Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Luck of the draw

Fotbollens främsta företrädare, beslutsfattare och bevakare har framåt veckoslutet samlats i Rio de Janeiro för att genomföra lottningen av kvalet till VM 2014 i Brasilien.

Och ska man döma av genomförandet av lottningen, som tämligen omedelbart drog ut på tiden och hamnade efter tidsschemat, så kommer de organisatoriska problem som då och då rapporteras kring att fortsätta plåga det brasilianska arrangemanget.

:::

I det europeiska VM-kvalet deltar 53 lag som spelar om totalt 13 VM-platser. Dessa 53 lag lottas in i åtta grupper om sex lag och ytterligare en grupp med fem lag. Gruppvinnarna är automatiskt kvalificerade, därefter spelar de åtta bästa grupptvåorna playoff om de fyra sista platserna.

Detta ger naturligtvis väldigt många matcher som ska spelas och leder till ett tätare spelschema.

En bättre och tydligare lösning som skulle betyda färre spelade matcher skulle vara 12 grupper om fyra lag och en grupp om fem lag där gruppvinnarna är automatiskt kvalificerade. Men av politiska och ekonomiska skäl kommer det aldrig att realiseras, då det innebär att färre matcher kan TV-sändas.

:::

England hamnade i Grupp H – tillsammans med Montenegro, Ukraina, Polen, Moldavien och San Marino.

Visst ska England ta sig vidare från den gruppen. Montenegro, Ukraina och Polen är samtliga bra lag som kommer erbjuda gott motstånd men samtidigt ska inget av dem egentligen besitta den riktiga kvaliteten och styrkan att kunna utmana England över ett helt långt gruppspel.

Men det hela blir naturligtvis mer spännande av att England har en något oviss framtid. Förmodligen lämnar Fabio Capello jobbet efter EM 2012 och England kommer således ha en ny förbundskapten, och som vi ju alla känner till så riskerar det kunna bli både himmel och pannkaka.

Men den här gången finns inget Kroatien som ska kunna sätta riktiga käppar i hjulet.

En fördel med vad som ändå kan beskrivas som en något “lättare” VM-kvallottning är att det ökar möjligheterna att spela ihop ett nytt England, och ge de unga och framväxande spelarna få ett par år på sig att spela sig samman innan det brinner till på allvar i Brasilien sommaren 2014.

:::

Några andra intressanta utfall av lottningen kan vi också sammanfatta.

Skottland och Wales drabbar samman i Grupp A i något utav ett brittiskt derby. Polen och Ukraina, som arrangerar EM tillsammans, hamnar i samma grupp. Sverige får bege sig till Irland utöver att behöva tampas med Tyskland. Det blir inte lätt för Sverige att ta sig till VM den här gången heller. Grupp I med Spanien och Frankrike går ju inte av för hackor den heller.

………………………………………..

Riktigt tung skada för Lee Chung-Yong som drabbats av ett förmodat benbrott. Och för Bolton är det naturligtvis ett tungt slag, det är en väldigt betydelsefull spelare för dem.

Värvningen av Chris Eagles blev därmed ännu mer lämplig.

………………………………………..

Man kan lugnt säga att det inte alla gånger är det mest uppenbara kvalificeringssystemet till ett VM, märkliga gruppindelningar och playoff-lösningar.

Det får mig att tänka på det här lite roliga försöket till hjälpsam sammanfattning av Alan Partridge.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Värde och kvalitet i de europeiska ligorna

Den utmärkte Serie A-skribenten Lorenzo Medici skrev igår en utmärkt text om stjärnfallet från Serie A och vad han kallar för spelarnas flykt till La Liga och Premier League.

http://www.fotbollskanalen.se/1.2221607/2011/07/29/medici_serie_a_och_stjarnfallet

Jag tänker inte argumentera vidare på de poänger han redan kraftfullt driver hem i sin text, istället återvänder jag till den angränsande frågan om de olika ligornas relativa värde och kvalitet.

Mer specifikt – vilka ligor som är mest värdefulla?

:::

Det finns flera olika sätt att mäta en ligas värde. Det kanske vanligaste är att ackumulera värdet för ligans spelartrupper. Spelarna är trots allt en ligas allra största tillgång.

Värdet på spelartrupperna säger oss inte allt, men det är trots allt en indikator på flera saker. Inte minst hjälper det oss att dra slutsatser runt eviga frågor som vilken liga som är mest kvalitativ.

Detta bygger förvisso på det inte nödvändigtvis självklara grundantagandet att ekonomiskt värde faktiskt speglar kvalitet.

:::

Så, användandes data från den hyfsat trovärdiga källan TransferMarkt, vad ger oss en sådan undersökning?

Jo, för det första ser vi att Premier League är tämligen överlägset den mest värdefulla ligan. Dess spelartrupper uppgår sammantaget till i runda slängar £2,9 miljarder.

Detta stämmer för övrigt väldigt väl överens med en annan undersökning som mätte antalet landslagsspelare i de olika ligorna. Även där visade sig Premier League vara i särklass.

Varje engelsk spelartrupp är i genomsnitt värd £143,5m.

:::

La Liga placerar sig med nöd och näppe på andra plats med ett totalt värde på sina spelartrupper om cirka £2,2 miljarder.

Men det främsta skälet till detta är naturligtvis Barcelona och Real Madrid som båda har spelartrupper värda över £480m, vilket är mer än samtliga av Premier Leagues största klubbar.

Siffrorna bekräftar alltså den star quality som La Ligas två största klubbar alltså besitter. I så måtto gör La Liga definitivt fog för tilltalsnamnet ”stjärnornas liga”.

Den tredje mest värdefulla spelartruppen i La Liga är Valencias som är värd cirka £157,5m – vilket sätter dem i paritet med Everton vars spelartrupp är den sjunde mest värdefulla i Premier League.

Vi får här alltså ännu en indikation på den oerhört ojämna spelplanen i La Liga. Både Barcelona och Real Madrid är alltså värda tre gånger så mycket som sin närmaste konkurrent.

En rätt tänkvärd aspekt av samma fenomen är Barcelonas årliga budget för sin ungdomsakademi som ligger runt £44m. Bara det i sig är mer än de flesta La Liga-lags totala årsbudget. Det utgör hälften av Valencias och Sevillas totala budgets och cirka 75% av Villareals.

Naturligtvis blir en konsekvens av detta en utarmning av övriga lag i Spanien. Samma vecka som Barcelona vann Champions League så plockade de över sju av Espanyols bästa ungdomsspelare. Real Madrid gjorde detsamma med Rayo Vallecano och tog nio av deras bästa unga talanger. Som två exempel bland väldigt många.

Barcelona och Real Madrid står för stora saker i Europa och får välförtjänt beröm för det – men det är också värt att komma ihåg att de har ett betydligt handikapp gentemot sina övriga europeiska konkurrenter.

:::

Serie A är den tredje mest värdefulla ligan, strax efter La Liga med en totalt värde på dess spelartrupper om lite drygt £1,9 miljarder. Bundesliga kommer in på fjärde plats med ett totalt spelartruppsvärde om £1,5 miljarder och Ligue 1 på femte plats och £1,12 miljarder.

Det är lite intressant att den turkiska ligan – Süper Lig – är rankad sexa i termer av spelartruppsvärde vilket är högre än ligan med den sjätte största omsättningen, holländska Eredivisie.

Den holländska ligan, som en gång i tiden var världsberömd som en av de främsta exportörerna av storstjärnor, har ett totalt spelartruppsvärde om £450m. Detta är mindre än ryska Premier League (£684m), portugisiska SuperLiga (£660,5m) och ukrainska Premier Liga (£487m).

:::

Möjligen pekar detta på en trend där vi mest troligtvis kommer kunna få se lag från Turkiet, Ryssland, Ukraina och Portugal som kan konkurrera med lag från de fem stora ligorna i europeiskt cupspel.

I Europa League ser vi det förmodligen redan hända – tre av de fyra senaste vinnarna kommer från Ryssland, Ukraina och Portugal. Det är en tämligen rejäl förändring.

Från 1998 så kom sju av de tio vinnarna av Europa League, eller UEFA-cupen som den då hette, från någon av de fem stora ligorna samt Holland.

:::

Det är också värt att nämnas att det totala spelartruppsvärdet i den brasilianska högsta ligan, Campeonato Brasileiro Serie A, är cirka £535,5m, vilket är mer än de flesta europeiska ligor.

Det är med andra ord mindre sannolikt än tidigare att kommande brasilianska stjärnor inleder sina europeiska karriärer i Holland likt Romario och Ronaldo båda gjorde i PSV Eindhoven.

Istället kommer förmodligen Ukraina, Ryssland och Turkiet framstå som bättre och mer lockande alternativ för en ung brasiliansk fotbollsspelare som söker efter ett europeiskt skyltfönster.

Vi ser med andra ord förmodligen något av en maktförskjutning på den europeiska fotbollskartan.

:::

Vad mer kan vi plocka ut för små guldkorn?

Jo, att andradivisionernas spelartrupper är allt annat än värdelösa. Exempelvis är The Championship, Englands andradivision, värd drygt £480m, vilket alltså är mer än exempelvis holländska Eredivisie.

Spaniens Segunda Divisions spelartrupper är totalt värda £294m. Serie B:s spelartrupper uppgår till £266m. 2. Bundesligas spelartrupper landar runt £253m och franska Ligue 2 på £179,5m.

:::

Det ska på sikt också bli intressant att se vad de nya oljeschejkinvesteringarna i dels Malaga i Spanien och i PSG i Frankrike kan få för betydelse i det här lite större avseendet.

Det är ju sådant som också tenderar att ge lite ringar på vattnet. Som vi ju bland annat sett med Chelsea i England.

:::

Jag gillar när man kan skönja lite större tendenser i vanliga enkla siffror.

…………………………………………………

Ett antal spelarvärvningar har genomförts under det senaste dygnet. Mina värderingar av dem får vänta någon dag, då det helt enkelt inte hunnits med till den här gången.

:::

Såhär under off-season så är det inte alla gånger lätt att komma på någorlunda intressanta bloggämnen.

Alltså kan ni se det här som er chans att föreslå några av era önskeämnen. De jag bedömer som de fem bästa förslagen från er kommer jag på något sätt göra något med från och med nu fram till säsongsstart (på ett ungefär).

Tänk på att inte bli alltför hemmablinda bara.

:::

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Förmodligen blir det en extrablogg framåt kvällen med anledning av VM-kvallottningen från Rio.

:::

En lång rad av högintressanta preseason-matcher under dagen och kvällen.

Blackburn Rovers vs Kitchee (12:00); Chelsea vs Aston Villa (14:30); Ireland X1 vs Man City (15:00); Brighton vs Tottenham (16:00); Arsenal vs Boca Juniors (17:20); Leicester vs Real Madrid (18:15); Braga vs QPR (20:00); Barcelona vs Man Utd (01:00).

Emirates Cup inleds idag, med Kerstin på plats. Ni kan vänta er en reserapport därifrån vad det lider.

:::

De av er som undrar vad Blackburn Rovers egentligen pysslar med den här sommaren – för på transfermarknaden verkar det ju vara betydligt mer prat än action hittills – kan stilla er nyfikenhet med den här reklamfilmen som ger en fadd eftersmak i munnen. – Fowl play!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Transfer Battle Royal

Striden om det engelska fotbollsherraväldet är en ständigt pågående strid – såväl på som utanför fotbollsplanen.

Det är rätt många av oss här på bloggen som säger oss sitta och vänta på att säsongen ska börja, när säsongen egentligen har börjat för länge sedan. Det som pågår nu är en del av säsongen, när klubbarna bygger upp sina styrkor och placerar ut sina pjäser.

Sun Tzu sägs ha sagt att varje slag är avgjort innan det ens har hunnit börja. Så är förvisso inte riktigt fallet i fotbollen, men ändå så pågår det ett psykologiskt kallt krig långt innan säsongens första avspark ägt rum.

Det är ett kallt krig gällande status och respekt och det är en kamp som inleds på transfermarknaden innan den tar vid på fotbollsplanen. Det är även en kamp utanför fotbollsplanen som kan påverka resultaten på planen.

:::

Kampen handlar konkret om varje klubbs status – antingen det är som storklubb, toppklubb, Premier League-lag eller något annat. Det är en psykologisk kamp, och tanken är naturligtvis att en högre status och respekt kommer ge laget taktiska fördelar på planen.

Man brukar tala om olika lags ”fear factor”.

I det avseendet har kampen två aspekter. Dels hur laget uppfattar sig självt. Dels hur andra uppfattar laget. Håller vi oss till striden om ligatiteln och platserna i Champions League så ställer det två frågor: 1) Ser klubben på sig själva som ett topplag eller ej?, samt 2) Ser omvärlden på klubben som ett topplag eller ej?

Baserat på tänket runt ett så kallat Johari-fönster så ger det oss fyra följande alternativ:

Rent deskriptivt förklarar modellen förhoppningsvis sig själv. En klubb kan ha bilden av sig själv som en toppklubb och uppfattas av omvärlden som en toppklubb (Liverpool). En klubb kan ha bilden av sig själv som en toppklubb men uppfattas annorlunda av omvärlden (Arsenal). En klubb kan uppfattas av omvärlden som en toppklubb men inte ha den bilden av sig själva (Man City). En klubb kan till sist vare sig uppfatta sig själva eller uppfattas av omvärlden som en toppklubb (Tottenham).

Modellen blir mer kontroversiell, och därigenom också öppen för och inbjudande till diskussion, när det kommer till min personliga placering av lagen i modellen.

Först och främst ska sägas att jag har gjort själva skalan relativ utifrån klubbens egen målbild och rimliga ambition. Toppklubb kan alltså betyda lite olika saker för de olika klubbarna. Mer om det under respektive klubb nedan.

Därefter kan man fråga sig vart Chelsea och Man Utd har tagit vägen. Ingår inte de i det här spelet? Jo, i grova drag, men jag uppfattar dem som så stabila i sin egen och omvärldens uppfattning av dem som topplag för den här säsongen, att det här helt enkelt inte är ett relevant problem för dem i nuläget.

Alltså tar jag inte med dem.

:::

Utifrån modellen ovan och bloggens idé om självuppfyllande status frågar jag alltså: Hur betydelsefullt är det för Arsenal, Liverpool, Man City och Tottenham att vinna en ”transfer battle” mot ett annat topplag?

Med transfer battle syftar jag på när två topplag försöker värva en och samma spelare och därigenom hamnar i duell med varandra. Ett topplag behöver inte nödvändigtvis vara engelskt i det här fallet.

:::

(1) Arsenal

Den enda rimliga ambitionen för Arsenal måste vara att vinna titlar, inte enbart att sluta bland de fyra bästa. I sina egna ögon är Arsenal en sådan toppklubb, men omvärlden har i allt större utsträckning börjat tvivla.

Det för Arsenal mer allvarliga problemet är att detta tvivel även börjat sippra in i klubben – bland spelare och supportrar.

Diskussionen runt Arsenal handlar därför nu i större utsträckning om att spelare håller på att lämna klubben, snarare än att spelare är på väg till klubben. I en så pass lugn och stabil klubb som Arsenal så råder nu en form av upprorskänsla, det är ändå så pass allvarligt.

Klubbens upplevda inaktivitet på transfermarknaden är en rot till denna känsla, och däri ligger också betydelsen för Arsenal att faktiskt vinna en seger på transfermarknaden.

Den signal om styrka, ambition och förmåga det skulle skicka ut skulle lugna ner många supportrar och ge Arsene Wenger, och inte minst spelarna på planen, ett betydligt större handlingsutrymme än vad som nu är fallet.

Den strategiska frågan för Arsene Wenger är snarast hur han bäst ska kunna balansera kvalitet och prestige.

:::

(2) Liverpool

Liverpool har förlorat åtminstone två transfer battles den här säsongen, båda mot Man Utd gällande först Phil Jones och därefter Ashley Young. Det var där idén till den här bloggen började, med att jag därför frågade mig om detta egentligen hade någon betydelse för Liverpool.

Liverpool må ha haft ett par svåra säsonger, i omvärldens ögon förblir det hur som helst en toppklubb. Historiens makt är stor, och Liverpool betraktas dessutom som en klubb på uppgång igen, vilket hjälper.

Vad avser självbilden har det under en längre tid varit mer tveksamt och med någon annan manager än Kenny Dalglish så hade Liverpool förmodligen mycket väl kunnat hamna i nejrutan istället. Men där har vi också kallt och konkret Kenny Dalglishs betydelse för Liverpool: Han har återgett klubben dess tro på sig själv.

Och däri ligger också hela skillnaden för Liverpool på transfermarknaden den här sommaren. De behöver helt enkelt inte längre ge sig in i den kampen utan kan agera helt utifrån interna kvalitetsbehov.

Visst, några Liverpoolsupportrar ropar efter så kallade ”marquee signings”, vad nu det är för något – men i slutänden så har alla ändå ett orubbligt förtroende för King Kenny och man litar på vad han tar sig för.

Alltså har det inte någon större betydelse för Liverpool om man vinner någon transfer battle eller ej, och det har heller inte någon större betydelse för Liverpool att man förlorade ett par transfer battles mot Man Utd i början av sommaren.

:::

(3) Man City

Man City har tillgång till närmast obegränsat med ekonomiska resurser och man har kommit till toppen av Premier League för att stanna. Hela omvärlden är i grund och botten övertygade om Man Citys status som topplag.

Men Man Citys självbild är emellertid inte fullt så okomplicerad, det är fortfarande i inte obetydlig utsträckning ett hävdelseprojekt.

Anledningen till detta är däremot inte det minsta komplicerad, det beror helt och hållet på den dryge grannen från förorten – Man Utd. För Man City handlar det i slutänden inte om ligatitlar och cuptitlar, åtminstone inte ännu, det handlar om att överträffa Man Utd. Knocking them off their fucking perch.

Ingen betvivlar längre Man Citys kapacitet att plocka hem de absolut tyngsta världsspelarna med hjälp av sina oljemiljarder. Men det räcker inte för Man City – man vill besegra Man Utd på fotbollsplanen men man vill precis lika gärna besegra Man Utd på transfermarknaden.

Det är naturligtvis en bakgrund till den där ”Welcome to Manchester”-affischen, man ville bland annat framställa det som att man stal Tevez från Man Utd. Det var däremot inte helt lätt att ro i hamn då Man Utd vägrade spela boll i det fallet.

För Man City är det alltså viktigt med en prestigeseger i en transfer battle mot Man Utd på transfermarknaden, då det är vad som skulle ge dem en form av självbekräftelse som topplag.

Det är bland annat därför vi ser Man City-supportrar prata längtansfullt om kommande ”episka strider” mellan de båda klubbarna om än den ena spelaren och än den andra (först Sanchez, sedan Nasri, därefter Sneijder och så vidare), oavsett vad klubbarnas intressen faktiskt är. Eftersom de ju vet, liksom Man Utds supportrar, att så länge det bara rör sig om pengar så är segern garanterad.

Det är naturligtvis också därför Man Utd-supportrar pratar ned dessa ”episka strider” – därför att den tillfredsställelsen vill man inte ge dem.

:::

(4) Tottenham

Tottenham gör sitt bästa transferfönster efter transferfönster att värva något riktigt etablerat namn som signalerar deras status. Men det blir mest bara prat och något konkret materialiseras sällan.

För Tottenham är det helt visst ett statusproblem. Klubben uppfattas inte av omvärlden som en genuin toppklubb, utan kanske snarare som en utmanare till toppklubbarna. Det mer genomgripande problemet är förmodligen att de inte riktigt ser sig själva som en toppklubb heller.

I grund och botten är det en kulturfråga och som sådan riskerar det bli till en självuppfyllande profetia. Finns där inte tro så finns där förmodligen inte heller förmåga.

Helt plötsligt är det alltså en fråga om ambition (vill Tottenham ta nästa steg uppåt) och ledarskap. Tottenhams management måste i så fall göra en form av statement of intent för att vända på trenden och ta det första steget mot en ny inställning.

För Tottenham vore det alltså oerhört betydelsefullt att faktiskt vinna en transfer battle om en storspelare eller mot en annan toppklubb. Då kan man aldrig vara nog försiktig i valet av fiende, och kanske inte helt överraskande så får man lite intrycket av att Tottenham har valt att spåra Arsenal under det här transferfönstret.

Men i slutänden är det så klart också en fråga om att Tottenham lättar en aning på plånboken samtidigt som spelartruppen bantas – så att resurserna faktiskt frigörs för en sådan satsning.

:::

Jag tror rätt hårt på betydelsen av symbolik, psykologi och kultur inom fotbollen och dess betydelse för en lång och hård säsong. Framgång formas av tro, attityd och inställning likaväl som av rent teknisk skicklighet. Och en klubb kan forma likaväl som formas av sin omvärld.

Det är den här bloggens idémässiga bakgrund.

En följd av det sättet att tänka är att det här är frågor som är möjliga för en klubb att styra och forma, med ett annat ord managera. Och därmed blir det intressant att ta upp till granskning och reflektion över möjliga strategier.

Det följer också att en klubb inte är fast i en ruta eller ett läge, utan kan förändra var de befinner sig. Och det är något som kan gå förvånansvärt snabbt, åt båda håll.

…………………………………………………

Briljant öppet brev från en känd QPR-bloggare.

http://blogandwhitehoops.wordpress.com/2011/07/27/q-p-r-fans-statement/

[“Finally to the owners that saved our club. I saved a cat once, I don’t walk around kicking it, pissing on it and blowing in it’s ears before reminding it that it wouldn’t be alive if it weren’t for me. I leave the cat alone with owners who care about it.”]

Det är väldigt många märkliga saker som pågår i QPR och det är inte utan att man undrar vad i hela friden klubben och dess ägare sysslar med.

Som om inte nykomlingar har det svårt nog i Premier League.

…………………………………………………

Två hyfsade resultat för de engelska lagen i Europa League igår. Fulham fick med sig 0-0 mot RNK Split hem till Craven Cottage och Stoke vann med 1-0 hemma mot Hajduk Split.

Intressant nog går krisdrabbade Birmingham in i turneringen först i nästa runda, den sista innan gruppspelet tar vid.

:::

Om Arsenal värvar Juan Mata så kan jag inte tänka mig att Arsenal behåller både Fabregas och Nasri. Det ena borde rimligtvis leda till det andra.

Om så ändå blir fallet så blir jag bara mer fast i min övertygelse att det råder en illasinnad mittfältarepidemi i Premier League, som drabbat Liverpool och flera delar av London.

I så fall har jag kanske inget annat väl än att sätta Englandsbloggen i karantän.

:::

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Skamligt att Man Utd blev dissade av Barack Obama under deras besök i Vita Huset igår. Tydligen hade han något annat oviktigt att lösa, som krisen med USA:s skuldtak.

Priorities, folks! Det här hade aldrig hänt under President Bartlet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Stokes första steg mot Europa League-titeln

Vilken är den främsta managerprestationen i England under den senaste fem- eller tioårsperioden?

Nu kommer förmodligen de gamla vanliga namnen och bedrifterna kastas fram enligt känt kollektivt grupptänkmönster. Men betänk följande, och gör det på riktigt.

Tony Pulis.

På bara runt fem år har han förvandlat ett lag som kämpade i botten av The Championship till ett lag som inte bara är etablerat i Premier League utan därtill nu ikväll också ska ge sig in i det europeiska cupspelet.

Och han har gjort det i mördande konkurrens med andra klubbar och managers med väsentligt bättre utgångsläge och väsentligt mer resurser till sitt förfogande.

Vem matchar egentligen det?

Klockan 20:45 ikväll tar Stoke emot det gamla klassiska Hajduk Split från Kroatien hemma på Britannia Stadium, i det första mötet i Europa Leagues tredje kvalrunda.

Stoke drabbar återigen Europa – för första gången sedan 1974.

:::

Med framgång följer emellertid kritik, och Stoke har fått sin beskärda del av kritik, inte minst för deras något hårdföra stil och för vad vissa anser vara ett endimensionellt spel.

Kritiken närmar sig lyteskomiken när den fokuserar på inte minst Rory Delaps inkast och gipsformen i vilken Stokes anfallare verkar vara gjutna.

Tony Pulis själv ser däremot inga skäl för Stoke att förändra sitt sätt att spela fotboll, särskilt inte bara för att det nu är aktuellt med europeiskt cupspel, och var något sarkastisk på den senaste presskonferensen:

”I’ve told Matty Etherington and Jermaine Pennant to make sure they smash the Hajduk people up in the air. They are very good at that.”

Pulis själv rörde inte en min när han sa det. Men naturligtvis var det ett skämt, Etherington och Pennant är två spelare av normal längd.

:::

Tony Pulis säger också följande:

”We think we play good football. We think we play through the pitch quickly. We have good players who keep the ball and work the ball. We have our own identity. We work on the basis of what the club believe in and what has been tried and trusted.”

För den som lyssnar så låter det här misstänkt likt en programförklaring, en form av genomtänkt spelidé. Ändå så kritiseras ofta just Stoke för avsaknaden av eget spel.

Det här med att lag ”ska ha en egen spelidé” är en väldig vanlig synpunkt. Den går oftast ut på att lag ska spela sitt eget spel snarare än att försöka förstöra motståndarnas spel.

Det här låter naturligtvis vackert och klokt på ytan, men allt som oftast är det bara kodspråk för att framhäva en spelidé. För att ett lag ska spela enligt en för tillfället rådande norm, och spelar man inte enligt normen så spelar man fel. Eller, gud förbjude, tråkigt. Kanske till och med fult.

Enformighet alltså. Raka motsatsen till vad de påstår sig framhäva. Det som alltid blir konsekvensen när vissa ska börja kategorisera världen i fint och fult.

Alla lag som utmanar en rådande hegemoni får utstå slentrianmässig kritik från dem som känner sig utmanade.

Man City får det till exempel på grund av sin brist på ekonomiskt självförsörjande, viss kritik är principiellt berättigad men en stor del av kritiken är bara fånig. I Stokes fall är det deras fysiska fotboll som blir måltavlan.

Det är när motståndarna slutar klaga som det är dags att börja oroa sig. Stoke har fått England att klaga. Stoke bryr sig inte. De hoppas förmodligen snarare att det nu är dags också för Europa att börja klaga.

:::

Lustigt nog möter även Fulham kroatiskt motstånd från Split. De börjar däremot borta – mot RNK Split.

…………………………………………………

FIFA har nu gett okej för Premier League att införa mållinjeteknologi från och med nästa säsong, under förutsättning att världsfotbollens lagstiftande organ, IFAB, ger sitt okej.

http://www.guardian.co.uk/football/2011/jul/27/sepp-blatter-goalline-technology?CMP=twt_gu

Inte en sekund för tidigt.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Nigel Reo-Coker (Bolton, mittfältare) – Godkänd (++)

Okej värvning för Bolton som inte skadas av att få sitt mittfält breddat. Reo-Coker lyste dock inte upp himlen över Villa Park under sin tid där och det återstår att se om han klarar av att lyfta på Reebok Stadium under Owen Coyle.

Sergio Agüero (Man City, anfallare) – Världsklass (+++++)

En i grund och botten lysande värvning av Man City. Funkar som David Silvas spegelbild från högern och ger Man City ett anfall i världsklass från båda hållen. En eventuell diskussion om hur han kommer klara sig i England vore befängd, kvalitet kommer alltid stiga uppåt.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jul/27/sergio-aguero-manchester-city

…………………………………………………

Jag hyser inte precis någon större kärlek till Glazers, vars enda intresse i Man Utd är affärsmässigt vilket förvisso är bättre än vissa alternativ men klart sämre än det jag ser som idealt.

Men inte heller är jag en beundrare av anti-Glazerismens ideologiproducenter.

Dessa personer har under en längre tid domedagspratat om att Man Utd inga pengar har att värva för, att Glazers länsat klubben på dess kapital, men varit märkvärdigt tysta under och efter att Man Utd spenderat runt £80m på spelare under de senaste två säsongerna.

Vilket ärligt talat är rätt märkligt agerat av en klubb som inga pengar har.

Men i och med att Man Utd vilar på avtryckaren när det kommer till att värva Wesley Sneijder så vädrar dessa ideologiproducenter återigen morgonluft. Man Utd ”har inte råd” att värva Sneijder, låter den bekanta visan, vilket återigen är något som skylls på Glazers och motiveras med en övertolkning av en utslängd bisats från Ferguson.

http://explaining-the-stories.blogspot.com/2011/07/wesley-bloody-sneijder.html?spref=tw

Kort och gott handlar det emellertid om att Man Utd har en lönepolicy och en lönestruktur som man vill bevara, med risk för att den annars spårar ur och blir till en finansiell risk för klubben. En värvning av Sneijder medför lönekrav som hotar denna lönestruktur. Alltså tvekar Man Utd.

Klokt kan tyckas. Icke! säger herrar ideologiproducenter. Som istället tar Man Utds tvekan som intäkt för att Man Utd ”inte har pengarna”. Vilket Man Utd antydningsvis hade haft om det inte hade varit för Glazers.

Anti-Glazerismen har alltså på mindre än ett år gått från en kritik om att de länsat klubbens kassa (som visat sig vara felaktig) till i grund och botten en kritik av att de agerar ekonomiskt ansvarsfullt (de skulle förmodligen säga snålt).

Det kan kort och gott kallas för att flytta på målstolparna. Och de har inte ens haft tålamodet att vänta ut transferfönstrets stängning.

Logiken i resonemanget är därtill lika imponerande som om någon kommer fram till mig och säger att eftersom jag inte köper en hamburgare varenda dag så har jag inte råd att köpa en hamburgare. Att andra faktorer kan påverka mitt beslut, möjligen en oro för mitt midjemått, bortses ifrån.

Och det fiffiga är naturligtvis att det enda sättet jag kan ”bevisa” dem fel är genom att faktiskt köpa en hamburgare varje dag.

Det här alltså från samma kategori av personer som i andra politiskt korrekta sammanhang talar sig varma om ansvarsfullt ägande och finansiellt ansvarstagande inom fotbollen.

Personer som Andy Green med flera har byggt sig ett namn och ett varumärke på att framföra en ideologisk ståndpunkt. Vad de ägnar sig åt nu är att i eget intresse försöka bevara detta varumärke, inget annat.

Med andra ord gör de sig själva större än klubben.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Nattmatchen: Arsenal vs Man Utd (1999)

Klassiska matcher finns det gott om inom engelsk fotboll. Jag har funderat ett tag på att göra en specialgrej runt sådana, där det är möjligt att få tag på dem mer eller mindre i sin helhet. Det är inte alltid lätt, men ibland går det. Varför inte göra ett litet försök.

Det kan kanske vara särskilt intressant för de som planerar hålla sig vakna till dess att Man Utds match börjar kl 02:30 mot MLS All Stars.

Det här är semifinalreturen, den sista av sitt slag, av FA-cupen 1999; den moderna episka klassikern mellan Arsenal och Man Utd. Förmodligen den bästa match som spelats mellan två engelska fotbollslag under hela den moderna Premier League-eran.

De första minuterna av filmen är highlights från det första mötet mellan lagen.

Håll till godo.

[youtubeplay id=”WXlpOKV4u1c” size=”large”]

Och säg för all del gärna vad ni tycker om idén och initiativet som sådant, även om det naturligtvis inte är givet att det måste ligga på natten bara för att det råkade bli så den här gången.

Be Champions!!

Peter Hyllman

All Star-matcher - Att gilla eller fy vad illa?

Ikväll, eller snarare by the dawn’s early light, så avslutas det amerikanska motståndet på Man Utds USA-tour i och med mötet med MLS:s så kallade All Star-lag.

Vad som är bara ännu en fotbollsmatch för Man Utd, och ännu ett steg i förberedelserna inför den kommande säsongen, är för MLS:s företrädare och förespråkare en festival för de spelare som utmärkt sig under säsongen, ett tillfälle att marknadsföra den professionella fotbollen i USA, och ett bra sätt att testa sig själva mot ett av världens bästa lag.

Kanske är det också ett tillfälle att revanschera sig för den nesliga 2-5-förlusten i motsvarande möte förra sommaren.

:::

Men långt innan matchen skulle spelas så väcktes frågor om vilka spelare som valts ut för att representera ligan.

Det första steget i urvalsprocessen sker genom en röstning online där fans ges chansen att rösta på vilka spelare de vill se i startelvan. Vad som på ytan framstår som ett lysande exempel på en demokratisk process har fått sina brister belysta, där det för vissa framstår som mer utav en popularitetstävling än en seriös laguttagning.

:::

Uttagningen av Sporting Kansas Citys Matt Besler har varit en av de främsta diskussionspunkterna inför matchen. Efter att han gjorde reklam för det amerikanska mobilföretaget Handmark på sin twitter så uppmanade de sina över en miljon följare att rösta på Besler till All Star-matchen.

Utöver den kommersiella manipulationen av röstprocessen så har det osannolika i att alla Handmark-kunder är fotbollsfans lett till många har ifrågasatt såväl Beslers uttagning som röstförfarandet i sig.

Omröstningen siktar på att ta tillvara fansens synpunkter och önskemål, men när spelare utelämnas som är mer förtjänta av en plats i laget så börjar evenemanget förlora sin trovärdighet.

Trots detta så är ändå några av ligans större namn som David Beckham och Thierry Henry uttagna, och de har också presterat hyfsat imponerande under den gångna säsongen.

Landon Donovan, den klarast lysande amerikanske stjärnan, har däremot tvingats dra sig ur på grund av skada.

:::

USA:s övriga stora idrotter har ett element av fansomröstning till sina respektive All Star-lag, och MLS är inte annorlunda i det avseendet. Men då matchen är tänkt att reflektera form så kan inte MLS längre vara säkra på att så är fallet. Det är hur som helst uppenbart att fansens favoritspelare inte alltid är de bästa spelarna.

Av de utvalda så är även San José Earthquakes Chris Wondolowski  en överraskning. Efter att han vann skytteligan förra säsongen så har hans form sjunkit dramatiskt med endast sex mål på 15 matcher.

Detta i kontrast med då inte minst Charlie Davies som inte bara gjort fler mål än Wondolowski men också gjort det på färre spelade minuter. Att Davies fått en hel del kritik för att han faller alltför lätt i straffområdet förstärker intrycket att All Star-matchen är föga mer än en glorifierad popularitetstävling.

:::

Av de platser som ändå återstår i 25-mannatruppen så fattar Hans Backe, lagets manager, beslut om fem av dessa platser. Don Garber, ligans kommissionär, offentliggjorde hans uttagningar i lördags och lade till New York Red Bulls Juan Agudelo och Beslers lagkamrat Omar Bravo till truppen.

Den senare valdes inte minst för att öka intresset hos ligans stora mexikanska supportergrupp.

Rent hypotetiskt så hade Davies fortfarande chansen i måndags att komma med i truppen. Men de hoppen försvann när Backe tog ut Omar Cummings som sin siste anfallare. Ännu ett tveksamt beslut då Davies har ett bättre facit än fyra av de sex uttagna anfallarna.

:::

Den höga andelen av spelare från Los Angeles Galaxy och New York Red Bull har också uppmärksammats och kritiserats.

För tillfället leder LA Galaxy sin konferens, men deras motståndare har också färre spelade matcher och kan därigenom passera dem. Det minimala avståndet i poäng mellan lagen, inte minst i den östra konferensen där Philadelphia Union leder med två poäng före New York Red Bull med två matcher mindre spelade, visar på ligans konkurrens.

Men detta är inte avspeglat i laguttagningen till MLS All Stars, där bara en enda Philadelphia Union-spelare har kommit med – målvakten Faryd Mondragón.

Andra exempel kan tas från de fyra spelare som utgör lagets backlinje. Att Real Salt Lake som släppt in minst mål i ligan bara har med en spelare samtidigt som redan nämnda Philadelphia Union inte har en enda har fått flertalet ögonbryn att höjas.

Fotboll är naturligtvis en sport där åsikterna kan vara lika många som varierade, men när en spelare som Besler tar en plats från andra mer förtjänta spelare så ifrågasätts ändå processen.

Sigi Schmid, Seattle Sounders manager, har varit allt annat än imponerad och har uttryckt kritik mot uttagningen. Seattle ligger en poäng bakom Galaxy men lagets spelare kan inte delta i All Star-matchen då Seattle har en CONCACAF Champions League-match vid samma tidpunkt. När han tillfrågades om hur han kände över att missa matchen så blev hans svar: ”I’m sure they can find some more guys from LA and New York to fill the spots.”

:::

Men en del spelare har ändå fått sin välförtjänta tid i rampljuset.

Brek Shea till exempel har varit fantastisk den här säsongen och lett FC Dallas till slutspelet trots att lagets colombianske playmaker David Ferreira varit skadad stora delar av säsongen.

Men trots den prestigefulla uttagningen kan Shea ändå inte delta, återigen på grund av en krock med CONCACAF Champions League. Detsamma gäller Kasey Keller, Seattles veteranmålvakt.

:::

En reform av omröstningen förblir dock allt annat än sannolik.

Dock så återstår ändå sju platser till den totala 25-mannatruppen och dessa väljs ut genom en spelaromröstning bland de redan uttagna spelarna. På så vis kom ligans främste assistläggare Brad Davies till sist med i truppen.

Två stora namn förblir dock utelämnade – den redan nämnde Charlie Davies och Real Salt Lakes viktige Nick Rimando.

Och med den fortsatta tveksamheten kring hur MLS All Star-laget faktiskt tas ut, så förblir också värdet både av matchen och för de uttagna spelarna tveksamt i motsvarande utsträckning.

:::

Den här typen av jippo känns för övrigt väldigt amerikanskt. Allra minst är det en del av en amerikansk sporttradition, vilket man i och för sig inte ska rynka på näsan åt i onödan.

Men trots att Premier League inte direkt avstår från alla chanser att kapitalisera på sitt varumärke, så känns det ändå mycket längre bort än en tidsfråga innan ett sådant här All Star-jippo skulle bli aktuellt här.

Sedan kan det naturligtvis bero på att klubbarnas ställning och makt gentemot ligaorganisationen är så mycket större i England än i USA.

Utan att låsa sig fast vid bristerna i det amerikanska systemet så kan det kanske ändå vara en intressant diskussion – skulle ni själva vilja se en årlig Premier League All Star-match och hur tycker ni i så fall att det laget skulle tas ut?

Och när skulle matchen i så fall spelas – och mot vilka?

…………………………………………………

Makalöst fånigt att FIFA stoppar Arsenal från att prova mållinjeteknologi i vänskapsturneringen Emirates Cup. Vad i hela friden vore kostnaden kan man fråga sig.

Rent principiellt kan man tycka att Arsenal borde säga åt FIFA att gå och dra något gammalt över sig. Vad FIFA kan hitta på för otäcka elakheter som straff mot Arsenal har jag svårt att se.

Samtidigt kan man ju ha viss förståelse för att det är en strid som inte är värd att ta.

:::

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Härliga matcher mitt på dagen idag också. Ät lunch till Aston Villa vs Blackburn klockan 12 och skölj ned det med Chelsea vs Kitchee en dryg halvtimme senare.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: Om Man Utds mittfält

Framåt kvällskvisten och under tidig morgondag så kan ni gotta er åt följande gästblogg av Mr Vidic15, aka Johan Lindahl, som i ett utbrott av plötslig insikt kom på att följande text förmodligen var för lång för att posta som kommentar i bloggens kommentarsfält.

Det var nog klokt tänkt, Johan.

Till gästbloggen och dess ämne lägger jag följande – diametralt åtskilda beskrivningar av i grund och botten samma grundfrågeställning från de två välkända Man Utd-antagonisterna: Andy Green (mer känd som Andersred) som levererar följande härligt tendentiösa analys samt David Gill, Man Utds VD, som under dagen uttalat sig enligt följande:

[“…we were looking at one more player to bring in. Nothing is happening, nothing imminent on that at the moment but we will see what happens when we get home and obviously 31 days of the transfer window to see if anything develops. But I’m not working on anything at the moment in that respect.”

Q. Do you think if you do end up getting anybody it may be a late one?

“Yeah, possibly, we have been looking at a particular position, 2 or 3 players in that position, but there’s nothing imminent at the moment and I think the important point to understand and Alex is clearly the key decision maker here, we need someone who is going to improve the quality of the squad, we have got a great squad, to get into squad you have got to be a world class player so there’s no point if you can’t get the players you want, just buying someone for the sake of buying someone, and that’s the policy we will follow. You never know, there is often movement in August. I’m not sitting here saying that I’m working on anything specific because I’m not but that situation could change quickly as we get back to base Carrington, and see how the siutation with the season being imminent, things change pretty quickly in football.”]

Trevlig läsning! – Peter

…………………………………………………

Så Ferguson har nu gått ut och sagt vid minst två tillfällen att United har lämnat transferfönstret gällande inköp för den här gången. Så nu återstår frågan om detta är en del av spelet för att få ner priset på eventuella måltavlor, minska spekulationerna för att få arbetsro när man återvänder till Europa, eller för att man faktiskt är färdig då man fått de bud man lagt avslagna, alternativt avböjda vid muntliga diskussioner.

Inköpen av De Gea, Young och Jones varit nödvändiga och planerade (i Jones fall dock tidigarelagt), men det som hela medievärlden diskuterat och som också får ses som ett problem område under de två föregående säsongerna ligger alltså kvar öppet, den offensiva och kreativa mittfältsdirigenten.

Så var står vi då nu?

Gällande defensiven har vi främst Carrick som efter två mindre bra säsonger i fjol var tillbaka i gott slag, som tillsammans med Fletcher, när han har tillfrisknat från det osannolikt besvärande viruset han drabbades av i våras, kommer att ta han om den defensiva delen av mittfältet tillsammans i vissa matcher, där vi inte kan förväntas vara bollförande och ställer upp med en 4-5-1-uppställning, medan de troligtvis blir ersättare till varann i den defensiva rollen när vi spelar 4-4-2.

Jones: Inte egentligen köpt för att spela på mittfältet men kan om Fletchers tillfrisknande dröjer och Gibsons försäljning till slut blir av vikariera i den defensivaste av roller på mittfältet lite på samma sätt som O’Shea gjorde förut.

Gibson om han nu stannar, vilket onekligen kan bli fallet efter att affären med Sunderland fallit igenom, och United inte köpt in någon ny ersättare till vare sig Scholes eller Hargreaves. Gibson får väl anses vara främst en ersättare till Carrick rollmässigt och därmed troligtvis mindre aktuell för spel när Fletcher är återställd. Gibson kan visserligen även användas i en något mer offensiv roll där han får större möjlighet att komma till avslutsläge med sin högerslägga i ett 4-5-1 eller 4-3-3-system.

:::

Alternativen gällande den offensiva sidan är något mer av en öppen frågeställning och här är de möjliga kandidaterna:

Giggs som lyckas vrida tillbaka klockan gång efter annan och fortsätta leverera som han gjorde för 15 år sedan är fortsatt huvudspåret. Men Giggs har förutom de faktum att han inte längre rentfysiskt orkar spela mer än cirka hälften av matcherna den kommande säsongen en ny motståndare, en han under sina 20 år i Uniteds första uppställning aldrig tidigare mött, nämligen motståndarfansen. Kan Giggs stänga ute glåporden från läktaren, och bortse från medias nyfokuserande approach och till och med besegra tiden själv?

Anderson som måste ta steget fram denna säsong för att fylla tomrummet efter Scholes, med sin energiska still och vilja att ha boll i alla lägen kan han bli en stor tillgång, men då måste han hitta en helt annan jämnhet i sin form. Hittills har han visat att han i toppform kan vara bra som en Ronaldinho i bästa Barca-form, men i formens dalgång verka ointresserad som en på morfin nerdrogad Berbatov och slarvig i passningsspelet som en stressad Jonas Wirmola. När andra spelare har formtoppar på hela säsonger varar Andersons formtoppar bara ett par matcher eller ibland bara i en kort del av en enskild match. Kan Anderson hitta ett sätt att stanna på toppen över en längre period och kan han höja den nuvarande lägstaformen från den nivå som får Denilson att verka vara Messi till en acceptabel PL nivå?

Cleverley som visade framfötterna och blev årets spelare i Watford och följde upp detta med en bra säsong i Wigan i fjol. Var blek i U-21 EM och gick inte heller att känna igen i sin första träningsmatch i veckan. Har Cleverley vad som krävs på den stora scenen som drömmarnas teater utgör eller trivs han bättre på mindre platser och intimare scener? Kan han hitta ett sätt att spela med sin avslappnade och snabba passa och förflytta sig stil eller kommer det låsa sig i scenskräck och prestationsångest när alla blickar är på honom och han måste prestera i skarpt läge?

Pogba som har vuxit ut till en både fysiskt och prestationsmässigt jätte i ungdomslagen och nu enligt rapporter varit strålande även i reservlagen. Ferguson var på håret att ta med honom till USA för pre-season matcher men valde till slut att ge honom mer speltid i reservlaget. Potential att bli både en ny Viera och en ny Zidane, eller kanske kan han bli båda i ett. Men kan den unge fransmannen verkligen nå sin fulla potential. I så fall hur snabbt och var står han just nu i a-lags sammanhang? Vågar Ferguson satsa på en ungdomsspelare mer än i bara Ligacupen och kan Pogbas breda axlar hålla för tyngden även på nästa nivå?

:::

Utöver detta då?

Det finns i United förutom de redan nämnda en hel uppsjö av spelare som kan spela den offensiva rollen på det centrala mittfältet men som egentligen främst har en annan position, detta gäller dock främst i en formation med tre centrala mittfältare.

Rooney är väl det bästa alternativet, och har gjort väldigt bra ifrån sig i denna roll i ett 4-5-1 system, fungerar lika bra mot lite svagare motstånd även strålande i denna roll i en 4-3-3 uppställning, men fungerar inte i 4-4-2 då han ofta hamnar i knät på den andra anfallaren. Men Rooney har en förmåga att även som mittfältare vilja vara längst fram i anfallen och tröttnar då betänkligt på sista tredjedelen av matchen och försvinner eller drar på sig onödiga frisparkar och kort. Kan Rooney hitta disciplinen i sina löpningar och hushålla med krafterna skulle han kunna växa i denna roll, men samtidigt behövs han ofta mer längre fram i banan.

Young kan utan tvekan gå in denna roll också och har till viss del redan gjort det i både Aston Villa och landslaget, dock är han oprövad i denna roll på denna nivå och har ännu inte kunnat lära känna sina lagkamrater tillräckligt väl på planen för att ändra plats, dessutom är han nog den enda som kan leverera bra inlägg och inspel från vänsterkanten och kommer främst att göra sig som vänsterytter eller ytteranfallare.

Park hanterar denna roll väldigt bra i en match mot tex Barcelona med två defensiva mittfältare bakom sig och yttrar och anfallare i offensiva roller framför sig, men då innebär rollen snarare en offensiv defensiv än ett offensivt vapen. Parks största tillgång är inte att hålla bollen och fördela passningar utan snarare att genom löpningar skapa ytor för en medspelare att spela bollen på, när han istället ska bli bollhållande och kreativ tappar han boll och position. Hade Fletcher varit tillgänglig mot Barca hade vi nog fått se detta men det är i princip enda matchen Park kan ha denna roll/position på ett meningsfullt sätt.

Welbeck hade varit intressant att se här även om han troligtvis är för offensiv och för lätt hamnar ur position ute på en kant, men hans förmåga att hålla i bollen på små ytor och hans snabba förflyttningar med boll skulle kunna vara en spännande variant att driva på anfallen med, är dock ingen exceptionell passningspelare utan hade nog främst blivit en släpande anfallare.

Nani kan utan problem ta klivet in banan rent speltekniskt och kan vara ett farligt vapen med bra skott och passningar med båda fötterna och fina dribblingar, men håller han för den mängden bollinnehav? Han har dessvärre en förmåga att försvinna ur matchbilden stundtals och det har man inte råd med i den rollen.

Morrison hade varit ett pojkdrömsalternativ med den bråkiga och svåra killen från ”fel gruppering” som hittar den rätta vägen och blir superstjärna. Jag tror dessutom att han skulle kunna explodera i den rollen i det sammanhanget med den enorma råtalangen han besitter, om han bara kunde besegra sina inre demoner. Men i förra veckan togs han in på förhör igen misstänkt för trakasserier, han släpptes då och hävdar sin oskuld, men han har inte medverkat i reservlagets senaste tre matcher och han verkar inte ha någon skada, som om det var fallet, klubben troligtvis hade nämnt i något sammanhang. Mina farhågor innebär att han kommer plockas in igen och att anklagelserna denna gången inte dras tillbaka. Hamnar han i en ny rättegång är redan straffet satt, efter hans tidigare förseelser, och innebär ett års fängelse. Vore ett fruktansvärt slöseri på talang.

:::

Så om det nu bara är en rökridå med att man inte kommer göra fler affärer och man faktiskt köper en mittfältare som Scholes ersättare, vad finns det då för alternativ(inom parentes de summor som ryktats i pressen på en höft)?

Sneijder (£35m): Vore spelmässigt strålande och har visat sig duglig även i en djupare liggande roll under träningsmatcherna i Inter, men han kommer med en stor prislapp och ett enormt högt lönekrav, dessutom har han passerat den åldersgräns som United satt för att spendera stort, utöver detta finns det vissa frågetecken för skadebenägenheten. Omdöme: Kostar mer än det smakar

Nasri (£20m): Ferguson är intresserad och har lagt ett bud, tror dock inte att man är beredd att utöka detta med tanke på spelarens kontrakt situation och alternativklubbens ekonomiska situation. Om Nasri vill till United är tiden på hans sida och United kommer invänta hans egna agerande. Personligen ser jag inte nyttan av ett sådant köp då jag inte anser att Nasri tillför något extra till United och att spela Nasri i denna roll är i mina ögon inte bättre än att använda Nani eller Young, dessutom är jag väldigt tveksam till Nasris förmåga i de stora matcherna, och det känns därför som ett överflödsköp snarare än ett förbättringsköp. Omdöme: Bortkastade pengar på en spelartyp som redan finns i uppgraderad version inom klubben.

Modric (£40m): Det troligen bästa realistiska alternativet ”på marknaden” som faktisk ersättare till Scholes, men hans egna vilja att stanna i London och hans flörtar med Chelsea och Tottenhams prislapp, gör att han strukit sig själv från Uniteds kortnummerlista. Kommer därför inte att hända, åtminstone inte denna sommar, och om det skulle hända vore det lite som Robinho i repris fast med röd nyans istället för blå. Omdöme: Avskriven

Kagawa (£20m): Den kvicka japanen skulle vara en intressant bekantskap i Premier League, men säger sig vilja stanna i Dortmund för tillfället, dessutom finns väl en hel del frågetecken för om han skulle hålla måttet rent fysiskt mot centrala försvarare och kanske i än större utsträckning centrala defensiva mittfältare i PL. Vore spännande ur ett experimentellt perspektiv, och säkerligen ekonomiskt väldigt gynnsamt med fin återbäring på den asiatiska marknaden. Omdöme: AIGs räddning och Nikes våta dröm.

Defour (£15m): Om den unge belgaren var närmast självlysande i standard liege under säsongerna 06/07 och 07/08 och United följde hans utveckling noga, sen kom fotskadan och karriärens utveckling har gjort en paus sedan dess. Skulle vara ett bra alternativ med god framtida utveckling om bara skadeproblemen verkligen är över och prestationsnivån återkommer. Uniteds scouter är ständigt närvarande och har honom högt upp på sina listor, är det dags att ta steget eller är man rädd för en ny Hargreaves historia? Omdöme: En risk värd att ta om man kan förhandla om de personliga villkoren.

Hazard (£30m): Det jag har sett av Hazard är bortsett från att han är en duktig fotbollsspelare lite detsamma som jag sett i Nasri, Hazard har varit totalt sätt bättre än Nasri de gånger jag sett honom men har också mött betydligt svagare motstånd så i min ögon är de likvärdiga och på samma sätt som Nasri är Hazard lite mer av en ytterforward än en ”playmaker”. Omdöme: Bortkastade pengar på en spelartyp som redan finns i uppgraderad version inom klubben.

Eriksen (£20m): Dansken har imponerat i både Ajax och det danska landslaget och verkar ha en stor potential, kommer dessutom från en plantskola som levererar en viss garanterad kvalitet och med nordisk inställning till lagarbete. Kommer troligtvis att växa ytterligare i rätt miljö även om han är något oprövad i de riktigt stora sammanhangen. Omdöme: Värt att pröva.

:::

Alternativ som nämnts men som snarare är alternativ som ersättare till Hargreaves än till Scholes och därmed ointressanta i denna diskussion:

Rodwell (£20m), De Rossi (£20m), M’Vila (£15m) och Diarra (£20m)

Slutsatsen för min del blir under rådande omständigheter:

Om Ferguson trots allt planerar att köpa en ersättare så anser jag att Defour och Eriksen är de enda två som skulle passa in i Uniteds köpstrategi och samtidigt fungera i den roll och position där vi varit svaga de senaste två-tre åren. Men det roliga är att om hans ord om sluthandlande är definitiva, så kommer man att pröva någon eller några av de relativt unga: Anderson, Cleverley och Pogba tillsammans med Giggs när man anser att motståndet tillåter. Sen kommer man troligtvis att använda spelare med andra huvudsakliga positioner i matcher där man spelar med tre centrala spelare, företrädesvis då Rooney och Young, men om tillfälle ges kanske även Welbeck och Morrison.

Jag avslutar med en intressant aspekt i möjligheterna som nu finns.

När man under slutskedet av en match ska jaga resultat kan man göra detta med en ultraoffensiv 4-1-3-2-uppställning med Carrick som täckande framför försvaret och Nani-Rooney-Valencia som offensiva mittfältare och Young-Hernandez på topp. Vilken fart det skulle kunna bli i anfallsspelet med en sådan uppställning.

Peter Hyllman

Sim City i The Football League

I början av förra veckan så sände brittiska Channel 4 programmet Dispatches: How To Buy A Football Club, en journalistisk belysning av några av de mer skumma aspekterna av dagens fotboll. Vad som kröp fram var kanske inte överraskande men inte desto mindre störande, vilket bloggen Two Footed Tackle tittar närmare på.

Men i slutänden var det förmodligen vad som inte sades i programmet som var det riktigt intressanta.

:::

Filmen fokuserade på det östasiatiska investmentbolaget London Nominees Football Fund, vars ena rådgivare är den förre kaptenen i Man Utd och England Bryan Robson, som efter programmet har hamnat i medialt och eventuellt legalt blåsväder.

Bolagets VD visade sig vara en thailändsk affärsman vid namn Joe Sim, som skröt om en nära vänskap med Alex Ferguson. Föga förvånande så visade sig Fergusons kommentar vara att hans relation med Sim nog inte riktigt var av den kaliber som Sim påstod.

:::

Men att fokusera på Robson och Ferguson, med god marginal de två mest bekanta figurerna i programmet, vore att missa den större poängen och den tid programmet lade på att utforska länken till Ferguson får nog mest ses som, utöver slöseri, ett utslag av journalistisk opportunism.

Robson å andra sidan framstod som det slitna, cyniska och förmodligen något naiva ex-proffset som nu är ute efter att tjäna pengar och som numer bryr sig föga om fotbollens rötter och dess fans. Om inte Robson varit med så hade något annat ex-proffs hamnat i samma skottglugg.

Även de klubbar som nämndes var egentligen vid sidan av den större poängen – nämligen att även om inga avtal ingicks så var det fullt möjligt för en part att äga mer än en klubb i The Football League, i direkt strid med The Football Leagues regler.

Och även om det är oklart hur mycket av Sims skryt som var äkta respektive överdrivet så väcks onekligen en hel del frågor om hur mycket inflytande London Nominees Football Fund egentligen har i styrelserum runt om i Englands fotbollsklubbar.

:::

Nio klubbar – Sheffield Wednesday och United, Crystal Palace, Derby County, Cardiff City, Leeds United, Leicester City, Birmingham City och Oxford United – nämndes specifikt I programmet och utan vidare eftertanke. Vilket inflytande har fonden i dessa klubbar?

Såväl Leicester som Cardiff har nyligen fått nya östasiatiska ägare, och även om programmet bara nämnde en koppling till Sim antydningsvis utan att gräva sig djupare, och att det inte alls är säkert att det är något skumt med dessa klubbars ägande, så undrar man om The Football League nu kommer att titta närmare på dessa ägararrangemang.

Även The Football Leagues ordförande, Greg Clarke, intervjuades I programmet och ett av dess mer störande ögonblick var när han medgav att det var ”svårt att veta exakt” vilka som ägde de 72 klubbarna under hans fögderi. Allra minst så implicerar ju det att deras eget Fit and Proper Person-test är tämligen misslyckat.

:::

En motsvarande intrig är kanske de svårgenomträngliga och förvirrande ägarstrukturer som många klubbar visar upp, där ägarskapet går via karibiska offshore-konton, postlådor på Kaymanöarna till dess att man inte har en aning om vem i hela friden som faktiskt äger klubben.

:::

Så även om Dispatches inte utgjorde något direkt bevis för någonting, så illustrerades ändå hur lätt det är att i vinstsyfte äga mer än en klubb. Fansen betraktades som en dålig eftertanke till dessa intressen. Otillbörligt samarbete på styrelsenivå mellan klubbar i form av transfers och resultat var något som det nickades i riktning åt, snarare än bevisades.

Men även om programmet knappast leder något i bevis så fyller ändå programmet en viktig funktion i att upprätthålla medvetenheten om dessa problem och frågeställningar.

Det visar också varför det är viktigt för fansen att veta vilka som äger deras klubb. Korthuset som utgjorde Munto Finances ägande av Notts County, tillsammans med Sims påståenden, visar varför det är viktigt att fortsätta fråga sig vilka som äger Leeds United och Crawley Town, som exempel. Eller varför Plymouth Argyles fans gör rätt i att oroa sig över att klubben ska tas över av ett mystiskt konsortium.

Det är inte en fråga om avundsjuka, som en del av en ljusnande framtid förledda fans ibland vill mena. Snarare är det fråga om att skydda sportens integritet och skydda klubbarna mot de som endast är ute efter att exploatera dem.

:::

Den som är intresserad av att se programmet i sin helhet borde inte ha några problem att kunna göra det.

…………………………………………………

Det här med tapping-up.

Jag måste säga att jag har lite svårt att själv bli så väldigt upprörd över det.

Jag kan i och för sig förstå att man finner det irriterande och tämligen frustrerande när det drabbar den egna klubben. Och visst, finns där regler så ska de ju så klart följas, annars bör ju regeln tas bort omedelbart.

Problemet är ju emellertid att det är svårt att veta var gränserna går och att leda brott mot regeln i bevis. Det finns i princip inga formella sanktionsmöjligheter.

Jag är snarare mer benägen att se det som en inskränkning i yttrandefriheten, ett sätt att reglera vad man får och vad man inte får säga.

Men framför allt är ju inte grundproblemet för den klubb som ”drabbas” att en annan klubb pratar i media. Förvisso kan det vara störande med ett ständigt mediabrus, men huvudargumentet mot tapping-up är ju att det på något sätt skulle ”förleda” spelaren in i frestelse. Typ.

Men det är ju nonsens. För om spelaren inte skulle vara i alla fall intresserad av ett som han uppfattar bättre alternativ någon annanstans så skulle inte tapping-up vara något praktiskt problem.

Det faktiska problemet återfinns alltså i relationen med spelaren. Och att försöka komma ifrån det genom att reglera vad man får säga och inte får säga liknar som jag ser det mest att stoppa huvudet i sanden och låtsas att om man inte ser problemet så existerar det heller inte.

Strunta i alla diffusa regler om tapping-up som ändå aldrig kan följas upp så slipper vi i alla fall en ständigt återkommande men alltid lika poänglös diskussion.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Danny Gabbidon (QPR, försvarare) – Med beröm godkänd (+++)

QPR tillför behövlig Premier League-erfarenhet till ett redan stabilt försvar. Gabbidon har varit svårt skadedrabbad under senare år men den senaste säsongen svarade han för 22 ligamatcher i ett fritt fallande West Ham. I ett mer organiserat sammanhang kan han emellertid vara till stor nytta.

Pajtim Kasami (Fulham, mittfältare) – Godkänd (++)

Ännu en mittfältare till Fulham, den här gången 19-åringen från Palermo. Beskrivs som en mångsidig spelare vilket kan vara värdefullt för Fulham, men det är oklart i vilken utsträckning han kommer få någon speltid och inte heller den här gången var det först och främst mittfältet som Fulham behöver förstärka. Har Jol och Dalglish gått samma sommarkurs?

…………………………………………………

Jag tänkte se om det gick att göra något kul med mitt sedan tidigare vilande twitterkonto. Det kan väl bli någon eller några mer spontana reflektioner eller tankar om dagen. På fotbollstemat naturligtvis. Möjligen intressant för någon, vi får se.

http://twitter.com/pmophy17421

:::

Mario Balotelli befinner sig i blåsväder igen efter att till synes ha agerat nonchalant och respektlöst på fotbollsplanen när han försökte klacka in bollen i ett friläge mot LA Galaxy.

Huruvida han trodde det var offside eller ej går väl att ha olika uppfattningar om, Roberto Mancini såg hur som helst inte det minsta glad ut. Själv kommer man ju kanske inte riktigt ifrån känslan utav en storm i en tekopp.

Hade reaktionen blivit sådan här om det varit någon annan än Balotelli? Å andra sidan, hade det kunnat hända någon annan än Balotelli?

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bland nasare och kolportörer - Engelsk fotboll och småborgerlighetens diskreta charm

Försäljare och annonsörer drar sig inte för vilka som helst låga nivåer för att sälja sina produkter, så mycket är ju allmänt känt. Det kan röra sig om sex, våld, feta män som rapar eller – om det vill sig riktigt illa – så tar de till det lägsta knepet av dem alla.

Fotbollsspelare.

Alla toppspelare i den moderna toppfotbollen ser naturligtvis till att utöka sina enorma löneinkomster med skoavtal och dylikt i mångmiljonklassen. De största avtalen är naturligtvis reserverade för de största stjärnorna.

Men fotbollen har inte alltid varit så kapitaltät och de spelare som hade tur nog att kunna komplettera sin jämförelsevis magra lön genom att le fånigt in i en kamera tog glatt den chansen för att skapa trygghet inför pensionen.

(Okej, vissa av dagens spelare verkar ju onekligen fortfarande ta det säkra före det osäkra i det avseendet – John Terry inte minst.)

Ett stort antal fotbollsspelare från yesteryear var ungefär lika desperata som Krusty Clown att sätta sitt namn på den ena produkten efter den andra. Men ingen lyckades nog överträffa den hårfagre Kevin Keegan som vi ser i de här annonserna från början av 1980-talet.

:::

Men Kevin Keegan var sannerligen inte den förste fotbollsspelaren som insåg värdet i att gosa med kapitalisterna. Inte minst gamle gode Stanley Matthews är ett exempel på det. Här framhäver han den tidens motsvarighet till en extra häftig energidryck genom att med en cigarett i handen le bredvid ett cigarettpaket. Ren rökning, minsann!

:::

En annons i fotbollsmagasinet Shoot! från 1980 visar upp ett enastående minimalistiskt Trevor Francis’ Electronic Striker-spel, samt att det här med stylister ännu inte gjort entré i England. Detta var fortfarande fallet 1994 när Lee Sharpe gjorde reklam för Man Utds replikas i Match, sittandes i en soffa vars smaklöshet endast utmanas av den maskinstickade tröjan. Förmodligen ringer han på bilden till sin agent i ett fruktlöst försök att arrangera en private injunction mot bilden.

:::

Runt 1992 så lät sig inte annonsörerna längre nöjas med att bara placera fotbollsspelarens ansikte intill vilken produkt det nu var de försökte sälja. Nu försökte de istället skapa en gemensam image mellan produkt och spelare. Trygghet, säkerhet och kontroll var temat för målvaktshandsken Sondico och Chris Woods fick personifiera detta, även om han måste ha haft andra handskar på sig i inledningen av den här videon. Två år senare skulle Match visa sig vara närmast profetiska i sin sexualpolitiska varning till Storbritanniens alla intet ont anande kvinnor.

:::

Annonsörerna var så måna om att få en fotbollsspelares ansikte kopplade till sin produkt att det var närmast ödesbestämt att de till sist skulle röra sig bortom det uppenbara och mer i riktning åt fantasy, vilket inte minst följande annons i Shoot! från 1997 är ett exempel på. Hur många småbarn som drömde om att vara David May är oklart, men Diadora såg hur som helst optimistiskt på det hela.

:::

Alla fotbollsspelare var däremot inte unnade lyxen att få posera bredvid sina favoritprodukter och när de avslutat sina karriärer fick de falla tillbaka på vad de kunde allra bäst, och dela med sig av sin kunskap till köpstarka ungdomar (rättare sagt, föräldrar). Alan Ball med flera hade regelrätta fotbollsskolor, men Bobby Charlton tänkte sig att det räcker väl med att spela in färdigheterna på kassett och 1985 sätta en ljuvlig prislapp om £39,95 på den. Men det var ju inte ett rent rån, man fick ju en boll på köpet också.

:::

Vissa företag ansåg sig emellertid inte behöva rekommendationer från kända fotbollsspelare. Istället förlitade de sig på att deras produkts kvalitet skulle lysa igenom och visa sig uppenbar för alla. Nedan finner vi två lysande exempel på detta. Underbara stickade tröjor! Och vem har inte någon gång drömt om att kombinera biljard och fotboll?!

Jag skulle ge rätt mycket för att få veta hur det egentligen gick för det där snoccer-spelet.

…………………………………………………

Chelsea vann tämligen enkelt och bekvämt mot Thailands X1 med 4-0, men vad som kanske var lite roligare var denna inside-blick in i Chelseaspelarnas flygplan där Salomon Kalou tar rollen som kameraman.

Roliga observationer? Kalou är inte oväntat en lustigkurre. Drogbas engelska är en fucking disgrace. Bosingwa har en mäktig unibrow. Och Terry och Lampard är ju fruktansvärt söta när de ligger och sover tillsammans.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fotbollsspelarnas dilemma - Spelteoretiska strategier

Silly season pågår för fullt, även om det är förhållandevis lugnt och stilla just i England. Vad som blivit alltmer tydligt är emellertid hur fotbollen har blivit till en spelarnas marknad, där spelarna fått allt större inflytande på klubbarnas bekostnad.

Flera saker ligger bakom detta, inte minst att agenterna och för all del spelarna själva tar till alla metoder som finns för att genomdriva sina intressen. Ironiskt nog drar de sig inte ens för att utöva påtryckning på klubbarna genom att beskriva fotbollsspelarna som fångar under kontrakt som de själva skrivit på.

Varianter på detta finns naturligtvis och de framförs inte bara av agenter. För tre år sedan beskrevs Cristiano Ronaldo som offer för slaveri när Man Utd inte ville sälja honom till Real Madrid, av ingen mindre än Sepp Blatter. Den här sommaren har en spansk borgmästare inte dragit sig för att beskriva Cesc Fabregas som kidnappad av Arsenal.

Hur spelarna själva agerar och varför de agerar på ett visst sätt är direkt eller indirekt ofta föremål för diskussion och flera olika tolkningar finns vanligtvis för en och samma spelare.

Men i och med att spelarna och deras representanter beskriver dem själva som just fångar så öppnas onekligen möjligheten upp att gräva djupare i detta genom att använda en väldigt vanlig spelteoretisk modell som brukar kallas för Fångarnas dilemma.

:::

Fångarnas dilemma är en parabel om två fångar som var och en ges chansen att ange den andre och där angivaren skulle ges ett lättare straff och den angivne ett hårdare straff. Problemet uppstår i och med att båda fångarna kan spela detta spel och om de båda anger varandra så ges båda ett hårdare straff än om de båda hållt tyst.

De båda fångarna står alltså inför två möjliga strategier – att samarbeta eller att fuska (ange den andre). Oavsett vad den andre fången gör så är det till den förste fångens fördel att erkänna. Detsamma gäller för den andre fången, och då båda agerar i sitt rationella egenintresse så erkänner båda och får tillbringa längre tid i fängelse än om de båda samarbetat och hållt tyst.

Fångarnas dilemma är alltså inte minst känt för att visa hur det kan leda till sämre resultat att agera i sitt eget rationella egenintresse än att samarbeta.

http://en.wikipedia.org/wiki/Prisoner%27s_dilemma

:::

Med utgångspunkt från denna modell och utifrån just den här bloggens syfte frågar jag därför: Vilka rationella strategier existerar för en kontraktsbunden spelare som vill lämna sin nuvarande klubb?

:::

Några grundläggande antaganden är nödvändiga att göra för att kunna angripa frågan på ett systematiskt sätt.

»  Klubben och den kontraktsbundne spelaren är i grova drag lika mäktiga, spelaren måste alltså på samma gång agera för att lämna men samtidigt planera för att behöva vara kvar i klubben.

»  Det existerar minst en köpare, annars blir ju övningen rätt meningslös, men på dagens fotbollsmarknad är ju detta ett helt realistiskt antagande.

»  En spelare agerar utifrån ett rationellt egenintresse, vilket innefattar att han både vill uppnå den för sig själva bästa kontraksmässiga situationen samt vara omtyckt och respekterad i allmänhet.

:::

Det sista antagandet antyder att spelaren har huvudsakligen två dimensioner att ta hänsyn till: Den kontraktsmässiga dimensionen och den relationsmässiga dimensionen.

Den första dimensionen syftar till relationen med klubben. Den andra dimensionen syftar till relationen med fansen. Med klubben kan läget antingen vara så att klubben vill sälja (samarbeta) eller inte vill sälja (ange). Detsamma gäller fansen.

Det ger oss följande fyrfältare och därmed fyra generiska strategier som finns tillgängliga för en fotbollsspelare:

:::

(1) Den kinesiska muren-strategin

Att befinna sig i positionen att såväl klubben som fansen är för en försäljning är inte en direkt avundsvärd position för fotbollsspelaren. Nio gånger av tio betyder det att ens tid i klubben varit helt misslyckad.

Det enda positiva är att en försäljning och en ny klubbadress är mer eller mindre garanterat, försåvitt man exempelvis inte heter Adebayor eller Almunia och sitter på höga löner som man inte vill få sänkt.

Spelarens enda strategi i det här läget måste vara att skydda sig själv och bevara sitt rykte och sitt marknadsvärde. Vi kan därför förvänta oss uttalanden från spelaren syftandes till att överföra ansvaret för sitt misslyckande på den förra klubben.

Sådana uttalanden kan gå ut på att påstå att managern aldrig gav spelaren chansen, att laget inte spelade en fotboll som passade spelaren, att fotbollen i ligan var alldeles för brutal och primitiv, att staden eller kanske till och med landet var tråkigt och andefattigt.

Och så vidare i den riktningen.

Det är alltså inte någon strategi som är ägnad att förbättra relationen till vare sig klubben eller fansen – men i det läget spelaren då befinner sig så är den bron förmodligen redan riven.

Exempel på spelare förutom redan nämnde Adebayor som använt sig av varianter på denna strategi är Ryan Babel och Craig Bellamy. Adebayor har dessutom använt den i två olika klubbar.

:::

(2) Den ryska roulette-strategin

Rysk roulette är en psykiskt våldsam form av hasardspel där chanserna är rätt goda att man vinner men utfallet vid förlust är så hemskt och definitivt att man ändå håller sig borta.

Men ändå befinner sig spelare förhållandevis ofta i fotbollsvarianten av denna ryska pastim – i de lägen då klubben vill behålla spelaren men fansen har tröttnat på hans beteende och hellre ser att han lämnar klubben.

Spelaren kan i det här läget ägna sig åt en renodlad kontraktsstrategi. Fansen har redan lackat på honom och det kommer förmodligen inte att ändras. Kort och gott handlar det för spelaren om att ”göra sig omöjlig” – genom transfer requests eller genom inflammerade uttalanden i media.

Den här sommaren har ju inte minst Luka Modric agerat i enlighet med denna strategi.

Inte sällan så kommer spelaren här att prata om sitt behov av att lämna sin nuvarande klubb. Han kommer att motivera det med att det är en ”unik chans”, att han måste göra det för sin karriär och att klubben helt enkelt inte räcker till för hans ambition.

Vill han ta till den riktigt skarpa ammunitionen så ser han till att skapa en öppen konflikt med någon ledande befattningshavare i klubben – exempelvis genom att kalla denne för lögnare eller för att ha brist på ”heder”.

Ambitionen är naturligtvis att sätta sådant tryck på klubben, att skapa en miljö där, även om klubben skulle behålla spelaren, så kommer hans värde för laget vara obefintligt eller negativt, där det helt enkelt inte lönar sig för klubben att behålla spelaren.

Givetvis är inte Luka Modric ensam om att tillämpa denna strategi. Carlos Tevez befinner sig klockrent där också. Och från tidigare säsonger så kan vi ju till exempel hitta Javier Mascherano under denna kategori. Den är naturligtvis väldigt vanlig.

Strategin implicerar att spelaren först och främst agerar för att lösa den kontraktsmässiga dimensionen. De flesta spelare betraktar med viss rätta den relationsmässiga dimensionen som en sunk cost, något som inte går att reparera.

Men ett fåtal spelare, och här sticker inte minst Carlos Tevez ut, tror sig både kunna ha kakan kvar och samtidigt äta upp den.

Det vanliga knepet är naturligtvis även här att skylla på något annat men också att försöka göra sig till ”en av fansen”. Ofta är det klubbens fel och sådana påståenden spelar på den ofta konfliktfyllda relation som finns mellan en klubbs fans och dess styrelse.

Tevez själv har ju som bekant tagit det här ett steg längre eller snarare lägre genom att använda sin familj och sina barn som spelpjäser.

:::

(3) Den irländska diplomat-strategin

Irländsk diplomati är lite skämtsamt förmågan att be någon dra åt helvete på ett sådant sätt att denne tycker att det var en väldigt trevlig idé och ser fram emot resan.

I ungefär det läget befinner sig spelaren när klubben är öppen för att sälja honom samtidigt som fansen är motvilliga att se spelaren lämna. Oftast är ju det ett tecken på att dennes tid i klubben varit uppskattad och att han är betydelsefull för klubben.

I det här läget kan spelaren ägna sig åt en renodlad relationsstrategi, själva kontraktsfrågan är ju i praktiken löst och det enda spelaren nu behöver bekymra sig om är att upprätthålla sin status och fansens respekt.

På senare tid är förmodligen Cristiano Ronaldo det tydligaste exemplet på denna strategi, men också en spelare som till exempel Gareth Barry hamnar här.

Spelaren kommer i det här fallet att agera med uttalanden som är väldigt positiva om den nuvarande klubben, att det är en fantastisk klubb med fantastiska fans. Han kommer inte att utesluta att någon dag återvända. Han kommer att motivera sin vilja att lämna klubben med att han behöver ”nya utmaningar”, att han ”hade en dröm” som liten att spela för den nya klubben, eller genom att vädja om förståelse för att han måste lämna för en chans att ”vinna titlar” eller dylikt.

Kort och gott är det fotbollens variant av ”det är inte du, det är jag!”

:::

(4) Den polska riksdag-strategin

I det här läget befinner sig spelaren i en riktig rörig skit. Han vill lämna klubben men vare sig klubben eller dess fans är villiga att se honom lämna. Det är en särskilt komplicerad situation där han måste träda försiktigt.

Samtidigt är det naturligtvis en angenäm utgångspunkt att han ändå är så pass uppskattad i den nuvarande klubben.

Men för spelaren som vill lämna, men som inte kan vara säker på att få göra det, så handlar det nu i grunden om att agera klokt. Han måste försöka utöva ett tryck på klubben utan att detta i sin tur provocerar klubbens fans. I så fall riskerar spelaren nämligen snart befinna sig i en rysk roulette-situation.

Ett vanligt sätt att tillämpa en sådan här strategi är för det första att agera genom ombud. Att aldrig själv bli dokumenterad med att säga något olämpligt, låt istället eventuell ilska och frustration drabba andra. För spelarens egen del blir det mer en fråga om att uppvisa en mur av tystnad, att uttala sig i stil med att ”det är inte upp till mig” och att vi ”får se vad som händer”. Samtidigt som man bedyrar sin kärlek till klubben naturligtvis.

Det är en strategi som i mångt och mycket går ut på att särkoppla prat och handling. Den är tänkt att skapa rökridåer och konsekvensen brukar bli både otydlighet och frustration – vilket motiverar liknelsen med en så kallad polsk riksdag.

Det betydelsefulla för spelaren är emellertid att försöka få sin kontraktsmässiga vilja igenom, men att i relationsmässiga termer fortfarande ha plausible deniability.

Exempel? Well…

:::

Fyra strategier alltså. Avslutningsvis kan ändå sägas något som knyter samman dessa till någon form av helhet.

De präglas, som är fallet i spelteori, av dynamik. Det betyder kort och gott att ett val av strategi påverkar den strategi som motparten därefter väljer. Varje aktion har med andra ord en reaktion. En spelare kan till exempel befinna sig i den nedre högra rutan, där en ”polsk riksdag”-strategi vore att rekommendera, men genom oförsiktiga uttalanden istället få fansen att välja en negativ attityd till spelaren, vilket i så fall leder till att spelaren istället befinner sig i en ”rysk roulette”-situation.

Det visar även på det möjliga behovet av strategisk prioritering. Spelaren kan finna sig i en situation där han inte kan uppnå måluppfyllnad både vad avser kontrakt och relation. En ”polsk riksdag”-strategi sätter kanske inte tillräckligt med tryck på klubben att lösa den kontraksmässiga dimensionen, och spelaren blir därför tvungen att fråga sig om det är värt att offra relationen för att öka sina möjligheter att lösa kontraktsfrågan.

:::

Med den här lilla genomgången syftade jag till att kartlägga, konceptualisera och förklara hur och varför fotbollsspelare agerar på ett visst sätt så att vi må förstå det bättre – och kanske därmed göra den här delen av säsongen något lite mindre silly.

Den spelteoretiskt insiktsfulle kommer att korrekt kunna invända att vad jag skisserat här faktiskt inte är ett traditionellt ”fångarnas dilemma”-spel, även om själva tänket baseras på samma typ av principer. Poängen emellertid är att visa på det strategiska spelet som trots allt försigår i den pågående relationen mellan spelare, klubbar och fans.

Plus att själva ramverket naturligtvis gav mig öppet mål när det gällde att formulera själva bloggpitchen.

…………………………………………………

Jag är hur som helst tillbaka från en arbetsresa som ännu en gång tog mig till Geneve, i den franska delen av Schweiz. De internationella organisationernas europeiska Mecka.

Geneve är en tämligen tråkig stad, och Schweiz är ett påträngande dyrt land, så min personliga rekommendation skulle inte vara att styra semester- eller turistkosan dit.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bhoys and Gers

Tänka sig att redan idag så startar faktiskt den skotska versionen av Premier League – vilket faktiskt är rekordtidigt och kanske inte så lite förvånande med tanke på att det ändå gått så tyst förbi.

Men svenskintresset är ju ringa nu för tiden. Inte heller Fredrik Ljungberg är ju kvar på bänken i Celtic.

Redan kl 13:30 sparkar öppningsmatchen igång – och det är faktiskt en rätt trevlig match på en gång.

Rangers vs Hearts på Ibrox.

:::

Jag ska inte på något vis framhäva mig som någon auktoritet på skotsk fotboll – far from it! – men jag har ju alltid varit lite storvulet imperialistisk i mitt sätt att tänka och vara.

Och Englandsbloggen lever ju trots allt under brittisk fana.

Så något kort och förhoppningsvis gott kan kanske ändå kostas på att sägas så här inför och om säsongen som precis ska till att börja.

:::

För det första kan vi konstatera att följande 12 lag deltar i den här säsongens upplaga av SPL: Aberdeen, Celtic, Dundee United, Dunfermline, Hearts, Hibernian, Inverness Caledonian Thistle, Kilmarnock, Motherwell, Rangers, St Johnstone och St Mirren.

Sky Sports gör en vad jag kan bedöma okej genomgång av de olika lagen, lite småfakta om dem samt vad som hänt med dem under sommaren.

http://www.skysports.com/story/0,19528,11782_7037574,00.html

:::

Vi kan också konstatera att SPL knappast har hjälpt ligans renommé genom att starta säsongen så här tidigt.

Redan samtidigt som de andra och tredje omgångarna så tar nämligen Celtic och Rangers uppehåll från ligaspelet för att träningsmatcha mot större motstånd. Celtic ska spela i Dublin Super Cup mellan 30-31 juli och Rangers vill naturligtvis inte vara sämre och träningsspelar mot Chelsea den 6 augusti.

Stora fiskar i en väldigt liten damm.

:::

Det är naturligtvis mellan dessa två skotska giganter det står också den här säsongen. The Old Firm, Celtic och Rangers.

Förra säsongen vann Rangers efter att Celtic minst sagt snubblat på målsnöret genom att tappa poäng såväl borta som hemma mot de mindre lagen. Rutinen brast och Rangers vann alltså igen trots klubbens enorma ekonomiska problem.

:::

Men just dessa ekonomiska problem har gjort att Rangers fans inte kan känna sig särskilt lyckliga över vad det betyder på och vid sidan av fotbollsplanen.

Redan förra säsongen var Rangers trupp på gränsen till anorektisk, och det har inte blivit bättre till den här säsongen. Samtidigt som Celtic har alla möjligheter i världen att stegvis förstärka sin spelartrupp.

Rangers har så här långt fönstershoppat, men har inte visat vare sig förmåga eller reellt intresse att faktiskt handla något. De har kopplats samman med många namn – men det betyder sällan något av värde.

Ally McCoist jämförde en gång uppdraget att ta över Rangers efter Walter Smith som att ta över mikrofonen efter Frank Sinatra. Han har naturligtvis rätt i det men även han måste känna att här har inte bara Sinatra lämnat scenen utan också orkestern.

Han måste förbanna sin timing och sin otur. Det var givet att han skulle ta uppdraget som Rangers manager men tillfället hade kunnat vara bättre valt. Som för Neil Lennon i Celtic till exempel. Efter Tony Mowbrays misslyckande där så var enda vägen för Lennon och Celtic uppåt.

:::

Jag skulle bli mäkta förvånad om inte Celtic står som skotska ligamästare när vårsolen börjar titta fram.

Man kan inte säga att Rangers vann oförtjänt förra säsongen, en liga är ett maratonlopp, men Celtics maskineri hackade betänkligt mot slutet av förra säsongen, inte minst på hemmaplan.

Den här säsongen tror jag man har lärt sig läxan och hemma på Parkhead tar man förmodligen full pott.

Den stora och till sist avgörande skillnaden ligger i bredden på lagens trupper.

Celtic har förvisso inte heller varit superaktiva på transfermarknaden i sommar men truppbredden påminner om en Atlantångare där Rangers snarare erinrar om en läckande eka.

:::

Ett lag som kan vara värt att hålla ögonen lite extra på under säsongen är St Mirren.

Laget var tungt nedflyttningstippade inför förra säsongen men lyckades med en stark spurt ändå hålla sig kvar i SPL.

Men det finns en positiv stämning runt klubben och hemstaden Paisley som inte heller blivit mindre av att klubben värvat Gary Teale, Stevie Thompson och Nigel Hasselbaink (!).

Jodå!

:::

Jag har självklart också alltid haft en soft spot för Aberdeen – av lätt genomskådade skäl naturligtvis.

Sedan har jag också en soft spot för skotsk läktarkultur – och Amy McDonald.

[youtubeplay id=”7vkYiCdn834″ size=”large”]

”…tae think again.” – Briljant!

…………………………………………………

Men det är inte bara skotsk fotboll på programmet under dagen, kvällen och natten.

Orlando Pirates vs Tottenham (15:00); Köln vs Arsenal (15:30); Stuttgart vs Nottingham Forest (15:30); Aldershot vs Stoke (16:00); Borussia Mönchengladbach vs Sunderland (16:00); Hull vs Liverpool (16:00); Notts County vs Wolves (16:00); Leicester vs Valencia (18:30) samt Chicago Fire vs Man Utd (23:00).

Samtliga ska det finnas streams till.

:::

Äckliga och tragiska bilder från Norge.

Och terrorism och galenskap visar sig vara likaväl ett skandinaviskt fenomen snarare än enbart muslimskt, vilket är en alltför populär uppfattning bland människor som borde veta bättre, varav vissa till och med hittat in i Sveriges Riksdag.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenals och transferfönstrets gordiska knut

Man kan rätt lugnt säga att 2011 helt enkelt inte har varit Arsenalfansens bästa år.

Från det ögonblick då Obafemi Martins tog tillvara på ännu ett defensivt misstag och plockade med sig Ligacupen hem till Birmingham så har säsongen och året varit en enda lång plåga.

Och efter en sjätte titellös säsong så råder såväl frustration som rastlöshet bland fansen. Dessa har tämligen förutsägbart delats upp i två väldigt tydliga läger där en grupp är för Wenger och en annan grupp anser att Wenger måste lämna klubben.

Japp, ett växande antal Arsenalfans anser att det nu blivit dags att ge Arsene Wenger tid och möjlighet att tillbringa sin tid till att påta i trädgården.

:::

Det här är sommaren då Arsene Wenger förväntas slänga ut barnet med badvattnet och spendera stora summor pengar på att bygga om Arsenals spelartrupp. Strunt samma vem han köper så länge han kostar dyra pengar.

Symbolvärdet har blivit viktigare än det faktiska värdet. Perception mer betydelsefullt än realitet.

Det kluriga i situationen är att det är viktigt för Arsenal och Wenger att skicka ut en tydlig signal om styrka och ambition den här sommaren. Men en sådan måste vara inriktad på att agera för att åtgärda Arsenals svagheter, inte ensidigt fokuserat på att spendera dyra pengar.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jul/16/arsenal-arsene-wenger

:::

Själva idén att klubbar måste spendera dyra pengar som ett sätt att signalera styrka och ambition är löjeväckande.

Som om någon annan klubb skulle betvivla Arsenals vilja att vinna fyra titlar nästa säsong. Som om Alex Ferguson skulle anta att någon av hans rivaler inte är så särskilt intresserade den här säsongen bara för att de inte bjuder £40m för Neymar eller £200k i veckan för Alexis Sanchez.

Allt idén leder till är att förstärka fotbollsfansens snedvridna uppfattning om transfermarknaden.

:::

Arsenals fans är naturligtvis inte ensamma om att kräva att deras klubb ska spendera allt de har råd på att köpa nya spelare varje sommar.

I stort sett samtliga klubbars fans ser detta som helt nödvändigt för att uppnå framgång, trots mängden av bevis som illustrerar att transferkostnader är en red herring när det kommer till att bygga en framgångsrik spelartrupp.

Arsene Wenger själv bevisade just detta när han först kom till Arsenal. José Mourinho bevisade det när han vann Champions League med Porto 2004, en titel som alla Roman Abramovichs miljarder inte kunde köpa till Chelsea.

:::

Sanningen är den att Arsene Wenger kunde slänga ut £100m varje sommar under de kommande sju åren och trots detta inte vinna en enda titel under samma tidsperiod. Detsamma gäller för alla klubbar och samtliga managers. I fotboll finns inga garantier.

Man Utd vann ligan 2010/11 utan att spendera stora summor. Javier Hernandez kostade mindre än £10m och betraktas redan som ett fynd som kommer att vara guld värd för Man Utd under flera år framöver. Likaså Chris Smalling.

Men media bräkte på likt lydiga får och skrev fåniga saker om vad Man Utds inaktivitet på transfermarknaden betydde för deras titelchanser.

:::

Och så kommer vi då till sist till den så kallade Fabregas-sagan.

Det enda säkra man kan säga om den är att det vore bättre för samtliga tre inblandade parter att reda ut den sagan en gång för alla. Att den ändå inte reds ut är något som såväl Barcelona som Fabregas får ta på sig.

För Arsenals del så får man fundera över hur värdefullt det egentligen är att behålla en spelare som så tydligt och uppenbart hellre spelar för en annan klubb än dem. Särskilt när spelaren ifråga är lagets kapten och dess så kallade hjärta.

:::

Själv tror jag att en försäljning av Fabregas för med sig väl så många fördelar för Arsenal som nackdelar:

(1)    Förlusten av lagets talisman kan återuppliva spelartruppen som helhet och få andra spelare att utvecklas. Det kollektiva ansvarstagandet ges möjlighet att växa. I nuläget befinner sig det i passningsskugga.

(2)    Det tvingar Arsene Wenger att bli taktiskt mer flexibel. Arsenal är i nuläget byggt runt Fabregas med kostnaden att Arsenals offensiv förvisso är bra men också förutsägbar. En försäljning av Fabregas kan göra Arsenal mindre förutsägbara, mer mångsidiga och därmed farligare.

(3)    Om Arsenals kapten så gärna vill spela för eller sitta på bänken i Barcelona så kommer det att påverka honom mentalt. Han kan vara precis hur genuint professionell som helst, men det kommer att ha en effekt på honom och hans prestationer, särskilt i motgång. Som lagets kapten sänder det också ut dåliga signaler till övriga i laget. I mina ögon såg vi redan exempel på det här förra säsongen.

(4)    Pengarna för en försäljning är rätt användbara de också, särskilt om man vill kraftfullt förstärka spelartruppen i enlighet med den styrkesignal jag nämnde tidigare.

:::

Arsene Wenger själv har sagt att ett storlag säljer inte sina bästa spelare, som en kommentar till rykten att Fabregas och Nasri kommer att lämna under sommaren.

Det han säger är sant, men bara en del av sanningen.

Den andra delen av sanningen är naturligtvis att i ett storlag som Arsene Wenger syftar på och eftersträvar att vara så vill inte dess bästa spelare lämna klubben.

:::

Men att sälja Fabregas vore mäkta impopulärt med väldigt många av Arsenals fans, som skulle se det som ett steg bakåt i klubbens utveckling. Att sälja en sådan värdefull spelare skulle naturligtvis betraktas som ett tecken på bristande ambition.

Från Wengers perspektiv så skulle det förvisso likaväl kunna signalera en tydlig ambition att förnya och utveckla Arsenals spelartrupp, men man kan också vara rätt säker på att det inte är så som media kommer att rapportera det.

:::

Problemet för Arsene Wenger är att han befinner sig i klar och tydlig situation där han är damned if he does and damned if he doesn’t.

Missnöjet i och runt Arsenal har infekterats och såväl Arsenals grundidé som Arsene Wenger själv har hamnat under alltmer kritisk granskning – för Arsene Wenger och Arsenal är det nu därför viktigare att se starka ut. Allt annat riskerar göra situationen ohållbar.

Problemet är naturligtvis att se starka ut inte nödvändigtvis är detsamma som att faktiskt vara starka. Att hålla fast vid spelare som vill lämna klubben är inte ett tecken på styrka, om något så riskerar det snarare vara ett tecken på panik.

Ironin för spelare som Fabregas och Nasri är uppenbar. De vill lämna klubben till stor del för att Arsenal inte lyckas vinna några titlar. Men i och med att Arsenal inte har lyckats vinna några titlar så minskar deras möjligheter att tillåtas lämna klubben.

Det finns bara ett sätt att lösa detta dilemma för Arsenal, Arsene Wenger och Arsenals flyktbenägna spelare på en och samma gång – att vinna en titel!

Antingen det, eller så kommer till sist fotbollens ekonomiska darwinism lösa frågan automatiskt, men då med Arsenal i ett väsentligt sämre läge än deras nuvarande utgångspunkt.

Hur som helst kommer jag inte ifrån den gnagande känslan av den kommande säsongen (eller möjligen säsongerna) för Arsenal som något utav ett chicken race.

Och de kan ju vara häftiga att kolla på, men de slutar sällan lyckligt.

…………………………………………………

Det måste hur som helst ha varit en rätt trevlig upplevelse på fler sätt än ett för Arsene Wenger och Arsenals spelare att uppleva deras nyss avslutade Asienturné.

För om den engelska scenen är fylld av kritik, problem och ifrågasättanden så möttes de där av föga annat än entusiastisk beundran. Det lär hur som helst inte höra till vanligheterna att Arsene Wenger får höra följande från en journalist:

[“Mr Wenger, you are one I worship the most. Please stick with your vision for Arsenal. It is an honour to speak with you.”]

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Sju klassiska 7:or, #1 - "The man who taught us the way football should be played"

Den första följetongen i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor.

Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 1. The Magican

Bloggrubriken är ett citat av Pelé och spelaren han pratade om är den första spelaren i denna serie, nämligen Sir Stanley Matthews.

Stanley föddes den första februari 1915 i Hanley, nuvarande City Centre i Stoke-on-Trent, som son till Jack och Elizabeth Matthews. Jack, som var frisör, boxades och gick under smeknamnet ”The Fighting Barber of Hanley”.  Fadern var en mycket disciplinerad och målmedveten man som satte stort värde på sportsmannaanda, värderingar som han förde över till sin son.

Redan i tidig ålder tog Jack med sin son till träningar, men Matthews bestämde sig snart för att börja med fotboll. Pappan tyckte dock att boxning var mer lämpat men efter en stenhård träning under vilken Stanley spydde lyckades mamma Elizbeth övertyga Jack att släppa drömmen om hans son som boxare. Som han själv uttrycker det i sin biografi var det aldrig någon tvekan om vilken sport som gällde:

”I had only one ting on my mind – to be a footballer”

Jack och Stanley bestämde sig var att göra en deal, om Stanley kunde slå sig in i det engelska pojklandslaget medan han fortfarande gick i skolan så skulle han få fortsätta.  1928 uppfyllde han detta då han redan vi 13 års ålder debuterade mot Wales, därmed hade en fantastisk karriär tagit sin början.

Fyra år senare, 1932, skrev den då 17-årige Stanley Matthews på för Stoke City. Under sin första säsong med klubben vann man Second Division och blev uppflyttade till First Division, Matthews spelade 2 matcher. Detta kan tyckas lite men man måste betänka att på denna tid existerade inte byten och att som 17-åring få göra 2 matcher från start i den näst högsta divisionen på 30-talet är inte fy skam.

Under sin andra säsong i klubben fick han göra desto fler matcher, hela 15 stycken, och han hann även med att göra sitt första mål. Påföljande höst kom så hans debut i det engelska landslaget, den 29 september 1934 slog England Wales med 4-0 och Matthews gjorde ett av målen. Senare samma höst gjorde han sin andra landskamp i den ökända match mot Italien jag bloggade om tidigare i somras.

Stanley var nu helt ordinarie i Stoke, men laget gick tungt och han förlorade tidvis sin landslagsplats. Matthews var inte helt enkel att spela med då han var så avig och svårläst även hans medspelare aldrig visste när och hur bollen skulle komma. Raich Carter, som spelade ytter på motsatt sida i en landskamp, sammanfattade det hela:

”When Stan gets the ball on the wing you don’t know when it’s coming back. He’s an extraordinary difficult winger to play with.”

Managern Tommy Lawton stod dock bakom Stanley med motiveringen att ingen annan spelare i landet kan producera saker ur ingenting på samma sätt. Detta hindrade dock inte situationen från att eskalera och media ställde till slut frågan; Är Matthews en man för de stora matcherna?

Den första december 1937 visade han för första gången hur fel de hade. England mötte Tjeckoslovakien, som var ett formidabelt lag på den har tiden med en VM-final tre år tidigare som största merit. England spelade stora delar av matchen med 10 man men det hindrade inte Matthews från att glänsa med ett hattrick som gav laget segern med 5-4. Tvivlarna sattes på plats, men mer skulle komma.

Stoke gick fortsatt tungt och Matthews hungrade efter segrar, således lämnade han in en ansökan om att få byta klubb. Ansökan vållade stor upprördhet bland fansen. Matthews var en lokal hjälte av stora mått, helt jämförbar med Gerrard, Adams, Terry eller Giggs. Ni som håller på de lagen kan föreställa er hur Stokefansen måste ha känt. Hur det nu var så anordnade man stora protestaktioner, upp emot 4 tusen fans deltog i olika möten och plakat marscher. Huruvida det var detta som fick honom att stanna eller ej vet nog bara han själv men stanna gjorde han.

På våren 1938 genomförde England sin välkända Europatour och det första stoppet var Tyskland. 1938 var andra världskriget nära stundande, Tyskland lydde under Hitler och de diplomatiska relationerna mellan länderna var ansträngda. För att inte påfresta dem ytterligare bestämdes att de engelska spelarna skulle göra nazisthälsningen under den tyska nationalsången.

”The dressing room erupted. There was bedlam. All the England players were livid and totally opposed to this, myself included. Everyone was shouting at once. Eddie Hapgood, normally a respectful and devoted captain, wagged his finger at the official and told him what he could do with the Nazi salute, which involved putting it where the sun doesn’t shine.”

Så berättar Matthews om reaktionen när FAs sändebud framförde önskemålet. Ordern kom dock från den brittiske ambassadören i landet och i slutänden hade spelarna inget annat val än att motvilligt samarbeta.

Den första september 1939 kom så den största anledning till att Matthews karriär bara var fantastisk och inte utomjordisk. Naturligtvis pratar jag om andra världskriget, Matthews var 24 år vid dess utbrott och när det var över hade han hunnit bli 30 år. Under den tid som kanske skulle varit han kvalitetsmässiga peak, eller åtminstone delar av den, spelades ingen nationell liga. Inga First Divisions fanns att vinna, inga världsmästerskap osv. Istället spelades endast träningsmatcher och ofta spelade man i olika lag. Matthews gästspelade under denna period bland annat för Arsenal, Blackpool och Manchester United.

Efter kriget tappade han sin plats i både klubb- och landslag och i maj 1947 gick den då 32-årige Matthews till Blackpool för £11 500. I Blackpool skulle han få chansen att vinna titlar och laget innehöll flera andra storspelare, bland annat Stan Mortensen. Under sin första säsong i klubben hann han med att förlora FA cup-finalen mot Manchester United och han tilldelas som första spelare Football Writer’s Assosciation Player of the Year, alltså det pris som Scott Parker fick nu senast.

Åren gick och Matthews tog tillbaka sin plats i landslaget, kom 3a i ligan samt förlorade ytterligare en FA cup-final 1951, denna gång mot Newcastle. 1953 fick han åter chansen att vinna en FA cup. Blackpool mötte Bolton i en final som kommit att kallas ”The Matthews Final”. Stan Mortensen stod för ett hattrick i matchen, men det var Matthews strålande förarbete som grundlade det. Blackpool hade kommit tillbaka efter att Bolton gjort 3-1 strax efter halvtid men 2 mål av Mortensen gjorde att det var det 3-3 med bara sekunder kvar. Så här beskriver Matthews det som följde därpå.

”A minute of injury time remained… Ernie Taylor, who had not stopped running throughout the match, picked up a long throw from George Farm, rounded Langton and, as he had done like clockwork through the second half, found me on the right. I took off for what I knew would be one final run to the byline. Three Bolton players closed in, I jinked past Ralph Banks and out of the corner of my eyenoticed Barrass coming in quick for the kill. They had forced me to the line and it was pure instinct that I pulled the ball back to where experience told me Morty would be. In making the cross I slipped on the greasy turf and, as I fell, my heart and hopes fell also. I looked across and saw that Morty, far from being where I expected him to be, had peeled away to the far post. We could read each other like books. For five years we’d had this understanding. He knew exactly where I’d put the ball. Now, in this game of all games, he wasn’t there. This was our last chance, what on earth was he doing? Racing up from deep into the space was Bill Perry.”

Perry stänkte dit bollen och Blackpool vann FA cupen 1953, detta var Matthews enda stora titel under sin karriär. Finalen kallas alltså för ”The Matthews Final” men i sin självbiografi beskriver han den som ”The Mortensen Final”.

1956 tilldelades Matthews som första spelare European Footballer of the Year, han var då hela 41 år. Året därpå gjorde han sin sista landskamp och efter att ha hjälpt Stoke upp i first Division 1961 tilldelades han för andra gången FWAPoY, 46 år gammal. Stanley Matthews gjorde sin sista match på elitnivå vid 50-års ålder, 1965. Då hade han spelat 706 liga och cup matcher samt gjort 72 mål på dessa, han gjorde även 11 mål på 54 landskamper. Längden på hans karriär illustreras väl av att när han gjorde en av sina sista landskamper, 1955, debuterade Duncan Edwards i landslaget. Duncan föddes 1936, 2 år efter det att Matthews gjorde sin första landskamp.

Men det var inte slut där, även om den ”riktiga” karriären var över så spelade Matthews vidare på olika nivåer. Hans absolut sista tävlingsmatch gjorde han 1985, 70 år gammal. En förklaring till att han kunde spela så länge kan vara att han var vegetarian och nykterist. En annan hans otroliga träningsvilja och uppfinningsrikedom, bland annat sprang han på stranden i Blackpool med bly i skorna. Således kände han sig lätt i steget på fotbollsplanen.

Den 23 februari 2000, nästan exakt 85 år efter han föddes, avled Sir Stanley Matthews i sitt kära Stoke-on-Trent. Han lämnade ett stort fotbollsarv efter sig, vem känner exempelvis inte till ”Matthew’s turn”?

Stanley Matthews var på många sätt före sin tid, han var först att få fler utmärkelser, han var den förste riktigt lyckade dribblern i engelsk fotboll, förste spelare att bli få en sir titel, han lämnade in transfer requests för att vinna titlar och han hade utomäktenskapliga affärer. Stanley Matthews var helt enkelt a player of a different era. Och hade det inte varit för det att ett litet krig kom i vägen så hade vi kanske rankat honom bland de absolut största spelarna i historien.

Matthews aska ligger idag begravd under mittcirkeln på Britannia Stadium.

:::

Kommentera nu som galningar. Hur mycket påverkade anda världskriget? Hur står sig Matthews mot Pelé, Maradona och de andra? Är han de störste engelske spelaren genom tiderna? osv.

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – http://twitter.com/swegoon, men känn inget tvång.

Nästa vecka är jag tillbaka med en gammal VM-hjälte, till then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Hur ska Villas-Boas lösa Chelseas anfallsdilemma?

Andre Villas-Boas anländer som ny manager för Chelsea i en väldigt betydelsefull tid vad gäller spelartruppens utveckling och framtid.

Det gamla gardet – under ledning av Peter Cech, Frank Lampard, Didier Drogba, John Terry och Florent Malouda – har alla gjort stora insatser för klubben och fortsätter att prestera på en hög nivå. Men deras bästa år ligger huvudsakligen bakom dem och den unge nye managern måste koncentrera sig på föryngra spelartruppen och förbereda för framtiden, samtidigt som upprätthåller den höga standard som Roman Abramovich förväntar sig.

Den lagdel där detta dilemma är som allra mest tydligt är i Chelseas anfall, sett till de anfallare som Chelsea har i truppen.

http://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/villasboas-faces-familiar-problems-2315035.html

:::

Tidigare år har Chelsea förlitat sig på den produktive Didier Drogba, som bland annat gjorde 29 mål den säsong laget senast vann ligan. Bredvid honom har Nicolas Anelka och Salomon Kalou bidragit med en hälsosam andel av Chelseas målskörd.

Allt detta förändrades naturligtvis radikalt i och med att Fernando Torres värvades till laget för £50m i januari. Torres fick kämpa under våren med att hitta både form och sin plats i Chelseas anfallssystem och Carlo Ancelotti fick kämpa med den inte avundsvärda uppgiften att balansera fyra anfallare med varierande form och självförtroende.

Alla fyra anfallare finns fortfarande kvar i Chelsea och detta är innan man räknar med den från lån återvändande Daniel Sturridge som gjorde 8 mål på 12 matcher för Bolton under våren.

Chelseas anfallslinje är alltså något överbefolkad redan innan man börjar fundera på eventuella nyförvärv – där både spelare som Neymar och Falcao har nämnts som aktuella tillskott.

:::

Didier Drogba, Chelseas långtida anfallsklippa, var den som förmodligen såg mest störd ut av Torres ankomst. De båda stjärnorna är vana vid väldigt liknande roller och spelsätt och det var en utmaning att få dem båda att spela inom samma system.

Men med Torres helt ur slag under våren så valde Ancelotti att än en gång förlita sig på Drogba som lagets primära anfallare. Den framtida potentialen i den lösningen är emellertid begränsad då ivorianen är 33 år gammal. Snarare vore det kanske aktuellt att realisera dennes försäljningsvärde i detta läge när något sådant fortfarande existerar. En sådan lösning skulle möjliggöra för Torres att bli Chelseas primära anfallsalternativ

En pigg Salomon Kalou gjorde 10 mål på 16 starter under förra säsongen, vilket förtydligade hans värde för laget, och han skulle kunna vara ett bra alternativ från bänken. Men efter en sådan säsong, och 25 år gammal, så är det möjligt att han vill ha mer speltid än vad Chelsea kommer kunna erbjuda.

Daniel Sturridge befinner sig i en liknande situation och han är därtill en spelare som förmodligen trivs bäst som lagets stjärna, vilket han aldrig kommer kunna bli i Chelsea. Lag som Bolton och Stoke har uttryckt intresse av att ta spelaren på lån eller permanent. Men Sturridge är ändå en spelare som skulle kunna fylla en stor roll i Chelsea.

Till sist kommer vi då till Nicolas Anelka som trots att han menade sig vara nöjd med att vara en del av ett rotationssystem i Chelsea hade en tämligen svag säsong senast i Chelsea med endast 6 mål på 32 matcher – även om det gick bättre i Champions League. Givet hans ålder och avtagande produktion så är det emellertid också en spelare som det vore vettigt att sälja.

:::

Problemet gäller inte enbart kvantitet av spelare utan samspelet dem emellan i Chelseas anfallslinje. Det är i grund och botten och väldigt grovt sammanfattat ett egoproblem.

Lösningen att bara göra Fernando Torres till Chelseas anfallsfokus kan låta rätt men kan bli problematiskt med exempelvis Drogba kvar i truppen. Både Drogba och Torres är spelare med status och kvalitet att vara sitt lags huvudanfallare och det är att betrakta som högst oklart i vilken utsträckning Drogba kommer foga sig i någon annan roll.

Alternativet att Torres skulle göra det är inte det minsta mer klart och därtill till skada för klubben på längre sikt.

:::

I mina ögon finns det två vägar som Andre Villas-Boas kan välja att vandra för att lösa Chelseas anfallsdilemma:

(1) Sälj gamla trotjänare som Drogba och Anelka (och Kalou?) och renovera Chelseas anfallslinje med fokus på Fernando Torres.

Den lösning som förmodligen känns såväl sportsligt som finansiellt mest intuitiv sett till spelartruppens åldersstruktur. Det frigör löneutrymme i Chelsea och löser det så kallade egoproblemet. Det har även fördelen att Torres kan fortsätta spela i en för honom van roll. Med spelare utöver Torres som Malouda och Sturridge i truppen redan så öppnar det upp för Villas-Boas att förnya Chelseas anfallslinje med 1-3 spelare.

(2) Reformera Chelseas anfall att vara centrerat runt två centrala anfallare istället för ett centralt enmannaanfall.

Det här alternativet skulle lösa rolldubbleringen mellan framför allt då Torres och Drogba och därtill kunna skapa ett tämligen formidabelt anfallspar dem emellan. Samtidigt så måste då ett nytt spelsystem sättas och det är ett alternativ som skapar kedjeproblem i Chelseas spelartrupp då det bygger på ett mer uttalat spel med offensiva yttrar, vilket Chelsea i nuläget saknar i sin spelartrupp. Det är heller inte ett alternativ som åtgärdar åldersstrukturen i Chelseas spelartrupp.

:::

Det tredje och outtalade alternativet är naturligtvis att fortsätta spela precis som man gjort under de senaste säsongerna. Det alternativet tror jag är långsiktigt icke-konstruktivt för Chelsea men på kort sikt är det givetvis ett fullt konkurrenskraftigt handlingsalternativ. Chelsea är ett lag som skapar många chanser och man ska inte underskatta en anfallslinje innehållandes spelare som Drogba och Torres med flera.

Min slutsats är hur som helst att Fernando Torres, oavsett hur Chelsea väljer att ställa upp sin anfallslinje, måste vara utgångspunkten i och för Chelseas offensiva spel.

Andre Villas-Boas främsta uppgift är att fatta de spelartruppsmässiga beslut som maximerar förutsättningarna för en sådan utgångspunkt. Men har han fått de befogenheter och de resurser från ägar- och styrelsehåll som krävs för att fatta dessa beslut?

…………………………………………………

Idag sätter jag mig på flyget för en arbetsvecka i Geneve vilket helt klart riskerar leda till att jag svarar på frågor och funderingar i kommentarsfältet klart mer sporadiskt än normalt.

Men något säger mig att ni överlever.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Championship Manager

Två före detta engelska förbundskaptener, vinnare av Europacupen och semifinalister i Champions League. Det är Englands andradivision men vid en första anblick är det förvillande lätt att tro att det är landets högsta division.

Välkomna till The Championship.

Ligan är måhända lillebror i sin egen familj men ute i den vida världen så är den väl så stor och stark. Bara det faktum att den är en av de fem fotbollsligorna med högst publikgenomsnitt i världen är respektingivande.

Men där finns även kvalitativa aspekter som gör den särskilt spännande.

:::

Där finns hela 18 lag i divisionen som har Premier League-erfarenhet och av dem har lag som Leeds, Derby, Nottingham Forest och West Ham (och långt ifrån bara de) samtliga stolta och framgångsrika perioder i Premier League under sina långa historier.

Nottingham Forest har vunnit Europacupen två gånger och Leeds var för bara lite drygt tio år sedan i semifinal i Champions League.

:::

Men inte bara klubbarna är stora namn i The Championship. Vid ligans sidlinjer så är divisionen strösslad med ett brett urval av bekanta och berömda managers från fotbollens finrum.

Den tidigare engelske förbundskaptenen Sven-Göran Eriksson har fått en lovande start i Premier League-satsande Leicester, och hans före detta assistent och därefter efterträdare Steve McLaren kommer göra sitt bästa med Nottingham Forest för att komma före sina rivaler från östra Midlands.

Båda av dem fick utstå en hel del kritik under sina perioder som engelsk förbundskapten men det är väl värt att komma ihåg att båda också vet vad det innebär att vinna ligatitlar.

:::

I nyligen relegerade West Ham så hittar vi Sam Allardyce, med ett etablerat track record av att skapa starka och svårslagna lag. Han är den främsta anledningen till att Bolton nu är en etablerad Premier League-klubb och han hade Blackburn i en säker position i mitten av tabellen innan han chockerande nog fick sparken förra säsongen.

Det kommer inte spelas någon Barcelonafotboll på Upton Park, men West Hams fans förlåter nog det om det betyder att laget omedelbart tar sig tillbaka till Premier League.

:::

Men konkurrensen tar inte slut där då en härlig blandning av tidigare Premier League-managers och unga lovande managertalanger tävlar om topplatserna.

Reading förlorade måhända playoff-finalen förra säsongen men har gjort stora framsteg under Brian McDermott. Blackpool och Ian Holloway har redan visat vad de går för. Och Eddie Howe, en av den engelska fotbollens mer spännande managertalanger, siktar allra minst på playoff-spel med sitt Burnley.

Vid sidan av dem så har Ipswich, Leeds och Middlesbrough i tur och ordning Paul Jewell, Simon Grayson och Tony Mowbray – och alla de tre har erfarenhet av att greja uppflyttning med sina lag.

:::

Nio lag på tre Premier League-platser är en ekvation som inte riktigt går ihop, och det här är innan man tar Brighton och Southampton med i beräkningen, två väldigt lovande lag som båda har pengar att spendera efter att ha gått upp från League 1 förra säsongen.

Inte bara verkar alltså The Championship 2011/12 bli den konkurrensmässigt tätaste på länge utan också den starkaste. Framgången för QPR, Norwich och Swansea den här säsongen kommer antingen att stärka eller försvaga det påståendet, men kampen om Premier League-platserna har förmodligen aldrig varit hårdare.

I det avseendet så står Allardyce, McLaren och Eriksson samtliga inför en stor prövning med deras rykten som managers på spel. Med tre tillgängliga Premier League-platser så kan de samtliga lyckas, men det är inte något jag skulle hålla för givet.

:::

Han som har mest att förlora är förmodligen Steve McLaren. Avskedandet av Billy Davies kom som ett resultat av ett misslyckat uppflyttningsförsök så allt annat än förberedelser för Premier League-spel om exakt ett år är att betrakta som ett misslyckande för den tidigare förbundskaptenen.

Många pekar på McLarens vinst i Ligacupen och på finalplatsen i UEFA-cupen med Middlesbrough som tecken på att han har vad som krävs i England, men man ska också komma ihåg att Middlesbrough aldrig lyfte i ligan under hans ledning.

Tveksamma laguttagningar och bristfällig taktik gjorde att England missade ett mästerskap under hans ledarskap för bara andra gången sedan 1984. Wolfsburgs fans är förmodligen heller inte särskilt imponerade av honom efter att laget såg sig inblandade i en nedflyttningsstrid med honom vid rodret.

Om McLaren lyckas ta Nottingham Forest tillbaka till Premier League så kommer mycket av hans trovärdighet som manager att vara återställd.

:::

Sam Allardyce befinner sig också under press att lyckas med West Ham, men det beror först och främst på att han så sällan misslyckas någonstans. Han var förvisso bara i Newcastle ett halvår, men deras fall därefter visar att de hade gjort det klokare att behålla honom.

West Ham har inte mycket pengar att spendera men Allardyce brukar kunna trolla fram bra värde på transfermarknaden utan tillgång till stora resurser. West Hams fans kommer att förvänta sig en omedelbar återkomst till Premier League, men Allardyce kommer tack vare sitt rykte ändå få tid på sig även om laget skulle starta säsongen trögt.

:::

Återstår gör då Sven-Göran Eriksson.

Han är den åttonde managern i Leicester City under bara de senaste fem åren, så tålamod från klubbens styrelse, som även satsat stora pengar på att klubben ska nå Premier League, är inte att förvänta.

När Eriksson tog över i oktober förra säsongen så låg Leicester sist i The Championship. Därifrån tog han laget till en placering på tabellens övre halva och ett tag nosade man även på playoff-platserna. Så imponerande var den bedriften att flera vadhållare framhåller Leicester som favoriter till uppflyttning den här säsongen.

Med förväntningarna så högt ställda så kommer Leicesters fans allra minst kräva att laget tar sig till playoff-spel och i det avseendet riskerar Eriksson bli ett offer för sin initiala framgång – vilket det även fanns tydliga tecken till när laget avslutade förra säsongen lite svagt.

:::

Och vad ska vi tro om Cardiff och Birmingham City. Båda har nyligen tillsatt nya managers i Malky Mackay och Chris Hughton med den tydliga målsättningen att nå Premier League.

Med så många seriösa uppflyttningskandidater så kommer det hur som helst bli en intensivt spännande och oviss säsong i The Championship.

Och även om Premier League är den globala fotbollens kronjuvel så betyder konkurrensen, kvaliteten och tyngden i The Championship att man nu med rätta kan betrakta ligan som den engelska fotbollens kronjuvel.

Inte för inte så är det ju också den högsta divisionen i The Football League.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Thibaut Courtois (Chelsea, målvakt) – Med beröm godkänd (+++)

En intressant värvning som både ger Chelsea en självklar back-up till Peter Cech i nuläget men också en potentiell konkurrent och efterträdare till Cech framöver. En helt klart intressant värvning.

…………………………………………………

Tottenhams mittfältare Sandro har drabbats av en knäskada under Copa America och beräknas vara borta i minst tre månader.

Vilket självklart inte ökar Tottenhams vilja att sälja Luka Modric, även om Chelsea nu sägs ha kommit in med ett nytt bud motsvarande £30m.

Chelsea som i sin tur har fått förlika sig med att Michael Essien blir borta i sex månader på grund av skada.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Till alla dom som korsat Atlanten…

De engelska lagen har precis inlett sina försäsongsmatcher som förberedelse inför den kommande säsongen.

Och förvånansvärt många har styrt kosan västerut och till USA.

Bilden är ju och förr var det kanske också så att det först och främst är de stora toppklubbarna som åker över dit på turné, och att detta huvudsakligen är ett kommersiellt projekt.

Men så är det inte riktigt längre.

:::

Hela sex klubbar befinner sig under sommaren i USA. Och det är inte enbart de klubbar man kunde förvänta sig.

Naturligtvis är de båda Manchesterklubbarna där.

Men utöver dem så hittar vi även West Brom, Newcastle, Bolton och Everton på USA-turnéer under sommaren.

:::

Matchandet har redan börjat.

Man Utd mötte i onsdags New England Revolution i Boston. En dag tidigare hade West Brom inlett det engelska amerikaspelandet mot San José Earthquakes – bland annat med att släppa in ett mål från andra änden av planen av motståndarnas målvakt.

Vidare spelar Man Utd mot Seattle Sounders (20 juli), Chicago Fire (23 juli) och MLS Allstars (27 juli). Dessutom avslutar man USA-turnén med en match mot Barcelona den 30 juli.

Man City börjar inatt mot mexikanska Club America i San Francisco. Därefter spelar man mot Vancouver Whitecaps (18 juli) och avslutar mot LA Galaxy (24 juli).

Både Man Utds och Man Citys matcher ingår i den så kallade Herbalife World Football Challenge 2011 som utöver de båda engelska lagen och nämnda central- och nordamerikanska lag, dock ej Seattle Sounders, även innefattar Chivas, Real Madrid, Barcelona, Juventus och Sporting.

:::

Everton beger sig till den broderliga kärlekens hemstad och ett möte med Philadelphia Union den 20 juli. Därifrån gör man den korta färden till Washington och ett möte med DC United den 23 juli.

West Brom möter Ventura County Fusion den 17 juli och avslutar sin USA-vistelse med ett möte med Portland Timbers den 20 juli.

Bolton har övergett kylan och regnet i nordvästra England för den amerikanska södern och natten till igår inledde man mot Tampa Bay. Man håller sig kvar i Florida ett tag för att den 17 juli möta Orlando SC. Därefter beger man sig djupt in i Texas hjärta för ett möte med Houston Dynamos den 20 juli.

När Bolton och West Brom avslutar sina USA-turnéer så påbörjar Newcastle sin. Den 20 juli premiärmatchar man mot Sporting Kansas City, tre dagar senare ställs man mot Orlando City och den 26 juli avslutar man mot Columbus Crew.

:::

Och inte nog med det. Efter att England har begett sig till USA så kommer därefter USA att bege sig till England.

New York Red Bulls deltar i det här årets upplaga av Emirates Cup. Kerstin har för övrigt utlovat en gästbloggrapport därifrån.

Och den 5 augusti kommer ett riktigt klassiskt amerikanskt lag på besök till Old Trafford och Paul Scholes testimonial-match: New York Cosmos, ledda av ingen mindre än Eric Cantona.

Det var i NY Cosmos som spelare som Pele och Franz Beckenbauer spelade under 1970-talet under ett av de flera misslyckade försöken att etablera professionell fotboll i USA.

:::

Så under några korta men intensiva sommarveckor så kommer alltså den engelska fotbollen till USA.

Men varför gör man då det?

Av kommersiella skäl säger nog de allra flesta. Den amerikanska marknaden är gigantisk och det är mycket värt i kassakistan att vinna marknadsandelar där, särskilt som fotbollen trots allt är en växande sport.

Och visst är det så, inte minst då för klubbar som Man Utd och Man City.

Men det är förmodligen bara ett av flera skäl. Det finns nämligen rätt goda sportsliga skäl för klubbarna att åka dit också. Det är helt enkelt där som det bästa motståndet ges och därmed de mest givande förberedelserna.

:::

De amerikanska MLS-lagen befinner sig mitt i sin säsong och är alltså på sin sportsliga peak vid den här tidpunkten.

Men även kvaliteten börjar bli allt högre. Alex Ferguson, som ju har viss erfarenhet av sommarfotboll på alla kontinenter, har betonat just hur han märkt att kvaliteten och intensiteten hos motståndarna verkligen har blivit mycket högre i USA och att han därför betraktar USA som rent sportsligt sett det bästa sättet att förbereda sin säsong. Det tvingar spelarna att upprätthålla koncentrationen på fotbollsplanen.

Naturligtvis finns det fler skäl. Ett behagligt klimat spelar naturligtvis stor roll, häftiga upplevelser och i ett land där engelska också är det huvudsakliga språket. Nytta med nöje kombineras förmodligen här på bästa sätt.

:::

Vad som förhoppningsvis är en positiv bieffekt är att det kan vara positivt för den lokala fotbollen i USA med engelska Premier League-lag som kör sina sommarturnéer där. Att det hjälper till att förstärka intresset för sporten där, och ger den amerikanska fotbollen en koppling också till den internationella fotbollen.

Så att det inte bara blir fråga om att gräva guld i USA.

…………………………………………………

TRANSFERKOLLEN

Doni (Liverpool, målvakt) – Godkänd (++)

Det skadar inte att ha en erfaren reservmålvakt så klart, särskilt inte om den ordinarie målvakten skadas. Samtidigt är inte Doni den tryggaste målvakten att hålla i när det stormar.

Stewart Downing (Liverpool, mittfältare) – Berömlig (++++)

Liverpool löser sin offensiva vänsterkant som under ett flertal år varit något utav ett dilemma för laget. Man värvar en erkänt skicklig och produktiv spelare som varit etablerad i Premier League under flertalet år.

…………………………………………………

Träningsmatcher idag är Gorleston vs Norwich, Kaizer Chiefs vs Tottenham, Hangzhou Greentown vs Arsenal, Newport County vs Stoke, Accrington Stanley vs Blackburn, Malaysia X1 vs Liverpool, Crewe vs Wolves, Portsmouth vs Chelsea samt Man City vs Club America.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Betygen på samtliga Premier League-värvningar

Vi befinner oss i mitten av juli och redan har naturligtvis de engelska Premier League-klubbarna värvat en hel del spelare, såväl från andra klubbar i England som från utländska klubbar.

Ett snabbt sätt att sammanfatta inte bara allt som hänt på det här området utan även dess betydelse kan vara att betygsätta samtliga värvningar till engelska klubbar hittills under sommaren.

Det kommer därefter att bli en dagligen återkommande del av bloggen fram till dess att transferfönstret stänger.

:::

Ska man betygsätta någonting så kan det vara relevant att veta vad det är man betygsätter. Jag utgår i det här fallet från fyra aspekter.

Kvalitet, som kort och gott värderar spelarens kvalitet. Behov, som värderar hur väl värvningen stämmer överens med lagets behov. Ambition, som värderar i vilken utsträckning värvningen är ett steg i att långsiktigt utveckla lagets kvalitet. Risk, som värderar graden av osäkerhet i värvningen.

I det här sammanhanget värderar jag med andra ord inte värvningarna utifrån det pris eller den kostnad de medför utan enbart utifrån det värde jag bedömer de ha för laget.

Det förtjänar också att särskilt nämnas att vad jag betygsätter här är värvningen, inte spelaren.

:::

Värvningarna betygsätter jag längs en femgradig skala.

(+++++) – Världsklass
(++++) – Berömlig
(+++) – Med beröm godkänd
(++) – Godkänd
(+) – Underkänd

Alla värvningar utgår från ursprungsläget godkänd (++) och arbetar sig uppåt eller nedåt därifrån beroende på hur jag värderar dem enligt de fyra aspekterna ovan.

:::

En härlig idé att starta upp bloggsäsongen med ett så lättinfekterat ämne som detta – eller vad säger ni?

Vill ni ha mer specifika motiveringar för enskilda spelare så får vi ta det i kommentarsfältet.

…………………………………………………

(+++++) – VÄRLDSKLASS

I grund och botten perfekta värvningar. Spelarna håller högsta kvalitet sett till klubbarnas relativa nivåer. De fyller ett tydligt behov för sina nya lag samt lyfter detta lag upp mot nya ambitionsnivåer. Risken med värvningen är obetydlig, sett till tillgänglig information eller till att den förväntade avkastningen mer än väl väger upp för kostnaden.

Danny Graham (Swansea, anfallare).

Kommentar:

Att Danny Graham vann skytteligan i The Championship förra säsongen och hör hemma på Premier League-nivå och att Swansea knappast hade kunnat göra en bättre värvning inför den kommande säsongen.

Att kvaliteten på den engelska mercaton hittills inte är den allra högsta.

…………………………………………………

(++++) – BERÖMLIG

Väldigt bra värvningar. De värvade spelarna håller hög kvalitet fullt i paritet med den nivå på vilken laget befinner sig. De fyller ett tydligt behov i lagets spelartrupp och de hjälper klubben att realisera sina nuvarande ambitioner. Den risk värvningen medför är väl värd att ta.

Demba Ba (Newcastle, anfallare); Jay Bothroyd (QPR, anfallare); David De Gea (Man Utd, målvakt); Craig Gardner (Sunderland, mittfältare); Bradley Johnson (Norwich, mittfältare); Roger Johnson (Wolves, försvarare); Phil Jones (Man Utd, försvarare); Sebastian Larsson (Sunderland, mittfältare); John O’Shea (Sunderland, försvarare); Connor Wickham (Sunderland, anfallare); Ashley Young (Man Utd, mittfältare).

Kommentar:

Att Man Utd och Alex Ferguson genomgående har agerat klart bra under det här transferfönstret men att Sunderland förmodligen ändå är transferfönstrets vinnare så här långt.

Att Newcastle och QPR har gjort riktiga anfallskap i Demba Ba och Bothroyd.

Att jag tror Sebastian Larsson och Connor Wickham har gjort riktigt förträffliga klubbval för sin status och utveckling, och både de och Sunderland kommer vinna mycket på det.

…………………………………………………

(+++) – MED BERÖM GODKÄND

Bra värvningar. De värvade spelarna håller hög eller god kvalitet sett till den nivå som laget befinner sig på. Värvningen fyller ett behov och kompletterar i den meningen laget. Risken med värvningen kan vara hög om spelaren är av sådan kvalitet att han har potential att klart och tydligt lyfta lagets ambitioner.

Charlie Adam (Liverpool, mittfältare); Ali Al-Habsi (Wigan, målvakt); Wes Brown (Sunderland, försvarare); Yohan Cabaye (Newcastle, mittfältare); Ji Dong-Won (Sunderland, anfallare); Brad Friedel (Tottenham, målvakt); Jordan Henderson (Liverpool, mittfältare); Sylvain Marveaux (Newcastle, mittfältare); Steve Morrison (Norwich, anfallare); Jamie O’Hara (Wolves, mittfältare); Darren Pratley (Bolton, mittfältare); John Arne Riise (Fulham, försvarare); Stefan Savic (Man City, försvarare); David Vaughan (Sunderland, mittfältare); James Vaughan (Norwich, anfallare).

Kommentar:

Att Liverpool förvisso har gjort ett par förstärkningar på det centrala mittfältet men också att behovet där inte var eller är akut.

Att Norwich har förstärkt sin anfallslinje tämligen väl precis som de behövde göra under sommaren.

Att Newcastle även på mittfältet har gjort ett par bra värvningar som det däremot inte är helt säkert hur de kommer att falla ut i Premier League.

Att Harry Redknapp förmodligen anser sig ha stabiliserat målvaktsfrågan i Spurs med värvningen av Brad Friedel, till Gomes nackdel.

…………………………………………………

(++) – GODKÄND

Medelmåttiga värvningar. Spelarna håller tillräcklig kvalitet för att kunna tillföra något till laget och det finns en tanke om att komplettera laget sett till bredd eller spets. Förväntningen är inte att spelaren kommer att lyfta lagets ambitioner men därmed kan heller inte risken vara alltför hög.

Mehdi Abeid (Newcastle, mittfältare); Elliott Bennett (Norwich, mittfältare); Steven Caulker (Swansea, försvarare); Cristian Ceballos (Tottenham, anfallare); Gael Clichy (Man City, försvarare); Ritchie De Laet (Norwich, försvarare); Dorus De Vries (Wolves, målvakt); Kieron Dyer (QPR, mittfältare); Ahmed El Mohamady (Sunderland, mittfältare); Gervinho (Arsenal, anfallare); Billy Jones (West Brom, mittfältare); Gareth McAuley (West Brom, försvarare); Anthony Pilkington (Norwich, anfallare); Kieran Westwood (Sunderland, målvakt); Jonathan Woodgate (Stoke, försvarare).

Kommentar:

Att Gervinho förmodligen är en helt okej spelare, men det var inte till just den positionen som Arsenal framför allt behövde ännu en spelare av det slaget.

Att Gael Clichy är en tämligen märklig värvning av Man City sett till såväl kvalitet som behov och ambition. Men det drabbar förvisso ingen fattig, och direkt sämre blir ju heller inte laget.

…………………………………………………

(+) – UNDERKÄND

Dåliga värvningar. Spelaren håller tveksam kvalitet där det är svårt att förutse att spelaren kommer kunna tillföra något till laget inom en överskådlig framtid. Graden av osäkerhet med värvningen är därtill hög.

Myles Anderson (Blackburn, försvarare); Dan Burn (Fulham, försvarare); Eric Dier (Everton, försvarare); Carl Jenkinson (Arsenal, försvarare); José Moreira (Swansea, målvakt); Csaba Somogyi (Fulham, målvakt).

Kommentar:

Att jag helt enkelt tror det vara rätt osannolikt att någon av de här spelarna kommer få någon speltid att tala om under den här eller de närmast kommande säsongerna.

…………………………………………………

En mer övergripande tanke som väcks är så klart att det känns som att rätt många lag i Premier League så här långt har bidat sin tid på transfermarknaden, och att en hel del av dem skulle behöva få rumpan ur vagnen rätt snart.

Jag tänker då inte minst på exempelvis Tottenham, Chelsea, Blackburn, West Brom, Stoke, Aston Villa och Wigan.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cabin crew, cross check and prepare for take-off

Jamendåså!

Då är preludierna över. Den förra säsongen är färdigsummerad och lagen och deras respektive förutsättningar inför den kommande säsongen har gåtts igenom ett efter ett.

Då kan nästa säsong börja och till det måste man ju så klart också räkna in den här tiden av året, när klubbarna förbereder sig inför säsongen och placerar ut sig strategiskt och taktiskt på den engelska fotbollens schackbräde.

Därmed lämpar det ju sig särskilt väl att dra igång bloggen igen på riktigt för ännu en fullpumpad säsong.

:::

Under sommaren har en hel del hänt.

England har synat förra sommarens mästerskapsmisslyckande och höjt med ytterligare två. Prestationen i U21-EM var sorglig, uttåget i U17-VM mot Tyskland var väntat men plågsamt, insatsen i dam-VM var kraftlös.

Återstår gör ett mästerskap, U20-VM i Colombia som drar igång den 29 juli. England spelar i Grupp F tillsammans med Argentina, Mexico och Nordkora.

http://www.fifa.com/mm/document/tournament/competition/01/34/54/83/fu20wc2011_matchschedule_en_03052011.pdf

Utöver detta så har naturligtvis spelare kommit och spelare gått, Premier League har fått lite nya managers och spelare i såväl Tottenham som Man City har presenterat sina kandidaturer som den här säsongens drama queens i sin jakt på ett grönare gräs någon annanstans.

I grund och botten är med andra ord det allra mesta sig väldigt likt.

:::

Under sommaren har även flera saker hänt med bloggen.

LINHEM började muttra om ”nya utmaningar” och om att han hade Football League-DNA i blodet. Så när Fotbollskanalen kom och viftade med kontrakt i hans ansikte om en Football League-blogg så valde han att lämna Englandsbloggens trygga famn.

Rent allmänt är det här naturligtvis kanonbra. Två bloggar är bättre än en och på det här viset så ges The Football League ännu bättre täckning än vad den redan hade på Englandsbloggen.

Men för mig personligen blir det ju lite krångligare, jag tyckte ju det var rätt praktiskt det där med en dag ledigt för mig i veckan. Nu börjar helt plötsligt bloggtruppen kännas lite tunn med risk för slitage mot slutet av säsongen.

Så jag begav mig ut på transfermarknaden.

:::

NEZIK är naturligtvis kvar och kommer som tidigare återkomma med en blogg varannan vecka om diverse aktuella ämnen.

Nytt för den här säsongen blir att KILDO tar en liknande roll och kommer dyka upp med en permanent gästblogg varannan vecka. Hans fokus kommer vara det mer historiska perspektivet på den engelska fotbollen.

Han kommer att inleda en första serie nästa vecka som tar upp sju klassiska spelare med tröjnummer 7.

Englandsbloggen är glad över att NEZIK är kvar och mer än nöjd med värvningen av KILDO. Truppen ser nu stark ut inför den kommande säsongen, även om jag inte utesluter någon till värvning om jag hittar value on the market.

…………………………………………………

Den första ”riktiga” bloggen kommer redan senare idag – då ska jag försöka mig på övningen att betygsätta samtliga värvningar till engelska Premier League-lag så här långt.

Därefter blir det under resten av transferfönstret ett återkommande inslag i varje dagsblogg att betygsätta de värvningar som gjorts under föregående dag.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#20) - Man City

Manager: Roberto Mancini
Arena:
Etihad Stadium – 47,726
Ligaplacering 2010/11:
3:a
Femårs snittplacering:
8,2 (3-5-10-9-14)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Gargantuansk. Oljemiljarderna betyder att vad än Man City vill ha, Man City får. Och om man ändå inte lyckas, så inte beror det i så fall på pengarna. På kort tid har man värvat ihop ett världslag och möjligheterna till detta minskar inte i och med att laget till sist bröt Champions League-vallen förra säsongen. Man kan med andra ord nu erbjuda både Champions League och fotbollsenglands högsta löner.

Kärnkompetens. I slutänden är det kvaliteten och kalibern på spelarna som är och kommer vara Man Citys kärnkompetens, vilket möjliggörs av att alla andra variabler blir meningslösa i och med Man Citys ekonomiska köpkraft. Klubben har en tämligen produktiv ungdomsakademi, men så länge det nuvarande storklubbsprojektet fortgår så kommer den endast komma till sparsam användning.

Konkurrensfördel. Man kan försöka diskutera andra faktorer än Man Citys rika ägare, men man riskerar göra sig löjlig. Men fördelen med ägare som inte förväntar sig direkt avkastning är att det kan möjliggöra en helt annan långsiktighet än vad som annars varit fallet, och ser man till hur ägarna agerat så här långt så kan det visa sig vara en inte betydelselös skillnad och fördel mot hur framför allt Roman Abramovich agerat i Chelsea.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Man Citys offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Det har varit en återkommande kritik mot Roberto Mancinis taktiska upplägg, från mig och flera med mig, att laget spelar för snålt offensivt för att kunna gå hela vägen och faktiskt vinna ligan. Och Man Citys offensiva profil från förra säsongen bekräftar denna tes. Laget har en conversion rate som är fullt tillräcklig, vilket man förmodligen till stor del kan tacka Carlos Tevez för, men som topplag skapar man alltså färre målchanser än ligans genomsnitt och klart färre än genomsnittet för ligans topplag.

Det beror naturligtvis inte på att spelarkvaliteten är otillräcklig, utan på andra rent taktiska beslut. Man City spelar ett spel baserat på bollinnehav som är väldigt fokuserat på att täcka upp framför den egna backlinjen där syftet i vissa matcher är att kontrollera snarare än att vinna dem. Taktiken är i mångt och mycket italienskt inspirerad och bygger på tanken om ett delat lag. Men, om Man City ska utmana om ligatiteln på blodigt allvar så måste laget börja skapa fler chanser.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Man Citys defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Med en sådan defensiv orientation på sitt mittfält skulle man kunna tänka sig att Man City också borde ranka väldigt bra utifrån defensiv prestation. Och visst ser det klart bättre ut i det avseendet för Man City. Förvisso släpper Man City till förvånansvärt många skott och målchanser mot det egna målet, särskilt för att vara ett topplag, men om man ser till hur låg andel av dessa skott som faktiskt träffar mål så får man förmoda att Man City lyckas tämligen väl med att degradera kvaliteten på dessa avslut. Man tvingar med andra ord motståndet att ta skott från dåliga lägen.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Shay Given, Stuart Taylor, Joe Hart, David Gonzalez, Gunnar Nielsen.

Försvarare. Micah Richards, Wayne Bridge, Vincent Kompany, Pablo Zabaleta, Aleksandr Kolarov, Nedum Onuoha, Jerome Boateng, Joleon Lescott, Greg Cunningham, Kolo Toure, Dedryck Boyata, Ben Mee, Ryan McGivern, Kieran Trippier, Reece Wabara, Gael Clichy, Stefan Savic.

Mittfältare. Michael Johnson, James Milner, Shaun Wright-Phillips, Adam Johnson, Gareth Barry, David Silva, Kelvin Etuhu, Nigel De Jong, Vladimir Weiss, Yaya Toure, Abdisalam Ibrahim, Chris Chantler, Omar Elabdellaoui, Abdul Razak.

Anfallare. Emmanuel Adebayor, Edin Dzeko, Roque Santa Cruz, Jo, Carlos Tevez, Craig Bellamy, Alex Nimely, Mario Balotelli, John Guidetti.

Spelare in: Gael Clichy (Arsenal, £7m), Stefan Savic (Partizan, £6m).

Spelare ut: Patrick Vieira (släppt), Shaleum Logan (släppt), Javan Vidal (släppt), James Poole (släppt).

Transferbudget. Okänd. Frågan gäller inte storleken på plånboken utan snarare viljan, eller rättare sagt viljorna. Från ägarhåll har man sina funderingar med anledning av UEFA:s kommande financial fair play-regler och man vill att klubben först ska göra sig av med sitt högavlönade dödkött, vilket är svårt då det är väldigt högavlönat dödkött. Roberto Mancini å andra sidan hoppas kunna ge sig ut på åtminstone ännu en köprusch.

Behovsanalys. Man City har kvalitetsspelare across the board, vad man nu bör satsa på är att värva ett fåtal karaktärsstarka truppspelare som ger truppen bredd och uthållighet över en hel lång säsong. Detta blir inte mindre viktigt i och med att ligan nu måste balanseras med Champions League-spel. Köpen av Clichy och Savic andas också just detta tänkesätt. Man Citys brist på kreativitet på mittfältet är förvisso främst en taktisk fråga, men en central offensiv mittfältare kan förstärka laget och ge det fler alternativ. Det är också möjligt att förstärka lagets högerkant.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Taktiken. Defensivt lämnar inte Man City mycket att önska men laget måste våga bli mer skapande och därmed risktagande offensivt för att kunna gå hela vägen i ligan. Dilemmat ligger i att åstadkomma detta utan att förlora alltför mycket i defensiv soliditet. Andra lag visar att detta är möjligt. Samtidigt är inte den taktiska balansen som krävs i ligan densamma som krävs för att lyckas i Champions League, där en defensiv balans vanligtvis premieras. Är Mancini tillräckligt taktisk flexibel för att hantera denna balansgång?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Hur väl lyckas Man City hantera de tuffa och stundtals motstridiga fysiska såväl som mentala krav på spelartruppen som uppstår när laget måste balansera såväl en titelstrid i ligan som en framgångsrik Champions League-kampanj?

:::

MANAGERSTATUS

Roberto Mancini (+++). Efter att ha vunnit FA-cupen och tagit klubben till Champions League så är det mission accomplished för Mancini och han borde därför sitta relativt säkert. Men relationen med ägarna är stundtals frostig och om prestationerna inte fortsätter hålla i sig och förbättras denna säsong så kan hans situation bli knölig.

:::

OM MAN CITY VORE EN FILMSTJÄRNA

Marilyn Monroe. Avfärdas av många som ytligt ögongodis men uppvisar oanat djup och speciell talang under ytan. Kan brista ut i anfall av dramatik, volatilitet och egensinnighet men lyckas förvånansvärt ofta också hålla sig samman och höja sig med uppgiften.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#19) - Chelsea

Manager: Andre Villas-Boas
Arena:
Stamford Bridge – 41,841
Ligaplacering 2010/11:
2:a
Femårs snittplacering:
2,0 (2-1-3-2-2)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Närmast obegränsad om än också oberäknelig. Budskapen från ägarhåll har varit något tudelade de senaste åren. Ena dagen ska man skära på kostnader, andra dagen ska man satsa på ungdomar, tredje dagen värvar man anfallare igen för £50m. Förmågan att köpa vad man vill ha finns där fortfarande, det oklara är viljan. Klubben är också en stabil Champions League-deltagare och har på så vis alla möjligheter i världen att locka världens bästa spelare till sig.

Kärnkompetens. Det är lätt att prata om pengar när det gäller Chelsea men man ska också komma ihåg att Chelsea generellt sett spenderat sina pengar klokt och faktiskt byggt ett väldigt stabilt och välbalanserat lag i vilket det är relativt lätt för nya spelare att komma in och hitta sin roll. Chelsea är inget fåfängeprojekt i stil med Real Madrids värsta upplagor.

Konkurrensfördel. Roman Abramovich är svår att komma förbi som Chelseas stora konkurrensfördel, men samtidigt också något utav deras organisatoriska akilleshäl. Chelseas framgångar under 2000-talet och framåt är helt och hållet Abramovichs verk, men dessa framgångar hade förmodligen varit fler och större om Abramovich hade begränsat sig till att finansiera klubben snarare än att styra den från baksätet.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Chelseas offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Det som känns bekant med Chelseas offensiva profil är tyngden, Chelsea är ett tungt lag i såväl fysisk som mental mening. Chelsea är ett lag som skapar chanser och som utsätter motståndarnas backlinje för ett konstant tryck även i matcher där man kanske inte spelar särskilt bra. Att Chelsea är laget i ligan som skapar klart flest skott och målchanser förvånar inte.

Däremot är Chelsea anmärkningsvärt dåliga på att omvandla dessa skott och målchanser till mål. Här är man alltså klart sämre än genomsnittet för ligans topplag och till och med sämre än ligans genomsnitt, vilket är klart anmärkningsvärt när man har anfallare som Drogba, Anelka och Torres i laguppställningen.

Men det gör också att det är svårt att göra gällande att det är kvaliteten i Chelseas anfallslinje som utgör lagets problem. Då får man istället börja fundera över kvaliteten på de chanser som mittfältet skapar, och hur väl organiserat anfallet är som en kollektiv helhet. Helt klart är att Chelsea anfaller mycket, men förmodligen inte på rätt sätt.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Chelseas defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Chelseas tyngd är än en gång framträdande i lagets defensiva profil. Laget släpper till äckligt få målchanser, man använder mittfältet till att täcka upp framför backlinjen och helt sonika kväva motståndarnas tendenser till eget anfallsspel. Detta har man gemensamt med Arsenal tillsammans med vilka man är tämligen klart bäst i ligan på att förhindra motståndarna från att över huvud taget komma till målchanser.

Däremot så ger andelen av dessa målchanser som tillåts träffa mål även här anledning att fungera över organisationen och samordningen i Chelseas backlinje. Även i detta avseende ligger man alltså långt bakom genomsnittet för ligans topplag och klart bakom genomsnittet för ligan som helhet. Det bekräftar bilden från Chelseas matcher där det förvånansvärt ofta varit strul just i backlinjen.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Peter Cech, Rhys Taylor, Ross Turnbull, Henrique Hilario, Matej Delac, Thibaut Courtois.

Försvarare. Branislav Ivanovic, Ashley Cole, David Luiz, Jose Bosingwa, Paulo Ferreira, John Terry, Alex, Patrick van Aanholt, Ryan Bertrand, Ben Gordon.

Mittfältare. Michael Essien, Ramires, Frank Lampard, Yossi Benayoun, John Obi Mikel, Florent Malouda, Yuri Zhirkov, Josh McEachran, Conor Clifford, Michael Woods.

Anfallare. Fernando Torres, Didier Drogba, Salomon Kalou, Daniel Sturridge, Nicolas Anelka, Gael Kakuta, Adam Phillip.

Spelare in: Lucas Piazon (Sao Paolo, okänt), Thibaut Courtois (Genk, £5m).

Spelare ut: Michael Mancienne (Hamburg, £3m), Michael Woods (släppt), Jeffrey Bruma (Hamburg, lån).

Transferbudget. Oerhört svår att förutsäga då Chelsea inte är en klubb som behöver följa gängse ekonomisk rationalitet. Den kan vara obefintlig och den kan vara obegränsad, allt utifrån Abramovichs vilja. Dock så är Chelseas trupp i behov av en uppfräschning och med Villas-Boas som nytillträdd manager så kan man tänka sig att det kommer in några profilvärvningar under sommaren.

Behovsanalys. Chelseas behov återfinns framför allt på det offensiva mittfältet där kreativiteten och fantasin inte riktigt finns i tillräcklig utsträckning, det behövs även en back-up till Frank Lampard som inte längre kan förväntas spela precis varje match på högsta nivå. Rollbesättningen i anfallet behöver även redas ut och Chelsea skulle förmodligen också må bra av lite ökad bredd i försvaret. Med Essien på skadelistan under det närmaste halvåret så kan man tänka sig att Chelsea även söker en balansmittfältare.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Squad Management. Chelsea rör sig oundvikligen mot en generationsväxling med ett lagbygge som i grund och botten varit detsamma sedan laget slog igenom i mitten av 00-talet. Det är egentligen för lång tid i dessa sammanhang, men Chelsea har tvingats dit utav en kombination av en misslyckad satsning på ungdomsakademin och en karusell av managers in och ut. Villas-Boas måste rensa ut de element som inte längre tillför energi till truppen och tillföra energi med egna idéer och nya spelare. Ger Chelseas ledning Villas-Boas de resurser, den självständighet och inte minst den tid som krävs för detta projekt?!

Anfallsspelet. Lite för många gånger under den gångna säsongen så körde Chelsea helt enkelt fast. Laget lyckades inte hitta lösningar på de problem som uppstod mot motståndarnas backlinje, man hade inte den nödvändiga organiserade kreativiteten. Under våren var det också tämligen tydligt att rollfördelningen mellan anfallarna, då framför allt Torres och Drogba, var otydlig. Om dessa aspekter reds ut är Chelsea återigen ett vansinnigt farligt lag för alla rivaler i England och i Europa. Det är samtidigt ett egomässigt getingbo. Klarar Villas-Boas uppgiften?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Har Villas-Boas den personliga auktoritet internt i klubben, såväl mot ägare som mot det egna omklädningsrummet, som krävs för att lägga det fundament och genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att bygga Chelsea 2.0?

:::

MANAGERSTATUS

Andre Villas-Boas (++++). Under Roman Abramovich är det förmodligen omöjligt att ha fem plus i det här avseendet, men jag tänker sticka ut hakan och säga att Villas-Boas faktiskt sitter säkert under minst en hel säsong och en därpå följande säsong, nästan oberoende av lagets resultat. Någon gång måste ju Roman tröttna på att sparka managers.

:::

OM CHELSEA VORE EN FILMSTJÄRNA

Tom Cruise. Obestridligt talangfull och alltid ett pålitligt dragplåster i the box-office. Tveklöst vacker att titta på men man gör förmodligen klokast i att inte titta under ytan då alla former av galenskap tenderar att tränga fram när man minst anar och ännu mindre vill.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#18) - Wigan Athletic

Manager: Roberto Martinez
Arena:
DW Stadium – 25,138
Ligaplacering 2010/11:
16:e
Femårs snittplacering:
14,8 (16-16-11-14-17)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Wigan är en klubb med närmast ynkliga resurser och förutsättningar. Utan ägaren Dave Whelan så skulle klubben förmodligen inte existera, definitivt inte så högt upp i seriesystemet som den nu gör. Klubben har en förtvivlat liten supporterbas i en stad där rugbyn är största sporten och i regionen konkurrerar man med drakar som Liverpool och Man Utd, med många flera, om utrymmet. Staden i sig är liten och tämligen ointressant. Wigan är för närvarande humlan som inte fattat att den inte kan flyga.

Kärnkompetens. Med Roberto Martinez ankomst till klubben har man försökt bygga upp ett eget spel som syftar till att ta dem vidare uppåt i Premier League-tabellen, det ger laget en annan potential än flertalet andra lag i botten av tabellen.

Konkurrensfördel. Spelmodellen tillsammans med det spanska tränarteamet och klubbens erkänt duktiga scoutingnätverk i Sydamerika har gett klubben god tillgång till skickliga spelare från dessa länder strax de stora klubbarnas radar, och gjort Wigan till en form av andra inkörsport eller bakväg till den professionella fotbollen i Europa och England. Wigan har utnyttjat detta förhållande på ett bra sätt.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Wigans offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

En intressant reflektion är att Wigans offensiva profil är närmast spegelvänd om man jämför med Wolves. Wolves producerar mindre chanser men klarar sig kvar tack vare en väldigt hög effektivitet. Wigan producerar nästan lika många chanser som ligans genomsnitt men har ligans överlägset sämsta conversion rate. Båda lagen klarade sig med nöd och näppe kvar i Premier League förra säsongen.

Det illustrerar dels att förmågan att skapa chanser förmodligen är relativt sett mer betydelsefull för att särskilja lagen på tabellens nedre halva. Men dels att Wigan skulle ha mycket att vinna på att förbättra sitt anfallsspel och på förstärka samspelet mellan mittfält och anfall och därigenom öka kvaliteten på lagets målchanser.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Wigans defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Wigans defensiva profil följer samma mönster som den offensiva. Wigan är förhållandevis skickliga på att förhindra motståndarna att skapa målchanser och skott, i det avseendet är man klart bättre än genomsnittet för bottenlagen i ligan. Emellertid är man sämst i ligan när det kommer till att plocka bort de målchanser som uppstår. Kvaliteten och organisationen i backlinjen är otillräcklig.

Det är på sitt sätt intressant att jämföra Wigan med Arsenal, då det är två lag som med lite olika utgångspunkter har som ambition att spela fotboll på samma sätt. Båda lagen visar upp samma mönster. De är relativt sett väldigt starka på mittfältet men förhållandevis och förvånansvärt svaga framför de båda målen. Det är en spelfilosofi som måhända överbetonar mittfältets roll på fotbollsplanen.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Chris Kirkland, Ali Al-Habsi.

Försvarare. Steve Gohouri, Antolin Alcaraz, Gary Caldwell, Emmerson Boyce, Ronnie Stam, Adrian Lopez, Maynor Figueroa, Jordan Robinson, Roman Golobart, Jordan Mustoe, Adam Buxton.

Mittfältare. James McCarthy, Hendry Thomas, Ben Watson, Charles N’Zogbia, Jordi Gomez, James McArthur, Mohamed Diame, Daniel Redmond, Callum Morris.

Anfallare. Franco Di Santo, Victor Moses, Conor Sammon, Hugo Rodallega, Callum McManaman, Mauro Boselli.

Spelare in: Ali Al-Habsi (Bolton, £4m).

Spelare ut: Steven Caldwell (släppt), Daniel de Ridder (släppt), Jason Koumas (släppt), Mike Pollitt (släppt).

Transferbudget. Martinez har ingen stor transferbudget att arbeta med men den kan växa mot hans vilja om klubben säljer viktiga spelare som N’Zogbia, Rodallega, McCarthy och Diame.

Behovsanalys. Wigan har ett taktiskt problem i det att de försök de gjort att investera i anfallslinjen har misslyckats tämligen spektakulärt, exempelvis Di Santo och Boselli, Rodallega saknar helt enkelt en vettig back-up och Wigans offensiv blir därmed också rätt ensidig. I övrigt så är det av yttersta vikt att förstärka en högst osäker backlinje som sånär kostade Wigan lagets Premier League-status den gångna säsongen.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Behålla spelare. Framgång för Wigan är och förblir att hålla sig kvar i Premier League, mycket av klubbens fortsatta existens hänger på det. Givet den målsättningen är det inom den närmaste tidsramen absolut livsviktigt att man lyckas behålla lagets bästa och viktigaste spelare som N’Zogbia, Rodallega och McCarthy. Utan dem försvinner lagets hela ryggrad och de skulle vara närmast omöjliga att ersätta på kort sikt. Klarar Wigan av att hålla kvar spelarna i klubben?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Kan Wigan och Roberto Martinez ta laget upp till nästa nivå där spelet inte bara är trevligt och småvackert utan också framgångsrikt och vägvinnande?

:::

MANAGERSTATUS

Roberto Martinez (++++). Martinez hade fått garantier redan innan ligaavslutningen om att han skulle sitta kvar på posten även om Wigan åkte ur Premier League. Han är vida uppskattad på DW Stadium och av DW själv, den enda farhågan är att en större klubb kniper honom.

:::

OM WIGAN VORE EN FILMSTJÄRNA

Steve McQueen. Envis och något enveten, lägger minst lika mycket vikt vid stil som han gör vid substans. Ändå en sympatisk och lite småcool karaktär där ambitionen från och till överträffar förmågan och vars flyktförsök inte sällan resulterar i antingen drunkning eller en i taggtråd intrasslad motorcykel.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#17) - Wolverhampton Wanderers

Manager: Mick McCarthy
Arena:
Molineux Stadium – 29,195
Ligaplacering 2010/11:
17:e
Femårs snittplacering:
21,0 (17-15-21-27-25)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Wolves är en av de få klubbar i Premier League som visar upp en faktisk lönsamhet, vilket gör deras prestation att hålla sig kvar i Premier League desto mer imponerande. Men det betyder också att klubben inte har väldigt mycket resurser att röra sig med. Vad det ger är en form av stabilitet som gör att klubben framstår som trygg och säker för spelare av en viss kaliber att binda sig till.

Kärnkompetens. Wolves har specialiserat sig på att få ut maximalt av huvudsakligen brittiska fotbollsartisaner snarare än att investera i mer artistiska eller estetiska kvaliteter. Det har visat sig räcka hyfsat långt i den engelska ligan.

Konkurrensfördel. I Wolves fall är det inte relevant att prata så mycket om direkta konkurrensfördelar, några sådana har klubben förmodligen inte gentemot sina konkurrenter. För Wolves handlar det nu som tidigare om att helt enkelt göra de grundläggande sakerna bättre än sina konkurrenter, vilket man hittills har lyckats med.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Wolves offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Wolves offensiva profil ger närmast ett Jekyll och Hyde-intryck där laget har en smått fantastisk conversion rate, man sätter alltså en väldigt hög andel av sina skapade skott och målchanser. I det avseendet är alltså Wolves enastående nog bäst i ligan och vida bättre än såväl ligans genomsnitt som genomsnittet för lagen ovanför nedflyttningsstrecket.

Men det hjälper föga givet att Wolves samtidigt är laget i ligan som skapar klart minst skott och målchanser. Wolves conversion rate är med andra ord en stor bit av en liten kaka. I grund och botten speglar det ett mittfält som helt enkelt inte är förmöget att kontrollera spelskeendet på planen och som saknar den kreativa kapaciteten att generera målchanser. Om Wolves vill skapa ett säkert avstånd mellan sig själva och nedflyttningsstrecket så är det detta som först och främst måste åtgärdas.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Wolves defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Defensivt står sig Wolves bättre i konkurrensen. Förvisso släpper mittfältet också här till för många målchanser och försvarslinjen är inte alldeles effektiv i att få bort dessa målchanser. Men något annat är förvisso heller inte att förvänta sig för ett lag som tillbringar mestadelen av sin tid inblandade i ligans bottenstrid.

Wolves ligger samtidigt mer eller mindre precis på genomsnittet i defensivt hänseende för de lag som håller sig strax ovanför nedflyttningsstrecket, i det avseendet presterar alltså Wolves som man kan förvänta sig av dem. Men även här skulle nog först och främst mittfältet behöva förstärkas för att reducera dels mängden målchanser motståndarna tillåts och dels kvaliteten på dessa målchanser.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Wayne Hennessey, Carl Ikeme, Dorus de Vries.

Försvarare. George Elokobi, Richard Stearman, Greg Halford, Jody Craddock, Christophe Berra, Steven Mouyokolo, Ronald Zubar, Kevin Foley, Ethan Ebanks-Landell, Danny Batth, Scott Malone, Matt Doherty, Roger Johnson.

Mittfältare. David Edwards, Michael Kightly, Karl Henry, Stephen Hunt, Matthew Jarvis, Adam Hammill, Nenad Milijas, Jamie O’Hara, Adlene Guedioura, David Davis, Nathaniel Mendez-Laing.

Anfallare. Sylvan Ebanks-Blake, Steven Fletcher, Stephen Ward, Sam Vokes, Andrew Keogh, Leigh Griffiths, Kevin Doyle, Sam Winnall, Ashley Hemmings, James Spray.

Spelare in: Dorus de Vries (Swansea, free), Jamie O’Hara (Tottenham, £5m), Roger Johnson (Birmingham, £7m).

Spelare ut: David Jones (släppt), Marcus Hahnemann (släppt), Nathan Rooney (släppt).

Transferbudget. Förra säsongen spenderade Wolves närmare £18m under sommarfönstret. Klubbens ordförande, Steve Morgan, har klart och tydligt indikerat att några sådana summor blir det inte fråga om att spendera den här sommaren.

Behovsanalys. Mittfältet är den position på planen som Wolves först och främst behöver arbeta med att förstärka, såväl offensivt som defensivt. Läggas till det bör en mittback som kan leda laget bakifrån. Beroende på om klubben lyckas behålla Matt Jarvis eller ej så kan en till ytter, efter att man permanentat Jamie O’Haras övergång, vara aktuell.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Mittfältet. Om Wolves ska lyckas gå igenom den här säsongen utan att befinna sig indragen i ännu en segdragen och dramatisk nedflyttningskamp så måste man hitta ett eget konstruktivt mittfältsspel. Ironiskt nog passar Wolves spel ändå väldigt bra mot ligans topplag, som samtliga hade oväntat stora problem mot just Wolves förra säsongen, men Wolves misslyckas samtidigt med att ta många viktiga poäng mot övriga lag runtomkring dem själva i tabellen. Har Wolves råd?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Wolves har visat sig väldigt effektiva och framgångsrika mot topplagen, men kan Wolves lära sig att också föra spelet mot lag som inte tar spelet till dem på samma sätt?

:::

MANAGERSTATUS

Mick McCarthy (++++). Så säker som en manager i bottenträsket kan bli, McCarthy hade förmodligen suttit kvar på posten även om Wolves åkt ur Premier League förra säsongen.

:::

OM WOLVES VORE EN FILMSTJÄRNA

Robert De Niro. Engagerad och intensiv skådespelare som frodas i de svåra rollerna och i samhällets undervegetation. Är inte främmande för våldets rengörande karaktär men har också visat på senare tid börjat visa upp en mer distanserad och humoristisk hållning till sig själv. I am not an animal!

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#16) - Sunderland

Manager: Steve Bruce
Arena:
Stadium of Light – 49,000
Ligaplacering 2010/11:
10:a
Femårs snittplacering:
15,0 (10-13-16-15-21)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Sunderland är en stabil klubb med en ekonomiskt ansvarsfull ägare i form av Ellis Short. Det betyder att klubben i stor utsträckning måste agera inom ramen för sin egen verksamhetsbudget. Samtidigt är Sunderland en klubb med en stor supporterbas och med en egen arena med passande storlek. Det är alltså en klubb med tämligen stabil ekonomisk grund att stå på. Klubben har även etablerat sig i Premier League vilket gör det lättare att attrahera spelare till klubben.

Kärnkompetens. Sunderland har en produktiv ungdomsakademi som laget däremot borde utnyttja i större utsträckning än vad man gör i dagsläget för att kunna fokusera sina värvningar på spetskvalitet snarare än breddspelare. Man får känslan av Sunderland som en klubb som inte riktigt tar tillvara sina styrkor.

Konkurrensfördel. Sunderland drivs ändå stabilt, säkert och långsiktigt under ett betryggande ägarskap. Sunderland har också en geografisk fördel i att vara en av endast ett fåtal toppklubbar uppe i nordöstra England, vilket ger dem ett regionalt oligopol att kunna utnyttja såväl vad gäller ekonomi som vad gäller spelare.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Sunderlands offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Sunderland är ett tämligen genomsnittligt lag i offensiva termer, man ligger mitt inne i ligans mittenkluster vad gäller såväl skapade skott och målchanser som effektivitet i avslutningarna. Om Sunderland vill börja kliva uppåt i tabellen och börja utmana på riktigt om de europeiska cupplatserna så är det emellertid tydligt att laget måste börja producera fler målchanser. Med andra ord så måste mittfältets offensiva kraft och kreativitet förstärkas.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Sunderlands defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Även defensivt är Sunderlands mittfält i behov av en uppryckning. Man släpper till alldeles för många skott och målchanser mot det egna målet, man klarar helt enkelt inte av att dominera eller kontrollera mittfältet under matcherna. I det avseendet ligger man klart efter både ligans genomsnitt och efter genomsnittet för de lag som konkurrerar om de europeiska cupplatserna.

Det finns även en klar och tydlig svaghet i Sunderlands backlinje i det att motståndarna tillåts ta skott från för bra lägen och backlinjen lyckas helt enkelt inte plocka bort bollarna som går in i det egna straffområdet i tillräckligt hög utsträckning. Det saknas med andra ord en samlande ledargestalt och organisator i Sunderlands backlinje.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Craig Gordon, Simon Mignolet, Trevor Carson.

Försvarare. Phil Bardsley, Michael Turner, Marcos Angeleri, Titus Bramble, Nyron Nosworthy, Anton Ferdinand, George McCartney, Matthew Kilgallon, Blair Adams, Michael Liddle, Louis Laing, Wes Brown, John O’Shea.

Mittfältare. Kieran Richardson, Lee Cattermole, Steed Malbranque, David Meyler, Jack Colback, Stephane Sessegnon, Adam Reed, Sebastian Larsson, David Vaughan, Craig Gardner.

Anfallare. Fraizer Campbell, David Healy, Jordan Cook, Billy Knott, Ryan Noble, Asamoah Gyan, Oumare Tounkara, Craig Lynch, Connor Wickham.

Spelare in: Sebastian Larsson (Birmingham, free) Keiren Westwood (Coventry, free), Ahmed Elmohamady (ENPPI, £2m), Connor Wickham (Ipswich, £12m), Ji Dong-Won (Chunnam Dragons, £2m), Craig Gardner (Birmingham, £5m), Wes Brown (Man Utd, £1m), John O’Shea (Man Utd, okänt), David Vaughan (Blackpool, free).

Spelare ut: Jordan Henderson (Liverpool, £16m), Boudewijn Zenden (släppt), Nathan Luscombe (släppt), Michael Kay (släppt), Cristian Riveros (Kayserispor, lån), Robert Weir (släppt), Jean-Yves Mvoto (släppt), Michael Kay (släppt).

Transferbudget. Sunderland har inlett sommaren tämligen aktivt både vad gäller att köpa och sälja spelare. Inför sommaren hade Sunderland £18m kvar att värva av från försäljningen av Darren Bent och i och med att man sålde Jordan Henderson till Liverpool för runt £20m så ökade Sunderlands plånbok betydligt. Ytterligare spelarförsäljningar ger Sunderland mer resurser att värva vidare för.

Behovsanalys. Steve Bruce har signalerat att han vill skaka om truppen rejält under sommaren och han har pratat om att värva åtta till nio spelare samtidigt som han gör sig av med motsvarande antal.  Och han har börjat i ett rasande tempo. Backlinjen har förstärkts med två Man Utd-importer. Mittfältet, som varit i stort behov av förstärkning, tappar förvisso Jordan Henderson men värvningar av Gardner, Larsson, Vaughan, Elmohamady och Dong-Won kompenserar mer än väl för detta. Anfallslinjen har kompletterats med det unga löftet Connor Wickham. Bruce har gått all-in tidigt under det här transferfönstret, och det ser lovande ut.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Förnyelse. Känslan av Sunderland är något utav ett lag som har hamnat lite i stiltje, det känns inte som att de riktigt kommer framåt i sin utveckling och står och trampar grus. Bruces ambition att genomföra en rejäl utrensning av truppen är förmodligen i grunden klok. Sådana processer är dock komplicerade och såväl tids- som tålamodskrävande, och de måste genomföras framgångsrikt utan att det som var lagets styrkor går förlorade på vägen. Har Sunderlands ägare och styrelse det tålamod som krävs för en sådan process?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Klarar Sunderland till sist av att få ordning på sin oerhört skadedrabbade anfallslinje och hitta ett effektivt anfall som kan spela tillsammans under längre tid?

:::

MANAGERSTATUS

Steve Bruce (++). Sunderlands ägare var klart och tydligt mindre imponerad av klubbens avslutning på förra säsongen så Steve Bruce behöver förmodligen leverera en bra start på den här säsongen för att lugna hans arbetsgivares oro över klubbens färdriktning.

:::

OM SUNDERLAND VORE EN FILMSTJÄRNA

Samuel L. Jackson. Who’s the black cat that won’t cop out when there’s danger all about? Right on! Det finns liksom inget subtilt med Jackson utan precis allt görs på full volym. Han är ingen direkt vän av otydlighet och obeslutsamhet, man står och frågar sig själv vad mot honom på egen risk.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#15) - Liverpool

Manager: Kenny Dalglish
Arena:
Anfield – 45,276
Ligaplacering 2010/11:
6:e
Femårs snittplacering:
4,4 (6-7-2-4-3)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Det efterlängtade ägarbytet under förra säsongen förändrade inte bara klubben rent psykologiskt utan tog en ekonomiskt om inte utarmad så i alla fall exploaterad klubb och lösgjorde större resurser. Ägarnas tydliga målsättning är en målmedveten satsning och de har tveklöst frigjort nödvändiga resurser för en sådan. Liverpool är en klubb som alltid kommer att kunna attrahera spelare, även om de just i nuläget har något utav en nackdel av att inte kunna garantera vare sig titlar eller Champions League-spel.

Kärnkompetens. Kenny Dalglish är en långtida student av engelsk fotboll och är kunnig inte bara i det avseendet utan också i vad det innebär att spela för en klubb som Liverpool. Tillsammans med en väldigt systematisk så kallad moneyball-strategi så kan det utgöra grunden för ett nytt starkt lagbygge på Anfield.

Konkurrensfördel. Liverpools stora konkurrensfördel är i nuläget varumärke och trovärdighet. Klubben satsar framåt och när Liverpool säger att de gör det så är det trovärdigt på ett annat sätt än när många andra klubbar gör det. Det är ovärderligt när det gäller att kunna övertyga både gamla och nya spelare om klubbens framtid.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Liverpools offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Sett till Liverpools uttalade ambition att återigen slå sig in bland Champions League-lagen och på lite sikt utmana om ligatiteln så framstår det som helt uppenbart att lagets offensiv måste förstärkas såväl i termer som att skapa chanser men också i termer av hur effektiv man är på att avsluta skott och målchanser.

Det är däremot inte helt uppenbart vad exakt som är problemet. Förvisso är det tydligt att Liverpools mittfält skapar mindre chanser än vad genomsnittet för ligans topplag mäktar med och i den meningen så skulle laget vinna på att försöka öka den andelen. Samtidigt skapar man inte så väldigt mycket mindre än mästarlaget Man Utd i det avseendet, emellertid har man en dramatiskt lägre conversion rate än dem. Och inte bara dem, man är i det avseendet ett av ligans svagaste lag.

Det sista antyder att Liverpools anfallslinje helt enkelt inte har levererat. Att den riktiga spetsen saknas alternativt att kvaliteten på de chanser som Liverpools mittfält lyckas skapa helt enkelt inte är tillräcklig, anfallarna ges helt enkelt för svåra lägen. Hur som helst så är det här statistik som inte förändras betydelsefullt mellan förra säsongens höst och vår, när Liverpool hade två helt olika anfallsuppsättningar.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Liverpools defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Om offensiven är något utav ett dilemma för Liverpool så är defensiven det inte. I det avseendet håller klubben snarast mästarklass om än det är precis på håret sett till antalet skott och målchanser som man låter motståndarna skapa mot det egna målet. Det är hur som helst tämligen imponerande givet Liverpools skadeproblem i backlinjen under den gångna säsongen tillsammans med det faktum att man under våren spelat in unga spelare på båda ytterbackspositionerna.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Brad Jones, Pepe Reina, Martin Hansen, Peter Gulacsi, Doni.

Försvarare. Glen Johnson, Emiliano Insua, Daniel Agger, Fabio Aurelio, Sotirios Kyrgiakos, Danny Wilson, Jamie Carragher, Martin Kelly, Steven Irwin, Martin Skrtel, John Flanagan, Daniel Ayala, Emmanuel Mendy, Jack Robinson.

Mittfältare. Raul Meireles, Steven Gerrard, Joe Cole, Jordan Henderson, Maxi Rodriguez, Lucas, Jay Spearing, Christian Poulsen, Alberto Aquilani, Jonjo Shelvey, Conor Coady, Thomas Ince, Charlie Adam, Stewart Downing.

Anfallare. Luis Suarez, Nabil El Zhar, Andy Carroll, Daniel Pacheco, Milan Jovanovic, Dirk Kuyt, David N’Gog, Nathan Eccleston, David Amoo.

Spelare in: Jordan Henderson (Sunderland, £16m), Charlie Adam (Blackpool, £7m), Stewart Downing (Aston Villa, £20m), Doni (Roma).

Spelare ut: Stephen Darby (Rochdale, lån), Paul Konchesky (Leicester, £1,5m).

Transferbudget. Samtliga personer inblandade i Liverpools ledning har uttalat att Liverpool kommer att förstärka rejält under sommaren och konkurrera om de bästa spelarna på transfermarknaden. Deras agerande under sommarens första halva bekräftar onekligen denna bild.

Behovsanalys. Laget skulle må bra av ett större djup i backlinjen som inte gör dem så utsatta vid skador, laget behöver dessutom en vänsterback. Då kvaliteten bakom Suarez och Carroll är rätt låg så skulle Liverpool även behöva värva bredd till anfallet. Laget är väldigt väl besatt på det centrala mittfältet men det saknas kvalitet på de båda yttermittfältspositionerna, framför allt vänsterkanten, om man vill börja åtgärda lagets offensiva brister. Men Liverpool behöver också bli av med spelare, både för att banta spelartruppen och för att skära lönebudgeten.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Trupputrensning. Liverpool satsar framåt men flera av tidigare regimers misslyckade ”projekt” är kvar i truppen och utgör en trång sektion för lagets utveckling såväl sportsligt truppmässigt som ekonomiskt lönemässigt. Det är viktigt att bli av med dessa spelare för att frigöra utrymme för Liverpools nya lagbygge att kunna ta full och fast form. Liverpool har också en uppsjö av akademitalanger där klubben måste bestämma sig för vilka som är tillräckligt bra och vilka som bör skeppas vidare. Kan Liverpool hitta köpare för sina dyra misstag?!

Management. Kenny Dalglish måste omsätta vårens mentala och symboliska uppsving till en permanent revolution på Anfield. Det betyder att han måste se till att spelarna inte bara levererar publikbefriande sound bites i media utan poängvinnande prestationer på planen. Det betyder att han måste få laget att leverera inte bara i medvind utan också i oundviklig motgång. Han måste, till skillnad från sina närmaste företrädare, veta när han måste våga ta en risk för att få önskad avkastning. Kan Dalglish upprätthålla detta under en hel lång säsong?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Kan Liverpool skapa den nödvändiga offensiva magin mellan Steven Gerrard och de två spelarna i anfallet, utan att samtidigt reducera övriga centrala mittfältare till statistroller?

:::

MANAGERSTATUS

Kenny Dalglish (+++++). Orubblig. Det tog bara veckor för Dalglish att förvandla en klubb i kris till något helt annat. Dalglish har en enorm symbolisk betydelse på och runt Anfield och han är den främsta anledningen till att FSG:s projekt för renovering av klubben ligger före tidsplanen.

:::

OM LIVERPOOL VORE EN FILMSTJÄRNA

Al Pacino. Växte fram under 1970-talet och stod för några minnesvärda insatser under detta och därpå följande årtionde och nådde sitt artistiska zenit mot slutet av 1980-talet. Glöden har falnat något sedan dess och det är inte längre de främsta manuskripten som passerar hans skrivbord, men han förblir ändå lika högljutt storvulen. Whoo-ah!

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#14) - Bolton Wanderers

Manager: Owen Coyle
Arena:
Reebok Stadium – 28,723
Ligaplacering 2010/11:
14:e
Femårs snittplacering:
12,8 (14-14-13-16-7)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Bolton är och förblir en klubb med ordentliga ekonomiska bekymmer och därmed också en klubb utan något reellt handlingsutrymme när det kommer till att förstärka och utveckla laget. Trots imponerande säsonger så har Bolton heller inte lyckats kvalificera sig för europeiskt cupspel, vilket betyder att de inte heller har det skyltfönstret att erbjuda potentiella nya spelare.

Kärnkompetens. Likt ett par andra klubbar är Bolton traditionellt en klubb som lyckas få ut mycket värde för sina pengar, de är bra på att lappa ihop lag av relativt okända spelare och erfarna journeymen. Den traditionen inleddes med Sam Allardyce och har fortsatts under Owen Coyles ledarskap.

Konkurrensfördel. Under sina år i Premier League så har man lyckats etablera sig i divisionen. Man har kunnat bygga ekonomin därefter och man kan planera utan att behöva vara mer än normalt orolig för nedflyttningsstrecket. Det har gett Bolton en värdefull trygghet och gör dem också till ett säkrare alternativ för spelare som väljer mellan Premier League-klubbar på den nedre tabellhalvan.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Boltons offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Offensivt producerar Bolton på ungefär motsvarande sätt som flerparten av mittenklubbar i Premier League. De befinner sig i ett kluster runt genomsnittets hårkors tillsammans med klubbar som Aston Villa, Everton, Stoke, Newcastle och Fulham. Diagrammet illustrerar hur Bolton skapar målchanser och skott i förväntad utsträckning men att man är relativt svaga när det kommer till att avsluta dessa chanser. Bolton har med andra ord inte den mest produktiva eller effektiva anfallsuppsättningen.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Boltons defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Boltons något större problem utifrån en taktisk synvinkel avslöjas när man analyserar lagets defensiva prestationer. Där ligger man klart sämre till än såväl ligans genomsnitt som genomsnittet för lagen i mitten av tabellen. Problemet är tufalt.

Backlinjen klarar i för låg utsträckning av att plocka bort motståndarnas målchanser och dessutom, det taktiskt sett största problemet, så tillåts motståndarna skapa på tok för många chanser mot det egna målet. I just det avseendet är Bolton sämst i ligan. Owen Coyle har förbättrat Boltons offensiv, men det har skett på bekostnad av lagets defensiva soliditet.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Adam Bogdan, Rob Lainton, Jussi Jaaskelainen.

Försvarare. Gretar Rafn Steinsson, Paul Robinson, Gary Cahill, Zat Knight, Sam Ricketts, Marcos Alonso, David Wheater.

Mittfältare. Fabrice Muamba, Matthew Taylor, Stewart Holden, Martin Petrov, Mark Davies, Sean Davis, Chung-Yong Lee, Josh Vela, Gavin McCann, Darren Pratley.

Anfallare. Kevin Davies, Ivan Klasnic, Robbie Blake, Michael O’Halloran, Tope Obadeyi, Tom Eaves.

Spelare in: Darren Pratley (Swansea, free).

Spelare ut: Johan Elmander (Galatasaray, free), Jlloyd Samuel (släppt), Joey O’Brien (släppt), Tamir Cohen (släppt), Ricardo Gardner (släppt), Ali Al-Habsi (Wigan, £4m).

Transferbudget. Försvinnande liten och Owen Coyle kommer förväntas kunna koka soppa på småspik. Det är emellertid inte omöjligt att Bolton kan få fram lite pengar genom att sälja spelare som Gary Cahill och Ali Al-Habsi.

Behovsanalys. Bolton behöver tämligen akut ersätta den flyktade Johan Elmander och det till Chelsea återvändande lånet Daniel Sturridge, som gjorde sådan succé i klubben under våren. Utöver det så skulle Bolton verkligen må bra av att kunna plocka in ytterligare en mittback, helt nödvändigt om Cahill säljs.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Behålla spelare. Det är förmodligen ingen slump att spelare som Johan Elmander och Gary Cahill väljer att inte stanna kvar i klubben eller se sig om efter nya klubbar. Bolton har inte riktigt de ekonomiska och därmed heller inte de sportsliga förutsättningarna att börja hävda sig högre upp i tabellen. Det riskerar bli en ond cirkel som får klubben att istället börja sväva nedåt i tabellen. Klarar Bolton av att stoppa utflödet?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Kan Owen Coyle åstadkomma små underverk med Boltons spelartrupp ännu en säsong eller är det här säsongen då humlan lär sig att den inte kan flyga?

:::

MANAGERSTATUS

Owen Coyle (++++). Coyle är uppskattad av klubbens styrelse och beundrad av supportrarna, så han sitter väldigt säkert på sin post trots att förra säsongen avslutades så mjäkigt. Den stora farhågan är snarare att han ska värvas av någon större klubb.

:::

OM BOLTON VORE EN FILMSTJÄRNA

Daniel Radcliffe. Förväntas agera heroiskt i sällskap av andra uppenbart mer talangfulla magiker. Trollar ofta fram något improviserat som då och då räddar dagen, men man kan inte låta bli att irritera sig på hans ständigt närvarande och distraherande angst och i slutänden är det svårt att föreställa sig hur han på ett trovärdigt sätt ska kunna hantera kampen mot sina fiender.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#13) - Blackburn Rovers

Manager: Steve Kean
Arena:
Ewood Park – 31,367
Ligaplacering 2010/11:
15:e
Femårs snittplacering:
11,4 (15-10-15-7-10)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Blackburns nya ägare Venkys är tvivelsutan en resursstark ägare och affärslogiken bakom deras ägande går ut på att äga en Premier League-klubb med något mer lyskraft och profilstyrka än att med nöd och näppe klara nytt kontrakt. Den ekonomiska potentialen finns där, men Blackburn är helt enkelt inte ett tillräckligt attraktivt namn för att locka de större eller mer etablerade namnen till klubben.

Kärnkompetens. Spelmässigt har Blackburn tappat sin specifika kompetens i och med irrationella managerbyten och inte minst då den indiska ägarfamiljens uttalade önskan att ”spela mer som Barcelona”. Blackburn riskerar på så vis bli en klubb som försöker spela utöver sina resurser. Blackburn har en unik och svårimiterbar kompetens i sin ungdomsakademi, men det återstår att se hur stort genomslag denna får under Venkys ägarskap.

Konkurrensfördel. Tveksamma fördelar rent kompetensmässigt, men Venkys resurser ger klubben potentiella fördelar gentemot sina närmaste konkurrenter. Men ägarsituationen är på det stora hela inte något som hjälper klubben.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Blackburns offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Något överraskande så producerar den offensiva analysen av Blackburn en bild som visar ett lag som är ett av de mer effektiva i ligan vad gäller effektiviteten i sina avslutningar. Här ligger man klart över såväl ligans genomsnitt som genomsnittet för lagen precis ovanför nedflyttningsstrecket. Blackburn har med andra ord en väl fungerande anfallslinje i det avseendet.

Men det får man emellertid relativt lite ut av då man samtidigt är ett av ligans allra sämsta lag när det gäller att skapa skott och målchanser. Blackburns mittfält håller med andra ord inte måttet samtidigt som det är ett något talande symptom för vad som kan uppfattas som en brist på egen spelidé, eller i alla fall en splittrad spelidé.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Blackburns defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Blackburns mittfältsproblematik håller i sig när man kommer till den defensiva analysen av laget. Backlinjen plockar bort motståndarnas skott och målchanser i en utsträckning som tämligen precist motsvarar ligans genomsnitt, vilket är något bättre än vad man kan förvänta sig från ett av ligans bottenlag. Men motståndarna tillåts å andra sidan producera alldeles för många skott och målchanser mot Blackburn, vars mittfält alltså inte förmår förhindra detta spelskeende. Även i detta avseende är Blackburn ett av ligans allra sämsta och mest givmilda lag.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Paul Robinson, Mark Bunn, Jake Kean.

Försvarare. Martin Olsson, Christopher Samba, Gael Givet, Ryan Nelsen, Michel Salgado, Gavin Gunning, Grant Hanley, Josh Morris.

Mittfältare. Brett Emerton, David Dunn, Mauro Formica, Vince Grella, Morten Gamst Pedersen, Amine Linganzi, Steven N’Zonzi, Keith Andrews, Aaron Doran, Herold Goulon, Jason Lowe, Robbie Cotton.

Anfallare. Nikola Kalinic, Ruben Rochina, Nick Blackman, David Hoilett, Jason Roberts, Zac Aley.

Spelare in:

Spelare ut: Phil Jones (Man Utd, £16,5m), Frank Fielding (Derby, okänt), Jason Brown (släppt), Zurab Khizanishvili (släppt), Benjani (släppt), Maceo Rigters (släppt).

Transferbudget. Enligt Kean så har Venkys gett honom tillgång till en ”very competitive budget, miles bigger than in the past”. Samtidigt talar han om att behålla spelare som Benjani och att förlänga lånekontrakten på Roque Santa Cruz, Mame Biram Diouf och Jermaine Jones. Risken är att Venkys är en ägare som gillar att prata om värvningar mer än att faktiskt ta tag i dem.

Behovsanalys. Blackburns behov beror till stor del på hur många av lånen som kan förnyas. Dessutom behöver man ersätta Phil Jones i försvaret som lämnat klubben. Utöver det så måste huvudprioritet för Kean vara att förstärka lagets mittfält, såväl offensivt som defensivt.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Management. Den faktor som främst kommer lyfta eller hålla Blackburn tillbaka under den här och kommande säsonger är kvaliteten på klubbens management. Det fordrar en manager som är kompetent i termer av att förstärka truppen, att lägga upp en framgångsrik taktik och i att skydda lagets intressen gentemot ägarna. Det fordrar ägarna som känner till och inte överstiger sin roll i och för klubben. Det fordrar ett tidsperspektiv som siktar längre än enbart nästa kvartalsrapport. Klarar Steve Kean av att balansera dessa uppgifter?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Har Blackburns ägare något genuint intresse av att utveckla laget vidare eller är man nöjd med att äga en Premier League-klubb?

:::

MANAGERSTATUS

Steve Kean (+). Ett klarat Premier League-kontrakt på säsongens sista dag räddade Kean från en sommarinkvisition runt hans position, men Venky sägs vara minst sagt delade kring honom som manager. Sitter kvar på nåder och jag betvivlar att det räcker till säkert länge.

:::

OM BLACKBURN VORE EN FILMSTJÄRNA

Michael J. Fox. Nyckeln till framgång antogs vara att försöka hitta tillbaka till framtiden. Bidragen hittills har dock främst varit av det mer komiska slaget och det har lagts ned mycket tid på spin. En ärftlig sjukdom har bidragit till en uppfattad förvirring. Hey McFly, are you chicken?

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#12) - Newcastle United

Manager: Alan Pardew
Arena:
St James’ Park – 52,409
Ligaplacering 2010/11:
12:e
Femårs snittplacering:
15,0 (12-21-18-12-12)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Newcastle är en lokal storklubb och kan på så vis bygga på en stor supporterbas. Denna i kombination med en av Premier Leagues största arenor ger klubben höga intäkter. Newcastle är med andra ord en klubb med goda ekonomiska resurser och som genom sin status är ett attraktivt alternativ för de allra flesta spelarna i England och övriga Europa.

Kärnkompetens. Newcastle har en viss historia av tämligen vidlyftiga spelaraffärer, men vad som verkligen gör klubben långsiktigt konkurrenskraftig är deras produktiva akademi som regelbundet tar fram nya talanger som dels breddar och förstärker spelartruppen och dels finansierar delar av klubbens verksamhet om de säljs vidare. Detta är en särskilt viktig aspekt som Newcastle har en uttalad strategi att röra sig mer i riktningen åt att utveckla unga spelare snarare än att köpa färdiga.

Konkurrensfördel. Newcastles främsta konkurrensfördel är deras stora supporterbas tillsammans med dess renommé som storklubb. Detta ger dem en större trovärdighet och ett större handlingsutrymme jämfört med deras närmaste konkurrenter. Klubbens historiska brist på långsiktig ledning och strategi har emellertid förhindrat den från att ta steget vidare.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Newcastles offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Det går inte att rikta någon allvarligare kritik mot Newcastles offensiva produktion. Framför allt inte när man tar i beaktande att de trots allt var en nykomling under säsongen som gått. Man ligger bra till i termer av effektivitet i avslutningarna. Detta trots att man förlorade sin främste anfallare i januari. Man skapar också antal chanser i motsvarande utsträckning som ligans genomsnitt och man ligger i det avseendet bra till om man tittar nedåt i tabellen.

Newcastles uttalade ambition är emellertid att titta uppåt i tabellen mot dess övre halva och på lite sikt mot europaplatserna. På ännu längre sikt är det inte omöjligt att Newcastle till och med tänker sig att börja utmana på riktigt i toppen av tabellen i ett syfte att försöka kvalificera sig till Champions League. I det avseendet är det tämligen tydligt att Newcastle behöver förbättra sitt offensiva mittfältsspel och på så vis skapa betydligt fler chanser än vad man gör nu.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Newcastles defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Man förväntar sig inte att hitta en nykomling i Premier League i diagrammets bästa kvadrant i termer av defensiv soliditet. Kanske minst av allt Newcastle som ju är en klubb med något utav en bohemstämpel över sig. Men det är alltså vad vi gör. Newcastle är med andra ord både bra på att förhindra motståndarna från att skapa målchanser, och därtill är man även bra på att städa bort de målchanser som ändå dyker upp. I det avseendet är Newcastle inte bara klart bättre än ligans genomsnitt, man är snudd på mästarklass.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Steve Harper, Fraser Forster, Tim Krul, Ole Soderberg.

Försvarare. Fabricio Coloccini, Jose Enrique, Mike Williamson, Danny Simpson, James Perch, Ryan Taylor, Steven Taylor, Tamas Kadar, James Tavernier, Ben Tozer, Matthew Grieve.

Mittfältare. Joey Barton, Yohan Cabaye, Danny Guthrie, Wayne Routledge, Peter Lovenkrands, Dan Gosling, Alan Smith, Jonas Gutierrez, Cheik Tiote, Kazenga Lua Lua, Haris Vukic, Shane Ferguson, Bradden Inman, Hatem Ben Arfa, Joan Simun Edmundsson, Sylvain Marveaux.

Anfallare. Xisco, Leon Best, Demba Ba, Shola Ameobi, Nile Ranger, Ryan Donaldson, Phil Airey, Michael Richardson, Sammy Ameobi.

Spelare in: Yohan Cabaye (Lille, £4,3m), Sylvain Marveaux (Rennes, free), Demba Ba (West Ham, free), Mehdi Abeid (Lens, okänt).

Spelare ut: Kevin Nolan (West Ham, £4m), Sol Campbell (släppt), Shefki Kuqi (släppt).

Transferbudget. Efter att ha sålt Andy Carroll för £35m så har £20m öronmärkts för nya transfers, därutöver kan plånboken växa ytterligare genom att sälja spelare, där Kevin Nolan var ett första exempel på det. Newcastle har varit aktiva under sommarens första halva och redan värvat framstående spelare som Cabaye, Marveaux och Demba Ba.

Behovsanalys. Newcastle behöver tämligen uppenbart ersätta den offensiva kraft som Andy Carroll utgjorde. Värvningen av Demba Ba ska förmodligen ses som ett steg i den riktningen. Därtill behöver Kevin Nolan ersättas på mittfältet vilket är mer komplicerat. Newcastle behöver en central kreativ kraft på mittfältet tillsammans med en spetsavslutare.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Harmoni. Det har varit en såväl händelserik som upprivande inledning på sommaren för Newcastle. Ett par illustra värvningar har kommit in men samtidigt har lagets ledargestalt Kevin Nolan sålts, till West Ham av alla ställen, vilket har rivit upp arga känslor såväl bland supportrar som i spelartruppen. Fler tongivande spelare ryktas vara på väg att lämna. Även om de stannar kvar, kan Newcastle få arbetsro under den kommande säsongen?!

Långsiktighet. Newcastles stora akilleshäl genom åren. Mike Ashley har inte direkt visat prov på några större förmågor i det här avseendet. Samtidigt är det helt nödvändigt om Newcastle vill ta steget uppåt i tabellen och börja konkurrera med sina likar i tabelltoppen. Med fem år kvar på Alan Pardews kontrakt, som luftlandsatts av just Ashley och som ändå gjort en bra start på sin tid i klubben, så är läget förmodligen så gynnsamt som det någonsin blir under Ashley. Klarar Mike Ashley av att hålla fingrarna ur syltburken?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Lyckas Alan Pardew få ihop ett lag av Newcastle snarare än en hoper enskilt talangfulla spelare?

:::

MANAGERSTATUS

Alan Pardew (+++). Tiden har visat att ingen manager sitter det minsta säkert under Mike Ashley, men Pardew borde rimligtvis befinna sig så nära det som möjligt med ett långt kontrakt under armen tillsammans med en klart godkänd inledning på sin tid på Tyneside.

:::

OM NEWCASTLE VORE EN FILMSTJÄRNA

Johnny Depp. En tokigt talangfull thespian som inspirerande varierar det mörka med det ljusa, och vars scenframträdanden följer en stig snitslad mellan det flummigt halvnormala, det småtokigt absurda ända ut till det sanslöst storgalna. Savvy?

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#11) - Stoke City

Manager: Tony Pulis
Arena:
Britannia Stadium – 28,384
Ligaplacering 2010/11:
13:e
Femårs snittplacering:
17,2 (13-11-12-22-28)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. För att vara så pass nyligen anlända till Premier League så är Stoke en klubb med förvånansvärt goda resurser. Det stora skälet till det är Peter Coates, styrelseordföranden och tillika lokal affärsman som finansierat en stor del av Stokes verksamhet under senare år. Nu är det inga enorma summor som spenderas, men vad det framför allt betyder är att Stoke står bättre rustat än många motsvarande klubbar när det gäller att kunna behålla sin kärna av lite viktigare spelare.

Kärnkompetens. Stokes stora fördel är att de inte krånglar till saker. De har en enkel och okomplicerad spelmodell och håller sig stenhårt till den, värvar spelare utifrån denna spelmodell och utnyttjar den såväl maximalt som innovativt. Det är måhända inte någon populär egen spelidé, men en egen spelidé är det icke desto mindre.

Konkurrensfördel. Långsiktighet har också visat sig vara en av Stokes stora fördelar gentemot sina konkurrenter, och i det har man relationen mellan Coates och Pulis att tacka för mycket. Pulis har getts tid att forma laget i sin avbild och Coates resurser har gjort detta möjligt även över tid.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Stokes offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Stokes profil vad gäller offensiv produktion kan knappast beskrivas som överraskande. Laget avslutar något bättre än genomsnittet men man skapar förhållandevis lite skott och målchanser på egen hand. Stokes offensiv går inte primärt ut på att bygga upp ett konstruktivt anfallsspel från mittfältet utan på att snabbt försöka passera mittfältet antingen genom en snabb omställning eller via en fast situation.

Stoke ligger i det här avseendet under genomsnittet för såväl ligan som helhet som för lagen i mitten av tabellen. Men givet Stokes facit i Premier League de senaste säsongerna så finns det anledning att misstänka att siffrorna riskerar luras i det här fallet. Stokes taktik fungerar uppenbarligen och det vore därför mindre begåvat att förändra den i någon större utsträckning. Det framstår emellertid som uppenbart att nästa steg i Stokes taktiska utveckling bör vara att försöka hitta ett mittfältsspel som genererar fler skott och målchanser.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Stokes defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Givet att Stoke trots allt ses som ett tämligen försvarsinriktat lag så är det en något förbryllande bild som förmedlas i diagrammet. I termer av antal skott och målchanser man låter motståndarna skapa så ligger man förvisso bara strax över ligans genomsnitt och därtill under genomsnittet för lagen i mitten av tabellen. Däremot är det en förvånansvärt hög andel av dessa skott och målchanser som faktiskt tillåts träffa mål och i det avseendet så ligger man klart sämre till än genomsnittet.

Förmodligen är även detta en produkt av Stokes handbollsliknande mittfältstaktik, tillsammans med förhållandevis svaga ytterbackar. Stoke är inte ett lag som pressar högt utan som faller djupt för att göra det trångt framför det egna målet. Motståndarna tillåts alltså passera mittfältet förhållandevis ostört och uppmuntras att utifrån mata bollarna in i straffområdet. Den höga siffran i accuracy antyder att detta är en något riskabel defensiv taktik för Stoke.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Asmir Begovic, Carlo Nash, Thomas Sorensen.

Försvarare. Danny Higginbotham, Robert Huth, Danny Collins, Ryan Shawcross, Andrew Davies, Andy Wilkinson, Ryan Shotton, Jonathan Woodgate.

Mittfältare. Marc Wilson, Glenn Whelan, Tom Soares, Danny Pugh, Salif Diao, Jermaine Pennant, Dean Whitehead, Michael Tonge, Rory Delap, Matthew Etherington, Ben Marshall, Matthew Lund.

Anfallare. Kenwyne Jones, Ricardo Fuller, Mamady Sidibe, Jon Walters, Louis Moult, Carlton Cole.

Spelare in: Carlton Cole (West Ham, £6m), Jonathan Woodgate (Tottenham, free).

Spelare ut: Abdoulaye Faye (West Ham, free), Eidur Gudjohnsen (släppt), Ibrahima Sonko (släppt).

Transferbudget. När Pulis vill ha något så brukar inte Coates säga nej. Stoke har slagit sitt egna transferrekord fyra gånger under de senaste två åren och mycket talar för att de kommer göra det igen. En nettospendering uppåt £20m framstår inte som osannolikt.

Behovsanalys. Utifrån den defensiva analysen kan man dra slutsatsen att Stoke behöver förstärka sitt försvarsspel, och sett till Stokes rapporterade intresse i Birminghams Scott Dann och tidigare Man Utds Wes Brown så ser det ut som att Pulis håller med. Ytterbackspositionerna behöver definitivt förstärkas. En central mittfältare är behövligt om man bättre vill kunna skydda den egna backlinjen. Dessutom vore det lite intressant att se vad Stoke skulle kunna åstadkomma med en mer tekniskt orienterad anfallare som alternativ.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Sommaren. Med Tony Pulis vid rodret så är det ingen tvekan om att vi vet vad vi kommer att få med Stoke under säsongen. Det är den stora fördelen med den formen av kontinuitet, och Stoke är på intet sätt någon förhandskandidat för nedflyttning. Om Stoke vill ta ytterligare kliv framåt och börja titta uppåt i tabellen så hänger mycket på hur väl Pulis och hans stab hanterar den här sommarens transferfönster. Klarar Stoke av att hitta inte bara tillräckligt bra utan också de rätta karaktärsspelarna?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Vad händer med Stoke när de måste balansera europeiskt cupspel och ligaspel, och vad händer med europeiskt cupspel när det måste balansera Stoke?

:::

MANAGERSTATUS

Tony Pulis (+++++). Sitter säkert som amen i kyrkan och ett brev på posten. Det var bara någon månad sedan som Peter Coates, Stokes styrelseordförande, beskrev Pulis som Stokes bäste manager någonsin. Och det med goda skäl. Inte ens en osannolik nedflyttning skulle hota Pulis.

:::

OM STOKE VORE EN FILMSTJÄRNA

Gene Hackman. Hårdnackad och oslipad, grisig och gräslig, inte det minsta vacker att titta på men likt en bilolycka så är man närmast oförmögen att slita bort blicken från allt som händer. En skoningslös fysikalitet gör honom oförlåtlig i mångas ögon, särskilt för de med en french connection.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#10) - Fulham

Manager: Martin Jol
Arena:
Craven Cottage – 25,700
Ligaplacering 2010/11:
8:a
Femårs snittplacering:
12,0 (8-12-7-17-16)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. I Mohamed Al-Fayed har Fulham något så förhållandevis unikt som en resursstark men samtidigt tålmodig ägare som tar ett långsiktigt perspektiv på ledningen av klubben. Ett förhållande som man förmodligen kan förklara med Al-Fayeds starka kopplingar i det lokala samhället. Fulham är i mångt och mycket en lokal klubb som etablerat sig i Premier League och nu därtill med Europa League-fotboll på menyn har en ännu bättre chans än tidigare att locka de lite mer namnkunniga spelarna till sig.

Kärnkompetens. Fulham drivs med ett långsiktigt tänkande som har gett dem fördelar på sikt jämfört med sina konkurrenter, klubbens värvningspolitik är såväl sund som väldigt ofta lyckad. Man gör sällan misstag och när man gör dem är de inte särskilt dyra. En långsiktig satsning på en egen ungdomsakademi börjar till sist också betala sig.

Konkurrensfördel. Det som framför allt skiljt Fulham från många av deras direkta konkurrenter, som fått dras med större problem, är just klubbens ägarförhållanden. Det har medfört en ytterst hälsosam stabilitet som skapat en trygghet både på och vid sidan av planen.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Fulhams offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Bilden av Fulhams offensiva produktion speglar i mångt och mycket klubbens status. Man ligger runt ligans genomsnitt vad gäller såväl att skapa chanser som att avsluta chanser. Vill Fulham rent offensivt ta nästa steg framåt så handlar det först och främst om att börja skapa fler chanser. Med andra ord förstärka den kreativa delen av lagets mittfält. Emellertid betraktar jag det i Fulhams fall som först och främst en taktisk fråga snarare än en fråga om vilka spelare som finns i laget.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Fulhams defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Något kontraintuitivt så visar det sig emellertid att Fulhams defensiv inte är lagets starkaste sida. Särskilt om man betänker klubbens ambition som att befästa sig på tabellens övre halva och konkurrera om Europa League-platserna. Det grundläggande problemet är att man låter motståndarna skapa för många skott och målchanser, även om också backlinjen i sig skulle behöva förstärkas.

Även defensivt är det med andra ord på mittfältet som Fulham behöver hitta en bättre lösning. Motståndarna tillåts alltför ofta spela sig förbi Fulhams mittfält och för stora ytor lämnas framför den egna backlinjen. Fulham ger intrycket av ett handbollslag snarare än ett fotbollslag, bra framför de båda målen men mittfältet verkar man betrakta som något utav en transportsträcka av fotbollsplanen.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Mark Schwarzer, David Stockdale, Pascal Zuberbuhler, Neil Etheridge, Csaba Somogyi.

Försvarare. Stephen Kelly, Carlos Salcido, Brede Hangeland, Chris Baird, Philippe Senderos, Aaron Hughes, Matthew Briggs, Rafik Halliche, Keanu Marsh-Brown, Alex Smith, John Arne Riise.

Mittfältare. Steve Sidwell, Danny Murphy, Damien Duff, Björn Helge Riise, Dickson Etuhu, Clint Dempsey, Jonathan Greening, Simon Davies, Matthew Saunders.

Anfallare. Andrew Johnson, Bobby Zamora, Moussa Dembele, Danny Hoesen, Lauri Dalla Valle.

Spelare in: Dan Burn (Darlington, okänt), Csaba Somogyi (Rakospalotai, free), John Arne Riise (Roma, £2,4m).

Spelare ut: Zoltan Gera (släppt), Eddie Johnson (släppt), Diomansy Kamara (släppt), John Pantsil (släppt), Kagisho Dikgacoi (Crystal Palace, okänt).

Transferbudget. Al-Fayed brukar alltid kunna tillhandahålla klubbens manager en hyfsad transferbudget. Med en ny manager vid rodret finns förmodligen ännu större möjligheter till det. Försäljningar av Carlos Salcido och Andrew Johnson kan ge klubben extra medel att värva nya spelare för.

Behovsanalys. Det är inte mycket som rent spelarmässigt är fel med Fulhams trupp, först och främst skulle nog laget vinna på att förstärka backlinjen på dess olika positioner. Med spel i Europa League så skulle truppen även må bra av att breddas. I övrigt så beror det till stor del på vilka planer nye managern Martin Jol har för laget.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Martin Jol. Det var inte medtaget i Fulhams planer att tappa Mark Hughes efter bara en enda säsong. Klubben vände sig istället till Martin Jol, och mycket av Fulhams framgång den kommande säsongen kommer att bero på om Jol lyckas bättre under sin andra sejour i Premier League än vad han gjorde under sin första. Kan Martin Jol tillföra något till Fulham?!

Europa. Det finns modern historia när det gäller Fulham och Europa League och inte minst fansen kommer vilja se ett allvarligt försök att upprepa succén från 2009/10. Men många bittra erfarenheter visar att det kan vara ett elände att försöka balansera europeiskt cupspel med inhemskt ligaspel och det är en klar risk att det ena sker på bekostnad av det andra. Klarar klubben i så fall av att prioritera?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Klarar Fulham framgångsrikt av omställningen till en tredje manager på bara tre säsonger?

:::

MANAGERSTATUS

Martin Jol (++++). Nytillsatt manager och Fulhams ägare Al-Fayed är känd som lojal och tålmodig med sina managers, samtidigt som han förmodligen är rätt trött på de senaste årens managerkarusell på Craven Cottage. Jol sitter tämligen säkert.

:::

OM FULHAM VORE EN FILMSTJÄRNA

Hugh Grant. Den pojkaktigt velige virrpannan som efter fyra sorger och en bedrövelse ändå till sist på något oförklarligt sätt lyckas få den vackra kvinnan och halva kungariket. Charm och romantik javisst, men anar man ändå inte något lite lurigt bakom kalufsen?

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#9) - West Bromwich Albion

Manager: Roy Hodgson
Arena:
The Hawthorns – 26,484
Ligaplacering 2010/11:
11:a
Femårs snittplacering:
19,6 (11-22-20-21-24)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. West Brom är känd som något utav en jojo-klubb, vilket inte har bidragit till klubbens förmåga att skapa vare sig finansiell eller spelarmässig stabilitet. Men förra säsongen under först Roberto Di Matteo och därefter Roy Hodgson så kunde West Brom till sist ta ett steg uppåt i Premier League-hierarkin och etablera sig på en elfteplats. Det betyder att West Brom med ett större mått av trovärdighet kan erbjuda regelbundet Premier League-spel till potentiella nya spelare.

Kärnkompetens. Det är rätt svårt att identifiera en specifik kärnkompetens för West Brom, likt flera andra lag så handlar det kort och gott om att lyckas få ut det bästa av de resurser och de spelare man har tillgång till. Det som lyfte West Brom i tabellen den gångna säsongen var framför allt ett snabbt och effektivt omställningsspel.

Konkurrensfördel. Givet att West Broms målsättning fortsatt måste vara att hålla sig kvar i Premier League så har klubben en konkurrensfördel primärt i en för närvarande väldigt väl sammansatt och anpassad spelartrupp. Utifrån sin elfteplats förra säsongen kan man stegvis bygga vidare på denna.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

West Broms offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Något förvånande så kan vi utläsa ur diagrammet att offensiven var ett viktigt grundfundament i West Broms marsch uppåt i tabellen. I det avseendet är man nämligen bättre än ligans genomsnitt, vilket är positivt givet att klubbens nästa ambition bör vara att etablera sig som åtminstone ett mittenlag i Premier League.

Särskilt imponerande är förmodligen West Broms skottproduktion som ligger väl i jämvikt med flertalet av ligans bästa lag. Det visar på två saker. Dels att West Brom har ett kreativt skickligt mittfält som är kapabelt att generera målchanser i hög utsträckning. Dels på att West Broms omställningsspel sker väldigt målmedvetet och effektivt.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

West Broms defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Defensivt ser det emellertid sämre ut för West Brom. Förvisso så lyckas man förhindra motståndarna från att komma till skottlägen och målchanser i rimlig utsträckning, man är i det avseendet bättre än genomsnittet för lagen i tabellens mitt. Men en alldeles för hög andel av motståndarnas skott tillåts å andra sidan träffa målet.

West Brom har med andra ord rätt stora problem med sin backlinje. Den statistiska analysen bekräftas av hur vi såg West Brom spela under den förra säsongen. Lagets försvar visade sig vid alldeles för många gånger vara slapphänt, okoncentrerat och oorganiserat där motståndarlagen förvånansvärt ofta tilläts få helt öppna lägen. West Brom har med andra ord ett stort jobb framför sig att reda ut sitt försvarsspel.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Boaz Myhill, Luke Daniels.

Försvarare. Joe Mattock, Jonas Olsson, Marek Cech, Pablo Ibanez, Billy Jones, Nicky Shorey, Craig Dawson, James Hurst, Gabriel Tamas, Paul Scharner, Paul Downing, Gonzalo Jara.

Mittfältare. Somen Tchoyi, James Morrison, Chris Brunt, Sam Mantom, Steven Reid, Jerome Thomas, Graham Dorrans, Youssuf Mulumbu, George Thorne, Romaine Sawyers, Kayelden Brown.

Anfallare. Roman Bednar, Ishmael Miller, Chris Wood, Peter Odemwingie, Marc-Antoine Fortune, Simon Cox, Lateef Elford-Alliyu, Saido Berahino.

Spelare in: Billy Jones (Preston, free), Gareth McAuley (Ipswich, free).

Spelare ut: Abdoulaye Meite (släppt), Gianni Zuiverloon (släppt), Giles Barnes (släppt), Dean Kiely (släppt), Scott Carson (Bursaspor, £2,1m), Marcus Haber (släppt).

Transferbudget. West Broms styrelseordförande Jeremy Pearce har ett rykte om sig att vara tämligen konservativ på transfermarknaden, å andra sidan lär Hodgson sikta på att förstärka laget under sommaren, framför allt då defensivt. Men man ska ändå inte förvänta sig att laget spenderar mer än runt £10-15m.

Behovsanalys. Analysen av West Broms fjolårssäsong talar sitt tydliga språk, West Brom måste förstärka sin defensiv, särskilt som lagets ordinarie målvakt och ett par försvarare också lämnat klubben. Laget behöver organisation och försvarare med auktoritet. Det vore inte helt överraskande om Hodgson ännu en gång värvade med sig Paul Konchesky från sin inte alltför lyckade sejour på Anfield. En stor del av West Broms sommaraktivitet kommer också bero på om man lyckas behålla Peter Odemwingie eller ej.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Försvaret. Nyckeln för West Brom att realisera sina ambitioner måste vara att säkra upp defensiven. Lyckas klubben med det så har man väldigt goda förutsättningar att etablera sig som ett stabilt Premier League-lag och på lite sikt möjligen också konkurrera om europaplatser. Med Roy Hodgson som manager så borde defensiven vara ett prioriterat område. Men klarar West Brom att balansera en starkare defensiv med ett fortsatt produktivt anfallsspel?!

Behålla spelare. Nyckelspelare som Tchoyi, Brunt, Morrison och Odemwingie har gjort strålande säsonger men de är därmed också aktade villebråd på transfermarknaden för större klubbar. Det är samtidigt väldigt viktiga och väl anpassade spelare för West Broms offensiva spel och laget skulle förmodligen få mycket svårt att ersätta dem oavsett hur bra betalt de får för dem. Men tackar verkligen West Broms styrelse nej till höga bud på dessa spelare?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Var förra säsongen en one-hit-wonder för West Brom eller kan de ta ett längre kliv den här säsongen utan att slå i Premier Leagues glastak?

:::

MANAGERSTATUS

Roy Hodgson (++++). Givet sin väldigt positiva effekt på laget under förra säsongens våravslutning så sitter Roy Hodgson förmodligen så säkert på sin position som det är möjligt för en manager i en dylik klubb att göra. West Brom måste förmodligen kollapsa under säsongens första halva för att Hodgson ska behöva oroa sig för jobbet.

:::

OM WEST BROM VORE EN FILMSTJÄRNA

Marlon Brando. En abstrakt blandning av kraft och känsla, av brittisk brutalitet och sydeuropeisk finess. Och även om ett antal stora prestationer har gjorts i färg så råder det ändå ingen tvekan om att han var som allra bäst i svart och vitt.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#8) - Swansea City

Manager: Brendan Rodgers
Arena:
Liberty Stadium – 20,532
Ligaplacering 2010/11:
C-3:a
Femårs snittplacering:
C-14,8 (23-27-28-45-51)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Swansea är ingen nykomling som är direkt in the money som dyker upp i Premier League den här säsongen. Klubben har marscherat sakta men säkert uppför seriepyramiden för att till slut alltså som första walesiska lag lyckas nå Premier League. Man har en trogen supporterskara med vilken man regelbundet lyckas fylla upp sin måttligt stora arena. Swanseas förra säsong var till inte ringa del baserad på inlånade spelare.

Kärnkompetens. Det som till viss del skiljer ut Swansea från flera andra lag som tagit resan upp från The Championship till Premier League är att man är ett i huvudsak spelande lag, vars taktik baseras på bollinnehav och ett snabbt passningsspel. Till skillnad från exempelvis Blackpool förra säsongen så har Swansea emellertid också ett starkt försvarsspel.

Konkurrensfördel. Det som framför allt talar till Swanseas fördel är att man i stor utsträckning har en egen spelmodell med vilken man inte bara är bekant, utan som dessutom har potential att redan från början faktiskt kunna fungera i Premier League. Det särskiljer dem i mina ögon från både Norwich och QPR.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Swanseas offensiva produktion under 2010/11 får värderas utifrån att de då spelade i The Championship.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Swansea skiljer sig i termer av offensiv produktion från övriga nykomlingar i det att man förvisso inte är fullt så effektiva framför målet, men å andra sidan så skapar laget fler skott och målchanser. Detta är överensstämmande med Swanseas spelfilosofi baserad på bollinnehav och passningsspel.

Om vi följer de gulstreckade linjerna, som markerar genomsnittet för de lag som precis klarade sig kvar i Premier League, så märker vi även att det som framför allt kännetecknar Premier Leagues bottenlag är att de skapar förhållandevis lite chanser. Ur det perspektivet står med andra ord Swansea väl rustade i offensiv mening givet att deras ambition är att hålla sig kvar i Premier League.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Swanseas defensiva soliditet under 2010/11 får värderas utifrån att de då spelade i The Championship.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Den defensiva analysen bekräftar Swanseas defensiva kompetens, man ligger som enda nykomling under vad som är Premier Leagues genomsnitt för både antal skott totalt som för antal skott på mål. Förvisso är detta baserat på en säsong i The Championship där man var ett topplag, men jämför man med övriga två nykomlingar så ser det ändå klart bra ut.

En fascinerande detalj är att Swanseas defensiva profil ligger så nära just Man Utds och Evertons, vilket möjligen antyder att man har en liknande approach i sitt försvarsspel; trots att man alltså har en spelfilosofi generellt som kanske snarast påminner om Arsenals eller Chelseas.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. David Cornell, Yves Ma-Kalambay.

Försvarare. Ashley Williams, Neil Taylor, Alan Tate, Garry Monk, Albert Serran, Angel Rangel, Jamie Grimes, Joe Walsh, Daniel Alfei, Steve Caulker.

Mittfältare. Ferrie Bodde, Ryan Harley, David Cotterill, Leon Britton, Andrea Orlandi, Nathan Dyer, Shaun MacDonald, Joe Allen, Mark Gower, Kemy Agustien, Thomas Butler, Ashley Richards, Lee Lucas.

Anfallare. Craig Beattie, Danny Graham, Cedric van der Gun, Stephen Dobbie, Luke Moore, Gorka Pintado, Scott Sinclair, Chad Bond, Kerry Morgan, Casey Thomas.

Spelare in: Danny Graham (Watford, £3,5m), Steve Caulker (Tottenham, lån).

Spelare ut: Darren Pratley (släppt), Scott Donnelly (Wycombe, lån), Dorus de Vries (Wolves, free).

Transferbudget. Med tanke på att Swansea köptes för £1 för bara tio år sedan så ska man förvänta sig en försiktig approach under sommaren. Klubben sägs ha en transferbudget mellan £5-10m. Swansea har förmodligen den tunnaste truppen av de tre nykomlingarna, så man kan tänka sig att det kommer vara viss aktivitet.

Behovsanalys. I och med att Fabio Borinis lånetid i klubben tagit slut så behöver Swansea helt klart kompensera för det offensiva bortfallet. Värvningen av Danny Graham från Watford är förmodligen ägnad att åstadkomma detta. I övrigt så skulle Swansea förmodligen må bra av att göra en spetsvärvning med Premier League-erfarenhet till respektive lagdel, vilket också skulle öka truppens bredd. Brendan Rodgers gamla klubb Reading, eller varför inte Blackpool, skulle kunna vara tänkbara jaktmarker.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Offensiven. Defensivt håller Swansea förmodligen tillräckligt hög klass. Men det som kommer att avgöra huruvida Swansea lyckas hålla sig kvar i Premier League är framför allt i vilken utsträckning de kan lyckas få genomslag med sitt offensiva spel. Swansea påminner rätt mycket om Wigan i sin approach till sitt offensiva spel, och Wigan har stora problem att hävda sig offensivt (mer om det senare). Räcker Swanseas offensiv till eller kommer man väga för lätt när man ställs mot Premier League-försvar?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Är det möjligt för en ”spelande” nykomling att hävda sig och klara sig kvar i Premier League, eller kommer Swansea gå samma öde till mötes som Burnley och Blackpool före dem?

:::

MANAGERSTATUS

Brendan Rodgers (++++). Som managern som såg till att Swansea blev den första walesiska klubben att spela i Premier League så är Rodgers jobb mer eller mindre idiotsäkert.

:::

OM SWANSEA VORE EN FILMSTJÄRNA

Keanu Reeves. Tämligen trevlig att titta på men i fullständig avsaknad det nödvändiga djupet för att kunna leverera de riktigt tunga prestationerna. Löper risken att finna sig själv på för djupt vatten tillsammans med de riktigt tunga namnen utan att kunna klämma fram något mer eller mindre talande än ”whooa!”.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#7) - Arsenal

Manager: Arsene Wenger
Arena:
Emirates Stadium – 60,355
Ligaplacering 2010/11:
4:a
Femårs snittplacering:
3,6 (4-3-4-3-4)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Arsenal som klubb har en väldigt stabil ekonomi vilket teoretiskt innebär att de har stora resurser att tillgå. Dessa resurser har man emellertid valt att applicera på ett delvis annorlunda sätt från sina konkurrenter. Man har medvetet valt att satsa på att utveckla unga spelare och tillämpar med det i åtanke en form av solidarisk lönepolitik. Arsenal har därför svårt att attrahera de allra bästa spelarna, men man är en av världens kanske mest attraktiva klubbar för unga spelare dels på grund av sina löner och dels för att man med hög trovärdighet kan erbjuda chanser att spela fotboll på högsta nivå.

Kärnkompetens. Arsenal har byggt upp en otvivelaktig och svårimiterad kompetens runt att vara något utav en spelarfabrik och ett investmentbolag lika mycket som en fotbollsklubb. Man producerar fotbollsspelare som man därefter använder själva eller, i de allra flesta fall, säljer vidare för ett klart högre belopp än vad man köpte spelaren för. Och det som särskiljer Arsenal är att man gör detta väldigt envetet och i en hög kvantitet. Det är ekonomiskt fördelaktigt för Arsenal samtidigt som det ger spelartruppen den bredd som stabilt hållt laget kvar på Champions League-platserna under en tidsperiod av enorma kapitalinflöden i Premier League.

Konkurrensfördel. Det Arsenal missar i termer av tillgång till de absoluta världsspelarna kompenserar man åtminstone delvis för med en spelmodell som spelarna är väldigt väl bekanta och samkörda med och som producerar en snabb och teknisk fotboll som i sina bästa stunder kan bli för mycket för alla andra lag i ligan. En uniform spelmodell tillsammans med Arsenalfabrikens löpande band gör också att Arsenal i väldigt liten utsträckning gör sig beroende av enskilda spelare.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Arsenals offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

I termer av offensiv produktion är det kanske inte minst intressant att jämföra Arsenal och Man Utd, som båda är lag med liknande aspirationer. För bilden som framträder kan i princip inte vara så mycket mer annorlunda. Arsenal skapar betydligt fler skott och målchanser än vad Man Utd gör samtidigt som man emellertid är betydligt svagare på att utnyttja dessa målchanser. I det senare avseendet ligger Arsenal inte bara efter genomsnittet för ligans topplag utan också efter genomsnittet för ligan som helhet, vilket ju är något uppseendeväckande.

En given tolkning av det är att Arsenal har problem med anfallslinjen. Den tolkningen finner stöd i att lagets främste målskytt, Robin van Persie, ofta går skadad samt att dennes ersättare, Bendtner och Chamakh, inte haft önskad effekt för laget. En något annorlunda tolkning är att kvaliteten på de skott och målchanser som mittfältet skapar brister, att avsluten helt enkelt måste tas från för anfallarna ogynnsamma positioner. Hur som helst indikerar den offensiva analysen av Arsenal att mittfältet håller hög kreativ klass men att laget brister på planens sista tredjedel.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Arsenals defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Arsenals spelfilosofi är baserad på högt eget bollinnehav, vilket låter som en offensiv tanke men som också har defensiva implikationer. Har det egna laget bollen så är det nämligen svårt för motståndarna att skapa chanser. Detta avspeglas tydligt i den defensiva analysen av Arsenal som visar hur Arsenal släpper till väldigt få skott per match mot det egna målet. Återigen är den givna analysen att Arsenals mittfält håller väldigt hög klass.

Mer oroväckande rent analytiskt för Arsenals räkning är att andelen av de avlossade skotten och målchanserna som faktiskt träffar mål är förhållandevis hög, klart högre än såväl genomsnittet för ligan som helhet och definitivt högre än genomsnittet för topplagen. Återigen så är den givna tolkningen av detta en otillräckligt organiserad, möjligen något slapphänt och inte tillräckligt kraftfull backlinje. Om mittens rike är Arsenals så framträder det också som ett lag som har tydliga problem framför de båda målen.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Manuel Almunia, Lukasz Fabianski, Wojciech Szczesny, James Shea.

Försvarare. Bacary Sagna, Thomas Vermaelen, Laurent Koscielny, Sebastien Squillaci, Johan Djourou, Kieran Gibbs, Gavin Hoyte, Ignasi Miquel, Kyle Bartley.

Mittfältare. Abou Diaby, Cesc Fabregas, Tomas Rosicky, Samir Nasri, Denilson, Aaron Ramsey, Alex Song, Sanchez Watt, Jack Wilshere, Andrey Arshavin, Emmanuel Eboue, Craig Eastmond, Jay-Emmanuel Thomas, Henri Lansbury.

Anfallare. Robin van Persie, Theo Walcott, Marouane Chamakh, Nicklas Bendtner, Luke Freeman, Gilles Sunu, Benik Afobe, Carlos Vela, Gervinho.

Spelare in: Carl Jenkinson (Charlton, £1m), Gervinho (Lille, £10,7m).

Spelare ut: Tom Cruise (släppt), Mark Randall (släppt), Gael Clichy (Man City, £7m).

Transferbudget. Wenger gick innan sommaren ut och sa att han för första gången på rätt länge skulle vara aktiv på transfermarknaden. Det har vi inte riktigt sett något utav ännu. Arsenal har enligt rapporterna i alla fall en transferbudget motsvarande £60m, vilken definitivt kan höjas om spelare som Bendtner, Arshavin och inte minst Fabregas eller Nasri säljs. Jag betvivlar inte att Arsenal har de pengarna, jag betvivlar däremot att Arsenal använder de pengarna.

Behovsanalys. Arsenals prioritet bör ligga framför de båda målen. Den lite kluriga balansgången att hitta en riktig goal poacher som kan fungera som back-up (eller på sikt ersättare) till van Persie måste lösas. Men framför allt måste backlinjen redas ut. Backlinjen behöver en ledargestalt som kan läsa spelet och organisera backlinjen som helhet. Besläktat med detta är det eviga ropet efter en defensiv mittfältare av Patrick Vieira-snitt, som inte bara har de spelaregenskaperna utan dessutom den typen av pondus på planen. I och med försäljningen av Clichy så behöver även vänsterbackspositionen redas ut.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Återta kontrollen. Det här är en kritisk tid för Arsenal. Arsene Wengers stora projekt har ännu inte burit frukt i form av titlar och frustrationen växer i de egna leden, såväl bland supportrar som bland spelare. Förtroendet för projektet börjar nu sina bland spelarna som en efter en säger sig överväga att lämna klubben. Blir detta till verklighet så står Arsenal inför såväl truppmässiga som evolutionära problem, man är i så fall inte längre mästare av sitt eget universum. Det är av yttersta vikt att Arsene Wenger under sommaren bryter denna onda cirkel, skickar ut en rejäl styrkeförklaring och vänder klubbens momentum uppåt – annars kan vi nu se början på slutet av en era. Men finns sjukdomsinsikten?!

Mentaliteten. Arsenalsupportrar må finna det frustrerande, men det förblir det stora frågetecknet för det här laget. Om Arsenal vill vinna ligan så måste laget kunna hantera motgång och hantera den press som laget utsätts för när säsongen börjar dra ihop sig framåt våren snarare än att bryta samman som man gjort tidigare. Det gäller att eliminera symptom på detta, som benägenheten att tycka synd om sig själva, och de tänkesätt som ligger bakom dessa. Har Arsenal de personligheter som krävs för denna nödvändiga kulturförändring?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Om säsongen blir ännu ett (relativt) misslyckande, är det då svanesången för klubbens trotjänare och chefsideolog Arsene Wenger eller kommer Arsenals styrelse vara fortsatt nöjd med sin Champions League-status?

:::

MANAGERSTATUS

Arsene Wenger (++++). Wenger borde förmodligen ha fem stjärnor och jag tror inte det finns tillstymmelse till skugga av risk att han får lämna klubben under säsongen. Men för första gången på ungefär någonsin så är Wenger faktiskt ifrågasatt bland klubbens supportrar, även om styrelsen förmodligen älskar honom, och det drar tillfälligtvis ned betyget något.

:::

OM ARSENAL VORE EN FILMSTJÄRNA

James Dean. Nyskapande och ungdomligt intensiv. Kunde driva regissörer, producenter och Hollywood-moguler galna med sina principer och eccentriska beteende – men han sålde guld i biljettkassan. Han var på en och samma gång en jätte och en rebell, en person som fullt ut levde efter principen ”live fast, die young and leave a beautiful corpse”.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#6) - Everton

Manager: David Moyes
Arena:
Goodison Park – 40,157
Ligaplacering 2010/11:
7:a
Femårs snittplacering:
6,2 (7-8-5-5-6)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Everton är en tämligen fattig klubb med till synes obefintliga möjligheter att inom en överskådlig framtid åtgärda sina ekonomiska begränsningar, som framför allt är kopplade till en omodern arena. Moyes har under sin tid i klubben fått arbeta med en i sammanhanget minimal budget för spelarköp. Ändå har klubben lyckats värva ihop ett högst kompetent lag med spelare från Europas medelstora ligor och klubbar.

Kärnkompetens. För att vara en klubb med väldigt små resurser så besitter Everton två rätt unika spetskompetenser. Dels driver de en för tillfället väldigt produktiv ungdomsakademi som stadigt tillför nya talanger till a-truppen. Dels så har de ett imponerande effektivt scoutingnätverk som lyckas identifiera väldigt bra eller lovande spelare som finns tillgängliga för en relativt låg summa pengar.

Konkurrensfördel. Everton har ingen egentlig konkurrensfördel jämfört med sina konkurrenter annat än att de helt enkelt gör vissa saker, framför allt då scouting och spelarutveckling, bättre än många andra klubbar. Evertons strategi måste således även fortsättningsvis vara inriktad på kvalitet, att få ut maximalt av sitt kunskapsövertag på dessa områden. Att kvalificera sig för Europa League kan underlätta detta arbete.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Evertons offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Genomsnittet i termer av offensiv produktion är mer eller mindre likvärdigt sett till ligan som helhet som för de lag som konkurrerar om platserna i Europa League. Vi ser att Everton faller tillkorta i offensivt hänseende i det att de förvisso skapar något fler chanser än genomsnittet men å andra sidan är svaga när det kommer till att avsluta dessa chanser. Problemet befinner sig således lite förenklat i anfallslinjen.

Det är kanske inte så märkligt när man erinrar sig att Tim Cahill, som i grund och botten är en offensiv mittfältare, inte sällan får spela ensam forward i Evertons uppställning. Till stor del på grund av anfallarnas skadebenägenhet, och i det avseendet då inte minst Louis Saha. Värvningen av Jermaine Beckford var ett försök att åtgärda denna brist, men detta försök visade sig ha varierad framgång under förra säsongen.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Evertons defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Men här kommer vi till de roliga grejorna. Evertons försvarsspel håller något anmärkningsvärt alltså mästarklass. Delvis i termer av att de låter relativt få av motståndarnas skott och målchanser faktiskt träffa mål, vilket visar att backlinjen håller hög klass och är välorganiserad.

Men framför allt i det avseende som definitivt kännetecknar den engelska ligans topplag, man släpper generellt sett till få skott och målchanser över huvud taget, man förhindrar motståndarna från att skapa målchanser. Vilket visar på att Evertons mittfält är väldigt svåröverspelat och att det täcker upp framför sin backlinje på ett väldigt bra sätt. Detta samtidigt som Evertons mittfält alltså inte faller till föga när det gäller att skapa målchanser åt det andra hållet.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Jan Mucha, Tim Howard.

Försvarare. Tony Hibbert, Leighton Baines, John Heitinga, Phil Jagielka, Sylvain Distin, Seamus Coleman, Shkodran Mustafi, Shane Duffy, Jake Bidwell, Aristote Nsiala.

Mittfältare. Diniyar Bilyaletdinov, Mikel Arteta, Tim Cahill, Phil Neville, Leon Osman, Marouane Fellaini, Jack Rodwell, Adam Forshaw, Ross Barkley.

Anfallare. Louis Saha, Jermaine Beckford, Magaye Gueye, Apostolos Vellios, Victor Anichebe, Conor McAleny, Jose Baxter.

Spelare in:

Spelare ut: James Vaughan (Norwich, £2,5m), Kieran Agard (släppt), Hope Akpan (släppt), Nathan Craig (släppt), Iain Turner (släppt).

Transferbudget. Situationen är i det här avseendet inte annorlunda för Everton och Moyes än vad den varit de tre senaste åren. För att värva spelare måste detta först och främst finansieras genom att sälja befintliga spelare. Detta förhållande är något som till sist börjat väcka vissa frågetecken kring Moyes vilja att stanna kvar i klubben.

Behovsanalys. Rätt mycket lär bero på vilka spelare som Everton lyckas behålla, inte minst då av spelare som Baines, Fellaini, Jagielka och Rodwell. Man har ännu inte riktigt lyckats ersätta Pienaar på vänsterkanten. Men som den offensiva analysen tydligt visar så måste det framför allt värvas eller på annat sätt tas fram kvalitet i anfallslinjen. En brist som är lika pockande nu som den var för 12 månader sedan.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Squad Management. Evertons framgång beror i mångt och mycket på att man lyckas behålla sina verkligt nödvändiga spelare, att de säljer andra spelare vid rätt tillfälle och för maximalt värde på marknaden samt ersätter varje såld spelare med två-tre nya spelare som kan förstärka spelartruppen som helhet. Orkar och klarar Moyes av att hitta rätt balans?!

Scouting. En näraliggande faktor är Evertons scoutingnätverk som ligger bakom väldigt mycket av lagets framgångar under den senaste femårsperioden. Är de senaste årens fynd en tillfällighet eller kan Evertons scoutingnätverk träffa guld på nytt?!

Spelarutveckling. Evertons ungdomar vann den här säsongen Premier Academy League och under den gångna säsongen har många ungdomar också fått chansen i a-truppen. Detta är en helt nödvändig beståndsdel såväl för Evertons truppstrategi som för Evertons affärsmodell. Kan Everton fortsätta producera nya årskullar av talangfulla spelare och på så vis lyckas fylla på spelartruppen underifrån?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Kan Everton bryta sin dåliga vana att inleda säsongen som ett bottenlag och spela också under hösten som man vanligtvis gör under våren?

:::

MANAGERSTATUS

David Moyes (++++). Har en bra och stabil relation med klubbens ägare Bill Kenwright, han har full kontroll över klubbens alla fotbollsmässiga aspekter och han sitter kvar på posten mer eller mindre så länge han själv vill. Men vill Moyes själv möjligen pröva på livet i en större klubb?

:::

OM EVERTON VORE EN FILMSTJÄRNA

Matt Damon. Kan ibland framstå som en lättviktare som ramlat in i en ensemble av tungviktare men lyckas förvånansvärt ofta sätta de stora namnen på plats. En fräsch blandning av talangfull ungdom och passionerad brutalitet, svår att inte gilla. How do you like them apples?!

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#5) - Man Utd

Manager: Alex Ferguson
Arena:
Old Trafford – 76,212
Ligaplacering 2010/11:
1:a
Femårs snittplacering:
1,2 (1-2-1-1-1)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Man Utd lider inte brist på resurser och i och med att verksamheten går med stora överskott så har man inga problem att vara aktiva på transfermarknaden. Lönemässigt har man en hälsosam balans mellan löner och omsättning trots att man kan erbjuda förhållandevis höga löner. Man Utd som klubb är prestigefull och spelar regelbundet i Champions League och utmanar regelbundet om titlar vilket gör det möjligt att attrahera de allra bästa spelarna till klubben.

Kärnkompetens. Det finns en närmast unik rutin och erfarenhet inom klubben såväl vid sidan av som på planen. Denna har sedimenterats i en kultur som närmast formar klubbens spelare. Detta är en starkt bidragande immateriell faktor till Man Utds förmåga att pussla och laborera med sin breda spelartrupp vilket håller laget relativt fräscht samtidigt som det erbjuder taktiska alternativ. En materiellt bidragande faktor är klubbens produktiva akademi och livfulla ungdomsfilosofi.

Konkurrensfördel. Klubbens know-how är en betydande fördel gentemot dess konkurrenter. En bred och mångsidig spelartrupp är även det en betydande konkurrensfördel. I syfte att bibehålla sin position i England och minska gapet i Europa så kommer Man Utd fortsätta sin strategi om ständig förändring i form av stegvis inkrementell förnyelse.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Man Utds offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Det är inte särskilt svårt att läsa ut vad det är som gjorde Man Utd till mästare och vad som skiljer ett mästarlag från lagen längre ned i tabellen – Man Utd sätter sina målchanser i betydligt högre utsträckning. Anfallslinjen är med andra ord äckligt effektiv och kan rimligtvis betraktas som ett av mästarlagets stora styrkor där man vida överstiger genomsnittet för såväl ligan som helhet som för tabellens topplag.

Men diagrammet avslöjar även obönhörligen vad som är Man Utds kollektiva och taktiska svaghet – förmågan att skapa chanser. Man Utd som mästarlag skapar alltså färre chanser än genomsnittet för lagen i tabellens toppskikt vilket är en tydlig bekräftelse på att Man Utd helt klart och tydligt saknar ett kreativt element på sitt centrala mittfält. Det speglar även de matcher Man Utd förlorade under säsongen där de alldeles för lätt tappade initiativet på just mittfältet och kan även anses vara en starkt bidragande förklaring till Man Utds oförmåga att avgöra matcher på bortaplan den gångna säsongen.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Man Utds defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Men där offensiven kan beskrivas som bra hos Man Utd så håller emellertid defensiven ren och skär mästarklass. Förvisso släpper man till en del skott från motståndarnas sida men det är hyfsat klart under genomsnittet för topplagen i tabellen. Man Utds mer balanserade och defensivt orienterade centrala mittfält gör med andra ord ett bra jobb med att täcka upp framför lagets backlinje.

Det som däremot verkligen särskiljer Man Utd från sina rivaler är den snålhet med vilka de tillåter motståndarna att faktiskt träffa mål med sina skott och målchanser. Där ligger man långt lägre än såväl ligans genomsnitt som snittet för ligans topplag. Det tyder på en backlinje präglad av såväl hög kvalitet som god organisation, vilket är särskilt imponerande med tanke på att inte bara flera olika utan därtill unga spelare har använts i backlinjen under säsongen.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Tomasz Kuszczak, Anders Lindegaard, Ben Amos, David De Gea.

Försvarare. Patrice Evra, Rio Ferdinand, Chris Smalling, Nemanja Vidic, Fabio Da Silva, Rafael Da Silva, Jonny Evans, Oliver Gill, Reece Brown, Phil Jones.

Mittfältare. Anderson, Ryan Giggs, Ji-Sung Park, Michael Carrick, Luis Nani, Darren Fletcher, Antonio Valencia, Gabriel Obertan, Darron Gibson, Danny Drinkwater, Tom Cleverley, Robbie Brady, Paul Pogba, Matthew James, Ravel Morrison, Ashley Young.

Anfallare. Michael Owen, Dimitar Berbatov, Wayne Rooney, Javier Hernandez, Danny Welbeck, Federico Macheda, Mame Biram Diouf, Joshua King.

Spelare in: Phil Jones (Blackburn, £16,5m), Ashley Young (Aston Villa, £16m), David De Gea (Atlético Madrid, £17,8m).

Spelare ut: Bebe (Besiktas, lån), Ritchie De Laet (Norwich, lån), Owen Hargreaves (släppt), Paul Scholes (slutat), Edwin van der Sar (slutat), Gary Neville (slutat), Ryan Tunnicliffe (Peterborough, lån), Scott Wottoon (Peterborough, lån), Nicky Ajose (Peterborough, okänt), Wes Brown (Sunderland, £1m), John O’Shea (Sunderland, okänt).

Transferbudget. Man Utds skattkista är välfylld och Ferguson signalerade redan innan sommaren att han tänkte sig göra minst tre värvningar, vilket han redan uppfyllt. Därmed har han tagit Man Utds sommarspendering över £50m-strecket och med klara indikationer på att han förmodligen inte är klar på marknaden ännu.

Behovsanalys. En målvakt behövde värvas i och med att van der Sar lade handskarna på hyllan, och så har också gjorts. Därutöver så är det uppenbart från den offensiva analysen av Man Utd att laget behöver förstärkas på det centrala mittfältet, inte minst nu då Paul Scholes till slut lämnat laget. I övrigt så är det inte mycket med Man Utds spelartrupp som behöver signifikant förändras, särskilt inte sedan man kompletterat sin offensiva vänsterkant med värvningen av Ashley Young.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Målvakten. Man Utds försvarsspel utgör plattformen för hela lagets framgång och van der Sar var en central beståndsdel utav detta försvar, likt en gång Peter Schmeichel. Man Utd har inte råd med den långvariga villrådighet som rådde efter Schmeichels avsked. Det handlar inte enbart om att värva en målvakt med tillräcklig teknisk kvalitet, samarbetet mellan målvakt och backlinje måste också fungera samtidigt som målvakten ifråga rent mentalt måste klara av trycket på Old Trafford. Har Ferguson lärt sig att värva målvakter?!

Föryngringen och ungdomskullen. Äldre spelare lämnar och nya unga kommer in. Om Man Utd vill översätta den gångna säsongens framgång till fortsatt dominans i England och i Europa så är det nödvändigt att den generation av ungdomar som nu knackar på dörren både ges och tar chansen att komma in i a-laget. En sådan generation var förutsättningen för Man Utds tidigare dominans och en ny generation är en förutsättning för fortsatt dominans mot konkurrenter som Chelsea och Man City. Class of ’92 måste grovt uttryckt ersättas av en Class of ’11. Det är inte nödvändigtvis världsstjärnor som måste produceras, men väl kompetenta truppspelare. Håller Man Utds ungdomar måttet?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Var 2010/11 slutet på ett gammalt lagbygge eller början på ett nytt lagbygge – kan Man Utd trampa vidare från förra säsongens ligatriumf och bli ännu bättre och starkare?

:::

MANAGERSTATUS

Alex Ferguson (+++++). Osparkbar. Det är inte utan anledning att han sitter på ett rullande kontrakt på Old Trafford där det är helt och hållet upp till honom själv och hans hälsa hur länge han sitter kvar på posten. Borde egentligen ha sex plus for good measure.

:::

OM MAN UTD VORE EN FILMSTJÄRNA

Jack Nicholson. Sin tids kanske klarast lysande stjärna. Förmodligen inte längre vad han en gång var, men lyckligt omedveten om den omständigheten så klämmer han ändå med jämna mellanrum fram mindre mästerverk med ett brett leende på första parkett. Och med Nurse Ratched vid sidlinjen så förblir det ordning på gökboet.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#4) - Aston Villa

Manager: Alex McLeish
Arena:
Villa Park – 42,786
Ligaplacering 2010/11:
9:a
Femårs snittplacering:
7,6 (9-6-6-6-11)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Aston Villa är den mest resursstarka av de medelstora klubbarna i England, men Randy Lerner har tämligen medvetet dragit åt svångremmen för klubben vilket inte minst märktes inför förra säsongen. Under Martin O’Neill drog klubben på sig en ohållbar lönebudget vilken Villa varit tvingat att balansera genom att sälja spelare. Aston Villa har inte möjlighet att attrahera de allra bästa spelarna men ligger rätt bra till för att locka spelare på nivån strax därunder.

Kärnkompetens. Aston Villa är en av landets främsta klubbar när det gäller att utveckla, ta fram och ge unga egna talanger chansen. Många av dessa talanger slog igenom under förra säsongen och flera står och knackar på dörren. Med Lerners ambitioner att bättre anpassa klubbens ekonomiska kostym så är detta en avgörande faktor för klubbens framtid.

Konkurrensfördel. Med förändrade ekonomiska förutsättningar är det tveksamt om Aston Villa på kort sikt kan utmana om Champions League-platser. Men med en fungerande produktionslinje från akademin så kan Villa skapa en bred spelartrupp och en trygg plattform nedåt i tabellen att stå på, utifrån vilken man med kloka punktvärvningar återigen kan göra laget fullt ut konkurrenskraftigt på lite längre sikt.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Aston Villas offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Den gångna säsongen var något utav en missräkning för Aston Villa. En tydlig förklaring till det utifrån diagrammet är att lagets offensiva produktion helt enkelt brast. Man skapade helt enkelt för få chanser för ett lag som utmanar i toppen av tabellen. Likaså så var man heller inte tillräckligt effektiva framför målet givet de chanser som ändå skapades. Vilket stämmer överens med intrycket att spelare som Gabriel Agbonlahor och Emile Heskey hade en rätt svag säsong.

Oförmågan att skapa chanser tyder också på att laget har en svaghet på mittfältet. Aston Villas kantspel är omvittnat högklassigt, men för att man ska få ut något av det så måste inte bara anfallarna sätta de chanser detta kantspel skapar, bollarna måste även fördelas ut på kanterna av lagets centrallinje. Aston Villa har helt enkelt alltför ofta förlorat mittfältskampen under säsongen som gått.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Aston Villas defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Aston Villas mittfältsproblem gör sig även tillkänna i dess defensiva prestationer. Motståndarna tillåts ta skott och skapa chanser i alltför hög utsträckning mot det egna målet, vilket även det är ett tydligt tecken på att de alltför lätt kommer förbi Aston Villas mittfält. En tydlig indikation på att Aston Villa helt enkelt saknar toppkvalitet på det centrala mittfältet.

I så måtto fungerar Aston Villas backlinje bättre. Aston Villa ligger bättre till än genomsnittet för ligan som helhet när det gäller andelen av motståndarnas skott och chanser som faktiskt tillåts gå på mål. I det avseendet så ligger man faktiskt bättre till än genomsnittet för de lag som generellt sett konkurrerar om de europeiska cupplatserna, vilket ju rimligtvis alltså är något högre än ligans genomsnitt. Men den defensiva och den offensiva analysen talar hur som helst sitt tydliga och gemensamma språk, Aston Villa har ett mittfältsproblem.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Andy Marshall, Elliott Parish.

Försvarare. Luke Young, Stephen Warnock, Richard Dunne, Ciaran Clark, Habib Beye, Carlos Cuellar, James Collins, Eric Lichaj, Nathan Baker, Shane Lowry.

Mittfältare. Stephen Ireland, Marc Albrighton, Fabian Delph, Jean Makoun, Stiliyan Petrov, Barry Bannan, Jonathan Hogg, Chris Herd, Daniel Johnson.

Anfallare. Gabriel Agbonlahor, Nathan Delfouneso, Emile Heskey, Darren Bent, Andreas Weimann.

Spelare in:

Spelare ut: Brad Friedel (Tottenham, free), Nigel Reo-Coker (släppt), Robert Pires (släppt), John Carew (släppt), Moustapha Salifou (släppt), Isaiah Osbourne (släppt), Ashley Young (Man Utd, £16m), Harry Forrester (släppt), Stewart Downing (Liverpool, £20m).

Transferbudget. Bör av flera skäl kunna ha en rätt ansenlig summa pengar att spendera i sommar. För det första är det lönerna snarare än transfersumman som är ekonomiskt belastande för klubben. För det andra så har spelare sålts, och fler riskerar följa. För det tredje så har klubben en ny manager, och givet vem det blev så ser nog Lerner en poäng i att blidka fansen.

Behovsanalys. En målvakt står naturligtvis högt på dagordningen efter det att Brad Friedel lämnat klubben. Behovet av en klinisk och mer tekniskt orienterad avslutare till anfallet är också rätt uppenbart. Men utöver det så måste alltså det centrala mittfältet förstärkas. Makoun värvades i januari men mer måste till. Kan McLeish möjligen få ordning på Stephen Ireland?

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Ungdomspolitiken. Aston Villas framgångar både på kort och på lite längre sikt står och väger med hur väl klubben lyckas slussa in och bygga på de talangfulla ungdomar som dess akademi producerat och producerar, om inte nödvändigtvis i termer av spets så åtminstone i termer av bredd, vilket varit något av Aston Villas akilleshäl historiskt. Kan McLeish korsbefrukta sin något burdusa fotbollsfilosofi med en lyckad ungdomssatsning?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Klarar Aston Villa och Alex McLeish av att bryta de tendenser till destruktiv missnöjeskultur som fostrats runt klubben inte minst under den gångna säsongen och som fått fullt utlopp under sommaren, ett missnöje som inte minst McLeish själv förkroppsligar?

:::

MANAGERSTATUS

Alex McLeish (+++). På en och samma gång kontroversiell och bensäker. McLeish är en oerhört kontroversiell figur bland supportrarna och det riskerar skapa en miljö där det helt enkelt är omöjligt för honom att göra sitt jobb. Men samtidigt så är han tillsatt av styrelsen mot supportrarnas vilja, och det kommer kräva något alldeles extraordinärt för att styrelsen ska sparka honom och därmed öppet medge att de gjorde fel.

:::

OM ASTON VILLA VORE EN FILMSTJÄRNA

Kurt Russell. Hade sin storhetstid under 1980-talet och ägnade första halvan av 1990-talet att vara Tango till andras Cash för att därefter falla tillbaka till en färgstark birollsinnehavare. Behöver ett Miracle för att hitta tillbaka till Europa den här säsongen.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#3) - Tottenham Hotspur

Manager: Harry Redknapp
Arena:
White Hart Lane – 36,310
Ligaplacering 2010/11:
5:a
Femårs snittplacering:
6,6 (5-4-8-11-5)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Tottenham har byggt upp sin styrkeposition genom en sund ekonomisk politik där såväl värvningar som lönekostnader befunnit sig inom klubbens budget. Deras lönebudget är stor men inte övernaturlig, de kan i det avseendet inte mäta sig med övriga lag i toppen av tabellen. Tottenham har också svårt att attrahera samma klass av spelare som dessa klubbar då man inte på samma sätt kan garantera Champions League-fotboll. Något som även gör det svårt för Tottenham att behålla sina bästa spelare.

Kärnkompetens. Av topplagen är det förmodligen bara Tottenham som tillämpar en så frejdig och snabb offensiv baserad på ett klassiskt engelskt ytterspel. Tottenham befinner sig också i en unik om än relativt outnyttjad position av att vara bra nog att kunna locka till sig spelare på nivån under den absoluta toppen, utveckla dem i klubben, för att därefter ha många klubbar både i och utanför England att sälja dem vidare för stor vinst.

Konkurrensfördel. Tottenham har en stark och bred spelartrupp som rent kvalitetsmässigt bör erbjuda säkerhet nedåt. Därifrån kan man så bygga vidare och uppåt. Den här säsongen har Tottenham fördelen att slippa balansera ligan med Champions League. Samtidigt är den mer existentiella frågan huruvida Tottenhams projekt möjligen har förlorat sitt momentum i och med att de föll ur Champions League förra säsongen.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Tottenhams offensiva produktion under 2010/11 bryts ned på följande sätt över shot creation och conversion rate.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Jämför vi Spurs prestation längs de båda skalorna med de tre uppflyttade lagen så får vi förmodligen en bild över skillnaderna mellan The Championship och Premier League.

Vad vi däremot också ser är att Tottenhams offensiva produktion håller väl så hög klass som är nödvändigt för att på allvar utmana om en Champions League-plats. Såväl i termer av antal skapade skott och chanser som graden av effektivitet i avslutandet av dessa chanser så befinner man sig rätt exakt på topplagens genomsnitt i detta avseende, samt naturligtvis en bra bit ovanför genomsnittet för ligan som helhet.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Tottenhams defensiva soliditet under 2010/11 bryts ned på följande sätt över average shot frequency och accuracy.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Defensivt lider dock Tottenham stora brister. Sett till antal skott som laget släpper till så ligger man inte bara sämre till än genomsnittet för ligan som helhet, man är klart sämre än genomsnittet för topplagen, de med vilka man huvudsakligen konkurrerar. Diagrammet visar även att man tillåter en klart högre andel skott att träffa det egna målet än vad övriga topplag gör och att man inte heller i det avseendet ligger mycket bättre till än ligans genomsnitt.

Tottenhams offensiva frejdighet kommer således med en defensiv kostnad. Och den kostnaden visar sig vara tudelad. Att motståndarna tillåts en så hög andel av skott på mål antyder att Tottenhams backlinje agerar okoncentrerat och oorganiserat. Vad som förmodligen är än värre är antalet skott som Tottenham tillåter motståndarna att ta. Det är en tydlig indikation på att det egna mittfältet inte täcker upp framför den egna backlinjen på ett tillräckligt bra sätt och att motståndarna ges möjlighet att spela in bollen i farliga ytor framför Tottenhams backlinje.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Heurelho Gomes, Brad Friedel, Carlo Cudicini, Ben Alnwick, David Button, Stipe Pletikosa.

Försvarare. Alan Hutton, Younes Kaboul, William Gallas, Adam Smith, Kyle Naughton, Sebastien Bassong, Michael Dawson, Vedran Corluka, Ledley King, Kyle Walker, Benoit Assou-Ekotto, Bongani Khumalo.

Mittfältare. Gareth Bale, David Bentley, Tom Huddlestone, Aaron Lennon, Jermaine Jenas, Rafael van der Vaart, Wilson Palacios, Luka Modric, Giovani dos Santos, Niko Kranjcar, Dean Parrett, Danny Rose, Jake Livermore, Sandro, Andros Townsend, Ryan Mason, Paul-Jose M’Poku, Steven Pienaar, John Bostock, Tom Carroll.

Anfallare. Roman Pavlyuchenko, Robbie Keane, Peter Crouch, Jermain Defoe, Harry Kane, Jonathan Obika, Cristian Ceballos.

Spelare in: Brad Friedel (Aston Villa, free), Cristian Ceballos (Barcelona, okänt).

Spelare ut: Jamie O’Hara (Wolves, £5m), Jonathan Woodgate (släppt), Steve Caulker (Swansea, lån).

Transferbudget. Tottenham har generellt sett inga problem att kunna lägga konkurrenskraftiga bud på spelare, vilket ordförande Daniel Levy visade tydligt under januarifönstret. Problemet brukar uppstå senare, när det gäller att komma överens om lönen med dessa spelare. Harry Redknapp antyder med jämna mellanrum och mer eller mindre subtilt att han vill ha mer värvningar, men Levy håller i plånboken.

Behovsanalys. Genomgången av Tottenhams offensiva och defensiva prestationer visar tydligt att vad klubben framför allt behöver förstärka under sommaren är den defensiva uppställningen. Kvaliteten och stabiliteten i backlinjen saknas helt enkelt, särskilt när Ledley King skadad så ofta. Där behövs en stor organisatör, med andra ord inte någon ny Gallas-karaktär. Huruvida bristerna på det defensiva mittfältet är en taktisk fråga eller en fråga om bristande spelarmaterial är oklart, jag lutar åt att det framför allt är en taktisk fråga. Tottenham måste frigöra såväl resurser som spelarutrymme genom att banta en övergödd spelartrupp.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Försvarsspelet. Tottenhams defensiv är under all kritik för ett lag som aspirerar på den engelska ligans toppositioner, och deras offensiv är inte tillräckligt bra för att kunna kompensera för detta – särskilt inte i ligan. Detta måste ordnas om man vill kunna fortsätta konkurrera i toppen. Har klubben resurser och kompetens att ordna detta under sommaren?!

Behålla tro och motivation. En tappad Champions League-plats, ett rätt omfattande defensivt konstruktionsprojekt återstår, nyckelspelare som söker sig mot nya jaktmarker. Tottenhamprojektets livscykel riskerar ha passerat sin zenit och ska man kunna prestera en förnyad utmaning mot toppen så fordras ny energi och tillförsikt. Men är detta möjligt när mättnadskänslan kanske även återfinns på managerposten?!

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Har Daniel Levy och Tottenhams styrelse handlingskraft och beslutsförmåga att påtvinga en mer långsiktig truppolitik på Harry Redknapps lapptäcksliknande kortsiktiga trupptänk?

:::

MANAGERSTATUS

Harry Redknapp (+++). Styrelsen tar nog inga förhastade egna initiativ men Redknapp vill helt klart se mer investeringar i laget än vad Daniel Levy är villig att godkänna och Redknapp känns inte helt nöjd med jobbsituationen. En svag säsong och Redknapp och Tottenham kan gå skilda vägar.

:::

OM TOTTENHAM VORE EN FILMSTJÄRNA

Klaus Kinski. Svårt självupptagen och strålande oförutsägbar på alla tänkbara och otänkbara sätt och vis. Kapabel till ögonblick av briljans men förmodligen större i sina egna ögon än omvärldens.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#2) - Queens Park Rangers

Manager: Neil Warnock
Arena:
Loftus Road – 19,100
Ligaplacering 2010/11:
C-1
Femårs snittplacering:
C-11,4 (21-33-31-34-38)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Den finansiellt sett mest resursstarka nykomlingen. En tämligen komplicerad ägarsituation krånglar däremot till det för klubben och det är tveksamt om de rika ägarna har någon större lust att finansiera några mer vidlyftiga planer. Men kapaciteten finns där att på kort sikt finansiera ett seriöst försök att etablera klubben i Premier League.

Kärnkompetens. QPR:s defensiva stabilitet var ett tungt vägande skäl till att laget vann The Championship och det är även defensivt som Neil Warnock är bäst skolad. Nykomlingar i Premier League får ofta problem när de plötsligt ställs mot offensiv i världsklass. Om något ska etablera QPR i Premier League så är det deras defensiva organisation och disciplin, likt fallet tidigare för Stoke.

Konkurrensfördel. Sett truppmässigt så är en sak som talar för QPR att de har en i grunden färdig spelartrupp baserad på en hälsosam trupputveckling, som behöver kompletteras snarare än konstrueras. QPR har de ekonomiska förutsättningarna att finansiera dessa kompletteringar samtidigt som klubben har en fördel av att vara en Londonklubb när det gäller att attrahera spelare, vilket också förstärks av att det är en klubb på uppgång.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

QPR:s offensiva produktion under 2010/11 får värderas utifrån att de då spelade i The Championship.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Även om statistiken i diagrammet är baserad på The Championship så säger den oss något om vi jämför de tre uppflyttade lagen med varandra. Det är talande att QPR skapar färre målchanser än både Swansea och Norwich, trots att man alltså slutade före dem i serien. Det indikerar att QPR har en relativ offensiv svaghet på sitt offensiva mittfält, man har helt enkelt svårt för att skapa chanser.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

QPR:s defensiva soliditet under 2010/11 får värderas utifrån att de då spelade i The Championship.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

QPR:s svagheter på mittfältet blir tydligt också om vi närmare analyserar deras defensiva färdigheter. Laget släpper till alldeles för många skott mot det egna målet från motståndarna och i det avseendet så ligger man alltså sämre till än såväl Premier Leagues genomsnitt som genomsnittet för de lag som siktar på att hålla sig kvar i Premier League. Detta trots att siffrorna alltså är baserade på QPR:s mästarsäsong i The Championship.

Men QPR:s stora defensiva styrka är att de inte ger motståndarna någon större möjlighet att träffa målet med sina skott. Det är något som tyder på en väldigt kraftfull och väl organiserad backlinje som antingen håller borta motståndarna från det egna målområdet eller som helt enkelt är väldigt effektiva i att läsa motståndarnas offensiv.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. Paddy Kenny, Radek Cerny, Elvijs Putnins.

Försvarare. Bradley Orr, Clint Hill, Fitz Hall, Kaspars Gorkss, Matthew Connolly, Peter Ramage, Gary Borrowdale, Danny Shittu, Michael Harriman.

Mittfältare. Shaun Derry, Adel Taarabt, Akos Buzsaky, Alejandro Faurlin, Martin Rowlands, Lee Cook, Petter Vaagen Moen, Hogan Ephraim, Romone Rose, Josh Parker, Bruno Andrade, Michael Doughty.

Anfallare. Leon Clarke, Heidar Helguson, Jamie Mackie, Patrick Agyemang, Rob Hulse, Tommy Smith, Rowan Vine, Jay Bothroyd.

Spelare in: Jay Bothroyd (Cardiff, free)

Spelare ut: Pascal Chimbonda (släppt), Gavin Mahon (släppt), Georgias Tofas (släppt), Mikele Leigertwood (Reading, okänt), Lee Brown (Bristol Rovers, free).

Transferbudget. Inte fullt så stor som man kanske kunde misstänka, förmodligen runt £10m. Lakshmi Mittal äger en tredjedel av klubben men verkar inte särskilt intresserad av att investera i klubben efter bråk bland klubbens ägare och efter hans misslyckade övertagande av klubben.

Behovsanalys. Spelartruppen saknar i grov utsträckning Premier League-erfarenhet. På spelarfronten behöver spelartruppen kompletteras med en anfallare som kan bidra med åtminstone tio ligamål under säsongen. Laget behöver även ett eller ett par alternativ som kan avlasta alternativt ersätta Adel Taarabt på det offensiva mittfältet; särskilt som Wayne Routledge återvänt till Newcastle efter att hans låneperiod gått ut.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Anfallsspelet. QPR vann The Championship på ett väldigt solitt försvarsspel och ett anfallsspel som levde mycket på Taarabts individuella genialitet. I Premier League kommer försvarsspelet utsättas för mycket tuffare prov och därför kommer större krav ställas på anfallsspelet att kompensera för detta, samtidigt som man även möter bättre motståndarförsvar. Kan QPR höja sitt anfallsspel till Premier League-nivå?

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Klarar QPR av att behålla spelgeniet Adel Taarabt och om ja, håller han även på Premier League-nivå?; och om nej, klarar QPR att organisera om sitt anfallsspel på ett konstruktivt sätt?

:::

MANAGERSTATUS

Neil Warnock (++). Warnocks position har redan varit ifrågasatt då vissa i klubbens styrelse hellre ser ett mer etablerat namn på positionen. Warnocks allierade i styrelsen, Amit Bhatia, avgick också nyligen från styrelsen. Går inte resultaten QPR:s väg så hänger Warnock löst.

:::

OM QUEENS PARK RANGERS VORE EN FILMSTJÄRNA

John Travolta. Klarar sig rätt bra sisådär men vars käraste minnen går tillbaka till en tid när disco fortfarande var hett. Återkommer understundom med lovande comeback-försök för att lite för ofta se dessa ambitioner spektakulärt implodera med ännu en kalkon.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#1) - Norwich City

Manager: Paul Lambert
Arena:
Carrow Road – 27,033
Ligaplacering 2010/11:
C-2
Femårs snittplacering:
C-16,4 (22-45-42-37-36)

:::

STRATEGISK ANALYS

Resursbas. Norwich är en klubb med små ekonomiska resurser, klubben är såväl skuldsatt som olönsam. Är målsättningen att klara sig kvar i Premier League så kom förmodligen uppflyttningen några år för tidigt. Är målsättningen att ordna klubbens finanser på längre sikt så är det så klart jackpot. Norwichs spelartrupp består till stor del av professionella och entusiastiska hantverkare från The Football League.

Kärnkompetens. Norwich har en unik kompetens i att de har färsk erfarenhet av att spela som nykomling. De gick rätt igenom The Championship och har ett momentum och ett självförtroende i truppen som de måste utnyttja för att klara av att hålla sig kvar i Premier League.

Konkurrensfördel. Norwich har inga konkreta eller specifika fördelar gentemot sina konkurrenter. Det är förmodligen det lag som ligger närmast att kunna beskrivas som den här säsongens Blackpool. En strategi för Norwich måste vara baserad på kompetens och kvalitet, att med mindre resurser kunna få ut mer värde än sina motståndare.

:::

OFFENSIV PRODUKTION

Norwichs offensiva produktion under 2010/11 får värderas utifrån att de då spelade i The Championship.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på offensiv produktion genom att följa denna länk.

Offensivt ligger Norwich över genomsnittet för såväl Premier League som helhet som för de lag som håller sig kvar, både i termer av hur mycket laget skapar offensivt och av hur effektiva de är på att avsluta vad de skapar. Men då detta är baserat på spel i The Championship så kan det vara mer relevant att jämföra med de två andra nyss uppflyttade lagen.

Norwich skapar mer eller mindre lika många chanser som både Swansea och QPR men har under säsongen varit betydligt bättre än framför allt Swansea, men också QPR, på att omsätta dessa chanser i mål. Att sätta de chanser laget får kommer vara oerhört viktigt i Premier League.

:::

DEFENSIV SOLIDITET

Norwichs defensiva soliditet under 2010/11 får värderas utifrån att de då spelade i The Championship.

Läs mer om diagrammet och de båda måtten på defensiv soliditet genom att följa denna länk.

Ett lag vill befinna sig i det nedre vänstra hörnet i detta diagram. Norwich, som vi ser, befinner sig till vänster och tillåter alltså inte sina motståndare att träffa mål med en särskilt stor andel av sina skott. Däremot så tillåter man väsentligt fler skott än vad såväl QPR som Swansea gör.

Det antyder att Norwichs mittfält har en tendens att bli överspelat, vilket är något som kan stå laget mycket dyrt i Premier League där kvaliteten på motståndarnas offensiv därtill är klart högre än vad som är fallet i The Championship.

:::

SQUAD MANAGEMENT

Målvakter. John Ruddy, Declan Rudd, Jed Steer.

Försvarare. Russell Martin, Adam Drury, Ritchie De Laet, Zak Whitbread, Leon Barnett, Elliott Ward, Steven Smith, George Francomb, Marc Tierney.

Mittfältare. Matthew Gill, Andrew Crofts, Stephen Hughes, Andrew Surman, David Fox, Tom Adeyemi, Korey Smith, Simon Lappin, Josh Dawkin, Owain Tudor Jones, Matt Ball, Elliott Bennett, Wes Hoolahan, Anthony McNamee, Bradley Johnson.

Anfallare. Grant Holt, Simeon Jackson, Chris Martin, Aaron Wilbraham, Oli Johnson, Luke Daley, Cody McDonald, Steve Morison, James Vaughan, Anthony Pilkington.

Spelare in: Ritchie De Laet (Man Utd, lån), Elliott Bennett (Brighton, okänt), Steve Morison (Millwall, £2,8m), James Vaughan (Everton, £2,5m), Bradley Johnson (Leeds), Anthony Pilkington (Huddersfield, £2m).

Spelare ut: Matt Gill (släppt), Sam Habergham (släppt), Jens Berthel Askou (släppt).

Transferbudget. Inte särskilt omfattande. Paul Lambert har tvingats operera med en minimal budget under sin tid i klubben och han lär inte ha mer än runt £5-10m att förstärka Norwichs spelartrupp med inför Premier League-säsongen.

Behovsanalys. Norwich behöver först och främst hitta en balansmittfältare av rang som kan organisera och täcka upp framför den egna backlinjen och bryta upp motståndarnas uppbyggnadsspel. Därefter vore en riktig ledargestalt i backlinjen en kvalitetshöjare. Oroväckande är att det mesta av Norwichs transferfokus hittills har legat på att förstärka en redan stark anfallslinje.

:::

KRITISKA FRAMGÅNGSFAKTORER

Scouting. Enligt Sun Tzu var de flesta slag avgjorda redan innan de första striderna började. På samma sätt kommer Norwich säsong till stor del avgöras av kvaliteten på klubbens scouting och värvningar under sommaren. Lyckas man hitta rätt, inte bara spelare utan även spelartyper?

Taktisk intelligens. Om Norwich ska undvika att gå Burnleys och Blackpools öden till mötes så måste en större taktisk intelligens uppvisas för att kunna hålla fast vid de resultat man spelat sig till. Har Paul Lambert det taktiska kunnandet?

:::

SÄSONGENS NYCKELFRÅGA

Hur stort är Norwichstyrelsens tålamod med Paul Lambert om säsongen börjar svagt eller om vårformen dalar? Norwich löper risken att göra det perfekta till det godas fiende.

:::

MANAGERSTATUS

Paul Lambert (+++). Efter två raka uppflyttningar så känns Paul Lamberts jobb tämligen tryggt, åtminstone under säsongens första halva. Norwichs styrelse har en viss tradition av att vara ivriga på avtryckarknappen och kan drabbas av panik om resultaten inte går lagets väg.

:::

OM NORWICH VORE EN FILMSTJÄRNA

Orlando Bloom. Småsexigt förpackat, men risken är uppenbar att Norwich likt Bloom fått alldeles för stora roller på tok för tidigt innan såväl kunnande och erfarenhet är tillräckligt utvecklad.

…………………………………………………

Lagets slutplacering? Den heta potatisen lämnar jag så glatt över till er att diskutera i kommentarsfältet.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Inför 2011/12 (#0) - Om offensiv och defensiv produktion

Hur ska man egentligen mäta hur bra ett lag presterar?

Till att börja med kan man förenkla frågeställningen genom att konstatera att ett lag kan producera å ena sidan offensivt och å andra sidan defensivt. Dels attackera motståndarmålet och dels försvara det egna målet.

Offensiv produktion och defensiv soliditet med andra ord.

:::

Om offensiv produktion

Det överlägset vanligaste måttet på offensiv produktion är conversion rate, vilket beräknas som kvoten mellan mål och skott på mål (goals/shots on target). Grundtanken är enkel, det är ett mått på hur bra lagen är på att omsätta sina chanser i mål, som ju är det fotboll i slutänden går ut på.

Måttet är naturligt och måste naturligtvis vara med, men det känns ändå bara som en del utav helheten. Det säger nämligen ingenting om hur många chanser som skapas. Och man får fråga sig, är laget som gjorde mål på sin enda chans offensivt sett bättre än laget som gjorde två mål på sex skapade chanser? Förmodligen inte.

Shot creation är med andra ord ett andra relevant mått på offensiv produktion, hur många skott skapar faktiskt ett lag totalt sett?! Här är det inte skottens effektivitet som ska mätas utan att skott över huvud taget skapas, alltså tittar vi på totala skott och inte bara skott på mål.

I grova drag fokuserar de här två måtten på olika kompenenter av ett lags offensiva spel. Conversion rate fokuserar i större utsträckning på lagets anfallslinje. Shot creation å andra sidan fokuserar snarare på mittfältets förmåga att skapa chanser.

Genom att titta på dessa två dimensioner av offensiv produktion så blir det lättare och mer precist att analysera orsakerna bakom ett lags offensiva styrkor och svagheter – lider laget av dåliga avslutningar eller brist på chanser? Svaret på frågan leder till fundamentalt olika lösningar.

:::

Om defensiv soliditet

Ett liknande angreppssätt kan tas för att mäta vad jag här alltså kallar för defensiv soliditet. Även här är två dimensioner möjliga att definiera och precisera.

Dels kan vi titta på lags förmåga att bryta ned motståndarnas skottfrekvens, alltså average shot frequency. Detta mäts genom att räkna motståndarnas totala antal skott på mål. Dels kan vi titta på ett lags förmåga att bryta ned motståndarnas direkta målchanser, vilket kan ses som skott på mål, alltså average shot accuracy. Detta mäts genom att dela skott på mål med totala antal skott (shots on target/total shots).

De här två dimensionerna är inte nödvändigtvis relaterade. Ett lag kan tillåta sitt motståndarlag att skjuta många skott utan att för den sakens skull låta dem få iväg några särskilt pricksäkra eller farliga skott. Samtidigt kan ett lag arbeta för att minimera motståndarnas totala skottmöjligheter men för den sakens skull tillåta dem att träffa exempelvis två av totalt tre skott.

På samma sätt här så ger oss dessa två dimensioner olika problemanalyser. I det första scenariot så behöver laget förmodligen arbeta med att förbättra sitt defensiva mittfält och att förhindra motståndarnas bolleveranser. I det senare scenariot så är det framför allt backlinjen som behöver bli bättre på att ta bort de målchanser som ändå dyker upp.

:::

Om diagrammen

Kort om hur jag räknat. Jag har inte räknat något av måtten på aggregerad nivå för hela säsongen utan istället räknat ut varje mått match för match och därefter tagit fram ett genomsnittsvärde. Det har fördelen att måtten blir klart mindre trubbiga och i större utsträckning speglar svängningar i matchbilder under en hel säsong.

De båda diagrammen utgår annars från de dimensioner av offensiv produktion och defensiv soliditet som jag formulerat ovan – inget konstigt med det. I det offensiva diagrammet är det ideala att ligga i det övre högra hörnet och i det defensiva diagrammet är det ideala att befinna sig i det nedre vänstra hörnet.

Sedan finns det även streckade linjer i de båda diagrammen – dessa linjer speglar olika genomsnitt mot vilka man kan relatera lagens offensiva och defensiva prestation.

»  En röd streckad linje symboliserar genomsnittet för Premier League som helhet och den återfinner du i varje diagram.

»  En gul streckad linje symboliserar genomsnittet för lagen i botten av tabellen, de lag som hamnade precis ovanför nedflyttningsstrecket eller som under säsongen var inblandade i nedflyttningsstriden.

»  En blå streckad linje symboliserar genomsnittet för lagen i toppen av tabellen, de lag som strider om ligasegern och/eller kvalificering till Champions League.

»  En grön streckad linje symboliserar genomsnittet för lagen på övre halvan av tabellen, de lag som framför allt strider om de övriga Europa League-platserna.

»  En lila streckad linje symboliserar genomsnittet för de lag som befinner sig i tabellens ingenmansland, det vill säga i mitten i hyfsat säkert avstånd såväl uppåt som nedåt.

Tanken är naturligtvis att kunna se detta som mer relevanta målbilder för respektive lag än vad enbart genomsnittet för Premier League som helhet skulle vara.

I de fall då endast en röd streckad linje återfinns i diagrammet så beror det på att genomsnittet för Premier League som helhet sammanfaller med det andra mer specifika genomsnittet.

…………………………………………………

De som, mot all förmodan, är intresserade av att diskutera de olika måtten på offensiv och defensiv prestation specifikt, särkopplat från diskussionen om de olika lagen, kan naturligtvis göra det här (likaväl som under respektive lagblogg så klart).

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hur görs målen i Premier League? - Skillnader och mönster

Bloggen Soccer By The Numbers har gjort ett imponerande arbete med att klassificera samtliga mål från den gångna säsongen av Premier League. Bloggen frågar sig om det är möjligt att hitta skillnader i lags strategier att göra mål.

Följande är vad man kom fram till i diagramform, brutalt sammanfattat av mig i några punkter därefter.

Det är inte helt ointressant att fundera över om man är lagd åt det hållet, då det indirekt säger en hel del om olika lags offensiva styrkor och svagheter – vilket kommer vara ett aktuellt tema under de kommande veckorna.

:::

:::

»  På ett sätt följer målskyttet för samtliga lag ligans mönster som helhet: Alla lag gör de flesta av sina mål från öppet spel. Men om vi går bortom detta första och mest grundläggande mönster så ser vi ett antal väsentliga skillnader mellan lagen.

»  Likheterna mellan lag som Birmingham, Blackburn, Fulham, Newcastle och Wolves är slående. De verkar förlita sig på det öppna spelet och hörnor, utöver att vissa får några fler straffar. Det kan vara en slump men givet att samtliga dessa lag har brittiska managers så kan man börja fundera över val av taktik och spelarmaterial.

»  Bland topplagen är det framför allt Man City som liknar dessa redan nämnda lag (självklart har de en italiensk manager). Jämförelsevis så var både Man Utd och Chelsea långt mer benägna att variera sina målskyttestrategier, och var framför allt effektiva på snabba omställningar.

»  Arsenal var än mer annorlunda och tillsammans med Wigan förmodligen Premier Leagues mest unika lag. Den överlägset största andelen av deras mål kom från öppet spel och med 1,47 sådana mål per match var de i det avseendet bäst i ligan. Tvåa var Man Utd med 1,44 öppna mål per match. Den andra sidan av det myntet är att Arsenals målproduktion i övrigt liknar mer Boltons än Chelseas och Man Utds.

»  En jämförelse av den relativa betydelsen av olika typer av målskytte för respektive klubb visar att mål från öppet spel var allra mest betydelsefullt för just Arsenal och, mer överraskande, Birmingham. Denna typ av mål var av minst betydelse för Blackpool men också av relativt låg betydelse för lag som Chelsea, Man City och Wigan.

»  Bottenlagen och lag på tabellens nedre halva förlitar sig i större utsträckning på hörnor och i viss utsträckning frisparkar än de bättre lagen i ligan (även här utgör emellertid Man City ett undantag). Lag som Chelsea, Everton, Man Utd, Sunderland, West Brom och Wigan förlitade sig å andra sidan i långt högre utsträckning på snabba omställningar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv