Vad menas då med att Arsenaliseras? Naturligtvis handlar det i första hand om att bli mer och mer som Arsenal. Närmare bestämt att genomgå mer eller mindre samma process som Arsenal gjorde mellan 2005 och låt oss säga cirka 2015. Samma gradvisa förfall från den engelska fotbollens absoluta topp, ett till synes accepterat förfall, samtidigt som detta förfall förnekas febrilt av majoriteten av klubbens anhängare.
Denna möjlighet, eller snarare denna risk, borde ju upplevas som rätt kinkig av de allra flesta Man Utd-supportrar, eftersom inte minst Man Utds supportrar var villiga att påpeka detta generella förhållande för Arsenals supportrar när det begav sig. Plötsligt befinner sig många av dem i exakt samma psykologiska position själva. Kanske visar det först och främst hur lätt det är att falla i den där fällan, och hur bekväm fällan kan kännas.
Men hur bekväm den där fällan än är så är det lik förbannat en fälla. Och vi kan säga det med en hög grad av säkerhet eftersom det är en fälla som fortfarande plågar och präglar Arsenal fortfarande 15 år efter att de först ramlade i den. Och under dessa 15 år har kurvan aldrig pekat uppåt igen, utan stadigt nedåt. Det bästa man kan säga nu är att den möjligen har börjat plattas ut, att botten i någon mening är nådd.
Många kommer naturligtvis envist hävda att Man Utd alls inte befinner sig i någon process av så kallad Arsenalisering. Men det ligger ju så att säga också i sakens natur att detta kommer att förnekas. Om det inte förnekades så vore det kanske inte någon riktig Arsenalisering. Vad man alltså istället behöver göra är att se vilka likheter det finns mellan Man Utds situation nu och Arsenals situation då.
Flyttade målstolpar och Champions League viktigare än titlar!
Man Utd har i modern tid alltid handlat om att vinna. Mycket har detta naturligtvis hängt samman med att Champions League-spel har setts som en självklarhet. Men än idag pratar Man Utd om sig själva som en vinnarklubb, en klubb som ska vinna.
Ändå befinner sig Man Utd i praktiken i samma position som Arsenal gjorde där man lyfter fram andra saker som lika viktiga eller till och med viktigare än att vinna. Det har börjat pratas om Champions League som viktigare än att vinna en titel t ex.
Champions League kan vara okej som ett delmål längs vägen. Men plötsligt förväntas vi vara nöjda med att bara ha tagit oss till Champions League. En säsong där man bara har tagit sig till Champions League, men inte gjort något annat av värde, är en bra säsong.
Vad man i praktiken gör är att sänka kravnivån och ambitionsnivån. Och har man väl börjat göra det är det en slippery slope därifrån. Det var så det en gång i tiden började för Arsenal.
Överskattning av tabellplacering och dess orsaker!
Det där är däremot något man absolut inte vill medge utåt. Alltså börjar man leta efter selektiva argument som ska visa att man alls inte nöjer sig med mindre, och att man alls inte har ramlat ifrån någon tabelltopp.
Det vanliga sättet är att överskatta betydelsen av specifika tabellplaceringar, och framför allt blunda för de reella orsakerna till dem. Vilket leder till att det dras alldeles för stora och för snabba slutsatser om vad dessa faktiskt betyder.
Arsenal gjorde t ex länge alldeles för stor sak av att aldrig sluta sämre än fyra, och bara för några år sedan överdrev man våldsamt betydelsen av att ha slutat tvåa före Tottenham i ligan. Man Utd gör detsamma med de senaste årens tabellplaceringar.
Man Utd kan ha slutat tvåa i tabellen den här säsongen. Men man gör det långt bakom Man City, och man gör det utan att detta förändrar att åtminstone Liverpool och Chelsea båda kommer räknas som större hot mot Man City när nästa säsong börjar.
Medveten anspelning på nostalgi och organisatorisk hybris!
Arsene Wenger var fenomenalt framgångsrik under sitt första knappa årtionde som Arsenals manager. Och det tog väldigt lång tid för Arsenals supportrar att förstå att Arsenal gradvis blev ett helt annat fotbollslag.
Under den tiden saknades däremot aldrig anspelningar till gamla bedrifter. Och vi ser något liknande med Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer nu, där Solskjaers närvaro på något sätt ses som en slags nostalgisk kickback till Alex Ferguons tid som manager.
Benägenheten att förlora stora matcher!
En minst sagt aktuell punkt givet att Man Utd precis har förlorat en Europa League-final mot Villarreal, och alltjämt efter två och ett halvt år ännu inte vunnit en enda titel, liten eller stor, med Solskjaer som manager.
Men detta följer en rätt lång svit där Man Utd har förlorat eller åtminstone misslyckats med att vinna stora och avgörande matcher. Stora lag, vinnarlag, blir bättre i sådana situationer men Man Utd verkar tvärtom bli sämre.
Även detta var något som under lång tid plågade Arsenal. De vann FA-cupen 2005 men sedan gick det nästan ett årtionde innan de vann en titel igen. Under den tiden brakade de ofta fullständigt samman när de stora matcherna skulle spelas.
Ett återkommande narrativ om framtid och framsteg!
Arsenal och Arsene Wenger var naturligtvis inte dummare än att de visste att de inte längre vann titlar på samma sätt som förut från och med 2005. Konsten att mota Olle i grund, alltså kritiken, blev att försöka sälja en slags vision om framtiden.
Visst, Arsenal var inte riktigt lika framgångsrika nu, men snart i en nära förestående framtid, när alla de unga spelarna blivit mer erfarna och inspelade, då skulle Arsenal minsann återvända till tronen igen!
Det var aldrig riktigt tydligt exakt när den där framtiden faktiskt skulle inträffa, och det visade sig till sist att den där framtiden heller aldrig kom. Men det förhindrade naturligtvis inte Arsenal från att fortsätta prata om den där framtiden.
I Man Utd heter det just nu inte framtiden, utan det heter istället framsteg. Man Utd gör ju framsteg, och därför ska vi acceptera svagare resultat. Oklarheten gäller här framsteg utifrån vadå, och varför trots ”framsteg” mycket fortsätter se lika illa ut som förut.
Precis som för Arsenal har nu detta blivit ett slags mantra för Man Utd, en slags snuttefilt för Man Utds supportrar att hantera en besvärlig verklighet. Framsteg blir ett ord som används vitt och brett, men ett ord helt och hållet utan något faktiskt innehåll.
Slogans ägnade att stävja kritik och ifrågasättande!
Som en slags fortsättning på den punkten ser vi produktionen av slogans och olika former av klyschor som en taktik för att stävja kritik och ifrågasättade. I Arsenal hette det t ex Arsene Knows Best eller In Wenger We Trust.
Man Utd har inte riktigt haft fräckheten att rakt av kopiera dessa, möjligen för att Solskjaer knappast är någon Wenger. Istället har man föga förvånande valt att adoptera den redan existerande klyschan av Trust The Process.
Man har alltså inte ens lyckats vara lite unika. Man norpar alltså rakt av något som andra klubbar i andra idrotter redan gjort en grej av, just som ett sätt att få supportrar att svälja brist på framgång på kort sikt för utlovade framgångar på lång sikt för övrigt.
Här finns så klart även en slags ironisk humor i att Trust The Process är ett vanligt uttryck även om kristen evangelism och i behandling av t ex alkoholism. Vilket naturligtvis sätter fingret precis på vad det faktiskt handlar om, eskapism och pseudo-religion.
Detta är inte heller något som någon i Man Utd råkat slänga ur sig någon gång. Solskjaer själv har använt uttrycket om och om igen, och spelarna apar dessutom efter det i intervju efter intervju. Det är en medveten och koordinerad talking point.
Syftet är naturligtvis enkelt. Kritiserar man Man Utd eller Solskjaer så litar man inte på processen, det vill säga man är inte någon god supporter. Precis som om man kritiserade Arsenal så litade man inte på Wenger, alltså var man inte någon god supporter.
Brist på uppföljning och en ständig känsla av deja-vu!
Ett gemensamt tema med allt detta är bristen på rationell uppföljning. Det pratas t ex om framsteg men det görs aldrig konkret när vissa resultat ska uppnås, vad som ska ha uppnåtts när, eller när man så att säga är framme vid vägs ände.
Alltså blir det luddiga uttalanden som aldrig går att utvärdera. Vilket leder till en loop där man i princip sitter och har samma diskussion om och om igen, säsong efter säsong, och sommar efter sommar.
Hur många år i rad är det nu t ex som Man Utd tydligen bara är två-tre transferfönster borta från att ha det där laget som tydligen ska kunna vinna igen? Vad som mycket snart har blivit lika klassiskt som Liverpools gamla trotjänare ”nästa säsong…”
Det var samma sak med Arsenal. Den här gnagande känslan som till sist började göra en galen att man upprepade samma diskussion gång efter gång. En klubb som, precis som Man Utd, inte präglas av vinnarkänsla lika mycket som en känsla av déja-vu.
:::
TRANSFERKOLLEN
Ibrahima Konaté, RB Leipzig till Liverpool. Kanske en värvning Liverpool borde ha gjort redan i januari om det var möjligt. Men om den här säsongen har demonstrerat något klart och tydligt så är det att Liverpool behöver fler bra mittbackar, och med Konaté får Liverpool en bra mittback. Med beröm godkänd – (++++)