Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Nuno Espirito Santo är inte Tottenhams första men deras sista och kanske rätta val

Peter Hyllman 2021-06-30 21:50

Anställningar och rekryteringar sker sällan riktigt så linjärt som kanske skulle kunna tro eller hoppas. Kandidater försvinner längs vägen och dyker upp längs vägen. Det kan många gånger bli så att den kandidat man till slut väljer inte alls var den man tänkte sig från första början. Ett sätt att släta över detta brukar vara att säga till någon att även om denne inte var det första valet så är han eller hon det rätta valet.

Tottenhams anställning av manager har onekligen hört till de struligaste vi har sett i Premier League på väldigt många år. Man måste ju också säga att Daniel Levy har satt både sig själv och klubben i en väldigt snårig sits genom att börja babbla om hur Tottenham ska börja spela offensiv fotboll, som ett sätt att försöka krånga sig ur sitt förra fiasko med José Mourinho.

Det där tjafset har naturligtvis kommit tillbaka och bitit både honom och Tottenham i rumpan. Först när Antonio Conte nämndes som aktuell för Tottenhamjobbet, eftersom han har en viss defensiv stämpel på sig, men där gick det ändå att blunda eftersom Conte är Conte typ. Nu anställs alltså Nuno Espirito Santo som sannerligen inte är någon gladfotbollare han heller, och saknar dessutom Contes tyngd i namnet.

ANNONS

Nuno Espirito Santo var sannerligen inte Tottenhams första val. Mängder av namn har kommit och gått runt Tottenham innan Santo ens blev aktuell. Managers som Graham Potter, Julian Nagelsmann, Brendan Rodgers, Eric ten Hag, Mauricio Pochettino, Antonio Conte och kanske någon till. Men Nuno Espirito Santo är nu Tottenhams sista val, och det kan mycket väl visa sig att Santo även är helt rätt val av Tottenham.

Kanske är Nuno Espirito Santo inte det mest spännande managernamnet. Man skulle kunna tänka sig att Tottenhams supportrar ser detta som ännu en recycling av av en redan befintlig Premier League-manager. Nyhetens behag finns inte där på riktigt samma sätt som med en helt ny manager i Premier League. Men det vore väl också orättvist att knyckla in Santo i samma kategori som t ex Roberto Martinez, Ronald Koeman m fl.

ANNONS

Nuno Espirito Santo är så klart ingen Mauricio Pochettino eller Antonio Conte, så utifrån den jämförelsen kan det ju ses som ett nedköp. Men det hade ju gällt nästan varenda manager i hela världen utom några som skulle kunna räknas på ena handens fingrar. Det är ju den situationen Tottenham och Daniel Levy har satt sig i. Hade Santo ansetts som en negativ anställning om han anställts från första början? Tveksamt.

Nuno Espirito Santo är absolut inte en manager som kommer övertyga Harry Kane om att stanna kvar i Tottenham. Men återigen, hur många managers i världen hade kunnat garantera något sådant? Även om Tottenham hade anställt Conte t ex så betyder inte det att Kane nödvändigtvis hade omvärderat situationen. Chansen hade kanske ökat, men inte till i närheten av någon garanti.

Vänder man på den saken är kanske Nuno Espirito Santo i själva verket en bättre lämpad manager för Tottenham i det avseendet. En manager som inte kommer få ett hysteriskt utbrott eller djup depression om Kane faktiskt säljs, utan kommer kunna arbeta vidare utifrån de förutsättningar som faktiskt finns. Det är kanske inte vad man vill höra som supporter till Tottenham, men det kan visa sig vara en underskattad egenskap.

ANNONS

Frågan och farhågan med Nuno Espirito Santo är möjligen hur han kommer att klara sig utan den hjälp som Jorge Mendes koppling till Wolves var med Wolves. Självfallet var det ingen nackdel för hans arbete i Wolves att kunna få in spelare som Ruben Neves, Raul Jimenez, João Moutinho, Leander Dendoncker etc. Samtidigt är det ju inte precis så att Tottenham har svårt att attrahera spelare av motsvarande kvalitet och kaliber.

En parallell farhåga skulle möjligen kunna vara att Tottenham genom att anställa Nuno Espirito Santo riskerar att placera sig i ett beroendeförhållande till Jorge Mendes. Men det känns tämligen löskokt. Tottenham blir inte bundna till Jorge Mendes bara för att de har anställt Santo som manager. Här hittar vi kanske en fördel med den sportchefsmodell som Tottenham nu infört med Fabio Paraciti.

ANNONS

Vill man verkligen beklaga sig så påpekar man att Nuno Espirito Santo aldrig lyckades lyfta Wolves högre än sjundeplatsen i Premier League, så vad tyder då på att han skulle lyckas bättre än så med Tottenham? På sätt och vis en befogad fråga, men det är samtidigt en minst sagt skakig jämförelse givet att Santo tog över ett Wolves som höll till i de nedre delarna av EFL Championship och tog dem ut i Europa.

Är man som Tottenhamsupportrar ändå skeptisk kan man kanske trösta sig med att man var rätt ljumma på Mauricio Pochettino också sommaren 2014 när man först trodde sig vara på väg att anställa Louis van Gaal, som istället gick till Man Utd. Man kan lugnt säga att Tottenham drog vinstlotten där. Pochettino var inte Tottenhams första val den gången, men han var deras sista val och han var det rätta valet för dem.

ANNONS

Tottenhams bästa manageranställningar har i själva verket, som Alasdair Gold lite bitskt konstaterat, kommit de gånger när Tottenham och Daniel Levy inte har fått tag på den manager de först ville ha. Utan de gånger som Tottenham har fått tag på den manager de sist av alla ville ha.

Peter Hyllman

Rafa Benitez är en rationell och emotionell anställning av Everton

Peter Hyllman 2021-06-30 06:00

Min misstanke är att Everton har haft tre olika kriterier som legat till grund för vem de väljer som sin nya manager som ska ersätta Carlo Ancelotti. För det första att det är ett tillräckligt stort, erkänt och etablerat managernamn som förmedlar Evertons ambition att vara en engelsk storklubb. För det andra att det är en manager som visat sig tillräckligt duktig som coach, som taktiker och som lagbyggare.

Det första av dessa kriterier känns framför allt som om det uppfyller Farhad Moshiris önskemål. Det var detta kriterie som framför allt låg bakom Evertons anställning av Carlo Ancelotti. Det andra kriteriet ligger närmare Marcel Brands sätt att tänka, där det inte bara handlar om vad man som klubb faktiskt vill vara utan också om hur man som klubb ska kunna göra vilja till verklighet.

Rafa Benitez är en manager som uppfyller båda dessa kriterier. Han är en manager som har vunnit Champions League, som under flera år fajtades i toppen av Premier League, och en erkänd toppmanager inom engelsk fotboll. Han är också en manager som både med Liverpool och med Newcastle har visat sin förmåga att bygga taktiskt framstående och välorganiserade fotbollslag.

ANNONS

Men jag tänker också att Everton har ett tredje kriterie för vem som ska bli deras nästa manager. Nämligen långsiktighet och stabilitet. Jag är ingen stor vurmare för detta med långsiktighet som något slags egenvärde i manageranställningar, eftersom långsiktighet oftast är en ren illusion. Men det beror också på situation och sammanhang, och Everton är just nu en klubb i stort behov av om inte långsiktighet, så i alla fall stabilitet.

Beroende på hur man räknar, det vill säga om Duncan Ferguson ska räknas som en ordinarie manager eller ej, så blir detta Evertons femte eller sjätte manager under de senaste fem åren. Varje manager som kommit förut under dessa fem år har blivit relativt kortlivad, om än av helt olika skäl. Men konsekvensen har blivit att Everton aldrig har fått någon riktig lugn och ro att verkligen börja växa som fotbollslag.

ANNONS

Kanske förklarar detta varför även managernamn som David Moyes, Nuno Espirito Santo, Graham Potter med flera har ansetts vara aktuella. Men framför allt förklarar det nog varför andra spännande managernamn som t ex Christophe Galtier, Paulo Fonseca och så vidare föll bort. Hur bra dessa än är så finns där alltid den extra osäkerhetsfaktorn om de kommer kunna översätta sin framgång och sina metoder till Premier League.

Med Rafa Benitez har Everton anställt en manager som åtminstone så långt som detta är möjligt utlovar stabilitet. Benitez är en beprövad manager inom engelsk fotboll, som både bildligt och bokstavligt har sitt hem inom engelsk fotboll. Benitez har fortfarande hem och familj på Merseyside, och han vill tillbaka till Premier League. Tar Benitez över Everton gör han det med avsikten att detta gäller under många år framöver.

ANNONS

Everton behöver mer än något annat en manager som nu kan lägga själva grunden för Evertons position som storklubb. Detta har varit omöjligt i en klubb som investerat stora summor i spelartruppen men som sedan Farhad Moshiri tog över som ägare har bytt manager med en genomsnittlig hastighet av en per säsong. Effekten är att Everton har blivit ännu en underpresterande engelsk storklubb.

Rafa Benitez har visat att han kan lägga en sådan grund, och han har visat det flera gånger. Det finns på samma sätt som kring José Mourinho frågetecken om Benitez fotboll fortfarande håller måttet på toppen, och Benitez fotboll har kanske aldrig varit den allra roligaste fotbollen. Men det är kanske inte heller vad Everton faktiskt mest av allt behöver just nu.

Rationellt talar alltså det mesta för att Everton anställer rätt manager för dem i Rafa Benitez. Visst finns kanske roligare anställningar som Everton hade kunnat göra, men oj vad många tråkigare anställningar som också hade varit möjliga för dem att göra. Med den ambition och investeringsvilja Everton trots allt har finns också alla skäl att tro att Benitez kommer ha betydligt större möjligheter att lyckas än med Newcastle.

ANNONS

Emotionellt finns emellertid mycket som talar för att detta riskerar bli en rätt besvärlig anställning för Everton. Rafa Benitez har naturligtvis sina högst starka historiska kopplingar till Liverpool, och att Benitez nu ska bli manager för Everton är något som inte nödvändigtvis kommer sitta särskilt väl vare sig hos Liverpools supportrar eller hos Evertons supportrar. Frågan är kanske vilka av dem som ogillar det mest?

Evertons supportrar är kroniskt allergiska mot att som de upplever det placeras i skuggan av Liverpool. Everton är naturligtvis en storklubb helt i sin egen rätt, en av Englands mest framgångsrika klubbar genom tiderna, även om Liverpool naturligtvis som vi vet har varit ännu mer framgångsrika. Här finns kanske en risk att Everton på något sätt skulle kunna uppfattas som Rafa Benitez sloppy seconds.

ANNONS

Det finns samtidigt en risk för att det där överspelas. Dels fanns det aldrig någon enorm animositet mellan Liverpool och Everton som var specifikt kopplad till Rafa Benitez som person, han råkade bara under ett antal år vara Liverpools manager. Dels har det faktiskt gått över tio år sedan Benitez var Liverpools manager. Det har helt enkelt gått tillräckligt lång tid mellan a och b för att det inte ska behöva vara något stort problem.

Dessutom känns det inte heller som om Everton är ett jobb som Rafa Benitez så att säga nöjer sig med. Benitez vill tillbaka till Premier League, Benitez vill ha en stor klubb med höga ambitioner, och det känns lite som att vad Benitez vid 61 års ålder letar efter är hans sista stora managerprojekt. Ett projekt som faktiskt mer än kanske något annat kan komma att skriva in hans eftermäle i fotbollens historieböcker.

ANNONS

Liverpools supportrar kanske inte kommer uppskatta att se en av deras gamla managerikoner plötsligt stå och fira framgångar med Everton, någon som kommer jubla när Everton gör mål och vinner matcher. Även om Benitez kanske aldrig har varit någon muntergök i det avseendet. Samtidigt har Liverpool gått vidare själva och skapat helt nya framgångar efter Benitez. Liverpool är i princip en helt annan klubb nu än då.

Anställningens emotionella bagage överväger inte de rationella argumenten som talar för den. Kanske skulle man kunna säga att anställningen ger Everton goda förutsättningar för framgång, men att dess emotionella bagage gör att där inte kommer finnas något större utrymme för motgång. Vid motgång utgör historiken ett väldigt enkelt och lätt tillgängligt slagträ mot både Everton och Rafa Benitez.

ANNONS

Går det bra för Everton med Rafa Benitez som manager kommer ingen riktigt bry sig om historiken. Börjar det gå dåligt för Everton med Rafa Benitez som manager kommer mycket snabbt samma historik bli ytterligare en belastning för dem båda.

Peter Hyllman

Upprepar sig historien för England eller kan England skriva ny historia?

Peter Hyllman 2021-06-29 06:00

Man kan säga att det just nu förekommer två konkurrerande historieskrivningar eller storys om England i detta EM. Där finns å ena sidan storyn om England med Gareth Southgate som manager som utgår från resultaten, poängen och gruppavancemanget och menar att allt är bra. Där finns å andra sidan storyn om England med Southgate som utgår mer från spelet och spelarna och menar att det mesta är skräp.

Om England vinner mot Tyskland ikväll så kommer det närmast per automatik att bekräfta den första storyn. Det vore Englands triumf över en gammal fiende. Det vore även Englands första vinst i ett mästerskap med Gareth Southgate som förbundskapten mot ett annat stort fotbollsland. Englands första dylik sådan vinst egentligen sedan början på millenniet, 2002 eller 2004.

Om England däremot förlorar mot Tyskland så bekräftar det lika automatiskt den andra storyn. England har då plötsligt kraschat ut redan i åttondelsfinalen i ett EM de skulle vinna, eller i alla fall hade chansen att vinna. England har då fortsatt aldrig vunnit mot ett annat stort land i ett mästerskap med Southgate som förbundskapten. Bristerna i detta lag skulle i så fall få mycket mer uppmärksamhet än vad som just nu är fallet.

ANNONS

Lottningen accentuerar på flera sätt Englands vägskäl den här kvällen. Vid förlust kraschar England alltså ut redan i åttondelsfinal. Vid vinst så ligger vägen för England mer eller mindre vidöppen ända fram till EM-finalen. England skulle då ha att möta Sverige eller Ukraina i en eventuell kvartsfinal, och därefter Danmark eller Tjeckien i en minst lika eventuell semifinal.

England är knappast så bra att de är garanterade vinnare i någon av dessa matcher eller mot någon av dessa motståndare, men det är samtidigt matcher och motståndare i och mot vilka England ofrånkomligen skulle ses som rätt tydliga favoriter. Ironiskt nog skulle alltså en vinst för England mot Tyskland ikväll sätta England och Southgate i situationen att allt annat än en EM-final vore något av en besvikelse.

Men desto större besvikelse naturligtvis om England inte ens lyckas ge sig själva chansen att gripa denna möjlighet.

ANNONS

Himmel eller helvete med andra ord. Succé eller fiasko. Vad som är vad avgörs i någon mening ikväll. Om England vinner har de åtminstone en kvartsfinal i bagaget, och en fullt möjlig EM-final, och dessutom har de vunnit mot Tyskland i ett mästerskap. Detta Tyskland som under så många år har varit något utav ett ständigt närvarande spöke för England. Åtminstone ända sedan 1990 och framåt.

Fotboll är ett enkelt spel där efter 90 minuter Tyskland alltid vinner är ju ett skämtsamt ordstäv som naturligtvis har sin uppkomst just i England. Riktigt så är det kanske inte längre. Tyskland är både svaga och sårbara, vilket vi såg inte minst i gruppspelet. Detta är alltså i någon mening en match som England ”borde” vinna. Men detta är alltså Tyskland, i ett EM-slutspel, mot England, på Wembley. Spöken som sagt.

ANNONS

Rivaliteten mellan England och Tyskland är på många sätt tämligen ensidig. Det är helt enkelt Englands rivalitet mer än Tysklands, som nog snarare betraktar Nederländerna och Italien som sina främsta rivaler. Därmed inte sagt att det inte finns en spänning även gentemot England, men om det skulle göras någon slags jämförelse skulle detta kunna ses som motsvarigheten till ett Londonderby mellan Chelsea och West Ham.

England är naturligtvis West Ham i den analogin.

Mångt och mycket går att misstänka att detta handlar mer om nationell identitet än vad det faktiskt handlar om fotboll. Och det är något med matcher mot Tyskland som kickar igång detta mer än någon annan match för England. Kanske för att andra världskriget är mer eller mindre senaste och kanske sista gången som England som nation gjorde något stort och stod för något att faktiskt vara stolta för.

ANNONS

Englands matcher mot Tyskland blir därmed snabbt och lätt ett sätt för England att återuppleva landets mörkaste timme som det brukar heta, men som blev åtminstone i modern tid landets stoltaste stund. De stod upp mot fascismen, de vek aldrig ned sig som i princip enda landet i Europa. De vann andra världskriget. Tyskland var då hotet, den stora fienden.  Ännu snart 100 år senare kanaliseras detta genom fotbollen.

Detta kan många gånger ta sig rätt olyckliga uttryck. Tabloiderna exempelvis har ju många gånger skämt ut sig rejält med krigshetsande rubriker och förstasidor. Sångerna från läktarna hör vi än i dessa dagar, om tio tyska bombare till exempel. I slutänden är det kanske på något sätt mänskligt och relativt oskyldigt, även om det naturligtvis ofta även finns något svårt patetiskt med det hela.

ANNONS

Inte minst kanske eftersom just de som vältrar sig i sådana här uttryck av kulturell reproduktion av nationell identitet, och mest envist och högljutt sjunger dessa sånger, i de allra flesta fall är samma personer som idag omfamnar politiska ståndpunkter och rörelser som under 1930- och 1940-talen var vad England och brittiska soldater gick ut i krig för att besegra.

Men om detta är naturligtvis dessa ljushuvuden lyckligt ovetande. Precis som jag misstänker att de som drar på sig korsriddaröverdrag som vore de någon slags heliga krigare kanske inte riktigt läst in sig på historien, där Englands och Richard Lion Hearts enda bestående intryck under alla de där korstågen för snart 1000 år sedan var massmördandet av kvinnor och barn vid Ayyadieh.

Det pratar man minsann inte om i Ivanhoe varje nyårsafton.

ANNONS

:::

EM-KOLLEN

England vs Tyskland. England borde vinna, men med Southgates alldeles för passiva försiktighet och när Tyskland står för motståndet så finns det nog egentligen inget borde här. Om England ska kunna vinna sådana här matcher måste England faktiskt våga ta risk och våga ta initiativ, men inte i någon mästerskapsmatch under Southgate har England faktiskt vågat detta. Prognos: Tyskland (2-1)

Sverige vs Ukraina. Fullständigt oviss match måste man nog säga. Ukraina har några riktigt skickliga spelare som Sverige kommer behöva se upp för, men Sverige har samtidigt en organisation i sitt lagspel som Ukraina kan få väldigt svårt att jobba sig genom. Om Sverige har samma maxutdelning i sina anfall som de hade mot Polen så blir det kvartsfinal. Annars är det vidöppet. Prognos: Sverige (2-1)

ANNONS
Peter Hyllman

Arsenal söker det glada 20-talet med Jonas Eidevall

Peter Hyllman 2021-06-28 19:00

Det hör inte precis till vanligheterna att svenska tränare får toppjobb utanför Sveriges eller möjligen utanför Skandinaviens gränser. Huruvida detta betyder att svenska tränare helt enkelt nästan aldrig varit bra nog för att fungera utanför dessa gränser är en öppen fråga, eller om det möjligen finns andra skäl.

Sven-Göran Eriksson är naturligtvis det lysande undantaget, med en strålande karriär i flera av världens största klubbar, ligor och länder. Samtidigt fick Eriksson efter sina år med IFK Göteborg först ta omvägen via Portugal och Benfica innan de riktiga toppjobben började komma, även om Benfica var ett betydligt större jobb på den tiden.

Där finns naturligtvis svenska legendarer inom italiensk fotboll längre tillbaka i tiden, kanske då framför allt Nils Liedholm, som i omgångar var allenatore för Milan och Roma. Men i praktiken handlar detta om naturaliserade italienare och som var ikoner i sina klubbar och i italiensk fotboll innan de fick jobben.

ANNONS

Vi hittar här även några av våra tidigare förbundskaptener. Både Lars Lagerbäck och Erik Hamrén exempelvis har tagit på sig olika landslagsuppdrag sedan de klev av den svenska förbundsstolen. Men det har aldrig handlat om några större länder och framför allt har det ju bara gällt landslag, aldrig klubblag.

Pia Sundhage måste självfallet nämnas. Sundhage blev ju faktiskt förbundskapten för USA:s väldigt framgångsrika landslag innan hon ens blev tilltänkt för Sverige. Därefter har hon tagit hand om Brasilien. Sundhages avtryck inom damfotbollen kan inte ifrågasättas, men samtidigt är det i huvudsak begränsat till landslagsfotbollen även här.

Alltså är det ingen liten skitsak när nu Jonas Eidevall tar det stora men samtidigt oväntade klivet från FC Rosengård till Arsenal FC. En nyhet som slog ned som en bomb inom både svensk och engelsk fotboll under måndagen. Ett kliv som tar Eidevall från en tämligen småskalig svensk liga till en av Europas stora ligor.

ANNONS

Arsenal är Englands största, mest traditionsfyllda och framgångsrika klubb på damsidan, med mängder av ligatitlar genom åren och dessutom enda engelska klubb hittills att vinna Champions League. Arsenal satsade på sitt damlag långt innan det blev populärt och bra PR att säga att man satsade på sina damlag.

Arsenal växte ut till storheter under framför allt 2000-talet, och genom Arsenal lades mycket av grunden till det som idag är engelsk damfotboll. Under 2010-talet har Arsenals hegemoni emellertid utmanats och för all del även besegrats av kanske framför allt Chelsea och Man City.

Mycket är även på väg att hända med Super League, där nya TV-avtal närmast garanterar att ligan kommer samma väg vandra som före den Premier League på herrsidan. Pengar flyter in i den engelska damfotbollen och gradvis kommer därför allt fler av de allra bästa spelarna att hitta sin hemvist i engelsk damfotboll och i Super League.

ANNONS

I denna miljö frodas naturligtvis befintliga klubbar, och ännu fler konkurrenter till Arsenal börjar gradvis växa fram. Med denna historik i ryggen, mot denna konkurrens och utifrån denna synnerligen föränderliga situation satsar nu Arsenal på framtiden, och på vad som ska hända under 2020-talet.

Detta uppdrag har nu Jonas Eidevall fått huvudansvaret för. Han ersätter Joe Montemurro, sin australiske tränarkollega som varit i Arsenal sedan 2017 och som har varit väldigt omtyckt. Montemurro har nu gått vidare till Juventus, och att ersätta honom blir naturligtvis en stor utmaning och viktig uppgift för Eidevall.

Men det är kanske en uppgift som Eidevall är redo för. Arsenal kommer vilja ha titlar naturligtvis, men titlar har Eidevall också levererat med jämna mellanrum under sina båda sejourer med FC Rosengård eller LdB Malmö som klubben hette förut. Arsenal var säkert också imponerade av FC Rosengårds resa i Champions League under säsongen.

ANNONS

Uppdraget för Jonas Eidevall är att göra 2020-talet till det glada tjugotalet för Arsenal. Ett av de största, kanske det största, uppdragen som en svensk tränare någonsin har fått direkt från svensk fotboll utanför Skandinavien.

Peter Hyllman

Europas åtta största och bästa landslag!

Peter Hyllman 2021-06-28 06:00

Vilka är de största och bästa landslagen i Europa? Det kan ju vara en kul liten fråga att fundera på utifrån det större och historiska perspektivet just nu när det samtidigt spelas ett EM som är ägnat att vaska fram vilket som är det största och bästa landslaget i Europa just här och nu. Båda sakerna kan ju faktiskt anses vara rätt intressanta. Både för länder och för klubbar handlar det ju om att vara de mest framgångsrika.

Jag ska för all del medge att ämnet för listan lät sig inspireras en smula av påståendet i kommentarsfältet för några dagar sedan att Sverige var att räkna bland en av Europas tio största fotbollsnationer. Ett påstående så vidlyftigt att det framstod som mer eller mindre gammalengelskt i sin hemmakära arrogans. Det fick mig samtidigt att börja fundera över detta med fakta vs föreställningar när det kommer till Europas största länder och landslag.

Vill man i någon mening hålla sig till fakta framför föreställningar måste rimligtvis resultat eller mätbara framgångar ligga till grund för bedömningen. Ett grundkriterium för mig är att för att verkligen räknas bland de allra första måste man faktiskt ha vunnit ett mästerskap, där ett VM självfallet räknas över ett EM. Ett visst antal andra- och tredjeplatser kompenserar bara delvis för vad som kännetecknar genuin storhet, att vinna.

ANNONS

Nästa steg blir då att värdera vinster och medaljplaceringar i VM och EM. Här gör jag det inte mer komplicerat än det måste vara. Ett VM-guld ger 5 poäng, ett VM-silver 4 poäng, ett EM-guld ger 3 poäng, ett VM-brons ger 2p och ett EM-silver ger 1p. VM-final räknas alltså högre än att vinna EM. OS ingår inte i beräkningen eftersom det inte har varit en riktigt seriös turnering i modern tid, och för småskalig när den en gång var det.

Någon tanke var också att ge någon form av pluspoäng för länder som bidragit med något stort till landslagsfotbollen utöver enbart resultaten. Detta blev däremot inte särskilt aktuellt eftersom det var svårt att hitta något konkret exempel på detta. Det är också lite intressant att tänka vilka andra icke-europeiska länder som hade kunnat slå sig in på en sådan här lista, men det är nog bara Brasilien, Argentina och Uruguay.

ANNONS

Ett kvalitetstest på sådana här listor brukar kunna vara att titta på den färdiga produkten och fråga sig om det är något som verkligen känns helt fel med den. Det vill säga mer fel än enbart att det är möjligt att ha olika uppfattningar och värdera saker lite olika. Men jag tycker faktiskt denna lista klarar det testet. Detta är alltså enligt mig Europas åtta största och bästa landslag genom tiderna!

(8) Sovjet/Ryssland

När vi tänker Sovjet så tänker vi nog mest på ishockey och några andra sporter, men Sovjet satsade på de flesta sporter och var faktiskt väldigt framstående i fotboll under framför allt 1960-talen och 1970-talen och som även gled in lite under 1980-talet. Ett land som inte bara vann EM-titlar och spelade EM-finaler på löpande band utan som också stod för mycket av fotbollens taktiska utveckling under dessa år.

ANNONS

(7) England

Sanningen är självfallet att om England inte hade vunnit den där VM-titeln på hemmaplan för 55 år sedan så hade de inte varit i närheten av denna lista. En och annan VM-semifinal har det för all del hunnit bli sedan dess men inte en enda medalj. Lik förbaskat vann England detta VM, som en av totalt åtta nationer att någonsin vinna VM, och även om de alltid varit större i orden än de varit på jorden så finns där alltid något lite speciellt med England.

(6) Portugal

Portugal är ett annat land som man kanske ibland tror att de ska ha vunnit och uppnått mer än vad de faktiskt har gjort. Men när Portugal vann EM senast var det faktiskt landets allra första guld i ett mästerskap. Där har spelats EM-finaler och semifinaler i både EM och VM innan dess å andra sidan, gyllene generationer har kommit och gått, och med Eusebio och Cristiano Ronaldo har Portugal producerat två av världens bästa spelare genom tiderna.

ANNONS

(5) Spanien

Fyra år kan göra en enorm skillnad när det kommer till hur man bedömer och uppfattar ett landslag som Spanien. Utan dessa fyra år vore Spanien ett underpresterande landslag precis som England, något av ett loserlag med andra ord. Alltid väldigt bra spelare men sällan särskilt bra lag. Med dessa fyra år kammar däremot Spanien hem ett VM-guld och två raka EM-guld, arguably en av historiens starkaste mästerskapssviter. Detta skickar dem uppåt på en sådan här lista.

(4) Nederländerna

Inget land har kommit lika nära att vinna VM utan att faktiskt vinna VM som Nederländerna. Tre gånger har de spelat VM-final, tre gånger har det varit förtvivlat nära utan att gå riktigt hela vägen. Inget annat land som inte vunnit VM förtjänar nog hellre mer än Nederländerna att vinna VM. Här finns de legendariska lagen och spelarna från 1970-talet, här finns det otroligt charmiga laget som vann EM-guldet 1988, och alla vackert spelande lag som följt i deras fotspår.

ANNONS

(3) Frankrike

När Frankrike vann VM på hemmaplan 1998 var det första gången på 20 år som ett nytt land vann VM, vilket i sin tur var ytterligare tio år sedan det hände senast. Frankrikes VM-guld var kanske ovanligt på så sätt, men ändå inte oväntat. Det var på något sätt märkligt att Frankrike inte vunnit ett VM-guld tidigare. Därefter har Frankrike fyllt på med ytterligare ett VM-guld, kompletterat med två EM-guld samt ytterligare finaler och semifinaler i både EM och VM.

(2) Italien

Italien har två VM-guld i bagaget redan sedan innan andra världskriget, men har självfallet varit en stor del av världsfotbollen även sedan dess med ytterligare två VM-guld under dramatiska former, ett EM-guld samt en handfull ytterligare finaler i både VM och EM. Hade det inte varit för Brasilien hade Italien mycket väl kunnat vara världens mest framgångsrika landslag. Enda som håller Italien tillbaka är känslan att de trots alla guld så ofta har misslyckats leva upp till sina förväntningar.

ANNONS

(1) Tyskland

Fotboll är en enkel sport och så vidare, till slut vinner alltid Tyskland. Det kan diskuteras i vilken utsträckning detta längre stämmer men det har definitivt stämt i väldigt hög utsträckning genom åren. Fyra VM-guld och fyra EM-guld, ytterligare fyra VM-finaler och tre EM-finaler. Lägg bronsmedaljer och semifinaler till det. Brasilien har sina fem VM-guld men Tyskland måste nog ändå räknas som inte bara Europas utan även världens största och bästa landslag genom tiderna.

Bubblare:

Danmark, Grekland, Tjeckien, Ungern, Sverige, Kroatien, Belgien, Polen.

:::

EM-KOLLEN

Kroatien vs Spanien. Precis som matchen mellan Nederländerna och Tjeckien igår känns detta som en match som kan sluta precis hur som helst. Kroatien har ett bra försvarsspel vilket mycket väl kan störa ett trubbigt Spanien, som knappast har löst sina problem bara för att de drällde in sex mål på ett uppgivet Slovakien. Kroatien farliga framåt, men tungt tapp när Ivan Perisic Covidtestats positivt. Prognos: Oavgjort (1-1; Kroatien 2-1 aet)

ANNONS

Frankrike vs Schweiz. Kattens lek med råttan på pappret, och jag är benägen att tro att detta blir kattens lek med råttan också på planen. Schweiz slutade trea bakom Italien i en i övrigt rätt svag grupp, och den enda frågeställningen jag skulle ha inför matchen är nog bara hur länge Schweiz kan lyckas hålla nollan. Ju längre de lyckas med det desto större blir så klart deras chanser. Prognos: Frankrike (2-0)

Peter Hyllman

En sommar som hittills lovat runt men riskerar hålla tunt

Peter Hyllman 2021-06-27 06:00

Sommaren får sägas ha börjat lite lurigt. Man skulle till och med kunna säga att den lovat runt men hållit tunt. Spännande värvningar eller anställningar lyfts fram i dagsljuset som lovar mycket gott, men sedan av någon eller annan anledning så bryter det hela samman, eller skjuts på en obestämd framtid. Lätt frustrerande måste man ändå säga.

De värsta syndarna så här långt är onekligen Tottenham. Här har namn efter namn kopplats samman med klubben. Antonio Conte, Mauricio Pochettino, Paulo Fonseca med flera har samtliga varit mer eller mindre på gång att skriva på för Tottenham. Nu verkar det som om Nuno Espirito Santo ska vara på ingång.

Nuno Espirito Santo utgör så klart ett eget kapitel i denna frustrerande sommarsaga. Han var först på gång till Crystal Palace innan han själv drog sig ur i sista sekunden. Sedan var han på gång till Everton innan det verkar som om klubben kom på andra tankar. Till sist dinglas han alltså på kroken framför Tottenham.

ANNONS

Manageranställningarna har varit de stora retligheterna så här långt. Tottenham, Everton och Crystal Palace letar alla efter ny manager, och de verkar ha väldigt svårt att komma till skott eller knyta ihop säcken som det brukar heta. Nu senast var det Lucien Favre som fick kalla fötter i allra sista sekunden gällande Crystal Palace.

Den mest konkreta manageranställningen just nu verkar vara Rafa Benitez till Everton, en anställning om vilken det vore synnerligen diplomatiskt att påstå att den har skapat en splittrad opinion. I själva verket är det nog så att Evertons supporteropinion inte alls verkar särskilt splittrad. De verkar relativt enhälligt motsätta sig den.

Men även på spelarfronten artar det sig till en rätt intressant sommar. Om man nu tycker det är intressant att se Man Utd mer eller mindre upprepa förra sommarens sång och dansnummer med Dortmund angående Jadon Sancho. Man kan väl bara hoppas att det den här gången faktiskt får ett annat utfall, om man nu ser värvningen som önskvärd.

ANNONS

Mest av allt har det kanske mullrat runt Man City. De jagar högvilt inom Premier League, med två villebråd i Jack Grealish och Harry Kane. Båda två är talismaner och nyckelspelare för sina respektive lag, och varken Aston Villa eller Tottenham verkar väl så där överdrivet intresserade av att faktiskt sälja dem.

Dyrt som fasen kommer det hur som helst bli om det faktiskt blir av. Det är dessutom två affärer som kommer påverka varandra. Tottenham kommer inte vilja sälja Kane innan de ser vad Man City betalar för Grealish, och ju mer Man City betalar för Grealish desto mer kommer de i sin tur få betala för Kane.

Det kommer förmodligen bli svårt nog för Man City att driva igenom en av dessa värvningar den här sommaren, oavsett vilken vi talar om. Att lyckas med båda kommer förmodligen visa sig alldeles för svårt. Detta är naturligtvis bara en gissning, jag kan ha fel. Men Man City gör nog klokt att inte bita över två stycken på en och samma gång.

ANNONS

På tal om värvningar som närmast helt säkert inte kommer bli av. Det pratas väldigt mycket om Chelsea och Erling Haaland. Men Dortmund har gjort rätt klart att de inte alls har någon lust att sälja Haaland redan denna sommar. Det skulle helt enkelt krävas crazy money av Chelsea för att lyckas med detta. Och Chelsea är inte crazy.

Raphael Varane har sagt sig vilja flytta till Man Utd. Jag ska inte påstå att det vore något annat än en strålande värvning av Man Utd, Varane är precis den typ av mittback de så svårt behöver. Men vi har hört Real Madrid-mittbackar säga sådana här saker förut, och när nu Sergio Ramos lämnar Real Madrid tvivlar jag på att de vill sälja Varane.

Men på tal om mittbackar verkar det som om Arsenal är på väg att få tag på en riktig guldklimp i form av Ben White, som ser ut att kunna bli deras signaturvärvning den här sommaren. En spelartyp och en karaktär som Arsenal sannerligen behöver. Är andra klubbar dumma nog att inte plocka honom vore det ett kap för Arsenal.

ANNONS

För att vara så pass tidigt på sommaren, och inte minst givet dessa tider, så är det rätt många anställningar och värvningar av högre kaliber som har satts i rullning. Men det är så klart inte samma sak som alla faktiskt kommer bli av. Risken, eller sannolikheten, är snarare rätt hög att majoriteten av dem inte blir till verklighet.

Men sommarsagorna är onekligen i full gång.

:::

EM-KOLLEN

Nederländerna vs Tjeckien. Orangeriet sprudlade och imponerade under gruppspelet, men mot tämligen svagt motstånd i vad som nog måste räknas som en av EM:s två svagaste grupper. Vad man har visat är att man är farliga framåt men sårbara bakåt, och Tjeckien har defniitivt kvaliteten att utnyttja det senare. En match som kan sluta precis hur som helst. Prognos: Oavgjort (2-2; 3-3 aet; Tjeckien vinner på straffar)

ANNONS

Belgien vs Portugal. Upp till bevis för båda lagen i detta EM, men kanske mest ändå för Belgien. Portugal är för all del regerande mästare men de har därmed samtidigt faktiskt vunnit en turnering redan. Belgien är ett lag som fortfarande väntar på att vinna sitt mästserskap, och om de inte gör det den här gången kommer det bara bli svårare därefter. Prognos: Belgien (3-1)

:::

TRANSFERKOLLEN

Milot Rashica, Werder Bremen till Norwich. Om man skulle spåna på en typisk Norwichvärvning så skulle den väl se rätt exakt ut som den här värvningen. Teknisk, målfarlig ytterforward från den tyska fotbollen. Rimligtvis är detta tänkt att vara en slags ersättare till Emi Buendia. Mycket begärt att kunna fylla de skorna på en gång kanske, men få realistiska värvningar skulle kunna göra det. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Bortamålsregeln är borta från europeiskt cupspel!

Peter Hyllman 2021-06-26 06:00

Det kommer inte oväntat, vilket sådana här beslut naturligtvis aldrig gör, eftersom de aldrig fattas helt och hållet ur det blå. Men UEFA beslutade alltså i torsdags att den så kontroversiella bortamålsregeln plockas bort i sin helhet i samtliga deras turneringar från och med nästa säsong. Vilket trots allt måste betraktas som en tämligen omfattande och betydelsefull förändring.

Man kan nog säga att bortamålsregeln är eller har varit just kontroversiell. Den har sina förespråkare som vanligtvis brukar framhäva att den adderar en stor portion dramatik till den europeiska cupfotbollen. Den har definitivt sina motståndare som menar att den på många sätt är orättvis, är en regel med väldigt omfattande konsekvenser, samt att alla mål är lika och även borde räknas lika.

Bortamålsregelns syfte har från början och alltid vara att uppmuntra offensivt spel på bortaplan. Det vill säga ge bortalagen ett incitament, i synnerhet i den första matchen, att faktiskt anfalla och inte enbart lägga sig på försvar och ägna sig åt spelförstörelse. Regeln handlade kort och gott om att premiera underhållande fotboll. Att detta nog sågs som viktigt för att göra den europeiska fotbollen mer TV-vänlig spelar säkert också in.

ANNONS

Men som alla regler så finns både ett yin och ett yang, en uppsida och en nersida. Visst ger bortamålsregeln ett incitament till bortalag att anfalla, men det ger samtidigt ett omvänt incitament för hemmalag. Hemmalagen tenderar i sin tur att bli betydligt mer konservativa i sin fotboll, eftersom de vet hur dyrbart det kan vara att släppa in ett eller fler bortamål. Att anfalla kan kosta mer än det smakar.

Visst stämmer det att bortamålsregeln kan skapa en väldig dramatik. Det står naturligtvis väldigt mycket mer på spel i en match när ett lag leder, men ett enda mål för det andra laget räcker för att istället skicka det laget vidare. Vi har sett många sådana matcher genom åren. Men lika sant och förmodligen lika vanligt är så klart att ett tidigt mål för bortalaget dödar spänningen i en match innan den knappt ens hunnit börja.

ANNONS

Dessutom är jag nog personligen rätt skeptisk till just det argumentet, det vill säga att man ska behålla bortamålsregeln för att den skapar mer dramatik. Är verkligen detta en regels uppgift? Borde det inte vara fotbollen i sig som skapar dramatiken? Varför, om nu syftet är att skapa dramatik, nöjer man sig då med en bortamålsregel utan varför skriver man då inte en massa regler som kan tänkas skapa mer dramatik?!

Rättviseargumentet är i det avseendet mer tilltalande. Varför ska ett lag gå vidare, samtidigt som ett lag elimineras, när båda dessa lag har gjort exakt lika många mål på varandra efter två matcher? Det känns helt enkelt orättvist, inte minst för det lag som åker ut. Matchen känns inte förlorad lika mycket på fotbollsplanen som på grund av en slags teknikalitet. Jag hittar i alla fall ingen bra replik mot rättviseargumentet.

ANNONS

Till slut är det förmodligen två saker som fäller avgörandet för mig. Dels att det helt enkelt inte finns några bevis som visar att bortamålsregeln faktiskt har haft den effekt som varit dess syfte. Dels att fotbollen och för all del världen har förändrats på ett sådant sätt att omständigheterna som motiverade bortamålsregeln inte längre existerar. Det är helt enkelt inte längre en lika stor grej att spela borta som det en gång i tiden var.

Fotbollen är mycket mer reglerad och standardiserad, vissa skulle till och med säga likriktad, andra delar av världen och inte minst då Europa är inte lika främmande som de var förut, och resandet är naturligtvis väldigt mycket enklare, bekvämare och mindre tidskrävande än vad som var fallet när bortamålsregeln infördes. Europeisk fotboll är inte riktigt lika mycket vilda västern som under 1960-talet och 1970-talet.

ANNONS

Jag har aldrig haft någon aktivt problem med bortamålsregeln. Den har liksom bara funnits där och den har varit en slags naturlig del med europeiskt cupspel. Jag har aldrig sett det som särskilt viktigt att ifrågasätta. Jag har naturligtvis observerat att engelsk fotboll verkar sky detta med bortamålsregler som pesten, och alltså inte använder den i något av sina cup- eller playoffspel. Men England ska ju alltid vara lite speciella.

Men jag märker också nu, när beslutet faktiskt är fattat att ta bort bortamålsregeln, att jag heller inte har något som helskt aktivt problem med att den tas bort. Och om man inte bryr sig om ifall en regel finns eller inte finns, då är det helt enkelt inte någon nödvändig regel. Och om en regel inte är nödvändig har den heller ingen anledning att existera, eftersom alla regler i någon mening begränsar frihet.

ANNONS

Som alltid när UEFA fattar beslut finns en misstanke om varför de faktiskt fattar detta beslut. Är det ett beslut som gynnar några på bekostnad av andra? Det ligger naturligtvis nära till hands att tänka sig att vissa klubbar, särskilt då de större klubbarna, har lobbat för att få bort bortamålsregeln för att ytterligare minska risken att just de ska åka ur. Men jag saknar underlag för att veta om det underliggande antagandet ens stämmer.

Men man ska kanske heller inte helt strunta i möjligheten att UEFA helt enkelt bara har fattat ett beslut som de anser vara ett bra beslut, utan någon egentlig baktanke eller agenda med det.

:::

EM-KOLLEN

Wales vs Danmark. Efter att ha förlorat sina två första matcher såg EM mörkt ut för Danmark, men vinst mot Ryssland i sista omgången, och nu har man en lottning som ser överkomlig ut hela vägen fram till en EM-final. Flippsidan är kanske att ingen match heller är helt enkel, inte heller den här matchen mot Wales. Danmark behöver bli mer effektiva i sitt anfallsspel. Prognos: Danmark (2-1)

ANNONS

Italien vs Österrike. Roberto Mancinis manskap har imponerat så här långt i EM, även om det återstår att se hur de klarar sig mot de bättre lagen. Detta lär inte sättas på prov den här kvällen heller, då Österrike kvalificerade från en av turneringens svagaste grupper och knappast kan betraktas som annat än långa outsiders mot Italien. Kommer Italien bli mer konservativa nu när det är utslagsmatcher? Prognos: Italien (3-1)

:::

TRANSFERKOLLEN

Nathan Collins, Stoke till Burnley. Vad man skulle kunna kalla för en rätt typisk Burnleyvärvning, både för att det gäller en skicklig mittback och för att han kommer från Stoke, där Burnley har vaskat guld regelbundet förut. Collins har varit ett utropstecken för Stoke det senaste året som ung mittback i en liga som annars brukar kunna vara rätt tuff för unga mittbackar. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

Angus Gunn, Southampton till Norwich. Svårt att se Gunn värvas som något annat än en backup till Tim Krul i målet. Krul har varit strålande för Norwich de senaste åren så han kommer definitivt fortsätta vara deras främsta målvakt, om han nu inte skulle vara på väg att lämna klubben. Gunn har inte riktigt lyckats leva upp till de höga förhoppningarna på honom. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Midsommarpaus i EM-slutspelet!

Peter Hyllman 2021-06-24 06:00

Då firar vi midsommar i Pontiac Silverdoom! Nej, inte den här gången, det var några år sedan. Annars är det ju närmast något av en liten besvikelse nu för tiden när det är mästerskapsår, och Sverige är med, och det faktiskt inte ens spelas någon fotboll under midsommaraftonen. Även om jag misstänker att det finns en hel del som gärna slipper det oönskade intrånget på midsommarfirandet också.

Men blir en midsommar någonsin mer svensk än när Martin Dahlin hängnickar in 3-1 mot ryssen i krysset?

Efter gruppspelet får man konstatera att EM har haft några positiva överraskningar som kanske framför allt Finland och Tjeckien, men även delvis Italien även om de naturligtvis alltid har potentialen att vara väldigt bra. EM har naturligtvis även haft en och annan negativ överraskning och till dem räknar jag nog framför allt Polen, men även så här långt i något mindre utsträckning England, Spanien och Tyskland.

Åttondelsfinalerna i EM är nu hur som helst klara och kommer att spelas enligt följande:

ANNONS

Lör 26/6
Wales vs Danmark (38)
Italien vs Österrike (37)

Sön 27/6
Nederländerna vs Tjeckien (40)
Belgien vs Portugal (39)

Mån 28/6
Kroatien vs Spanien (42)
Frankrike vs Schweiz (41)

Tis 29/6
England vs Tyskland (44)
Sverige vs Ukraina (43)

Kvartsfinalerna spelas enligt följande:
(41) vs (42)
(39) vs (37)
(40) vs (38)
(43) vs (44)

Semifinalerna följer den ordningen.

Om England alltså lyckas krångla sig förbi Tyskland, vilket känns som två lag som båda har sina rätt uppenbara problem, så luktar det alltså inte någon överdrivet tuff lottning fram till en trots det högst eventuell EM-final.

Slutspelsträdet är ju hur som helst klart nu, så de som vill slänga in sina totala tips i kommentarsfältet kan självfallet göra det.

Gör man det innan avspark på lördag så är man med i matchen.

:::

Saker vi väntar på ska hända inför midsommarhelgen:

ANNONS

Tottenham anställer en ny manager. Kommer Tottenham någon gång lyckas sluta slå krokben för sig själva i detta arbete?

Everton anställer en ny manager. Kommer Everton våga trotsa supportrarnas vrede och ändå anställa Rafa Benitez?

Crystal Palace anställer en ny manager. Kommer Crystal Palace ro i land den modiga och synnerligen spännande anställningen av Lucien Favre?

Om någon av dessa saker faktiskt inträffar så dyker det upp en blogg om det. Annars tar jag med detta lite ledigt över midsommaraftonen och återkommer på lördag.

Glad midsommar!

Peter Hyllman

Managerkarusellen i EFL Championship snurrar vidare!

Peter Hyllman 2021-06-23 06:00

Managerkarusellen i Premier League snurrar vidare. Alltjämt är det tre klubbar som ännu inte har bestämt sig för vem som är deras nya manager. Det handlar om Tottenham som mer eller mindre har lyckats göra sig själva till ett åtlöje de senaste veckorna. Det handlar om Everton som inte gjort sig mycket mindre löjliga än Tottenham. Och det handlar om Crystal Palace som passerat lite under radarn så här långt.

Men det är inte bara i Premier League som managerkarusellen snurrar. Även i EFL Championship händer det grejer, och inte minst gäller det de lite större klubbarna och klubbarna som precis blivit nedflyttade från Premier League. Sheffield United var för all del snabba med att anställa Slavisa Jokanovic men både Fulham och West Brom verkar jaga nya managers.

West Brom gör det ju definitivt sedan Sam Allardyce redan innan säsongen var slut lät meddela att han inte behagade följa med dem ned i Football League. Runt West Brom har det snurrat en mängd olika namn, bland andra Chris Wilder, Michael Appleton och David Wagner. Vad som är lite intressant där är framför allt att det sägs att West Broms ägare Guochuan Lai veto-sänkte Chris Wilder.

ANNONS

Alternativet som West Brom ändå verkar ha fastnat för är däremot betydligt mer spännande och fräscht än något av dessa redan nämnda alternativ. Valerien Ismael gjorde stor succé med Barnsley förra säsongen, och tog dem egentligen mot all rim och reson hela vägen till playoff. Ismael producerade en väldigt tuff fotboll förra säsongen, med stenhård press och en närmast extremt direkt offensiv.

Visst blir det intressant att se vad Ismael kan göra med West Brom och den större budget än Barnsley som de onekligen kommer ha tillgång till. Därtill en redan från början starkare spelartrupp. Onekligen är Ismaels fotboll mer den typ av fotboll som West Broms supportrar vill se än den fotboll som Sam Allardyce försökte men misslyckades att hålla dem kvar i Premier League med.

Om Valerien Ismael lämnar Barnsley så följer av det att Barnsley står utan manager och måste hitta en ny manager. Detta kan ta sin lilla tid eftersom Barnsleys VD samtidigt har lämnat klubben för Nottingham Forest. Men Barnsley har rönt stora framgångar med att anställa unga, progressiva managers från den europeiska fotbollen, och det är väl rimligt att tro att det är så Barnsley kommer anställa även denna gång.

ANNONS

Fulham är det lite mer öppet med. Men det verkar som om Scott Parker är på väg att lämna klubben. Inte för att Fulham har gett honom sparken ännu, utan för att Parker sägs vara mer eller mindre klar för Bournemouth, en annan klubb med höga ambitioner som har stått utan manager ett bra tag nu. Ska man med det förmoda att Bournemouth mest letar efter en klon till Eddie Howe som däremot inte är Eddie Howe?

Vad händer egentligen med Eddie Howe är ju då en fråga som känns rätt aktuell? Howe har inte tagit något nytt jobb sedan han lämnade Bournemouth efter att de åkt ur Premier League i slutet av förra säsongen. Det såg ett tag ut som om Howe var på gång att ta över Celtic, men det rann ut i sanden av skäl som jag inte riktigt har orkat sätta mig in i. Howe har nu varit utan jobb under en hel säsong.

ANNONS

Min tanke inför sommaren var att Eddie Howe hade varit en utmärkt manager för West Brom. Men nu verkar ju West Brom vara mer inne på Valerien Ismael som sagt. Vad som känns lite udda är att Howes namn i princip ens nämns runt vare sig Everton eller Crystal Palace när de letar efter ny manager. Inte minst för Crystal Palace hade ju det kunnat vara en väldigt intressant, och för all del logisk, anställning.

Kanske fullbordar Eddie Howe i själva verket managerrockaden i EFL Championship genom att ta över efter Scott Parker, som alltså i så fall går till Howes tidigare klubb i Bournemouth. Det hade ju funnits någon slags symmetri med det. Märkligt tyst har det hur som helst varit runt Howe. Kanske är det helt enkelt Howes familjeliv som likt förut begränsar hans alternativ som manager.

Managerkarusellen snurrar vidare i EFL Champiosnhip. Och det är inte orimligt att tänka sig att hur den landar kan komma att få rätt stor betydelse för vilka klubbar som faktiskt blir favoriter att ta sig upp i Premier League kommande säsong.

ANNONS

:::

UEFA:s koppling till Ungern är ju rätt intressant där en av UEFA:s vicepresidenter kommer från Ungern och är en nära bundsförvant till Viktor Orbán. Ungern har dessutom stora investeringar i Slovenien, Alexander Ceferins hemland.

Under veckan har UEFA övervägt att flytta EM:s semifinaler och final till Budapest bort från Wembley. Detta alltså till ett land som precis infört homofobisk lagstiftning, där supportrar demonstrerat mot att ta knän och riktat apramsor mot svarta spelare.

UEFA tar onekligen sin Respektkampanj på största allvar! Låt gå för att detta med att flytta matcherna till Budapest kan ha varit en påtryckningsploj för att få England att lätta på sina restriktioner, vilket de nu också gjort.

Ikväll möts Tyskland och Ungern, i München. Allianz Arena kan komma att lysa i regnbågens färger, som en tydlig demonstration mot Ungern. Men detta har UEFA naturligtvis förbjudit, eftersom det vore ”politiskt” gubevars.

ANNONS

Tyskland kan naturligtvis syna bluffen. De är ju ett land som precis som Norge gillar att ha tischor på sig med alla de rätta budskapen. Jag antar att vi får se ikväll hur modiga de är, hur mycket muskler det faktiskt finns under tischorna.

Heligt less på hur fotbollens stora organisationer inte står upp för mänskliga rättigheter och sunda värderingar, utan tvärt om och ständigt och jämt hellre säljer ut sig till världens alla mörkerkrafter.

:::

EM-KOLLEN

Sverige vs Polen. Sverige har slagit Slovakien, som i sin tur slog Polen, som i sin tur precis som Sverige spelade oavgjort mot Spanien. Även inför sista omgången känns detta som en match och som en grupp som egentligen kan sluta precis hur som helst. Sverige har knappast imponerat så här långt, men är i slutspel efter endast ett mål, på en turligt erhållen straff, på två matcher. Prognos: Polen (2-0)

ANNONS

Slovakien vs Spanien. Spanien missade mängder av målchanser mot Sverige och fortsatte missa målchanser mot Polen. Men Spaniens problem är framför allt att laget saknar genuina idéer om vad de faktiskt ska göra med allt sitt bollinnehav. Laget har heller inte alls samma kvalitet på mittfält och i anfall som de en gång har haft. Mot Slovakien har de dessutom pressen att de måste vinna. Prognos: Spanien (2-1)

Portugal vs Frankrike. Lite lurig match för Portugal detta i och med att de faktiskt som regerande mästare riskerar åka ur EM redan i gruppspelet om de förlorar mot Frankrike. Å andra sidan går båda lagen vidare med oavgjort, så det säger kanske något om hur den här matchen både kommer se ut och mycket väl kan sluta. Frågan är hur viktig gruppsegern är för Frankrike. Prognos: Oavgjort (1-1)

ANNONS

Tyskland vs Ungern. Tyskland lär ha fått igen en god portion av sitt sargade självförtroende i och med segern mot Portugal, och är naturligtvis ett betydligt bättre lag än Ungern i grunden. Ungern kommer  dessutom sakna att spela framför sina egna supportrar på hemmaplan. Enda frågan är väl om Tyskland vågar trotsa UEFA och låta Allianz Arena stråla i regnbågens färger. Prognos: Tyskland (4-0)

Peter Hyllman

Vinner England på att sluta etta, tvåa eller trea?

Peter Hyllman 2021-06-22 06:00

Om England hade varit Italien, Spanien, Argentina, Uruguay eller något annat mer sydeuropeiskt, sydamerikanskt eller östeuropeiskt land så hade det förmodligen aldrig varit något större tjafs runt frågan huruvida det vore bättre för England att vinna sin grupp eller sluta tvåa eller trea i sin grupp. Då hade det setts som fullt naturligt att varje lag gör vad som är bäst för sig själva.

Men eftersom England är England, och en del av den mer nordeuropeiska lutheranskt protestantiska kultur i vilken även Sverige och övriga skandinaviska länder är med, så blir det naturligtvis ett satans handvrängande över den här möjligheten. Här dras naturligvis fram de stora orden som sportslighet och engelsk arrogans. Vissa försöker till och med intala sig att det faktiskt inte spelar någon roll att sluta etta, tvåa eller trea.

Märk väl att för allt tjafs om sportslighet och någon slags högre stående moral så förhindrar det naturligtvis inte länder som England och t ex Sverige att spela cyniskt på precis samma sätt som alla dessa andra länder. Enda skillnaden är kanske att det hycklas lite om det. Man vill gärna äta kakan och ha den kvar på samma gång. Så med ord säger man en sak och i handling säger man en helt annan.

ANNONS

Phil McNulty på BBC blev så uppjagad över idén att han attackerade den kanske ändå inte helt orimliga ståndpunkten att det vore bättre för England att möta t ex Sverige i en åttondelsfinal än det vore att möta Frankrike, Portugal eller Tyskland som uttryck för engelsk arrogans, genom den logiska kullerbyttan att man därmed menade att England skulle vinna över t ex Sverige per automatik. Vilket så klart ingen har sagt.

Kanske består arrogansen snarare i att det helt och hållet skulle vara upp till England att välja om de ska sluta etta, tvåa eller trea i gruppen. Det finns ju t ex ingenting som säger att England garanterat kommer vinna mot Tjeckien ikväll, och vinner inte England mot Tjeckien så kan de inte längre sluta etta. Om England förlorar mot Tjeckien kan de mycket väl dessutom sluta trea. Men hur ser egentligen Englands alternativ ut?

ANNONS

England slutar etta!

England vinner mot Tjeckien och slutar alltså etta i sin grupp. I så fall behöver vi inte vänta ut resten av grupperna för att veta vilka som går vidare som bästa treor, utan vi vet då redan att England möter tvåan i Grupp F.

Grupp F är dödens grupp i detta mästerskap, även om det med fyra av sex treor inte är så mycket som faktiskt dör redan i gruppspelet. Men det betyder att tvåan i Grupp F närmast garanterat kommer vara någon av Frankrike, Tyskland eller Portugal.

Att döma av vad vi har sett hittills i detta EM, och att döma av vad vi vet om Englands fotboll under Gareth Southgate, så går inte England till någon av dessa tre möjliga åttondelsfinaler som favoriter, utan snarare som rätt tydliga underdogs.

England slutar tvåa!

England spelar oavgjort mot Tjeciken och slutar tvåa i sin grupp, alternativt förlorar men ändå slutar före Kroatien eller Skottland. Även i detta fallet vet vi redan vilka Englands motståndare i åttondelsfinalen blir, nämligen tvåan från Grupp E.

ANNONS

Grupp E är Sveriges grupp. Det är en grupp som till synes kan sluta lite hur som helst, men oavsett om grupptvåan blir Spanien, Sverige, Slovakien eller Polen så känns det i samtliga fall som bekvämare lottning än Frankrike, Portugal eller Tyskland.

England går nog i själva verket in som rätt klara favoriter i tre av dessa fyra fall, det vill säga mot Sverige, Slovakien och Polen. Mot Spanien är det betydligt jämnare så klart, men Spanien har sannerligen inte imponerat under detta EM.

England slutar trea!

England förlorar mot Tjeckien, samtidigt som Skottland vinner mot Kroatien och skaffar sig bättre målskillnad än England, och slutar trea i gruppen. Här börjar det så klart bli lite lurigt eftersom England då inte kan vara helt säkra på att ens gå vidare ur gruppen.

Men det blir lite lurigt även om England går vidare som en av de bästa treorna. Vi vet att England i så fall kommer möta en gruppetta. Detta blir antingen ettan i Grupp D, närmast garanterat Belgien, ettan i Grupp E, eller ettan i Grupp C som är Nederländerna.

ANNONS

Worst case för England om de går vidare som trea är alltså att de får möta Belgien, Spanien eller Nederländerna i åttondelsfinalen. Istället för Spanien kan det däremot bli Sverige eller Slovakien också.

Detta är naturligtvis inte heller idealiskt. Det är ett sämre alternativ än att sluta tvåa i gruppen, men fortfarande ett bättre alternativ än att sluta etta. Endast Belgien vore nog en motståndare i paritet med Frankrike, Portugal eller Tyskland.

Hur ser eventuella kvartsfinaler ut?

Vad motståndet blir i åttondelsfinalen är så klart bara en aspekt i tänket. Det större tänket måste även innefatta vilka England möjligen också kan få möta i kvartsfinalen, om nu tanken är att gå så långt i EM som möjligt.

Om England slutar trea blir alternativen lite för många för att det ska vara meningsfullt att ens ta med i beräkningen. Däremot blir det lite lättare om England slutar antingen etta eller tvåa i sin grupp.

ANNONS

Om England slutar etta i sin grupp så är det förmodligen vinnaren i Grupp E som är den på pappret tuffaste motståndaren i kvartsfinalen. Detta är som vi vet Spanien, Sverige, Polen eller Slovakien, där Spanien får räknas som svårast på förhand.

Om England däremot slutar tvåa i sin grupp så väntar vinnaren av Grupp F i kvartsfinalen, det vill säga tillbaka till Frankrike, Portugal eller Tyskland. Om nu inte denna gruppvinnare högst oväntat skulle förlora sin åttondelsfinal mot en av grupptreorna.

Englands läge skulle alltså kunna beskrivas så här: Etta i gruppen betyder väldigt tuff åttondelsfinal men något lättare kvartsfinal. Tvåa i gruppen betyder något lättare åttondelsfinal men väldigt tuff kvartsfinal.

Alltså kan man tycka det kvittar lite lika för England. Ska man vinna EM måste man på något sätt ändå möta och vinna mot de tuffaste motståndarna någon gång. Huruvida man gör det i åttondelsfinalen eller kvartsfinalen spelar kanske mindre roll.

ANNONS

Men gör det verkligen det utifrån Englands och Gareth Southgates perspektiv? De gick in i detta EM med rätt höga förväntningar och förhoppningar på sig. Detta kommer rimligtvis prägla deras eget förhållningssätt.

Åker England ut redan i åttondelsfinalen kommer detta ses som en betydande missräkning, oavsett vilket motstånd man än åker ut mot. Åker England ut i kvartsfinalen, mot tufft motstånd, kommer detta ändå kunna målas som ett godkänt EM.

Idrottsligt spelar det kanske ingen större roll, men politiskt spelar det stor roll. Och att vara Englands förbundskapten är i hög utsträckning ett politiskt uppdrag, Och politik handlar väldigt mycket om hur saker uppfattas och hur saker kan säljas.

Om Gareth Southgate är lika försiktig i sitt tänkande utanför planen som han klart och tydligt är i sitt tänkande på planen så kommer en lättare väg fram till kvartsfinalen låta som ett betydligt mycket mer attraktivt alternativ för honom.

ANNONS

Sedan ligger det så klart mycket i vad många säger att risken med att agera på det sättet är att det blir svårt att varva upp igen till åttondelsfinalen. Många gånger, särskilt över så begränsad tid som ett mästerskap är, kan det vara bäst att bara köra på.

Men att säga att det inte spelar någon roll om England slutar etta, tvåa eller trea i gruppen är helt enkelt inte med verkligheten överensstämmande. Hur mycket den tanken än upprör ömtåliga engelska känslor och tår.

:::

EM-KOLLEN

Tjeckien vs England. England spelade precis lika långsamt, energilöst och idéfattigt mot Kroatien, så varför det kom som en chock för så många när England spelade långsamt och utan energi och idé mot Skottland är svårt att förstå. Enda skillnaden var att England mot Kroatien lyckades snubbla in ett mål, vilket fick många att blunda för hur fotbollen faktiskt såg ut. Mot Tjeckien blir det tufft igen. Prognos: Oavgjort (1-1)

ANNONS

Kroatien vs Skottland. Skottland hade mycket väl kunnat vinna matchen mot England, men var nog till sist ändå rätt nöjda med ett oavgjort resultat. Den poängen ger dem ett bra läge att gå vidare om de vinner mot Kroatien. Lite grann av vinna eller försvinna här alltså för båda lagen, oavgjort duger inte riktigt för något av dem. Kan kroatisk kvalitet knäcka skotska hjärtan? Prognos: Kroatien (2-1)

:::

TRANSFERKOLLEN

Emmanuel Dennis, Club Brügge till Watford. 23-årig anfallare som gjort många mål för Club Brügge. Utlånad senaste tiden till FC Köln där det däremot inte blivit så många mål får mig att tänka två saker. Dels att gör man inte mål i Bundesliga blir det inte lätt att göra mål i Premier League. Dels att lag normalt sett inte lånar ut sina bästa målskyttar. Med tvekan godkänd – (+)

ANNONS
Peter Hyllman

De åtta största missförstånden om landslagsfotbollen

Peter Hyllman 2021-06-21 06:00

Alla ser på något sätt alltid fram emot årets stora helger såsom jul och nyår eller midsommarafton t ex, för att ta ett mer nära förestående exempel. Och man fortsätter göra det år efter år fastän det i många fall också är helger som aldrig riktigt blir som man tänkt sig, för mycket fylla, gräl och bråk inom släkt och familj, ökad misshandelsstatistik och så vidare. Det blir sällan riktigt så bra som vi tror och hoppas.

Lite detsamma kan jag känna är fallet med landslagsfotbollens stora mästerskap, och då företrädesvis VM och EM. Mästerskap efter mästerskap sitter även kloka bedömare och jagar upp förväntningarna, skruvar upp förhoppningarna, och blir sedan besvikna och till synes förvånade över saker som rimligtvis inte längre borde förvåna dem. Mästerskapen verkar väldigt sällan motsvara folks förväntningar på dem.

Mästerskapen har på något sätt blivit fotbollens direkta motsvarighet till storhelgerna, omgivna av någon slags rosenröd romantik med en avtagande grad av realism. Delvis tror jag det beror på att landslagsfotbollen på något sätt alltmer blivit något helt avskilt från vardagens klubbfotboll, så man har andra förhoppningar på den. Delvis tror jag det också beror på att man har nedärvda föreställningar om landslagsfotbollen.

ANNONS

De allra flesta har sina första och fortfarande väldigt levande mästerskapsminnen från mycket ung ålder. Vi har alla vuxit upp med VM och EM som de på något sätt främsta höjdpunkterna inom fotbollen. Själv såg jag t ex VM i Mexiko 1986 på en svartvit TV på en camping i Östergötland, och det är nog fortfarande ingenting som har lyckats överträffa det.

Men för mig som för många andra så är vår uppfattning av dessa mästerskap formad längre tillbaka i tiden, när dessa mästerskap hade en helt annorlunda roll inom fotbollen liksom landslagsfotbollen hade en helt annan status inom fotbollen. Men detta är inte statiskt över tiden, utan har förändrats med tiden och med utvecklingen. Däremot har kanske våra föreställningar förändrats i motsvarande utsträckning.

Detta är enligt mig, inte nödvändigtvis i någon tydlig rangordning, de åtta främsta missförstånden bland journalister, experter och supportrar gällande mästerskap och landslagsfotboll.

ANNONS

(8) EM och VM kommer bjuda på en sprakande och underhållande fotboll!

Detta är ett av de märkligare missförstånden i och med att det nu är rätt många mästerskap som visat på den rakt motsatta tendensen, nämligen att fotbollen har blivit mer och mer passiv och alltmer defensivt inriktad.

Underhållningsvärdet i själva fotbollen är troligtvis betydligt lägre än vad det normalt sett är inom klubbfotbollen, i alla fall om vi ser till Champions League och Europas största ligor, det vill säga även om vi rensar för själva kvalitetsskillnaden.

En stor anledning naturligtvis formatet. Och då syftar jag inte specifikt på EM:s nuvarande format där de fyra bästa treorna också går vidare, även om det nog bidrar en smula även fast betydelse överdrivs, utan mer specifikt på turneringsformatet som helhet.

I en begränsad turnering av den sort som EM och VM är så lönar det sig helt enkelt betydligt mycket mer att satsa på en mer defensiv fotboll. Dels är det viktigare att inte förlora än att vinna. Dels går det snabbare att organisera en defensiv fotboll.

ANNONS

(7) Landslagsfotbollen och mästerskapen är mer demokratisk och mer rättvis!

Klubbfotbollen beskrivs många gånger som extremt toppstyrd och kontrollerad av de största klubbarna och deras intressen. Landslagsfotbollen framhålls här ofta som någon slags positiv kontrast eller motsats till detta.

Men det känns som en tillrättalagd bild. Inte minst detta EM är väl ett rätt bra exempel på detta där vissa länder, naturligtvis de största länderna, i praktiken får genomföra stora delar av detta EM på hemmaplan.

De storas och starkas intressen får styra i väldigt hög utsträckning. Detta gäller både inom klubbfotboll och landslagsfotboll. Det är naturligtvis något som gäller inte bara inom fotbollen, utan inom samhället i stort.

(6) EM och VM drar till sig de allra bästa tränarna och förbundskaptenerna!

Här har vi ett typexempel på hur fotbollen har förändrats. För förr i tiden så var det faktiskt på det här sättet. Att vara förbundskapten var då kronan på en tidigare strålande karriär, belöningen för lång och framgångsrik tjänst. Det finaste man kunde vara!

ANNONS

Följaktligen attraherade förbunden också de bästa tränarna. Det var exempelvis så att Don Revie kunde lämna ett Leeds som då var bäst i England för att bli Englands förbundskapten. När Jock Stein var klar med Celtic tog han över Skottland.

Men på det sättet är det inte längre. Landslagsfotbollen har istället blivit samlingsplatsen för managers som inte längre har någon naturlig topposition inom klubbfotbollen, eller tränare som är mer förbundsprodukter än någonsin varit klubbtränare.

Statusen och prestigen, för att inte tala om pengarna, finns nu huvudsakligen inom klubbfotbollen och dess största klubbar och dess största ligor. Pep Guardiola kommer aldrig bli förbundskapten, förrän möjligen på ålderns höst.

Många av de som nu är förbundskaptener i EM passar kanske som förbundskaptener, men skulle förmodligen göra tämligen släta figurer inom klubbfotbollen, som ställer helt andra krav på dem i vardagen.

ANNONS

(5) EM och VM, och landslagsfotbollen, är mindre kommersialiserat än klubbfotbollen!

Egentligen skulle det kanske räcka med att peka på den radiostyrda bilen som körde in bollen till avspark i EM-premiären mellan Italien och Turkiet för att visa på det absurda i detta påstående. Sedan hade bilen förvisso högre bollinnehav än Sverige mot Spanien.

Men det går naturligtvis inte att slå på ett EM eller VM utan att drabbas av den massiva kommersialismen som en våt örfil. Det faktum att EM och VM ständigt expanderas är så klart heller inte av altruistiska skäl.

Kommersialismen får ju även konkreta negativa uttryck. Hur UEFA värderade sponsorer och intäkter högre än medmänsklighet och moraliskt ansvar blev extremt tydligt i direkt samband med Christian Eriksens tillbud på Parken för en dryg vecka sedan.

ANNONS

(4) EM är bättre än VM!

Detta är en etablerad sanning som har funnits rätt länge. EM är bättre än VM eftersom lägstanivån är mycket högre har det sagts, och detta har väl till stor del även stämt under lång tid, åtminstone så länge antalet lag var sexton, åtta eller till och med bara fyra.

Men stämmer detta verkligen längre med 24 lag, och som det känns nästan halva Europa med i EM? Tveksamt. Jag har rätt svårt att se att Panamas, Nya Zeelands och Trinidad & Tobagos lägstanivå skulle vara mycket lägre än t ex Finland, Nordmakedonien, Ungern.

EM och VM har blivit alltmer lika på egentligen alla sätt under de senaste tio åren. Därtill har de europeiska länderna sprungit ifrån sina sydamerikanska motsvarigheter. Detta är flera skäl varför jag anser att EM i den här formen har blivit alltmer överflödigt.

ANNONS

(3) De stora länderna inom klubbfotbollen är stora länder inom landslagsfotbollen!

England och Spanien anses nog allmänt ha de största klubbarna och de bästa ligorna, rent generellt. Naturligtvis är England och Spanien stora länder, men där existerar något slags transitoriskt tänkande att England och Spanien därmed är storländer.

Förbryllad blir man t ex när folk ser det som helt nytt och helt oväntat att Spanien har svårt att få till det i mästerskap. Med undantag av fyra år mellan 2008 och 2012 har ju Spanien i själva verket varit en precis lika stor losernation som England i mästerskapen.

Att Spanien har den typen av problem som de t ex hade mot Sverige är alltså knappast nytt, och det är knappast oväntat. Eftersom det är så det har sett ut i 75 år innan 2008, och i tre raka mästerskap efter 2012.

ANNONS

Både Spanien och England betraktas och beskrivs som storländer i EM och VM på samma nivå som etablerade storländer som Italien, Brasilien, Tyskland, kanske även Frankrike och Argentina. Vilket jag menar är förenklat och förhastat.

(2) EM och VM innehåller den bästa fotbollen och de bästa lagen!

Många verkar leva i villfarelsen att när det t ex vankas ett VM så kommer det spelas världens bästa fotboll. Det hörs ju så att säga på namnet, blir man världsmästare måste man väl rimligtvis vara bäst i världen?!

Men hur skulle den bästa fotbollen någonsin kunna spelas av landslag? Landslag kan inte på samma sätt som klubblag koncentrera världens absolut bästa spelare i ett och samma lag. Landslag kan inte alls träna tillsammans på samma sätt under lika lång tid.

De bästa landslagen i världen skulle allt annat lika över tid vara fullständigt chanslösa mot de bästa klubblagen i världen, och skulle förmodligen ha svårt att hävda sig ens mot lägre eller medelmåttiga lag i de största ligorna.

ANNONS

Vi tittar inte på EM och VM för att det är den bästa fotbollen, utan för att det är en helt annan typ av fotboll med en helt annan logik för att intressera sig för den. Jämförelsen är i själva verket missriktad.

(1) EM och VM har blivit allt mindre viktiga!

Här är ett annat antagande som ofta får luft. Landslagsfotbollen har tappat i status relativt klubbfotbollen, inte minst ekonomiskt, och därmed tar man för givet att EM och VM helt enkelt inte längre betyder lika mycket, om än något alls kan man ibland tro.

Men EM och VM är fortfarande extremt viktiga. Inte minst för att bevara och förnya intresset för fotbollen i stort. Väldigt många tittar inte på fotboll som vi som befinner oss på den här plattformen, utan deras enda kontakt med fotbollen är EM och VM.

Utan landslagsfotbollen skulle en stor mängd av fotbollens totala publik försvinna då den helt enkelt inte följer klubbfotbollen på samma sätt. För många spelare är deras koppling till sitt hem och sitt folk inte klubblaget, utan endast landslaget.

ANNONS

Alltså var det en stor grej och ett stort hot när UEFA, och delvis FIFA även om de verkar ha dubbelspelat, när det i samband med den europeiska superligan hotades om att dess spelare då inte skulle få delta i EM och VM.

:::

EM-KOLLEN

Ukraina vs Österrike. Känns i mångt och mycket som matchen som ska avgöra vilket av länderna som slutar tvåa i gruppen efter Nederländerna och därmed kan känna sig helt säkert på slutspel. Jag ger Ukraina den högre tekniska kvaliteten och skickligheten, men samtidigt Österrike den högre taktiska kompetensen. Och i mästerskap vinner oftast taktik över teknik. Prognos: Österrike (2-1)

Nordmakedonien vs Nederländerna. Nederländerna har varit väldigt pigga och spralliga hittills under detta gruppspel och det finns ingen anledning att tro att de skulle vara mindre så mot Nordmakedonien. Detta borde bli en transportsträcka för de oranga inför slutspelet, och det lär roteras. Prognos: Nederländerna (3-0)

ANNONS

Ryssland vs Danmark. Något utav vinna eller försvinna för Danmark som nu måste visa att de verkligen har lyckats ta sig samman efter det som hände under den första matchen mot Finland. Hemma på Parken och mot en svag motståndare som Ryssland borde det definitivt kunna gå vägen för Danmark. Prognos: Danmark (2-0)

Finland vs Belgien. Finland försvarade sig bra mot både Danmark och Ryssland men Belgien är naturligtvis en helt ny nivå för dem. Detta kommer också att märkas i den här matchen, där jag har otroligt svårt att se hur Finland ska lyckas stå emot Belgiens fart, kraft och målfarlighet. Prognos: Belgien (4-0)

Peter Hyllman

Kommer Gary Johnson lyckas ta Torquay från mörker till ljus?

Peter Hyllman 2021-06-20 06:00

Hartlepool var motståndarna i Torquays mörkaste ögonblick de senaste åren, kanske ett av Torquays mörkaste ögonblick någonsin. Det var den 21 april 2018 som Torquay United genom att bara få 1-1 mot Hartlepool för första gången i klubbens historia blev nedflyttade från National League ned till National League South, den engelska fotbollens sjätte division.

Nu är det den 20 juni 2021 och Hartlepool är ännu en gång Torquays motståndare i en ödesmatch för dem, den här gången en ödesmatch för båda lagen. National Leagues playoff-final, där laget som vinner flyttas upp till Football League och laget som förlorar blir kvar i National League. För Torquay möjligheten att efter sju svåra år äntligen ta sig tillbaka till Football League och till League Two.

Vad som en gång alltså tog sin början mot Hartlepool kan drygt tre år senare få sitt narrativa slut mot Hartlepool. I centrum för denna tre år långa resa, som först tagit Torquay tillbaka från National League South till National League och nu alltså på tröskeln tillbaka till Football League, befinner sig Gary Johnson, Torquays manager under dessa tre år och något utav den engelska fotbollens grand old man på denna nivå.

ANNONS

Gary Johnson kom till Torquay i september 2018. Torquay United befann sig då i något som bara kan beskrivas som fritt fall. Nyss nedflyttade till National League South, precis drabbade av en förnedrande 0-1-förlust mot Chippenham Town, och på fjortonde plats i serien efter nio omgångar. Med Johnson som manager skulle däremot Torquays lycka vända, och laget rusade till slut fram till seriesegern i National League South.

Rätt manager kan betyda väldigt mycket för en klubb, och Torquay tackar säkert sin lyckliga stjärna för att de i sin kanske svåraste stund lyckades locka Gary Johnson till klubben. En beprövad manager, far till Lee Johnson, manager i klubbar i Football Leagues samtliga tre divisioner, en gång en playoff-final från Premier League med Bristol City, som tar över en klubb i mitten av National League South?

ANNONS

Kanske stod stjärnorna och planeterna helt enkelt rätt för Torquay United. Gary Johnson sökte ett nytt managerjobb inom fotbollen efter en tuff hjärtoperation med efterföljande sjukdom. Kanske var Torquay helt enkelt rätt nivå för Gary Johnson där och. Kanske var Torquay en klubb tillräckligt nära hemmet i Bristol. Kanske var Torquay helt enkelt rätt klubb på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Få om någon manager på den här nivån matchar Gary Johnsons framgångar. Han har redan vid två tillfällen tagit sig upp från National League till Football League, första gången med Yeovil Town för 18 år sedan och senast md Cheltenham Town för fem år sedan. Däremellan har han hunnit med uppflyttningar med Yeovil Town och Bristol City. En vinst idag skulle innebära Gary Johnsons sjunde uppflyttning i karriären.

ANNONS

Det brukar sägas att ålder och sjukdom kan förändra en människa, och den nu 65-årige nyss hjärtopererade Gary Johnson ger onekligen intrycket av att vara en förändrad människa. En manager som tidigare i sin karriär egentligen i samtliga tidigare gjort sig känd som en hård och hetlevrad personlighet, som om och om igen hamnat i både verbala och fysiska konfrontationer med egna spelare, har plötsligt en mjukare uppsyn.

Hårda ord om egna spelare har ersatts av harmoniska och hyllande ord om spelarna i Torquay. Kanske handlar det om att ha vad han beskriver som rätt spelare med på bussen i Torquay. Kanske handlar det fortfarnade i viss mening om nyhetens behag, efter tre tämligen framgångsrika säsonger i Torquay. Kanske handlar det om att Torquay har visat sig vara helt rätt klubb och helt rätt miljö för Gary Johnson.

ANNONS

Torquay brukar ibland beskrivas som något utav Englands Florida, eller Englands riviera om man är lite mer europeiskt orienterad. Ett soligt och kanske något sömnigt sommarställe på Englands sydkust dit folk gärna åker på semester och dit äldre människor gärna beger sig på ålderns höst efter ett långt liv av arbete. Har Torquay blivit en slags retreat även för en gammal manager som Gary Johnson?

Gary Johnson verkar hur som helst trivas väldigt väl både med staden, och med människorna där, och med klubben. Han pratar om Torquay som en genuin klubb med genuina supportrar. Han pratar om hur det är ett nöje att samverka med spelare, med supportrar och med klubbens styrelse. Han pratar om hur styrelsen är mer som en partner att arbeta med än enbart en formell arbetsgivare.

Kanske är Torquay United och Gary Johnson alltså ett exempel där klubb och manager så att säga har rehabiliterat varandra. Torquay blev en väg tillbaka in i fotbollen för Johnson samtidigt som Johnson har varit en viktig del utav Torquays rehabilitering som klubb och som lag och nu är på väg att ta Torquay tillbaka in i Football League. En enda match skiljer nu Torquay från Football League, dagens playoff-final mot Hartlepool.

ANNONS

Avgörande för Torquay att ens ta sig till denna final, vilket man lyckades göra genom en dramatisk 4-2-vinst efter förlängning mot Notts County, var att Danny Wright var tillbaka i laget som anfallare efter ett flera månader långt skadeuppehåll. Detta tog alla med rätt stor förvåning när laguppställningarna presenterades. Men två mål av Wright, i början av respektive halvlek, kom att forma matchen som helhet.

Det går knappast att överskatta hur viktig det är för Torquay att Danny Wright är hel och frisk även i dagens playoff-final. Under säsongen har Torquay spelat 20 matcher med Wright i laget och vunnit 16 av dessa matcher. De har samtidigt tvingats spela 23 matcher utan Wright i laget och vunnit endast åtta av dem. Wright bidrar inte bara med målen, han bidrar även med arbetet och han bidrar med självförtroendet.

ANNONS

Framför allt är det lagets äldre spelare som klivit fram i de avgörande lägena mot slutet av den här säsongen. Danny Wright som sagt är 36 år gammal. Övriga målskyttar mot Notts County, Asa Hall och Dean Moxey, är 34 respektive 35 år gamla. Beprövade spelare på den här nivån. Men även ett tecken på att Torquay kommer behöva förnya och föryngra oavsett om de vinner eller förlorar mot Hartlepool idag.

Playoff-finalen spelas normalt på Wembley. Men där är det ju för närvarande EM så därmed har playoff-finalen istället flyttats till Ashton Gate, Bristol Citys arena. Alls inte särskilt långt från Torquay för övrigt. Dessutom en arena som under fem år fram till 2010 var Gary Johnsons hemmaarena. Det var på Ashton Gate han tog upp Bristol City i EFL Championship och sedan var så väldigt nära att ta dem upp i Premier League.

ANNONS

Gary Johnson borde känna sig hemma på Ashton Gate. Motståndarna är än en gång Hartlepool. Hartlepool som var motståndarna i Torquays kanske mörkaste ögonblick kan nu visa sig vara motståndarna också i ett av Torquays ljusaste ögonblick. Fotbollen skriver ibland sig själv.

:::

EM-KOLLEN

Schweiz vs Turkiet. Om det inte hade funnits den klara möjligheten att detta är en match som båda lagen måste vinna för att ge sig själva chansen att gå vidare, och där laget som förlorar förmodligen är ute ur EM, så hade detta haft potentialen att bli EM:s kanske tristaste match. Nu känns det istället på förhand som en öppen match där båda lagen kommer behöva släppa på handbromsen. Prognos: Oavgjort (1-1)

Italien vs Wales. Dags att avsluta och stänga det här gruppspelet för Italien som kommer från två raka segrar mot Turkiet och Schweiz. Det mesta talar för att det ska bli en clean sweep mot ett tämligen trött och trögt Wales. Insigne och Immobile har hittat formen och fötterna och det måste hålla i sig om Italien ska lyckas kombinera organisation med precision. Prognos: Italien (2-1)

ANNONS
Peter Hyllman

Sheffield United blev en klubb med för många motsättningar

Peter Hyllman 2021-06-19 06:00

Vid en första glans var Chris Wilder bara ännu en i mängder av managers som får sparken på grund av lagets bristande resultat och tabellplacering. En tidigare lyckad manager som till synes tappat både greppet och glöden. 22 förluster på de 28 ligamatcher han hann med den här säsongen, och Sheffield United i praktiken nedflyttade redan vid jul, hade han inte fått sparken vore kanske det anmärkningsvärt snarare.

Men Chris Wilder fick inte sparken av Sheffield United på grund av resultaten över huvud taget. I själva verket var det så att Sheffield Uniteds ägare, saudiske Abdullah bin Musa’ad bin Abdulaziz Al Saud, en bit in på säsongen menade att för honom spelade det ingen roll alls om Sheffield United åkte ur Premier League, Wilder satt säkert! Istället fick Chris Wilder sparken på grund av att relationen till klubben och ägaren bröt samman.

Det var ett tufft beslut när det meddelades. Dels eftersom Sheffield Uniteds ägare sagt det de alltså sagt om saken tidigare. Dels eftersom Chris Wilder lyft Sheffield United från elva i League One till nia i Premier League inom loppet av fyra år. Visst gick det att förstå sentimentaliteten som följde på beslutet och möjligen också klagosången över fotbollens grymhet och glömska.

ANNONS

Men snabbheten i Sheffield Uniteds succé och klättring genom det engelska seriesystemet, och entusiasmen detta skapade, maskerade samtidigt den ganska tydliga omständigheten att Sheffield United helt enkelt aldrig var en klubb som var byggd för Premier League; varken organisatoriskt ,finansiellt eller kulturellt. Alltså var det kanske bara en tidsfråga innan Sheffield Uniteds situation faktiskt blev ohållbar.

Dilemmat för Sheffield United är naturligtvis att de befann sig i denna ohållbara situation mer eller mindre enbart tack vare Chris Wilder. Utan Wilder hade Sheffield United aldrig gått upp till Premier League, kanske hade Sheffield United fortfarande harvat kvar i League One. Chris Wilders briljans tog Sheffield United till Premier League, men denna briljans innehöll aldrig en tanke på vad Sheffield United skulle göra utan denna briljans.

ANNONS

Sheffield United blev under sina två år i Premier League en klubb av just den typen av motsättningar. Ett målsnålt fotbollslag som ändå lyckades engagera och underhålla; ett taktiskt innovativt fotbollslag som ändå bar en traditionellt brittisk hårdhetsprägel; ett brittiskt lag i själ och hjärta som ändå var beundrat runt om i Europa. Motsättningar som gjorde det väldigt svårt för många påstådda experter att faktiskt förstå Sheffield United.

Men även motsättningar som till sist förklarar varför Sheffield Uniteds situation till slut blev ohållbar. Chris Wilder förmådde inte behålla den delikata balansen, förmådde inte uppräthålla magin, vissa skulle säga illusionen. Wilders transferfacit visade sig väldigt svagt efter uppflyttningen, Wilders management präglades alltmer av öppna angrepp på egna spelare, Wilders kontroll och omdöme började uppenbarligen svikta.

ANNONS

Detta behöver naturligtvis inte vara så väldigt dramatiskt, det är knappast första gången vi ser en manager tappa sin mojo på det sättet. Normalt sett som sagt brukar det bara betyda att en klubb byter manager. Men det blev dramatiskt och det blev ett problem för Sheffield United eftersom så väldigt mycket av Sheffield Uniteds identitet helt enkelt blev Chris Wilder. Sheffield United blev kort sagt alltför beroende av en person.

Alex Ferguson har vid flera tillfällen sagt, och han är knappast ensam om att ha framfört den här uppfattningen, att managern alltid måste vara den viktigaste personen i en klubb, och det ligger mycket i detta. Men det betyder naturligtvis inte att managern är viktigare än klubben, utan förutsätter att managern underordnar sig själva uppdraget att vara och agera helt och hållet i klubbens tjänst.

ANNONS

Tydligt är att Sheffield Uniteds ägare hade insett svagheten i klubbens konstruktion, i dess avsaknad av en egen identitet utöver Chris Wilders identitet, och i dess alltför höga beroende av en enda person. Sheffield Uniteds ägare ville komma åt Sheffield Uniteds problem genom att stärka klubbens organisation och minska dess direkta beroende av Chris Wilder som person.

Sheffield Uniteds ägares svar på frågan hur Sheffield United skulle ta sig ur sina nuvarande problem, samt på sikt kunna bli en klubb som faktiskt var byggd för Premier League, var att begränsa Chris Wilders allsmäktighet. Chris Wilders eget svar på samma fråga verkade snarare vara ökad allsmäktighet. En konflikt uppstod i synen på vad klubben skulle vara, vem som var klubben, och på klubbens framtid.

Sheffield United löste den här konflikten genom att sparka Chris Wilder. Beslutet blev en fråga om makten och kontrollen över klubben. Om Sheffield Uniteds ägare ville hävda sin kontroll över klubben är det svårt att se hur de hade kunnat besluta på något annat sätt än att byta ut Chris Wilder. Men naturligtvis försätter det Sheffield United i en potentiellt väldigt besvärlig situation.

ANNONS

Man måste ändock säga att Sheffield United har hanterat denna svåra situation på ett så pass bra och smart sätt som ändå var möjligt att föreställa sig. Anställningen av Slavisa Jokanovic som ny manager känns genomtänkt på alla sätt. Jokanovic är en manager av sådant renommé att Sheffield Uniteds supportrar måste känna att fastän klubben har gjort sig av med Chris Wilder så har klubben inte gjort sig av med sin ambition.

Slavisa Jokanovic är en manager som vid två tillfällen har blivit uppflyttad till Premier League redan, således en manager som är väldigt väl rustad att kunna göra detsamma med Sheffield United. Jokanovic är en managers vars taktiska tänkande inte ligger allt för långt från den taktik som Sheffield United har arbetat med under Chris Wilder. Därtill är Jokanovic en manager van vid att jobba inom en mer modern fotbollsorganisation.

ANNONS

Härmed har Sheffield United hittat ett bra sätt att hantera den motsättning mellan kort sikt och lång sikt som drabbar i stort sett alla nedflyttade lag. På kort sikt har Sheffield United hittat en manager som förmodligen erbjuder de bästa möjliga förutsättningarna för dem att ta sig direkt tillbaka till Premier League. På lång sikt har Sheffield United hittat en manager med vilken de kan bli en klubb byggd för Premier League.

Chris Wilders bidrag och insats för Sheffield United kan aldrig glömmas eller nedvärderas. Men med Slavisa Jokanovic kan Sheffield United bli en klubb med betydligt färre motsättningar än vad som var fallet med Chris Wilder.

:::

EM-KOLLEN

Ungern vs Frankrike. Frankrike fortsätter marsch mot slutspelet med en match som nog alla förväntar sig att de ska vinna. Väldigt svårt att se hur Ungern ska kunna stå emot de många och varierande hot som Frankrike erbjuder på planen. Ungern, som nog sågs som gruppens slagpåse på förhand, kommer aldrig vara mer slagpåse än vad de är i den här matchen. Prognos: Frankrike (3-0)

ANNONS

Portugal vs Tyskland. Om detta hade varit VM och endast två lag hade gått vidare från gruppen så hade den här matchen kunnat haft en nerv, spänning och dramatik som den nu inte riktigt lyckas ha på samma sätt. Portugal är bombstarka defensivt men känns något begränsade offensivt. Tyskland känns mest bara begränsade. Men två stabila fotbollslag. Prognos: Oavgjort (1-1)

Spanien vs Polen. Polens kanske något oväntade kollaps mot Slovakien, tillsammans med Spaniens oförmåga att vinna matchen mot ett defensivt Sverige, gör denna match betydligt viktigare för båda lagen än vad man kanske trodde på förhand. Men Polen verkar på något sätt rätt överskattade, vilket inte minst jag har gjort mig skyldig till, och det går inte att se dem räcka till mot Spanien. Prognos: Spanien (3-1)

Peter Hyllman

Om England ska vinna måste England också våga!

Peter Hyllman 2021-06-18 06:00

England vann, för första gången någonsin om jag förstod saken rätt, öppningsmatchen i ett EM. England vann mot Kroatien med 1-0. Bra så skulle man naturligtvis kunna tänka om den saken. Viktigaste är kanske inte att spela bra utan att vinna, åtminstone i den här typen av mästerskap. Om man nu inte är lite klurig och tänker att det kanske med tanke på åttondelsfinalen vore bättre för England att sluta tvåa eller trea i gruppen.

Om vi efter söndagens vinst mot Kroatien valde att lyssna på engelska journalister och analytiker i text och i bild så var det en bild av någon slags triumf som förmedlades. Allt var frid och fröjd. Gareth Southgate var en hyvens snubbe som ännu en gång både trotsat alla tvivlar och därefter bevisat dem fel. Southgates alla taktiska val och beslut rättfärdigades i och med vinsten mot Kroatien.

Jag som satt och tittade på matchen mellan England och Kroatien fick gradvis en helt annan uppfattning av matchen. Visst vann England, och det är väl i någon mening ett steg framåt mot hur det brukar kunna se ut för England, men Kroatien var minst sagt bedrövliga, i synnerhet offensivt, och England spelade inte alls bra. Det var en match nästan lika passiv och långsam som Västtyskland mot Österrike 1982.

ANNONS

Problemet med enkel utfallsanalys, det vill säga där man låter resultatet diktera mer eller mindre hela förståelsen av en match, är att den många gånger är vilseledande. Det leder många gånger till att man blundar för problem som ofrånkomligen kommer bli en issue i ett senare skede. Endast genom att analysera matchen snarare än resultatet går det att faktiskt förstå ett lags styrkor och svagheter, dess problem och möjligheter.

Man kan för all del förstå varför detta kan vara svårt att göra som engelska journalister och experter. Det är helt enkelt inte riktigt vad någon vill höra. När alla är glada och kanske även lite lättade över att England vunnit en EM-match så vill de helst av allt höra hur bra allting var, inte vad som var dåligt. Press och TV reduceras i dessa sammanhang till hejaklacksledare. Detta ser vi inte bara i England, utan även i t ex Sverige.

ANNONS

Många var kritiska till av Gareth Southgate inför matchen mot Kroatien. Huvudsakligen kan man nog säga att det fanns tre stora punkter som gnuggade många mothårs. Varför spelar Raheem Sterling men inte Jack Grealish undrade många? Hur kan Kalvin Phillips få spela undrade andra? Hur kommer det sig att högerbacken Kieran Trippier spelar vänsterback istället för vänsterbackarna Luke Shaw och Ben Chilwell tänkte andra?!

Hur landade då dessa taktiska beslut av Southgate? Kritiken mot Southgate gällande Kalvin Phillips visade sig missriktad, i och med att Phillips var Englands klart bästa spelare på planen och gav Englands mittfält en kreativ dynamik det tidigare saknat. När det gäller Raheem Sterling eller Jack Grealish kanske man kan säga att det blev oavgjort, det går i alla fall inte att säga att det var fel att spela Sterling.

ANNONS

Där man rimligtvis kan säga att Gareth Southgate landade fel var beslutet att sätta Kieran Trippier som vänsterback. Det gav inte någon bra effekt. England blev tämligen uddlösa just på vänsterkanten, och Kroatien skapade konsekvent farligheter just från vänster, även om det är en hönan eller ägget-diskussion runt det. Trippier borde ha spelat högerback istället för Kyle Walker, och Luke Shaw eller Ben Chilwell borde ha varit vänsterback.

Englands större och mer strukturella problem mot Kroatien låg snarare i lagets intention och instruktion. Det var långsamt, det var avvaktande, det var passivt och det var väldigt säkerhetsbetonat. Bollen hölls alltid under några extra moment, spelarnas första tanke var nästan alltid bakåt eller som mest i sidled, där kom väldigt få offensiva initiativ från någon spelare, åtminstone sedan den första kvartens adrenalin runnit ur kropparna.

ANNONS

Målet kom som en blixt från klar himmel. Det var en bra aktion av först John Stones, därefter framför allt av Kalvin Phillips och till sist en bra löpning av Raheem Sterling, och naturligtvis kom målet vid ett av väldigt få tillfällen när England valde att gå direkt och agera i djupled snarare än sidled. Men målet var en tillfällighet sett till matchbilden, inte den logiska följden av en pågående trend.

Hade Kroatien varit bättre hade Englands fotboll inte räckt till. Englands fotboll som den såg ut mot Kroatien kommer inte räcka till mot bättre motståndare, exempelvis mot Frankrike, Portugal eller Tyskland som nu är sannolika motståndare i en kommande åttondelsfinal. Och det är ju till slut det som ändå måste räknas som måttstocken för England och för Gareth Southgate.

Ansvaret faller i mångt och mycket på Gareth Southgates axlar. Han gör för all del klokt som inte bryr sig så mycket om de vanliga ropen på att spela de roligaste spelarna och den allra roligaste fotbollen. Populism vinner aldrig mästerskap. Men här finns ett alltför överdrivet säkerhetstänkande, ett alltför omfattande behov av trygghet. Man måste faktiskt våga lite för att vinna också.

ANNONS

Uttagningarna av Tyrone Mings och Kalvin Phillips mot Kroatien var faktiskt lite modiga och uppiggande. Det blev två mycket lyckade uttagningar, men det var också påtvingade uttagningar. De hade aldrig någonsin gjorts om Harry Maguire och Jordan Henderson var pigga och friska. Och när Maguire och Henderson är tillbaka, vilket Henderson verkar vara nära att vara, så riskerar Phillips bänkas fastän han hittills varit bäst i laget.

Kanske är det uttagningen av Kieran Trippier som på något sätt är mest talande i detta avseende. Gareth Southgates motivering för att spela en högerback som vänsterback istället för någon av sina vänsterbackar var att han ville ha en erfaren spelare på positionen. Det vill säga någon spelat i mästerskap förut. Erfarenhet, och en känsla av trygghet, blev alltså viktigare än både form och funktion.

ANNONS

Enligt mig pekar det mesta på att Southgate kommer resonera på exakt samma sätt, trygghet före funktion, senare i EM. Vilket innebär att Maguire kommer komma in på Mings bekostnad, vilket inte behöver vara så illa, och att Henderson kommer in på Phillips bekostnad, vilket vore betydligt värre. Inte för att Henderson är en dålig spelare, utan för vad Phillips faktiskt ger laget som Henderson aldrig lyckats göra.

England har alltid haft den svagheten i sin fotboll att mittfältet har varit alltför passivt och att anfallet därmed har blivit helt bortkopplat från övriga delar av laget. England under Southgate har egentligen aldrig på något riktigt bra sätt lyckats koppla samman försvar och anfall. Övergångsspelet har varit bristfälligt. Kalvin Phillips ser ut att faktiskt kunna vara en lösning på detta dilemma. Englands felande länk.

ANNONS

Att Southgate skulle välja att para samman Jordan Henderson och Kalvin Phillips känns inte alldeles troligt. Dels måste Phillips ha den mer framskjutna rollen i planen för att han ska fortsätta ha samma värde för England som han hade mot Kroatien. Dels är Henderson en mycket kompetent mittfältare, men är inte alls lika effektivt som ett defensivt skydd för den egna backlinjen som Declan Rice är.

Offensivt har England väldigt många alternativ att välja mellan, och det är väl en känsla att den trio som startade mot Kroatien förmodligen är den trio som Gareth Southgate har bestämt sig för att ha som utgångspunkt i detta EM. Det är svårt att vara alltför kritisk till det då Raheem Sterling, Harry Kane och Phil Foden är en bra trio. Även om man hoppas att Foden apar efter Gascoigne mer på planen än endast med frisyren.

ANNONS

Det hade ju t ex varit en alldeles utmärkt idé att göra just detta idag mot Skottland, ganska exakt 25 år sedan Paul Gascoignes legendariska EM-mål mot just Skottland på just Wembley.

:::

EM-KOLLEN

Sverige vs Slovakien. Sverige fick med sig en bonuspoäng mot Spanien, och Slovakien fick tre kanske något oväntade poäng mot Polen. Nu väntar en helt annan matchbild för båda lagen. Sverige kunde inte rimligtvis ha spelat en bättre eller annan typ av fotboll mot Spanien, men de borde ha kunnat spela den fotbollen på ett bättre sätt. Prognos: Oavgjort (1-1)

Kroatien vs Tjeckien. Allt prat om Kroatien inför EM handlade naturligtvis om deras marsch till final i VM senast och om hur de alltid höjer sig i mästerskap. Av detta syntes inget mot England. En anfallare som Andrej Kramaric, som öst in mål i Bundesliga, var lika osynlig mot England som han någonsin var i engelsk fotboll. En match som Kroatien nästan måste vinna. Prognos: Kroatien (2-1)

ANNONS

England vs Skottland. England rider på något av en medgångsvåg efter vinsten mot Kroatien, men jag misstänker att de kommer få det betydligt tuffare än många tror mot vad som bara kommer kunna vara ett tokladdat Skottland. Det närmaste ett derby vi nog kommer inom landslagsfotbollen. Men visst är detta derbyn som elake storebror ändå till slut brukar vinna. Prognos: England (2-1)

:::

TRANSFERKOLLEN

Yerson Mosquera, Atletico Nacional till Wolves. 20 år fyllda är Mosquera en av den sydamerikanska fotbollens mest talangfulla namn, en väldigt lovande mittback som enligt rykten och rapporter både Man City och Man Utd tittat långt efter. Kommer behöva växa med uppgiften, men Wolves har köpt väldigt mycket fotboll för väldigt lite pengar i Mosquera. Väl godkänd – (+++)

Ashley Young, Inter till Aston Villa. Young lämnade Man Utd, åkte till Italien och vann Serie A med Inter, och återvänder nu på ålderns höst till en av sina första klubbar i form av Aston Villa. Inget tvivel om att Aston Villa har fått tag på en väldigt erfaren spelare som fungerar både som vänsterback och vänsterytter. Kan ge laget bredd och stadga. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Kommer Ralph Hasenhüttl kunna pumpa nytt liv i ett dött Southampton?

Peter Hyllman 2021-06-17 06:00

En bisarr säsong är precis avklarad för Southampton där de vid ett tillfälle strax innan julfotbollen faktiskt ledde ligan, och en säsong där Southampton tog sig hela vägen till semifinal i FA-cupen, men som till sist slutade med en tämligen dyster femtonde plats, med 15 förluster på de 21 senaste ligamatcherna, och Southamptons supportrar ett tag oroligt iakttagandes nedflyttningsstrecket rusa allt närmare.

När slutsignalen ljöd över St Mary’s i början av januari som förkunnade att Southampton precis besegrat Liverpool med 1-0 så gick Ralph Hasenhüttl tämligen dramatiskt ned på knä och verkade tacka högre makter för segern. Det var många som såg den gesten och undrade en smula, för det kändes lite överdrivet. Inte arrogant överdrivet nödvändigtvis, men emotionellt överdrivet.

Alla är genier i efterhand så klart, men kanske är det heller ingen tillfällighet att den där 21 matcher långa sviten med hela 15 förluster började direkt därefter. Det var som om luften på något sätt helt gått ur Southampton, och det var svårt att undgå intrycket att Ralph Hasenhüttl varit med om att lätta på ventilen. Det svåra är naturligtvis, när luften väl gått ur ett lag, att pumpa upp det igen.

ANNONS

Det har gjorts rätt stor sak av hur Southampton valde att inte sparka Hasenhüttl efter den nesliga 0-9-förlusten mot Leicester förra säsongen. Vilket blivit en sådan grej att när nu Southampton förlorade med 0-9 ännu en gång den här säsongen, mot Man Utd, så var det knappt någon som ens tänkte tanken. Själv såg jag nog Southamptons miserabla vår som ett betydligt mer oroväckande tecken för Southampton, och Hasenhüttl.

Efter 0-9 mot Leicester var det som om Southampton på sätt och vis slöt sig samman och gav sig fan på att återupprätta sig själva. Förlusten och i viss mån förnedringen blev till bränsle och motivation för laget, ett sätt för Hasenhüttl att mer kraftfull driva igenom sin idé och metod. Efter 0-9 mot Man Utd, i början av februari, kom ingen sådan reaktion alls, utan tvärtom någon slags uppgiven acceptans.

ANNONS

Var det så att Ralph Hasenhüttl själv inte hade några idéer kvar att bemöta just den här motgången? Eller var det så att Southamptons spelare helt enkelt inte längre svarade på Hasenhüttls idéer på samma sätt som första gången? Eller var det så att Southampton helt enkelt, efter lång tid och under en väldigt besvärlig säsong, inte längre hade någon gas i tanken och att laget inte hade kraft att stoppa sitt eget fall?

FA-cupen var på sätt och vis ett slags socialt skyddsnät för Southampton och för Ralph Hasenhüttl under våren. Southamptons supportrar kunde acceptera förfallet i ligan när Southampton samtidigt gav sig iväg på en cup run som tog dem till semifinal och tog dem till Wembley och drömmar om en cuptitel. Men Southamptons extremt bleka och närmast livlösa semifinal mot Leicester omintetgjorde detta.

ANNONS

Southampton var under andra halvan av säsongen mer eller mindre ett dött fotbollslag, det fanns helt enkelt inget liv i dem. Utan den väldigt starka första halvan av säsongen hade Southampton med stor sannolikhet spelat i EFL Championship nästa säsong. Något som naturligtvis måste anses som tämligen oroväckande för Southampton när de nu håller på att förbereda sig för nästa säsong.

Vad som accentuerar denna oro för Southampton är att många av lagets viktigaste spelare nu verkar ha börjat se sig om efter andra klubbar, eller åtminstone överväga alternativet. Jannik Vestergaard kommer med troligtvis säljas. Danny Ings har omgivits av flyttrykten egentligen ända sedan årsskiftet. Aston Villa rycker rejält i James Ward-Prowse, vilket de nog inte gjort om spelaren sänt signalen att han var helt ointresserad.

ANNONS

Southamptons redan från början tunna spelartrupp, något som naturligtvis kan ha bidragit till lagets totala kollaps halvvägs in på förra säsongen, riskerar alltså åderlåtas på flera av sina allra bästa spelare. Utöver nämnda spelare har Ryan Bertrand lämnat klubben som fri transfer, Nathan Redmond verkar ha gjort sitt i klubben, och det framstår som osannolikt att Liverpoollånet Takumi Minamino blir kvar i Southampton.

Råttorna flyr ett sjunkande skepp brukar det sägas. En metafor är kanske inte särskilt lyckad om den jämställer Southamptons spelare med råttor i det här fallet, men principen är lite grann densamma. Spelare som tror att en klubb är på väg att sjunka, spelare som alltså inte längre har något förtroende för klubben som projekt, kommer försöka fly klubben. Detta säger något om Southamptons trovärdighet och legitimitet.

ANNONS

Inte heller lär det ju ha hjälpt Southampton i detta avseende att Gareth Southgate helt förbiser både Che Adams och Danny Ings till sin EM-trupp. Sedan petas även mittfältaren James Ward-Prowse för högerbacken Trent Alexander-Arnold, och när denne sedan blir skadad så ersätts han av mittbacken Ben White. Signalen för Southamptons engelska spelare är rätt klar: Vill du spela för England kan du inte spela för Southampton!

Southampton har med andra ord ett massivt trovärdighetsproblem. Samtidigt som de måste hantera detta problem med sin egen trovärdighet, det vill säga deras ambition och kapacitet som klubb, och hantera det både internt och externt, så måste de också ro i land en rätt rejäl rekonstruktion av sitt lag, dessutom under betydligt tightare finansiella ramar än normalt med anledning av Covid.

ANNONS

Southampton har alltså ett jättejobb framför sig den här sommaren. Vilket kanske också något kontraintuitivt är varför Ralph Hasenhüttl sitter kvar som manager. Southamptons läge är besvärligt nog utan att addera till sina egna problem, utan att lägga lök på laxen genom att tvinga sig igenom att först också behöva anställa en ny manager. Klubbens sportsliga ledning kommer behöva jobba hårt nog redan som det är.

Även Ralph Hasenhüttl har naturligtvis ett jättejobb framför sig. Han måste övertyga i alla fall några av sina viktigaste spelare att Southampton fortfarande är en klubb för dem. Han måste samtidigt se till att både ersätta de spelare som ändå försvinner och förstärka en om inte svag så åtminstone tunn spelartrupp. För Southampton handlar detta så klart mer om att värva smart för i sammanhanget relativt små pengar.

ANNONS

Därefter gäller det för Hasenhüttl att faktiskt pumpa liv i Southampton igen. Dels genom att värva rätt spelare samtidigt som dessa spelare integreras på ett konstruktivt sätt i laget. Dels genom att återuppliva förtroende för den taktiska modell han implementerat i Southampton med viss framgång men med efterföljande förfall. Ett förtroende Hasenhüttl nu måste återuppliva hos styrelse och spelare såväl som supportrar.

Misslyckas Ralph Hasenhüttl kommer han inte vara Southamptons manager mycket längre till. Misslyckas Ralph Hasenhüttl är Southampton en av kommande säsongs stora nedflyttningskandidater.

:::

EM-KOLLEN

Ukraina vs Nordmakedonien. Ukraina hade väldiga problem att hålla koll på Nederländerna i den första matchen och kändes närmast vidöppna i sin backlinje, med en målvakt som blandade högt med lågt i rasande takt. Nordmakedonien förlorade mot Österrike men var ändå med i matchen, och är det någon match de ska ta poäng i så är det väl kanske denna. Prognos: Ukraina (4-1)

ANNONS

Danmark vs Belgien. Hur mår egentligen Danmark? Den frågan är i högsta grad berättigad efter vad som hände under den första matchen, både med Christian Eriksen och med förlusten mot Finland. EM är dock långt ifrån över för Danmark, men de kan i alla fall behöva undvika förlust ikväll. Belgien var det lag som kanske imponerade mest av alla under första grupprundan. Prognos: Belgien (3-2)

Nederländerna vs Österrike. Har under en längre tid vägrat att kalla dem för något annat än Holland, men jag får kanske ge upp. Nederländerna visade hur som helst i sin första match mot Ukraina upp både sina styrkor och sina svagheter på ett sätt som bara kan beskrivas som spektakulärt. Österrike kommer inte vara lika öppna som Ukraina, vilket är både bra och dåligt för Nederländerna. Prognos: Nederländerna (2-1)

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Danny Rose, Tottenham till Watford. Rose var en av spelarna som släpptes av Tottenham efter säsongen, och det har nu fått Watford att passa på, vilket på samma gång borde betyda att någon återkomst för den egna produkten Ashley Young inte längre är aktuell. Rose är en kompetent vänsterback, kanske behöver han en ny miljö. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

En ägare idag är värd mer för Newcastle än en ägare imorgon!

Peter Hyllman 2021-06-16 06:00

Newcastles förhoppningar om en saudisk fotbollsframtid fortsätter att i ungefär jämna proportioner prägla och plåga klubben. Ett år har snart hunnit passera sedan Newcastle befann sig under uppköp från Saudiarabiens investmentfond tillsammans med Amanda Staveley och Reuben-bröderna men fick se detta uppköp blockerat av Premier League som framför allt hänvisade till Saudiarabiens brott mot fotbollens TV-rättigheter.

Detta fick till slut det saudiska ägarkonsortiet att dra sig ur uppköpet. Men detta verkar inte ha tagit död på hoppet. Mike Ashley överklagade tidigt Premier Leagues beslut att blockera uppköpet på, och denna fråga ska nu avgöras genom skiljenämnd under de närmaste månaderna. Och om vi skulle tro på de ljud som kommer från Ashleys läger så verkar de optimistiska.

Vilket i och för sig inte behöver betyda särskilt mycket. Även gorillor som förlorar fajten kommer banka sig för bröstet inför fajten. Missriktat självförtroende har vi sett rätt många exempel på tidigare, inte minst i sådana här ärenden. Den lite mer cyniske skulle kanske också se ett samband mellan Ashleys optimism utåt och det faktum att Newcastle håller på att sälja säsongsbiljetter inför kommande säsong.

ANNONS

Jurister som har kommenterat ärendet är naturligtvis försiktiga i sina omdömen gällande utfallet på skiljeförhandlingen, men vad de samtliga konstaterar är att några faktiska bevis, argument eller omständigheter har inte presenterats som skulle tyda på att Premier Leagues beslut skulle rivas upp. De säger sig alltså inte se några sakliga skäl för Ashleys optimism gällande detta.

En omständighet som har orsakat viss uppmärksamhet, och angetts som skäl för optimism, är att Premier League inte längre har med Saudiarabien som en ”rogue state” på sin lista över länder som stödjer piratsändningar. UEFA har däremot fortfarande kvar Saudiarabien där, och Premier League säger sig samtidigt fortfarande ha exakt samma betänkligheter kring Saudiarabien som förut.

Andra omständigheter har tagits upp som skäl för optimism. Det har t ex nämnts i kommentarsfältet att Newcastle, eller snarare deras tänkta nya ägare, skulle ha hört av sig till Man City för att värva spelare av dem. Vilket i och för sig kan låta rätt tunt för att av det dra slutsatsen att Premier League kommer förlora skiljeförhandlingen. Åtminstone om det inte är typ Kevin De Bruyne eller Phil Foden de rycker i.

ANNONS

Vill man leta efter den typen av tecken så går det för all del att titta på vilka transferprojekt Newcastle som klubb faktiskt ägnar sig åt. Och det är sannerligen inte mycket och i huvudsak handlar det om fortsatta låneprojekt. Vill man tolka dessa tecken på motsvarande sätt så är det ju knappast något större skäl för optimism att Newcastle tror sig komma få tillgång till några större medel.

Andra har påpekat något mer konkret. Nämligen att Andy Carroll är en spelare som Newcastle formellt släppt efter första säsongen, men nu verkar ha ändrat sig om och håller på att erbjuda nytt kontrakt. Carroll har gjort ett enda mål i ligan de två senaste åren, om Newcastle själva hade trott att han hade något större värde att bidra med så hade de självfallet aldrig släppt honom till att börja med.

Men om situationen är sådan att Newcastle, eller kanske närmare bestämt Steve Bruce, upptäcker att det inte kommer finnas några pengar alls att investera för denna sommar så kan det leda till att man tänker om vad gäller att faktiskt behålla de spelare man ändå har. Newcastles nya ståndpunkt vad gäller Andy Carrolls kontrakt signalerar alltså en rätt dyster syn gällande investeringar i laget.

ANNONS

Om Newcastle och Mike Ashley anser sig ha goda skäl att överklaga Premier Leagues beslut, och tror sig om ha realistiska chanser att få beslutet upphävt, och detta inte bara är ett sätt för Ashley själv att få någon slags ekonomisk kompensation, så ska Newcastle självfallet driva frågan vidare. Problemet är dock om detta tillåts att helt paralysera klubben, och försätta Newcastle i något slags saudiskt standoff eller stillestånd.

Allt med Newcastle för närvarande verkar gå ut på att avvakta i nuvarande läge, att försöka behålla den position man har och hålla sig kvar i Premier League. Men vi vet att detta är väldigt besvärligt att göra i Premier League om där inte finns en faktisk ambition att utvecklas och sikta uppåt. Den som inte rör sig framåt tenderar i Premier League att obönhörligen falla bakåt.

ANNONS

Konkurrenterna till Newcastle rustar och förstärker ofrånkomligen. Tolfte plats under den nyss avslutade säsongen var betydligt bättre än vad Newcastle rimligtvis hade kunnat tro på inför och under säsongen. Upp kommer nya klubbar som kan och vill väldigt mycket. Allt detta skapar ett tryck också på Newcastle att förstärka de rätt uppenbara hål och svagheter som finns i laget.

Men inget av detta verkar riktigt göras. Där finns inga som helst tecken på att Newcastle skulle vara på väg att ersätta Steve Bruce, fastän de flesta är djupt skeptiska till vad Bruce kan ge Newcastle. Finansiella tillskott av betydelse till Newcastle lyser med sin frånvaro, och på värvningsfronten är det till synes totalt tyst. Newcastle känns alltmer som en klubb som parkerat sig själva i Premier Leagues väntrum.

Vilket riskerar göra det svårt för Newcastle att ens bevara de spelare de faktiskt har. Joe Willock lånades in från Arsenal i januari. Willock gjorde succé i Newcastle under våren och var en stor anledning varför Newcastle tog sig ut ur nedflyttningsstriden och faktiskt slutade tolva. Tankegången var att Newcastle nu skulle köpa Willock från Arsenal, men ju längre tiden går desto mer osäkert verkar till och med det börja bli.

ANNONS

Det har nämts en ungefärlig transfersumma för Joe Willock om runt £30m. En betydande investering för Newcastle. Finns inte viljan att göra den investeringen, i en spelare som redan bevisat sitt värde i Newcastletröjan, så finns inte mycket till vilja. Ju närmare Arsenal kommer att sälja egna spelare som Guendouzi, Xhaka, Bellerin med flera, desto mindre blir så klart både deras behov och vilja att sälja Willock. Tid spelar roll för Newcastle!

Om Newcastle faktiskt får nya ägare, i synnerhet ägare som är villiga att investera kapital och kompetens i Newcastle, så är det naturligtvis enbart sett utifrån fotbollen en extremt spännande och rolig utveckling. Men i drömmandet om en sådan möjlig framtid har Newcastle inte råd att tappa greppet om sin egen nutid. Om inte annat så för att oavsett utfall så kan en juridisk process dra ut rätt långt på tiden.

ANNONS

En ägare idag är värd mer för Newcastle än en ägare imorgon. Nya ägare kan erbjuda Newcastle en strålande och fantastisk framtid. Dagens ägare måste se till att Newcastle faktiskt har en framtid genom att agera i nutid.

:::

EM-KOLLEN

Finland vs Ryssland. Vinsten mot Danmark lättar onekligen väldigt mycket på pressen på Finland inför den här matchen. En match de ofrånkomligen annars hade varit piskade att vinna om de ville gå vidare. Finland visade mot Danmark att de har ett försvarsspel som kommer ställa till problem för fler än Danmark i detta EM. Ryssland var extremt bleka mot Belgien och känns allmänt svaga, men har hemmaplan. Prognos: Oavgjort (0-0)

Turkiet vs Wales. Turkiet gick in med en väldigt försiktig inställning till matchen mot Italien och blev överkörda. Samtidigt måste man misstänka att Turkiet nog framför allt har laddat kanonerna för matcherna mot Wales och Schweiz. Vi kan nog alltså förvänta oss ett annorlunda Turkiet i denna match, och Turkiet är ett lag som definitivt inte saknar spelare med hög kvalitet. Prognos: Turkiet (2-0)

ANNONS

Italien vs Schweiz. Italien gjorde en bra andra halvlek mot Turkiet, men något kan jag känna att betydelsen av den halvleken kan ha överspelats en smula i entusiasmen över att äntligen ha ett EM igång igen. Detta sagt har Roberto Mancini fått igång Italien på ett helt annat sätt än vi sett Italien de senaste åren, och med hemmaplan i ryggen är det svårt att se dem tappa poäng i denna grupp. Prognos: Italien (2-1)

Peter Hyllman

Kan West Ham verkligen bli bättre med David Moyes?

Peter Hyllman 2021-06-15 06:00

West Ham har förlängt med David Moyes i ytterligare tre år. Något annat var så klart helt oväntat för att inte säga omöjligt att ens föreställa sig. Detta var säsongen som i någon mening var Moyes återupprättelse inom engelsk fotboll. West Ham gjorde vad de allra flesta betraktar som en succésäsong, definitivt i meningen att den vida överträffade de mycket lågt ställda förväntningarna på förhand.

Självfallet går det int att sparka eller byta ut en manager som precis har slutat sexa med West Ham, och som har tagit West Ham till Europa League. Länge hade West Ham faktiskt chans på en Champions League-plats dessutom. Det hade med all rätt blivit något utav ett ramaskri om West Ham efter den här säsongen hade sagt tack och adjö till Moyes. För hur hade Moyes kunnat göra en bättre säsong med West Ham än så här?!

Svaret är att det hade han troligtvis inte kunnat. Vilket mycket snabbt kan extrapoleras till att han heller inte kommer kunna göra. Kort sagt och sammanfattat, den här säsongen var nog så bra som det faktiskt kan bli för West Ham med David Moyes, eller omvänt om man så vill mellan David Moyes och West Ham. Det får väl betraktas som högst osäkert om det ens kan bli riktigt lika bra igen.

ANNONS

Det där kan för all del låta som en rätt dyster syn på West Hams chanser och möjligheter nästa säsong. Men den utgår naturligtvis från utgångsläget att West Ham trots allt har gjort en betydligt bättre säsong än väntat den här säsongen, och att detta naturligtvis är svårt att upprätthålla över tid. Det har dessutom varit en väldigt speciell säsong som kan ha varit till West Hams fördel. Lägg därtill europeiskt cupspel nästa säsong.

Om vi accepterar den generella beskrivningen att det nog knappast blir bättre än så här för West Ham med David Moyes så följer därav den kallt logiska frågeställningen, som jag har snuddat vid tidigare under säsongen: Vore inte det mest rationella beslutet av West Ham i detta läge att istället anställa en manager med vilken det faktiskt finns en möjlighet att bli ännu bättre?

ANNONS

Varför anställer en klubb en manager, eller skriver nytt kontrakt med en manager? Gör den det som en slags belöning för historisk prestation eller redan utförda insatser? Eller gör den det för att där finns en rationell och realistisk tanke om framtida prestation och kommande insatser? Utifrån rationell organisationsteori borde det alltid vara det senare, men i realiteten, och inte minst inom engelsk fotboll, är det ofta det förra.

Där finns några skäl varför så är fallet. Ett sådant skäl är naturligtvis att med möjligheten att bli bättre med en annan manager följer även risken att också bli sämre. Klubbar och organisationer generellt är riskaversa. Man vet kort sagt vad man har, men man vet inte riktigt vad man får. Vad detta perspektiv oftast missar är att det naturligtvis existerar en risk även med det befintliga alternativet, i detta fall David Moyes.

ANNONS

Ett annat skäl är att klubbar, och kanske då i synnerhet inte överdrivet väl fungerande klubbar, många gånger är rätt passiva och inte minst rätt bekväma. Det vill säga man agerar när någonting inte fungerar, när klubben har problem. Snarare än att tänka och planera framåt och agera proaktivt så kurskorrigerar man längs vägen med hjälp av de metaforiska väggarna. Just nu finns inga problem med David Moyes.

Dessutom, och det skulle kunna ses som ett tredje skäl, kan man hävda att i viss utsträckning måste nya kontrakt också vara ett sätt att belöna vad en manager faktiskt har gjort i klubben. Om man inte belönar goda insatser med förlängt förtroende, vad finns det då alls för incitament för managers och för spelare att faktiskt göra sitt bästa för klubben? Ett resonemang som emellertid har sina rätt tydliga gränser.

ANNONS

Som sagt, om West Ham i detta läge hade meddelat att de inte förlängde kontraktet med David Moyes utan letade efter en annan manager så hade de fått utstå tuff kritik i press och media som menade att det var vansinnigt orättvist mot Moyes. Detta ska även bakas in i förståelsen varför en klubb som West Ham väljer att så att säga sitta still i båten. Jag själv hade, även om jag förstått deras tankegång, tyckt det varit tufft mot Moyes.

Men detta är ju det komplexa i själva frågan och situationen. Det är på samma gång väldigt tufft för att inte säga direkt elakt mot David Moyes, men det kan ändå vara vad som det rationellt bästa och det strategiskt mest ansvarsfulla för klubben. Särskilt nu när West Ham befinner sig i en position av relativ styrka. Bättre att agera i det läget än i ett läge när man återigen riskerar uppfattas som en problemklubb.

ANNONS

Moyes har gjort ett bra jobb med West Ham, det står egentligen bortom både allt tvivel och omfånget för denna diskussion. Han har gett West Ham en organisation och en taktisk tydlighet som laget tidigare helt har saknat. West Ham kunde förut många gånger se fullständigt vilsna ut på planen. Förvirrade både i hur laget skulle försvara sig och hur laget skulle anfalla. Moyes har onekligen gett West Ham det.

Detta har tämligen förutsägbart lyft West Ham i tabellen. West Ham har i själva verket under många år haft en betydligt bättre och bredare spelartrupp än vad deras placering i tabellen möjligen antyder. West Ham har varit ett underpresterande lag, en samling skickliga spelare som hela tiden saknat ett taktiskt system som får dem att spela och fungera tillsammans. David Moyes har gett West Ham det.

ANNONS

Men vad kan David Moyes ge West Ham utöver detta? Det är på den frågan åtminstone jag blir svaret skyldig. Det kan naturligtvis vara en brist på fantasi eller inlevelse från min sida, att jag är så fast i föreställningen av vem Moyes är och vad han har gjort förut att är blind för vad han faktiskt kan uppnå med West Ham. Jag beundrar vad Moyes gjorde med Everton under många år, men var det egentligen mer än detta med West Ham?

Risken som jag ser det, och sannolikheten för detta utfall är enligt mig högre än något annat utfall, är att West Ham nu faller tillbaka under David Moyes. West Hams fotboll och prestationer återgår till något mer normalt. Klubbens momentum försvinner, spelare och supportrar tappar energi och engagemang, och oförmågan att motsvara högt uppskruvade förväntningar orsakar mer och mer missnöje.

ANNONS

Ofrånkomligen skulle en sådan utveckling leda till en situation där David Moyes ändå får sparken, förr eller senare. Det vore näppeligen första gången en manager i West Ham får sparken kort efter att ha slutat sexa-sjua i tabellen och gått till Europa League. Plötsligt måste då West Ham ändå anställa ny manager, i ett mer utsatt läge, med den stress och press som alltid finns mitt under säsongen, och därtill med extra kostnad för Moyes.

Bättre att förekomma än låta sig förekommas skulle man då kunna tycka och tänka. Men West Hams problem under väldigt många år har naturligtvis varit att de aldrig har varit en klubb som förekommit, utan en klubb som alltid låtit sig förekommas.

:::

EM-KOLLEN

Ungern vs Portugal. Alla tar på något sätt för givet att Ungern är slagpåsen i den här gruppen och inte ska ha något med något slutspel att göra. Jag tror att det riskerar göra dem orättvisa. Naturligtvis är Ungern en underdog i den här gruppen men det betyder inte att de inte kan bjuda kanske framför allt Portugal och Tyskland på en rätt obehaglig överraskning. Portugal tror jag dock hanterar överraskningar bättre än Tyskland. Prognos: Portugal (2-1)

ANNONS

Frankrike vs Tyskland. Detta hade så klart något annat år kunnat vara en fullt möjlig EM-final. Men den här gången känns inte det särskilt troligt. Frankrike känns enormt starka, åtminstone på pappret EM:s med marginal starkaste lag. Tyskland har i mångt och mycket fallit samman under Joachim Löws stelkrampade ledarskap. Tyngden och kraften i Frankrike blir för mycket för Tyskland. Prognos: Frankrike (3-1)

Peter Hyllman

Åtta engelska klubbar för vilka pengarna betyder mest

Peter Hyllman 2021-06-14 06:00

Refrängen är oftast densamma oavsett om det är Man City eller om det är Chelsea som råkar vinna någon av de större titlarna. De vinner ju bara på grund av sina pengar låter det då från en ständigt sjungande kör av kverulanter. Detta har blivit den återkommande ursäkten för andra klubbars supportrar som verkar ovilliga att acceptera att deras egna klubbars tillkortakommanden kan ha något med dem själva att göra.

Det pedagogiska problemet är så klart att det kan anses vara sant utifrån något slags mer övergripande, historiskt perspektiv. Om Man City och Chelsea inte hade haft pengarna de trots allt har, om de inte hade fått sina nya ägare för 10-20 år sedan, så hade de helt säkert inte vunnit vare sig Premier League eller Champions League. Men detsamma kan självfallet sägas om alla lag som vunnit dessa titlar, fast det så klart inte sägs.

Uitfrån ett mer specifikt och detaljerat perspektiv, det vill säga ett perspektiv som ska försöka förklara varför under en given säsong t ex Man City vinner ligan men inte t ex Liverpool, Arsenal eller Man Utd, så är det däremot rent trams. Alla dessa klubbar har i själva verket väldigt gott om pengar. Att koka ned allt till att vara en fråga om pengar är i det avseendet en analys som är precis lika lat som den är oärlig.

ANNONS

Pengar är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att kunna vinna Premier League. Det vill säga pengar behövs, men det är inte det enda som behövs. Om pengar var det enda som behövdes vore det enkelt att vinna Premier League, men det vet vi att det inte är. Dels har pengar en kraftigt avtagande marginalnytta över en viss nivå. Dels är kompetens och kvalitet den primärt avgörande konkurrensfaktorn.

Man City och Liverpool har dominerat engelsk fotboll de senaste åren. Pengar har gett båda lagen förutsättningar för framgång men vad som verkligen lyft dem till storhet är kompetensen och kvaliteten i klubbarnas management. Chelsea hade inte mindre pengar med Frank Lampard som manager än vad de har med Thomas Tuchel som manager. Man Utd hade aldrig dominerat engelsk fotboll under två årtionden med enbart pengar.

ANNONS

Samtidigt går det självfallet inte att blunda för att pengar ändå kan vara väldigt viktiga för vissa klubbar. Det vill säga klubbar som absolut inte hade befunnit sig där de är om det inte vore för att de hade så väldigt mycket pengar att spendera. Vi har blivit så inkörda att prata om detta bara gällande lagen som vinner ligan att det har glömts bort eller möjligen ”glömts bort” att samma resonemang kan tillämpas på alla lag.

Här är alltså de åtta engelska klubbar som först och främst enligt mig aldrig hade varit där de är i tabellen ”idag” om det inte vore för sina pengar, det vill säga de åtta engelska klubbar för vilka pengarna faktiskt betyder mest.

(8) Everton

Om man tittar på Evertons tabellplaceringar de senaste åren skulle man nog närmast kunna säga att Everton är ett lag som underpresterat utifrån sina förutsättningar. Den här säsongen slutar de tia men har hela vägen legat på tabellens övre halva i kamp om de europeiska cupplatserna. Carlo Ancelotti i all ära, men utan investeringarna Everton har gjort i sin spelartrupp de senaste åren hade Everton varit ett lag för nedflyttningsstriden.

ANNONS

(7) Wolves

Här uppstår möjligen en definitionsfråga om vad som har varit viktigast för Wolves egentligen har varit deras pengar eller deras relation med Jorge Mendes. Samtidigt har alla dessa spelare knappast kommit gratis. Och visst måste vi säga att Nuno Espirito Santo absolut gjorde ett bra jobb att sätta ihop ett bra lag med Wolves, men utan en satsning utöver det normala hade vi kanske inte ens sett dem i Premier League nu.

(6) Fulham

En klubb som har känts rätt vilsen ända sedan Mohamed El-Fayed sålde den för ett antal år sedan. Khan som ägarfamilj verkar inte riktigt intresserade eller särskilt kunniga, men de har lämpat över ansvaret på andra och kastat en massa pengar på Fulham. Detta har gjort dem till ett av Premier Leagues jojo-lag när de kanske annars hade gjort klubbar som Sunderland, Wigan och Sheffield Wednesday sällskap i League One.

ANNONS

(5) West Ham

Visst har detta varit en säsong som inneburit en rejält återupprättelse för David Moyes, men det kan inte heller distrahera från det faktum att West Ham alltid har varit en klubb det senaste årtiondet som haft en betydligt starkare spelartrupp än var deras placering i tabellen har antytt. Moyes har fått laget att närma sig någon slags rimlig förväntad nivå, men det är heller inga småpengar som West Ham investerat i sin spelartrupp.

(4) Salford

Man kan knappast betvivla den närmast transformativa effekt som Gary Nevilles och Class of 92:s ägande har haft för Salford. Detta handlar om mycket mer än enbart pengar naturligtvis. Men klubben sparkar managers stup i ett, vilket både antyder att dessa managers inte gör något större avtryck och att klubben inte är särskilt bra på att anställa managers. Ändå är Salford nu favoriter att nästa säsong flyttas upp till League One.

ANNONS

(3) Arsenal

Var någonstans hade Arsenal befunnit sig om de inte hade haft pengarna att spendera enorma summor på världsspelare som Pierre-Emerick Aubameyang, Alexandre Lacazette m fl eller framstående talanger som t ex Nicolas Pepe? Redan med dessa spelare harvar de runt på platserna åtta till tio. Hade Arsenal jobbat med motsvarande budget som de flesta andra lag i ligan hade nedflyttning kunnat vara en realitet.

(2) Bournemouth

Backa bandet sex år och Bournemouth var den engelska fotbollens stora Åshöjdensaga, den lilla klubben som tog klivet upp i Premier League minsann. Bakom framgångarna hittar vi däremot rätt stora ryska pengar och Bournemouth bröt mot financial fair play-regler på vägen upp till Premier League. De var nära uppflyttning igen i år, och är en av favoriterna inför nästa säsong. Eddie Howe var viktig, pengarna minst lika viktiga.

ANNONS

(1) Man Utd

Man Utd verkar ha parkerat sig på Champions League-platserna just nu, på håret förra säsongen och mer bekvämt den här säsongen. Detta trots ett genomgående intryck att spelare inte blir bättre i Man Utd. Det finns just ingenting med Man Utds tänk och taktik som antyder att de hade varit ens nära sin nuvarande ligaposition om de inte hade kunnat slänga stora pengar på spelare som Fernandes, Pogba, Maguire m fl.

:::

EM-KOLLEN

Skottland vs Tjeckien. Riktigt kul att ha Skottland tillbaka i ett mästerskap igen, för första gången sedan 1998. Ett land som ju närmast var en inventarie i EM och VM under min uppväxt. Men det behövdes ett utökat EM för att det skulle hända. Steve Clarke har däremot lyckats få ihop Skottland både socialt och som fotbollslag. Det är alltså inte ett lag jag hade underskattat i deras grupp. Prognos: Oavgjort (1-1)

ANNONS

Polen vs Slovakien. Om Spanien är gruppens klara favoriter på förhand, så känns det som om det i övrigt ska vara rätt jämnt på förhand mellan övriga tre länder, och därmed blir den här matchen mellan två av dem viktig som tonsättare. Polen borde vara det starkare laget, men det mesta handlar om i vilken utsträckning de lyckas få fram bollen till Robert Lewandowski, och vilka som kompletterar honom. Prognos: Polen (2-1)

Spanien vs Sverige. Höga hopp som vanligt men ändå oroligare än normalt runt Sverige. En kombination förmodligen både av Zlatan Ibrahimovics återbud och av de svenska Covid-problemen. Kvalitetsskillnaden mellan lagens respektive lagdelar är markant, och det är svårt att se hur en lappad och laggad svensk backlinje ska kunna stå emot ett spanskt anfall. Prognos: Spanien (2-0)

Peter Hyllman

Kommer England vinna eller förlora på att spela EM i England?

Peter Hyllman 2021-06-13 06:00

En av de märkligare effekterna av att ha ett EM som inte spelas i ett enda land, utan är spritt över många olika länder, är att vissa länder i praktiken kommer genomföra detta EM på hemmaplan samtidigt som många andra länder i praktiken genomför hela detta EM på bortaplan. Och ingen blir så klart särskilt överraskad av att det är de största och bästa länderna som naturligtvis mest får spela på hemmaplan.

Huruvida England hör till de största och bästa länderna i detta EM återstår väl kanske att se, men hur som helst gäller den tänkta och teoretiska hemmaplansfördelen mest av allt England. England spelar samtliga sina tre matcher i gruppspelet på Wembley. Vinner England sin grupp, vilket deras seedning antyder att de borde göra, så spelar England även åttondelsfinalen på Wembley.

Om England istället slutar tvåa eller trea i sin grupp så kommer de emellertid tvingas att resa för åttondelsfinalen, men inte längre än till Köpenham om de slutar tvåa. England kommer i vilket fall som helst få genomföra en eventuell kvartsfinal någon annanstans i Europa, men om England tar sig förbi kvartsfinalen så kommer både semifinalen och finalen att spelas på Wembley.

ANNONS

Kanske är det alltså inte så märkligt som det först skulle kunna tyckas att det har förekommit så mycket nostalgi runt EM 1996 under det senaste året. Det är ju senaste gången som England faktiskt arrangerade ett EM, eller ett mästerskap över huvud taget, blott andra gången i landets historia. 25 år sedan närmare bestämt. Formellt spelas inte detta EM i England, men i praktiken spelas majoriteten av EM i England.

Detta borde ju då väga till Englands fördel skulle man kunna tycka och tänka. Vi vet att hemmaplan av hävd brukar spela stor roll i både VM och EM. Inte minst för England, det enda mästerskap de någonsin har vunnit vann de på hemmaplan. Närmare bestämt för 55 år sedan. Det var länge sedan och det är så klart en helt annan tid nu, men visst kommer det att nynnas en del på ”Football’s Coming Home” denna sommar.

ANNONS

Frågan är emellertid om ett EM framför Englands egna supportrar verkligen kommer vara en fördel för England. De båda träningsmatcherna mot Österrike och Rumänien har väckt liv i den frågan sedan varje match inletts med att Englands supportrar buat åt England och de engelska spelarna när de tagit ett knä i manifestation mot rasism och som ett ställningstagande för jämlikhet.

Här finns en konflikt mellan Englands spelare och ledare och Englands supportrar som kan komma att överskugga hela EM och sabotera den många gånger så värdefulla symbiosen mellan spelarna på planen och supportrarna på läktarna. För även om det inte sägs rätt ut, och även om det kanske inte ens är medvetet eller kan artikuleras, så visst blir det svårt som spelare att känna att man verkligen har sina supportrar i ryggen.

Först buar ni mig när jag tar ställning för att jag och mina medmänniskor faktiskt ska behandlas som vanliga människor, och sedan ska jag förväntas jobba ihjäl mig för er under matchen?! Och skulle jag råka vinna matchen och kanske till och med avgöra matchen så kommer ni istället hylla och sjunga sånger om mig, eftersom mitt enda värde för er verkar vara som cirkusnummer och fotbollsspelare, inte som människa?!

ANNONS

Det är inte svårt att se hur tankegångarna kan gå här, och hur det kan komma att påverka England som lag. Många har också lyft fram just denna risk. Och hur förbannat dumt det än är att reducera detta till en fråga om vad det betyder för Englands EM-chanser, så är det ändå inte ens i närheten av hur dumt det är att som många gör lämpa över ansvaret på spelarna och säga att de därför borde avstå från sitt ställningstagande.

Finns det egentligen någon annan slutsats att dra av detta än att för de som tycker detta så betyder alltså ett EM-guld för England, eller kanske snarare några procents större chans för England att vinna EM-guld, mer än att faktiskt ta ställning mot rasism? Ett problem vi vet plågar inte bara världen i hög utsträckning dessa dagar, utan inte minst fotbollen själv, i hög grad även den engelska fotbollen.

ANNONS

Deras lösning när Englands supportrar i massor buar åt en enkel och fredlig manifestation av Englands spelare mot rasism är alltså att uppmana spelarna att avstå från en sådan manifestation och vända ett blint öga till det faktiska problemet med supportrarna. Jag hade kallat dem ynkryggar om det inte i många fall bara avslöjade deras egen ståndpunkt i den moraliska frågan.

Då har spelarnas ståndpunkt varit desto modigare och desto mer rakryggad. Även Gareth Southgate har kommit med starka uttalanden om frågan, i alla fall efter en tämligen feg och fesljummen första respons efter matchen mot Österrike. Beundransvärt, även om det samtidigt är en smula olustigt att se så många äldre, vita män gratulera Southgate som ett skinande exempel för att han säger vad som borde ses som självklarheter.

Den patetiska ursäkten som nu framförs för att Englands supportrar buar åt denna spelarmanifestation är att det skulle vara något slags politiskt stöd för Black Lives Matter och för Marxism. Detta fastän de har fått förklarat för sig om och om igen att det är i själva verket inte alls vad det handlar om. Men det är de naturligtvis inte intresserade av att lyssna på, eftersom det självfallet inte är någon genuin ursäkt.

ANNONS

Här dyker det upp något ljushuvud som är någon form av ambassadör för England Fans FC som bakom sina solglasögon upprepar denna ursäkt på samma gång som han verkar tycka att ingen har förklarat eller utbildat supportrarna i vad manifestationen faktiskt handlar om fastän han ändå är helt överens om att FA, ledare och spelare alla har förklarat detta väldigt tydligt. På den nivån är det alltså.

Det krävs en alldeles speciell form av dumhet för att lyckas inbilla sig att dessa spelare tar ett knä som något slags politiskt stöd för en marxistisk världsrevolution. Som om denna vår extremt kapitalistiska och alltmer individualistiska värld verkligen lider denna risk. Som om dessa högerspöken till snorungar som kör detta svepskäl ens skulle kunna beskriva marxismen i ord om de så hade ett helt år på sig.

ANNONS

Verkligheten är självfallet inte alls så komplicerad men desto mer beklaglig. Dessa klentänkta ljushuvuden buar helt enkelt åt fredliga manifestationer för antirasism eftersom de själva råkar vara anti-antirasister, vilket gör dem till you know what, och de är helt enkelt inte bekväma med att bli konfronterade på ett öppet och offentligt sätt med att detta helt enkelt är fel, särskilt som de aldrig kan rättfärdiga det.

Men att bua från läktarna, gömde som de upplever sig vara i den anonyma massan, vågar de naturligtvis göra, även om de inte har the balls att stå upp för varför de gör det, utan måste hitta på fjantiga svepskäl varför de buar istället. Men därtill har de ju blivit både uppmuntrade och legitimerade av politiker som både i och utanför England har kommit till makten genom att om och om igen spela på människans allra sämsta sidor.

ANNONS

Håll politiken borta från fotbollen, säger samma personer som gladeligen dränker in den engelska fotbollen i poppys samt sjunger sånger om imperiets gamla glada dagar. Här gillar jag inte alls den goda sidans försök att beskriva spelarnas manifestation som vore den opolitisk. Naturligtvis är den i högsta grad politisk, men inte mer avancerat politisk än att den utgår från vad som borde vara självklart för alla, alla människors lika värde.

Stå för det! Englands spelare gör det genom att ta ett knä. Att det faktiskt buas åt detta visar på det nödvändiga i ståndpunkten och i kampen. Kan England ta den kampen och på sikt kanske även vinna den kampen, så vore det viktigare än ett EM-guld för England. Ett EM-guld som England, fastän de spelar stora delar av EM på hemmaplan, i så fall kan behöva vinna trots sina supportrar istället för tack vare dem.

ANNONS

Kanske hade detta EM i själva verket på flera olika sätt blivit mindre problematiskt för England om de inte spelade i England. Allt beror kanske på hur det kommer låta ikväll på Wembley strax innan avspark mot Kroatien.

:::

NATIONAL LEAGUE-KOLLEN

Stockport County vs Hartlepool. Helgens andra semifinal i National Leagues playoff, och här är det trean och fyran i ligatabellen som stöter på varandra i ett enkelmöte, vilket borde betyda att det kan bli en riktigt jämn, bra och spännande match. Hartlepool imponerade i kvartsfinalen mot Bromley där de sprang fram till en snabb 3-0-ledning som avgjorde matchen. Hemmaplan är förmodligen en fördel i dessa matcher mellan lag som inte spelat framför supportrar på väldigt lång tid.

:::

EM-KOLLEN

England vs Kroatien. Repris på VM-semifinalen från tre år sedan. Sedan dess har Kroatien blivit äldre och sämre, och England enligt alla uppgifter bara bättre. Jag är inte säker på att det är riktigt så enkelt. Rejäl värdemätare omedelbart för England hur som helst gällande hur de kommer hantera både favoritskapet och matchbilden mot lag som är på jämn fot med dem själva. Prognos: Oavgjort (2-2)

ANNONS

Österrike vs Norra Makedonien. Jag ska inte påstå att jag vet något alls om Norra Makedonien inför detta EM, och jag skulle bli extremt förvånad om jag egentligen vet något mer om Norra Makedonien efter detta EM. Österrike torde vara stora favoriter här. Vi hittar t ex spelare som Marko Arnautovic, Marcel Sabitzer och David Alaba. Och även anfallaren Sasa Kalajdzic som både Newcastle och Tottenham tittar på. Prognos: Österrike (4-1)

Holland vs Ukraina. Jag är inte alls imponerad av Holland, som har känts bedrövliga i många år redan, och jag känner på mig att redan den första matchen i detta EM kommer beskriva rätt tydligt varför jag inte är imponerad av dem. De känns unga, tunna och naiva samtidigt som Ukraina vann sin EM-kvalgrupp före Portugal och Serbien. Ukrainas tyngd och rutin fäller avgörandet. Prognos: Ukraina (3-2)

ANNONS
Peter Hyllman

UEFA svek spelarna!

Peter Hyllman 2021-06-12 22:22

Vi var nog rätt många som blinkade några gånger extra med ögonen, eftersom vi hade lite svårt att tro på vad vi såg. Detta när det meddelades runt 20-tiden svensk tid att matchen mellan Danmark och Finland skulle återupptas samma kväll, klockan 20:30.

Otäckheten i allt som utspelats på Parken dessförinnan går knappast att beskriva med ord. Christian Eriksen som faller till marken, tystnaden och ångesten som griper tag i alla på och utanför Parken, spelarnas reaktioner, TV-folkets försök att hantera läget. Alla var i någon slags chock.

Bara någon dryg timme senare kommer följande formella besked från UEFA: “Following a request made by players of both teams, UEFA has agreed to restart the match…” Ett meddelande som nästan samtidigt åtföljdes av ett meddelande från det danska fotbollsförbundet som menade att spelarna ville spela.

ANNONS

Det må vara hur det vill med den saken, vi kommer nog i efterhand kunna få en rätt bra bild över i vilken utsträckning det är en korrekt beskrivning av situationen att spelarna ville spela och bad om att få spela redan ikväll. Det finns skäl att tvivla på den.

Även om det skulle kunna hävdas att spelarna faktiskt gick med på att spela, eller bad om att få spela, så vore man i så fall rätt nyfiken på att höra vilka alternativ de i så fall faktiskt valde mellan, och vilka eventuella påtryckningar de möjligen utsattes för.

Alla som såg matchen när den började spelas igen såg ett avslaget och bortkopplat danskt fotbollslag. Det fanns bara tomhet i ögonen, ingen glädje eller vilja, det fanns ingen fart i tanken, energi i rörelsen eller precision i koncentrationen. Allt detta är fullt förståeligt.

ANNONS

Det spelar ingen roll om det var spelarnas beslut, i den utsträckning det ens i realiteten var spelarnas beslut, eftersom det aldrig någonsin borde ha varit spelarnas eget beslut i en sådan där situation. Det borde inte ens ha varit de två lagens/förbundens beslut, utan endast UEFA:s beslut.

Att UEFA inte har en tydlig procedur för den här typen av situationer, som trots allt har hänt ett antal gånger förut, är direkt oansvarigt. Misstanken finns så klart att de inte har det eftersom de inte vill ha det, då deras intresse är att spela matchen klart men samtidigt kunna gömma sig bakom “spelarnas beslut”.

Att spela klart matchen mellan Danmark och Finland redan ikväll var oansvarigt mot fotbollen och det var oansvarigt mot samtliga spelare och ledare i både det danska och det finska landslaget. Ansvaret var inte spelarnas, ansvaret var inte de nationella förbundens, ansvaret var UEFA:s.

ANNONS

UEFA svek spelarna!

Peter Hyllman

Aston Villa är Premier Leagues mest förbättrade klubb!

Peter Hyllman 2021-06-12 06:00

Aston Villas supportrar har minsann börjat mopsa upp sig igen. De har ändå hållit rätt låg profil ända sedan de blev nedflyttade för fem år sedan. Men nu är det nästan tillbaka på en nivå som liknar den för sex år sedan när jag varnade för att Aston Villa skulle ligga i farozonen för nedflyttning kommande säsong. Graden av ovett från Aston Villas supportrar, som menade att jag begrep intet om Aston Villa, var närmast gränslös.

Den här gången räckte det med att belysa att det fanns ett missnöje eller en oro runt Aston Villa att köpet av Emiliano Buendia skulle signalera att Jack Grealish var på väg att säljas. Jag sade just intet om att det faktiskt låg till på det sättet, om något så valde jag väl att ifrågasätta det. Men av någon anledning var vi kvickt tillbaka till hur jag minsann hela tiden nedvärderade Aston Villa.

Jag vet för all del inte om det är vad jag faktiskt gör, genom att belysa den ändå inte obefintliga risken att Jack Grealish faktiskt kan komma att vilja byta klubb den här sommaren. Hur mycket man än älskar och uppskattar Aston Villa så är det knappast en risk som blint kan förnekas. Å andra sidan gillar jag att Aston Villas supportrar mopsar upp sig igen, för den här gången har de faktiskt all anledning att göra det.

ANNONS

Att påstå att ingen annan klubb i Premier League har förändrats mer i positiv riktning under den här säsongen jämfört med förra säsongen än Aston Villa vore knappast något helt felaktigt påstående. Det vore väl i så fall då kanske West Ham, men de slutade ändå fyra poäng ovanför Aston Villa förra säsongen, ett Aston Villa som nära nog behövde en great escape för att alls hålla sig kvar i Premier League.

Aston Villa höll sig förra säsongen kvar i Premier League med 35 poäng. Den här säsongen hade de samlat på sig 35 poäng redan efter 21 omgångar, det vill säga efter drygt halva säsongen. Ända sedan Aston Villa mot slutet av förra säsongen påbörjade sin comeback i tabellen så har endast de fem bäst placerade lagen i ligan den här säsongen vunnit fler matcher än Aston Villa.

Ett Aston Villa som under stora delar av förra säsongen läckte mål bakåt som det värsta såll har den här säsongen skärpt till sig ordentligt. Endast Man City har hållit nollan fler gånger än Aston Villa den här säsongen. Ett av ligans defensivt sett sämsta lag har alltså gått och blivit ett av ligans defensivt bästa lag. Att detta i hög utsträckning förklarar varför Aston Villa klättrat i tabellen är knappast en kontroversiell ståndpunkt.

ANNONS

Men offensiven har transformerats i minst lika hög utsträckning den. Aston Villa var alltför endimensionella förra säsongen, med allting som skulle gå genom Jack Grealish, något som knappast var svårt för motståndarna att lista ut. Jack Grealish har förmodligen varit ännu bättre den här säsongen, men den stora skillnaden är att Grealish den här säsongen har betydligt fler spelare i laget som faktiskt hjälper honom.

Ollie Watkins har varit en av ligans bästa anfallare under säsongen, men hans främsta bidrag ligger kanske inte ens i målen han faktiskt gör utan i hans oförtröttliga arbete på planen, hans pressande och hans löpningar som ger mer och mer yta åt Grealish. Matty Cash är en mer offensiv högerback, vilket ger Bertrand Traoré fler möjligheter att gå in i planen och ge Grealish ännu mer yta och Aston Villa ännu fler offensiva hot.

ANNONS

Värdet med det sista ska sannerligen inte underskattas. Det är alltid svårare att hantera en motståndare med många hot än en motståndare med ett stort hot, egentligen oavsett storleken på dessa hot. Hela fyra Aston Villa-spelare har under säsongen skapat 20 eller fler stora målchanser. Endast Leeds, Liverpool och Man City överträffar detta i Premier League den här säsongen.

Bakom förändringarna och framgångarna på planen hittar vi även förändringar i klubbens organisation. Här blev inte ett managerbyte den valda lösningen, utan den främsta och största förändringen var att den gamla sportchefen Jesus Garcia Pitarch fick sparken, och ersattes av den nya sportchefen Johan Lange. Aston Villa förändrade hela sin rekrytering, från volym till kvalitet, från billigt till bra.

Att Aston Villa är en betydligt bättre styrd och driven klubb nu än vad den någonsin var under Randy Lerner och sedan Tony Xia är glasklart. Att Aston Villa är en betydligt mer ambitiös klubb nu under sina nya ägare Nassef Sawiris och Wes Edens är även det rätt tydligt. Aston Villa har numer tillgång till kompetens, ambition och kapital. Ett recept som brukar vara smaskens för de flesta klubbar.

ANNONS

Ekonomin är ändå ett litet frågetecken för Aston Villa, särskilt i dessa tider. Aston Villa har investerat £220m i spelartruppen de två senaste åren, och sålt endast en enda spelare för mer än £10m de senaste åtta åren. En bytesbalans som kan vara svår att upprätthålla på sikt. Aston Villas ägare är som många vill påpeka för all del väldigt rika, men att ägaren är rik är inte detsamma som att klubben därför är rik.

Ändå ligger det självfallet något i att det inte nödvändigtvis ska antas att bara för att Aston Villa köper Emilian Buendia så kommer de därför sälja Jack Grealish. Aston Villas ägare har knappast gett några sådana signaler. Däremot kan det ju vara så att Grealish själv av rent personliga skäl vill ta klivet vidare till en just nu mer framstående klubb, med större omedelbara prospekt på titlar och Champions League-spel.

ANNONS

Återstår gör enligt mig även frågan om Dean Smith som manager. Här kan diskuteras i vilken utsträckning Smith egentligen har lyckats lyfta Aston Villa till nya höjder den här säsongen, eller i vilken utsträckning det i själva verket handlade om en rätt omfattande underprestation under Aston Villas första säsong tillbaka i Premier League. Frågor finns fortfarande för mig om hur mycket Aston Villa kan växa med Smith som manager.

Men det är å andra sidan också frågor som Aston Villas tredje säsong i Premier League kommer kunna besvara betydligt bättre och med större säkerhet än vad Aston Villas första och andra säsong i Premier League kan göra. En tredje säsong som Aston Villas supportrar självfallet har all anledning i världen att vara optimistiska inför. Här hägrar återigen Champions League och europeiska cupplatser på horisonten.

ANNONS

Hade jag nedvärderat Aston Villa som jag tydligen alltid gör hade jag kanske gjort mig lite lustig på den här typen av höga förhoppningar. För visst finns som alltid i Premier League risken att de blir till sand. Jag väljer istället att se att det faktiskt finns goda skäl för Aston Villas höga förhoppningar, och för Aston Villas supportrars allt högre profil och svansföring.

Det är ju i själva verket ungefär här där Aston Villa nu befinner sig, och dit de strävar efter att komma, som de faktiskt hör hemma. Där de inte var ens i närheten av att befinna sig för fem-sex år sedan.

:::

NATIONAL LEAGUE-KOLLEN

Torquay vs Notts County. Det är nu två år sedan Notts County åkte ur Football League för första gången i klubbens väldigt långa historia. Med detta kommer självfallet stora förväntningar på dem att de snabbt ska ta sig tillbaka, något de misslyckades med förra säsongen vilket naturligtvis sätter ännu mer press på dem den här gången. Tycker man att playoff i Football League kan vara dramatiskt är National Leagues playoff ännu värre, med omedelbara enkelmöten. Torquay slutade ovanför Notts County i ligan och har därför hemmaplan, men rätt eller fel är det Notts County alla förväntar sig ska vinna den här matchen.

ANNONS

:::

EM-KOLLEN

Wales vs Schweiz. Alla i Wales hoppas på ännu en EM-sommar lik den som Wales levererade för fem år sedan, då det bar ända till semifinal. Detta känns osannolikt, både laget och inte minst Gareth Bale är fem år äldre men definitivt inte fem år bättre. Laget har skakats av ett ofrivilligt byte av förbundskapten sedan Ryan Giggs hamnat i rättsligt blåsväder. Mycket av tonen sätts i denna första match. Prognos: Schweiz (2-1)

Danmark vs Finland. Vilken fantastisk öppningsmatch när Finland går in i ett internationellt mästerskap för allra första gången i sin historia. Kan Finland bli för detta EM vad Island helt sensationellt lyckades bli förra EM? Omöjligt är det sannerligen inte, men osannolikt. Finland har inte riktigt samma ensidigt defensiva organisation som Island hade. Danmark känns alldeles för starka. Prognos: Danmark (3-0)

ANNONS

Belgien vs Ryssland. Ryssland tog sig till kvartsfinal i VM på hemmaplan för tre år sedan, men det kändes verkligen som att de snubblade sig fram dit. Nu möter de Belgien som de även lottades mot i EM-kvalet, och tog storstryk mot två gånger om. Det finns ingen anledning att tro att den här matchen ska sluta på något annat sätt. Går Ryssland vidare så är det knappast genom att vinna den här matchen. Prognos: Belgien (2-0)

:::

TRANSFERKOLLEN

Ashley Fletcher, Middlesbrough till Watford. Fletcher är en engelsk anfallstalang som aldrig riktigt blommat ut på den allra högsta nivån. Ändå finns här känslan att lite som för spelare som t ex Andre Gray eller Chris Wood är Fletcher en anfallare som mycket väl skulle kunna blomma ut också i Premier League i rätt sammanhang. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Tottenham saknar metod i sökandet efter ny manager

Peter Hyllman 2021-06-11 06:00

Man kan ibland undra om det finns en tendens att överskatta Daniel Levy, eller möjligen läsa in för mycket i vad han faktiskt säger. Denna tendens gäller i så fall långt ifrån enbart Levy utan alla befattningshavare inom fotbollen. I mitten av maj skrev Tottenham genom Levy ett öppet brev till Tottenhams supportrar, där han bland annat uttryckte följande om det fortfarande pågående sökandet efter nästa manager:

”We are acutely aware of the need to select someone whose values reflect those of our great club and return to playing football with the style for which we are known. Free-flowing, attacking and entertaining — whilst continuing to embrace our desire to see young players flourish from our own Academy alongside experienced talent.”

Många har nu valt att läsa det där som en slags programförklaring, och har använt det som någon form av kravlista som Tottenham nu ska använda sig av i valet av sin nya manager. Levys ord har använts för att ifrågasätta Tottenhams intresse för Antonio Conte, som inte anses motsvara beskrivningen. Visst går det att förstå texten på det sättet, men detta var förmodligen aldrig dess avsikt.

ANNONS

Mer troligt som jag ser det är att Levys ord alls inte syftade till någon större praktiskt användning framåt i tiden, utan snarare var ägnade att dra ett streck över vad som varit bakåt i tiden. Dels som ett sätt att blidka supportrarnas rent allmänna missnöje över vart klubben anses vara på väg. Dels som en direkt kommentar till det misslyckade försöket med José Mourinho.

Det är nu två månader sedan Tottenham sparkade José Mourinho. Ännu verkar ingen ersättare ha hittats. Värre är kanske att Tottenham av flera olika skäl har fått nobben av de managers för vilka de visat ett genuint intresse, såsom Julian Nagelsmann, Brendan Rodgers, Mauricio Pochettino, Antonio Conte m fl. Ännu värre är kanske att Tottenhams jakt på managers pendlar våldsamt från den ena ytterligheten till den andra.

Detta ger i sin tur ett besvärande intryck av ett Tottenham som i själva verket inte ens riktigt verkar veta vad de letar efter. Och vet man inte vad man letar efter blir det så klart svårt att hitta rätt. Många gånger brukar det landa i att man bara väljer något, blundar och hoppas på det bästa. Men om vi skulle försöka utvärdera Daniel Levys track record i detta avseende så bådar det i själva verket inte särskilt gott.

ANNONS

Guardians Jonathan Liew observerar tämligen klokt den reagerande tendensen i Levys beslutsfattande gällande managers. Juande Ramos teknokrati ersattes av Harry Redknapps hemkokta bondepraktikan, ersattes av André Villas-Boas poppiga intellektualism, ersattes av Timmy Sherwoods brittiska antiintellektualism, ersattes av Mauricio Pochettinos krävande idealism, ersattes av José Mourinhos tärande pragmatism.

Desto mer oroväckande för Tottenham om vi följer Jonathan Liews resonemang till dess logiska och historiska konklusion är att det grundliga sökande som skulle leda fram till Glenn Hoddles ersättare efter säsongen 2002-03, ett sökande som innebar att mängder av olika namn kopplades samman med Tottenham, slutade med att ställföreträdaren David Pleat blev kvar som manager under hela första halvan av nästa säsong.

ANNONS

Just det scenariot börjar kanske inte bara kännas väldigt bekant för Tottenhams supportrar just nu, utan dessutom alltmer troligt. Kanske är det att överdriva och överdramatisera. Det borde inte vara omöjligt för Tottenham att hitta en manager att ta över ansvaret från Ryan Mason. Kanske inväntar de faktiskt bara anställningen av Fabio Paratici som sportchef. Men klockan tickar naturligtvis.

Situationen som Tottenham genom Daniel Levy dessutom har satt sig i nu är att det finns inte många val av managers som kommer kunna upplevas som särskilt positiva för Tottenham efter att de så tydligt varit ute efter Antonio Conte. Skulle det komma dragandes med någon Graham Potter eller Roberto Martinez nu t ex så skulle det ju kännas som ett rejält nedköp. Ett svårt utgångsläge helt enkelt.

Det utesluter självfallet inte att det finns ett rätt stort antal managers som absolut skulle kunna vara väldigt bra val av Tottenham. Eric ten Hag känns t ex som en för Tottenham mycket passande manager. Men det finns bara en handfull tillgängliga managernamn med en stjärnstatus motsvarande Antonio Conte som skulle kunna få Tottenhams supportrar att känna att det var bättre så eller i alla fall lika bra.

ANNONS

Mauricio Pochettino hade naturligtvis varit ett namn som gjort Tottenhams supportrar överlyckliga, men det låter inte som ett särskilt realistiskt alternativ. Zinedine Zidane har definitivt en aura om sig som helt klart motsvarar Contes status, men det känns minst sagt osannolikt att Zidane skulle våga ta den chansen. Precis som jag tvivlar på att det ens hade varit särskilt önskvärt för Tottenham.

Maurizio Sarri är en av ett fåtal managers som möjligen skulle kunna anses ticka båda boxarna. Det vill säga både vara ett managernamn av sådan dignitet som i alla fall skulle kunna vara i närheten av Contes, och en manager van vid och duktig på att verkligen bygga ett lag, utveckla spelare och slussa fram nya, yngre spelare. Och kanske är Tottenham en klubb till storlek och profil i sin liga inte helt olik Napoli. Men nu är ju Sarri klar för Lazio.

ANNONS

Allt detta är frågor som jag förmodar att Tottenham kommer behöva hitta ett svar på, och som jag misstänker att nya sportchefen Fabio Paratici som sin allra första uppgift kommer ha ansvaret för. Problemet för Tottenham är kanske att vem de än frågar i detta läge så vet denne om att Tottenham har frågat många före honom, och att Tottenhams commitment till lång sikt inte var värt mer än Antonio Conte.

Paratici verkar ha jobbat kvickt. Det tog bara någon dag, och kort efter att huvuddelen av den här bloggen skrivits, så blev det tydligt att Paulo Fonseca, tidigare i Roma, avancerat upp som högaktuell för Tottenham. En manager som kanske rent spontant inte gör mig överentusiastisk, eftersom jag inte var helt förtjust i vad han åstadkom med Roma, men där jag ändå skulle kunna tänka mig ett rätt stort antal betydligt värre anställningar.

ANNONS

Men den första och främsta frågan är och förblir, Paulo Fonseca eller ej, vad Tottenham egentligen vill vara för fotbollsklubb. Och det börjar bli alltmer uppenbart att Daniel Levy i själva verket inte själv har någon större aning om svaret på den frågan, än mindre hur Tottenham faktiskt skulle uppnå svaret på denna fråga. Mål och metod, i den utsträckning det alls existerar någon konkret metod, äger inget riktigt samband för Tottenham.

Metoden i Tottenham verkar snarare ha varit något som följt med deras managers, men också försvunnit med deras managers. Vilket möjligen förklarar varför det just nu är nära nog omöjligt att se någon som helst metod i Tottenhams sökande efter ny manager.

:::

EM-KOLLEN

Turkiet vs Italien. Italien får en tuff värdemätare redan i första matchen i sin återkomst till ett mästerskap. Var står egentligen Roberto Mancinis manskap? Vi kan förvänta oss en tät defensiv från Italien, och framåt handlar det kanske framför allt om Lorenzo Insigne och Ciro Immobile, men där finns många spelare som kan kliva fram. Mancini har gått mer på rutin än på ungdom i sitt landslag. Italien har även fördelen att få spela alla sina gruppmatcher på hemmaplan. Prognos: Italien (2-0)

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Emiliano Buendia, Norwich till Aston Villa. Oroliga miner hos Aston Villas närmaste när det drog ut på tiden att göra värvningen offentlig. En värvning det finns alla skäl för Aston Villa att vara väldigt nöjda med, en spelare som ökar både bredden och kvaliteten på Aston Villas offensiv. Kreativ och effektiv, kan växa i Aston Villa och Aston Villa kan växa med honom. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Många kockar gör Everton till en sämre soppa

Peter Hyllman 2021-06-10 06:00

Då och då händer det att Evertons ägare och styrelse kritiseras för hur de driver Everton. Bill Kenwright, Evertons mångåriga före detta ägare och alltjämt ordförande för styrelsen i Everton, verkade sannerligen inte vilja höra på det örat för några veckor sedan när han under en intervju hävdade att Everton var så välskött att när andra engelska storklubbar ska fatta viktiga beslut så är det första de frågar sig: ”Vad skulle Everton göra?”

Nejdå, ni läste inte fel. Bill Kenwright nöjde sig heller inte med att bara säga något generellt i allra största allmänhet, utan hävdade på fullt allvar att en annan ordförande för en av Englands allra största klubbar nyligen kommit fram till Kenwright och sagt just detta till honom, det vill säga att vad de alltid frågade sig inför viktiga beslut var vad Everton skulle ha gjort i motsvarande läge.

Vem denna ordförande faktiskt var valde Kenwright att inte nämna, vilket förmodligen får anses vara rätt klokt. Ingen nämnd, ingen glömd liksom. Men påståendet faller så klart på sin egen orimlighet. Det är naturligtvis ingen annan klubb, särskilt inte någon av Englands största klubbar, som över huvud taget reflekterar över vad Everton skulle göra innan de själva fattar beslut. Än mindre skulle de i så fall ha talat högt om saken.

ANNONS

Allt vad Bill Kenwrights lilla fabel lyckas belysa är väl snarare bristen på självinsikt och graden av självbedrägeri som behagar besvära honom. Kenwright känns allmänt i behov av att försvara sitt eget eftermäle som Evertons ägare under många år mer än något annat, kanske särskilt nu när Everton fått en ny ägare. Vilket i mina ögon gör det desto mer märkligt att Farhad Moshiri har låtit Kenwright sitta kvar som Evertons ordförande.

Farhad Moshiri, Evertons nya majoritetsägare sedan några år tillbaka. Bill Kenwright, Evertons tidigare ägare och alltjämt klubbens styrelseordförande. Bredvid dem Marcel Brands, Evertons sportchef och director of football. Tillsammans och var och en för sig utgör de vad som åtminstone i fotbollsfrågor verkar vara Evertons tre maktcentrum, som i lite hög utsträckning ger intryck av att jobba mot varandra, snarare än med varandra.

ANNONS

Detta ger upphov till spretighet och till viss brist på handlingskraft. Denna spretighet har kanske inte minst gett sig till känna den senaste veckan när Everton plötsligt befinner sig i jakt på en ersättare för den till Real Madrid flyktade Carlo Ancelotti. Inte bara mängder av namn slängs fram, utan mängder av helt olika namn. Nuno Espirito Santo, David Moyes, Rafa Benitez, Roberto Martinez, Steven Gerrard, Graham Potter bland dem.

Här kan man utan att behöva banka materialet alltför brutalt snart hitta tre kategorier av möjliga managernamn. Namn som Rafa Benitez, Steven Gerrard, Marco Silva m fl kan man möjligen avskriva som namn som media av lite olika skäl alltid drar upp i dessa sammanhang. Men när namn som David Moyes, Roberto Martinez, Duncan Ferguson, Wayne Rooney etc dyker upp låter det ofrånkomligen som Bill Kenwright-namn.

ANNONS

Andrea Pirlo är absurt nog ett namn som snurrat runt Everton de senaste dagarna. Ett stort namn naturligtvis, och i det avseendet är det kanske mer utav ett Farhad Moshiri-namn, en manager som är tänkt att signalera storlek och styrka som klubb mer än kanske något annat. Inte alls olikt Carlo Ancelotti, som aldrig kändes som en anställning som passade varken Bill Kenwright eller Marcel Brands särskilt väl.

Med Marcel Brands som sportchef tänker man sig kanske att det är en särskild typ av managers som borde passa särskilt väl, och dessa är nog varken de namn som associeras med Bill Kenwright eller namn som associeras med Farhad Moshiri. Här tänker vi istället något mer långsiktigt och något mer metodiskt. Kort sagt klubbyggare. Graham Potter är t ex ett namn som det klingar väldigt mycket Marcel Brands om.

ANNONS

Bakom allt detta ligger naturligtvis i grund och botten helt olika svar på frågan om vad Everton ska och vill vara för fotbollsklubb. Bill Kenwright med det mer lokala, provinsiella och inte minst brittiska svaret. Farhad Moshiri snarare med sökandet efter det snabba svaret som betonar Evertons position som engelsk och europeisk storklubb. Marcel Brands med ett svar som mer fokuserar Evertons ambition att bli en sådan storklubb.

I vilken av dessa tre kategorier en manager som Nuno Espirito Santo faller är kanske inte alldeles uppenbart. Förmodligen mest någonstans mellan Moshiri och Brands. Vilket möjligen vore ett sätt att motivera varför Nuno Espirito Santo faktiskt skulle kunna vara ett rätt bra val av manager för Everton; även om Nuno Espirito Santo för all del också verkade slå i något slags tak med Wolves som Everton helt säkert vill överträffa.

ANNONS

Bill Kenwright tror säkert att hans uppfattning om managers är den som ligger Evertons supportrar närmast och varmast om hjärtat. Men i så fall misstänker jag att han svårt har missförstått Evertons supportrar. Att de i ett sådant här läge skulle vilja se Everton anställa David Moyes, Roberto Martinez, Duncan Ferguson eller Wayne Rooney känns minst sagt osannolikt. De hade sett detta som flera steg bakåt i utvecklingen.

Evertons supportrar slits nog snarare mellan de två olika ambitioner och attityder som speglas i skillnaden mellan Farhad Moshiris och Marcel Brands managertänkande. Där kanske hjärtat säger en sak och hjärnan en annan sak. Däremot känns det väl också som att det är mellan Brands och Moshiris ståndpunkter som det borde vara mest möjligt att hitta en konstruktiv kompromiss.

Kan Christophe Galtier vara just en sådan konstruktiv kompromiss för Everton? Omöjligt verkar det inte vara sedan Everton enligt uppgift har uttryckt sitt intresse. Galtier sitter på alltjämt på ett kontrakt med Lille, men gjorde klart bara några dagar sedan Lille säkrat den franska ligatiteln att han nu hade för avsikt att lämna klubben. Nice sades vara hans nästa destination, men nu verkar Everton alltså ha rört om i grytan.

ANNONS

Om vi skulle tro Luis Campos, Lilles framgångsrika sportchef, så vore Galtier mer eller mindre perfekt för Everton. Campos betonar framför allt Galtiers taktiska och tekniska tydlighet och noggrannhet, hans förmåga att skapa välorganiserade och koordinerade fotbollslag byggda runt unga och talangfulla spelare, och dennes förmåga att motivera sina spelare. Allt detta låter som den perfekta Marcel Brands-managern.

För all del säger Luis Campos också att Christophe Galtier gillar sin 4-4-2-fotboll, som enligt honom skulle passa väldigt bra i Premier League. Vilket kanske inte ger ett intryck att han längre är särskild uppdaterad på vad han faktiskt pratar om. Men det gör väl för all del inte i sig Galtier sämre lämpad för Everton. Och kanske ger Lilles oväntade ligatitel framför PSG:s näsor även Galtier den stjärnstatus som övertygar Farhad Moshiri?!

ANNONS

Onekligen vore Christophe Galtier ett väldigt spännande managernamn för en klubb som Everton. En anställning som ofrånkomligen skulle visa Evertons ambition, och kanske även signalera en större förståelse för det jobb som faktiskt krävs för att uppnå Evertons egna målsättningar än vad t ex anställningen av Carlo Ancelotti gjorde, eller vad en anställning av Andrea Pirlo någonsin skulle kunna göra, eller för den delen Duncan Ferguson.

Min enda farhåga vore, utöver den risk att misslyckas som existerar för alla managers i Premier League, att Christophe Galtier är en fransk manager byggd för att lyckas inom den franska fotbollen, men kanske inte kapabel att översätta detta till andra länder och andra ligor. De senaste åren har gett oss flera exempel på just detta. Maurizio Sarri är nog bäst i Italien, Unai Emery är nog förmodligen bäst i Spanien och så vidare.

ANNONS

Men innan Everton bestämmer sig för sin nya manager behöver de först bestämma sig för vem det egentligen är som bestämmer vem som blir Evertons nästa manager. Det vore inte första gången de senaste åren som Everton skulle hamna i en utdragen strid om vem som skulle bli deras nya manager. Detsamma hände inför anställningarna av Sam Allardyce, Marco Silva och Carlo Ancelotti.

Everton har varit så dåliga på att hantera sina manageranställningar att absolut ingen klubb i England eller i Europa någonsin skulle komma på tanken att fråga sig själva inför en egen manageranställning hur Everton skulle ha gjort, annat än möjligen för att komma fram till hur de inte bör göra. Evertons problem med detta har sin orsak i en splittrad organisation och ledning, där tre kockar förväntas röra om i samma soppa.

ANNONS

Vill Everton ha en bättre soppa måste de först reducera antalet kockar.

:::

Détente mellan Premier League och de sex Super League-klubbarna

Under onsdagen förlikades Premier League med sina sex banditklubbar gällande bestraffning för deras aktiva inblandning i försöket att bryta sig ut och skapa en europeisk superliga. Det blev totalt £22m i böter för de sex klubbarna.

Den som är flink på huvudräkning kommer snabbt fram till att varje enskild klubb därmed bötfälls med den i sitt sammanhang kanske inte enorma summan om £3,6m. Vi kan väl lugnt säga att många inte var best pleased.

Gary Neville t ex beskrev straffet som en absolut pinsamhet. Väldigt många var inne på exakt samma melodi. Högafflarna och eldfacklorna var i högsta hugg, det här var inte det straff och den hämnd man hade förväntat sig.

ANNONS

Man kan för all del invända att det rationella syftet för Premier League inte rimligtvis kan vara straff och hämnd, utan först och främst för att inte säga enbart att se till att detta inte händer igen. Naturligtvis mycket viktigare!

Den villkorade delen utav bestraffningen är kanske därför desto mer intressant, där klubbarna drabbas av £25m i böter per klubb och ett avdrag om 30 poäng om de någonsin kommer på att försöka göra något liknande igen.

Något som onekligen kan ha önskad effekt. Givet hur extremt osäkert det någonsin skulle kunna vara att en europeisk superliga faktiskt blir av, vilket nu har bevisats, så är det inte ett straff någon klubb kommer vilja äta.

Men detta tillfredsställer naturligtvis inte de som vill se straff och hämnd, blod och ond bråd död, eller de som möjligen har sin egen politiska agenda de väldigt gärna vill fortsätta driva, t ex om att införa en oberoende myndighet.

ANNONS

Vad man då självfallet kan undra är exakt vad för straff, i form av böter eller annan form av bestraffning, som hade gjort Gary Neville, Oliver Holt med flera i lynchmobben glada och nöjda i sin uppfattning att rättvisa minsann skipats?!

Existerar ens något sådant straff, eller hade herrar Neville, Holt med flera i själva verket varit kritiska och negativa alldeles oavsett vad för straff som än hade delats ut? Det äger sin sannolikhet som det heter.

De har i alla fall inte bemödat sig med att säga vad för straff de själva hade velat se dessa klubbar få, det vill säga vad som hade varit nog för dem. Men då blir det naturligtvis svårare, mycket lättare att bara generellt gnälla och rasa.

Man hade hoppats att historien lärt oss viktiga läxor om syftet, värdet och risken med straff och hämnd i sådana här situationer, om man vill undvika att de händer igen, kanske inte minst med första världskriget och Versaillesavtalet.

ANNONS

Mobbmentalitet är en väldigt dålig utgångspunkt för kloka och konstruktiva beslut!

Peter Hyllman

Bielsa lägger grunden för Leeds att åter bli ett topplag!

Peter Hyllman 2021-06-09 06:00

Många verkade trötta på hypen runt Marcelo Bielsa redan innan första bollen var sparkad denna säsong. En säsong som började med att Bielsa precis utnämnts till en kandidaterna till säsongens manager för förra säsongen, då han i själva verket endast befunnit sig i EFL Championship med Leeds. Av någon anledning verkade det där provocera både en och annan manager och supporter orimligt mycket.

Där fanns inför säsongen samma tvivel kring Marcelo Bielsas metoder om de verkligen skulle kunna fungera i engelsk fotboll som funnits ända sedan han kom till Leeds. Att Leeds precis vunnit EFL Championship tämligen övertygande var inte nog för att skingra dessa tvivel. Karen Carney t ex framförde en olycklig tankegång, som orsakade alldeles för överdrivna reaktioner, att Coviduppehållet hade hjälpt Leeds.

Leeds har visat sig vara en unik nykomling i Premier League. Och när det gäller Leeds kan vi verkligen prata om dem som en genuin nykomling, fastän det är en av de klassiska engelska storklubbarna, eftersom de befunnit sig utanför Premier League i 16 år. Det kan hävdas ha funnits bättre nykomlingar i Premier League än Leeds, även om de måste vara med i samtalet, men ingen lika speciell nykomling som Leeds.

ANNONS

Leeds slutade till sist nia i Premier League, med 59 poäng, i runda slängar tre poäng från euroepiskt cupspel men 30 poäng från nedflyttning. Detta borde i sig vara mer än nog för att ge ett positivt svar på den kanske inte överdrivet briljanta frågan huruvida Marcelo Bielsas metoder fungerar i engelsk fotboll. Men vad som gör Leeds så unika speciella är inte bara vad de har uppnått, utan hur de har uppnått detta.

Antalet poäng (59) Leeds tagit gör dem till Premier Leagues näst bästa nykomling, detsamma gäller antalet vunna matcher (18). Men Leeds seglar samtidigt upp i ensamt majestät om vi istället tittar på antalet matcher vunna på bortaplan (10), antalet gjorda mål (62) och antalet gjorda mål på bortaplan (34). Siffror som visar på ett Leeds som har valt att ta sig an Premier League helt och hållet på sitt eget sätt.

ANNONS

Kanske var det där något som demonstrerades redan i Leeds allra första match den här säsongen, mot Liverpool på Anfield. Liverpool var nyss korade ligamästare och hade ännu inte drabbats av vare sig skador eller trötthet. Många lag hade backat mot sådant motstånd men Leeds attackerade dem rätt på. Leeds förlorade matchen, men på ett sätt som skulle komma att vinna dem säsongen.

Leeds rankade fyra i ligan den här säsongen i termer av bollinnehav (57,8%) som nykomling. Endast Man City, Liverpool och Chelsea hade ett högre bollinnehav i snitt, och av nykomlingar i Premier League har bara Swansea från 2011-12 haft ett marginellt högre bollinnehav i snitt (58%). En och annan kanske därmed hade tyckt att Leeds egentligen slutade fyra i ligan den här säsongen och borde få spela i Champions League.

ANNONS

Vad som däremot gör Leeds lite mer speciella är att deras relativt höga bollinnehav inte kommer sig av ett kontrollerat bollinnehav på samma sätt som för t ex Man City. De visar inte alls upp samma lugna metodik i sitt anfallsspel utan är tvärtom benägna att anfalla både ofta och framför allt direkt. Med nio mål från så kallade direkta anfall och 74 sådana anfall totalt är det bara Tottenham som överträffat Leeds i detta avseende.

Under en säsong då många lag tvärtom har dragit ned på sitt höga och aktiva pressande har Leeds tvärtom ökat aktiviteten i sin egen press. Antalet passningar som motståndarna tillåts göra mellan Leeds olika defensiva aktioner, deras så kallade PPDA-tal, är så lågt som 9,3 per match. En siffra som bara överträffas av Man Citys första ligavinnande säsong med Pep Guardiola då de tillät 8,3 passningar per defensiv aktion.

ANNONS

Leeds pressar och stressar alltså sina motståndare obönhörligt. Leeds har bollen under relativt sett kortare perioder, men vinner också bollen tillbaka betydligt fler gånger och attackerar fler gånger under varje match än nästan alla andra lag i ligan. Leeds genomför i genomsnitt 156 offensiva spelsekvenser per match, en siffra som endast Liverpool överträffat under säsongen. Fler anfall, fler chanser att göra mål, fler mål.

Allt detta ställer naturligtvis höga fysiska krav på Leeds spelare. Vilket också visar sig i säsongens statistik. Leeds springer mest av allag lag i ligan räknat som antal kilometer per match. Leeds sprang mer än sina motståndare i 37 av lagets 38 matcher under säsongen, den 38:e matchen var bortamatchen mot Man City då de fick spela med tio spelare i mer än halva matchen, en match de till sist ändå vann.

ANNONS

Den mest uppseendeväckande statistiken i detta avseende handlar däremot mer om antalet sprints som Leeds spelare genomför varje match. Chelsea är det enda laget som gör strax över 140 sprints per match i genomsnitt. Leeds är fullständigt outstanding i detta avseende med ganska exakt 170 sprints per match. Här handlar det alltså inte bara om springande för springandets skull.

(Statistik och siffror kommer från The Analyst.)

Därmed återvänder vi till vad som ironiskt nog har blivit en rätt trött trop gällande Marcelo Bielsas management, inte minst i England. Det vill säga detta att hans lag skulle tröttas ut och ha svårt att orka en hel säsong. Verkligheten däremot, både i Premier League och i EFL Championship, är att fastän Leeds springer och sprintar mest av alla, och samtidigt roterar nästan minst av alla, avslutar säsongen nästan bäst av alla.

ANNONS

Leeds vinner sju av lagets sista elva matcher och förlorar endast en enda. Bara Liverpool tar fler poäng under ligans tio sista omgångar än vad Leeds gör. Den här gången finns inte något Coviduppehåll för journalister och analytiker att försöka förklara detta fenomen med. Kanske är det istället så att man måste börja överväga möjligheten att detta helt enkelt var en felaktig föreställning om Marcelo Bielsa.

En annan felaktig föreställning om Marcelo Bielsa var naturligtvis att han skulle bli kortvarig där. Men med tre genomförda säsonger och drygt 140 matcher som Leeds manager har han visat sig bli allt annat än kortvarig, han är i själva verket en av Leeds mest långvariga managers på väldigt länge. Och allt verkar nu klart för att Leeds fortsätter leda Leeds en fjärde säsong, deras andra i Premier League.

ANNONS

Anmärkningsvärt med Leeds och Marcelo Bielsa är samtidigt att allt detta har uppnåtts egentligen utan några större investeringar i spelartruppen. Robin Koch, Diego Llorente och Rodrigo har haft mixade första säsonger med Leeds. Raphinha har varit den stora succén. Men Leeds viktigaste spelare har i huvudsak varit dem som spelade för Leeds i EFL Championship förra säsongen, och som aldrig förut spelat i Premier League.

Spelare som Luke Ayling, Stuart Dallas, Patrick Bamford, Liam Cooper, Kalvin Phillips, Tyler Roberts, Islan Meslier, Pascal Struijk med flera. Kompetenta, skickliga spelare men ingen av dem några stjärnor egentligen. I Marcelo Bielsas Leeds är det laget som är stjärnan, laget som gör spelarna bättre och bättre, och spelarna som genom hunger och hårt arbete hela tiden gör laget bättre.

ANNONS

Bland Marcelo Bielsas bedrifter ska vi kanske inte heller underskatta bristen på benägenhet att, till skillnad från en och annan av Premier Leagues övriga managers, göra sig själv till en större stjärna än laget. Här verkar inte finnas något större behov av att hävda sig själv eller att hitta på plötsliga taktiska genidrag. Här finns en idé, ett sätt att tänka, och viljan att jobba hårt för att göra dessa idéer till verklighet.

Alltså borde det inte ha funnits någon som kunde gnälla när Marcelo Bielsa även den här gången nominerades som en av kandidaterna till säsongens manager. Jag sade en gång att Bielsas största bedrift som manager vore att ta Leeds tillbaka till Premier League. Vad som kan visa sig bli hans största bedrift är att åter etablera Leeds som ett av Premier Leagues topplag.

Väl tillbaka i Premier League har det visat sig att både Leeds och Marcelo Bielsa ville mycket än att bara vara i Premier League.

ANNONS
Peter Hyllman

Buendias flytt till Aston Villa verkar inte ge någon en bra dag

Peter Hyllman 2021-06-08 06:00

Emiliano Buendias flytt från Norwich till Aston Villa ser ut att vara så gott som klar. Aston Villa cashar ut tungt redan i början av sommaren med ett bud som närmar sig £40m, en rätt imponerande summa pengar även i dessa dagar. En riktigt bra spelare, och en riktigt bra värvning av Aston Villa. Ändå verkar det på något märkligt sätt vara en värvning som skapat en massa oro, frågetecken och missnöje på alla håll och kanter.

Bakgrunden är förhållandevis okomplicerad. Buendia har varit en av Norwichs absolut bästa spelare under de tre-fyra senaste åren, vid två tillfällen vunnit EFL Championship med dem som lagets kanske viktigaste och mest värdefulla spelare. Under en längre tid har Arsenal visat ett tämligen stort intresse för Buendia, och det har under nästan lika lång tid tagits för givet att Buendia förr eller senare skulle gå till Arsenal.

Missnöjet runt Arsenal gäller alltså att man nu inte bara gått miste om ännu en spelare som skulle kunna förstärka laget utan därtill blivit av med spelaren till en klubb som Aston Villa. Missnöjet runt Norwich gäller kanske omvänt att de möjligen hade räknat med att någon gång bli av med Buendia, men i så fall till en klubb som Arsenal, inte till en klubb som Aston Villa som de ser som potentiella konkurrenter.

ANNONS

Missnöjet runt Aston Villa är möjligen lite mer svårbegripligt givet att det är de som värvar en väldigt bra spelare. Men det är klart att när Aston Villa öppnar upp sommarens transferfönster med att pynta närmare £40m för en spelare som Emiliano Buendia så väcker det både en och annan misstanke om att de gör det eftersom de vet om att de kommer sälja Jack Grealish denna sommar.

Vad som alltså borde ha varit en rejäl feelgood-värvning har alltså något kontraintuitivt istället blivit något utav en feelbad-värvning. Här finns i själva verket rätt mycket som skulle behöva packas upp med detta missnöje, oavsett om det centrerar runt Norwich, runt Aston Villa eller runt Arsenal. För det är mycket med denna värvning som inte riktigt är vad det först verkar vara.

Missnöjet runt Norwich

På sätt och vis är kanske missnöjet runt Norwich lättast att förstå och svårast att säga något om. Naturligtvis kommer det alltid finnas ett visst missnöje när laget säljer sin bästa spelare, även fastän detta är väntat.

ANNONS

Samtidigt, som sagt, hade nog Norwichs missnöje varit minimalt om Buendia hade sålts på axlarna. Då hade Norwichs supportrar förmodligen mest ryckt på axlarna, det hade på något sätt uppfattats som något naturligt.

Men kanske är Norwichs supportrar i någon mening berättigade att tycka att de inte ska behöva sälja sina bästa spelare till Aston Villa, ett lag som de nog själva har åtminstone vissa förhoppningar om att kunna hålla bakom sig själva i tabellen nästa säsong.

Samtidigt är det där också en rätt märklig föreställning. Arsenal är en av sex engelska superklubbar, men Aston Villa ligger inte långt efter rent storleksmässigt, och om några år skulle de mycket väl kunna anses vara en av dem om de sköter sina kort rätt.

Men för Norwich är det så klart inte länge sedan Aston Villa låg en division under dem i det engelska seriesystemet, bara något år sedan de höll på att bli nedflyttade tillsammans med dem. Den typen av mentala kartor kan vara svåra att göra sig av med.

ANNONS

Ändå kommer det förmodligen inte vara Aston Villa som Norwich i första hand måste hoppas på att hålla bakom sig nästa säsong i Premier League. Klubbar som Watford, Brentford, Brighton, Southampton m fl ligger betydligt bättre till för det.

Missnöjet runt Aston Villa

Man kan förstå oron över att bli av med Jack Grealish. Inte bara är Grealish lagets och en av ligans bästa spelare, han är en av their own. Varför skulle Aston Villas supportrar känna annorlunda än t ex Liverpools supportrar när Steven Gerrard var på väg till Chelsea?

Samtidigt är det ju på något sätt en del utav fotbollens stora cirkel. Samma mekanism som gör att Aston Villa nu kan värva Emiliano Buendia från Norwich gör att t ex Man City kan värva Jack Grealish från Aston Villa. Man får svälja det onda med det goda.

Samtidigt är det en oro som på något sätt känns obefogad, eller missriktad. Man har tagit en generell oro gällande Grealishs närmaste framtid i Aston Villa och liksom klistrat den på denna värvning. Om detta kan några saker sägas.

ANNONS

För det första att just den här värvningen inte behöver innebära mycket alls vad avser Jack Grealish. Ville jag se Grealish kvar i Aston Villa vore jag förmodligen mer orolig över Aston Villas rapporterade intresse för Southamptons James Ward-Prowse.

För det andra att Aston Villa för närvarande är en klubb med höga ambitioner och en uttalad vilja att investera i spelartruppen. Det vore alltså fullt möjligt för dem att värva en spelare som Buendia utan att därför anse sig behöva sälja Grealish.

För det tredje att Jack Grealishs eventuella försäljning är en helt separat issue. Om Grealish vill lämna Aston Villa så gör han det oavsett om Aston Villa köper t ex Buendia eller ej. Att Aston Villa inte köper Buendia förändrar inte Grealishs beslut.

Missnöjet runt Arsenal

Man skulle kunna säga att missnöjet runt Arsenal har tagit rätt barnsliga former. Man beklagar sig över att man förlorar ett budkrig mot Aston Villa, som om budkrig vore något positivt, något önskvärt och något som går att vinna.

ANNONS

Missnöjet gällande det är i mina ögon tämligen missriktat. Dessutom blir det en fråga om värdering och prioriteringar. Om Arsenal inte anser att Emiliano Buendia är värd över £40m för dem så vore det ju bara korkat att betala sådana summor.

Vad som borde oroa och störa Arsenal desto mer är i så fall snarare Buendias korta för att inte säga obefintliga tvivel att skriva på för Aston Villa innan han skrev på för Arsenal. En spelare som Buendia borde rimligtvis välja Arsenal före Aston Villa.

Uppenbarligen befinner sig däremot inte Arsenal i ett sådant läge. Det fanns inga skäl för Buendia att stressa fram ett beslut här. Hade han verkligen velat spela för Arsenal hade han kunnat dra ut på frågan, och pusha Norwich mer i deras riktning. Men icke.

Positivt för Aston Villa naturligtvis, men desto mer deprimerande för Arsenal. Deras intresse för Buendia kan knappast förnekas. Det går nog att svälja på kort sikt att klubbar som Man City, Chelsea och Liverpool är mer attraktiva för spelare, men Aston Villa?

ANNONS

Det kan påstås att Buendia föredrar att få vara stjärna i Aston Villa framför att inte vara garanterad speltid i Arsenal. Men det är ett rätt självgott argument, och hur ofta har vi egentligen sett spelare ha den självbilden och den värderingen av sig själva?

Nu är knappast Arsenals sommar förstörd bara för att Emiliano Buendia gled dem ur händerna. Det finns självfallet många fiskar i den där dammen. Men det borde rimligtvis oroa och frustrera att Buendia väljer bort dem för Aston Villa.

Peter Hyllman

EM:s åtta största favoriter!

Peter Hyllman 2021-06-07 06:00

EM stundar runt hörnet. Det borde i normala fall ha gett upphov till ett visst mått av taggning, men riktigt där har jag ännu inte lyckats hamna. Fram tills för några dagar sedan visste jag vilka lag som ingick i Englands EM-grupp, men inget mer. Mer taggad än så var jag alltså inte. Det kan diskuteras vad det beror på, men fotboll i mängder och utan uppehåll i nästan ett helt år är säkert en del av förklaringen.

Motsvarande fråga på twitter gav resultat att cirka 50% verkar rejält taggade inför EM, och motsvarande alltså 50% inte särskilt taggade alls. Vilket måste betraktas som en rätt låg grad av taggning rent allmänt för detta EM, samtidigt som det faktiskt var mer taggat än vad jag möjligen förväntade mig att det skulle vara. Samtidigt är detta naturligtvis något som kan komma att förändras gradvis under sommaren.

Nu har jag för all del hunnit med att i alla fall läsa in mig på vilka EM-grupperna är, och lite allmänt om lagen som är med i EM. Det går som vanligt att rekommendera Guardians genomgångar av både lag och spelare inför sådana här mästerskap. Alltså tänkte jag att det kan vara dags så här på den sista måndagslistan innan EM startar att ge mitt tips om detta EM i form av vilka jag anser vara dess åtta största favoriter.

ANNONS

EM är ju annars ett stökigt litet styvbarn. Antalet lag har utökats till 24, vilket betyder ett gruppspel som eliminerar endast åtta lag. Fyra av de sex bästa treorna går vidare till slutspel, vilket både gör att vi väldigt sent vet vilka lag som faktiskt går till slutspel, och gör att detta slutspel är svårt att veta hur det faktiskt kommer se ut. EM har nu samma format som VM hade mellan 1986 och 1994.

FIFA utreder just nu ett förslag att VM istället ska arrangeras vartannat år. Det finns skäl att tycka det är en korkad idé, men eftersom EM och VM har glidit samman alltmer så är i alla fall inte det ett av skälen. EM i dess nuvarande form anser jag faktiskt skulle kunna läggas ned. För mig vore Nations League ett betydligt bättre och mer unikt format för ett faktiskt europeiskt mästerskap.

ANNONS

Men nog om detta. Åter till frågan om vilka som är EM:s åtta största favoriter, i något slags försök till rangordning. En lista som Sverige naturligtvis inte befinner sig i närheten av. Men var hamnar England?

(8) Polen

Det har för all del hänt att jag har överskattat Polen förut. Men den här gången är de behjälpta av en inte överdrivet komplicerad grupplottning, som i sin tur kan ge dem en hyfsat bekväm resa genom åttondelsfinalen. Polen har ett lag med bra spelare, och borde ha goda förhoppningar att kunna sluta tvåa i sin grupp efter Spanien. Polen kommer naturligtvis inte vinna EM, men detsamma kan sägas om majoriteten av deltagarna i detta EM.

(7) Danmark

Danmark har ju underskattats i EM-sammanhang förut med för dem ett alldeles utmärkt utfall. Något liknande är kanske tufft att förvänta sig igen, men Danmark är ett betydligt bättre lag än vad många ger dem cred för. Här har de möjligheten att spela sig in i EM med en grupp som känns långt ifrån omöjlig, och från den gruppen borde de faktiskt ha alla möjligheter att kunna se åtminstone en semifinal framför sig utan att behöver kännas alltför orimligt.

ANNONS

(6) Italien

Borde rimligtvis vara rejält  revanschsuget efter att ha missat VM i Ryssland, och ett revanschsuget Italien brukar kunna vara ett bra Italien. Borde kunna ta sig vidare från sin grupp med Schweiz, Turkiet och Wales utan några större problem, och i ett slutspel kan de bli livsfarliga. Jag tror för all del att Italien får det tufft mot vad man får förmoda blir Belgien i en eventuell kvartsfinal, men det är definitivt inte en match där Belgien kan känna sig trygga.

(5) Spanien

Vad som har talats tyst om det senaste årtiondet är att med ett enda undantag om fyra år mellan 2008 och 2012 så har Spanien varit en losernation i EM och VM i minst samma utsträckning som England alltid har varit. Ett land som alltid haft fantastiskt bra spelare men sällan eller aldrig särskilt bra lag, aldrig främmande för ett fiasko. Den här gången borde de klara sig bättre. En relativt bekväm grupp ger en trygg åttondelsfinal, och därefter en trolig kvartsfinal mot Portugal.

ANNONS

(4) England

England har pratats upp som några av EM:s stora favoriter på förhand, och den här gången inte enbart av sig själva. Semifinal i förra VM samt ett lag bestående av mängder av ytterst talangfulla spelare. Men jag är skeptisk, laget känns framtungt på kvalitet samtidigt som Gareth Southgates taktik är alltför passiv. Jag tror snarare England kommer få besvär att ens ta sig vidare från gruppspelet, men det kan ironiskt nog vara bättre för dem vad avser lottningen i slutspelet. Återträff med Portugal i semifinalen?

(3) Belgien

Är detta sista skriket för Belgiens så kallade gyllene generation? Det finns en och annan som verkar tro och tycka det. Hittills har det ofta burit långt för Belgiens talangfulla lag men aldrig riktigt hela vägen fram. Vad talar då för att det ska gå bättre den här gången? Att ta sig vidare från gruppen innebär nog inga problem, men väl i slutspelet kan Belgien komma att ställas mot i tur och ordning Tyskland och Italien. Värre blir kanske i så fall en semifinal mot spöket Frankrike.

ANNONS

(2) Portugal

Befinner man sig i samma grupp som både Frankrike och Tyskland är det självfallet inte helt lätt att veta på förhand var i gruppen man faktiskt hamnar. Min tanke är att Portugal nog ändå slutar tvåa. Portugal är defensivt starka, vilket alltid brukar bära långt i sådana här mästerskap, och framåt sitter de naturligtvis på mängder utav matchvinnande spetskvalitet. Detta är förmodligen Cristiano Ronaldos sista EM. Portugal kommer sälja sig dyrt i försvaret av sitt EM-guld.

(1) Frankrike

José Mourinho verkade mena att om Frankrike inte vinner EM med det lag de sitter på så har de misslyckats. Didier Deschamps svarade rätt syrligt. Men spetsen och bredden i Frankrikes EM-trupp är naturligtvis i något av en egen liga. Men till slut är det ändå bara elva spelare som får vara på planen vid ett och samma tillfälle. Men Frankrike är väldigt starka i lagets alla delar, en bra balans mellan defensiv och offensiv, och vet som vi vet hur man vinner ett mästerskap. Favoriter även denna gång.

ANNONS
Peter Hyllman

De tuffa besluten som tog Brentford till Premier League

Peter Hyllman 2021-06-06 06:00

Det har nu gått rätt exakt en vecka sedan Brentford triumferade på Wembley mot Swansea och därmed blev den 50:e klubben att någon gång faktiskt bli klara för spel i Premier League. För Brentfords del är det första gången de spelar i den engelska fotbollens högsta division sedan 1947, det var också första gången någonsin som de vann antingen ett playoff eller en stor final.

Under denna vecka har det skrivits både ett och annat om Brentfords story. Om en klubb som stadigt rört sig uppåt i det engelska seriesystemet. Vad man skulle kunna säga om detta storyskrivande är att det har en tendens att vilja reducera ned Brentford till en enda dimension. Antingen fokuseras det på Brentfords sätt att spela och tänka fotboll. Eller så fokuseras det på Brentfords datadrivna och analytiska metoder.

För den som följt Brentfords drygt tio år långa resa från det att Matthew Benham, supporter, investmentbanker och spelanalytiker som vid 2010-talets början gradvis tog över ägandet i klubben och räddade den från konkurs, först gick in i Brentford i League One, via uppflyttning till EFL Championship och till sist alltså Premier League, är det däremot en story främst karaktäriserad av en rad tuffa beslut fattade längs vägen.

ANNONS

En ny kultur och ett nytt beslutsfattande

Beslutsfattandet inom engelsk fotboll är traditionellt sett tämligen resultatstyrd. Beslut fattas utifrån om laget vinner eller förlorar matcher, var i tabellen det befinner sig, hur många mål en spelare gör och så vidare. Risken med detta är att beslut blir förhastade, och i högre utsträckning påverkade av slump, tur och tillfälligheter.

Vad Matthew Benham introducerade var en ny utgångspunkt för Brentfords beslutsfattande. Istället för rena resultat skulle beslut nu i större utsträckning baseras på mer långsiktigt robusta prestationsmått, såsom t ex antal skapade chanser. Lagets prestation värderades i hög utsträckning utifrån en xG-tabell snarare än ligatabellen.

Nya sätt att tänka utmanar ofrånkomligen gamla sätt att tänka. Det innebar att dessa nya metoder kom att stöta på stort motstånd både från supportrar och från klubbens coacher och vissa managers, samtliga vana att tänka på ett visst sätt. I sådana lägen krävs både mod och uthållighet för att orka driva igenom sin egen linje.

ANNONS

Kanske ställdes detta på sin spets under hösten 2015, när Brentford sparkade Mark Warburton som manager, fastän han vunnit uppflyttning från League One säsongen innan dess, och med Brentford på en trygg tabellplacering i EFL Championship. Men Warburton var inte alls pigg på att arbeta med Brentfords metoder.

Beslutet kritiserades rätt omfattande. Jag var en av dem som ifrågasatte det, mycket eftersom det framstod som ett alldeles för envetet förhållningssätt till en specifik metod. Brentford var nykomlingar i EFL Championship. Beslutet kändes som en ovilja att anpassa sig utifrån klubbens nya praktiska omständigheter.

Det finns inget tryggare inom all form av verksamhet att bara göra som alla andra gör. Det är om inte annat ett enkelt sätt att undkomma kritik. Alla som gör saker på ett annorlunda sätt utsätter sig för kritik, särskilt om det går fel. Men Brentford insåg tidigt att med en mindre budget blir man inte framgångsrik genom att göra som alla andra.

ANNONS

En ny syn på den egna akademin

Kritik var onekligen något Brentford fick utstå i mängder när de för snart fem år sedan fattade det i engelsk fotboll så väldigt kontroversiella beslutat att lägga ned sin egen ungdomsakademi. Att vara en god och legitim fotbollsklubb i England innebär till stor del att en ungdomsakademi ska man helt enkelt ha.

Men Brentford tittade på sin ungdomsakademi och noterade kallt och nyktert att fastän de gjorde stora investeringar i den så gav den inte klubben någon avkastning. Det var över tio år sedan någon spelare från akademin slagit sig in i a-laget. Akademins mest talangfulla spelare poachades dessutom av större klubbar, utan ersättning.

Brentford tog därmed ett nytt grepp på sin ungdomsfotboll. De lade ner akademin och skapade istället ett mer formellt B-lag, dit spelare rekryterades efter att ha släppts av de större klubbarna, eller utländska spelare som ville få in en fot i engelsk fotboll. B-laget har blivit ett viktigt och relativt billigt sätt för Brentford att hela tiden kunna förnya sitt A-lag.

ANNONS

En ny modell för att rekrytera och behålla spelare

Synen på spelare och att nå framgång inom engelsk fotboll är etablerad sedan rätt lång tid tillbaka. Hemligheten ligger i förmågan att kunna behålla sina bästa och viktigaste spelare, och bygga laget runt dem på lång sikt. Klubbar som inte klarar detta börjar snabbt beskrivas som säljande klubbar och blir sällan framgångsrika.

Brentford har vänt upp och ned på den där logiken. I båda fallen går det nog att se på spelarna som tillgångar, men i Brentfords fall har man snarare haft synen på dem som en sorts omsättningstillgångar. Ett spelarkontrakt har behandlats som ett slags värdepapper likt en aktie, där allt handlar om att köpa och sälja vid rätt tillfälle.

Brentford har alls inte varit blyga att sälja ens sina bästa spelare. Snarare tvärtom. Det pratas t ex inte minst om lagets anfallare den här säsongen, Ivan Toney, som en stor del bakom Brentfords uppflyttning. Toney är i själva verket Brentfords tredje huvudanfallare på lika många år, efter Ollie Watkins och Neal Maupay.

ANNONS

Mycket av det där möjliggörs av Brentfords väldigt väl utvecklade rekrytering av spelare som bygger på deras unika modell för att scouta och bedöma spelare. Brentfords förmåga att rekryta spelare på ett bra sätt ökar deras förmåga att ersätta spelare, vilket i sin tur gör det möjligt för dem att sälja spelare, och förstärka sin egen ekonomi.

Allt sammantaget märker vi alltså att det är alls ingen tillfällighet att Brentford plötsligt befinner sig i Premier League. Det är ingen fluke. Brentford har stadigt och gradvis avancerat uppåt i det engelska ligasystemet. Brentfords utvecklingskurva de senaste tio åren säger oss snarare att Premier League var deras logiska slutpunkt.

Alltså kan vi nog också vara rätt övertygade om att det vore alls ingen tillfällighet om Brentford både håller sig kvar i Premier League och etablerar sig i Premier League. Inte minst om de fortsätter vara konsekventa med de metoder som mer än något annat är vad som på tio år har tagit dem från League One till Premier League.

ANNONS

Hur det kommer gå i Premier League kan vi inte säga något med säkerhet här och nu. Vad vi kan säga med säkerhet är däremot att ingen annan klubb i Premier League nästa säsong kommer vara lika metodologiskt genomtänkta som Brentford.

Peter Hyllman

Engelska klubbar fortsätter spela, vissa i playoff, andra för galleriet

Peter Hyllman 2021-06-05 06:00

Man Utd blev under fredagen den sjätte, senaste och sista av de sex engelska så kallade superklubbarna att under de senaste veckorna presentera någon form eller variant av ökat supporterinflytande. Detta naturligtvis i bakvattnet av de omfattande protester som uppstod efter det missriktade försöket att bilda en europeisk superliga.

Tidigare har vi sett liknande utspel från Chelsea, Man City, Arsenal, Tottenham och Liverpool. Förslagen har innehållit lite olika punkter, med allt från styrelserepresentation för supportrar, upprättandet av särskilda supporterforum och advisory boards och möjligheten för supportrar att köpa aktier i den egna klubben.

Klubbarnas olika supporterorganisationer, som varit de förhandlande parterna med sina klubbar, visar varierande grad av entusiasm kring dessa förslag. Liverpools Spirit of Shankly t ex presenterade förslagen som någon slags triumf för dem själva. Man Utds MUST var, möjligen med goda skäl, betydligt mer avvaktande.

ANNONS

Det tveksamma med samtliga dessa förslag är naturligtvis att veta hur meningsfulla de i själva verket är. Det vill säga hur mycket som faktiskt är substans och hur mycket som mest är politisk teater, ett slags spel för galleriet. I vilken utsträckning leder faktiskt dessa förslag till något som helst genuint och faktiskt inflytande för supportrarna?!

Med i beräkningen måste också tas att dessa klubbar just nu har ett intresse av att se ut som att de jobbar för ökat supporterinflytande. Dels för att stävja det mest och det värsta av supportrarnas direkta protestaktioner. Dels för att stävja den reglerande viljan hos den offentliga utredning som nu ska genomföras av den engelska fotbollens styrning.

Att se ut som att man gör insatser för ökat och faktiskt supporterinflytande betyder däremot inte nödvändigtvis att man faktiskt gör det. Inflytande kan många gånger vara rätt illusoriskt. Reellt inflytande uppstår definitionsmässigt när man om det behövs kan driva igenom sin vilja i strid med andra parters vilja.

ANNONS

Kommer supporterrepresentation i styrelsen uppnå detta? Nej, helt säkert inte! Det kommer alltid vara en liten minoritet av supportrar i styrelsen, och det finns mängder med exempel på hur lätt det är för en styrelse att bolla bort och kringgå vad som i praktiken är fackliga representanter.

Kommer golden shares eller vetorätt för supportrar i så kallade supporterrelaterade frågor att uppnå detta? Nej, absolut inte! Dels är det helt orimligt att ägarna kommer ge någon annan vetorätt i för dem betydelsefulla frågor. Dels kommer det alltid gå att dribbla med definitionen av vilka frågor som anses som supporterrelaterade.

Kommer särskilda advisory boards bestående av supportrar uppnå detta? Nej, definitivt inte! Ledtråden finns liksom i namnet – advisory, det vill säga rådgivande. Det kommer inte vara forum med någon som helst formell makt inom organisationen. Egentligen är det väl föga mer än vad som i praktiken redan finns idag.

ANNONS

Kommer vad vi kan kalla för supporteraktier i klubben uppnå detta? Nej, förmodligen inte! Det beror naturligtvis på vad för grad och typ av rösträtt dessa aktier har relativt övriga aktier, och inte minst antalet av dessa aktier i förhållande till det totala antalet aktier i klubben. Återigen, högst osannolikt att ägarna vill göra sig själva maktlösa.

Men supporterorganisationer såsom Spirit of Shankly och MUST med flera har så klart sitt behov av att framhäva sig som effektiva och framgångsrika, och därmed berättiga sin egen existens. Alltså kommer förmodligen även de dra sitt strå till stacken för att framhäva dessa åtgärder som mer meningsfulla än de faktiskt är.

Detta kan möjligen anklagas för att vara ett cyniskt sätt att se på saken. Det må så vara. Men jag är inte mer cynisk än att jag samtidigt konstaterar att det tog endast ett dygn för engelska supportrar att slakta den europeiska superligan redan utan styrelseplatser, utan supporteraktier, utan advisory boards, utan oberoende myndigheter och utan reglering.

ANNONS

Därmed ser jag inte riktigt behovet av dessa reformer på riktigt samma sätt som många andra verkar göra. Därmed inte sagt att de inte kan vara positiva, och att det nog kan föra något gott med sig att genomföra dem. Men vi bör inte därför tillmäta dem någon större betydelse och funktion än vad de faktiskt har.

De representerar knappast något ökat supporterinflytande inom engelsk fotboll. Men kanske, i den utsträckning de används och tillämpas på rätt sätt och i rätt anda, så skapar de bättre förutsättningar för dialog och samtal mellan supportrar och klubbarnas ägare och ledning. Och det är väl kanske gott nog.

:::

Sutton United har ju vunnit National League, och är därmed för första gången i klubbens historia uppflyttade till Football League. En liten bit engelsk fotbollshistoria som blivit verklighet de senaste veckorna.

ANNONS

Den engelska ligafotbollen är däremot inte slut. De närmaste tre helgerna, med början denna helg, genomförs playoff-spelet i National League. Kvartsfinaler denna helg, semifinaler nästa helg, och så finalen helgen därpå.

Playoff i National League är alltså annorlunda än i Football League. Här spelas kvartsfinaler och semifinaler i enkelmöten, med hemmaplan för det bäst placerade laget i ligan. Ettan är automatiskt uppflyttade, det vill säga Sutton United i detta fall.

Fyran till sjuan möter varandra i två kvartsfinaler, där vinnarna i sin tur möter tvåan och trean i semifinaler. Det är med andra ord sex lag som går till playoff i National League, jämfört med fyra lag i Football League.

Kvartsfinaler (5-6/6):
Notts County (5) vs Chesterfield (6)
Hartlepool United (4) vs Bromley (7)

Semifinaler (12-13/6):
Torquay United (2) vs Notts County/Chesterfield
Stockport County (3) vs Hartlepool United/Bromley

ANNONS

Finalen spelas den 20/6 på Bristol Citys Ashton Gate.

Peter Hyllman

Har kopplingen till Jorge Mendes börjat begränsa Wolves mer än berika dem

Peter Hyllman 2021-06-04 06:00

Alla tecken tyder på att Bruno Lage blir Wolves nya manager. Den 45-årige portugisiske tränaren ersätter därmed Nuno Espirito Santo, som lämnar Wolves efter fyra för Wolves mycket framgångsrika säsonger. Det enda som egentligen verkar återstå är att Lage ska få arbetstillstånd i England, men det ser ut att vara på väg att ordna sig.

Hur Bruno Lage har blivit aktuell för det här jobbet kan knappast vara en hemlighet för någon. Det hjälper att ha Jorge Mendes som agent, i synnerhet när samme Mendes har en så väldigt tydlig fot inne i en klubb som Wolves. Lages meritförteckning, ett lyckat första halvår med Benfica och därefter en misslyckad säsong, är i tunnaste laget.

Egentligen är det ju orimligt att en manager med en så kort och tunn meritförteckning ska kunna bli manager för Wolves. Lage har för all del många år som ungdomstränare eller som assisterande coach, bland annat till Carlos C arvalhal i Sheffield Wednesday och i Swansea, men alltså bara ett och ett halvt år som manager på egen hand.

ANNONS

Att Bruno Lage har varit utan jobb under den gångna säsongen, efter att ha fått sparken av Benfica för ett år sedan, säger något det också. Han har helt enkelt inte varit den mest eftertraktade managern på arbetsmarknaden. Ändå blir han nu alltså manager för en framträdande klubb i världens största och bästa liga.

Hade Bruno Lage varit kvinna hade det hetat att han blivit inkvoterad. Men män anställs ju alltid utifrån kompetens eller hur det nu brukar heta. Bruno Lage har för all del, som sagt, viss erfarenhet av engelsk fotboll, och han var omtyckt i Sheffield Wednesday. Men det är en sak att vara omtyckt som coach, en helt annan sak att vara manager.

Jämförelsevis hade Nuno Espirito Santo varit manager på egen hand under fyra säsonger, innan han tog över Wolves som då befann sig i EFL Championship. Han hade haft hand om Rio Ave under två säsonger, och därefter ett och ett halvt år med Valencia och sedan en säsong med Porto.

ANNONS

Nuno Espirito Santos meritförteckning var kanske inte gigantisk den heller, men ändå betydligt mer omfattande än Bruno Lages, och han tog dessutom över Wolves i ett helt annat läge i den engelska fotbollen. Om Nuno Espirito Santo kändes som något utav en wow-anställning för Wolves, så känns Bruno Lage mer som en wtf-anställning.

Det kan vara så att jag missbedömer läget, och att jag underskattar Bruno Lage. Kanske gör han succé med Wolves. Sådant kan vara svårt att veta med säkerhet på förhand. Men för Wolves i detta läge känns anställningen underwhelming, och som kanske första gången som att kopplingen till Jorge Mendes begränsar mer än berikar Wolves.

Visst var det nog rätt tillfälle för Wolves och Nuno Espirito Santo att gå skilda vägar. Det kändes rätt tydligt som att det projektet nått vägs ände. Men rimligtvis är Wolves en klubb av sådan kaliber att de utan problem hade kunnat attrahera betydligt mer framstående och meriterade managers än Bruno Lage.

ANNONS

Wolves borde rimligtvis kunna rekrytera managers globalt. Det kan många gånger vara svårt nog. Men det blir naturligtvis inte lättare om man begränsar sig själva till att endast söka nya managers inom en begränsad grupp av portugisiska managers, som råkar ha det gemensamt att de är Jorge Mendes klient.

Dessutom begränsar det Wolves möjligheter till förnyelse. Alla portugisiska managers är naturligtvis inte exakt likadana, men de har samtidigt i de flesta fall ett gemensamt kulturarv, ett gemensamt sätt att tänka fotboll och därmed ett liknande system av idéer vad avser spelstil, taktik etc.

Vissa skulle kanske lyfta fram detta som något positivt, möjligen stämplat som en klubb med en tydlig identitet som det brukar heta. Men där finns även något problematiskt om en klubb behöver förnya sig själva och sitt sätt att tänka men ett byte av manager faktiskt inte medför nya idéer eller tänkesätt, utan endast en variant på det gamla.

ANNONS

Av de fyra klubbar i Premier League som för närvarande letar efter ny manager känns det alltmer som om Wolves är klubben som åtminstone på förhand verkar ha dragit det kortaste strået.

:::

England träningsmatchar mot Österrike, spelarna tar ett knä innan avspark, och stora delar av publiken på Riverside buar, innan de överröstas av övriga på läktarna. Det är inget nytt, det har redan hänt i samband med ett antal Premier League-matcher.

Det är ju så att säga som det är med detta. Det finns naturligtvis en anledning varför spelare anser sådana här symboliska gester vara nödvändiga, det faktum att det buas åt det bekräftar bara det förhållande. Vissa saker är dock lättare att undvika.

Gareth Southgate väljer efter matchen att beklaga buandet som något han inte ville höra å sina svarta spelares vägnar. Låt gå för att saker kan formuleras olyckligt på studs så där, men att reducera frågan att endast beröra svarta spelare är oklokt och olyckligt.

ANNONS

Det finns en tendens att övertänka varför folk buar, vilket i förlängningen blir detsamma som att försöka ursäkta dem. Det mest populära övertänkandet verkar vara att de som buar har missförstått gesten som ett slags politiskt ställningstagande de inte delar.

Det hela är väldigt enkelt. Det buas eftersom de som buar i själva verket omfamnar de i grunden rasistiska värderingar som knäandet är en protest mot, och de är helt enkelt inte alls förtjusta i att behöva konfronteras med det felaktiga i dessa värderingar.

Under normala förutsättningar hade dessa ljushuvuden aldrig haft modet att bua åt detta framför öppen ridå. Men tack vare tongivande politiska ledare både i och utanför England, och deras ivriga påhejare i tabloidmedia, har de nu fått råg i ryggen.

Gareth Southgate visade inget större råg i ryggen i sina kommentarer efter matchen. I det avseendet var spelarna betydligt modigare. Jack Grealish exempelvis skrädde inte med orden om vad han ansåg om buandet.

ANNONS
Peter Hyllman

Varför skulle Tottenham inte vilja ha Antonio Conte som manager?

Peter Hyllman 2021-06-03 06:00

Under onsdagen började det smattras mer och mer i media om att Tottenham och Antonio Conte skulle befinna sig i långt gångna förhandlingar om att Conte skulle bli Tottenhams nästa manager. Vilket äger sin klara och tydliga logik, särskilt som inga andra klubbar av Contes kaliber för närvarande söker ny manager. Tottenham borde befinna sig i ett så kallat bra läge.

Det är svårt att inte känna sig entusiastisk över vad Tottenham och Conte skulle kunna åstadkomma tillsammans. Conte är en av världens bästa managers, som når framgång varhelst han för närvarande än befinner sig. Han är taktiskt med i matchen i allra högsta grad. Vad Conte uppnådde med ett vid tillfället begränsat Chelsea för fyra-fem år sedan antyder vad han också skulle kunna åstadkomma med Tottenham.

Det vore även en strategiskt intressant anställning. Anställer Tottenham Conte som ny manager förvandlar det förmodligen i ett svep Man Utd till i bästa fall en outsider till Champions League-platserna. Anställer Tottenham Conte som ny manager riskerar det slänga en rejäl sten i Man Citys maskineri givet vad det kan betyda för Harry Kanes syn på framtiden.

ANNONS

Det ger ett mycket bestämt svar på vad Tottenham faktiskt vill vara för klubb. Det skulle även innebära ännu en rejäl kvalitetsinjektion till Premier League som helhet, och ytterligare befästa ligan som Europas egentliga superliga.

Ändå är det en beskärd andel av Tottenhams supportrar som verkar minst sagt njuggt inställda till tanken på Antonio Conte som deras nästa manager. Flera har svarat på mina tweets om saken med negativa uppfattningar om saken. Erik Niva, känd Tottenham-supporter och opinionsbildare, sade sig utan att utveckla saken närmare vara ”fullständigt osugen” på Antonio Conte som Tottenhams manager.

Hur kommer detta sig? Jag bestämde mig för att gräva lite närmare i den frågan, bland annat genom en twitterenkät. Den gav mig lite ledtrådar både om omfattningen av motståndet och om vad motståndet faktiskt mer specifikt handlade om. Vad den så klart också visade var att många naturligtvis även var positivt eller till och med mycket positivt inställda till Antonio Conte som Tottenhams manager.

ANNONS

Antonio Contes bakgrund som Chelseas manager!

Chelsea och Tottenham gillar inte varandra som bekant och både en och annan verkar tycka det är en riktigt dum idé att någon som förut har varit Chelseas manager nu skulle komma att vara Tottenhams manager.

Detta har kanske inte enbart att göra med ren klubbrivalitet, utan lite spelar det säkert också in att Tottenhams erfarenhet av före detta Chelseamanagers knappast kan ses som positiv. Både Andre Villas-Boas och José Mourinho blev rätt misslyckade.

Men därav följer naturligtvis att Tottenham inte har varit ovilliga att anställa managers förut med historik i Chelsea. Dessutom kan ju inte Conte som person kopplas samman med Chelsea på riktigt samma sätt som framför allt Mourinho.

Antonio Conte uppfattas som bråkig och high maintenance!

Ingen rök utan eld skulle man kunna säga. Antonio Conte har onekligen gjort visst skäl för sitt rykte att vara både konfliktorienterad och besvärlig att ha att göra med. Han lämnade Chelsea efter ett år, och nu lämnar han alltså Inter.

ANNONS

Men för detta fanns ju också orsaker måste man komma ihåg. I Chelsea handlade det kanske mer om kontroll över transferbeslut. Men med Inter handlar det ju snarare om en väldigt rörig ägarsituation som med all säkerhet kommer handikappa dem.

Tottenham har själva en ägare och VD med vilken de varit mycket missnöjda det senaste året. Vad Tottenhams supportrar alltså bör fråga sig är om de helst har en manager som fogar sig efter ägare och ledning eller en manager som snarare ställer krav på dem.

Här finns snarare ett indirekt argument för Antonio Conte som Tottenhams manager. Det kommer inte vara möjligt för Tottenham att anställa Conte utan att garantera ett visst mått av investering i spelartruppen.

Antonio Conte ses som ännu en José Mourinho!

Även detta är ett argument som framförts. Med Conte anser man sig egentligen bara få ännu en Mourinho, en slags Mourinho 2.0. Det vill säga en kortsiktig, stingslig manager med ett alldeles för stort ego som blir som mest en fotnot i klubbens historia.

ANNONS

Jag tycker personligen jämförelsen haltar. Mycket av Mourinhos problem är att hans fotboll helt enkelt inte längre håller måttet. Detsamma kan inte sägas om Conte, hans fotboll är i högsta grad alltjämt en vinnande fotboll.

Conte har visat en betydligt större och bättre benägenhet att kunna jobba med ett något mer begränsat spelarmaterial och verkligen maximera dess potential. Taktiskt är han mer i framkant än Mourinho. Blir han en fotnot blir han i alla fall en positiv fotnot.

Antonio Conte upplevs som alltför defensiv!

En annan sak som resulterat i en del jämförelser med Mourinho är att Conte upplevs som en alltför defensiv manager. Men där Mourinho kändes som ett väldigt märkligt val för just Tottenham av just det skälet, kan man inte säga riktigt detsamma om Conte.

Contes fotbollslag har alltid varit defensivt välorganiserade, det är onekligen ingenting han tummar på. Men det har aldrig varit tråkigt att titta på Contes Juventus, på Contes Chelsea eller på Contes Inter, som det var med Mourinhos lag de sista tio åren.

ANNONS

Contes fotbollslag är energiska och intensiva, hårt arbetande och koordinerade, när det anfalls och spelas fotboll så går det snabbt. Där finns en defensiv grundtanke, men det är inte som med Mourinho en passiv tanke på alls samma sätt.

Antonio Conte anses vara för mycket kort sikt!

Ett av de vanligare skällsorden inte bara mot Conte utan mot många managers av det här slaget. Det uppstår naturligtvis baserat på att Conte aldrig varit i något jobb längre än tre år, och på att Conte känns som en anställning man gör för att få framgång snabbt.

Men det fetischeras ärligt talat också lite väl mycket kring det mytomspunna begreppet ”lång sikt”. Till slut är det ytterst få managers i världen som genuint kan anställas på lång sikt, snarare än att de anställs på kort sikt som kan växa till något på lång sikt.

ANNONS

Det finns inget egenvärde i att avstå en möjlighet att nå framgång redan på kort sikt om den faktiskt erbjuds klubben. Det gör inte framgångar mindre värda. Vad som krävs är blott en planering för hur man sedan ska göra övergången vidare därifrån.

Ingen kan rimligtvis förvänta sig att Conte ska vara Tottenhams manager i fem eller tio år i detta läge, lika lite som detta kan förväntas om nästan någon annan manager. Men det är helt säkert inte heller så som Tottenham tänker.

Men låt säga att Conte gör två säsonger med Tottenham, precis som han gjorde med Chelsea och med Inter, och att dessa två säsonger blir framgångsrika i proportionell utsträckning. Vilket skulle betyda både titlar och Champions League-platser.

Skulle vi då på fullaste allvar verkligen försöka påstå att Tottenham därmed befann sig i en för dem sämre och mer besvärlig position än vad t ex Arsenal och Man Utd gör nu efter snart två-tre år med sina ”långsiktiga” managers?!

ANNONS

Antonio Conte är inte Mauricio Pochettino!

Här upplever jag att skon klämmer för många. Conte är helt enkelt inte Pochettino på samma gång som det även existerar rykten om att Pochettino skulle kunna vara på gång tillbaka till Tottenham. Kanske det argument jag har lättast att ta till mig.

Pochettino var både lyckad och omtyckt som Tottenhams manager. Deras bästa manager åtminstone sedan Bill Nicholson på 1960-talet. Många ville ha Pochettino kvar och blev rätt besvikna när Pochettino och Tottenham gick skilda vägar under hösten 2019.

Det var nog rätt beslut just där och då. Det kändes onekligen som om klubb och manager hade slitit lite för mycket på varandra ett tag och ungeför som Ross och Rachel nog behövde vara ifrån varandra ett tag.

Vilket inte utesluter att en återförening är både möjlig och önskvärd. En managertyp som Pochettino vore onekligen något Tottenham skulle kunna göra mycket med. Men där finns även en risk i att försöka återskapa vad som varit, att titta bakåt och inte framåt.

ANNONS

Något känns ju också lite märkligt med att Pochettino skulle välja att lämna PSG, på eget bevåg, efter endast fem månader på jobbet. Det klingar illa på något sätt. Svårt att förstå varför dessutom, om han nu inte själv anar att han hänger på en skör tråd.

Om Tottenham faktiskt skulle kunna välja mellan Pochettino och Conte så skulle jag kunna förstå dem som hellre vill ha Pochettino. Men jag tror inte det där är ett val som faktiskt existerar just nu för Tottenham.

:::

TRANSFERKOLLEN

Imran Louza, Nantes till Watford. Detta känns som en minst sagt typisk Watfordvärvning, och som sådan är den naturligtvis närmast omöjlig att säga något om på förhand. Det kan bli både vin och vatten eftersom det är Watford. Vad man kan säga är att Louza har varit Nantes mest kreativa mittfältare de senaste säsongerna, vilket ger honom en bra meritförteckning. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Carlo Ancelotti lämnar Everton i ett tillstånd av flux

Peter Hyllman 2021-06-02 06:00

Bästa sättet att bli manager för Barcelona eller Real Madrid nu för tiden verkar vara att först vara manager för Everton. Många höjde nog på ögonbrynen förra säsongen när Barcelona anställde Ronald Koeman. Lika många höjer nog på ögonbrynen den här gången, fast av andra skäl, när Real Madrid plötsligt anställer Carlo Ancelotti.

På sätt och vis går det naturligtvis att förstå Carlo Ancelotti. Det är svårt att tacka nej när Real Madrid kommer och frågar. Kanske särskilt när de två senaste jobben har varit Napoli och Everton. Fullt förståeligt på så sätt alltså att Ancelotti väljer att tacka ja till den här minst sagt oväntade möjligheten.

Men det finns en annan sida av saken också. Inte minst ruffigt blir det kanske att det bara är någon vecka eller två sedan som Carlo Ancelotti själv satt på en presskonferens och rätt skarpt riktade reprimander åt spelare som möjligen inte var särskilt intresserade av att vara kvar i Everton. Svårt att ta på stort allvar just nu.

ANNONS

Något av en sur bismak sätter det även på Ancelottis tid med Everton. Min uppfattning har varit att han har gjort ett bra jobb med Everton under denna första dryga säsong. Inte något fantastiskt jobb, men ändå ett bra jobb. Det vill säga han har lyckats med ungefär vad som var rimligt att förvänta sig med Everton under denna första fulla säsong.

Visst, det blev inget Champions League för Everton. Men det var inte rimligt att förvänta sig redan den första säsongen. Istället bör man ta med i beräkningen att Everton ändå var med i kampen om Champions League-platser väldigt länge. Det var först under de sista fem-tio omgångarna som denna möjlighet helt gled dem ur händerna.

Men tanken var ju att det skulle byggas vidare från denna första säsong. Och när nu Carlo Ancelotti hastigt och lustigt lämnar Everton är det, trots att hans första fulla säsong har varit helt okej, svårt att inte känna att han gör det med jobbet till stor del ogjort. Han lämnar därmed med en air av misslyckande hängandes över sig.

ANNONS

Everton befinner sig därmed återigen i ett läge att de är piskade att så att säga börja om med sitt bygge. På sikt behöver kanske inte detta vara något större problem, eftersom Carlo Ancelotti aldrig kändes som någon manager på lång sikt, utan mer som en väldigt bra manager att ha under en övergångsperiod.

Men på kort sikt blir det definitivt ett problem för Everton. Det här lär inte ha kommit helt väntat för dem. Övergångsperioden som Ancelotti var tänkt att leda är ännu inte helt och hållet genomförd. Även om Everton för all del har kunnat dra nytta av den positiva effekten av att vara en klubb som kan anställa en manager som Ancelotti.

Men på lång sikt är det rimligtvis inte en manager som Carlo Ancelotti som Everton ska ha och som Everton faktiskt behöver. Det klingade på något sätt helt fel mitt under förra säsongen när Arsenal anställde Mikel Arteta och Everton anställde Ancelotti. Känslan var på något sätt att det nog borde ha varit tvärtom.

ANNONS

Everton är en klubb med hög kapacitet och stor potential. Här finns högst tydligt en framtid med stora möjligheter. Ett i grunden mycket starkt fotbollslag. En ny, modern och stor arena på gång. En av Europas bästa sportchefer i Marcel Brands. Everton borde vara något av en drömklubb för många ambitiösa managernamn inom fotbollen.

Flera av namnen som har snurrat runt Tottenham borde exempelvis precis lika gärna kunna se Everton som en möjlig klubb för dem. Erik ten Hag exempelvis hade varit ett spännande namn på Merseysides blåa sida. Lägg därtill ett namn som Nuno Espirito Santo som nog borde vara intressant givet vad han åstadkom med Wolves.

Huruvida Rafa Benitez är ett av dessa ambitiösa managernamn är kanske inte helt självklart. Men givet hur många som det senaste dygnet har velat slänga in hans namn i samtalet får jag det bestämda intrycket av att Benitez själv nog väldigt gärna ser sig som en möjlig manager för Everton.

ANNONS

Man kan för all del ha synpunkter på den saken. Precis som José Mourinho känns Benitez i hög utsträckning lite för mycket som en företrädare för en lite mer utdaterad fotboll, en primärt defensivt balanserad fotboll som inte nödvändigtvis är vad Everton varken behöver eller för den delen kanske eftersträvar.

Sedan finns naturligtvis Benitez historik med Liverpool. Här behöver man nog inte fästa någon större vikt vid tidigare uttalanden från hans sida om att han aldrig skulle kunna tänka sig att vara manager för Everton eller för Man Utd. Det är ju sådant manager säger mest för att det känns rätt just då och för att det är vad folk vill höra.

Men den större frågan är väl om Evertons supportrar någonsin riktigt skulle lyckas värma upp sig själva till Rafa Benitez. Högst tveksamt som jag ser det. Evertons supportrar har med all rätt en hög grad av självkänsla, och det finns inget i deras historik med managers som antyder att de skulle uppskatta att vara sloppy seconds.

ANNONS

Everton sällar sig emellertid till den växande skaran av engelska klubbar i Premier League som befinner sig i flux så här direkt efter säsongen. Och mycket av nästa säsong kommer definieras av hur var och en av dessa klubbar hanterar detta flux. Vilka beslut klubbarna fattar och vilka vägar de väljer.

Kan Everton överraska oss ännu en gång?

:::

Gareth Southgate presenterade under tisdagen sin slutliga EM-trupp!

Mest uppseendeväckande är kanske att Trent Alexander-Arnold kom med, under förevändningen att han kan spela mittfältare. Tillsammans med Kyle Walker, Reece James och Kieran Trippier har England därmed fyra högerbackar med i EM-truppen.

Det är ju lite udda. Inte minst eftersom en mycket bra mittfältare under säsongen som James Ward-Prowse i Southampton petas, för en spelare som i princip aldrig spelat som mittfältare med någon som helst regelbundenhet.

ANNONS

Det blir inte mindre udda av att det är just den typen av politiskt knycklande av fyrkantiga klossar in i runda hål som Gareth Southgate hela tiden har hävdat att han inte skulle ägna sig åt. Att alla skulle vara med på meriter, och baserat på hur de faktiskt spelade.

Detta är självfallet ingenting mot Trent Alexander-Arnold, eller någon annan av de tre högerbackarna, men vad sänder det för signaler till Ward-Prowse, och till alla spelare i övriga klubbar, att du kan vara en av ligans bästa spelare på en mittfältsposition men blir ändå petad av en högerback från valfri storklubb som eventuellt kan spela mittfältare?!

England har ändå tagit ut en talangfull och spännande EM-trupp som kommer att göra oss besvikna under sommaren.

Peter Hyllman

Kommer Man Utd fortsätta sin pågående Arsenalisering?

Peter Hyllman 2021-06-01 06:00

Under måndagen pratade jag om de största frågorna som den nyss avslutade säsongen har gett upphov till inför kommande säsong. Till den listan hade kunnat adderas en fullt motiverad fråga i vilken utsträckning Man Utd fortsätter med sin pågående process av vad man skulle kunna kalla för Arsenalisering. Att den frågan inte kom med kan bero på att jag ser frågan med största sannolikhet redan besvarad.

Vad menas då med att Arsenaliseras? Naturligtvis handlar det i första hand om att bli mer och mer som Arsenal. Närmare bestämt att genomgå mer eller mindre samma process som Arsenal gjorde mellan 2005 och låt oss säga cirka 2015. Samma gradvisa förfall från den engelska fotbollens absoluta topp, ett till synes accepterat förfall, samtidigt som detta förfall förnekas febrilt av majoriteten av klubbens anhängare.

Denna möjlighet, eller snarare denna risk, borde ju upplevas som rätt kinkig av de allra flesta Man Utd-supportrar, eftersom inte minst Man Utds supportrar var villiga att påpeka detta generella förhållande för Arsenals supportrar när det begav sig. Plötsligt befinner sig många av dem i exakt samma psykologiska position själva. Kanske visar det först och främst hur lätt det är att falla i den där fällan, och hur bekväm fällan kan kännas.

ANNONS

Men hur bekväm den där fällan än är så är det lik förbannat en fälla. Och vi kan säga det med en hög grad av säkerhet eftersom det är en fälla som fortfarande plågar och präglar Arsenal fortfarande 15 år efter att de först ramlade i den. Och under dessa 15 år har kurvan aldrig pekat uppåt igen, utan stadigt nedåt. Det bästa man kan säga nu är att den möjligen har börjat plattas ut, att botten i någon mening är nådd.

Många kommer naturligtvis envist hävda att Man Utd alls inte befinner sig i någon process av så kallad Arsenalisering. Men det ligger ju så att säga också i sakens natur att detta kommer att förnekas. Om det inte förnekades så vore det kanske inte någon riktig Arsenalisering. Vad man alltså istället behöver göra är att se vilka likheter det finns mellan Man Utds situation nu och Arsenals situation då.

ANNONS

Flyttade målstolpar och Champions League viktigare än titlar!

Man Utd har i modern tid alltid handlat om att vinna. Mycket har detta naturligtvis hängt samman med att Champions League-spel har setts som en självklarhet. Men än idag pratar Man Utd om sig själva som en vinnarklubb, en klubb som ska vinna.

Ändå befinner sig Man Utd i praktiken i samma position som Arsenal gjorde där man lyfter fram andra saker som lika viktiga eller till och med viktigare än att vinna. Det har börjat pratas om Champions League som viktigare än att vinna en titel t ex.

Champions League kan vara okej som ett delmål längs vägen. Men plötsligt förväntas vi vara nöjda med att bara ha tagit oss till Champions League. En säsong där man bara har tagit sig till Champions League, men inte gjort något annat av värde, är en bra säsong.

ANNONS

Vad man i praktiken gör är att sänka kravnivån och ambitionsnivån. Och har man väl börjat göra det är det en slippery slope därifrån. Det var så det en gång i tiden började för Arsenal.

Överskattning av tabellplacering och dess orsaker!

Det där är däremot något man absolut inte vill medge utåt. Alltså börjar man leta efter selektiva argument som ska visa att man alls inte nöjer sig med mindre, och att man alls inte har ramlat ifrån någon tabelltopp.

Det vanliga sättet är att överskatta betydelsen av specifika tabellplaceringar, och framför allt blunda för de reella orsakerna till dem. Vilket leder till att det dras alldeles för stora och för snabba slutsatser om vad dessa faktiskt betyder.

Arsenal gjorde t ex länge alldeles för stor sak av att aldrig sluta sämre än fyra, och bara för några år sedan överdrev man våldsamt betydelsen av att ha slutat tvåa före Tottenham i ligan. Man Utd gör detsamma med de senaste årens tabellplaceringar.

ANNONS

Man Utd kan ha slutat tvåa i tabellen den här säsongen. Men man gör det långt bakom Man City, och man gör det utan att detta förändrar att åtminstone Liverpool och Chelsea båda kommer räknas som större hot mot Man City när nästa säsong börjar.

Medveten anspelning på nostalgi och organisatorisk hybris!

Arsene Wenger var fenomenalt framgångsrik under sitt första knappa årtionde som Arsenals manager. Och det tog väldigt lång tid för Arsenals supportrar att förstå att Arsenal gradvis blev ett helt annat fotbollslag.

Under den tiden saknades däremot aldrig anspelningar till gamla bedrifter. Och vi ser något liknande med Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer nu, där Solskjaers närvaro på något sätt ses som en slags nostalgisk kickback till Alex Ferguons tid som manager.

Benägenheten att förlora stora matcher!

ANNONS

En minst sagt aktuell punkt givet att Man Utd precis har förlorat en Europa League-final mot Villarreal, och alltjämt efter två och ett halvt år ännu inte vunnit en enda titel, liten eller stor, med Solskjaer som manager.

Men detta följer en rätt lång svit där Man Utd har förlorat eller åtminstone misslyckats med att vinna stora och avgörande matcher. Stora lag, vinnarlag, blir bättre i sådana situationer men Man Utd verkar tvärtom bli sämre.

Även detta var något som under lång tid plågade Arsenal. De vann FA-cupen 2005 men sedan gick det nästan ett årtionde innan de vann en titel igen. Under den tiden brakade de ofta fullständigt samman när de stora matcherna skulle spelas.

Ett återkommande narrativ om framtid och framsteg!

Arsenal och Arsene Wenger var naturligtvis inte dummare än att de visste att de inte längre vann titlar på samma sätt som förut från och med 2005. Konsten att mota Olle i grund, alltså kritiken, blev att försöka sälja en slags vision om framtiden.

ANNONS

Visst, Arsenal var inte riktigt lika framgångsrika nu, men snart i en nära förestående framtid, när alla de unga spelarna blivit mer erfarna och inspelade, då skulle Arsenal minsann återvända till tronen igen!

Det var aldrig riktigt tydligt exakt när den där framtiden faktiskt skulle inträffa, och det visade sig till sist att den där framtiden heller aldrig kom. Men det förhindrade naturligtvis inte Arsenal från att fortsätta prata om den där framtiden.

I Man Utd heter det just nu inte framtiden, utan det heter istället framsteg. Man Utd gör ju framsteg, och därför ska vi acceptera svagare resultat. Oklarheten gäller här framsteg utifrån vadå, och varför trots ”framsteg” mycket fortsätter se lika illa ut som förut.

Precis som för Arsenal har nu detta blivit ett slags mantra för Man Utd, en slags snuttefilt för Man Utds supportrar att hantera en besvärlig verklighet. Framsteg blir ett ord som används vitt och brett, men ett ord helt och hållet utan något faktiskt innehåll.

ANNONS

Slogans ägnade att stävja kritik och ifrågasättande!

Som en slags fortsättning på den punkten ser vi produktionen av slogans och olika former av klyschor som en taktik för att stävja kritik och ifrågasättade. I Arsenal hette det t ex Arsene Knows Best eller In Wenger We Trust.

Man Utd har inte riktigt haft fräckheten att rakt av kopiera dessa, möjligen för att Solskjaer knappast är någon Wenger. Istället har man föga förvånande valt att adoptera den redan existerande klyschan av Trust The Process.

Man har alltså inte ens lyckats vara lite unika. Man norpar alltså rakt av något som andra klubbar i andra idrotter redan gjort en grej av, just som ett sätt att få supportrar att svälja brist på framgång på kort sikt för utlovade framgångar på lång sikt för övrigt.

Här finns så klart även en slags ironisk humor i att Trust The Process är ett vanligt uttryck även om kristen evangelism och i behandling av t ex alkoholism. Vilket naturligtvis sätter fingret precis på vad det faktiskt handlar om, eskapism och pseudo-religion.

ANNONS

Detta är inte heller något som någon i Man Utd råkat slänga ur sig någon gång. Solskjaer själv har använt uttrycket om och om igen, och spelarna apar dessutom efter det i intervju efter intervju. Det är en medveten och koordinerad talking point.

Syftet är naturligtvis enkelt. Kritiserar man Man Utd eller Solskjaer så litar man inte på processen, det vill säga man är inte någon god supporter. Precis som om man kritiserade Arsenal så litade man inte på Wenger, alltså var man inte någon god supporter.

Brist på uppföljning och en ständig känsla av deja-vu!

Ett gemensamt tema med allt detta är bristen på rationell uppföljning. Det pratas t ex om framsteg men det görs aldrig konkret när vissa resultat ska uppnås, vad som ska ha uppnåtts när, eller när man så att säga är framme vid vägs ände.

Alltså blir det luddiga uttalanden som aldrig går att utvärdera. Vilket leder till en loop där man i princip sitter och har samma diskussion om och om igen, säsong efter säsong, och sommar efter sommar.

ANNONS

Hur många år i rad är det nu t ex som Man Utd tydligen bara är två-tre transferfönster borta från att ha det där laget som tydligen ska kunna vinna igen? Vad som mycket snart har blivit lika klassiskt som Liverpools gamla trotjänare ”nästa säsong…”

Det var samma sak med Arsenal. Den här gnagande känslan som till sist började göra en galen att man upprepade samma diskussion gång efter gång. En klubb som, precis som Man Utd, inte präglas av vinnarkänsla lika mycket som en känsla av déja-vu.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ibrahima Konaté, RB Leipzig till Liverpool. Kanske en värvning Liverpool borde ha gjort redan i januari om det var möjligt. Men om den här säsongen har demonstrerat något klart och tydligt så är det att Liverpool behöver fler bra mittbackar, och med Konaté får Liverpool en bra mittback. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto