists och uttrycker detta i procent av lagets totala antal gjorda mål. En spelare som alltså har gjort åtta mål och fyra assists kommer att ha bidragit till 25% av hans lags 48 gjorda mål.

:::

(5) Rickie Lambert, Southampton – 40,4%

När Southampton förra säsongen flyttades upp från The Championship så var Lambert en av lagets absolut viktigaste spelare. Mer överraskande är kanske att han lyckats återskapa sin fina produktion också i Premier League, där han är den engelsman som gjort flest mål den här säsongen. 14 mål och fem assists är inte fy skam.

(4) Arouna Koné, Wigan – 40,5%

Den allmänna bilden av Roberto Martinez lagbygge är att det inte är centrerat runt någon enskild spelare, på gott och ont. Men Konés tio mål och fem assists hittills under säsongen har ändå varit väldigt viktiga för Wigan, särskilt som flera av målen varit helt avgörande. Men hans relativa betydelse är också en reflektion av lagets allmänt svaga målskytte.

(3) Luis Suarez, Liverpool – 44,1%

Det var kanske mer motiverat att under höstsäsongen kalla Liverpool för ett enmanslag när det mer eller mindre var enbart Suarez som ledde lagets anfallslinje. Suarez leder för närvarande skytteligan, och med 22 mål och fyra assists så har han naturligtvis haft en stor betydelse för Liverpools säsong.

(2) Michu, Swansea – 44,2%

En het kandidat till att utses till säsongens värvning. Michus betydelse till en säsong där Swansea både etablerat sig i Premier League samt vunnit Ligacupen kan knappast överskattas. Med 17 mål utöver två assists så är han en av ligans absolut mest produktiva målskyttar, vilket minskat saknaden och behovet av Scott Sinclair och Danny Graham.

(1)    Christian Benteke, Aston Villa – 52,8%

Genomgångens överlägsne vinnare. 15 mål och fyra assists svarar för mer än hälften av Aston Villas målproduktion. Paul Lambert har blivit ifrågasatt för petningen av Darren Bent under säsongen, men den kraftfulle belgiske anfallaren har onekligen rättfärdigat hans beslut. Den mest betydelsefulle spelaren för sitt lag, enligt denna definition, är alltså Christian Benteke.

:::

Listan i övrigt:

(6) Robin van Persie – 21/8/38,7%; (7) Gareth Bale – 17/3/36,4%; (8) Dimitar Berbatov – 13/3/36,4%; (9) Romelu Lukaku – 13/2/35,7%; (10) Theo Walcott – 11/10/32,8%; (11) Juan Mata – 10/11/32,8%; (12) Steven Fletcher – 11/1/32,4%; (13) Robert Snodgrass – 5/5/32,3%; (14) Marouane Fellaini – 11/5/31,4%; (15) Demba Ba – 13/0/31,0%; (16) Carlos Tevez – 11/7/31,0%; (17) Adel Taarabt – 5/4/31,0%; (18) Adam Le Fondre – 10/1/30,6%; (19) Peter Crouch – 5/3/28,6%; (20) Kevin Nolan – 6/2/21,1%.

Några punkter:

Intressant nog hamnar både Robin van Persie och Gareth Bale utanför den här listan. Ingen spelare har bidrag med fler mål till sitt lag än van Persie, men det finns också andra spelare i Man Utd som också bidrar med mål. Exempelvis har Wayne Rooney bidragit med närmare 30%. Vad som kanske överdrivs än mer är Gareth Bales betydelse för Tottenham. Den är stor men inte fullständig.

Som ovanstående punkt antyder så ger ovanstående genomgång en bild över vilka spelare som är mest betydelsefulla i varje klubb. Det finns andra spelare som skulle ta sig in på den här listan, men där det finns en annan spelare i samma klubb som är ännu mer betydelsefull i termer av sitt bidrag till antalet gjorda mål. Dock finns det ingen annan spelare som skulle slå sig in bland de fem eller ens tio första platserna.

:::

Ryktet som cirkulerar i England just nu att Chelsea funderar på Manuel Pellegrini som ny manager är väldigt spännande. Det känns spontant som en mycket begåvad managertillsättning, förmodligen den mest begåvade som Chelsea kan göra. Frågan är om Pellegrini själv vill.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Wigans tre nyckelspelare i ännu en dramatisk nedflyttningsstrid

Titelstriden må vara i praktiken mer eller mindre avgjord. Kampen om Champions League-platserna å sin sida är spännande och intensiv. Men en titt längre ned i tabellen ger vid handen en av de jävligaste och mest infernaliska nedflyttningsstriderna i mannaminne. För även om vi på goda grunder antar att QPR och Reading är klara för nedflyttning så befinner sig fem klubbar ovanför strecket inom två poäng från varandra.

Aston Villa, Stoke och Sunderland har samtliga 34 poäng. Norwich har 35 poäng och Newcastle sitter på 36 poäng. Den inbördes ordningen mellan dessa klubbar kan alltså ändras inom blott en enda omgång. Dessa fem klubbar jagas å andra sidan Wigan, som har samlat ihop 31 poäng men därtill har två matcher mindre spelade. Skulle de lyckas ta tre poäng från dessa båda matcher så befinner sig alltså även Wigan på 34 poäng.

Det har blivit till en vana för Wigan ända sedan de 2005 flyttades upp till Premier League att långt in på säsongen befinna sig indragna i en segsliten nedflyttningsstrid bara för att under våren lyfta sig själva upp ur avgrunden. En beundransvärd egenskap naturligtvis, kanske inte minst eftersom Wigan till skillnad från många andra klubbar i liknande situationer hela tiden har valt att vara lojala med sina managers.

Men den andra sidan av att Wigan ständigt är indragna i nedflyttningsstriden in på slutspurten av säsongerna är att man alltmer måste ställa sig frågan: Hur länge kan det här hålla? Någon gång måste det ju bli till en sådan där säsong när saker och ting inte faller på plats för Wigan, när det som tidigare löste sig till det bästa istället följer lagen om alltings jävlighet. Men då är frågan om detta i så fall skulle vara den säsongen?!

:::

Mönstret från tidigare säsonger verkar till viss del hålla i sig också den här säsongen. Wigans formkurva har pekat uppåt under våren och resultat såväl som poäng har uppnåtts. Läget är ändå problematiskt på tröskeln inför säsongens sista månad och om Wigan ska lyckas hålla sig kvar i Premier League så måste tre nyckelspelare prestera:

James McCarthy har en särskild betydelse vad gäller att säkra Wigans bollinnehav vilket är viktigt såväl offensivt i syfte att kunna bygga upp anfall, som defensivt i syfte att minska motståndarnas möjligheter till anfallsspel. Inte minst viktigt givet att Wigan hittills släppt in ofantliga 57 mål, nästan två mål per match. Med en passningsprocent om 88% så är McCarthy central i Wigans uppbyggnadsspel. Särskilt om vi betänker att han hittills under säsongen genomfört cirka 1,750 passningar varav nästan 60% har varit offensiva passningar. McCarthy organiserar alltså Wigans anfallsspel.

Shaun Maloneys betydelse för Wigan kanske bäst visas av att Wigan har förlorat varenda match den här säsongen som Maloney inte har spelat. Han är särskilt betydelsefull när det kommer till att skapa målchanser för Wigan, där han tillsammans med Jean Beausejour på vänsterkanten är som allra mest produktiv. Med en passningsprocent om 90% så har han skapat 43 direkta målchanser för Wigan. Men det största värdet för Wigan med honom är att majoriteten av dessa målchanser har skapats på planens sista tredjedel. Maloney omsätter det av McCarthy orkestrerade anfallsspelet till målchanser.

Arouna Koné är vad alla lag inblandade i en nedflyttningsstrid behöver allra mest, en renodlad målskytt. Med tio gjorda mål hittills under säsongen, många av dem dessutom viktiga och matchavgörande, så har Koné gjort dubbelt så många mål som någon annan spelare i laget. Det har varit en lyckad säsong för Koné i vilken han har visat sig vara en av ligans mest kliniska avslutare. Han är snabb och framför allt effektiv, han behöver inte många chanser för att göra mål. Koné är alltså sista länken i den kedja som bildats av McCarthy och Maloney.

:::

En faktor som talar för Wigan den här säsongen är det stora antalet klubbar som är indragna i striden sett till att det endast är en återstående plats under nedflyttningsstrecket kvar att oroa sig för. I nedflyttningsstridens version utav ”hela havet stormar” så bråkar alltså sex klubbar om fem trygga stolar, blott en blir utan. Oddsen bör alltså vara goda.

Mot detta talar kanske formkurvorna hos övriga klubbar. Både Sunderland och Aston Villa verkar ha hittat lite luft igen när det som allra mest behövs och har ett visst momentum i ryggen. Åtminstone på kort sikt verkar Paolo Di Canio ha gett Sunderland, som såg väldigt håglöst ut, nytt råg i ryggen. Wigans främsta förhoppning är då möjligen Stoke, som har varit helt bedrövligt under hela våren och som ännu inte visat något tecken på uppryckning.

En okänd faktor i nedflyttningsstriden är att Wigan också under maj ska spela en FA-cupfinal, vilket mycket väl kan vara den största enskilda matchen i klubbens historia. Det är en chans att vinna en titel. Hur mycket av Wigans koncentration kommer att vara på den här matchen, och hur mycket energi stjäl den matchen, och den uppmärksamhet som följer med den, från ligaspelet såväl inför som efter finalen?

Kvällens generalrepetition mot Man City är en av Wigans två hängmatcher. Borta på Etihad kan Wigan omöjligtvis räkna med några poäng, någon poäng alls vore en stor överraskning. Därmed skulle en av hängmatcherna försvinna och det återstående spelschemat är därtill också svårt, med matcher mot såväl Arsenal som Tottenham kvar på programmet.

Håller sig Wigan kvar i Premier League den här säsongen så vore det en större bedrift än någon gång tidigare.

:::

Clwb Pêl-droed Dinas Caerdydd.

Det walesiska namnet på Premier Leagues nyaste klubb. Cardiff har haft många säsonger som slutat i krossade hjärtan i försöken att nå Premier League. Men alltid har playoff stått dem i vägen. Den här gången valde de att strunta i playoff-spelet och säkrade igår kväll automatisk uppflyttning till Premier League efter 0-0 hemma mot Charlton. Tio procent av Premier League utgörs alltså nästa säsong av klubbar från Wales, och Premier League får ännu ett intensivt derby på programmet.

:::

Sura miner på Emirates igår i och med att Arsenal reagerade, med viss om än inte full rätta, på Evertons fysiska approach till matchen.

Det här är samtidigt ett problem som Arsenal till stor del drar på sig själva. I och med att motståndarna vet att de kan få Arsenal ur balans genom att spela fysiskt och småfult mot dem så kommer de naturligtvis vara mycket mer benägna att tillämpa den taktiken.

Att klaga på det och visa sin upprördhet för det är alltså kontraproduktivt. Och här gör vare sig Arsene Wenger eller Arsenals spelare sig själva några tjänster. Snarare skyltar de just med vad motståndarna upplever som en svaghet.

Den enda lösningen är att svara upp med samma mynt, stå upp i kampen och visa att man inte viker ned sig. Då kommer motståndarna att tvingas hitta andra metoder.

:::

Kvällens matcher: Fulham vs Chelsea, Man City vs Wigan, samt West Ham vs Man Utd.

En av få återstående chanser som Man City fortfarande har kvar att hoppas på att minska gapet upp till Man Utd. West Ham borta är traditionellt en svår match för Man Utd, ligatitlar har tappats där förut. Annars är det en viktig match för Chelsea som kan kapitalisera på Arsenals poängtapp mot Everton igår kväll.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelska framgångar i NextGen Series är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor

Den nyss avslutade NextGen Series kunde kanske ses som någon form av upprättelse för engelsk fotboll efter det att tre av fyra klubbar i semifinalerna var engelska. Aston Villa besegrade Chelsea i finalen efter att Chelsea vunnit mot Arsenal i semifinalen. Detta samtidigt som Tottenham tog sig till kvartsfinal och där gav Sporting en god match.

Detta har till viss del tagits som intäkt för att framtiden för engelsk fotboll ser ljus ut. Men är detta verkligen fallet? Och då menar jag för tydlighets skull, ser engelsk fotboll egentligen ljusare ut därför att engelska klubbar sitter på några av Europas mest lovande spelare i sina ungdomsakademier?

Mycket talar för att detta är en förenkling som förbiser vad som är engelsk fotbolls faktiska utmaning. Det har aldrig, eller det var åtminstone mycket länge sedan, som engelska fotbollsakademier saknade talang. Engelska klubbar kan likt få andra rekrytera unga spelare globalt till sina akademier, något som uppmuntrats av att de varit förbjudna att rekrytera engelska spelare utanför sin egen närregion.

Brist på talang är inte problemet. Vad som varit och är problemet är att slussa denna talang från akademierna och in i a-lagstrupperna. Flertalet engelska klubbar har saknat en tydlig karriärväg för sina unga talanger och dessa har i alltför stor utsträckning tillåtits att vittra bort antingen i reservlag eller genom upprepad utlåning. Till sist har de tvingats slå till reträtt och söka sin framtid i någon annan mindre klubb.

Strålkastarljuset och kraven på prestation i Premier League är intensivt och oförlåtande. Unga talanger befinner sig på en inlärningskurva under vilken de är benägna att göra misstag. Managers som tillsätts vet att de måste leverera resultat omedelbart och strävar därför efter att minimera misstag. Följden blir ofta att de minimerar unga talangers chanser till spel. Engelsk fotbolls strategiska tänkande blir kortsiktigt och närsynt.

Ändå kommer detta vara en viktig kompetens i framtiden i och med att financial fair play sätter vissa begränsningar på klubbar. De klubbar som då har lyckats skapa en struktur som integrerar och uppmuntrar unga talangers lärande inom sin spelartrupp kommer ha en konkurrensfördel.

Man Utd och Southampton har kommit långt i detta avseende och drar uppenbara fördelar därav. Aston Villa kommer om de lyckas hålla sig kvar i Premier League den här säsongen vara ett mycket intressant projekt i framtiden. Kontinentalt kan vi se hur klubbar som Barcelona och Dortmund har lyckats mycket väl med en dylik integration och därigenom dominerar europeisk cupfotboll för tillfället.

:::

Skyttegraven mellan akademi och a-lag är kanske som allra mest tydliga i klubbar som Chelsea och Man City. Detta är inte svårt att förstå, det är klubbar som haft obegränsat med ekonomiska resurser och därför inte behövt hushålla med dem. De har alltså obehindrat kunnat köpa in mer eller mindre färdiga spelare snarare än att producera dem internt.

Samtidigt fylls dock ungdomsakademierna upp med spelare från hela världen, men med försvinnande små chanser att faktiskt få spela. John Guidetti har länge varit en mycket spännande talang som också visade sin kvalitet på lån i Feyenoord, men hans chanser till spel för Man City är ytterst små. Josh McEachran bedömdes som en av engelsk fotbolls främsta talanger men gavs aldrig chansen i Chelsea. Två exempel bland många.

Chelsea har många unga talanger i sin akademi. I det lag som startade finalen i NextGen Series fanns Mitchell Beeney, Andreas Christensen, Alex Davey, Danny Pappoe, Kevin Wright, Alex Kiwomya, Lewis Baker, Ruben Loftus, Adam Nditi, Islam Feruz och Jeremie Boga. Men hur stora chanser har dessa spelare att få spela i Chelseas a-lag när klubben kan spendera £20m på att köpa Romelu Lukaku bara för att därefter skicka iväg honom på lån?!

Det är inte omotiverat att ifrågasätta vad poängen egentligen är för klubbar som Chelsea och Man City att över huvud taget ha en ungdomsakademi. Någon direkt funktionalitet för klubbarna verkar de inte ha. Åtminstone inte i termer av fotboll. Man kan kanske tänka sig att närvaron av en ungdomsakademi skänker någon form av legitimitet. Kanske är det också ett sätt att finansiera verksamheten genom att köpa billigt, utveckla och därefter sälja lite dyrare.

:::

Arsenal har under många år varit en engelsk fotbolls bastion för utvecklande av unga talanger. Detta i sådan utsträckning att det närmast blivit till ett ideologiskt projekt för klubben. Detta projekt har bestått av två ömsesidigt förstärkade komponenter. Arsene Wengers personliga vision av ett framtida Arsenal tillsammans med klubbstyrelsens finansiella prioriteringar.

Men Arsene Wengers vision misslyckades med att leverera några titlar, vad som med rätta betraktas som fotbollens fundament. Därmed fördes visionens svaghet fram i dagsljuset, då klubbens unga och bästa spelare inte alldeles förvånande visade sig vara mer lojala med sina egna karriärsambitioner och utveckling än med Wengers storslagna vision.

Spelarna började lämna klubben. Arsenal förvandlades till en säljarklubb där en ungdomskultur ledde till ett lag under ständigt ombyggnation. Men att prestera på högsta nivå fordrar inte bara ungdomlighet utan också stabilitet, vilket är omöjligt att uppnå om det hela tiden ska byggas nytt.

Arsenal har därefter ställts inför allt tuffare utmaningar vad gäller att hålla sig kvar bland Champions League-platserna. Från att ha haft en närmast garanterad plats så slåss de nu med tre-fyra andra klubbar om vad som för tillfället är i praktiken två återstående platser. Läget har blivit alltmer utsatt för Arsenal och vad som kan ses i ljuset av detta är att Arsene Wenger verkar ha avslutat Arsenals ungdomsprojekt.

Medelåldern i Arsenals spelartrupp är högre än på länge. Detta beror naturligtvis på att tidigare spelare blir äldre. Men det går också att se en skillnad i de spelare som Arsene Wenger numer värvar. Om han tidigare värvade spelare runt 20-årsåldern så har hans värvningar under de senaste åren kunnat addera åtminstone fem år till detta. Arsenal värvar numer allt som oftast spelare runt 25-årsstrecket istället. Per Mertesacker, Mikel Arteta, Thomas Vermaelen, Lukas Podolski, Olivier Giroud, Nacho Monreal, Santi Cazorla och Sebastien Squillaci är alla exempel på detta.

Detta har förmodligen varit till fördel för laget som helhet. Det har hjälpt Arsenal att bibehålla en stabil prestation i en omgivning av allt hårdare och tuffare konkurrens. Men det bidrar så klart också till att unga spelares tidigare så tydliga karriärsväg in i Arsenals a-lagstrupp blivit alltmer dunkel.

Konsekvensen har blivit att unga spelare som tidigare sågs som ljusa framtidslöften söker sig vidare och bort från klubben. De lånas ut och hålls därmed på lager, men efter att ha fått smaka på a-lagsfotboll så ter sig inte spel i reservlag och ungdomslag längre lika spännande. Oguzhan Özyakup, Fran Merida och Henri Lansbury har alla valt att lämna Arsenal. Nyligen valde den mycket lovande Martin Angha att skriva på för Nürnberg.

Arsenals spelartrupp mot Chelsea i NextGen Series innehöll Dejan Iliev, Hector Bellerin, Sead Hajrovic, Isaac Hayden, Martin Angha, Nico Yennaris, Kristoffer Olsson, Kyle Ebecilio, Thomas Eisfeld, Chuba Akpom och Serge Gnabry. Men kommer de och andra lovande spelare som inte minst Chuks Aneke att ha tålamod att försöka konkurrera med spelare som Arteta, Cazorla, Giroud, Wilshere med flera?

Arsene Wenger har förmodligen gjort mycket klokt i att försöka bygga ett åldersmässigt mer balanserat lag än tidigare. Men den tilltagande realismen i Wengers lagbygge har också kommit med en kostnad, nämligen att ett av Englands främsta ungdomsprojekt har sett sitt slut.

:::

Kvällens match: Arsenal vs Everton.

Den förra hemmamatchen mot Norwich lyckades Arsenal till sist vinna efter många om och men. Detta efter en allt annat än övertygande insats. Kvällens match är den hängmatch som Arsenal har tillgodo på Tottenham och blott genom vinst mot Everton kan Arsenal behålla det egna initiativet i tabellen mot just Tottenham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Våldet som slår tillbaka


:::

Det självdestruktiva våldet visar sig igen

Det är på något sätt lite typiskt. Bara någon dag eller två innan årsdagen för tragedin på Hillsborough så bryter det ännu en gång ut våldsamheter på och runt engelska fotbollsarenor. Supportrar från Millwall och från Newcastle hamnade i våldsamheter och i konflikt med polis, motståndarsupportrar och sig själva.

Ståplatser togs bort från engelska arenor framför allt för att det menades att det skulle öka säkerheten och minska möjligheterna till bråk. Engelska supportrar har länge beklagat dessa beslut på den goda grunden att det förtar en stor del av den klassiska brittiska atmosfären, och ser det som en del av ett större fenomen där klassiska supportergrupper stängs ute från engelska arenor.

För första gången på mer än 20 år har nu ståplatser, så kallad safe standing, en i alla fall sportslig chans att återvända till engelska arenor. Något som borde ligga i allas intresse. Men för varje sådan här incident så matas de som motsätter sig en sådan reform med ännu ett kraftfullt argument, samtidigt som förespråkarna tappar trovärdighet och moralisk auktoritet.

Det största hotet mot den engelska arenakulturen är inte arabiska oljeschejker, korrupta myndigheter och ligaorganisationer eller amerikanska ägare. Det är idioter till supportrar som förstör inte bara för många andra utan också för sig själva. För att sedan skylla detta på alla andra utom sig själva.

Succéstart för Paolo Di Canio

Sunderlands ägare Ellis Short fattade för ett tag sedan det kontroversiella men möjligen också modiga beslutet att sparka Martin O’Neill och tillsätta den eldfängde Paolo Di Canio. Idén kan inte ha varit att åstadkomma någon större fotbollsfilosofisk förändring, men väl att andas nytt liv, hopp och motivation in i laget.

Det verkar inledningsvis ha burit viss frukt. Sunderland förnedrade Newcastle på St James’ Park i ett av engelsk fotbolls hetaste och mest infekterade derbyn, och inte på 34 år har Sunderland vunnit så stort på bortaplan mot den värste rivalen. Det betyder inte för den sakens skull att säsongen är räddad för Sunderland, men det betyder åtminstone att Sunderland fick en väldigt bra början på slutet av säsongen.

Tung vecka också för Newcastle, som blev lite stuck in the middle mellan matchen mot Benfica och helgens match mot Sunderland. Slitaget på spelarna blev stort och Alan Pardew förmådde inte riktigt balansera sina laguttagningar på ett optimalt sätt. Om Andre Villas-Boas korrekt hävdade att Tottenham den här säsongen satt en ny standard för engelska klubbar i Europa League så gav Newcastle den här veckan ammunition till skeptikerna.

Cardiff på tröskeln till Premier League

Cardiff demolerade Nottingham Forest i The Championship i helgen med 3-0 och befinner sig därmed blott en enda ynka poäng från att säkra automatisk uppflyttning till Premier League. Två klubbar från Wales med andra ord, och ännu ett intensivt derby i den engelska högstadivisionen.

:::

Stor helg också för Wigan och Man City som genom att vinna sina båda semifinaler säkrade sina platser i finalen. En mycket intressant final där Man City naturligtvis är stora favoriter, men där Wigan samtidigt har chans att skapa klubbhistoria i dess hittills största ögonblick.

Men of the Match: Callum McManaman och Yaya Touré.

:::

Helgens vinnare: Man City, Sunderland, Wigan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Krigstrummorna mullrar inför derbyt mellan Newcastle och Sunderland

Efter den smärtsamma cupförlusten mot Benfica så formulerade Alan Pardew omedelbart en ny målsättning för sitt Newcastle: Att sluta bland de tio första i Premier League-tabellen.

Det är sett till spelarmaterialet naturligtvis inte någon orimlig målsättning. Sett till tabelläget är det så klart heller inte någon omöjlig målsättning, då Newcastle ligger blott tre poäng efter Fulham på tionde plats, och fem poäng efter Swansea på nionde.

Genom vinsten i förra omgången mot Fulham så arbetade Newcastle upp ett fempoängsförsprång ned till nedflyttningsstrecket, och kan därför gå in till dagens derby mot Sunderland med en större känsla av trygghet. Dock också med vetskapen att en förlust mycket väl kan se dem indragna på fullt allvar igen, då möjligen med den förhatliga artondeplatsen bara några poäng bakom dem.

Daily Mail publicerade nyligen en startelva baserad på de bästa spelarna från Newcastle och Sunderland. Blott tre Sunderlandspelare fick en plats i den elvan, vilket kanske till och med känns i överkant. Newcastle har definitivt spelare som kan konkurrera i kvalitet med både Danny Rose och Simon Mignolet.

Sunderland å sin sida har haft en fruktansvärt svag säsong. Delvis på grund av bristande spelarmaterial. Delvis på grund av av brist på spelidé. I och med Martin O’Neills avsked och tillsättningen av Paolo Di Canio så har Sunderland också dragit på sig rejäl turbulens vid sidan av planen på ett sätt som Newcastle sluppit under säsongen.

Detta i sig är ett rätt bra mått på exakt hur mycket Newcastle faktiskt har underpresterat i ligan den här säsongen. Trots dessa milsvida skillnader så befinner de sig i praktiken bara en enda derbyförlust från Sunderland och ett nedflyttningsstreck som flåsar dem i nacken.

:::

Det är ett känsloladdat möte mellan Newcastle och Sunderland. Ligapositionen tillsammans med rivaliteten mellan klubbarna garanterar detta. Utan tvekan sätter detta också visst fokus på klubbarnas båda managers.

Det kan vara viktigt att hålla huvudet kallt i sådana här möten. Oftast är det laget som bäst lyckas med detta, både i förberedelserna inför matchen som själva genomförandet av matchen, som också går vinnande ur den. Samtidigt har vare sig Alan Pardew eller Paolo Di Canio direkt gjort sig kända för att hålla sina huvuden kalla.

Alan Pardew har vid flera olika tillfällen hamnat i kontroverser för sitt uppträdande på sidlinjen. Paolo Di Canio utvisades under sin tid som Swindons manager vid flera tillfällen för att ha grälat på domare. Han grälade å andra sidan på allt och alla.

Den fotbollsrelaterade oron angående Paolo Di Canios tillsättning som Sunderlands manager var hans brist på erfarenhet. Dagens Tyne-Wear-derby är sett till storlek och intensitet hans största hittills som manager, dessutom i ett högst utsatt läge för klubben.

Det är en match i vilken betydelsen av hans bristande erfarenhet kommer att synas brutalt och skoningslöst. Hans uppmaning till sina egna spelare att ”dra ut i krig” mot Newcastle, vilket möjligen låter häftigare utåt än vad det är till hjälp för laget.

Newcastle och Sunderland har mötts fem gånger i ligan sedan Newcastle kom tillbaka till Premier League. I fyra av dessa fem matcher har en spelare blivit utvisad. Det är inte helt säkert att krigsretorik är riktigt vad spelarna i de båda lagen behöver.

Det kommer av sig självt.

:::

Det är ingen lätt inledning som Paolo Di Canio har haft på sin debut som Premier League-manager. Bortamatch mot Chelsea tätt följd av bortaderby mot Newcastle.

Det finns alla skäl att tro att den högljudda publiken på St James’ Park kommer göra precis allt för att få honom ur balans, inte minst då med hänvisning till hans påstått politiska hemvist.

Hur klarar han av det? Att blott den frågan måste ställas visar på hur naivt det är att påstå att fotboll och politik inte hänger ihop. Perception och verklighet kommer alltid att påverka varandra.

Inte minst i ett derby.

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Sunderland, samt Stoke vs Man Utd (15:05).

Den första av två tuffa bortamatcher på kort tid för Man Utd, som nu har till uppgift att studsa tillbaka efter derbyförlusten mot Man City och knyta ihop den så kallade ligasäcken. Stoke å andra sidan behöver börja sätta poäng på brädet om de inte ska behöva ge sig in i en otäck limbo med nedflyttningsstrecket som ribba.

:::

Det är alltid värt att komma ihåg att FA-cupsemifinalerna var så mycket mer underbara innan FA fick för sig att fatta det fasansfulla beslutet att spela dem på Wembley.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Leeds måste ha ambitioner som motsvarar förväntningarna på dem

Den vita rosens fotboll befinner sig på i ett svagare läge än vad den kanske gjort någonsin. Yorkshire var för bara något årtionde sedan en stormakt inom den engelska fotbollen, med klubbar som Leeds, Sheffield United och Sheffield Wednesday och även Bradford uppe i Premier League.

Nu härjar samtliga dessa klubbar i divisionerna nedanför Premier League. I Bradfords fall har de fortsatt svårt att hitta vägen upp ur League Two. Sheffield United å andra sidan har goda chanser att den här säsongen flyttas upp till The Championship från League One. Klubben befinner sig nu på playoff-plats och hoppas på en förbättring efter att ha sparkat managern Danny Wilson.

För kombatanterna i dagens Yorkshirederby så ser det dock mörkare ut. Leeds och Sheffield Wednesday befinner sig båda i botten av The Championship, teoretiskt indragna i dess nedflyttningsstrid. Sheffield Wednesday har med tio poäng på fyra matcher lyckats skapa några poängs marginal nedåt. Leeds befinner sig i en formsvacka som gör att fem poängs försprång ned till strecket inte kan ses som en säker marginal.

Det är med andra ord en väldigt viktig match för både Leeds och Sheffield Wednesday. En seger för något av lagen garanterar förmodligen den klubben att de håller sig kvar i The Championship.

:::

Leeds problem består av tre kompententer. För det första är de Leeds med allt vad de innebär på och vid sidan av planen. För det andra så befinner sig lagets försvarsspel i spillror. Och för det andra så har klubben fortfarande inte tillsatt någon efterträdare till Neil Warnock som lämnade posten för någon dryg vecka sedan.

Det har inte varit några muntra miner från vare sig Warnock eller hans ställföreträdande efterträdare Neil Redfearn. Warnock menade sardoniskt att Leeds ju kunde anställa Mark Hughes så att denne kunde få förstöra ännu ett av hans lagbyggen. Redfearn valde att på frågan om han kände någon press för att Leeds befann sig i farozonen för nedflyttning syrligt svara att nej, det gjorde han absolut inte, eftersom ju Warnock varit manager för Leeds i 40 av säsongens 46 matcher.

Vilket ju bara är ett annat sätt att peka finger och säga att det är ”hans fel”. En talande bild av allt strul och alla konflikter inom Leeds.

Kanske var detta vad klubbikonen Norman Hunter syftade på när han påstod att manager för Leeds inte var något för en ung manager. Å andra sidan så var inte Neil Warnock direkt någon rookie till manager, han är tvärtom en av Englands allra mest erfarna, och inte heller han lyckades.

Nu verkar det som om den från Reading sparkade Brian McDermott blir mannen som tar över Leeds. Det är en manager förmodligen väl lämpad att hålla Leeds kvar i The Championship, men det är också en manager som andas en viss brist på ambition hos klubben.

Med managers som Owen Coyle och Martin O’Neill direkt tillgängliga. Och med managers som Gus Poyet och troligtvis även Harry Redknapp inte fullständigt off the market, så känns det som om Leeds, givet storleken på klubben och uppdragets status, hade kunnat sikta högre än så.

Eller varför inte en joker – David O’Leary?!

En klubb som saknar ambitioner kommer också ha svårt att uppnå något. We do what is hard to achieve what is great. Problem uppstår när en klubbs ambitioner inte motsvarar de förväntningar som stalls på dem av omvärlden och dess egna supportrar.

Det är Leeds blott ett av flera exempel på inom engelsk fotboll.

:::

Sist Leeds och Sheffield Wednesday möttes, i oktober på Hillsborough, så var det mycket bråk mellan olika supportergrupper, fansen trängde sig in på planen och Sheffield Wednesdays målvakt Chris Kirkland attackerades.

Oron är därför påtaglig att något liknande kan hända i samband med dagens match på Elland Road, en arena där det kan byggas upp en väldigt intensiv atmosfär. Särskilt som dagens derby ju betyder så mycket för både Leeds och Sheffield Wednesday.

Klockan halvtvå är det avspark.

:::

Dagens matcher: Arsenal vs Norwich, Aston Villa vs Fulham, Everton vs QPR, Reading vs Liverpool, samt Southampton vs West Ham.

Aston Villa bör ha en god chans att plocka tre för dem mycket viktiga poäng I nedflyttningsstriden. Arsenal ska naturligtvis bara vinna för att behålla trycket på Chelsea och Tottenham. I övrigt är det mest frågan om QPR och Reading har förlikat sig med sina öden eller om vi får bevittna någon form av dödsryckning från dem.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Den andra sidan av Millwall FC

Med anledning av morgondagens FA-cupsemifinal mellan Wigan och Millwall så återanvänder jag här och nu den lysande gästbloggen av Nezik Keshto om Millwall. Den säger mycket om Millwalls mentalitet som fotbollsklubb och vad Wigan har att vänta sig på Wembley.

Fredagsmys!
/Peter

:::

Vad är det första du tänker på när du hör någon säga Millwall? Inkluderar det Tennents Lager, ett tomt prisskåp men en historia full av schismer likt inget annat engelskt fotbolllag, med fans som på bästa möjliga sätt historiskt kan förklaras med det numera tabubelagda ordet, huliganer, med sånger lika simpla men slagkraftiga som en bakgård på en av Bermondseys bakgator? Exempel? Låt oss ta den som ekar högst:

We are Millwall, super Millwall
We are Millwall from The Den.
No one likes us, no one likes us
No one likes us, we don’t care.

Du är nog inte den enda med dessa tankar. Faktum är, 99,9% av dem som är någorlunda insatta i fotboll ryggar tillbaka när Millwall kommer upp. Dem andra 0,1% antar jag är fulla på ett eller annat sätt. Folk kan tycka att det i sig är ganska mystiskt hur supportrarna och deras beteende kan representera ett så pass etablerat fotbollslag. I tusental har artiklar och krönikor skrivits, om både anledningar och förklaringar till denna företeelse som än idag lyckas få den mest insatte att klia sig på huvudet.

Jag tänker inte gå in på varför Millwall enhälligt tar hem priset för stökigaste klubben i England, även om anledningen kan hittas i böcker som både Millwall in the Community (väldigt intressant och insiktsfull läsning, skriven utav Millwall supporter Mark Slingsby) men även i generella drag utifrån grupptryckspsykologin Bill Buford trycker på i sin Among the Thugs.

Något som däremot aldrig betonas är framgångar i diverse engelska cuper och ligor hamnar allt som oftast i skymundan. Tycker det är dags för en liten ändring, en liten inblick på Millwall och deras inte alltid så raka väg till Wembley.

:::

I vilken ände börjar man?

I Football League War Cup-änden känns logiskt. Denna cup som instiftats för att täcka FA-cupens bortgång under krigsåren blev en väg tillbaka för Millwall. Krigsåren hade minst sagt slagit hårt på klubben – The Den blev under ett tillfälle bombat, vid ett annat fattade den eld som slukade större delen utav hemmaarenan. En final mot Chelsea på Wembley inför publik som Kung George skulle väl säkerligen inspirera laget till ett och annat. Den matchen gick inget vidare, tvärtom hamnade laget i en formsvacka som kom att vara längre en Fernando Torres måltorka. Glansårens dagar i början av århundradet (två FA-cup finaler i loppet av 2 år, 1901 samt 1903) verkade en omöjlighet att ta sig tillbaka till.

Lejonen vandrar vidare in på ett sextiotal som skall komma att bli en tid av klass och återerövringar. The Den var återställt sedan länge och där var välkomnandet inte av den vänliga sorten. Rekord som 59 hemmamatcher utan förlust mellan åren 1964-1967 yttrade om ett Millwall heta på gröten, mycket tack vare spelande tränaren Billy Gray som lade grunden, och Benny Fenton som byggde vidare. Tiden gick, och ‘the class of ’71” bildades ur massorna. Ett balanserat lag, legendstämplade spelare som irländaren Eamon Dunphy, som än idag är den spelaren i Millwall med flest landskamper spelade, bildade tillsammans med veteranen Barry Kichener och Harry Cripps en defensiv svår att bryta sig igenom. Med The Den som mitt vittne, blev Millwall under 70-talet laget att slå på hemmaplan. Rekorden ställdes upp en efter en, säsongen 1971-1972 såg the Class of ’71 att Millwall föreblev oslagna hemma.

:::

Promenerade du som bortasupporter från the New Cross till The Den en lördagseftermiddag under säsongen 1984/1985 så kunde du med all säkerhet försäkra dig om att du i bästa fall promenerade hem ifrån The Den med en poäng. Aldrig mer. Människorna på Cold Blow Lane hade alltid anledning att sjunga (läs: ganska ofta skrika åt andra/sina egna spelare. Eamon Dunphy beskriver det i boken Only a Game, att publiken vid tristess allt som oftast häcklade antingen motståndarens spelare, men även dem egna. – ”Peter Beardsley, Peter Beardsley, have you ever pulled a bird?” är min personliga favorit om jag får säga det själv, sprungen ur det faktum att Beardsley helt enkelt inte såg ut som en förfallen uteliggare, vilket alla på den tiden gjorde). The Den var människornas arena, och den tillhörde människorna som utgjorde Millwall. Ingen annan skulle känna sig välkommen.

”The away-team dressing room is like a dungeon, no light, no window. The bathrooms are horrible. Then you get out there to face them, The Lions. And they just come storming at you and most sides just jack it in. When you have been there a little time though, you grow to love it. It’s one of our biggest assets.” – Eamon Dunphy.

Det var 1984/1985-säsongen det, som etsats in i minnet för helt andra orsaker än de ovanstående. Sensationellt hade Millwall kämpat sig till en kvartsfinal i FA-cupen, genom att köra över Weymouth, knappt vinna mot Enfield , lyckas slå ärkerivalerna Crystal Palace en kall januarikväll samt segrar över Chelsea och Leicester City. Nu väntade Luton i en kvartsfinal, vars resultat i nuläget inte spelar någon större roll.

Kenilworth Road blev arenan där huliganismstämpeln en gång för alla sattes på Millwall, till viss del oförtjänt. Matchen kantades av uppehåll efter uppehåll, när tillslut domaren vägrade att avbryta matchen, trots att människorna var långt inne på planen. Den hätska stämningen växte med slutminuterna, och när domaren blåste av matchen var kaoset ett faktum. 81 människor skadade, och ryktet om Millwalls beteende spred sig över världen. Av de 31 människor som greps efter upploppet, visade sig de flesta vara antingen West Ham eller Chelseasupportrar, vilket återigen försatte den engelska ligafotbollen i trubbel – hade huliganismen okontrollerat växt sig så stor att man numera slogs bara för sakens skull?

:::

Säsongen 1988/1989 minns supportrarna med glädje, man lyckades för första gången någonsin kvalificera sig för den högsta divisionen, något som firades med pumpa och ståt. För första gången på länge var laget i balans, spelstilen var typiskt engelsk med långbollar och tufft defensivt spel som sköttes av Steve Woods, Alan McLeary och The Den-favoriten Terry Hurlock, som efter varje stämpling och glidtackling gång på gång fyllde supportrarna med stolthet. Den sylvassa toppduon vid namn firma Teddy Sheringham och Tony Cascarino klassades som ett av dem bästa.

Tumregel nummer ett när det kommer till att analysera Millwall – inget är okomplicerat eller smärtfritt. Givetvis hände saker som är väl värda att ta fasta på. Säsongens näst sista omgång för Millwall var på Boothferry Park, där laget kunde säkra avancemang för den högsta ligan. Parallellmatchen den dagen spelades på Hillsborough mellan Wednesday och Birmingham – där en vinst för hemmalaget tillsammans med en vinst mot Hull innebar uppflyttning. Millwall vinner den matchen med 1-0 efter mål av O’Callaghan från straffpunkten, vilket efter slutsignalen urartar till en stormning av planen – en stormning av det fredliga slaget vill sägas. Ryktet sprider sig som en löpeld kring arenan att Sheffield minsann vunnit hemma på Hillsborough och återigen blev glädjen oumbärlig för de gråtande männen. Ur högtalarna hamrar en brittisk accent ut att resultatet i parallellmatchen var 2-1 till Birmingham, och återigen, för 2129 gången, åker Millwall supportrarna hem med sura miner. Till allas glädje, tar sig Millwall upp till högsta serien i sista matchen, så ni kan alla sova gott ikväll.

:::

Högsta serien tog Millwall med en klackspark, efter sex omgångar ledde laget ligan, och detta blev ju givetvis tongivande för deras nästa sång;

Fuck ‘em, fuck ‘em all
United, West Ham, Liverpool
Cause
We are the Millwall and We are the best
We are the Millwall
So fuck all the rest

:::

Vi vandrar in på 1990-talet och finner Millwall på Wembley igen, för första gången sedan Andra världskrigets mörka dagar, och denna gång stod den obetydelsefulla Auto Windscreens Shield-pokalen (eller Football League-pokalen om man vill få det att låta lite förstklassigare) på spel. Keith ”Rhino” Stevens och Alan ”Macca” McLeary hade fått förtroende av nya ägaren Theo Paphitis. Trots deras framgångar sparkades duon när vi tog steget in på 2000-talet, och ex IK Braga-spelaren Mark McGhee tar över. Likt hans karriär som Millwalltränare, finns det inte mycket att finna sig i vad gäller prestationer.

:::

Vi joggar vidare och Dennis Wise står framför oss som manager, 2003 är året och vi befinner oss på walesisk mark, närmare bestämt Millennium Stadium. Det nalkas FA Cup-final, den första i Millwalls historia (det stämmer ju, under andra världskriget bokfördes inga cuper eller likande, så dessa ‘räknas inte’, en sidonot, men vissa klubbar har gått emot regeln och börjat räkna med dessa titlar, vilket i sådana fall gör Liverpool vinnare av ligan hela 20 gånger, bara så ni vet).

Motståndet denna afton heter Manchester United, och motståndet Manchester United fullkomligt krossar Millwall i bitar, med ett 3-0-resultat vilket kan förklaras med att 16 (!) av deras ordinarie spelare var skadade eller avstängda. 3-0 var 3-0, men tröstpriset var inte fy skam. För första gången i Millwalls 118-åriga historiska kallade Europa deras namn – i och med att redan Europakvalificerade Manchester United vann FA-cupen, tar chauvinistiskt nog andraplatstagaren platsen för UEFA Cup-deltagandet. Europaäventyret sparar vi till annan krönika.

:::

Bara mellan åren 2005 – 2007 är en bok om antalet tränarbyten inte nog för att förklara situationen. Sex tränarbyten på två år innebar en ostabilitet i laget, vilket givetvis reflekterades på resultaten. Resultaten var inga att glädjas åt och därför inte värda nog att ta upp i detta blogginlägg. Förlusten mot Southampton betydde återigen League One-spel. Säsongen i League One innehöll också avskedande efter avskedande. Willie Donachie fick lämna plats för Richard Shaw som fick lämna plats för Kenny Jackett.

Den sistnämnde kom att visa sig vara den som vände skutan åt rätt håll. Två följande säsonger ledde han laget till bekväma topp sex placeringar, med siktet inställt på The Championship. Och visst tog dem sig dit. Återigen svingas vi tillbaka till Wembleys välkända mark, för tredje gången i denna krönika. På andra sidan står ett Swindon Town, på spel står ett Championship-kontrakt. 1-0, lagkaptenen Paul Robinson med målet strax innan halvlek, och med det målet säkrar han avancemang till näst högsta ligan, efter fyra långa år av väntan.

Peter Hyllman

Fågel, fisk eller mittemellan i Europa League

De engelska klubbarna har satt sig i lite olika situationer inför returmötet i Europa Leagues kvartsfinaler. Enkelt uttryckt kan man säga att det är lite fågel, fisk och mittemellan över det hela.

Med tre engelska klubbar i Europa Leagues kvartsfinaler så såg det ut som om de engelska lagen skulle ha goda möjligheter att dominera den här upplagan av turneringen. Men inför kvällen får vi förlika oss med förhållandet att bara ett av lagen har oddsen helt och hållet på sin sida när det gäller att gå vidare till semifinalerna.

Tre av åtta riskerar alltså bli en av fyra. Vilket inte låter fullt lika imponerande.

:::

Fågel för Chelsea

Chelsea återvänder till Luzhnikistadion i Moskva där Rubin Kazan har tvingats att spela sina europeiska hemmamatcher. Men om inte det medför mentala spöken för Chelsea så borde de rimligen ha goda chanser att den här gången få med sig ett för dem lyckligare resultat.

Sett till Chelseas tuffa spelprogram och Rafa Benitez möjliga idéer om rotation så är kvällens bortamatch mot Rubin Kazan den kanske om inte svåraste så i alla fall mest kluriga. Insprängd som den ju är mellan en viktig ligamatch och helgens semifinal i FA-cupen mot Man City.

Men Chelsea gjorde en habil insats i det första mötet på Stamford Bridge, och även om 3-1 inte är något tvärsäkert resultat så bör det rimligtvis vara ett bra resultat nog att spela på ikväll. Rubin Kazan hade inte mycket att sätta emot på bortaplan och måste göra en betydligt bättre match ikväll för att kunna rubba Chelsea.

Rubin Kazans bortamål gör matchen mer svårbedömd. Vi kan förmodligen räkna med en mer reservbetonad Chelseauppställning inledningsvis, samtidigt som några av lagets nyckelspelare finns på bänken för den händelse att matchen är på väg att gå sidledes.

http://www.guardian.co.uk/football/2013/apr/10/chelsea-rubin-kazan-europa-league

Chelsea till semi: 85%

:::

Fisk för Newcastle

Den rimliga ambitionen för Newcastle i det första mötet på bortaplan var att hålla Benfica inom ett mål. Den ambitionen misslyckades trots att Newcastle tog ledningen i matchen.

Att hämta upp ett tvåmålsunderläge mot Benfica blir svårt. Benfica är ett lag som är väldigt bekvämt med att hålla bollen inom laget och låta motståndarna jaga, vilket tröttar ut och frustrerar. Lyckas Benfica dessutom göra ett mål så måste Newcastle leverera minst tre.

Molnets silverlinje för Newcastle är trots allt att de lyckades göra ett mål på bortaplan. Det betyder i praktiken att de faktiskt bara behöver vinna med 2-0 mot Benfica hemma på St James’ Park för att gå vidare, vilket inte är ett resultat som kan ses som ouppnåeligt. Om än svårt.

Om Newcastle lyckas med uppgiften så måste det betraktas som en av de absolut största europeiska cupkvällarna i klubbens historia. De kan lyftas fram av ett kokande St James’ Park.

http://www.guardian.co.uk/football/2013/apr/10/hatem-ben-arfa-newcastle-benfica

Newcastle till semi: 10%

:::

Mittemellan för Tottenham

Det första mötet på White Hart Lane gick sannerligen inte enligt det manuskript som Tottenham hoppats på. Gareth Bale skadad samt ett tvåmålsunderläge tidigt i matchen. Tottenham öste i och för sig på, men 2-2 var inte resultatet de önskade att få med sig till returmötet på bortaplan.

I praktiken måste Tottenham med all sannolikhet vinna ikväll. Vare sig oavgjort med 0-0 eller 1-1 räcker utan gör att Basel går vidare. Det är så klart ingen omöjlig uppgift för Tottenham, i grund och botten ett bättre fotbollslag, men som saknar två av sina viktiga offensiva genombrottsspelare i Gareth Bale och Aaron Lennon. Dessutom saknas Jermain Defoe.

Basel är en svår motståndare, inte minst på St Jakob-Park där de vunnit sina fyra senaste europeiska cupmatcher. Båda lagen kommer troligtvis spela offensivt ikväll. Tottenham för att de måste, Basel för att det förväntas av dem inför hemmapubliken. Det kan bli en väldigt underhållande fotbollsmatch.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2013/apr/10/tottenham-basel-europa-league

Tottenham till semi: 50%

:::

Portsmouths lidanden och umbäranden har varit svåra och utdragna över flera år. Ägartrassel har gått hand i hand med ekonomisk krissanering och klubben har rasat i divisionerna som en följd.

Igår kom dock till sist ett för klubben ytterst positivt besked i och med att det till sist blev klart att Portsmouth Supporters’ Trust (PST) tar över som klubbens nya ägare, vilket gör Portsmouth till Englands största supporterägda klubb.

PST har jobbat hårt och länge för att uppnå detta och har varit i förarsätet ända sedan The Football League gjorde klart att det var det enda bud som de kunde tänka sig att acceptera. Samtidigt har Portsmouths tidigare ägare hållit klubben som gisslan genom sina fordringar på klubben, vilket har dragit ut på tiden och mer eller mindre garanterat att Portsmouth inleder nästa säsong i League Two.

Men det är en säsong som Portsmouth nu ändå kan inleda med tillförsikt, för första gången på länge.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Margaret Thatcher gjorde framsteg möjliga inom engelsk fotboll

Andy Gray och Richard Keys landade rättmätigt i en värld av skit när de föraktfullt och fördomsfullt kommenterade kvinnors enligt dem genetiskt betingade oförmåga att förstå något alls om fotboll. Det bästa man kan säga om det är att det i England möjligen fanns en sådan kvinna som gott och väl passade in på deras fördomar.

Det ironiska är förmodligen att ingen kvinna och väldigt få män har haft en större påverkan på den moderna fotbollen i England.

Margaret Thatcher dog i måndags. Hon var premiärminister i Storbritannien i över ett decennium och räddade landet ut ur en så allvarlig kris att vi nog har svårt att idag föreställa oss det. Men till en väldigt hög kostnad. En skenande arbetslöshet, som slog särskilt hårt mot landets industrialiserade regioner, och ett raserande utav några av landets främsta institutioner.

Fotbollen var en av dessa institutioner.

Av lätt insedda skäl går därför meningarna vitt isär om Margaret Thatcher. Beundrad av vissa, hatad av andra. En brittisk motsvarighet till Olof Palme är möjligen den närmaste svenska jämförelsen vi kan komma, även om båda två troligtvis skulle ogilla den.

Fotbollen var en av Margaret Thatchers ”inre fiender”. Att fotbollen över huvud taget fanns på hennes agenda berodde på ett accelererande problem med huliganism som skapade oreda hemma och skämde ut England i Europa. För henne var fotbollen blott ett hot mot lag och ordning.

Kravallerna i Luton, Heyselkatastrofen, branden i Bradford. Dessa incidenter med flera föranledde olika försök att demonisera och kastrera den engelska supporterkulturen, snarare än att åtgärda allvarliga säkerhetsbrister på redan utslitna arenor. Arvet blev Hillsborough. En produkt av myndigheternas förakt för den mänskliga sidan av fotbollen, där supportrar sågs just som fiender snarare än som den betydelsefull social rörelse.

Uppfattningarna inom fotbollen om Margaret Thatcher kan därför inte komma som någon överraskning. De är närmast ensidigt negativa, och de som vågar vädra en annan uppfattning häcklas snabbt och skoningslöst för detta. Ändå kan det också vara på sin plats att medge att Margaret Thatchers politiska gärning blev till en fördel också för den engelska fotbollen.

:::

Det var framför allt Margaret Thatchers omfattande avregleringar som banade väg för omfattande förändringar av den engelska fotbollen.

Avregleringen av finansmarknaden gjorde det lättare för kapital att flöda in och ut ur Storbritannien. Det har gjort det möjligt för utländska ägare att köpa in sig i engelska fotbollsklubbar och skapat ett massivt kapitalinflöde till den engelska fotbollen. Utan denna reform så finns inte Chelsea och Man City som vi känner dem idag, och Premier League hade aldrig varit så bra vare sig som fotboll eller som produkt utan dessa båda klubbar.

Avregleringen av aktiemarknaden gav bättre förutsättningar för engelska klubbar att notera sig på börsen. Det blev ett nytt sätt för engelska klubbar att få tillgång till riskvilligt kapital samtidigt som det också gjorde ägandet av engelska klubbar tillgängligt på en marknad. Utan denna reform har vi till exempel inte Kroenke i Arsenal, Glazers i Man Utd eller Henry i Liverpool med flera.

Avregleringen av TV-marknaden banade vägen för bland andra Rupert Murdoch och Sky att etablera sig. Det skapade en ny marknad för TV-rättigheter inom fotbollen, vilket var själva hörnstenen bakom utbrottet och bildandet av Premier League. Engelska klubbar har blivit betydligt mer kapitalstarka som en följd, och följaktligen har engelsk fotboll på ett helt annat sätt än tidigare kunnat attrahera världens bästa spelare. Kvaliteten på engelsk fotboll har därmed ökat.

:::

Nu ska vi för den sakens skull inte låta oss luras. Margaret Thatcher genomförde inga av dessa reformer för fotbollens skull, eller ens med någon tanke på att de skulle vara bra för engelsk fotboll. De genomfördes av helt andra skäl men visade sig ändå vara bra för den engelska fotbollen.

Precis som inom så många andra samhällsområden så var Margaret Thatchers politiska bidrag att låta ”free-market economics” styra fotbollen. Och precis som inom andra samhällsområden så var det en utveckling som både gav nya förutsättningar men som också skapade ett antal mer eller mindre oönskade konsekvenser.

Den engelska fotbollen marknadsanpassades med ett annat ord. Och med denna anpassning har följt ökad kommersialism, prishöjningar, säkerhetsbestämmelser, förbud mot ståplatser, nya kundgrupper tillsammans med en upplevd alienering av redan befintliga supportergrupper.

Men väldigt lite av detta kom egentligen direkt från Margaret Thatcher. Det var snarare en produkt av den så kallade Taylorrapporten som följde på katastrofen på Hillsborough. Där förordades de reformer som lett fram till det vi idag kan kalla den moderna engelska fotbollens största dilemma – mellan kultur och kapital.

:::

Men bakom Taylorrapporten fanns också hotet om vad Margaret Thatcher skulle göra med fotbollen om inte dess problem försvann. Vad som inträffar är alltså att fotbollen väljer att självreglera sig för att på så vis slippa ifrån att den brittiska staten ledd av Margaret Thatcher väljer att börja reglera den helt på eget initiativ.

De lyckade reformerna har också sina baksidor. Avregleringen av finansmarknaden har gett oss minst tre Leeds, Portsmouth eller Wimbledon för varje Chelsea och Man City. Alla är inte förtjusta i de amerikanska och asiatiska investerare som följt på avregleringen av aktiemarknaden. Och den ökade löneinflationen som följt på avregleringen av TV-marknaden har också lett till ett olycksaligt pyramidspel inom engelsk fotboll där klubbar drar på sig allt högre kostnader baserat på förhoppningen om framtida intäkter, eller blott möjligheten att kunna fortsätta konkurrera på nuvarande nivå.

Men alla mynt har både en framsida och en baksida. Detta gäller också status quo.

Många blickar nostalgiskt tillbaka på engelsk fotboll så som den var, eller rättare sagt så som vi med romantiska minnen som filter vill komma ihåg att den var. Samtidigt tror jag det är väldigt få som faktiskt, om det skulle ställas på sin spets, skulle vilja byta kvaliteten på dagens engelska fotboll mot densamma för 25 år sedan.

Jag är i alla fall inte en av dem.

Det som saknas och till viss del har gått förlorat är den täta och intensiva läktarkulturen. Till stor del har den försvunnit i och med att nya samhällsgrupper intagit de engelska arenorna och inte minst med borttagandet av ståplatsläktarna.

Detta är samtidigt inte svårt att åtgärda, utan att för den sakens skull behöva kompromissa bort vad som är bra med dagens engelska fotboll. Att helt och hållet ta bort ståplatsläktarna var en mänsklig och förståelig överreaktion på Hillsborough. Kanske var den nödvändig vid den tidpunkten. Idag ser vi, från andra ligor och länder, att ”safe standing” är ett positivt och fullt möjligt alternativ.

Med en sådan ”safe standing”-reform skulle det samtidigt skapas ett utbud av billigare biljetter samt fysiska förutsättningar för att återfinna den traditionella brittiska läktartraditionen. Publiken som en social rörelse, inte blott kunder och konsumenter. Den skulle i ett svep välkomna tillbaka en hel samhällsgrupp till de engelska arenorna.

Vägen dit är inte lång. Den är inte svår. Den fordrar blott den nödvändiga viljan och att det till sist är en idé vars tid är kommen. När väl denna brytpunkt nås, och den tiden närmar sig, så kommer det gå väldigt snabbt.

Margaret Thatcher hade alldeles säkert betraktat det som högst reaktionärt. Och många hade betraktat det som en seger mot hennes fotbollsfientliga dogma. Men historiens vingslag bör tillåta oss att betrakta Thatchers betydelse för engelsk fotboll i fler färger än endast svart och vitt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa matchcoacher

Det var ett riktigt världsklassmål vi fick se av Sergio Agüero igår kväll. Det avgjorde inte bara Manchesterderbyt och skapade ett uns av spänning i titelstriden under återstoden av Premier League. Det visade möjligen också att den enkla uppfattningen att Agüero är en av Premier Leagues bästa anfallare, väl på par med vilken som helst annan anfallare i ligan, kanske inte är så otroligt dum ändå.

Utöver Man Citys goda genomförande av matchen så känns det som om två av Alex Fergusons svagheter låg bakom förlusten. Dels hans oförmåga att spela på resultat, och åtminstone efter kvitteringen så kändes det som om det var vad han ville och försökte göra. Dels hans passiva och tveksamma användande av sin egen spelarbänk för att styra och kontrollera matchbilden.

Alex Ferguson får med rätta mycket beröm för sin förmåga att rotera och använda sig av hela sin spelartrupp över en hel säsong. I ”det långa spelet” är han alltså väldigt stark. Men ”i det korta spelet”, när det gäller att mitt under match använda rätt spelare och flytta rätt pjäser på brädet, där är han helt enkelt inte lika stark.

Det finns många aspekter i ett managerskap. Att vara en bra matchcoach, som det brukar heta, är en av dem. I det kan naturligtvis ingå väldigt mycket, men om man ska förenkla ned det till något som är hanterbart i en inte alltför invecklad situation så kan vi beskriva det som förmågan att med hjälp av byten och spelartaktiska omdispositioner påverka och förändra en matchbild. Men vilka är då bäst på just detta?

Inom europeisk fotboll så måste José Mourinho rimligtvis anses som den allra bäste på det här området. Få kan som han från sidlinjen läsa en match så bra och göra så precisa och effektiva förändringar som han. Kanske är det heller ingen tillfällighet att de bättre på det här ofta är yngre och inte sällan utbildade i södra Europa. Äldre dinosaurier som Alex Ferguson och även Arsene Wenger, ytterst kompetenta på andra områden, känns inte lika framstående i det här avseendet.

Vilka är då enligt detta sätt att tänka Premier Leagues främsta matchcoacher? Här är mitt svar.

:::

(5) Andre Villas-Boas

Skolad i José Mourinhos tänkande så märker man att Villas-Boas analyserar en matchbild på ungefär samma sätt. Hans känns möjligen inte riktigt lika klinisk i detta avseende som sin läromästare, men han har ändå visat en förmåga att med små justeringar från bänken ändra en matchbild till sin egen favör.

(4) David Moyes

Huruvida just byten är någon större grej för Moyes är lite oklart, även om det säkert är fullt möjligt att hitta några rejält lyckade sådana också. Men framför allt låter jag mig imponeras av Moyes förmåga att med små och för all del stora förändringar i spelarnas positioner på planen också ändra en matchbild. Tim Cahill nedåt och Marouane Fellaini uppåt, som exempel. Det vittnar om ett dynamiskt och livfullt tänkande vid sidlinjen.

(3) Rafa Benitez

Få skriver så intensivt I sitt anteckningsblock under match som Benitez. Viss nytta måste det dock göra för få kan som han med snabba kirurgiska ingrepp förändra en matchbild i grunden, vilket det finns flera både nutida och mer sentida exempel på. Framför allt under sin tid i Liverpool visade han skicklighet i detta. Det som drar ned honom någon placering eller två är att han förvisso också har uppvisat viss förmåga att göra oförståeliga byten med direkt negativ effekt.

(2) Harry Redknapp

Redknapp är främst känd som en stor motivator. Detta är inte helt ovanligt när det gäller just brittiska managers och är kanske lika intressant för vad det inte säger om deras taktiska förmåga. Ändå brukar Redknapp kunna rätt stor impact på en matchbild med sina byten och kanske beror detta just på en god förmåga att se vilken spelare som har mest potential att göra skillnad just den dagen.

(1) Roberto Mancini

Det finns många skäl att anse Mancini som den bäste I Premier League på just detta sedan José Mourinho valde att lämna öarna. Han har, inte minst i stora matcher, uppvisat en kylig förmåga att kunna läsa av en matchbild och göra precis de förändringar som alltid för Man City tillbaka in i matchen igen och ofta avgör matchen till deras fördel. Detta gäller både byten och spelartaktiska förflyttningar.

:::

De utöver dessa som bubblar för mig är framför allt Alan Pardew, Sam Allardyce och Paul Lambert. Några har befunnit sig lite för kort tid i Premier League för att jag ska ha hunnit bilda någon egentlig uppfattning, bland dem Michael Laudrup och Mauricio Pochettino.

:::

Gårdagens stora nyhet i övrigt var så klart Margaret Thatchers bortgång. En politisk figur som delade ett helt rike i motsatta läger. Hon styrde England under hela 1980-talet och den politik hon drev hade inte minst en fundamental betydelse på den engelska fotbollen.

Hennes insatser föddes ur såväl ignorans om sporten som sådan och fördomsfullhet om dess supportrar, som i slutänden resulterade i både positiv förändring som onödiga skador på dess beundransvärda kultur. Vi lever fortfarande, mer än ett kvartssekel senare, i skuggan av detta.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Manchesterderbyt en fråga om status snarare än ligatitel

Det är inte första gången Man Utd befinner sig i en liknande situation. Det var säsongen 2008/09 som Man Utd ledde ligan stort inför en match hemma på Old Trafford mot den huvudsakliga titelkonkurrenten. Tio poäng skilde den gången, jämfört med dagens 15 poäng.

Det gick käpprätt åt pipsvängen. 1-4 blev det den dagen mot Liverpool. Det stod tydligt redan i röksignalerna inför matchen att det förmodligen skulle bli svårt för Man Utd. Där satt viktiga spelare och pratade om matchen i termer som att det ju räckte bra med oavgjort.

Redan där ringde alarmklockorna. I alla fall hos mig. För Man Utd är aldrig bra när de försöker sig på att spela på ett resultat. I alla fall inte i ligasammanhang. Nu befinner sig Man Utd i samma position som då. Oavgjort duger naturligtvis i krig, det behåller Man City på 15 poängs avstånd, och då med blott sju matcher kvar att spela.

Men det där funkar inte för Man Utd. Inte mot motståndare som Liverpool och Man City. Inte bara konkurrenter utan dessutom lokala rivaler.

Alex Ferguson är naturligtvis väl medveten om detta. Han har gjort sitt bästa inför kvällens derby för att hålla sitt lag på tårna. Han förväntar sig en prestation säger han. Samtidigt pratar han om att försöka slå olika poängrekord. Dels Chelseas 95 poäng från säsongen 2004/05. Dels Man Utds egen vinstmarginal från 1999/2000 om 18 poäng.

Det gör han klokt i. Vill man hålla ett lag hungrigt och på tårna så måste man hitta positiva målsättningar som ska uppnås. Inte negativa målsättningar som blott går ut på att bevara det man redan har.

Det ska naturligtvis väldigt mycket till för att Man Utd ska tappa sin ledning i ligan den här säsongen. Det vet naturligtvis också Roberto Mancini mycket väl om, även om han pliktskyldigast kör en repris på sitt ”ligan är körd”-prat. Men just vad som skedde förra säsongen är den kanske främsta garanten för att det inte händer i år igen.

:::

Det här derbyt kanske inte kommer ha någon större betydelse för den här säsongen. Men kanske är det då istället ett derby som snarare handlar om att sätta agendan för framtiden, närmare bestämt för nästa säsong. Kort sagt, att pinka revir.

Om Man Utd vinner så har de inte bara vunnit ligan den här säsongen. De har dessutom besegrat Man City i den här säsongens båda matcher, vilket vore en kraftmarkering så god som någon. Med ett enormt poängförsprång så vore det onekligen en kraftfull avsiktsförklaring också inför nästa säsong. Det är då på Man City som kraven på förbättring vilar tyngst.

Om Man City vinner kvällens derby så sänder de ut signalen att Man Utd måhända vinner ligan den här säsongen, om inte något enastående inträffar, men att de minsann inte har för avsikt att vandra tyst in i natten. Handsken vore i så fall kastad. En andra rak derbyseger på Old Trafford skulle påminna Man Utd om att de högljudda grannarna fortfarande mycket väl har kvaliteten att utgöra ett reellt hot.

:::

Oavsett hur det går i kvällens match, och oavsett hur säsongen som helhet slutar, så är det Man City som under sommaruppehållet kommer att ha det största renoveringsprojektet framför sig.

Mycket handlar om att producera eller köpa in breddkompetens. Under oljeåren har Man City valt att spendera enorma summor på spetskompetens samtidigt som de försummat spelartruppens bredd. Detta, tillsammans med Roberto Mancinis ovilja till rotation, har lett till ett stort slitage på lagets bästa spelare.

Roberto Mancini måste också inventera sin spelartrupp och se vilka spelare som är hungriga på att fortsätta jaga engelska ligatitlar och ta Man City upp på nästa steg i det europeiska cupspelet. De spelare som saknar den hungern och drivkraften måste rensas bort och ersättas.

Detta förutsätter ett smart och flexibelt agerande på transfermarknaden i sommar. Det ska bli intressant att se hur Man City reagerar i det avseendet på en trolig förlust av ligatiteln. Om de agerar eftertänksamt enligt ovan, eller om det snarare blir fråga om att tröstköpa spelare för att försöka kompensera.

Mycket beror på om Roberto Mancini blir kvar som Man Citys manager efter säsongen.

Man Utd kan fortsätta sin normala rutin med att förändra och förnya sin spelartrupp inkrementellt, att byta ut en spelare här och kanske ännu en spelare där. Laget har den här säsongen visat att det gott och väl är kapabelt att konkurrera såväl i ligaspelet som i det europeiska cupspelet.

:::

Själv hoppas jag mest att jag slipper läsa en intervju i någon av dagens tidningar där det sitter Man Utd-representanter och säger att oavgjort vore ett bra resultat för Man Utd. Då vet jag att matchen är förlorad innan den ens hunnit sparka igång.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Arsenal lyfter i motvind, vad gör Tottenham?


:::

Kan Andre Villas-Boas leda sitt lag i motgång?

Fyra poäng på de fyra senaste ligamatcherna. Gareth Bale skadad i några veckor. Det börjar se tämligen motigt ut för Tottenham som den här helgen tappade sitt egna initiativ i kampen om Champions League-platserna till i första hand Arsenal, samtidigt som Chelsea kunde skapa lite marginal.

Med undantag för säsongsinledningen, då det ändå var väldigt många matcher kvar på säsongen, så är det här kanske första gången som Tottenham den här gången befinner sig i en rejäl svacka. Det ställer naturligtvis större krav på ledarskap i syfte att återigen vända ligatrenden det egna lagets väg.

Det är generellt sett svårare att leda ett lag i motgång än vad det är att leda ett lag i medvind. Andre Villas-Boas mäktade aldrig riktigt med den uppgiften under sin tid som manager i Chelsea, men nu är det nödvändigt för honom att lyckas med det i Tottenham om det ska bli något Champions League för dem nästa säsong.

I det avseendet har Arsene Wenger hittills onekligen visat att gammal, och mest erfaren, också är äldst.

Vinst och säkerhetsmarginal för Newcastle

Det kan mycket väl ha varit omgångens viktigaste mål. Dessutom tillkom det på tilläggstid på St James’ Park. Det hade inte varit något härligt läge för Newcastle att gå in i nästa helgs stora derby mot Sunderland, med två-tre lag sniffandes dem i hälarna i nedflyttningsstriden.

Så hade varit fallet om de förlorat idag eller om de bara fått blott en poäng hemma mot Fulham. Men till sist visade sig värdet av att ha en riktig målskytt i laget. Pa Demba Cissés mål kan vara guld värt för Newcastle som nu kan gå in i derbyt med allra minst fem poängs marginal ned till strecket.

Har Stoke något mer att tillföra Premier League?

Lite grann från ingenstans så befinner sig däremot Stoke helt plötsligt indragna i nedflyttningsstriden. Aston Villas seger på Britannia Stadium hade ju nämligen den effekten att den inte bara gav tre poäng till Villas konto, utan dessutom förde Stoke till blott tre poäng från nedflyttningsstrecket.

Stoke har ju aldrig haft någon särskilt estetisk eller modernt tilltalande spelstil, deras taktik har snarare varit en fotbollens motsvarighet till den brända jordens taktik. Det har på något sätt kunnat accepteras och på sätt och vis beundras, enligt idén om att ändamålen helgar medlen, genom att metoden trots allt var framgångsrik. Den höll Stoke kvar i Premier League.

Men med tanke på att Stoke har misslyckats med det nästa steget i sin utveckling, att metoden nu inte nödvändigtvis visar sig vara tillräcklig, och sett till Stokes fullständiga sammanbrott under vårsäsongen, så är kanske frågan motiverad.

Vad har egentligen Stoke att tillföra Premier League framöver?

:::

Readings och QPR:s väldigt små hopp om överlevnad dog slutligen den här helgen. QPR:s på tilläggstid dessutom.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Aston Villa, Newcastle

:::

Matt Lowton. Papiss Demba Cissé. Loic Remy. Kevin Mirallas. Några riktiga pärlor till mål har vi fått se den här omgången.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rafa Benitez har gjort Chelsea till ett bättre fotbollslag

”Jag har gjort Chelsea till ett bättre lag”. Ett enkelt och tämligen framfusigt påstående som Rafa Benitez levererade under veckan, förmodligen lite på trots mot de som fortfarande ifrågasätter hans rätt att existera som manager för Chelsea.

Stämmer påståendet?

Rafa Benitez har växt i mitt personliga omdöme under de senaste veckorna och månaderna. Inte så mycket för hans fantastiska managergärning måhända, men för hur han har hanterat den kaotiska situationen som för tillfället råder i Chelsea, och den inte alla gånger rationella fientligheten som han möts utav från klubbens fans.

Det känns på något sätt som att han har förlikat sig med situationen att inte vara omtyckt och att han med all förmodan inte kommer att vara kvar i klubben efter sommaren. Alternativt så vet han något som ingen annan vet och häckar på ett förlängt kontrakt. Oavsett vad så känns han nu betydligt mer ledig och avslappnad än sitt tidigare alltför buttra själv.

Det har gjort honom till en mer intressant och sympatisk personlighet som jag ser det. Nu vågar han på ett helt annat sätt säga vad som faller honom in och vad han faktiskt tycker. Det ligger inte längre samma air av taktiktänkande och opportunism över hans olika uttalanden.

Men har han gjort Chelsea till ett bättre fotbollslag?

:::

Det finns tre saker som faktiskt talar för att han har lyckats med det.

För det första har han framgångsrikt lyckats höja lagets mentala beredskap. Det sprudlar mer glädje, motivation och självförtroende från Chelseas spelare än vad det gjorde tidigare under säsongen. Att hämta upp ett 0-2-underläge på Old Trafford och slå ut Man Utd ur FA-cupen är bara ett tecken på detta, jag tror inte Chelsea klarat av det tidigare under säsongen. Det har också fått fler spelare, inte minst Fernando Torres, att höja sig rent individuellt.

För det andra har han likaså framgångsrikt lyckats samordna Chelseas lagdelar till en fungerande enhet. Tidigare blev lagdelarna lätt isolerade från varandra. Det gäller uppåt i planen, när Chelsea anfaller, och det gäller på samma sätt nedåt i planen, när Chelsea försvarar sig. Följden har blivit ett mer följsamt och mångsidigt lag. Visst hade Chelsea tidigare förmågan att försvara sig med framgång, vilket vi såg i Champions League förra säsongen, men då på bekostnad av anfallsspelet och inte utan att förlita sig på ett och annat halleluja-ögonblick.

För det tredje så har han framgångsrikt kramat ur ett högre utnyttjande av spelartruppens hela kapacitet. Ett tufft spelschema har förvisso tvingat honom till detta, men fler spelare än tidigare bidrar nu på ett mer likvärdigt sätt till Chelseas prestationer på planen. Detta har gjort det möjligt för Chelsea att fortfarande navigera ett trefrontskrig, fortfarande i högsta grad med i matchen i Premier League såväl som Europa League och FA-cupen.

:::

Också sett till lagets resultat så finns det mycket som uppmuntrar med Rafa Benitez tid som Chelseas manager.

Champions League kunde han inte göra så väldigt mycket åt. Chelsea var i praktiken redan utslagna när han tog över klubben, ett fiasko som på sitt sätt rimligtvis balanserar Roberto Di Matteos succé i samma turnering förra säsongen.

I FA-cupen lever laget fortfarande vidare. Detta trots en väldigt tuff lottning i framför allt kvartsfinalen. Chelsea möter nu Man City i semifinalen på Wembley och en vinst där och de får betraktas som stora favoriter att ta sin fjärde FA-cuptitel på fem år.

I Europa League har Chelsea visat en imponerande beslutsamhet som onekligen sätter de båda Manchesterlagens insatser förra säsongen på skambänken. De befinner sig nu i förarsätet i kvartsfinalmötet med Rubin Kazan och måste rimligtvis betraktas som en av turneringens stora favoriter till att vinna den.

Ligacupen är väl då den cupturnering som får betraktas som lite av ett misslyckande. Det var en svag uppvisning i semifinalens dubbelmöte med Swansea och den stod dem dyrt.

Oavsett så är det ett imponerande facit.

:::

Återstår gör då ligaspelet, vilket aldrig har varit Rafa Benitez särskilda styrka som manager. Han är mer utav en cupmanager, bättre på att undvika förlust än på att spela för vinst.

Med ett oerhört tufft spelschema framför sig så står han här inför en tuff utmaning där rätt beslut måste fattas gällande spelaruttagningar, och där två svåra motståndare utmanar om nästa säsongs platser i Champions League. Han har förvisso inte lyckats förstärka Chelseas ligaposition sedan han tog över klubben, men han har heller inte försvagat den nämnvärt.

Ligaspelet erbjuder sina särskilda utmaningar där den på pappret lättaste matchen likaväl kan bli den mest komplicerade, när man ställs mot lag som krigar för sitt liv i någon ände av tabellen.

En sådan match dyker upp redan idag. Mot ett Sunderland indraget i nedflyttningsstriden på fullt allvar, och som har en ny manager vid rodret i form av Paolo Di Canio. Något som medför en ytterligare osäkerhetsgrad om hur exakt Sunderland tänker sig att försöka genomföra den här matchen.

Chelsea förlorade i förra omgången mot Southampton, och har inte rimligtvis råd att tappa fler lätta poäng i konkurrensen med Tottenham och Arsenal om de båda återstående Champions League-platserna.

:::

Frågan är mest hur Rafa Benitez tänker. Om han personligen möjligen prioriterar att vinna några cuptitlar då det ser bättre ut på hans CV, framför att uppnå vad som måste vara klubbens viktigaste målsättning att behålla sin Champions League-plats.

Ett ekonomiskt begrepp för ett läge där individen inte har några incitament att arbeta för uppfyllandet av organisationens mål, utan snarare endast strävar efter att maximera sin personliga nytta, är moral hazard. Det är en situation som teoretiskt kan ha uppstått i Chelsea i och med att de hållt fast vid Benitez interimsstatus.

Alla managers, med några ytterst få undantag, är förvisso i praktiken tillsatta på interimistisk basis. Naturligtvis en anledning till att moral hazard kan vara ett tämligen universellt problem för alla klubbar. Den andra sidan av fotbollens kortsiktighet.

:::

Hur som helst blir ju frågan intressant – Vad vore egentligen att betrakta som en lyckad säsong för Chelsea som klubb?

Anta att Chelsea slutar trea eller fyra, men utan att vinna vare sig FA-cupen eller Europa League. Är det då att betrakta som en lyckad säsong för Chelsea? Om vi också håller i åtanke att målsättningen inför säsongen absolut var att de skulle vinna ligan, eller åtminstone på allvar utmana om ligatiteln.

Anta istället att Chelsea vinner både Europa League och FA-cupen, men slutar femma i ligan och alltså missar Champions League. Ska vi då betrakta Chelseas säsong som lyckad? Förvisso två cuptitlar, men en väldigt hög kostnad inför nästa säsong.

Anta att Chelsea slutar bland de fyra bästa i ligan, och alltså kvalificerar sig för Champions League, samt vinner både FA-cupen och Europa League. Låt oss anta att detta övertygar Roman Abramovich om att Rafa Benitez är rätt man att leda Chelsea vidare också under nästa säsong. En inte helt orimlig slutsats, sett till facts.

Kommer Chelseas fans då att betrakta säsongen som lyckad?

:::

Dagens matcher: Liverpool vs West Ham (14:30), Tottenham vs Everton (15:05), Chelsea vs Sunderland (16:00), Newcastle vs Fulham (16:00), samt QPR vs Wigan (17:10).

Tottenham och Chelsea har båda att reagera på det resultat som Arsenal producerade under lördagen. Där har naturligtvis Tottenham den på pappret tuffaste uppgiften framför sig, därtill med Gareth Bale skadad. Newcastle skulle må väldigt bra av en vinst, och på Loftus Road så måste QPR gripa sitt absolut sista halmstrå om de ska ha någon som helst chans kvar att hålla sig kvar i Premier League.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Crewe och Southend möts i färgstark cupfinal

Det var inte så många år sedan som The Artist Formerly Known As Phil Brown förgyllde Premier League som manager för Hull City. Det var en lycklig tid med brun utan sol, allsång från mittcirkeln och halvtidsutskällningar mitt ute på fotbollsplanen.

Vad gör egentligen Phil Brown nu för tiden undrar möjligen några. Jo, som nybliven manager för Southend United i League Two så vandrar han under tidig söndag eftermiddag ut på Wembleys gräsmatta med sitt Southend för att där möta Crewe Alexandra i finalen av The Football League Trophy, eller Johnstone’s Paint Trophy som den har kallats sedan 2006 av sponsorskäl.

The Football League Trophy är engelsk fotbolls tredje största inhemska cup, och utkämpas mellan de 48 klubbarna i de två lägsta helt professionella divisionerna, det vill säga League One och League Two. De som normalt sett brukar anse att till och med Ligacupen är blott ett nödvändigt ont har säkert inte mycket till övers för den här cupen heller, men de missar i så fall också en riktig godbit inom engelsk fotboll.

Inte minst finalerna brukar vara händelserika historier.

Det finns också en hel del personlig dramatik i bakgrunden till just den här finalen mellan Southend och Crewe. För det var ett tag inte helt självklart att det faktiskt skulle bli Phil Brown som ledde Southend under cupfinalen, utan istället den nyss sparkade Paul Sturrock.

Paul Sturrock fick sparken för två veckor sedan efter att Southends ligaform dalat oroväckande och gjort att till och med playoff-platserna ser ut att bli svåra att uppnå. Som en gest till Sturrock, som varit manager när Southend tog sig till finalen, så erbjöd styrelseordföranden Ron Martin honom att få leda laget under cupfinalen.

Gesten var säkert välmenad men osannolikt illa uttänkt. Dels framstår det som tämligen nedvärderande mot Sturrock efter att precis ha sparkat honom. Som att kasta ett ben till en hund ungefär. Dels skulle det riskera att förvandla en viktig cupfinal för laget till en testimonial för den förre managern. Det skulle bli grejen snarare än att där fanns en viktig fotbollsmatch och en titel att vinna.

Inte blev saken bättre av att den nye managern, det vill säga Phil Brown, inte alls var särskilt pigg på att tillfälligtvis säga ifrån sig sitt uppdrag. Till sist tackade Paul Sturrock i alla fall nej till erbjudandet. Efter intriger på såpanivå så spelar Southend till sist ändå cupfinal på Wembley.

:::

Kanske är det ändå ingen nackdel för Southend att ha Phil Brown som manager under en cupfinal på Wembley. Brown har ju vissa positiva minnen från att ha spelat helt avgörande matcher på Wembley, inte minst då när han med Hull vann playoff-finalen i The Championship 2008 mot ett massivt favoritbetonat Sheffield United.

För ska Southend vinna The Football League Trophy så måste de besegra ett Crewe Alexandra som på ett motsvarande sätt är tyngt eller besjälat av favoritskapets förväntningar. Southend spelar i League Two och Crewe spelar i League One, utöver att Crewe har en av de mest spännande spelartrupperna i The Football League, bland annat med unga och lovande talanger som anfallaren Max Clayton och mittfältaren och lagkaptenen Luke Murphy.

Arsenalfans borde också hålla utkik efter Chuks Aneke som för tillfället är utlånad till just Crewe. En annan intressant spelare att hålla ögonen på är lagets meste målskytt under säsongen, tillika Pauls storebror, Mathias Pogba. Han och Murphy dras dock med lättare skador och är enligt uppgift osäkra på spel i finalen.

:::

Paul Sturrock då? Jo, han kommer vara på Wembley och se finalen tillsammans med Southends fans. Närmare 30,000 supportrar kommer att företa sig resan till Wembley. Och om Southend skulle trotsa oddsen och vinna cuptiteln så hoppas jag att han tar sin beskärda del av äran för i framgången.

Det vore ett rättmätigt sätt att avsluta en managerkarriär som förkortats helt i onödan av att Sturrock diagnosticerats med Parkinsons sjukdom och troligtvis inte kommer få något nytt jobb. I den bästa av världar så hade Ron Martin kanske kunnat vänta i två veckor med att byta manager och på så vis gjort dagens cupfinal till hans sista match på riktigt.

Men vi lever inte i den bästa av världar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Omöjligt uppdrag för Nigel Adkins i Reading

”Vi måste vinna mot Southampton för att kunna hålla oss kvar i Premier League” sade Readings nye manager Nigel Adkins under veckan. Ett lika korrekt som surrealistiskt påstående så klart, av vad som för bara några månader sedan var Southamptons manager.

Nigel Adkins är naturligtvis bara en i mängden. En undersökning genomförd av League Managers’ Association avslöjade nyligen att över en tredjedel, mer precist 34%, av samtliga managers i vad jag tror var det professionella ligasystemet i England, det vill säga Premier League och The Football League, har fått lämna sina poster under säsongen.

Men vid det tillfälle i januari då Nigel Adkins fick sparken som manager i Southampton så kändes det som ett av de märkligare besluten. Southampton hade haft en tragglig säsongsinledning, men var klart och tydligt också ett lag på uppgång.

Det här skulle då vara en möjlighet till ”hämnd” för Nigel Adkins. Normalt sett talar kanske den allmänna psykologin runt dagens match mellan Reading och Southampton för att Reading ska vinna den. En ny manager-effekt för Reading, därtill första hemmamatchen för Adkins. Spelarna i Southampton kanske lite extra spända när de ska möta sin tidigare och därtill uppskattade manager.

Dessutom är Southampton under deras nye manager Mauricio Pochettino rätt svårbedömda. Laget har tre rejäla skalper sedan han tog över laget, vinster mot i tur och ordning Man City, Liverpool och Chelsea. Det är sådant som väcker uppmärksamhet. Men mot de mindre lagen i Premier League har Southampton å andra sidan haft märkligt svårt att nå några bättre resultat.

Det positiva med bytet till Mauricio Pochettino är att han olikt vad många och bland dem jag befarade har lyckats undvika försämrad prestation för laget under övergångsperioden. I vilken utsträckning han faktiskt har lyckats göra Southampton bättre emellertid, och vad som snarare redan var grundlagt med Nigel Adkins som manager, är en mer öppen fråga.

Adkins hur som helst befinner sig nu i den något märkliga situationen att hans gamla klubb i praktiken kan skicka hans nya klubb tillbaka till The Championship samtidigt som han bättre än någon annan borde ha en idé om hur Southampton rent taktiskt ska kunna kontrolleras.

Southampton och Reading kom upp tillsammans till Premier League inför den här säsongen. Det råder ingen tvekan alls om att Southampton är den klubb som allra bäst har klarat av den uppflyttningen och som har goda chanser att bli till en etablerad Premier League-klubb under en överskådlig framtid.

Det kan inte heller råda någon tvekan om att Nigel Adkins har en stor del i den framgången. Men lyckas han från det här läget rädda Reading kvar i Premier League så måste det betraktas som den här ligasäsongens största bragd alla kategorier.

:::

Mycket intressant statistik från Opta i Daily Mail gällande olika lags och spelares kvalitet och skicklighet på inlägg och krossbollar. Intressant statistik för framför allt två klubbar.

Arsenal har hittills producerat 558 inlägg den här säsongen. Med det är det bara fyra andra klubbar – West Ham, Newcastle, Reading och Man Utd – som producerar fler inlägg. Samtidigt är det blott en enda klubb, Liverpool, som har ett sämre facit när det gäller att hitta rätt med dessa inlägg, Arsenal hittar rätt med 15,77%.

Förklaringen återfinns kanske på topptio-listan över Premier Leagues sämsta inläggsspelare. Där återfinns tre Arsenalspelare: Alex Oxlade-Chamberlain (11,32%), Carl Jenkinson (11,86%) samt Theo Walcott (12,82%).

Sunderland producerar även de många inlägg, 544 hittills under säsongen, men träffar med blott 16,73% vilket gör dem till det fjärde sämsta laget i Premier League.

Nedbrutet på spelare ser vi att Sunderlands ytter Adam Johnson har Premier Leagues sämsta inläggsstatistik (9,28%) samtidigt som Sebastian Larsson är på topptio-listan över Premier Leagues bästa inläggsspelare med 28,07% till rätt spelare. Martin O’Neill valde konsekvent att spela Larsson som central mittfältare.

En intressant statistik gäller också Gareth Bale som alltså med 12,5% också han är en av Premier Leagues sämre inläggsspelare. Vilket kanske skulle kunna vara en förklaring till att han har getts en alltmer central utgångspunkt i Tottenhams spel.

:::

Mycket viktig match idag för Arsenal som möter ett West Brom med föga kvar att spela för, och vars formkurva förmodligen speglar just detta enkla faktum. Men Arsenal har däremot allt kvar att spela för och tre poäng idag vore bra för att sätta press på Chelsea och Tottenham inför morgondagen.

Och om nu inläggsspelet borde vara en huvudvärk för Arsenal så finns det dock skäl att glädjas åt lagets mångsidighet just nu.

Arsenals 4-1-seger mot Reading förra helgen innehöll fyra olika målskyttar i Santi Cazorla, Olivier Giroud, Mikel Arteta och Gervinho. Viktigt för Arsenal att många spelare verkar ha hittat form och självförtroende inför avslutningen på ligan.

Arsenals passningsstatistik på motståndarnas planhalva under förra omgången imponerar också där Arsenal hade den omgångens fyra spelare med flest antal passningar: Santi Cazorla (55), Aaron Ramsey (54), Tomas Rosicky (54) och Mikel Arteta (52).

Kvalitet är förvisso viktigare än kvantitet, vilket Arsenal borde känna väl till, men det sänder ändå en signal om att laget är på tårna. Dessutom vittnar det om en mångsidighet som kan vara till deras fördel i kampen om Champions League-platserna.

Inte helt oapropå att Gareth Bale nu är borta för Tottenham några veckor på grund av skada.

:::

Dagens matcher: Reading vs Southampton (13:45), Norwich vs Swansea, Stoke vs Aston Villa, samt West Brom vs Arsenal.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Metod och motivation är Paolo Di Canios taktiska bidrag till Sunderland

Paolo Di Canio efterträdde i måndags Martin O’Neill som Sunderlands manager. Det alla har pratat om efter att beskedet offentliggjordes har varit Di Canios politiska uppfattningar. Vad han är för sorts manager och vad han kan bidra med till Sunderlands hopp om att hålla sig kvar i Premier League har av olika skäl inte varit lika hett att diskutera.

Ändå tycker jag att det är intressant. Med sju matcher kvar av ligasäsongen så har Sunderland valt att satsa sina spelmarker på Paolo Di Canio som manager, och i och med att det är så kort tid kvar av säsongen så finns det rimligtvis goda skäl att just Di Canios personlighet och taktiska dispositioner kan komma att ha stor betydelse.

Martin O’Neill ifrågasattes efter beskedet om hans avgång och många menade då, inte så lite tendentiöst, att hans taktik var omodern och utsliten. Alltför ”typiskt brittiskt” och lite för mycket route one football är väl förmodligen det allmänna omdömet om O’Neill, inte sällan för övrigt från dem som tidigare berömt hans förmåga att få svagare lag att prestera på topp.

Vad kan i det avseendet Paolo Di Canio bidra med som inte Martin O’Neill kunde på samma sätt?

:::

Om kritiken mot Martin O’Neill är att han spelar ett alltför traditionellt brittiskt 4-4-2-spel, vilket i sig förvisso är en förenkling, så finns det inte skäl att tro att detta direkt kommer att ändras med Di Canio som manager. Majoriteten av hans matcher som manager för Swindon genomfördes med just en 4-4-2-formation.

Ett tillfälle då han valde att frångå denna formation var under finalen av The Football League Trophy förra säsongen, då han istället spelade 3-4-3, vilket visade sig vara ett misslyckat experiment. I övrigt har han sällan valt att justera taktiken, även när spelet till synes gått i baklås. Normalt sett har det varit i främst cupmatcher som Di Canio frångått 4-4-2.

Frågan är: Berodde Di Canios val av 4-4-2 på att Swindon då spelade i League Two eller kommer han att försöka tillämpa samma taktik också i Premier League?

En annan kritik som delvis berättigat riktats mot Martin O’Neills lagbygge är att det saknar flärd och kreativitet. Den något stereotypa bilden av Di Canio, fäktandes vid sidlinjen, skulle här antyda en mer öppen, böljande och fantasifull spelstil.

Men Paolo Di Canio är rent taktiskt snarare en försiktig manager. Under sin tid i Swindon har han fäst mycket uppmärksamhet vid defensiv disciplin och säkerhet i positionsspelet. Så till den milda grad att han gjorde sig ovän med flera spelare som inte enligt honom motsvarande hans krav i dessa båda avseenden.

Säkerhet före kreativitet har alltså varit Paolo Di Canios ledord hittills. Vad som möjligen skiljer honom från Martin O’Neill i det avseendet är ett större fokus på eget bollinnehav. Vilket ställer krav på mer bollskickliga spelare. Men i grova drag faller detta också inom ramen för vad som är ett gemensamt drag i Di Canios taktiska upplägg, att alltid ha tillräckligt med spelare kvar i det egna försvarsspelet.

:::

Taktiskt verkar det med andra ord inte finnas så väldigt mycket som skiljer Paolo Di Canio och Martin O’Neill åt. Åtminstone inte om vi ser till hur det egna laget normalt sett ställer upp.

Hur är de då som personligheter? Det som ofta lyfts fram som O’Neills främsta styrka har varit förmågan att motivera sina spelare och sina lag, att få dem att spela med viljan utanför skinnet. Hans kroppsspråk vid sidlinjen har ofta varit av det mer fysiska och expressiva slaget i Premier League. Detta gjorde dock hans tid i Sunderland desto märkligare, för där gav han stundtals snarare intrycket av att vara väldigt dämpad och nedstämd.

Paolo Di Canio är också han mycket livlig vid sidlinjen. Ofta vilt gestikulerandes helt och hållet i linje med den kulturella stereotypen. Vad många också lyfter fram som en av hans absolut bästa egenskaper är också att motivera sina spelare och hålla alla spelare i truppen positiva och på tårna. Också här har med andra ord O’Neill och Di Canio mycket gemensamt.

Just förmågan att motivera sina spelare kan så klart vara en särskilt viktig faktor så här mot slutet av säsongen då blott sju matcher återstår. Vad Sunderland kanske vinner på här med managerbytet är en hungrig Di Canio snarare än en utbränd O’Neill.

:::

En annan betydelsefull skillnad skulle också kunna vara hur mycket i detalj som respektive manager förbereder sig inför respektive match.

Paolo Di Canios direktiv till sina spelare är normalt sett väldigt noggranna och specifika, och grundade i ingående analyser av motståndarnas taktiska styrkor och svagheter, och hans spelaruttagningar utgår i mångt och mycket också från dessa analyser.

Det är naturligtvis också ett sätt att hålla samtliga spelare motiverade, då alla känner att de är delaktiga i managerns planer, och har förståelse för varför man spelar när man spelar, och varför en annan spelare är på planen vid något annat tillfälle.

Fördomarna om Martin O’Neill säger att det kanske inte var fullt så detaljerat där, utan att det där gick mer på känsla än på tanke. Och möjligen är det här som Paolo Di Canio verkligen kan tillföra ett värde till Sunderland som O’Neill aldrig riktigt mäktade med, och som i längden kanske är nyckeln till att hålla kvar Sunderland i Premier League:

Nämligen att kombinera motivation med metod.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ett gäng skator måste slå örnen i dess eget näste

Dags för Europa League ikväll igen. Tre engelska klubbar befinner sig alltså i kvartsfinalerna: Chelsea som ikväll möter Rubin Kazan på hemmaplan, Tottenham som möter Basel på hemmaplan, samt Newcastle som på en helt annan arena av ljus ska försöka betvinga Benfica, eller åtminstone få med sig ett okej resultat till returmötet.

Både Chelsea och Tottenham får rimligtvis betraktas som favoriter i sina respektive möten, även om jag inte tror de har några lätta uppgifter framför sig. Båda två är tvingade att avsluta på bortaplan vilket jag inte tror talar till deras fördel, även om jag har en känsla av att Tottenham är bättre rustat för den uppgiften.

Newcastle har då ett betydligt tuffare uppdrag. Naturligtvis beror det på att Benfica är ett ytterst kompetent fotbollslag, men självfallet också på att Newcastle alls inte besitter samma grundläggande styrka som fotbollslag som Chelsea och Tottenham gör. Benfica måste betraktas som favoriter, men Newcastle har naturligtvis mycket väl chansen att gå vidare.

:::

Det är en märklig säsong för Newcastle. Förra säsongens succé skapade stora förväntningar inför den här säsongen, men dessa förväntningar har endast materialiserats i att Newcastle med sju omgångar kvar av säsongen fortfarande står inför ett påtagligt hot om nedflyttning. Klubbledningen gjorde under januari ett allvarligt försök att åtgärda denna situation, men oavsett detta så har säsongen så här långt ändå varit en besvikelse för Newcastle.

Samtidigt finns ju fortfarande möjligheten att den här säsongen kan bli Newcastles främsta på 75 år. Skulle Newcastle lyckas vinna Europa League så har klubben inte bara för första gången vunnit en större europeisk cuptitel utan också etablerat sig själva som en trovärdig storklubb såväl inom engelsk som europeisk fotboll.

(Att Middlesbrough är klubben i nordost med störst europeiska framgångar borde inte rimligtvis falla i särskilt god jord med vare sig Newcastle eller Sunderland.)

Chansen är måhända inte stor. Utöver kvällens motståndare Benfica så finns klubbar som Chelsea, Tottenham, Fenerbahce och Lazio kvar i turneringen. Men chansen finns trots allt där, och i ett cupspel kan allt hända. Det skulle vara en överraskning om Newcastle vann Europa League, men alls ingen stor skräll.

:::

Vad den här säsongen har gjort är att brutalt avslöjat de relativa svagheterna i Newcastles spelartrupp på ett hårt sätt som den förra säsongen aldrig riktigt gjorde.

Det finns två skäl till detta. Dels var Newcastle förra säsongen förhållandevis förskonade från allvarligare skador och kunde därför ofta mönstra en komplett spelartrupp. Dels har den här säsongens europeiska cupspel orsakat helt andra belastningar och större slitage på Newcastles spelartrupp som saknat bredden att hantera slag på flera fronter.

Alan Pardew har jobbat rätt hårt på att forma en fungerande taktisk idé för Newcastle och i det avseendet har han kommit rätt långt. Newcastle skulle fortfarande behöva förstärka sin backlinje, men det är ett problem som på lite längre sikt är lätt åtgärdat.

Under de senaste transferfönstren har Newcastle dammsugit den europeiska fotbollsmarknaden efter spelarfynd. Det är på sitt sätt ett spännande avsteg från Newcastles historiska transfertaktik som snarare gått ut på att betala dyrt för så kallade storvärvningar. Till sist verkar dock Newcastle ha insett, delvis tvingade till det genom trial-and-error, att det finns andra med betydligt större pistoler på det slagfältet.

”Dammsugarstrategin” har förvisso breddat Newcastles spelartrupp och sugit upp några riktiga guldkorn längs vägen. Det är metodens styrka. Men när man dammsuger transfermarknaden på det sätt som Newcastle har gjort så följer det också med en del slaggprodukter, spelare som inte riktigt håller måttet, en ofrånkomlig nackdel med metoden som sådan.

Newcastles och Alan Pardews jobb efter den här säsongen måste alltså vara att göra en rejäl inventering av spelartruppen. Vilka positioner måste vi förstärka inför framtiden, både i termer av spets och bredd? Spetskompetens måste värvas till de positioner där spelarmaterialet helt enkelt inte håller måttet och breddkompetens dit där spelarmaterialet finns men där det saknas fullgod uppbackning.

Därefter måste Newcastle agera bestämt och handlingskraftigt under sommaren för att fylla dessa specifika positioner, och lika bestämt för att rensa ut de spelare som inte anses tillräckliga för uppgiften.

:::

Inte minst därför är framgångar i Europa League också viktigt för Newcastle den här säsongen. Europa League är ett viktigt skyltfönster inom den europeiska fotbollen och för en klubb vars transferstrategi går ut på att fyndvärva på den europeiska fotbollsmarknaden så blir turneringen en viktig tillgång.

Det kan behövas om man ska försöka locka spelare upp till det nordöstra hörnet av England. Premier League i sig är naturligtvis en väldigt tung dragkraft i det avseendet, och inte minst därför är ju återstoden av den här säsongen så väldigt viktig för Newcastle.

Mot Benfica ikväll är det oerhört viktigt att Newcastle visar att de har lärt sig något av sina europeiska cupäventyr så här långt. De måste inte avgöra mötet ikväll, de måste blott se till att mötet inte är avgjort efter ikväll. De måste få med sig ett spelbart resultat tillbaka till St James’ Park, vilket betyder att de ikväll måste hantera en helt främmande och fientlig arena i form av Da Luz.

Tålamod och noggrannhet är här två viktiga dygder. Vi kan räkna med att Alan Pardew har gjort sitt bästa i att inpränta betydelsen av ett disciplinerat försvarsspel. Portugisiska lag är förtvivlat skickliga på att hålla i bollen och låta den gå runt och runt i ständig karusell, letandes efter öppningar.

Här måste Newcastle när de inte har bollen visa tålamodet att inte i frustration börja rusa efter bollen och på så vis ge Benfica öppningar. Motsvarande, när Newcastle har bollen, så måste de själva vara noggranna i sitt passningsspel och sitt bollinnehav, så de inte omedelbart ger tillbaka bollen igen.

Snabba omställningar kommer också vara ett verktyg för Newcastle, vilket betyder att de måste hitta och bevara en länk mellan försvar och anfall, och inte göra laget alltför långt i det avseendet. Det här är inte minst betydelsefullt eftersom ett bortamål inte bara skulle vara guld värt i cupmötet, utan troligtvis också nödvändigt om Newcastle ska kunna hoppas på att slå ut Benfica.

En samling skators enda chans mot en örn är att samarbeta väl och gemensamt slå mot örnens svaga punkter.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Både flexibilitet och tydlighet nödvändigt i engelska klubbars taktiska balansgång

Det känns på något sätt lite tidstypiskt att samtidigt som det spelas kvartsfinaler i Champions League så gäller den främsta just nu pågående diskussionen inom engelsk fotboll huruvida det är okej att en manager i Premier League en gång i tiden har sagt sig vara fascist.

Mycket har gjorts av det faktum att det inte är några engelska klubbar kvar nu när det vankas kvartsfinaler. En del vill se det blott som tillfälligheter medan andra väldigt gärna vill se det som ett bevis på att engelska klubbar inte längre förmår konkurrera i det europeiska cupspelet.

Själv är jag inte övermåttans orolig. Helt visst kan vi den här säsongen hävda att Chelsea och Man City onekligen borde ha presterat bättre. Men i övrigt var det mest typiska cupmarginaler som skiljde. Att Arsenal och Man Utd lottas mot Bayern respektive Real Madrid får ses som lite oturligt i sammanhanget, i båda fallen var det väldigt lite som till sist separerade de olika lagen.

Mer oroväckande är i så fall det förhållande att det känns som om det taktiska initiativet för tillfället inte finns i Premier League, utan i andra ligor såsom La Liga och möjligen Bundesliga. Programmet Eurotalk talade bland annat om svårigheten att hitta några ”taktiska trender” med sitt ursprung just i Premier League.

:::

Om vi håller oss till modern tid så ligger det mycket i det synsättet. Till viss del känns det som om engelska klubblag har hållt fast vid den taktiska modell som hjälpte dem dominera den europeiska fotbollen under en femårsperiod under andra hälften av 2000-talet, och först alldeles nyss har de börjat ta nya steg bortom denna modell.

De taktiska idéerna inom europeisk fotboll har på senare tid istället producerats i först Italien, Holland och Frankrike och därefter mer nyligen i Spanien och Tyskland. England har valt att importera idéer snarare än att producera dem själva.

Det går att se detta som en tillämpning av ett centralt begreppspar inom strategisk teori – make or buy? Om något behövs så står varje strategisk aktör inför valet att antingen producera det själv eller köpa det utifrån. Varje aktör väljer det alternativ som medför lägst kostnad för dem själva. England har här valt att köpa in sin idéutveckling samtidigt som andra ligor och länder i större utsträckning har valt att producera den själva.

Då kan man fråga sig på vad denna skillnad i så fall beror.

:::

Ett stort skäl till skillnaden ligger i graden av centralisering av tänkande och idéutveckling inom fotbollen. Det handlar också om den relativa styrkan mellan klubbar och nationella förbund inom olika länder. I de länder som valt att producera egen idéutveckling är graden av centralisering hög och de nationella förbunden har haft en starkare ställning. Nationella centra för idéutveckling har grundats, något som lyst med sin frånvaro inom engelsk fotboll, fram till för bara några månader sedan med St George’s Park.

Ett annat avgörande skäl kan vara att Premier League länge nu har varit den allra mest resursstarka ligan. Det enda långsiktigt hållbara sättet för övriga ligor att konkurrera med överlägsna resurser har varit med hjälp av bättre tänk och bättre management. Exakt samma mönster ser vi mellan engelska klubbar inom Premier League. Incitamenten för taktisk idéutveckling har alltså varit större i framför allt Spanien och Tyskland.

Där kan också finnas kulturella förklaringar. En sådan är den antiintellektualism som länge präglat och fortfarande präglar engelsk fotboll. Att tänka fotboll kan här ses som både lite fånigt och ”omanligt”. Idén om tänkande fotbollsspelare offras ofta för föreställningen om den starke managern. I engelsk media hyllas managers som öppet säger sig inte bry sig så mycket om det här med taktik, ett managerskap handlar om att motivera snarare än kultivera. Magkänsla värderas högre än eftertanke.

:::

Ett helt annat skäl kan dock vara att det i Premier League finns en så pass hög grad av taktisk variation att detta har försvårat en enhetlig taktisk idéutveckling bland dess klubbar. One tactic simply does not fit all. Det här är en möjlighet som bland andra Rafa Benitez har poängterat, och som har lyfts fram som en särskild egenhet med just Premier League.

Kanske är det också så att just taktisk flexibilitet är ett av den engelska fotbollens allra främsta särdrag. Och att om det finns någon trend som har växt fram i Premier League så är det just denna. Förmågan att framgångsrikt kunna ställa om taktiskt från dag till dag och omgång för omgång, en form utav taktisk generalisering snarare än specialisering.

Det är kanske inte så märkligt att ett program som Eurotalk missar en sådan taktisk trend. För när man sitter och tittar efter trender så letar man först och främst efter likheter, det vill säga gemensamma nämnare. Idén om flexibilitet bygger dock på det motsatta, det vill säga olikheter, och riskerar mest framstå som spretigt brus jämfört med en mer harmonisk enhetlighet.

Utmaningen för engelska klubbar har alltid varit att lyckas balansera det inhemska ligaspelet med det europeiska cupspelet. Det är inte någon slump att just engelska klubbar alltid har haft större problem med det än klubbar från andra länder. Energiläckaget är högre och den taktiska skillnaden så mycket mer markerad.

Den framtida utmaningen för engelska klubbar består i att lyckas hitta en konstruktiv balans mellan å ena sidan en taktisk flexibilitet nödvändig för att hantera det engelska ligaspelets maratonmarsch, och å andra sidan finna en taktisk tydlighet som behövs för att överleva det europeiska cupspelets sprintlopp.

Den närmaste femårsperioden får avgöra hur väl det slår ut.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sunderland och Paolo Di Canio gör bäst i att spela med öppna kort

Sunderland meddelade under måndagen att de valt att utse Paolo Di Canio till klubbens nye manager. Di Canio, som närmast kommer från Swindon, med vilka han förra säsongen vann League Two, har alltså närmast till uppgift att försöka rädda kvar Sunderland i Premier League, efter att laget hittills under våren har visat upp en dramatiskt dålig form.

Det var dock en tillsättning som visade sig vara otroligt kontroversiell. Bland annat så avgick Sunderlands vice ordförande David Miliband med omedelbar verkan som en direkt följd av klubbstyrelsens beslut. Skälet är så klart det enkla förhållande att Paolo Di Canio tidigare har sagt sig omfamna fascismen som ideologi. Utöver Milibands avgång så har även reaktionerna i brittiska media varit av det mer upprörda slaget.

Sunderland och Paolo Di Canio replikerade på denna kritik under måndagen i något ospecifika termer. Huvuddragen var att Di Canios tidigare uttalanden är tagna ur sitt sammanhang och att kritiken mot honom framfördes av de som alls inte känner honom som person.

Själv hade jag till en början svårt att se vad som gjorde folk upprörda. Jag är rätt villig att tycka att varje människa får ha precis vilka uppfattningar de vill så länge de inte tvingar på andra människor denna uppfattning. Dessutom gäller kritiken något Di Canio sa för åtta år sedan och jag betvivlar att Di Canio själv med fascism faktiskt menar det som horderna av politiskt korrekta journalister vill få det att framstå som.

Å andra sidan måste man se också kritiken i sitt kulturella sammanhang. Det betraktas förmodligen som värre än vad jag som svensk riktigt kan föreställa mig att säga sig omfamna fascism i ett land som i sin moderna historia har fört krig mot just den typen av politiska ideologier. Gamla sår som rivs upp. Inte heller köper jag Sunderlands klubblednings inställning att fotboll i det här avseendet är skilt från politik.

En manager för en fotbollsklubb är också en symbol för den klubben såväl som för fotbollen i stort. Det säger sig också självt att ju större klubben är, och ju större ligan är i vilken klubben spelar, desto större blir också managerns symboliska roll. Det är naturligtvis därför som Paolo Di Canios påstådda politiska uppfattningar var förhållandevis oproblematiska när han bara var manager i League Two, samtidigt som det nu blev ett enormt problem när han tar över en klubb i Premier League.

Det är svårt för mig att avgöra vad som är rätt och fel i frågan om Paolo Di Canio är fascist eller ej och vad detta i så fall betyder. Med den inte helt och hållet positiva uppmärksamhet som beslutet att anställa Di Canio självklart skulle leda till kan man ändå fråga sig om det verkligen var ett så klokt beslut av Sunderland, som i ett väldigt känsligt läge av säsongen och för klubbens framtid därmed riskerar dra på sig ett rejält störningsmoment.

:::

Frågan är alltså: Hur tänkte Sunderland? Här skulle jag kunna tänka mig att det i grund och botten finns tre möjliga alternativ:

Ett – Medvetet val. Enligt det här alternativet så visste Sunderland mycket väl om att det var en tillsättning som skulle vara kontroversiell. Det var däremot en kostnad de var villiga att ta med anledning av Paolo Di Canions kompetens och förmåga som manager. Med tanke på Di Canios trots allt begränsade erfarenhet så känns inte det här alternativet så värst sannolikt, även om det inte är omöjligt att Sunderlands klubbledning bedömer Di Canios förmåga att inspirera och motivera sina spelare kan vara av stort värde så här under slutet på säsongen.

Två – Brist på alternativ. Det andra alternativet går mer ut på att det inte var så mycket av ett val alls, då antalet tillgängliga kandidater till posten helt enkelt var väldigt begränsat. De flesta managers har redan jobb, andra är ovilliga att ta på sig ansvaret i ett utsatt läge med endast sju matcher kvar på säsongen, ytterligare andra har anspråk på status och lön som Sunderland inte klarar av att matcha. Paolo Di Canio kanske därmed inte var den bästa kandidaten, men väl den bästa tillgängliga kandidaten.

Tre – Lyckligt omedvetna. Ett tredje alternativ är så klart att Sunderlands klubbledning svävade i olycklig omedvetenhet. Kanske inte om att Di Canio en gång i tiden sagt sig vara fascist, det lär rimligtvis ha kommit upp under en anställningsintervju, men om hur media skulle reagera på tillsättningen och om hur kontroversiell den skulle uppfattas utanför klubben. Det vore i så fall knappast första gången som en grupp beslutsfattare grovt underskattar möjlig kritik mot fattade beslut, en tämligen vanlig psykologisk mekanism benämnd groupthink.

Själv skulle jag nog gissa att Sunderlands beslut att anställa Paolo Di Canio i själva verket grundar sig på en kombination av alternativen två och tre. Jag tror inte klubben hade särskilt många kandidater alls att välja på i det här läget, och samtidigt tror jag att de åtminstone hoppades att beslutet skulle passera om inte obemärkt så i alla fall hyfsat smärtfritt förbi.

En sak tycker jag ändå är rätt tydlig med anställningen av Paolo Di Canio. Det vill säga betydelsen av name recognition. För vi kommer ju inte ifrån att Sunderland alltså anställer en manager vars erfarenhet är begränsad till League Two och League One, och visst finns det fler managers på motsvarande nivå med mer erfarenhet och bättre meriter än Di Canio?! Men italienska och utländska namn är för tillfället mer gångbara inom engelsk fotboll.

:::

Oavsett vilken Paolo Di Canios politiska tillhörighet nu än är, och oavsett hur tendentiösa vissa av kritikerna trots allt är, så tycker jag heller inte att Sunderland själva agerade särskilt klokt med sitt officiella uttalande igår kväll där de alls inte var särskilt tydliga med någonting. Det var mer överslätande, delvis verklighetsfrånvänt och avslutades med konstaterandet att de inte hade mer att säga i frågan.

Jag tror nämligen inte den här frågan kommer att försvinna. Snarare kommer det pratas om det här inför och efter varenda match som Sunderland har kvar under den här säsongen. Det är möjligen något som laget klarar av att hantera men risken är också att det blir till ett allvarligt störningsmoment, om inte annat så för Paolo Di Canio själv.

Klokare vore kanske att så snart som möjligt göra en fullständig mea culpa, en helt öppen intervju där Di Canio får förklara vad han tycker, vad som har blivit missförstått och feltolkat, utveckla de grundläggande värderingar som han nu bara kort refererar till. Kort sagt, få det hela ur världen och inte minst göra tydligt vad det är han inte ansluter sig till. Det handlar om att lägga korten på borden och visa att där inte finns något att dölja, ett sätt att skapa förtroende som ofta är framgångsrikt.

:::

Leeds har gått trögt på slutet och chanserna till playoffspel är förmodligen borta i och med gårdagens förlust mot Derby. Efter matchen blev det klart att Neil Warnock avgår som manager för klubben. Och ärligt talat, med tanke på allt strul i Leeds, visst hade det känts mer naturligt om det istället varit de som anställt Paolo Di Canio.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea utser John Terry till spelande manager

Chelsea meddelade under förmiddagen att de med omedelbar verkan har valt att säga upp kontraktet med Rafa Benitez. Samtidigt meddelade Chelsea att de fram till slutet av säsongen har tillsatt John Terry som spelande manager, för att därefter utvärdera situationen i lugn och ro.

”Chelsea Football Club would like to thank Rafael Benitez for his services to the club and wish him the best in his future endeavours. The board found the decision to part ways to be in the club’s best interest. Acting decisively Chelsea Football Club has appointed John Terry as playing manager until the end of the season. The club look forward to working with John Terry in his expanded capacity at the club.”

Efter förlusten mot Southampton som fick Chelsea att åka ned till fjärde plats i tabellen, det minskade försprånget till Tottenham och Arsenal, tillsammans med supportrarnas länge vädrade missnöje med Rafa Benitez, så hade inte Chelseas styrelse längre förtroende för att Benitez skulle klara av att föra Chelsea till Champions League-spel nästa säsong.

John Terrys första match som spelande manager för Chelsea blir mot Man Utd i eftermiddag. Han har redan vidtagit snabba åtgärder genom att ge Frank Lampard ett nytt långtidskontrakt och utse honom till kapten, och genom att ha anställt Didier Drogba och Michael Ballack som assisterande managers med speciellt ansvar för domarrelationer.

John Terry själv hade följande att säga om sitt nya uppdrag:

”I am proud to be Chelsea Football Club’s new manager. As Captain, Leader and Legend it is my duty to ensure that Chelsea once again play exactly as we did when I told José Mourinho how we should play. After all, this is the same team that won double league titles, The Double, and a Champions League trophy not that long ago. There will be no more slip-ups this season.”

:::

Det är ett beslut som framstår som det enda återstående logiska beslutet i Chelseas evigt snurrande managerkarusell.

Listan av välrenommerade managers, och Avram Grant, som fallit för Roman Abramovichs avskedsyxa är lång. Så utsatt och labil har positionen blivit att Chelsea nu har svårt att fortfarande kunna attrahera de mest framstående managernamnen, trots att klubben erbjuder fotbollsvärldens kanske högsta lön.

Ett stort skäl till att uppgiften blivit så komplex för en manager i Chelsea är en stadigt ökande spelarmakt. En kader utav John Terry, Frank Lampard, Peter Cech och Didier Drogba har styrt och ställt i omklädningsrummet samtidigt som managerns auktoritet varit urholkad och ifrågasatt av ägarens nyckfullhet.

Rafa Benitez är den senaste i raden som gjort sig osams med klubbens mäktiga spelare. Dels genom att inte förlänga kontraktet med Frank Lampard. Dels genom att placera John Terry på avbytarbänken. Benitez försök att reformera och förnya Chelseas spelartrupp har stött på motstånd av spelare som anser status quo vara starkt nog.

Till sist återstår bara att lämna över stafettpinnen till dessa spelare själva, som då får möjlighet att visa om deras teser håller. Alternativt om det likt ett Romanskt rike långt tidigare ska ätas upp och förruttnas inifrån utav intellektuell inavel, till dess att en ny idé stiger upp ur dess förmultnade rester och erövrar världen på nytt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv