Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1987

Laget med gossar födda 1987 är ett intressant lag. Detta lag är nog också betydligt starkare än vad det ser ut att vara vid första anblicken. Kanske beror det på att Payet är ny bekantskap (som dessvärre är långtidsskadad) och att Dann och Shawcross inte spelar i något av de stora lagen. Vad det här laget har, till skillnad från många andra av årgångslagen är en perfekt balans. En av ligans bästa målvakter och en stark om än inte så stjärnspäckad backlinje. Laget innehåller tre duktiga mittfältare med olika typer av kvaliteter, både offensiva och defensiva. Lägg där till en av de hetaste anfallarna i PL (nej, inte Remy) så har du ett ganska komplett lag. Rekordmannen Vardy flankeras av Chelsea-spelarna Pedro och Remy och trots att deras lag är säsongens största negativa utropstecken är de fortfarande riktigt bra spelare.

Årgångslaget från 1987 behöver inte skämmas, men däremot skulle de nog kunna skrämma en och annan motståndare rätt så rejält. Värt att notera är också vilka målvakter som hamnar utanför laget. Ingas dussinlirare direkt. Backlinjen känns stabil och på mittfältet finns massor, verkligen massor, av alternativ. Spelare som Fernando, Nasri, Lens, Dembélé och Gradel m fl hamnar alltså alla på bänken när jag tvingas välja ut min startelva. I anfallet kan man diskutera huruvida Pedro är anfallare eller mittfältare, men är det någon som är flexibel i sin position så är det väl just Pedro. Att Remy tar platsen före bl a Diouf, Long och Zaraté motiveras med att han inte fått en rättvis möjlighet att visa sin kvalitet i Chelsea då den kontinuerliga speltiden lyst med sin frånvaro för den skadedrabbade fransmannen.

Hur ser din 1987-elva ut?

IMG_0330

Bubblare:

Målvakter: Adrián, West Ham; Asmir Begovic, Chelsea; Sergio Romero, Man United; Costel Pantilimon, Sunderland; Wayne Hennessey, Crystal Palace.

Backar: Federico Fazio, Tottenham; Yohan Benalouane, Leicester; Billy Jones, Sunderland.

Mittfältare: Darron Gibson, Everton; Ramires, Chelsea; Mark Noble, West Ham; Alex Song, West Ham; Kevin Mirallas, Everton; Marouane Fellaini, Man United; Moussa Dembélé, Tottenham; Aaron Lennon, Everton; Max Gradel, Bournemouth; Nathan Dyer, Leicester; Adam Johnson, Sunderland; Samir Nasri, Man City; Jermaine Lens, Sunderland; Fernando, Man City.

Anfallare: Shane Long, Southampton; Mame Diouf, Stoke; Fraizer Campbell, Crystal Palace; Eder, Swansea; Mauro Zaraté, West Ham.

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

Hörnan #14: Börjar lukta tidig julledighet för Steve McClaren

IMG_0329

Bubblare:
Hugo Lloris, Tottenham
John O’Shea, Sunderland
Christian Fuchs, Leicester
Dan Gosling, Bournemouth
Willian, Chelsea
Robby Brady, Norwich
Connor Wickham, Crystal Palace

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Skön seger för Man City hemma mot Southampton där man dock återigen har skäl att oroa sig över en skada på Sergio Agüero. Men vinsten samtidigt som samtliga övriga konkurrenter i toppen av tabellen spelade oavgjort flyttar återigen upp Man City i tabelltoppen, lagom inför den hektiska vintersäsongen i England. Bra läge.

Watford. Tre poäng är naturligtvis tre poäng oavsett när man tar dem, men det är naturligtvis extra sköna och viktiga poäng när man plockar dem mot de motståndare som man hoppas kunna placera bakom sig i tabellen. Efter den olyckliga förlusten hemma mot Man Utd senast så var vinsten mot Aston Villa på bortaplan guld värd för Watford.

Sunderland. Man kan älska Sam Allardyce (nåja) eller man kan hata Sam Allardyce, men han har en tendens att leverera resultat. På sex matcher med Allardyce som manager har nu Sunderland vunnit lika många matcher som man gjorde under 17 matcher med Dick Advocaat som manager. Och så sakteliga har Sunderland också börjat vandra uppåt i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Patetisk fotboll var vad Newcastle hade att leverera borta mot Crystal Palace, och det 1-5-resultat som blev konsekvensen är ett typiskt sådant resultat som brukar kunna få en manager sparkad. Steve McClaren inser helt säkert detta helt på egen hand, och man kan anta att hans hårda ord efter matchen samt det något teatraliska beslutet att organisera extra söndagsträning syftar nog minst lika mycket till att försöka undvika ett sådant utfall för egen del.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Efter att förra omgången ha tappat en 2-0-ledning till 2-2 mot Swansea, och i den här omgången hamna i underläge mot Everton med 0-2, så hade det varit förståeligt om Bournemouth vek ned sig. Men ur askan reste sig Bournemouth och producerade en strålande andra halvlek och om ett oavgjort förra helgen kändes som en förlust så var det här ett oavgjort resultat som skrek seger för full hals.

OMGÅNGENS MÅL

Adam Smith, Bournemouth 1-2, Everton (h). Drömmål av den inbytte högerbacken med ett namn som för tankarna till nationernas välstånd. Den här gången var det dock Bournemouths välstånd. Dunderskottet rakt upp i bortre krysset var början på en mäktig och dramatisk dubbelcomeback som skulle ge Bournemouth en viktig poäng och moraliskt lyft.

:::

TRE PUNKTER

Costa. Är det till sist Diego Costa som har fått se bilan falla över sitt huvud i Chelsea? Dagens halvpetning talar sitt tydliga språk där Costa inte kommer till spel trots att Chelsea helt och hållet saknade övriga anfallare, och alltså inte ens blir inbytt. José Mourinhos missnöje med Costa har varit uppenbart i flera matcher och Costa har även varit inblandad i skärmytslingar med medspelare på planen. Ingen tillfällighet att Mourinho efter matchen talade sig väl om hur väl Chelsea genomförde en taktik utan någon renodlad anfallare.

Insult to injury. Flera spelare befinner sig redan på skadelistan för Arsenal som dock fick se hela tre ytterligare spelare halta av planen under kvällens match mot Norwich. Oroväckande nog var det tre tongivande spelare i Laurent Koscielny, Alexis Sanchez och Santi Cazorla, vilket inte bådar gott vare sig för kommande Champions League eller ligaspel. Många frågor kommer att väckas kring Wengers beslut att fortsätta spela Sanchez trots vetskap om dennes problem med sin hamstring. Känslan är att Wenger har tagit en kalkylerad risk med en viktig spelare.

Vardy. Stor dag naturligtvis för Jamie Vardy i lördags när han slog Premier Leagues målrekord med elva mål i elva raka matcher. Vardy är Englands just nu förmodligen bäste anfallare och en utmärkt förebild för andra unga engelska spelare med liknande ambitioner i det att han verkligen har gått den långa vägen och jobbat sig till framgången, inte gått de genvägar upp till de stora klubbarnas elefantkyrkogårdar som blivit alldeles för många unga engelska talangers fallgrop. Vardy, tillsammans med Wayne Rooney och Harry Kane, bör vara given i Englands EM-trupp.

:::

FÖR ÖVRIGT

Varför blev det så mycket tilläggstid, undrade Roberto Martinez sedan Bournemouth kvitterat i 98:e minuten mot Everton. Därför att Evertons fans invaderade planen sedan Ross Barkley gjort 3-2.

Riktig Anfieldstraff för Liverpool mot Swansea.

Storbritannien vann Davis Cup i tennis. Börjar kännas som upp och nedvända världen. Britter ska vara usla på tennis. Snart börjar de väl vinna hockey-VM också.

”We’re shit, and we’re sick of it!” menade Newcastles fans gemensamt under matchen mot Crystal Palace.

“Vi dominerade matchen fullständigt i 90 minuter.” – Louis van Gaal med ett något annorlunda sätt att beskriva en fotbollsmatch än övriga delar av vårt kända universum.

Peter Hyllman

Många frågor väntar på svar när Tottenham drabbar samman med Chelsea på White Hart Lane

Europa League förhindrar en bra ligaposition. Så uttryckte sig Mauricio Pochettino förra säsongen och han lär knappast ha någon anledning att känna annorlunda den här veckan. Inför dagens heta Londonderby mot Chelsea så spelade de sent på torsdagskväll lokal tid i Azerbadzjan mot Qarabag. Chelsea å sin sida kommer till matchen med två extra dagars vila.

Inte lär Pochettino ha blivit gladare över matchens tidssättning. Tottenham och Chelsea sparkar av på tidigast möjliga klockslag, klockan 12:00 engelsk tid, vilket så klart ger Tottenham absolut minsta möjliga tid för vila och förberedelser. Om något liknande hade drabbat dagens motståndare så kan vi vara säkra på att José Mourinho hade haft ganska mycket att säga om den saken.

Både Chelsea och Tottenham är utslagna ur Ligacupen. Det hade så klart inte varit någon omöjlighet att flytta matchen till måndagskvällen. Men den typen av beslut är inte FA och Premier League så pigga på att fatta, till skillnad från sina tyska och spanska motsvarigheter.

Det är så klart den dåliga sidan av det så kallade TV-myntet. Alla klubbar i Premier League vill spela på en tid så att deras matcher TV-sänds, då det ökar deras intäkter. Men i och med att de vill det så tvingas de finna sig i den här typen av schemaakrobatik.

Delvis är det en spegelbild av vad som skedde förra säsongen när Tottenham hade en match i Europa Leagues slutspel under torsdagskvällen, och på söndagen skulle spela final i Ligacupen mot Chelsea, som den gången fått vila en hel vecka i förväg. Chelsea var bättre i den finalen, men Tottenham fick ändå lämna den matchen med en känsla av what if?

Den här gången gäller det ligan och det är inte utan betydelse. Dels har Tottenham chansen att genom vinst gå förbi Arsenal upp på fjärdeplatsen och sätta rejäl press på dem inför deras bortamatch mot Norwich. Dels kan man sätta ett brutalt stopp för Chelseas tänkta momentum uppåt i tabellen och skicka tillbaka dem in i krisläge.

Chelsea har vunnit tre av sina fyra senaste matcher men avger fortfarande ett labilt intryck. Mest osäkerhet verkar finnas kring Eden Hazards roll i laget där spelaren helst av allt vill spela i en central position men där José Mourinho inte anser att han motsvarar hans krav på en sådan spelare. Enkelt uttryckt, Hazard tar inte ett tillräckligt defensivt ansvar.

Några sådana taktiska besvär brottas inte Tottenham med. Av alla topplag är det i huvudsak de som verkar ha hittat en given, fungerande och effektiv taktik och med spelarna i sina tänkta positioner. Inget annat lag verkar mer färdigt än just dem i det specifika avseendet. De är defensivt mycket skickliga och har börjat få rejäl ordning också på sitt anfallsspel, där inte minst Harry Kane har börjat visa målformen igen.

Förra gången de här båda lagen möttes på White Hart Lane blev det 5-3 till Tottenham i en smått fantastisk match som inte bara var underhållande i sig utan också var halmstrået som knäckte Mourinhos trevande försök till offensiva ambitioner och såg honom gå all-out defensiv under återstoden av säsongen. Vilket troligtvis avgjorde ligan.

Stämningen på White Hart Lane den dagen, händelsevis den allra första dagen av det här året, var hårresande elektrisk. Naturligtvis när hemmalaget besegrar en lokalrival med så osannolika målsiffror. Det må vara trötta ben i Tottenham inför den här matchen, men den energi som saknas i benen kan kanske laddas på med energi från läktarna.

På förhand betraktar jag det som den mest intressanta matchen hittills av den här säsongens Premier League. Så många olika frågetecken som kan få sina olika svar. Om förra säsongens Ligacupfinal avslutades med ett what if? för Tottenhams del så är det här istället en match med ett stort What If? på förhand.

Peter Hyllman

Leicester är räven i Premier Leagues hönshus

Det är en match som absolut ingen hade trott kunde vara möjlig för bara åtta månader sedan. Leicester låg då absolut sist i tabellen. Nu, åtta månader och 22 matcher senare, så leder de Premier League. Och på hemmaplan möter man Man Utd, i vad som med tungan i kinden trots allt ändå får kallas för en tidig seriefinal.

Det är likaså en match mellan två totala motpoler. Det ena laget står för en snabb, frejdig och målglad fotboll, och stoltserar med en anfallare som är på god väg att slå ett av Premier Leagues mer svårslagna målrekord. Det andra laget gnetar på med en defensivt inriktad fotboll, gör inte särskilt många mål men håller sig kvar i toppen med ett målsnålt försvarsspel.

Så långt inga konstigheter. Det är när man avslöjar att det är Leicester som är det målfarliga och snabba laget, och Man Utd som är det defensivt försiktiga laget, som de flesta nog skulle börja fundera på om de snubblat in i någon slags sagofabel förlagd i en upp och nedvänd värld. Desto mer när man konstaterar att det alltså är Leicester som leder tabellen, och Man Utd ligger tvåa.

Inget lag har gjort fler mål i ligan den här säsongen än Leicester med sina 28 mål. Å andra sidan är det bara de sex lagen längst ned i tabellen, ironiskt nog inkluderandes Chelsea, som har släppt in fler mål än Leicester. Leicester släpper in mål, men de gör fler. Kontrastera det med Man Utd, vars egna målproduktion placerar dem i mitten av tabellen, men som släppt in lägst antal mål i ligan.

I ett avseende är faktiskt Man Utd och Leicester lika. Båda lagen försvarar sig djupt. Ett sätt man kan se det på är att båda lagen är de som har ställt sina motståndare offside lägst antal gånger av alla lag. Anledningen är att de ligger så djupt att det blir svårt för motståndarna att hamna offside. Det är i vad som sker därefter som de båda lagen skiljer sig åt, och det dramatiskt.

Leicester attackerar från sin låga utgångsposition med en väldig fart. De är det lag som själva ställts offside lägst antal gånger, och en stor anledning är att de påbörjar sin väldiga raka offensiva löpningar från egen planhalva, där de inte kan vara offside. Leicester bekymrar sig inte om bollinnehav, så fort laget återerövrar boll så lägger de bollen snabbt i djupet på yta för blixtsnabba spelare som Jamie Vardy, Marc Albrighton, Riyad Mahrez och Nathan Dyer att attackera.

Man Utd å sin sida tar sin goda tid. För dem handlar det mer om bollinnehav vilket i grund och botten är en defensiv metod. Kontrollerar man själva bollen så kan inte motståndarna göra mål är den enkla tankegången. Metodens svaghet är att det därmed också blir svårare att själva göra mål, då man oundgängligen ställs mot samlade och välorganiserade försvar, utan några egentliga ytor att anfalla på. Så har de också gjort 50% färre mål än Leicester, men å andra sidan släppt in bara hälften så många.

Det vore lätt att tro att Leicester befinner sig där de gör tack vare Jamie Vardys väldiga målform. Det vore dock att göra det enkelt för sig. Danny Drinkwater, en gammal Man Utd-bekant, tillsammans med N’Golo Kanté formar ett av ligans ettrigaste defensiva mittfält. Riyad Mahrez är en kreativ kraft på kanten är den mittfältare i ligan som gjort flest mål. Marc Albrighton har hittat sin roll perfekt som kantspelare i Leicester.

Svagheten återfinner vi i backlinjen, där framför allt mittbackarna brister både i fart och spelskicklighet. En avgörande anledning varför Leicester väljer att försvara sig så lågt, för att kompensera dessa brister. Det är denna svaghet Man Utd måste utnyttja ikväll om de ska kunna vinna en tuff bortamatch mot Leicester, men de är samtidigt inte särskilt väl rustade att kunna göra det.

Claudio Ranieri har gjort succé med Leicester. Jag själv gissade på Leicester som tabelljumbo inför säsongen och jag var långt ifrån ensam om detta. De som såg mer optimistiskt på Leicester inför säsongen hade dem fortfarande som bäst runt mitten av tabellen. Det är en av säsongens sannsagor, vars förutsättningar att sluta lyckligt däremot kommer att prövas tämligen brutalt i Leicester kommande sex matcher.

Jag var inte bara tveksam till Leicester, jag var även väldigt tveksam till Claudio Ranieri som manager. Vad han emellertid har gjort så väldigt bra är att inte förändra i någon större utsträckning, utan bygga vidare på det som till sist fungerade så väl mot slutet av förra säsongen, och förstärka detta på enskilda positioner. Någon ”tinkerman” har Claudio Ranieri absolut inte visat sig vara i Leicester och på ålderns höst.

Kan Leicester vinna Premier League? Både Arsene Wenger och Louis van Gaal svarade ja på den frågan inför helgen, men man undrar i vilken utsträckning detta var genuint menat eller mest en artighet eller eventuellt till och med psych-op. Men nej, än anser jag inte att vi har nått den punkt där man kan tro det med någon meningsfull grad av sannolikhet, alldeles för mycket talar till deras nackdel.

De kan däremot mycket väl vinna mot Man Utd, vilket de inte minst bevisade i motsvarande match förra säsongen. Och i den tidiga seriefinal som det trots allt är så är det troligtvis Leicester som absurt nog bär favoritskapet. Fansen nyper så klart sig själva i armarna. Lördagen den 28 november 2015, tidig seriefinal på hemmaplan mot Man Utd, med Leicester som favoriter.

Det brukar ibland sägas att dikten överträffar verkligheten. Men verkligheten har onekligen tagit en gruvlig revansch på dikten den här säsongen, både för Leicester och för Jamie Vardy. Vinst för Leicester, och mål för Vardy, och sagan är fullständig.

Peter Hyllman

Är Daniel Sturridges återkommande skadeproblem ett fysiskt eller psykiskt tillstånd?

Jobbet är gjort i Europa League för både Tottenham och Liverpool som båda vann sina respektive matcher under gårdagen, säkrade sina respektive slutspelsplatser, och som båda behöver endast en poäng i sina sista matcher för att även säkra gruppsegern. Christian Benteke gav Jürgen Klopp värdefullt huvudbry genom att ligga bakom Liverpools båda mål mot Bordeaux.

Huvudbry kan man även mena att Daniel Sturridge, ännu en av Liverpools anfallare, ger Jürgen Klopp, men i det fallet är det kanske mer på sin plats att prata om huvudvärk. Sturridge har spelat ytterst sporadiskt under de senaste två säsongerna och absolut ingen blev nog förvånad av nyheten igår att han var skadad och inte var spelklar mot Bordeaux.

Daniel Sturridge är en otroligt talangfull anfallare, vi såg det inte minst under säsongen 2013-14 då han bildade ett otroligt dynamiskt anfallspar tillsammans med Luis Suarez. Men läget har börjat bli sådant med hans skadesituation att hur talangfull han än är så är det snart inte längre mödan värd för Liverpool att hålla kvar vid honom.

Vi har sett liknande situationer förut med spelare som helt enkelt alltid är skadade. Nära till hands på min hjärnbark ligger självklart såväl Louis Saha som Owen Hargreaves. Inte minst Saha utgör en intressant parallell till Sturridge, han sken verkligen under en dryg halvsäsong i Man Utd och var viktig för titelvinsten 2006-07, men skadade sig under senvintern och kom därefter aldrig riktigt tillbaka.

Berodde det på faktiska och rent fysiska skadeproblem eller blev det till sist ett psykiskt tillstånd? Alex Ferguson skriver i sina böcker om hur läkarna många gånger gav Saha klartecken för spel, och Saha var tänkt att spela, men mest hela tiden menade sig börja känna av en skada under sista träningen inför match eller ibland till och med på uppvärmningen innan matchen.

Det kanske vanligaste problemet vad gäller spelare och skador är att spelarna inte lyssnar på sin kropp, att de vill spela oavsett om det fysiskt och på längre sikt är bättre för dem att vila och rehabilitera sig. Där finns emellertid också ett problem av motsatt karaktär, nämligen spelare som för att uttrycka det enkelt känner efter lite för mycket.

För vissa kan det handla om en genuin rädsla för att slå upp en gammal skada, inte minst kanske en risk för spelare som drabbats av allvarliga och traumatiska benbrott eller liknande skador. För andra kan det vara en sorts psykologisk flyktmekanism genom vilken man hanterar stressen och de krav som kommer med att vara professionell spelare, inte minst kanske i ett storlag.

Louis Saha var den ledande anfallaren i Man Utd under säsongen 2006-07, i en av världens största klubbar som dock inte hade vunnit ligan på tre-fyra år men som nu var på väg att göra det igen. Uppmärksamheten på honom är självklart väldigt hög och kraven därefter. Med det följer en hård press, inte minst kanske den man ställer på sig själv, och att vara skadad och därmed satt ur spel blir ett sätt att hantera den pressen.

Riktigt så enkelt som att en spelare fejkar skador är det naturligtvis inte. Den mänskliga hjärnan fungerar på de mest märkliga sätt och rent psykologiskt kan man som spelare verkligen vara helt övertygad om att man verkligen känner av en skada. Det är inget att skratta åt och inget att förlöjliga, särskilt inte för de som inte gått några mil i spelarens skor.

Den avgörande frågan för Daniel Sturridge framtid är självklart vad som är sant i hans fall? Är det faktiskt frågan om genuint fysiska skador eller är det ett psykologiskt fenomen och något som handlar mer om svårigheter att hantera pressen att vara anfallare i en engelsk storklubb?

Louis Saha hann få ett värdigt avslut på sin karriär i Everton, och kanske är det en liknande flytt till en något mindre klubb som kommer visa sig bli nödvändig för Sturridge för att i första hand börja spela fotboll igen och därefter återstarta sin karriär. I nuläget ser inte en framtid i Liverpool särskilt sannolik ut för Sturridge.

Liverpool har dessutom, sett till inköpen av spelare, klart och tydligt planerat för en framtid utan Sturridge. Naturligtvis, något annat vore direkt oansvarigt sett till Sturridges skadehistorik. Men det finns mängder av något mindre klubbar i Premier League för vilka Daniel Sturridge vore en kanonförstärkning på anfallssidan.

Aston Villa vore ett spännande alternativ – bland många andra. Crystal Palace är i stort behov av en anfallare. Jag var på väg att säga Arsenal, men de kanske har fått nog av att värva lite för skadedrabbade anfallare från rivalklubbar i nordväst.

Peter Hyllman

Man Utds misslyckande är systematiskt, inte något olycksfall i arbetet

Sju minuter in i matchen mellan Man Utd och PSV så lyste mobilerna runtom Old Trafford i en stillsam ljusshow till minne av George Best, Man Utd-ikonen som gick bort för på dagen tio år sedan. Det var en värdig erinran om en av världens bästa spelare någonsin, med ett tragiskt livsöde, som var en fotbollens första rockstjärnor och en sann showman på planen.

Det skulle visa sig bli kvällens enda erinran om något som alls påminde om kreativitet, anfallsvilja och spelglädje på Old Trafford.  Vad som följde var cirka 90 minuter av total fotbolltristess.

Det fanns stunder under första halvlek där tendenser till bra spel kunde anas hos Man Utd. Dock utan att bära någon som helst frukt eller blomma ut i något mer än en svag antydan. Hela andra halvlek var dock en upplevelse som hämtad ur en brittisk psykologisk thriller från 1960-talet. Det var en match Man Utd behövde vinna, de var aldrig ens riktigt i närheten.

Ja, Louis van Gaal har onekligen lyckats få Man Utd defensivt väldigt väl organiserade. Det kan man tycka är en bedrift om man vill, Man Utd var emellertid knappast defensivt odugliga tidigare heller. Men offensivt har laget absolut inget att hämta. Om något lag i världen skulle behöva välja att försvara sig mot något europeiskt topplag så skulle de utan att blinka välja Man Utd, lättare uppgift kan de knappast hitta.

Spelet är alldeles för långsamt. Det beror knappast på att spelarna inte är kapabla till ett högre tempo, utan på att hela taktiken och spelidén bygger på ett långsamt bolltempo och ett kontrollerat bollinnehav. Men det där passar naturligtvis motståndarna utmärkt som får all tid i världen att samla ihop sig och organisera sitt försvarsspel. Hinner man göra det så är det betydligt lättare att försvara sig – all modern offensiv fotboll bygger på den grundläggande insikten. Dock ej Louis van Gaals.

Möter man ett samlat försvar blir det naturligtvis helt nödvändigt både att ha ett systematiskt anfallsspel och att enskilda spelare ges friheten och har självförtroendet att ta egna initiativ framåt. Men också detta saknas i ett Man Utd där spelarna framstår som fjättrade till en riskminimerande fotbollsidé, där väldigt få någonsin tar en risk och utmanar motståndarna, och där det aldrig är flera som gör det samtidigt.

De försök som görs blir mekaniska snarare än organiska och på så vis alldeles för lättlästa för till och med ett minimalt begåvat försvar. Motståndarna vet redan innan Memphis Depay har kommit på idén själv att han kommer att försöka vika inåt planen. Motståndarna vet redan på förhand att efter några tafatta passningar i sidled så kommer det komma en planlös lyra mot bortre stolpen.

Det större problemet för Man Utd är självklart inte att det råkar se ut så här i någon match. Det kan så klart hända alla lag. Problemet är att det är så här det är tänkt att se ut, och det är så det också hela tiden ser ut, även de gånger som Man Utd faktiskt lyckas vinna sina matcher, oftast på ett icke övertygande vis och efter att mer eller mindre ha lyckats snubbla in något mål. Vad vi tvingades bevittna mot PSV var inte ett olycksfall i arbetet, det var själva planen.

”Det blev inte bättre i andra halvlek, trots mina förändringar” menade Louis van Gaal efter matchen. Dessa förändringar bestod huvudsakligen i att byta ut Bastian Schweinsteiger mot Marouane Fellaini i ett försök att åstadkomma oklart vad. De bestod emellertid inte i att använda sig av snabba, tekniska och initiativrika spelare som Juan Mata och Andres Pereira som fanns på bänken. I Louis van Gaals huvud kan det aldrig vara hans plan det är fel på. “Trots” var ordet. “På grund av” hade kanske varit mer mitt i prick.

Systemfotbollen i ett nötskal. Det är defensivt väldigt stabilt men det är inte något spel som vinner titlar eftersom det i längden inte är en taktik som syftar till att vinna fotbollsmatcher, utan snarare undvika förlust. Det är så långt bort från Man Utds traditioner och värderingar som är möjligt att komma och man märker också på laget att där saknas den spelglädje som alltid finns när spelarna känner sig fria att uttrycka sig själva på planen, spela för att vinna och spela för att göra mål. Spelarnas frustration tilltar i symbios med publikens frustration.

Helt i onödan hänger nu Man Utds vidare öden i Champions League på en mycket skör lina. Enkelt sammanfattat måste man nu vinna borta mot Wolfsburg i sista omgången för att alls ta sig till slutspel, då man får anta att PSV kommer kunna vinna hemma mot CSKA Moskva. Vinner Man Utd mot Wolfsburg så vinner man gruppen. Lyckas man enbart matcha PSV:s resultat så slutar man vid förlust eller oavgjort tvåa.

Det är naturligtvis en svår match borta mot Wolfsburg, om än inte på något sätt någon omöjlig match. Vad som talar för Man Utd är lagets defensiva skicklighet. Vad som emellertid talar mot Man Utd är att de återigen kommer vara tvingade att försöka bryta ned ett lag som precis som PSV ikväll kan spela på ett oavgjort resultat. Det är inte Wolfsburg som måste blotta sig, det är Man Utd som kommer behöva göra det.

I ett Man Utd där spelare som George Best tilläts härja fritt så hade inte det varit någon avskräckande uppgift. Men för ett Man Utd där en spelare som George Best är ett minne blott, och där spelare som visar en sådan benägenhet allt som oftast placeras på bänken eller i frysboxen, så framstår det hela som en tämligen plågsam uppgift med ett alltför förutsägbart utfall. Louis van Gaal hade förmodligen betraktat George Best som ett avskräckande exempel snarare än en förebild på planen.

George Best å sin sida hade inte skrädat med orden om han hade haft den beklagliga möjligheten att bevittna den fotboll som Man Utd för tillfället presterar under Louis van Gaal. En av världens största och rikaste klubbar, som spenderat mängder av pengar på nya spelare under senare år, spelar för tillfället den fattigaste fotbollen i Europa.

Peter Hyllman

Halt och lytt Man City siktar på viktig poäng mot Juventus

En enda poäng. En enda poäng ikväll mot Juventus på bortaplan skulle ge Man City upplägg och smashläge inför sista omgången på hemmaplan att knipa den eftertraktade gruppsegern som garanterar en grupptvåa i åttondelsfinalen. En seger skulle naturligtvis innebära att sista omgången blir meningslös och att Man City är färdiga gruppsegrare.

Någon lätt uppgift blir det nu inte. Även Juventus vill så klart vinna gruppen och allt annat än en vinst försätter dem i ett obekvämt läge inför sista omgångens bortamatch mot Sevilla att faktiskt missa slutspelet. Juventus har börjat hitta form och struktur efter sommarens alla förändringar och har tre raka segrar i ligaspelet, och naturligtvis mängder med europeisk cupkultur.

Någon sådan europeisk cupkultur finns ännu inte i Man City. Inte heller finns där riktigt samma ligaform. Innan landslagsuppehållet lyckades Man City bara spela oavgjort borta mot Aston Villa, ligans slagpåsar, och i helgen blev det storsmisk på hemmaplan mot Liverpool; en match i vilken Man City onekligen visade upp sitt kanske allra blekaste ansikte.

Manuel Pellegrini valde då att ställa upp med Martin Demichelis och Eliaquim Mangala i mittförsvaret, både Vincent Kompany och Nicolas Otamendi ställdes således över och det är naturligtvis inte någon långsökt idé att dessa spelare, åtminstone Otamendi, vilades med kvällens match i åtanke. Det visade sig bli ett katastrofalt beslut sett till helgens match.

Det visar samtidigt på den betydelse som Man City och Manuel Pellegrini tillmäter Champions League den här säsongen. En hemmamatch mot Liverpool är inget som något Manchesterlag tar lätt på, oavsett om de spelar i rött eller ljusblått, ändå var det den matchen som prioriterades ned. Kanske tänkte man att det skulle ordna sig ändå.

Man City saknar alltjämt två för dem väldigt viktiga spelare i David Silva och Vincent Kompany. Givet att Sergio Agüeros fysiska status är minst sagt osäker så vet man heller inte i vilken usträckning Man City kommer ha tillgång till honom. Han gick av planen efter en timme mot Liverpool, men det kan så klart ha varit ett kalkylerat beslut att spara honom till Juventus.

Men Man City har en helt annan dimension i sitt anfallsspel med David Silva på planen, Premier Leagues just nu förmodligen bästa spelare. Defensivt är dock ingen spelare viktigare för Man City än Vincent Kompany, och skillnaden i statistiken över insläppta mål med eller utan Kompany på planen för Man City är att betrakta som milt sagt uppseendeväckande.

Tungt test på bredden och kvaliteten i Man Citys spelartrupp ikväll.

:::

Man Utd har chansen att säkra slutspelsplatsen ikväll genom att vinna hemma mot PSV Eindhoven. En vinst är förmodligen välbehövlig då gruppen avslutas med en tuff bortamatch mot Wolfsburg.

PSV, ja. Hector Moreno kommer till Old Trafford. Det var ju han som stod för tacklingen som bröt Luke Shaws ben och avslutade dennes säsong och förhoppningsvis inte mer än så. Måhända olyckligt mer än något annat, men Moreno kanske ändå drar en viss suck av lättnad att Roy Keane har lagt skorna på hyllan.

:::

Steg ett avklarat för Arsenal. Men det var naturligtvis också det väldigt enkla första steget som alla förväntade sig skulle ordna sig. Det riktigt svåra kommer så klart nästa omgång, borta mot Olympiakos.

Nu var Dinamo Zagreb alldeles för svaga för att det skulle spela någon större roll, men det var tämligen ödsligt på Emirates läktare under matchen. Inte precis inspirerande för Arsenalspelarna och knappast den send-off till Aten man skulle rekommendera.

Osexigt motstånd, höga biljettpriser, det taskiga läget i Champions League – man får anta att det var en kombination av dessa faktorer.

:::

Chelsea har hamnat i ett rejält svettigt läge i sin Champions League-grupp, detta trots att man gjorde köttsylt av Maccabi Tel-Aviv som väntat. Samtidigt passade nämligen Dynamo Kiev på att bortabesegra Porto. Det ger följande svettiga tabelläge inför sista omgången:

Chelsea … 10p (+8)
Porto … 10p (+3)
Dynamo Kiev … 8p (3)

Chelsea möter Porto på hemmaplan. Man får anta att Dynamo Kiev kommer att besegra Maccabi Tel-Aviv på hemmaplan och vandra upp på elva poäng. Då är det alltså bara vinna som gäller för både Chelsea och Porto, om man vill hålla det enkelt.

Oavgjort placerar samtliga tre lag på elva poäng. I den interntabell som då uppstår har Porto sämst målskillnad (-1) och skulle i så fall vara det lag som åker ur. Porto måste alltså vinna, för Chelsea räcker det med oavgjort; men de måste vinna om de vill vinna gruppen då Dynamo Kiev har bäst målskillnad.

Ångestmatch på Stamford Bridge. Och om José Mourinhos fortsatta öde alls beror på någon match så lär det ju vara den.

Peter Hyllman

Chelsea kommer bli ett prov på financial fair plays nya gränsdragning

Taskigt läge? Ja, det är väl vad man får säga att Arsenal trots allt har i Champions League. De måste kort och gott vinna mot Olympiakos på bortaplan med två mål, en nog så tuff uppgift. Men för att över huvud taget ha den chansen så får inget med kvällens resultat gå fel. De måste själva besegra Zagreb samtidigt som Bayern München måste besegra Olympiakos. Båda resultaten är högst troliga men är trots det bara det första enkla steget i den ekvation som ska ta Arsenal till slutspel.

Då är läget desto mer muntert för Chelsea, som väl kanske inte har haft någon lysande Champions League-kampanj de heller så här långt, men som ändå har goda chanser att säkra avancemang till slutspel redan ikväll, och som dessutom har gruppsegern i egna händer. Vinst ikväll mot Maccabi Tel-Aviv, med gamla Chelseaspelarna Slavisa Jokanovic och Tal Ben-Haim som tränare respektive spelare, är dock en förutsättning. Chelsea är ett lag som under de senaste matcherna har gett intryck av att återfinna självförtroendet.

Ett annat orosmoln borde däremot rimligen hägra över Chelseas horisont, nämligen hur klubben förhåller sig till UEFA:s financial fair play-regler. Om dessa hade José Mourinho själv följande att säga för inte länge sedan:

”When Manchester City pays off 50 millions of fine because they exceeded the FFP, I think it’s unfair. FFP should be fulfilled and that’s it. Clubs should be punished with loss of points. Our owner wants to fulfill FFP. He doesn’t want to enter these dynamics of paying the fine. FFP benefits clubs like Real Madrid, Barcelona and Bayern, who have a big fan base and get huge revenues on sponsorship and merchandising. At Chelsea, for instance, we refuse to pay any fine. We live with what we produce. I feel really well about that. It forces us to be better, to manage better our resources, to live with what we create. It forces us to think more. We have to sell in order to buy, to be aware of what you sell and what you buy.”

För ett par dagar sedan rapporterade Chelsea en förlust om £23,1m. Under den senaste treårsperioden som ligger till grund för UEFA:s financial fair play-mätning har Chelsea därmed gjort en sammanlagd förlust motsvarande £55m; tillåten förlust för perioden under regelverket är £21m. Chelsea gör alltså en total förlust som överstiger normen med drygt 250%; detta samtidigt som Chelsea menar att de ligger helt i linje med UEFA:s regler.

Det är lite svårt att säga vad ett sådant påstående kan tänkas utgå från. Det skulle kunna vara ren spinn, det vill säga man kör en Bagdad-Bob och spelar oförstående. Det skulle också kunna vara, och kan fungera i samklang med en spin story, en hänvisning till det fluffiga i UEFA:s regelverk som säger att en klubb som visar att ekonomin går i ”rätt riktning” kan slippa bestraffning. UEFA själva har ju i hög utsträckning kapitulerat från sin ursprungliga ambition med regelverket så det är inte omöjligt att Chelsea förväntar sig att det hela inte ska medföra några problem.

För problem skulle det så klart kunna bli. Man undrar till exempel om José Mourinho fortfarande anser att brott mot financial fair play-reglerna borde resultera i poängavdrag. Nu är kanske inte det så sannolikt, men både transferförbud och truppbegränsningar är möjliga sanktioner för Chelsea, och som skulle kunna vara till stora besvär för dem under det närmaste året om UEFA vill ta i med hårdhandskarna. Laget är i behov av förnyelse, men riskerar istället att bli närmast mumifierat.

Sedan UEFA backat från sina ursprungliga financial fair play-principer, men ändå vidhåller systemets grundstruktur, så är det en både öppen och intressant fråga var gränsen i själva verket går, om någon gräns över huvud taget finns kvar att tala om. Chelsea artar sig till att bli ett hyfsat aktuellt och relevant test case för detta.

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1986

Många fotbollsspelare peakar i sin karriär runt 29 års ålder. Då har man hunnit skaffa sig den rutin som krävs, bevisat sina fotbollskunskaper under en längre tid, men har ändå ett antal år kvar på toppen. Cristiano Ronaldo fyllde 29 förra året och Lionel Messi fyller 29 nästa år. Kort och gott, 1986-laget har alla möjligheter att vara urstarkt. Ändå är det med en lätt besvikelse jag ser på laget jag tagit ut. Visst finns här stjärnor i form av Silva, Kompany och Lloris, men helhetsbedömningen lämnar ändå mer att önska. Tittar vi på laget lite mer i detalj ser vi att detta lag ändå präglas av en jämnhet i form av konkurrens. I varje lagdel finns bubblare som mycket väl skulle kunna ha knipit en av startplatserna. Detta bäddar för avvikande åsikter om vem eller vilka som borde ha en plats i 1986 års PL-elva.

På målvaktssidan finns en av elvans största stjärnor i form av den franske landslagsmålvakten Hugo Lloris. Bakom honom finns både Schmeichel och Elliot. Backlinjen leds av Kompany och han får Monreal på sin högra sida. Vänstersidan tas om hand av en doldis i form av Fuchs, österrikaren som jobbat till sig en startplats i Leicester efter att ha missat matcherna i inledningen av säsongen. Innanför honom har jag valt Russell Martin, som precis som hela Norwich knappast haft en felfri säsong, men i brist på bättre alternativ tar platsen. Tremannamittfältet ser starkt ut. Milner, Cabaye och Silva är inga rookies direkt och de har alla tre stora kvaliteter. Dessa tre herrar ser också till att förpassa bl a Affelay, Morrison och Tioté till bubblarbänken.

Anfallet känns dock svagt och avsaknaden av en världsspelare är påtaglig. Här finns en Giroud som inte riktigt får till det i Arsenal, tillsammans med en Naismith som visserligen både kan springa och göra mål men ändå känns som en medelmåtta. De kompletteras av en riktig bad boy i form av Jason Puncheon, som också han är duktig men knappast håller världsklass.

Målvaktsposten och mittfältet består av duktiga spelare, men ser man till hela laget tycker jag det är minst sagt märkligt att 1986 års starkaste lag inte är starkare än så här. Av lagen födda på den senare delen av 80-talet är detta det klart svagaste.

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

HÖRNAN #13: Tätare än någonsin i Premier League-tabellen

IMG_0323

Bubblare:
John Ruddy, Norwich
Toby Alderweireld, Tottenham
Christian Fuchs, Leicester
Dan Gosling, Bournemouth
Marko Arnautovic, Stoke
Roberto Firmino, Liverpool
Harry Kane, Tottenham

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Makalös triumf för Liverpool och Jürgen Klopp som tillfogar Man City deras tyngsta förlust sedan flytten från Maine Road. Det högoktaniga stress- och presspelet skördade framgångar på Stamford Bridge och nya offer mot Man City som aldrig över huvud taget kom in i matchen. Mest påtaglig var dock den spelglädje som kunde ses i Liverpoolspelarnas ögon, något som varit frånvarande under en längre tid.

Everton. Motståndet var näppeligen det bästa för Everton men det var ändå en imponerande 4-0-seger med bud på närmare det dubbla. Everton har under Roberto Martinez kritiserats för att vara för omständliga men verkar nu ha återfunnit den rätta balansen och är ett lag som förmår skapa ett mäktigt tryck mot motståndarmålet. Ross Barkley och Romelu Lukaku kan vara ligans just nu farligaste frontduo.

Tottenham. Det finns kanske inte så värst mycket att säga om en vinst hemma mot West Ham, även om andra storklubbars tillkortakommanden antyder något annat. Men sättet man vann matchen på, det faktum att man nu käkat upp avståndet upp till tabelltoppen med tre poäng, samt att Tottenham är det kanske enda av storklubbarna som verkligen verkar ha satt sitt lag och sin grundtaktik, gör Tottenham till en av veckans vinnare.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man City. Utspelade, avklädda och förnedrade. Ett tag när det stod 0-3 i första halvlek och det var bud på både 0-4 och 0-5 så fanns det skäl att undra vad som egentligen höll på att hända. Manuel Pellegrini kritiserade med rätta samtliga elva spelare efter matchen men borde nog också rikta en och annan kritisk tanke mot sig själv. Laguttagningen, inte minst i backlinjen, och den taktiska uppställningen visade sig katastrofal. Så dåliga var Man City att deras fans inte ens behövde en UEFA-hymn för att börja bua.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Jürgen Klopp. Får konkurrera med Claudio Ranieri och Roberto Martinez den här veckan, men en bortakross av Man City får ändå rankas högre än en bortakross av ett minst lika odugligt Newcastle. Klopp har hittat en spelidé, han har hittat en uppställning, och han har återfunnit glädjen hos spelarna. Mot Man City gav det maximal utdelning.

OMGÅNGENS MÅL

Roberto Firmino, Liverpool 3-0, Man City (a). Saknade kanske de episkt svepande dragen för att klassas som ett genuint mästerverk. Men ett typexempel på ett mål som görs när ett lag spelar med maximal glädje och självförtroende. Emre Cans klack, Coutinhos helt stressbefriade bollbehandling och Firminos tap-in. Så kan också förnedring se ut.

:::

TRE PUNKTER

Strike Force. Det börjar bli alltmer uppenbart att Jürgen Klopp har hittat sin föredragna anfallstrio – det vill säga den som startade igår och de senaste matcherna; Roberto Firmino, Philippe Coutinho och Adam Lallana. Det kanske mest uppseendeväckande det är att det är en anfallstrio utan någon egentligen renodlad anfallare. Även om det av naturliga skäl pratas mest om Coutinho och Firmino så ska inte Lallanas arbetsinsats bredvid dem glömmas bort, mer eller mindre en floppvarning under Rodgers som fått nytt liv med Klopp. Vilken roll Daniel Sturridge har att spela i detta system återstår att se, men det verkar alltmer som om £32m-mannen Christian Benteke kommer få finna sig i en roll som impact player.

En Garde. Välkommen till Premier League! Lite så var väl kanske känslan för Remi Garde efter dundertorsken mot Everton. Euforin och optimismen efter första matchens poäng mot Man City försvann blixtsnabbt när Everton totalt blottlade Aston Villas brister som inte på något sätt försvann bara för att det byttes manager. Aston Villas överhängande problem är att de inte förmår flytta spelet från defensiv till offensiv, bollen och spelet har därför ingenstans att ta vägen annat än tillbaka mot det egna straffområdet. Jättejobb för Garde att hitta en lösning på det.

Bourne Bad. Det måste vara sjukt jobbigt att vara Bournemouth, nykomling och kämpandes i tabellens nedre regioner. Till och med när saker och ting ser ut att gå bra så grinar oturen laget i ansiktet. 2-0-ledning på bortaplan mot Swansea såg ut att kunna ge laget tre väldigt värdefulla poäng. En Andre Ayew i mycket tveksamt offsideläge, och en extremt billigt dömd straff senare, normalt sett brukar man ju i alla fall behöva bli fälld eller på annat sätt förhindrad för att få straff, så var ställningen istället 2-2 vilket också blev slutresultatet. En bra poäng förvisso som ändå måste kännas som två tappade för Bournemouth. Viktigt för dem att hålla laganda och kampmoral uppe.

:::

FÖR ÖVRIGT

Bara Tom Cruise kan vinna ligan med Chelsea menar José Mourinho. Detta samtidigt som Claudio Ranieri leder ligan med Leicester.

Sju lag har släppt in mer än 20 mål i ligan hittills den här säsongen. Dessa sju lag ligger för närvarande på platserna 20, 19, 18, 17, 16, 15 och 1.

Omgångens John Terry: Santi Cazorla!

Bastian Schweinsteiger spelar fotboll med vantar på sig. I november! Han behöver ta ett samtal med Roy Keane.

Peter Hyllman

Gör Tottenham eller West Ham ligans tätklunga sällskap?

Det är en fascinerande match som väntar oss på White Hart Lane mellan Tottenham och West Ham, två lag som båda ligger strax under toppen av Premier League och med en vinst ikväll kan ta ett väldigt sjumilakliv uppåt i tabellen och göra övriga lag där sällskap. Tabellraden visar på det udda och jämna läget:

(5) Tottenham … … … 12 — 5-6-1 — 20-10 — 21p
(6) West Ham … … … 12 — 6-3-3 — 23-16 — 21p

Bakom dem jagar Everton, Southampton och Liverpool i en klunga med 20 poäng, tätt följda av Crystal Palace och Stoke. Direkt ovanför dem hittar vi Arsenal och Man City, båda på 26 poäng. Om det här hade varit ett cykellopp så hade vi alltså sett kvällens match som en fråga om vilket lag som kommer att rycka fram och göra tätklungan sällskap, och vilket lag som faller tillbaka till huvudklungan.

Tottenhams säsong så här långt ger ett blandat intryck. Å ena sidan har laget bara förlorat en enda match, och därtill inte förlorat någon match sedan ligapremiären. Å andra sidan har laget inte vunnit ens hälften av sina matcher den här säsongen. Tottenham har samtidigt stadigt blivit bättre i ligan, inte minst behjälpta av att Erik Lamela till sist verkar ha hittat formen i Tottenhams tröja.

Tottenhams långsamma och ospektakulära säsongsinledning har gett dem något av en sleeperprägel den här säsongen. De har samtidigt mött samtliga tänkta toppkonkurrenter den här säsongen, utom Chelsea som de drabbar samman med nästa omgång. De har hugg på tabelltoppen och visade senast borta mot Arsenal att de inte på något sätt kan räknas bort i Champions League-fajten eller ens titelstriden.

Hemma mot West Ham ska Tottenham självklart vara favoriter. Men tre faktorer talar till deras nackdel. Ett, deras viktiga spelare som Harry Kane och Dele Alli kan vara trötta sedan landslagsuppehållet. Två, de riskerar ha tankarna mer i nästa helgs match mot Chelsea än i dagens match mot West Ham. Tre, de har under senare år haft förtvivlat svårt mot just West Ham, med några uppseendeväckande förluster som facit.

Den här säsongen har dock fler än Tottenham haft det besvärligt med West Ham. Talar vi tabellrader så är inte minst följande tabellrad rätt imponerande läsning för en klubb som West Ham:

(6) West Ham … … … 4 — 4-0-0 — 9-2 — 12p

Tabellraden visar West Hams facit mot så kallade Sky Six-klubbar den här säsongen, det vill säga de sex storklubbarna i ligan. West Ham har alltså tagit mer än hälften av sina poäng i dessa fyra matcher, och imponerande har tre av dessa matcher spelats på bortaplan. Arsenal, Liverpool och Man City har samtliga fallit mot West Ham på hemmaplan, och Chelsea tog stryk på bortaplan.

Någon promenad i parken blir det således inte för Tottenham. West Ham har varit defensivt väldigt välorganiserade under Slaven Bilic, men har samtidigt blivit rejält försvagade av en längre tids skada på Dimitri Payet, lagets diminutive spelfördelare som hittills under säsongen har varit en av ligans mest imponerande spelare. Utan honom kan West Ham få det svårt att översätta samlad defensiv till något konkret offensivt hot.

Erik Lamela är avstängd för Tottenham idag. Det öppnar upp för Heung-Min Son att komma in i startelvan. Dessa två tillsammans med Harry Kane och Christian Eriksen har onekligen lagt en grund till ett spännande anfallsspel, vilket vi inte minst såg mot Arsenal senast. Offensiven har varit Tottenhams akilleshäl under säsongsinledningen, får de igång den på allvar kan de bli ett riktigt hot den här säsongen.

Andra Londonderbyt i en svit om tre Londonderbyn i rad för Tottenham. Det här är om något det derby de faktiskt ska vinna. Ett Tottenham av förr hade då kanske sett till att istället förlora just det derbyt. Men med Mauricio Pochettino så är inte Tottenham riktigt som förr. Vinst ikväll, och vilket derby det sedan blir på söndag hemma mot Chelsea!

Peter Hyllman

Leicester leder Premier League och får oss alla att tro på tomten igen

Om någon skulle ha påstått inför säsongen att vi med bara någon vecka var av november månad, med 13 avklarade ligaomgångar, skulle återfinna Leicester i tabellens ena ände så hade ganska många av oss nickat instämmande och införstående. Om så någon hade visat oss den faktiska tabellen så hade de flesta av dem å andra sidan varit ganska övertygade om att någon vänt tabellen upp och ned.

Men Leicester gör verkligen det. Claudio Ranieri, ”tinker man” som han en gång lite nedsättande kallades, ligger i topp av Premier League, redan nu en självskriven kandidat till säsongens manager. Och man gör det inte av någon tillfällighet. Med sina 28 mål har man gjort flest mål av alla lag i Premier League, och man är det enda lag som har gjort mål i samtliga matcher man spelat. Framburna av sin färske målspruta Jamie Vardy, som igår tangerade Premier Leagues rekord för mål i antal matcher i sträck, det vill säga tio stycken.

Det rekordet har han alltså möjlighet att slå i nästa omgång i vad som då är en sett till tabellen tidig seriefinal på hemmaplan mot Man Utd. En kanske ödesbestämd motståndare kan tyckas då innehavaren av rekordet, numer den delade innehavaren av rekordet, är Ruud van Nistelrooy, den tidigare Man Utd-anfallaren. (Om man däremot inte antar att engelsk fotboll grundades 1992 så är det dock Jimmy Dunnes rekord om mål i tolv raka ligamatcher med Sheffield United 1931-32 som ska slås.)

Men det är framför allt just denna friska och offensiva stil som gör att det på något sätt känns ännu mer positivt att just Leicester leder ligan överraskande, än vad det kanske hade gjort om ett defensivt och snålspelande West Ham, eller Swansea, hade gjort detsamma. Kanske är det särskilt kul, i en tid där toppklubbarna tenderar att bli alltmer generiska och likriktade i sitt sätt att spela fotboll, att det i Premier League fortfarande går att komma långt med klassisk brittisk jävlaranamma och positiv framåtanda.

Men kan det verkligen hålla i sig undrar naturligtvis skeptikerna?! Och det är klart att det är osannolikt, milt uttryckt, att tänka sig Leicester som faktisk ligasegrare när säsongen närmar sig sitt slut. De ska inte kunna räcka till över 38 långa omgångar mot de bättre och bredare spelartrupper som storlagen har att förfoga över. Cynismen säger oss att det är omöjligt. Romantiken vill påminna oss om att Leicester under sina senaste 22 spelade ligamatcher har vunnit 15 av dem, och tagit 50 av 66 möjliga poäng, gott och väl en form och poängkvot värdig en ligavinnare.

WWWW LWWD WWWD DWDL WDWW WW – Det är inte någon obskyr by i Wales, utan alltså Leicesters ligaform.

Ändå bör kanske ett varningens ord höjas gällande den översvallande optimism som flödar Leicesters väg. Ja, de leder ligan efter 13 omgångar och det är så klart strålande. Men på dessa 13 omgångar har man också bara vid två tillfällen stött på något av ligans storlag och förväntade topplag, båda gångerna på hemmaplan. Mot Tottenham klarade man oavgjort och mot Arsenal blev man rejält uppiskade. Spelschemat kan således ge ett bedrägligt intryck, och den lätta inledningen betyder så klart att återstoden av säsongen blir desto tuffare; tio av de återstående 25 omgångarna sker mot något av storlagen, varav sex på bortaplan.

I den uppräkningen ingår inte heller de båda matcherna mot Everton. Exakt hur mycket kräm som faktiskt finns i Leicesters toppambitioner kommer vi få ett bra mått på från och med nu och fram till årsskiftet. I fem av de sex kommande matcherna ställs man mot i tur och ordning Man Utd på hemmaplan, efter en bortamatch mot Swansea så möter man Chelsea hemma, sedan bortamöten mot först Everton och därefter Liverpool, för att avsluta året hemma mot Man City.

Var i tabellen ligger Leicester när kalendern slår över till 2016?

Det finns ändå väldigt goda skäl för entusiasm i Leicester, och det är ju i vilket fall som helst ett betydligt trevligare utgångsläge att gå in i detta kommande tuffa spelprogram i toppen av tabellen än som hade varit fallet förra säsongen, fast förankrade längst ned i botten av tabellen. Leicesters supportrar nyper sig i armen och har några riktigt häftiga hemmamatcher att se fram emot den närmaste tiden, och det finns ju inget lag i ligan, inte heller något av storlagen, som går säkra mot dem.

Lördagen den 28 november 2015. Ett datum som kommer etsa sig fast i minnet hos Leicesters trogna hemmafans. Då spelar Leicester tidig seriefinal i Premier League på hemmaplan mot självaste Man Utd; samma Man Utd som man förra säsongen besegrade på hemmaplan med 5-3 i just en sådan episk och klassiskt brittisk fotbollsopera som närmast blivit Leicesters signum och paradnummer denna säsong.

Det får det att vattnas lite i munnen. Det får oss att släppa i alla fall något på den skepsis och cynism vi möjligen känner och tillåta oss att drömma en smula, föreställa oss det omöjliga, och ställa oss den på förhand orimliga frågan – tänk om Leicester skulle vinna Premier League. Vilken fantastisk värld skulle egentligen inte det vara, vilket uppåtsträckt långfinger skulle inte det vara rätt i plytet på den etablerade fotbollseliten?!

Peter Hyllman

Skillnaden mellan Man City och Liverpool stavas just nu Raheem Sterling

En snabb twitterpoll under gårdagen lät mig förstå att 62% hade för avsikt att följa matchen mellan Man City och Liverpool framför El Classico mellan Real Madrid och Barcelona. Det kan naturligtvis förstås som att det i huvudsak är fans av engelsk fotboll och Premier League som följer mig på twitter, men indikerar ändå att kvällens match är något mer än ren kattskit.

För två år sedan var det här en match som skulle kunna gälla ligatiteln. Så är det naturligtvis inte nu längre. Man City vidmakthåller sin nutida position som ett av ligans allra främsta lag samtidigt som Liverpool har fallit ner ett antal steg i ligans hackordning. Och ikväll drabbar man samman med den spelare som kanske mer än någon annan symboliserar detta fall.

Raheem Sterling.

Sterling var lite av the next big thing i Liverpool. Köpt från QPR som 15-åring 2010, imponerande i Liverpools olika ungdomslag och gavs sina första chanser att pröva sina vingar i a-laget under Kenny Dalglishs andra styre, men det var under Brendan Rodgers han verkligen slog igenom, och då i synnerhet under den makalösa säsongen 2013-14.

Under loppet av en säsong och utdragen transfersommar så skulle dock uppfattningen om Sterling snabbt förändras i riktning mot en överreklamerad pojkspoling vars enda motivationsgrund var den egna plånboken. Under förra säsongen eskalerade Sterlings missnöje med situationen i Liverpool och kulminerade med hans vägran att skriva på ett nytt kontrakt och uttalade vilja att byta klubb.

Mycket av skulden för denna segslitna historia har lagts på Sterling själv och dennes agent, Aidy Ward. I själva verket så är det snarare så att Liverpool i stor utsträckning har sig själva att skylla, med ett klantigt och andefattigt agerande som inte bara förklarar varför Sterling ville bort från klubben, utan också varför Liverpool rasade samman så eftertryckligt.

En hörnsten i Liverpools och Fenway Sports Groups strategi är att göra Liverpool till en attraktiv klubb för världens talangfulla spelare. Affärsidén är i grunden enkel. Värva talangfulla spelare tidigt och förhållandevis billigt, låt dem spela och utvecklas till världsspelare i Liverpool som viktiga beståndsdelar i återkommande titelstrider, och därefter sälj dem eventuellt vidare för dyra pengar.

En sådan strategi bygger självklart på två komponenter. För det första att man lyckas värva sådana spelare till klubben. För det andra att man förmår behålla dem till dess att de fyllt sitt syfte för klubben. I synnerhet bör man inte tappa dessa spelare till andra engelska klubbar. Men Liverpools olika beslut kring Raheem Sterling ligger allt annat än i linje med denna strategi.

Brendan Rodgers gjorde sig känd inte minst med sina storvulna uttalanden gränsandes till överdriften. Mot slutet av säsongen 2013-14 omnämnde han Sterling som den bästa unga spelaren i Europa. Sant eller inte sant så var Sterling hur som helst redan en viktig spelare i Liverpool. Än mer så när det blev klart att Luis Suarez skulle lämna klubben.

Ändå valde Liverpool i det läget att inte erbjuda Sterling ett nytt kontrakt, och han låg alltså kvar på sitt första proffskontrakt med klubben motsvarande en lön om £30,000 i veckan. För en spelare som betraktas som en av Europas bästa unga spelare så är det naturligtvis en mycket låg lön. Förhandlingar om ett nytt kontrakt inleddes förra säsongen. Sterling krävde £140,000 i veckan vilket skulle göra honom likvärdigt betald med lagets bäst betalda spelare, Liverpool ville inte erbjuda mer än £100,000 i veckan.

Sterlings kontraktskrav var knappast orimliga. Vare sig sett till hans status och betydelse i Liverpool, eller det faktum att han skulle komma att skriva på ett kontrakt med Man City som ger honom £180,000 i veckan. Från Liverpools perspektiv kan man hävda att man vill hålla sig inom sin lönestruktur, men man kan fråga sig hur effektiv en sådan lönestruktur är sett till klubbens ambition när man tappar Sterling för att man inte vill betala honom £140,000 i veckan, och samtidigt värvar James Milner och betalar honom £150,000 i veckan.

Som brukligt är när en spelare lämnar en klubb på eget initiativ så riktas ilskan mot spelaren. Så har inte minst blivit fallet för Raheem Sterling. Som supporter till Liverpool bör man dock överväga att en stor del av ansvaret faller på den egna klubbledningens axlar, och dess oförmåga att leva upp till sina egna ambitioner i konkret handling. Möjligheterna finns, kan man betala £150,000 för Milner så kan man självklart betala £140,000 för en stor talang som Sterling.

Raheem Sterling och Man City kan gå nöjda ut ur affären. Man City har fått en förvisso inte fulländad men alltjämt förbättringsbar spelare som bidrar med fart och djup i spelet, och som kan utvecklas i och spela för klubben i minst ett kommande årtionde. Liverpool å sin sida beger sig idag till Etihad som ett försvagat lag på tionde plats i tabellen, långt ifrån vad som är klubbens faktiska ambition.

Ska Liverpool nå de framgångar på fotbollsplanen som motsvarar denna ambition så är det helt nödvändigt att Liverpools klubbledning börjar fatta betydligt bättre beslut utanför fotbollsplanen än vad de kunnat visa upp vad avser Raheem Sterling, och där den påträngande känslan är att dessa beslut inte var något enskilt och tillfälligt olycksfall i arbetet.

Peter Hyllman

Ett tondövt Premier League bör hålla sig borta från Marseillaisen

Normalt sett har jag mycket lite positivt att säga om FA. En trögrörlig och byråkratisk parlamentarisk massa som blivit fångar av sina egna ritualer och ceremonier och som en följd konsekvent oförmögna under många år att utöva någon faktiskt ledarskap över den engelska fotbollen, så politiskt ur takt med sin tid att de först nu har börjat millenniesäkra sina datorsystem.

Men FA lyckades ändå över förväntan bra med det väldiga känsliga arrangemanget på Wembley i tisdags, inför och under landskampen mellan England och Frankrike, då de hemska terrordåden i Paris under fredagskvällen utgjorde matchens förgrund. Utan att gå till närmast opassande överdrift, vilket hade varit alltför lätt, så slog man an helt rätt tonläge på minnesstunden.

Tyvärr verkar det som om Premier League, det vill säga ligaorganisationen, inte riktigt besitter samma känsla för det passande och det proportionerliga. Liksom Wembley enades i sjungandet av La Marseillaise i tisdags så är det nu tänkt att detsamma ska göras på Premier League-arenorna under helgen. Men både timing och sammanhang är här helt annorlunda, och det mest rimliga och balanserade hade förmodligen varit en tyst minut eller någon liknande manifestation.

Vi lever i en tid där mer eller mindre allt ska säljas och paketeras, där till och med något så känsligt som sorg och tragedi riskerar att produktifieras eller kapas för politiska eller pekuniära syften. Istället för den unika händelse som Wembleys kollektiva framförande av La Marseillaise faktiskt var, så riskerar i mina ögon Premier League nu snarare förbilliga och urvattna gesten. Det blir mer ett sorts klappande på den egna ryggen, ”titta på oss så solidariska vi är minsann!”

Att framstå som solidariska blandas samman med att verkligen visa genuin och äkta solidaritet. Det är inte samma sak och behöver inte nödvändigtvis stå i motsättning till varandra, men risken är överhängande att så blir fallet.

Men det vore heller inte första gången inom i alla fall den engelska fotbollen som tragedier görs till någon slags ständigt pågående skådespel, i bästa fall fyllandes någon slags kollektiv terapifunktion. Mer än 25 år efter Hillsborough-katastrofen äger fortfarande långdragna inkvisitioner rum i ärendet, trots att alla redan vet vad som faktiskt hände, och ansvaret sedan länge är fördelat på de som bar skulden för det som inträffade. Från dessa förhör livetwittrar vissa journalister, förhoppningsvis av något bättre skäl än att vårda sitt eget street cred.

Alla måste naturligtvis få hantera sorgen och känslorna efter mardrömmen i Paris på sitt sätt. Men det finns inte nödvändigtvis något behov för Premier League att gå in och organisera några större insatser. Det som sker kan lika gärna, och kanske till och med hellre och bättre, ske spontant. Det finns inte alltid ett värde i att styra upp saker, ännu mindre genom att sätta sig själva i centrum.

:::

Richard Scudamore, Premier Leagues VD, har ju blivit något av den engelska fotbollens pantomimskurk, och det är kanske inte så svårt att förstå sett till några av de uttalanden han kläcker ur sig. Nu senast angående biljettpriserna så menade han att ”[Most] people can afford to see the occasional game.”

Nämen så bra då. Det måste ju kännas bra. Förvisso är det ju ett rätt långt steg bort från att de allra flesta ska ha möjlighet att kunna närvara på samtliga matcher.

På temat homosexuella fotbollsspelare så menar Scudamore också att de skulle behandlas med respekt och att ”the environment would be entirely suitable for them to come out, it would be welcomed and I think there would be a tolerance to it.”

Även om man släpper det där med toleransen, som om sexualitet vore något man skulle behöva be om tillstånd för, så känns det där antingen naivt eller som något tillrättalagt.

Det finns naturligtvis goda skäl till att så få fotbollsspelare kommer ut under sin karriär, och även efter karriären, och det beror nog främst på att miljön i själva verket är allt annat än helt passande för att göra det.

Lika lite som det alltid finns ett värde med att styra upp saker så finns det inte alltid ett värde med att öppna käften. Att tala är silver och tiga är guld brukar det sägas. För Richard Scudamore börjar det alltmer gälla dubbelt upp.

Peter Hyllman

England och engelska klubbar har i hög utsträckning förlorat sin engelska personlighet

Vad kommer du att tänka på när du hör någon säga engelsk fotboll? Den frågan ställde Sid Lowe till Vicente del Bosque, Spaniens långvariga förbundskapten och hjärnan bakom den spanska fotbollsrevolutionen som förändrade Spanien från ständiga floppar på mästerskapsscenen till det enda landslag någonsin som vunnit tre stora mästerskap i rad.

Svaret är upplysande. Det finns inte längre någon ”engelsk” fotboll menar del Bosque, ingen autentisk engelsk stil eller fotbollsidentitet. Anledningen beskriver han som sammanblandningen av en mängd olika stilar, importen av utländska spelare och tränare. På planen är det svårt att se att en engelsk klubb i själva verket är engelsk, liksom det börjar bli allt svårare att se vad som är engelskt med landslaget.

Vicente del Bosques gör en poäng som jag själv identifierar mig med, nämligen att det är viktigt för alla lag att behålla sin ”personlighet”, i del Bosques egna ord måste de engelska klubbarna vara sig själva. Naturligtvis går det inte isolera sig i sin egen bubbla, vilket engelsk fotboll förmodligen gjorde under 1980- och 1990-tal, men något det talas mycket mindre om är att även den överdrivna konformismen har sina uppenbara risker.

Spanien, och för all del också Barcelona, började skörda de riktigt stora framgångarna när de lyckades formulera en fotbollsidé och –identitet som var särpräglat spansk. Tyskland, och tyska lag, å sin sida genomförde sin Das Reboot och återuppnådde sin forna storhet genom att formulera sin specifikt tyska fotbollsidé. England, vilket även gäller engelska klubblag i Champions League, försöker inte i första hand nå framgång genom att formulera en engelsk fotbollsidé, utan genom att försöka överföra en spansk, en tysk eller en italiensk modell.

Den engelska fotbollsidentiteten har alltid haft sin utgångspunkt i särskilt engelska styrkor som kraft och fart, organisation i defensiven och kalkylerat chanstagande i offensiven. Det är alltjämt något som särpräglar Premier League i relativ mening, men utvecklingen har sett alltfler engelska klubblag, och inte minst landslaget självt, överge dessa styrkor till förmån för kontinentala idéer om bollinnehav och riskminimering.

Det är ingen tillfällighet att den här utvecklingen har visat sig sammanfalla med en försämring av landslagets prestationer tillsammans med en förhållandevis svag period för de engelska klubblagen i det europeiska cupspelet. Normalt sett när engelska klubblag har lyckats i Europa, exempelvis Tottenham 2010-11, Man Utd 2006-08, Liverpool 2004-05, Arsenal 2004-06, Man Utd 1998-99 och så vidare, så har det varit för att dessa lag har spelat engelsk fotboll på ett smart sätt.

Premier League är dock i alla väsentliga avseenden inte längre en engelsk liga, det är en global liga. Spelarna är i hög utsträckning utländska, managers och tränare är även de i hög utsträckning utländska, de flesta ägarna av klubbarna har icke-brittisk härkomst, och supportrarna av engelska klubbar kommer från hela världen. Det enda konkret engelska är i själva verket klubbarnas postadress. I ett sådant sammanhang blir det naturligtvis mindre centralt att försöka bevara något luddigt engelskt, det dominerande intresset är snarare att den egna klubben ska vara så bra som möjligt.

Det försätter dock FA i en jobbig sits. Den spanska landslagsledningen kunde ta rygg på det arbete och den utveckling som skedde i Barcelona, och med endast två dominerande klubbar så fanns inget större problem med att rakt av modellera denna på landslaget. Den tyska landslagsledningen kunde i stor utsträckning jobba tillsammans med de tyska klubbarna och formulera gemensamma idéer. Ska FA inleda ett liknande arbete så får det göras vid sidan av de engelska klubbarna.

Nu är förvisso inte FA ens så långt kommet. Där är fortfarande måttstocken på framgång hur väl ett engelskt landslag förmår spela spansk eller tysk fotboll, utan att riktigt kunna eller vilja förstå att England aldrig kommer kunna spela spansk fotboll lika bra som Spanien, eller tysk fotboll lika bra som Tyskland. En kopia kan aldrig bli bättre än originalet.

Peter Hyllman

Englands drömlottning och mardrömslottning i EM

Så är då EM-kvalet i sin helhet avslutat efter de fyra playoff-matcher från vilka Slovenien, Ungern, Irland och Sverige gjorde övriga 20 lag sällskap i kommande sommars EM i Frankrike. Dessa 24 lag kommer lottas in i sex grupper om fyra lag, från vilka 16 lag går vidare till slutspel. Vilket betyder att de fyra bästa treorna också går vidare, enligt gammal VM-modell.

Sverige tog sig till EM genom ett väl genomfört playoff mot Danmark. På mycket kort tid från slutsignalen och framåt så hann åtminstone Mikael Lustig, Andreas Granqvist, Kim Källström, Erik Hamrén och Zlatan Ibrahimovic samtliga kommentera den senaste tidens kritik mot dem i media. Vilket fick Emil Forsbergs beskrivning att det nog inte var någon i den svenska truppen som läste eller brydde sig om vad som stod i media att låta lite småfånigt bortkommet.

Man undrar lite grann vad grinigheten egentligen bottnar i. Anser man som svensk landslagstrupp själva att man egentligen har gjort ett bra kvalspel och att man därför känner sig orättvist behandlade? Vad betyder i så fall en sådan självinsikt för det kommande mästerskapet? Eller är man så prestigedrivna att kritik blir ett störningsmoment oavsett om den är berättigad eller ej? Sverige ska ha beröm för hur de genomförde playoff-spelet, men det var samtidigt ett playoff de aldrig borde behövt spela.

England å sin sida behövde aldrig bekymra sig om något playoff. De körde cruise control genom hela gruppspelet och vann samtliga tio matcher. Det gav dem tid och möjlighet att träningslandskampa igår kväll mot Frankrike, i vad som blev en känslofylld tillställning på Wembley. 90,000 åskådare sjöng Marseillaisen, den tysta minuten var öronbedövande, och för en kväll var Frankrikes sak hela världens sak.

EM lottas den 12 december. Samtliga 24 lag har seedats in i fyra olika seedningsgrupper från vilka varje lag placeras i varsin grupp. England är placerade i den första seedningsgruppen. Frankrike placeras som värdland automatiskt i grupp A. Därmed kan man börja få ett hum om vilka England kan lottas mot. Min syn på drömlottning och mardrömslottning är följande:

ENGLANDS DRÖMLOTTNING:

Ukraina. Lite hugget som stucket med Ryssland från den andra gruppen, men Ryssland efter Fabio Capello har sett starkare ut än tidigare. Ukraina klarade sig endast med svårigheter till EM via playoff och ser ut att ha tappat sedan förra EM-slutspelet på hemmaplan. Bör inte kunna stå emot England.

Ungern. Första mästerskapet på 30 år för den gamla fotbollsstormakten, efter en heroisk playoffinsats mot Norge. Utan att vilja nedvärdera Ungerns insats så får man dock konstatera att om Norge hade haft vettig kvalitet på sina anfallare så hade inte Ungern gått till EM.

Nordirland. Tre öderbyn är möjliga från den fjärde seedningsgruppen vid sidan av lurigt motstånd som Turkiet, Island och Albanien. Nordirland kommer så klart att vara sjukt taggade i en sådan här match, men är samtidigt det lag som främst saknar kvaliteten att matcha inställningen.

ENGLANDS MARDRÖMSLOTTNING:

Italien. Italien är alltid bra i mästerskap. Nej, det är så klart en floskel, det är de inte alls. Men Italien är alltid ett väldigt väl organiserat fotbollslag med mängder av individuell kvalitet, och alltid svårspelade. Det är svårt att se England vinna en gruppmatch mot Italien.

Polen. Polen är ett i grunden kapabelt men medelmåttigt fotbollslag som dock höjt sig ett par nivåer med det självförtroende det ger att ha en målskytt och anfallare i världsklass som Robert Lewandowski. England måste räkna med att besegra det tredjeseedade laget, men Polen har störst chans att sabba den planen.

Wales. Ruggig motståndare från den fjärde seedningsgruppen. Wales har sitt förmodligen bästa fotbollslag på minst 50 år och med en individuell superstjärna som Gareth Bale. De kommer vara taggade så det räcker i EM men mot England skulle taggningen krossa ljudvallen.

Peter Hyllman

Glädje och sång måste förbli EM:s melodi, inte rädsla och tvång

I de allra flesta fall ger fotbollen oss ett sätt att släppa, koppla bort eller till och med fly från vardagen och verkligheten för en stund. Oavsett vad som utgör vardagen, tradiga skolveckor avlösandes varandra i ett ständigt upprepande mönster, mer eller mindre stimulerande eller själamördande arbeten, ett privatliv eller familjeliv snurrandes på tomgång, så får vi genom fotbollen en fri hamn, en avkoppling i vad som bäst kanske beskrivs som ett parallellt universum.

Ibland så tränger dock de här båda världarna in i varandra. Och det var en sak som hände i fredags kväll, när de hemska bilderna från Paris kablades ut över världen, där motståndare till frihet, liv och glädje såg som sin uppgift att beröva andra människor denna frihet, detta liv och denna glädje. Bomberna och gevärselden dånade i Pariskvällen samtidigt som Frankrike och Tyskland spelade landskamp mot varandra.

Det sägs att fotbollen förbrödrar, och det ligger nog en hel del i det. Få om någon annan samhällsföreteelse är så pass vida spridd och kulturellt gemensam över hela världen som just fotbollen. En grupp människor kan vara åtskilda genom olika språk. Släng ut en boll på en öppen yta och markera några målstolpar så kommer dessa människor ändå snabbt och ögonblickligen att förstå varandra väldigt väl.

Vid sådana här tillfällen ges fotbollen också en stor symbolisk betydelse. Den spontana tanken att avbryta eller ställa in planerade landskamper ersätts av en närmast trotsig inställning att matcherna absolut ska spelas, för att visa att världen inte har för avsikt att gömma sig för hatet, inte låta sig förtryckas av de små människornas tyranni. Att matchen genomförs blir viktigare än på vilket sätt. Vi kommer se det ikväll i matchen mellan England och Frankrike. Det kan bara bli en väldigt känslomässig upplevelse. Vad som faktiskt sker på planen kan aldrig bli något mer än en eftertanke.

Det är landskamper som är tänkta att fungera som en förberedelse för det kommande europamästerskapet i Frankrike till sommaren. Ett EM som nu naturligtvis kommer få helt andra proportioner och dimensioner.

Förhoppningen vore så klart att EM 2016 i Frankrike blir en fotbollens manifestation för friheten och den mänskliga samhörigheten fri från språkens, etnicitetens, kulturens och religionens vallgravar. Farhågan är att det är alldeles för tidigt, att såren är alldeles för öppna, sorgen ligger för tätt inpå, att rädslan fortfarande ligger som en våt filt över det franska och europeiska samhället, och arrangemanget istället för den folkfest det ska vara blir ett enda gigantiskt och ångestfyllt säkerhetspådrag.

Ett mästerskap ska vara en mötesplats för människor och för olika kulturer. Där finns inte på samma sätt den bittra och hätska rivalitet som på gott och ibland på ont präglar klubbfotbollen. Det ska vara de spontana samlingarna av människor på öppna torg, på uteserveringar, på gräsmattor och i parker, iförda vikingahjälmar, tempelriddarrustningar, lederhosen eller sombreros, drickandes, skålandes och sjungandes varandra till. Vår tids kanske främsta uttryck för att det som är annorlunda är spännande, inte skrämmande.

I en sådan här tid hade den globala och europeiska fotbollens förtroendevalda ledare självklart kunnat ha en stor och viktig uppgift. Men de är var och en alldeles för upptagna med att vara antingen åtalade eller oroliga för att bli åtalande för mutbrott, korruption, förskingring och olika former av simoni. Den mycket klena trösten är endast att det inte hade blivit så mycket av det ledarskapet ändå, så man går inte miste om särskilt mycket.

Min förhoppning är att fotbollsfans över hela Europa vallfärdar till Frankrike den här sommaren, med matchbiljetter eller utan matchbiljetter, om det egna landet är kvalificerat eller ej, och följer och lever mästerskapet på plats. Att mästerskapet görs till den folkfest det är tänkt att vara och att inte låta oro och rädsla binda fast oss inuti våra egna länder. Att kärlek, sympati och förbrödring med Frankrike visar sig i medmänsklig handling, och en vilja att vara goda vänner och inte bara goda grannar.

Irland kvalificerade sig till EM genom att besegra Bosnien igår kväll. Irland brukar kanske sällan få mästerskapen att spraka på planen, men irländarna är onekligen ett festligt folk som alltid ger mästerskapen färg, sång och glädje runt omkring planen. Engelsmännen kommer att vallfärda genom tunneln och över kanalen för att ta del i festen. Förhoppningsvis kommer svenskarna med sin gula vägg, folksång och totala avsaknad av insiktsfull alkoholkultur göra dem sällskap.

I vägen står dansken.

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1985

Nu börjar det bli riktigt intressant. Det är känslan när man ser vilket manskap man har att tillgå när det blivit dags att ta ut den bästa elvan bestående av spelare födda 1985. På nästan alla positioner finns det någon form av konkurrens och här känns det som att diskussioner kan uppstå om flera uttagningar. Vi börjar längst bak där ändå Fabianski känns som det givna valet. Han har höjt sig flera nivåer sedan han lämnade Arsenal och känns som en trygg utpost. I backlinjen kan vi konstatera att nivån är den allra högsta. Varken Zabaleta, Kolarov, Koscielny eller Cahill lär väl behöva något större försvar av platsen, samtliga tillhör de den absoluta toppen. Även bland bubblarna finns en hel del kompetenta backar som bl a Francis och Clichy.

Tremannamittfältet har också det en tydlig City-koppling. Navas och Fernandinho är kanske inte de två som får mest uppmärksamhet, men i skuggan av sina ljusblå stjärnkamrater i Manchester är de fortfarande förbannat duktiga fotbollsspelare. Bredvid dem har jag valt en av de spelare som jag personligen tycker allra sämst om. Inte så konstigt kanske med tanke på att knappt United-supportrar har förstått hur man ska kunna gilla stackars Ashley Young. Men bortser man från grabbens bristande “likeability” får man ändå konstatera att han liksom övriga i denna elva faktiskt är en duktig fotbollsspelare. Det tar emot, men enligt mig bör Young ändå ta en av mittfältsplatserna. Bland bubblarna hittar vi många helt ok presterande PL-spelare, bl a vår egen Seb Larsson, men ingen som i min mening riktigt når upp till grabbarna i startelvan.

Anfallet är högintressant! Rent formmässigt är det förmodligen kallare än inlandsisen, men om vi bortser från formsvackor så är detta banne mig inga duvungar. Rooney flankeras av Gomis och Pellé, så visst ska detta lag kunna hota framåt. Bland de som inte nådde ända fram till elvan hittar vi bl a Cissé, Jelavic och Mbokani.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi nu börjar nå årgångar där utespelarna är bättre än målvakterna, till skillnad från hur det såg bland de tidiga åttiotalistlagen. Detta lag är väldigt Manchester-influerat, där sex av elva spelare bär den röda eller ljusblå tröjan i staden. Överlag ett starkt lag, men frågan är nu: hur ser ditt 1985-lag ut?

IMG_0322

Bubblare:

Målvakter: Adam Federici, Bournemouth

Backar: Gael Clichy, Man City; Phil Bardsley, Stoke; Simon Francis, Bournemouth; Mathieu Debuchy, Arsenal; Geoff Cameron, Stoke

Mittfältare: Jordi Gomez, Sunderland; Sebastian Larsson, Sunderland; Antonio Valencia, Man Utd; Steven Davis, Southampton; Wayne Routledge, Swansea; Charlie Adam, Stoke; Emanuele Giacherrini, Sunderland; Ben Watson, Watford

Anfallare: Papiss Cissé, Newcastle; Nikica Jelavic, West Ham; Dieumerci Mbokani, Norwich.

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

English Football League - om katten själv får välja!

CTnxGQSXAAA2lPn

I torsdags lanserade The Football League sin nya profil som sjösätts på allvar från och med nästa säsong. EFL, English Football League. Det är blott den fjärde profilen som The Football League använder sig av sedan dess grundande för drygt 125 år sedan, men kanske föga förvånande så har tre av dessa sett dagens ljus sedan 1990-talet.

Profilen innehåller 72 bollar placerade i tre grupperingar som tillsammans formar en fotboll. De tre grupperna symboliserar Football Leagues tre divisioner och de 72 bollarna samtliga deltagande klubbar. Football League själva beskriver profilen med ord som låter som tagna från reklambyrån: ”a stunning new visual identity featuring a dynamic circular arrangement…”

Reaktionen på sociala medier lät knappast vänta på sig. Få hade förvisso några särskilt kritiska synpunkter på profilen som sådan, men desto fler pekade på de stora strategiska problem som Football League dras med men som knappast adresseras av skapandet av en ny logga. Misstanken är att byråkraterna gör vad de brukar göra när riktiga problem är politiskt för besvärliga, de putsar till ytan och hoppas det döljer vad som göms därunder.

(Runtom de europeiska storklubbarna svärs det dock då English Football League med sitt EFL precis har norpat en möjlig och den kanske mest intuitiva akronymen för en kommande europeisk fotbollsliga. Nåja, det går väl kanske att lösa ändå.)

Namnen på de tre divisionerna kommer inte förändras utan är fortfarande The Championship, League One och League Two. Det kan bero på vad Football League själva säger, att namnen är inarbetade och uppskattade. Eller så beror det på att Football League väljer att ta en förändring i taget och har för avsikt att ändra namnen på divisionerna i ett senare skede.

Personligen tycker jag det är ett intressant och potentiellt värdefullt initiativ som nu ändå tas. Man ska naturligtvis inte inbilla sig att EFL, det vill säga den nya profilen, åtgärdar högst befintliga problem som för höga biljettpriser och storklubbar som köper upp unga spelare på hög. Men det är tid och läge att Football League som helhet börjar skapa en egen identitet som inte bara går ut på vad de själva inte är – det vill säga Premier League.

Jag var inte förtjust i The Football Leagues tidigare profilering med den minst sagt dryga slagdängan ”Real Football, Real Fans”. Vilket ger ett självgott intryck som mest är nedsättande mot klubbarna i Premier League, som om där inte fanns riktig fotboll och riktiga fans. Och som borde skapa ett genant förhållande till de klubbar som flyttas ned från Premier League, om man inte menar att de på något magiskt sätt blev mer autentiska över natten.

Framför allt så var det dock en slags negativt definierad självbild, man beskrev sig själva utifrån något annat, i det här fallet Premier League. Vi är inte som dem, blev säljpitchen. Vad EFL, English Football League, istället gör är att definiera Football League för vad de faktiskt är, det vill säga engelska. Och kanske på samma gång definierar Premier League för vad den egentligen inte är, det vill säga en engelsk liga.

Det finns två sätt att se på det. Dels som en konkurrensmetod, ett sätt att skapa en tydlig och självständig profil gentemot Premier League och på så vis bättre kunna hävda sin ställning. Dels, och i mina ögon mer troligt, som ett inte ogenomtänkt samarbetsprojekt, mer eller mindre formaliserat, där Football League och Premier League syftar till att stärka helheten genom att profilera EFL som engelskt, och Premier League som den globala fotbollsliga det i själva verket och i allt väsentligt till sist är.

Att kalla sig själva för English Football League är också ett sätt att placera sig själva i sin omvärld. Om vi är den engelska fotbollsligan så innebär det med nödvändighet att det finns andra fotbollsligor som inte är engelska. Att bara kalla sig för Football League implicerar å sin sida ett strikt nationellt perspektiv, att beskriva sig som engelsk blir då överflödigt, där English Football League istället ser och erkänner en större fotbollsvärld och en bredare marknad.

Ambitionen är helt säkert att bygga ett starkare varumärke för just EFL, English Football League gentemot sponsorer, TV-bolag och media. För att inte vara högstadivisioner har The Championship, League One och League Two en förhållandevis mycket hög profil utanför landets gränser, inte minst många klubbar är kända företeelser.

Visst kan man till viss del förstå kritiken mot Football League att inte istället ta tag i till synes större frågor som höga biljettpriser, som dock är upp till klubbarna själva att besluta. Eller försöka påverka i frågor som fördelning av biljettpengar och TV-pengar, och reella truppbegränsningar som kan stoppa storklubbarnas ackumulering av spelare. I samtliga dessa frågor är dock Football League beroende av att komma överens med för all del FA men framför allt Premier League.

Det är alltså inte frågor som Football League har någon direkt kontroll över, allra helst som deras förhandlingsläge är mycket svagt. Dessutom speglar det ett perspektiv där man gör sig beroende av andras intäkter och föreställningen att andra är skyldiga dem något. Det är något som i min mening snarare institutionaliserar en underordning än leder till utjämning.

Vad Football League istället gör genom att försöka bygga en självständig profil på det här sättet är att försöka skapa en egen och självständig intäktsmodell, vilket kommer göra dem mer oberoende av Premier League, och ge klubbarna i EFL högre intäkter vilket förstärker deras förhandlingssituation gentemot de större klubbarna i Premier League.

Kanske är det så att det steg och den förändring Football League nu har påbörjat faktiskt är ett betydligt större och mer strategiskt steg framåt för EFL och klubbarna däri än vad kritikerna på sociala media och den engelska fotbollens åsiktsapparat riktigt har hunnit med att förstå. Alternativt är det bara en ny och hyfsat schysst logga.

Vad tror ni?

Peter Hyllman

Vågspel när England träningslandskampar mot Spanien, Frankrike och Tyskland

Nåja. Även om landslagsuppehåll enligt mitt sätt att betrakta världen är ungefär lika underhållande som blekfeta fiskpinnar så går det inte att komma ifrån att det spelas fotboll även då. Mest uppseendeväckande från gårdagen var att Ungern, den klassiska fotbollsnationen, bortabesegrade Norge med 1-0 och alltså ser ut att vara på väg mot sitt första mästerskap sedan 1986, då det blev 0-6 mot Sovjet och 0-3 mot Frankrike, på var sin sida om en 2-0-vinst mot Kanada.

På lördag spelas två playoff-matcher i EM-kvalet, Ukraina mot Slovenien och så naturligtvis Sverige mot Danmark. Kanske är det ett mått på den förväntade kvaliteten på fotbollen i den sista matchen som gör att försnacket mest tycks handla om olika mediakampanjer, reklamfilmer och psych ops mellan spelare och inte minst journalister.

Redan ikväll spelas dock en playoff-match. Irland ska försöka göra England, Wales och Nordirland sällskap i sommarens europamästerskap, och måste i så fall besegra Bosnien, som man ikväll möter i första matchen på bortaplan, på den ofta fientliga Zenica-stadion. Irland landade i en väldigt tuff grupp med både Tyskland och Polen, och krigade huvudsakligen med Skottland om tredjeplatsen. Vinsten mot Tyskland i näst sista gruppomgången visade dock att Irland inte är ofarliga.

Irland är drabbade av skador och avstängningar inför kvällens match. Shane Long är borta på grund av skada och Jon Walters är avstängd. Därmed försvinner mer eller mindre hela Irlands ordinarie anfallsuppställning. Ett bortamål kan visa sig viktigt för Irland dock, men i grund och botten handlar kvällens match mest om att skapa ett bra utgångsläge inför returen på hemmaplan på måndag.

Irland har ganska stor vana vid playoff-spel men har å andra sidan en i huvudsak olycklig relation med det. Sju gånger har Irland spelat playoff och bara gått segrande två gånger. Ett ljus i mörkret var att Irland besegrade Estland i playoff till förra EM, men Bosnien är en betydligt jobbigare motståndare, med kvalitetsspelare som Miralem Pjanic och Edin Dzeko.

Samtidigt som Irland ska spela två ångestladdade kvalmatcher på fyra dagar så ägnar sig England åt lugnare vänskapsmatcher. Det gör man Spanien ikväll på bortaplan, och på tisdag tar man emot Frankrike på Wembley. Betydligt tuffare motstånd än i EM-kvalet med andra ord, där England vandrade igenom såväl obesegrade som ohotade. Medvetet av Roy Hodgson som vill att England ska testa sig inför EM mot de stora nationerna som har kapacitet att vinna turneringen.

Klokt kan tyckas, men även riskfyllt. Fotboll handlar mycket om självförtroende och lagmoral. Om resultaten går Englands väg mot Spanien och Frankrike, och senare i mars mot Tyskland och Holland, så är allt frid och fröjd så klart. Men två-tre förluster i dessa matcher och det momentum som EM-kvalet trots allt har byggt upp kan ha förvandlats till 23 gamnackar tvivlandes på sig själva och på varandra.

Schweiz, Slovenien, Estland, Litauen och San Marino är självklart inte tufft motstånd och inte någon vettig värdemätare. Så idén att mäta sig mot tuffare motstånd inför EM är i grund och botten en god idé. Men man kan undra om det inte hade varit bättre att hoppa ett eller två steg upp på den stegen, snarare än tre-fyra steg på en gång, och kanske träningsmatcha mot motstånd som Belgien, Polen, Portugal eller Österrike.

Kanske tänker Roy Hodgson också att det är viktigt med motivationen när det trots allt handlar om träningslandskamper. Och möjligen blir det lättare för de engelska spelarna att verkligen hålla sig på tårna om motståndet heter Spanien, Frankrike och Tyskland. Ska England vinna dessa matcher så krävs det att de spelar på sin högsta förmåga.

Harry Kane och Ross Barkley därframme ikväll mot Spanien låter det som på djungeltrumman. Wayne Rooney vilar och inväntar matchen mot Frankrike, samtidigt som Jamie Vardy dras med en lättare skada.

Peter Hyllman

Är Arsene Wenger den idé vars tid nu har kommit?

Zlatan Ibrahimovic kallade vid ett tillfälle Pep Guardiola lite nedsättande för filosofen. Man undrar vad han hade använt för tillmäle om Arsene Wenger som ju är både känd och ökänd för sina mer eller mindre långsökta filosofiska funderingar. Victor Hugo menade en gång att en idé vars tid har kommit är mäktigare än världens alla arméer.

Vad många undrar den här säsongen är om Arsene Wenger, och de idéer han har framfäktat i ett drygt årtionde, till sist har nått den punkt där hans tid är kommen.

En av de senaste godbitarna Arsene Wenger har formulerat är att han är en underlättare av det vackra i människan. Det var i en längre intervju med franska L’Equipe som detta framkom. En intervju som refererats på många ställen och därefter också översatts till engelska.

Arsene Wenger i sina bästa stunder är en charmig och begåvad människa som formulerar tänkvärda insikter om fotbollen och det yrke han ägnat sig åt i cirka tre årtionden. Arsene Wenger i sina sämre stunder kan framstå både självgod, nedvärderande och stundtals insinuant i sina uttalanden.

Intervjun i L’Equipe innehåller delar av både det bästa och det värsta med Arsene Wenger. Jag tänkte roa mig, och förhoppningsvis någon annan, med att dra fram några utdrag och kommentera dem.

“The only possible moment of happiness is the present. The past gives you regrets. And the future uncertainties. Man understood this very fast and created religion. It absolves you of what you’ve done wrong in the past and tells him not to worry about the future, because he’ll go to paradise. It means make the most of the present. Man “self psychoanalysed” himself very quickly through faith.”

Det här är faktiskt en ganska skarpsynt förståelse av religionen som fenomen och den mänskliga naturen. Utöver att vara en kommentar om religion så blir man frestad att applicera samma resonemang på Arsene Wengers senaste tio år, post-Invincibles. Det är från och med 2005 som Wenger gör sig själv till överstepräst i sin egen fotbollsreligion med väldigt specifika idéer om hur fotboll ska spelas, löne- och transferpolitik, unga spelare och teknisk förmåga före fysisk eller mental karaktär – till stor del som en replik på förändringar i omvärlden med nya ägare och nya konkurrenter, sammanfallandes med en tid av total titeltorka och tio års ökenvandring. Med denna utgångspunkt ursäktades tidigare års misslyckanden och gav ett sätt att förhålla sig till de kommande årens osäkerheter.

“I try to be faithful to the values that I believe to be important in life and to pass them on to others. In thirty years as a manager, I’ve never had my players injected to make them better. I never gave them any product that would help enhance their performance. I’m proud of that. I’ve played against many teams that weren’t in that frame of mind.”

Det här intressanta svaret, på en fråga om Wenger känner igen sig själv i beskrivningen av honom som en aristokrat med ambitionen att fungera som lärare, undervisare och mentor snarare än bara tränare, har hittills seglat tämligen fritt under radarn. I själva verket ser det ju ut att vara en ganska grov anklagelse att många andra engelska och europeiska lag systematiskt tillämpar dopning.

“I loved arriving in England and seeing the managers wearing suits and ties. As if they were saying, “Listen lads, our goal is to make a celebration out of this moment”. I joined in. I want that fan to wake up in the morning and say, Arsenal are playing today, I’m going to have a good time. That guy starts his day off by thinking that something good is going to happen to him. And to do that, big clubs have to have the ambition to play spectacularly. Of shared happiness. We don’t always succeed.”

Väldigt vacker syn på både sin egen och en fotbollsklubbs uppgift. Fotboll måste gå ut på att skapa gemensam glädje. Det kan alltid diskuteras vad det är som skapar denna glädje, men utgångspunkten behöver finnas där – även om det ibland känns som om den glöms bort.

““Must” can be used for death. We must all die one day. In my life, I prefer replacing “must” with “want”. Wanting more than having to. If you tell me, you have to go out tonight, I don’t want to go out as much. If you tell me do you want to go out? Yes, I want to! That’s love for life. Must, must… I mustn’t do anything!”

Svaret kommer som kommentar till Thierry Henrys påstående att Arsenal måste vinna ligan den här säsongen. Wenger gör en åtskillnad mellan måste och vilja som är ganska talande. Robin van Persie själv beskrev egentligen samma skillnad sedan han flyttat till Man Utd. Han menade att den stora skillnaden mellan klubbarna var att visst ville man vinna i Arsenal, men i Man Utd var man tvungna att vinna. Det kan låta som en betydelselös distinktion, men det är i själva verket en avgörande kulturskillnad.

“Today, we glorify the one that ran in 10.1 seconds, and say the one that ran 10.2 seconds. But both of them are very fast. That’s dangerous for sports. We have reached an era in which we glorify the winner, without looking at the means or the method. And ten years later we realise the guy was a cheat. And during that time, the one that came second suffered. He didn’t get recognition. And with all that’s been said about them…they can be very unhappy.”

Det finns självklart också den möjligheten, som Wenger naturligtvis mycket medvetet utelämnar, att vinnaren som sprang på 10.1 sekunder helt enkelt vann för att han sprang snabbare, och att det visar sig att det inte alls var något fel på hans metoder eller medel, men att de bara råkade vara lite annorlunda än tvåans. Det är i detta synsätt på de egna metoderna som rättfärdiga och heliga, och i det mer eller mindre uttalade sättet att beskriva alla som besegrar honom som fuskare, oavsett om de bryter mot några regler eller enbart hans egna personliga uppfattningar, som Wenger blir som allra mest irriterande och verklighetsfrånvänd.

Intervjun i sin helhet har ni här – via Arseblog, översatt till engelska:

http://news.arseblog.com/2015/11/arsene-wengers-full-interview-with-lequipe-sport-and-style/

Peter Hyllman

Sju dödssynder som har format den moderna engelska fotbollshistorien

Den engelska fotbollen är full av paradoxer. Premier League är på samma gång världens kanske mest uppskattade och beundrade fotbollsliga, och enligt många en Leviathan som stryper livet ur den engelska och kanske även den europeiska fotbollen. Den engelska fotbollen är på samma gång präglad av livfullhet och stor bredd, och befäst med många olika former av problem.

Inte alla problem och fel med den engelska fotbollen är dock särskilt allvarliga till sin natur. Alternativt så är de blott symptom på ett mer djupliggande systemfel. Inom religionen pratas om olika nivåer av synd, liksom det i Dante Alighieris Divina Commedia finns flera cirklar av helvetet för olika typer av synd, men värst av dem alla är de sju dödssynderna.

Dödssynderna utgår från frestelserna i den mänskliga naturen. En genomgång av den engelska fotbollens historia ger mängder av exempel på hur denna mänskliga natur har fått fritt utlopp, och hur de sju dödssynderna har tagit sig form inom den engelska fotbollen men också hur de aktivt har format engelsk fotboll genom åren.

Låt oss se några av dessa exempel.

LUST – (Lust, Luxuria)
Lust: 1. a: pleasure, delight b: personal inclination: wish 2. intense or unbridled sexual desire: lasciviousness 3. a: intense longing: craving <a lust to succeed> b: enthusiasm, eagerness <admired his lust for life>.

Som definitionen antyder så är Lust ett bredare begrepp än vad som brukar vara den vanliga uppfattningen. Det handlar i grund och botten om att längta efter något, att vilja uppnå något och att sätta denna längtan före övriga moraliska överväganden.

Spel i Champions League är och har varit ett föremål för intensiv längtan för många engelska klubbar genom åren. Både på grund av den status som turneringen medför och på grund av de ekonomiska fördelar som spel där medför.

Runt millennieskiftet var det här en längtan som drev Leeds United till en vidlyftighet som mer eller mindre ruinerade klubben. I syfte att etablera sig som en engelsk och europeisk toppklubb så drog Leeds på sig enorma kostnader i form av spelarköp och lönekostnader i en utsträckning som visade sig vara allt annat än hållbar.

Klubben byggde upp en kostnadsstruktur som baserades på en garanti om framtida Champions League-intäkter. När prestationen på planen inte höll, och dessa framtida intäkter uteblev, så var den finansiella katastrofen ett faktum. Inom loppet av bara några säsonger föll Leeds från semifinal i Champions League till League 1:s katakomber.

Motsvarande dygd: Avhållsamhet – (Chastity, Castitas), Aston Villa?

FROSSERI – (Gluttony, Gula)
Gluttony: 1. excess in eating and drinking 2. greedy or excessive indulgence <a serious failure in self-discipline>.

I mitten av 00-talet så hade Chelsea etablerat sig som en stormakt inom den engelska fotbollen. Med Roman Abramovich miljarder hade klubben värvat ihop ett storlag, förändrat den ekonomiska och sportsliga spelplanen inom den engelska fotbollen och lämnat tidigare storheter som Man Utd och Arsenal i sitt kölvatten.

Förvisso var Chelsea behjälpta av ekonomiska resurser, men styrkan var också beroende av att de använde dessa resurser på ett taktiskt klokt sätt. En taktiskt klok manager tillsattes, man byggde bakifrån och på stabila rollspelare i världsklass snarare än ett rent stjärnprojekt. Ligan vanns två år i rad och där fanns alla förutsättningar för en fortsatt och långvarig storhetstid.

Men klubben och Abramovich nöjde sig inte med det läget. Stora pengar spenderades sommaren därefter på spelare som Michael Ballack och Andrei Shevshenko, spelare som managern i grund och botten inte ville ha. Det var en överdriven form av konsumtion och brist på självdisciplin som skapade stridighet internt i klubben.

Den påföljande säsongen förlorades ligan till ett pånyttfött Man Utd efter några okaraktäristiskt svaga prestationer. Det var grogrunden till att José Mourinho lämnade klubben i inledningen av säsongen därpå och Chelsea kastades in i en tid av turbulens, deras storhetstid avbruten i förtid.

Motsvarande dygd: Måttfullhet – (Temperance, Temperatia), Tottenham?

GIRIGHET – (Greed, Avaritia)
Greed: 1. a selfish and excessive desire for more of something (as money) than is needed 2. [uncountable] intense and selfish desire for something, especially wealth, power, or food.

Med Malcolm Glazers ägarskap har Man Utd hamnat i finansiell kontrovers med stora skulder och höga räntekostnader som plockas från klubbens ekonomiska överskott. Från ett supporterperspektiv har ett amerikanskt ägarskap av klubben också varit kontroversiellt, samtidigt som biljettpriserna har ökat kontinuerligt sedan 2005.

Men i den situationen har inte klubben hamnat sig självt helt oförskyllandes. En långsiktig och mycket medveten kommersialisering av klubbens varumärke och identitet har banat vägen för situationen. Inte minst var även det kalkylerade beslutet att börsnotera klubben i början av 1990-talet för att öka tillgången till kapital mer eller mindre förutbestämt att leda till en sådan typ av övertagande som Glazers stod för.

Det finns en form utav ödets ironi i att Man Utds egen girighet har lett fram till att klubben nu exploateras av ännu mer giriga fotbollskapitalister och affärsmän.

Motsvarande dygd: Generositet – (Charity, Caritas), Middlesbrough?

LÄTTJA – (Sloth, Acedia)
Sloth: 1. a: disinclination to action or labor b: spiritual apathy and inactivity <lack of care or interest>.

Under nära nog 25 år var Liverpool den överlägset mest dominerande kraften inom engelsk fotboll. Från mitten av 1970-talet fram till och med inledningen av 1990-talet anlände en strid ström av engelska och europeiska titlar till Anfields troféhyllor. Klubben drevs vidare och framåt med en form av mission och stabilitet som var en förebild för andra klubbar.

Men någonstans på vägen infann sig en form av liknöjdhet och stelbent konservatism. Förnyelse är av högsta vikt för fortsatt framgång men förnyelse kräver ansträngning och Liverpool, stinna på framgång, omfamnade alltför kärt uppfattningen att det sätt på vilket man alltid gjort saker var gott nog också fortsättningsvis.

Klubben slutade ta till sig nya idéer och som en konsekvens så förtvinade klubben andligt och därmed sportsligt. Det gamla försprånget åts snart upp. Andra klubbar sprang ikapp och i vissa fall förbi och Liverpool, istället för att kriga från en position av styrka, fann sig snabbt slå ur underläge. Först två decennier därefter ser framtiden ut att möjligen kunna börja ljusna.

Motsvarande dygd: Flitighet – (Diligence, Industria), Southampton?

VREDE – (Wrath, Ira)
Wrath: 1. strong vengeful anger or indignation 2. retributory punishment for an offense or a crime <divine chastisement>.

När Newcastle strax efter jul befann sig tolv poäng före Man Utd i tabellen så var det 59 år sedan klubben sist vunnit ligan och 41 år sedan man vunnit FA-cupen eller någon annan större cuptrofé. Föreställ er den långa väntan på en ligatitel som i dessa klubbars historia drabbat Man Utd och Liverpool, och mer än dubblera det!

Det var naturligtvis en stor och känslosam period i Newcastles historia och det var något som också ledde till nervdaller. Och Man Utd åt sig allt närmare i tabellen. Och mycket stod på spel. Föreställ er hur annorlunda Newcastles öde hade kunnat se ut om de lyckats vinna ligan den säsongen och blivit av med det metaforiska spöke som hemsökt Tyneside så länge. För bortsett från det spöket så har Newcastle alla nödvändiga förutsättningar för att vara en av Englands sportsligt och ekonomiskt allra största klubbar.

Mot slutspurten av ligan kulminerade alla känslor. Man Utds knipsluge manager fällde en förstulen kommentar om motståndarnas insatser mot Newcastle. Kevin Keegan, Newcastles manager, drabbades av ett utbrott av helig vrede men lyckades med föga mer än att tydligt annonsera såväl sin egen som sitt lags emotionella instabilitet.

Newcastles ligautmaning bröt ihop och på längre sikt så vittrade klubbens stora förutsättningar och storslagna ambitioner samman i en svartvit röra av ledningsstrul, managerbyten och dåraktiga beslut.

Motsvarande dygd: Tålamod – (Patience, Patientia), Everton?

AVUNDSJUKA – (Envy, Invidia)
Envy: 1. painful or resentful awareness of an advantage enjoyed by another joined with a desire to possess the same advantage 2. a feeling of discontented or resentful longing aroused by someone else’s possessions, qualities, or luck.

Under mer eller mindre hela klubbens existens har Man City och deras supportrar levt i skuggan av sin makalöst framgångsrike storebror. Inte minst har detta accentuerats under de senaste två decennier som sett rivalernas mest framgångsrika era i historien sammanfalla och kontrastera med bistra ögonblick i den egna klubbens historia.

Karaktären på avundsjukan synades och avslöjades i samband med först Shinawatras och därefter Abu Dhabis uppköp av Man City. Med tillgång till obegränsade resurser och den utlovade möjligheten att knäppa storebror på näsan så övergavs än det ena och än det andra av tidigare så kärt professerade klubbideal rotade i klubbens lokala samfund. Att bli som och till sist överträffa storebror har blivit den dominerande ambitionen.

Vilken kostnaden för detta blir återstår kanske att se. Det kan hävdas att utförsäljningen av klubbens själ och identitet är den största kostnaden som finns att betala. Rent fotbollsmässigt står det bortom allt tvivel att Man City hade vunnit på att bygga sitt projekt med en mer ödmjuk profil och under ett större lugn. I deras iver att sälja storklubbsskinnet innan den röde björnen är skjuten så har de producerat förväntningar på sig själva de hittills inte varit kapabla att fullt ut infria.

Motsvarande dygd: Vänlighet – (Kindness, Humanitas), Nottingham Forest?

HÖGMOD – (Pride, Superbia)
Pride: 1. the quality or state of being proud as a: inordinate self-esteem b: conceit  <proud or disdainful behavior or treatment> 2. a high or inordinate opinion of one’s own dignity, importance, merit.

Arsenal var vid mitten av 2000-talet tillsammans med en eller två andra klubbar etablerad som en engelsk toppklubb. De senaste tio åren hade man vunnit tre ligatitlar och ett antal cuptitlar. Alldeles nyligen hade man även kallats för The Invincibles efter att ha gått igenom en hel ligasäsong obesegrade. Man hade ett vansinnigt mångsidigt och talangfullt lag.

Det var i det läget och i samband med en stundande generationsväxling och ett arenabygge som klubben och Arsene Wenger, dess manager, valde att formulera och implementera en väldigt speciell fotbollsideologi. Det var och är en omfattande ideologi som tar upp en mängd frågor som hur en klubb ska skötas finansiellt och administrativt, hur en spelartrupp ska kultiveras och inte minst hur fotboll i grund och botten bör spelas.

En ideologi utgår närmast per definition från att ens egna idéer är de rätta och andras idéer därmed är fel. Delvis har detta synsätt skapat en ansträngd relation till andra klubbar. Men framför allt används ideologin för att rationalisera frånvaron av titlar samt att uppmana till lugn och lojalitet bland klubbens supportrar. Det fungerar helt enkelt som opium för folket.

Risken med varje form av ideologi är att den leder till en frånvaro av kritiskt ifrågasättande av den egna klubbens och organisationens syften och metoder. En ideologi kan också göra en blind för det egna lagets brister. Den egna ideologins högmod går helt enkelt före lagets fall.

Det är en nu ofta framförd synpunkt att Arsene Wenger envist håller fast vid vissa uppfattningar, eller vägrar att göra något åt särskilda brister, trots att han likt alla andra med lätthet bör se vilka dessa brister är. Faran i att högmodet ihärdar är att en tillfällig titeltorka görs mer eller mindre permanent. Under en tioårsperiod var så fallet, kanske är det först nu Arsenal är på väg att bryta sig loss ur sin egen förbannelse.

Motsvarande dygd: Ödmjukhet – (Humility, Humilitas), Stoke?

Peter Hyllman

Class of 92 och Salford City - Out of their minds?

Det finns flera så kallade nonleague-klubbar som har väckt uppmärksamhet de senaste tio åren, av olika skäl. Bland dem välkända exempel som FC United of Manchester, AFC Wimbledon och Ebbsfleet United. Senast att dra till sig omvärldens intresse är Salford City, som 2014 köptes upp av fem gamla Man Utd-spelare – Gary och Phil Neville, Nicky Butt, Paul Scholes och Ryan Giggs, stora delar av den berömda Class of 92.

Från att ha fört en tynande tillvaro i Northern Premier League North Division lyckades Salford under första säsongen med det nya berömda ägarskapet vinna serien på ett dramatiskt sätt och flyttas upp till Northern Premier League, det sjunde steget i den engelska ligapyramiden, direkt under National League. Där ligger de den här säsongen på fjärde plats med 15 spelade matcher, men med klart häng på tabelltoppen givet att de har flera matcher till godo. I FA-cupen besegrade Salford precis Notts County i första omgången och lottades mot Hartlepool i andra omgången.

Klubben drivs med en förvånansvärd form av öppenhet. BBC One har gjort en dokumentär i tre delar om klubbens första säsong – Class of ’92 – Out Of Their League – som håller på att sändas. Den skildrar Salfords strapatser på och utanför planen, de nya ägarnas försök att driva klubben framåt, och inte minst kontrasten mellan de gamla Unitedspelarnas vana vid professionella villkor och den lokala klubbens mer ideella förutsättningar. Man får även en intressant och personlig inblick i Nevilles, Scholes, Butts och Giggs vardag.

Mest intressant att följa, och här gör BBC-dokumentären ett riktigt bra jobb helt självständigt från vad som måhända vore mest bekvämt för ägarna att visa upp, är de motsättningar som uppstår inom klubben när de nya ägarnas ambitioner och vilja att förändra krockar med de lokalt engagerade krafternas motiv och drivkrafter, drömmar och farhågor. Det är i vissa avseenden deras klubb som blivit några andras passionsprojekt.

Vi träffar Jim, byggarbetaren och den sedan fyra år nyktre alkoholisten, och klubbens allt-i-allo. Hans dotter berättar hjärtskärande hur klubben var vad som räddade hennes pappa bort från drickandet och in i ett nytt liv. Vad händer med honom? Vi träffar Babs Gaskill som har drivit klubbens kafé och bakat och sålt pajer och hamburgare i 26 år, Salford är en del av hennes liv. Hur känner hon när Gary Neville vill flytta ut henne till en vagn vid sidan av arenan istället för att investera i ett större kök?

Vi får träffa en engagerad kvinna som pratar om Salford som en sorts familj, något som är möjligt då det är en nonleague-klubb. Frågan hänger i luften, hur kommer det att förändras genom de nya ägarnas ambitioner att lyfta upp Salford ut ur nonleague-systemet upp i The Football League? Längs vägen hinner mycket ändras och läras. Skeptiska supportrar firar Salfords ligatriumf och uppflyttning, entusiasmen över sportslig framgång triumferar över rädslan för social upplösning. Gary Neville inser på ett nästan gulligt sätt att Babs är en del av klubben och självklart måste få sitt kök i händelsernas centrum.

Där finns ögonblick av komedi. Det är roligt att se Phil Neville mer eller mindre koka över av frustration när heltidsarbetande tränare, som har den nödvändiga utrustningen, kommer för sent till träningen. Det är stor humor att se alla de gamla Unitedspelarna himla med ögonen i fullständigt oförstående när lagets stjärnstriker begär ledigt från en viktig match för att kunna sköta sitt ordinarie modelljobb.

Där finns också ögonblick av tragedi. När spelaren Ashley Dunn får beskedet på ett tämligen onödigt brutalt sätt att han inte längre har en plats i laget ser man hur något går sönder inom honom. Att följa Salfords förste manager Phil Powers väg mot det oundvikliga slutet ger samma klump i maggropen som att följa David Brents karriär på Wernham-Hogg. Riktigt jobbigt blir det att följa Jason Jarretts kamp med sina demoner och problem med depression. Jarrett var en del av det Wigan som för tio år sedan vandrade uppåt i seriesystemet ända till Premier League, men aldrig nådde ända fram med sina drömmar.

Gareth Seddon, lagets stjärnanfallare, blir lagets och seriens ventil och komiska sidekick. Om det hade funnits någon manlig motsvarighet till dumma blondiner så passar Seddon, male model de luxe, onekligen in i mallen, Salfords egen Derek Zoolander. Konverserandes med kameran med öppen toalettdörr, dansandes i kalsongerna, charmig i sin fullständiga aningslöshet och samtidigt helt ansvarslös i sitt beteende, välbefäst i sin egen och hans mammas egen uppfattning om hans star quality, men totalt star struck när han gratuleras till ligasegern av Ryan Giggs.

Nya ägare som köper engelska fotbollsklubbar har varit ett återkommande tema för diskussion de senaste tio åren. Ofta diskuteras problemet med utländska ägare. Här är det inte fråga om utländska ägare, tvärtom handlar det om fem lokala grabbar som på ett helt genuint och uppriktigt sätt pratar om Salford som sitt passionsprojekt som de kommer ägna sig åt under de kommande 20-30 åren.

Ändå uppstår i grund och botten samma frågor. Det går inte att komma ifrån att det är fem mångmiljonärer som har köpt sig ett passionsprojekt som samtidigt råkar vara de lokala supportrarnas och de ideellt engagerade personernas liv, familj och vardag. För dem är den sportsliga framgången rolig men inte anledningen till deras engagemang eller relation till klubben, på samma sätt som det helt tydligt är för inte minst Gary Neville men även övriga i Class of 92, som förmodligen är så präglade på sin egen relation till fotbollen att framgång, utveckling, uppflyttning och proffsighet har blivit ett slags självändamål.

I det avseendet har klubben tagits ifrån dessa supportrar och ideellt engagerade i och med uppköpet av Class of 92. Visst får de fortfarande vara med på resan, men det sker naturligtvis med det underförstådda villkoret att man accepterar resans slutdestination. Något val eller inflytande att styra om skeppet finns inte. Det är en aspekt med Salford City som media gärna glömmer bakom glittret och det glamourösa med att fem av engelsk fotbolls främsta stjärnor äger och driver en fotbollsklubb.

Den som tar sönder något för att se efter vad det är har lämnat vägen till vishet, som en grådaskig trollkarl uttryckte det. Vägen till upplysning och utveckling kantas tyvärr alldeles för ofta av saker och idéer som tagits sönder längs med vägen. Om Class of 92 lyckas i sin ambition att utveckla Salford City är faran att de samtidigt bryter sönder den för dess ursprungliga supportrar och eldsjälar. Den sanna triumfen vore att undvika detta.

Förhoppningsvis får vi se om de lyckas i kommande säsonger av BBC-dokumentären. Två delar av den första säsongen har redan sänts, den tredje sänds under veckan.

Peter Hyllman

Att verka genom att synas - FC Uniteds bidrag till den engelska fotbollen är föreningsformen, inte den naiva sociala protesten

Under de tio år som passerat sedan FC United of Manchesters grundande 2005 så har klubben gjort anmärkningsvärda framsteg och uppnått ett antal riktiga milstolpar. Fyra uppflyttningar har tagit klubben upp till The National League North, två steg under The Football League, och inför den här säsongen invigde klubben till sist också sin nya arena – Broadhurst Park.

FC United har således precis inlett den första säsongen i sitt andra årtionde som engelsk fotbollsklubb. Med en ny arena och på en ny nivå inom det engelska fotbollssystemet så vore det inte fel att säga att FC United precis har påbörjat de första stapplande stegen i en ny era eller fas i klubbens allmänna utveckling.

Med det följer nya krav och utmaningar. Kvällens hemmamöte i FA-cupens första omgång mot Chesterfield, till vardags hemmahörandes i League One, har blivit en indikation på detta. FC United är, mycket tack vare sitt ursprung, en klubb med profil och intresse, vilket har fått TV-bolagen att vilja sända just deras match men också flytta den till måndagskvällen.

Det var inte alls populärt hos FC United. Deras protest till FA avslogs dock och matchen spelas därför ändå måndagskväll. Ett beslut som FC United menar har gjort att FA har smolkat ned glädjebägaren för klubben i vad som annars för dem hade varit en höjdpunkt i deras korta historia.

FC United grundades 2005 som en direkt reaktion på Glazers uppköp av Man Utd. I bakgrunden låg dock ett sedan länge grundat allmänt missnöje med den engelska fotbollens utveckling, dess styrning av kommersiella krafter och inte minst hur TV-bolagens inflytande. Högre biljettpriser, flyttande av matchtider, produktifieringen av fotbollen – allt detta menade man gjorde det svårt för de klassiska supportrarna, inte minst familjer och barn, att följa fotbollen och sina lag. Glazers uppköp blev kulmen på detta missnöje.

FC United blev det konkreta svaret på detta missnöje, och ett fantastiskt tecken på hur missnöje kan omformas till konkret och konstruktiv handling. Som replik på den engelska fotbollens klassiskt bolagsstyrda fotbollsklubbar följer FC United den föreningsdemokratiska modellen, där klubben ägs och drivs av sina egna medlemmar. Likt många föreningar var och är det också en klubb driven av ett socialt syfte – att protestera mot den engelska fotbollens moderna utveckling och föra fotbollen tillbaka till folket.

Ett intressant dilemma uppenbarade sig alltså för FC United i samband med denna TV-mässigt tvångsförflyttade FA-cupmatch. Vad var viktigast – den sportsliga ambitionen att delta i och spela vidare i FA-cupen eller den sociala ambitionen att påverka och uppnå förändring inom engelsk fotboll? FC United valde den egna sportsliga ambitionen.

Det var och är, ska sägas, ett fullt förståeligt och rimligt beslut. Så länge inte FC United tillsammans med andra klubbar skapar en helt parallell fotbollsstruktur så måste de verka inom, men också begränsas av, ett nuvarande system som de inte kan kontrollera. Det var alltid farhågan att ju högre upp i det engelska systemet en klubb som FC United tog sig, desto tydligare skulle sådana här motsättningar bli.

Men det var likaväl ett beslut som bär med sig en social kostnad. För en klubb som grundades som en form av social protest och arbetar utifrån en social ambition så kan det bara betraktas som ett slags nederlag att kompromissa bort denna sociala ambition redan vid första tillfället som den sätts på allvarligt prov. Inga spetsiga styrelseuttalanden eller hårda ord i media ändrar på detta. Vad hade man väntat sig, att den här stunden aldrig skulle komma?

Hade FC United något val? Ja, naturligtvis hade man det. De hade kunnat sätta hårt mot hårt mot FA och säga att de vägrade att flytta sin matchtid och om de ändå tvingades därtill så skulle de dra sig ur FA-cupen i protest. De hade kunnat växla in sin höga profil och sitt intresse de fått genom sitt ursprung. Det hade varit ett väldigt tråkigt beslut att fatta, om man tvingats till det, men det hade garanterat skapat en het debatt under flera år just kring de frågor som FC United säger sig vilja påverka.

Nu valdes istället kompromissen, rättare sagt reträtten. Därmed har man även kompromissat med och reträtterat från klubbens egen sociala ambition. Det finns ingen större mening med att vara alltför kritisk över detta, invändningen vore snarare att det tyvärr var alltför väntat. Verkligheten och pragmatiska krav har en tendens att komma ikapp och bita den naiva idealismen i rumpan. Vad man kan tycka är att det inte var svårt att förutse, ändå så verkade FC United vara helt oförberedda.

FC United lever dock vidare och kan alltjämt spela en väldigt positiv roll inom den engelska fotbollen, även om de sociala protesterna mot kommersialism, TV-bolag och matchtider var precis så naiva som fanns skäl att misstänka. Men med sin för engelsk fotboll alternativa föreningsform, med lokal förankring och demokratiskt styre, så utgör man en förebild och framför allt ett värdefullt alternativ till den dominerande modellen inom engelsk fotboll.

Till skillnad från MUST, Manchester United Supporters’ Trust, som enbart är en intresseorganisation syftandes till att generera inflytande åt sig själva, är FC United ett beundransvärt och framför allt konstruktivt initiativ. Det är framför allt en fotbollsklubb vars effekt som pionjär inom engelsk fotboll kommer att märkas under många år framöver. Just för att de är ett alternativ, just för att de visar på ett annat sätt att driva engelska fotbollsklubbar, just för att de är en förebild som kan inspirera motsvarande klubbar i andra städer. FC United kan verka genom att synas.

Men även sådana klubbar måste anpassa sig efter de formella regler, byråkratiska villkor och ekonomiska lagar som gäller, vilket blir allt svårare ju högre upp i seriesystemet man kommer. Det är lätt att prata med stora bokstäver och utskjuten bröstkorg när man befinner sig långt ned i systemet och aldrig ställs inför valsituationen. Förutsättningen för klubbar som FC United att leva vidare och fortsätta vandra uppåt är att de anpassar sig, utvecklas och moderniseras – vilket inte ska förstås som att de ska eller ens behöver förändras i grunden för hur de styrs.

Men det innebär tuffa beslut och en hel del viktiga ställningstaganden, och en del av den första tidens kanske mest idealistiska principer behöver förmodligen omformuleras. Det måste dock åstadkommas utan att fundamentalt ändra på klubbens grundläggande värderingar. Det där är en ofta smärtsam process som kommer skapa spänningar inom klubben, och som redan börjat göra det. Richard Foster skriver mer utförligt om detta i The Guardian och The Agony and the Ecstasy.

Det har hittills varit en tung första säsong för FC United i National League North, där man ligger på 17:e plats efter 15 spelade matcher, med nio förluster, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Med en ny arena har också kommit nya förväntningar på laget som inte alltid har varit lätta att leva upp till. FA-cupen har blivit ett lufthål för FC United, som genom vinst mot Chesterfield ikväll hoppas kunna upprepa sin bedrift från 2010-11 och ta sig till den andra omgången. Längre än så har man aldrig kommit.

Matchen mot Chesterfield är alltså TV-sänd och startar 20:45.

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1984

I denna serie av gästbloggar om årgångslagen i Premier League har vi nått fram till år 1984. Tidigare årgångar har utbudet av spelare varit skralt och det har inte funnits så mycket att diskutera om laguttagningen. Från och med denna vecka är det dock annorlunda. I årgångslaget från 1984 finns en hel del duktiga spelare, men framför finns här fler spelare att välja på.

Kikar vi på elvan lagdel för lagdel så har jag valt Brad Guzan i mål före Anders Lindegaard. Detta med den enkla motiveringen att jag tycker att Guzan helt enkelt är bättre. Backlinjen känns ruskigt stark och ett tydligt bevis på det är att en sån som Ashley Williams hamnar utanför laget. Han hade troligtvis tagit en startplats i många av de andra årgångslagen.

Ivanovic må ha tappat mycket till denna säsong men är fortfarande en duktig ytterback, trots sin usla form håller han en högre klass än Glen Johnson, som även han är på väg utför i karriären. Baines har dragits med skadebekymmer, men någon argumentation för hans plats i laget lär knappast behövas. Mittbacksparet känns ruskigt starkt. Skrtel och Mertesacker är två av ligans bästa mittbackar, mer behöver knappast sägas.

Mittfältet och anfallet är klurigare. Av alla spelare födda detta år finns egentligen bara en renodlad striker och det är Bosse Peterssons favorit “Chamakken”. Marockanen är väl knappast nån stjärnstriker direkt men känns ändå given i elvan på grund av brist på anfallsalternativ. Ytteranfallarna, om man kan kalla dem för det, i denna 4-3-3-uppställning är mycket diskutabla av olika orsaker.

Santi Cazorla är en av ligans bästa spelare när han är på humör men jag vet lika väl som ni att hans bästa position snarare är längre ner i plan och centralt. I denna elva får han dock vika sig för lagets bästa och jag är helt övertygad om att han inte skulle göra bort sig i den position jag har satt honom i. På andra kanten har jag tinat upp en gammal bekant ur frysboxen i form av Sessegnon. Beniniern för en numera ganska anonym tillvaro i WBA men besitter i grunden fina fotbollsegenskaper. Om sen Tony Pulis är rätt manager för att få en kreativ spelare som Sessegnon att blomstra på nytt, är en annan diskussion.

Tremannamittfältet i 1984-elvan osar rutin i form av Whelan, Fletcher och Schweinsteiger. Kanske inte de snabbaste spelarna i mannaminne, men speluppfattningen är det inget fel på.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta är första veckan som det går att laborera rejält med startelvan. Det går att tycka att målvaktsvalet, mittbacksvalet och i princip alla andra val är fel. Men det är också det roliga.

Hur ser din drömelva i PL från 1984 ut?

IMG_0312

Bubblare:

Målvakter: Anders Lindegaard WBA, Mark Bunn, Aston Villa.

Backar: Ryan Taylor Newcastle, Ashley Williams Swansea, Glen Johnson Stoke, Kieran Richardson Aston Villa, Alan Hutton Aston Villa, Steven Whittaker Norwich, Wes Morgan Leicester, Robert Huth Leicester, José Holebas Watford.

Mittfältare: Mathieu Flamini Arsenal, Chris Brunt WBA, Mile Jedinak Crystal Palace, Gokhan Inler Leicester

Anfallare: –

Av: Fredrik Norrström

Peter Hyllman

HÖRNAN #12: Aston Villa spelade Remi med Man City

IMG_0308

Bubblare:
Jack Butland, Stoke
Toby Alderweireld, Tottenham
Wes Morgan, Leicester
Francis Coquelin, Arsenal
Dusan Tadic, Southampton
Adam Lallana, Liverpool
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. Det har börjat bli mer eller mindre tradition för Crystal Palace att besegra Liverpool i tid och otid. Ikväll var det dags igen med en på många sätt imponerande vinst på bortaplan, en vinst som faktiskt bestod av betydligt mer än att bara ta ledningen och därefter försvara sig heroiskt. Crystal Palace förmådde att ta spelet till Liverpool.

Stoke. Halvtrög säsongsinledning för Stoke och även om det mest pratades om Chelsea inför matchen så var det egentligen två lag som sökte ett formbesked på Britannia igår kväll. Stoke var satta under tryck av ett positivt spelande Chelsea men stod upp bra i defensiven och när väl chansen kom så var det Stoke snarare än Chelsea som visade kyla framför motståndarmålet.

Norwich. Väldigt viktig seger för Norwich som har haft svårt att övertyga under inledningen av säsongen och som flirtar med nedflyttningsstriden. Mot Swansea hade man inte mycket av bollen men var effektiva i att hålla Swansea borta från farliga målchanser, samtidigt som man skapade bra chanser när man väl själva hade bollen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Bournemouth. Matchstatistiken i efterhand liknade mest ett argument för fotbollens orättvisa. Bournemouth var överlägsna i precis allt; bollinnehav, passningar, avslut och hörnor, men Newcastle vann ändå matchen med 1-0. I själva verket har inte orättvisa så mycket med det att göra, Bournemouth föll på sin egen oförmåga att ta tillvara de chanser de skapade. Newcastle visade å sin sida rutin från att ha spelat i en högre division i många år.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Remi Garde. Jamenförtusan. Det finns ju lättare premiäruppgifter att ta på sig som ny manager i Premier League än att försöka betvinga Man City, särskilt om man tar över tabelljumbon. Det var inte alla gånger vackert och ibland kanske också något turligt, men det var en oväntat vunnen poäng för Aston Villa, som gjorde sin bästa match för säsongen.

OMGÅNGENS MÅL

Manuel Lanzini, West Ham 1-0, Everton (h). Lugn bollmottagning uppföljt med en smekande nästan svävande avslutning i bortre krysset. Svårigheten att få precis rätt vikt i det där avslutet, inte för löst och framför allt inte för hårt, i ett så trängt läge ska inte underskattas.

:::

TRE PUNKTER

Falling Down. Chelsea har haft många klagomål på orättvisor den här säsongen, såväl verkliga som inbillade. Mot Stoke fanns fog för klagomålen när Loic Remy inte fick straff med sig till synes mest för att han faktiskt lyckades hålla sig på fötterna. I det ligger naturligtvis en domarkritik som förklarar varför spelare faktiskt filmar, om de bara kan få beslut med sig genom att ramla. Det är en korrekt kritik men som inte friställer spelarna från ansvar. Om spelare slutade filma skulle domarna inte behöva lägga fokus på om spelarna egentligen ramlade eller ej, och därmed bättre bara kunna bedöma situationerna för vad de faktiskt är.

Poppy Cock. Det har varit Remembrance Day i England under helgen, därav de tysta minuterna och trumpetreveljerna, och de röda poppyblommorna på tröjor och kavajslag. Det är en minnesstund för de brittiska soldater som fallit i militärtjänst. Det där har blivit lite kontroversiellt inte minst för James McClean, irländare i West Brom, som inte vill bära symbolen. Det här med brittiska militära insatser betyder naturligtvis olika saker för olika personer. Det borde inte vara kontroversiellt kan tyckas men blir det ändå. Själv tycker jag det ger ett märkligare intryck när spelare från Irland, Argentina, Serbien, Tyskland, Spanien och så vidare bär symbolen. Jag tvivlar på att det betyder något speciellt för dem, men som vanligt så tillmäts ofta tomma gester större betydelse än substans.

Hot Spurs. Hade Tottenham haft ett något större inslag av killer instinct så hade de vunnit kvällens Londonderby mot Arsenal, en matchbild som de i grova drag kontrollerade på ett imponerande sätt på bortaplan. Men försprånget höll sig vid ett mål vilket gav Arsenal möjlighet att hitta en kvittering. Taktiskt dock en väldigt väl genomförd match av Tottenham, ett väldigt stabilt defensivt spel kombinerat med ett intelligent anfallsspel. Taktiskt slår inget lag i ligan Tottenham på fingrarna just nu.

:::

FÖR ÖVRIGT

”Call me Snake!” – Fabian Delph med lätt typisk comeback från skada på Villa Park av alla ställen.

David Moyes får sparken från Real Sociedad ikväll säger pratet.

Första torsken för Jürgen Klopp. Stundtals dock riktigt bra spel av Liverpool och visst har stämningen återvänt till Anfield.

FA-cupens första ordinarie omgång har spelats under helgen – största överraskningen att Salford besegrade ligalaget Notts County.

Jürgen Klopp: ”When Palace scored I saw many people leave. I felt very alone in this moment.” YNWA. Mer än bara ord?

Peter Hyllman

Ospektakulärt men alltmer stabilt Tottenham kan göra Arsenal och Man City sällskap i titelstriden

Det var några år sedan. Andre Villas-Boas var manager i Tottenham och Gareth Bale var kvar i klubben. Tottenham andades positiva tankegångar och Villas-Boas vågade sig på att kommentera närmaste konkurrenten Arsenals situation som att de befann sig i en negativ spiral. Ett uttalande som Arsenal sedan dess av lätt insedda skäl har gottat sig åt.

Att det blev på det viset är med all sannolikhet det tydligaste argumentet för så kallad stabilitet man kan finna. Arsenal har hela tiden haft Arsene Wenger och den tryggheten som sådan stabilitet medför att falla tillbaka på. Tottenham och Daniel Levy dröjde inte länge med att byta manager ett flertal gånger och det momentum klubben höll på att bygga upp gick upp i rök.

Det kan med den klokhet som bara eftertanken har att erbjuda vara lätt att glömma bort att det faktiskt fanns goda skäl till optimismen runt Tottenham, som under två säsonger slutade bland de fyra bästa. Spelare som Gareth Bale, Rafael van der Vaart och Luka Modric gav riktig stjärnprofil till Tottenham och spelet kunde många gånger hålla en riktigt hög nivå.

Tottenham i nuläget har inte riktigt samma stjärnstatus. Visst finns där erkänt skickliga spelare som Harry Kane, Christian Eriksen, Erik Lamela, Moussa Dembele och Toby Alderweireld men Tottenham av idag känns trots det mer anonymt och mindre spektakulärt. Karaktären är mer av kollektivt lagbygge än av individuell stjärnglans.

Men det har också börjat producera alltmer stabila resultat än vad det tidigare mer stjärnsprudlande laget gjorde, som kunde varva enastående matcher ena veckan med poängmässiga bottennapp följande vecka. Tottenham var tröga i starten den här säsongen, men har inte förlorat en ligamatch sedan premiären och börjar sakta men säkert smyga sig uppåt mot de fyra topplatserna.

Inte lika spektakulära men mer stabila. Mauricio Pochettino har fått vad i princip ingen manager i Tottenham har fått innan honom, tid på sig att forma sitt lag. Det var också ett vinnande drag av Tottenham att inte bara hämta honom från Southampton utan också anställa Paul Mitchell, den ansvarige för att värva spelare, som jobbade med Pochettino i Southampton. Att Tottenham backar något från de allra mest feberhetsiga drömmarna att nå Champions League har säkert också gett Pochettino mer tid än vad han annars hade fått.

Det har blivit många oavgjorda matcher under säsongen för Tottenham som dock har börjat bygga upp ett momentum under senare veckor. Om de oavgjorda matcherna mer konsekvent kan börja förvandlas till vinster så kommer inte Tottenham bara att kunna ta en av de fyra första platserna, utan faktiskt bli en outsider till ligatiteln.

Ett av Mauricio Pochettinos medvetna val har varit att försöka bygga Tottenham bakifrån och på en stabil defensiv. I det avseendet har Toby Alderweireld varit en av den här säsongens mest framstående värvningar, och omplaceringen av Eric Dier som defensiv mittfältare har även det skördat stora framgångar för Tottenham.

Också i det avseendet finns en tydlig skillnad mellan ”gamla” Tottenham och dagens Tottenham. Tottenham för fem år sedan var ett i huvudsak framtungt lag med stjärnorna och de främsta spetskvaliteterna offensivt, men man hade inte samma stabila grund att stå på defensivt som övriga topplag inom den engelska fotbollen.

Dagens Tottenham kan å andra sidan anklagas för att vara något för baktungt med en ibland energilös offensiv. Harry Kane har haft svårt att replikera formen från förra säsongen, även om målskyttet har börjat lossna. Christian Eriksens skada kom olägligt för Tottenham i säsongsinledningen. Heung-Min Son ser ut att kunna bli ett värdefullt tillskott och Erik Lamela ser till sist ut att börja kunna få ut sin stora potential i Tottenhamtröjan.

Bortaderbyt mot Arsenal blir den här säsongens hittills största kraftprov för Tottenham som lag, och inte minst för Pochettinos taktik och spelidé. Arsenal och Man City är på sina respektive hemmaarenor ligans två just nu svåra lag att stå emot spelmässigt. Tottenhams defensiva system går dock ut på att stressa och pressa motståndarna, något som normalt sett brukar passa Arsenal illa, som brukar föredra tid och utrymme med bollen.

Emirates, Arsenals kollektiva och individuella skicklighet, Tottenhams psykologiska underläge i derbymentaliteten är faktorer som samtliga talar till Arsenals fördel i den här matchen. Ska Tottenham kunna få ut något av matchen så måste de visa tålamod defensivt och framför allt undvika misstag och koncentrationstapp, men också ha offensiva spelare som tvingar Arsenal att lägga energi på sin egen defensiv.

Det är nästan exakt fem år sedan som Tottenham lyckades vinna mot Arsenal på Emirates. Då vände man ett 0-2-underläge till 3-2-seger genom mål av bland andra Bale och van der Vaart. Lyckas Tottenham vinna idag, eller undvika förlust, visar man inte minst att lagets spelidé börjar ge resultat, men också att de övriga lagen i titelstriden snart kommer få sällskap.

Inte genom att vara spektakulära, men genom att vara stabila.

Peter Hyllman

Lördagsgodis med sju punkter om sju matcher

Dags för den tolfte ligaomgången för säsongen. Tillika den sista omgången innan vi återigen tar paus för ett av dessa ständigt återkommande och alltid lika enerverande landslagsuppehåll. Den här gången finns det kanske lite extra intresse med det för svenska fotbollssupportrar men i övrigt är det mer meningslöst än någonsin tidigare med träningslandskamper på de flesta håll som mer eller mindre ingen bryr sig det minsta om.

I och med att det är landslagsuppehåll betyder det att det inte är någon fotboll på måndag. Tre godbitar har sparats till söndagen. Närmare bestämt Fabian Delph som (teoretiskt) återvänder för att bli utbuad av Villa Park när Man City kommer på besök. Jürg… förlåt Liverpool ska försöka bräcka Crystal Palace på Anfield. Och inte minst naturligtvis Norra Londonderbyt mellan Arsenal och Tottenham.

Den matematiskt snabbtänkte kommer då snabbt fram till att vi har sju matcher att se fram emot under denna lördag. Om dessa sju matcher finns en hel del att säga, men jag nöjer mig med att uttrycka i följande sju punkter om dessa sju matcher:

Bournemouth v Newcastle. Mycket intressant möte under den tidiga lördagsmatchen. Båda lagen håller till i tabellens nedre regioner. Bournemouth, som jag anar kommer börja få rejäla problem i tabellen från och med nu, kommer inte kunna räkna med att plocka alltför många poäng på bortaplan eller mot ligans bättre lag. Ska de ha någon chans att hänga kvar i Premier League så är det alltså via trepoängare på hemmaplan i sådana här matcher. Viktigt att de tar sina chanser.

Leicester v Watford. Jamie Vardy har gjort mål i åtta raka ligamatcher och den stora frågan inför den här matchen är rimligtvis om han kan öka på till nio mål på nio matcher. Det har gjorts vissa jämförelser mellan Vardy och Harry Kane, som om Vardy vore denna säsongens Kane. Men Vardys imponerande jämnhet och att han har jobbat sig den långa vägen upp talar enligt mig till hans fördel i en sådan jämförelse. Leicester kommer behöva honom, de ligger högt upp i tabellen men har också haft tämligen beskedligt spelschema. Det kommer att ändras drastiskt under november och december.

Man Utd v West Brom. Louis van Gaal går ut på presskonferensen innan matchen och uppmanar fansen att inte bua åt spelarna utan istället bua åt honom. Vilket väcker den naturliga frågeställningen om han verkligen är så verklighetsfrånvänd att han faktiskt inte förstår att det redan är åt honom som fansen buar. Dagens matchbild kommer bli smärtsamt välbekant, med en motståndare som kommer ligga lågt, samlat och organiserat i defensiven, och Man Utd med ett tempo i sitt passningsspel och anfallsspel som ett League Two-lag skulle ha lätt att försvara sig mot.

Norwich v Swansea. Swansea gjorde en flygande start på den här säsongen men har sedan dess hamnat i en ganska rejäl svacka. Vinsten mot Aston Villa i förrförra omgången visade mest att de mötte ett lag i en ännu djupare svacka, och i matchen mot Arsenal senast var Swansea tämligen beskedliga. Mest oroande för Swansea bör vara att deras offensiv har tappat det mesta av den fart, kreativitet och självförtroende som präglade säsongsinledningen.

Sunderland v Southampton. Det fanns både bra och dåliga tecken i matchen mot Everton för Sunderland. Å ena sidan var det väldigt positivt att samla sig och hämta upp 0-2 till 2-2 på bortaplan. Å andra sidan var det defensiva sammanbrott som följde på denna upphämtning allt annat än positivt. Dags för Sunderland att visa om de har lyckats rensa bort den upplevelsen ur sina system och dags för Sam Allardyce att visa att derbysegern mot Newcastle inte var någon tillfällighet.

West Ham v Everton. En på förhand mer fascinerande match än vad man kanske hade gissat inför säsongen. Båda lagen har imponerat under säsongens första tredjedel, inte minst då så klart West Ham vars status var något oklar inför säsongen men som har chockat flertalet storklubbar så här långt. Båda lagen jagar just nu europeiska cupplatser och en plats på tabellens övre halva, och kanske kan den här matchen visa vilket av lagen som har bäst förutsättningar att lyckas i den jakten.

Stoke v Chelsea. Återkomsten till brottsplatsen känns det lite som. Chelsea var i Stoke alldeles nyligen och fick då respass ur Ligacupen. Nu blir det ännu ett tufft möte med Stoke som har haft det märkligt svårt att puttra igång i ligan den här säsongen. Man gör det utan José Mourinho som är portad från arenan efter sitt uppträdande under matchen mot West Ham. Märkligt läge minst sagt i en match där det alltjämt spekuleras i om det kan vara Mourinhos sista med Chelsea. Chelsea har dock visat tydliga tecken på att liket trots allt lever under sina senaste matcher, och kanske är det här matchen som blir vändpunkten i deras säsong.

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

LINHEM: Inför fredagskvällens rivalmöte mellan Nottingham och Derby

Det finns lag som heter Derby, det finns derbyn där folk spelar på hästar och dricker mint juleps, det finns derbyn där tjejer tacklar varandra på rullskridskor, och så finns det derbyn som är fotbollsmatcher.

Enda sedan den etymologiska ursprunget av “derby” som fotbollsuttryck har det varit oklart inom vilka parametrar man kan kalla en match för ett derby. Det finns stadsderby, det finns regionala derbyn, det finns nationella derbyn, och en del internationella matcher som kallas för derbyn. Vänta bara tills vi spelar derbyn mot Mars och någon kalenderbitare påpekar att bara matcher mellan lag på jorden är “äkta” derbyn.

Man skulle kunna bedöma derbyn som man bedömer porr, “you know it when you see it”, eller likt regionalt specifika maträtter (“Egentligen är det den ryska champagnen som är den äkta champagnen“) bara tillåta något kallas för derby ifall det uppfyller vissa, lokala eller traditionella, krav. I vilket fall kommer det alltid finns plats för oss som vill kalla matcher mellan Norwich, Tottenham, eller Newcastle för “Ruel Fox-derbyn”.

Vad detta extrainsatte-inlägg – efter tisdagens inlägg om hur fel det går i Leeds kan man kalla detta för en Clough-vecka på bloggen – handlar om är fredagens match mellan Nottingham Forest och Derby County som kan kallas för både “East Midlands-derby” och “The Brian Clough Trophy”. Särskilt då man sedan 2007 faktiskt delar ut en trofé till vinnaren.

Nottingham Forest

Jag undrar ofta vad som krävs för att Nottingham ska nå Premier League. De har konsekvent ett bra lag av uppskattade spelare och deras managers är alltid kända namn som haft tidigare framgångar. De brukar inte sparka flera managers på en säsong likt många andra i The Championship. De har nått playoff två gånger de senaste sju säsongerna; lika många gånger som man slutat på 19:e plats under samma period.

Halva managerengland (vilket inkluderar Skottland) har försökt med Nottingham Forest. Usual suspects som Gary Megson, Steve Cotterill, Joe Kinnear, och Alex McLeish. De har försökt med gamla Forestspelare som Stuart Pearce, Paul Hart, David Platt, Colin Calderwood, och nuvarande managern Dougie Freedman. De har försökt med managers som försöker spela “fin fotboll” med Sean O’Driscoll och Steve McClaren.

Och de har försökt med Billy Davies två gånger trots att alla inom klubben verkar hata honom och att han hellre umgås med sin fårhund uppe i de skotska högländerna. Jag kanske hittade på fårhund och de skotska högländerna för att jag ofta tänker på Billy Davies men det var en rejäl konflikt att Billy Davies pendlade till Nottingham från sitt hem i Skottland. Och med tanke på att inga människor verkar gilla Billy Davies antar jag att han har en hund.

Nu efter 15 omgångar ligger man på 19:e plats, där man som sagt är hemmastadd, och antagligen är Dougie Freedman ute på tunn is. Laget saknar Britt Assombalonga, vars skada sänkte deras starka start ifjol, som är fortsatt borta tills februari, åtminstone, och fjolårets stjärna Michail Antonio såldes till West Ham och honom har Slaven Bilic sparad i en frysbox någonstans.

Frågan är om Dougie Freedman fortfarande är kvar och får tid för att, enligt honom, “implementera sin långsiktiga plan” eller för att ägaren Fawaz Al-Hasawi helt enkelt inte bryr sig längre. Att man fortfarande är under transferembargo (får ej köpa spelare) skulle peka på att han tröttnat på sin leksak. Det som talar för att det kanske finns guld i Forest är att Forest har en del tilltalande statistik.

De leder nämligen ligan i flest avslut per match och är fyra i skott på mål. Möjligt kan de förstås ta alldeles för dåliga skott men med Assombalonga eller en kontinuerligt bra anfallare brukar 16 avslut per match resultera i bättre än elva mål på 15 matcher. Mittbacken Matt Mills är med två mål deras bästa målskytt denna säsongen, delat med Antonio som lämnat i augusti. De har ingen anfallare som varit frisk eller värvad tillräckligt tidigt för att ha spelat fler än tio ligamatcher.

Tills Assombalonga kanske kan spela i slutet av säsongen är förhoppningen att Nottinghams anfallare åtminstone ska kunna vara lika effektiva som genomsnittet. Då skulle Forest kunna vara att räkna med under säsongens andra halva. Jag är dock orolig över att deras anfallare är kända målsumpare som Chris O’Grady och Ryan Mendes; en välkänd skaderisk som Dexter Blackstock; en tonårig Tyler Walker; Jamie Ward som inte är någon utpräglad anfallare; och Nelson Oliveira som är en portugisisk anfallare.

I ett derby mot Derby kan allt hända men tills Nottingham är friska, jag vill inte ens prata om Andy Reid och Chris Cohen, får man förlita sig på tur eller att Dougie Freedman kan konvertera målsumpare. Freedman var trots allt Forest bästa målskytt under deras senaste säsong i PL.

Derby County

Derbys inledning var inte som förväntat och Derbyfansen insisterande på att Paul Clement var rätt man men saknade rätt spelare. Jag skrev längre om Derbys värvningar i september.

Kortfattat kan man säga att Derby köpte två av förra säsongens bästa innermittfältare, Bradley Johnson och Jacob Butterfield, för att ersätta Will Hughes och vad som en gång var dunderdynamiska Craig Bryson. Man köpte också loss Tom Ince för en avsevärd summa.

Sedan transferfönstret stängde har Derby spelat tio matcher, varav man vunnit åtta och spelat två oavgjorda. Man har under den perioden gjort näst flest mål (18) och släppt in näst färst mål (5).

Chris Martin, som rättmätigt petat Darren Bent, har gjort sex mål under denna perioden och äntligen efter sin skada sett ut som sig själv igen, vilket är divisionens mest dominanta centerforward. Tom Ince gör faktiskt mål på sina skott numera och har långsamt börjat med vad vanliga dödliga kallar för “passa” och dessutom är Johnny Russell lysande. Johnny Russell må vara det tredje hjulet i Derbys anfallshydra men han är perfekt som ytteranfallare numera. Hade skottar tillåtits i Barcelona hade Johnny Russell kunnat spela i en “Pedro/Sanchez-roll” utan att göra bort sig.

Derby har ingen glamourös backlinje. De spelar Keogh tillsammans med Shackell i mittförsvaret och ibland får även Chris Baird eller Stephen Warnock spela. Men både Cyrus “The Virus” och Craig Forsyth har återfunnit tillräckligt med form för att Clement ska kunna spela offensiva ytterbackar utan att börja gråta blod.

Det beror också mycket på att mittfältsankaret George Thorne för första gången på nästan två år är helt frisk. Enligt Whoscored har han varit Derbys bästa spelare och leder laget överlägset i tacklingar per match (3.8). Det hjälper också att man i Bradley Johnson har en faktisk tvåvägsmittfältare.

Chansen till ytterligare förbättring finns i den tredje centrala mittfältsrollen där Butterfield inte varit lika framstående när han inte får lika mycket boll och Jeff Hendrick har varit något av en besvikelse men brukar å andra sidan alltid vakna på våren eller när han måste peta någon som är bättre.

För er Villafans kan också nämnas att Weimann fortsatt kan vara briljant som inhoppare men lika delar frustrerande. Scott Carson har haft en ganska bra säsong för någon som la handskarna på hyllan och försökte öppna ett hotell i Turkiet för snart fem år sedan. Eller så spelade han för Bursaspor i ett par säsonger innan han satt på bänken i Wigan.

Jag vet ännu inte om Clement kan ta Derby till Premier League men än så länge har han åtminstone lyckats återuppliva det Derby som ledde ligan under långa perioder ifjol. Kanske kvaddar han inte i sista kurvan likt McClaren gjorde ifjol.

:::

Nottingham Forest-Derby County, 20.30 på fredag kväll. Jag tror Derby vinner med ett sent uddamål.

/Peter A. Linhem, @Linhem på twitter dot com

Peter Hyllman

Psykologiskt för Arsenal, politiskt i Chelsea och parodiskt av QPR

Allt att vinna var en av utgångspunkterna inför Arsenals match mot Bayern under onsdagskvällen.

Nu blev det å andra sidan inget vunnet alls. All poängchans mot Bayern tog slut ungefär en halvtimme in i matchen. Om det fanns inget att säga, Bayern var det betydligt bättre laget.

Länge fanns dock förhoppningar om att kvällen skulle kunna visa sig bli lyckad för Arsenal. Dinamo Zagreb ledde nämligen länge borta mot Olympiakos, vilket skulle förbättra gruppsituationen rejält för Arsenal. Men Olympiakos vände och skulle vinna med ett mål i matchens slutminuter.

Ridå för den kvällen. Därmed återstår bara en hail mary för Arsenal att ta sig till slutspel. De måste vinna mot Zagreb i nästa omgång samtidigt som Bayern slår Olympiakos. Sedan måste man vinna med minst två mål borta mot Olympiakos i sista omgången.

Omöjligt? Nej. Svårt? Mycket. Mest oroväckande för Arsenal borde dock vara Bayerns möjlighet att spela bort Arsenal från slutspel genom att släppa en poäng till Olympiakos i nästa omgång.

Ingenting att förlora var den andra utgångspunkten.

Den utgångspunkten går i efterhand att ifrågasätta sett till hur matchbilden och målsiffrorna utvecklade sig. En bortamatch mot Bayern München blir alltid tuff men man vill alltid som lag undvika förnedring.

Det följer en psykologisk kostnad med att åka på käftsmällar som 1-5 mot i det här fallet Bayern. En sådan kostnad kan spilla över på säsongen som helhet, vilket Arsenal fått erfara tidigare efter tunga förluster mot Man Utd, Chelsea med flera.

Det har gjorts en poäng av Arsenals starka lagsammanhållning och hur spelarna jobbar för varandra också i motgång. Men från och med 0-2 igår kväll så var det ett demoraliserat Arsenal som visade upp sig, med spelare som inte i alla lägen tog jobbet för laget.

Där finns alltid den mentala tillflykten att många viktiga spelare var skadade för Arsenal. Men det kommer ändå bli viktigt för dem att visa inte minst för sig själva att det var en engångsföreteelse, ett olycksfall i arbetet.

Med derbyt mot Tottenham på söndag så lär de sättas på prov tämligen omgående dessutom.

:::

Det råder en känslig stämning på Stamford Bridge.

Stödet för José Mourinho bland Chelseas supportrar gick inte att ta miste på inför och under matchen mot Dynamo Kiev. En match som höll på att ta en ände med för Chelsea alltför bekant förskräckelse avgjordes dock i slutskedet genom en snygg frispark av Willian.

Mourinho själv såg nästan lite tagen ut. Han visade sin uppskattning för stödet vilket är ett annat sätt att säga att det är ett stöd han förmodligen känner sig tacksam över. Det är ett stöd han behöver.

Att som utomstående sia om det politiska spelet i Chelsea är svårt. Någon tillfällighet känns det dock inte som när ”bekanta” till Mourinho yttrar sig i media om att Mourinho förutsåg Chelseas problem redan i slutet av förra säsongen och uppmanande klubbledningen att värva spelare som Gareth Bale, Raheem Sterling och John Stones.

Vems är felet? Vilka bär ansvaret? Klubbledningen har redan konstaterat sin uppfattning att Mourinho har tillgång till de spelare han behöver för att få laget att prestera bättre. I det narrativ som Mourinhos ”bekanta” för fram ligger ansvaret hos klubbledningen som i nonchalans valde att inte förstärka och förnya.

Två konkurrerande verklighetsskrivningar således. Vilket brukar vara ett tecken på att två parter förbereder sig för att gå skilda vägar.

:::

Okej. Så här. QPR går upp i Premier League med Neil Warnock som manager. Sparkar Warnock efter ett halvår. Anställer Mark Hughes, sparkar Hughes efter mindre än ett år. Anställer Harry Redknapp, Redknapp avgår mitt under brinnande säsong. QPR provanställer Chris Ramsey under resten av säsongen, och anställer honom tillsvidare i somras. QPR återanställer samtidigt Neil Warnock som ”rådgivare”. QPR sparkar Ramsey i början av november, och utser Warnock till tillfällig manager.

En gång i tiden påstods QPR ha en four-year plan. Nu för tiden känns det mest som om QPR har four plans a year.

:::

Dags för både Tottenham och Liverpool att börja vinna i Europa League ikväll om de hade några planer på att försöka ta sig till slutspel. Lång resa till Ryssland för Liverpool. Och Mauricio Pochettinos hårda ord till sina spelare efter förra matchens förlust mot Anderlecht borde tvinga fram en bättre prestation den här gången.

Peter Hyllman

Allt att vinna och inget att förlora ikväll för Arsenal - mot en oroad Guardiola

Givet att den första omgången gick som den gick för de båda Manchesterlagen så känns det lite märkligt att båda lagen efter fyra omgångar har spelat sig riktigt nära slutspel. Man City säkrade definitivt slutspel med sin vinst borta mot Sevilla igår kväll, samtidigt som Man Utds vinst tillsammans med övriga resultat innebär att de har minst ena benet i slutspel.

Det var inte minst en imponerande uppvisning av Man City som gjorde vad som förmodligen måste betraktas som deras bästa match i europeiskt cupspel i modern tid. Sevilla är tufft motstånd men visade sig också vara öppna för Man Citys offensiv på ett sätt som man hade skäl att misstänka. Man Citys öppning av matchen, och hur man därefter stängde matchen i andra halvlek, visar på att laget nu har börjat hitta rätt i Europa.

Därmed har man slagläge på gruppsegern. Oavgjort borta mot Juventus räcker i nuläget om man samtidigt vinner på hemmaplan mot Mönchengladbach i sista omgången. Sevilla ser dock ut att än en gång få erfara att det är en väldigt stor skillnad mellan Champions League och Europa League.

Chelsea tar sig ikväll an en uppgift som på sätt och vis speglar Man Utds från igår. Efter att ha spelat oavgjort i första mötet på bortaplan mot gammalt sovjetiskt motstånd så har man lagt upp för att en vinst på hemmaplan ska bana vägen för avancemang i gruppspelet. Precis som det emellertid var med mycket möda och stort besvär för Man Utd mot CSKA Moskva så lär det kunna bli detsamma för Chelsea mot Dynamo Kiev.

Ändå så var det en match Man Utd bara skulle vinna, och på samma sätt är det självklart också en match som Chelsea bara ska vinna. Allt annat är att betrakta som ett hejdundrande fiasko. Och ett sådant fiasko undrar jag om José Mourinho faktiskt överlever.

Att det är spänt i Chelsealägret inför matchen syntes inte minst på John Terry under tisdagens presskonferens. Där skickade han bland annat iväg en rejäl bredsida mot Robbie Savage, vars kritik han sade sig strunta i då Savage bara spelat på låg nivå. Inte så värst låg i och för sig, och att reagera på det viset är ju ett märkligt sätt att visa att man struntar i något.

Däremot kommenterade Terry klokt det här ryktet om en Chelseaspelare som ska ha sagt att han hellre förlorar än vinner under José Mourinho. Det är knappast en inställning som hade accepterats i ett omklädningsrum där spelare vill vinna fotbollsmatcher. Det är en orimlig attityd i ett fotbollslag som för att vara det minsta realistisk skulle förutsätta att hela laget var av samma inställning, och då är det inte längre fråga om någon enskild spelare.

Svettigt värre lär det bli för Arsenal ikväll. Bayern München på bortaplan kan mycket väl vara fotbollens svåraste uppgift just den här hösten, och de lär möta ett revanschsuget motstånd. Arsenal måste samtidigt göra det med ett besvärligt skadeläge där inte minst Hector Bellerins frånvaro riskerar bli ordentligt märkbar.

Arsenal har dock hjälpt sig själva med vinsten mot Bayern på hemmaplan i förra omgången. De kan nämligen förlora kvällens match utan att utgångsläget vad gäller slutspel egentligen förändras så mycket. Att Arsenal vinner och Olympiakos förlorar i den femte omgången känns tämligen självklart, och i så fall handlar det fortfarande om en avgörande måstematch i sista omgången borta mot Olympiakos.

Skillnaden i det läget är att Arsenal måste vinna matchen med två mål, vilket självklart är ett tuffare utgångsläge och ett resultat som Olympiakos naturligtvis kan spela på. En poäng mot Bayern ikväll eller att Olympiakos mot förmodan tappar poäng mot Dinamo Zagreb på hemmaplan skulle alltså kunna visa sig guld värd.

På ett lite märkligt sätt är den här Champions League-kvällen alltså ganska befriad från press för Arsenal. De har i själva verket ingenting att förlora, men de har desto mer att vinna.

Motiverade borde de åtminstone vara. Inte minst efter att ha lyssnat på Pep Guardiolas försnack där han beskrev Arsenal som ett långbollande fotbollslag som parkerade bussen och skickade upp långbollar på Olivier Giroud. Det visar kanske mest på hur förlusten sved för Guardiola. Arsenal långbollade knappast mot Bayern men ställde däremot om med snabba kontringar, och Giroud var inte ens på planen innan den 74:e minuten.

Guardiola borde rimligtvis vara lite orolig över att den taktik som fungerade så väl för Arsenal på Emirates, de skapade betydligt fler riktigt farliga målchanser än Bayern utöver målen, mycket väl lämpar sig för att vinna även på Allianz Arena. Således försöker han spela på Arsene Wengers och Arsenalspelarnas stolthet för att mer eller mindre medvetet öppna sig mer ikväll.

Arsene Wenger har väl å andra sidan fällt tillräckligt många kommentarer själv om motståndares antifotboll för att gå på den enkla.

Peter Hyllman

LINHEM: 11 frågor om Leeds, Steve Evans och Massimo Cellino

Leeds ligger för närvarande på 19:e plats i The Championship, de har nyligen anställt Steve Evans (två brunstiga vildsvin i en sliten kavaj), och Leeds ägare Massimo Cellino är för andra gången på kort tid avstängd från att äga en Football League-klubb efter ytterligare åtal.

Detta kan förstås läsas som att allt är som vanligt i Leeds där Cellino, under perioder av stiltje, tvingar praktikanter att starta de strategiskt utplacerade vindmaskinerna. När Neil Redfearn fick sparken var han trots allt den fjärde Leeds-managern att få sparken – och vars livlösa kropp slängts på den eviga managerbranden i utkanten av Cagliari – sedan starten av förra säsongen.

En ytterligare belägenhet som fört Leeds till framkanten av diskussionen är att ett supporterkollektiv försöker köpa ut Cellino från klubben. Det är möjligen gryningen för en ny Leeds-era vi befinner oss i och det är upp till er trogna Football League-reporter, som i själen spenderar dagarna på Port Vales träningsanläggning och kvällarna med att förklara till närmaste bartender hur Di Matteo’s WBA var min motsvarighet till 1970-talets holländska landslag, att fråga sig de viktiga frågorna om Leeds. Särskilt då Big Boss Man-PHy för tillfället är upptagen med att söka igenom universitetsbibliotek efter den italienska kokbok, skriven av en ockult Serie B-manager på 1980-talet, som van Gaal hämtar alla sina taktiska ideér ifrån; dessutom hatar han Leeds.

Denna oheliga Bermuda-treenighet av Leeds, Steve “Mr. Creosote” Evans, och Massimo Cellino är svår att förstå och jag ska ödmjukt försöka besvara många, om inte alla, frågor som uppenbarar sig.

(1) Är Leeds spelartrupp bra nog?

Bra nog för nedre halvan? Absolut. Bra nog för Premier League? Nej. Bra nog för att konkurrera om playoff-platser med en bra manager? Kanske.

De Leeds-supportrar som läst vad jag sagt och tippat dem de senaste säsongerna lär ha börjat spendera sin tid på viktigare saker för länge sedan. Men även om jag i flera säsonger har tippat Leeds att sluta på nedre halvan så tror jag inte laget är så dåligt.

Visst, säsongen 2010-11 är den senaste säsongen som Leeds slutade på övre halvan (sjua) i The Championship. De har de följande säsongerna slutat: 14:e, 13:e, 15:e, och 15:e. Men jag kan ändå förstå Leeds-supportrar som varje säsong tror att de kan konkurrera. Det har varje säsong funnits tillstymmelser till lagkemi och ljuspunkter i form av individuella stjärnor som gjort att man skulle kunna föreställa sig en verklighet där Leeds under rätt manager är bra nog att konkurrera om en playoff-plats.

Problemet är det att även ifall The Championship är ett absurt auktionshus där vinnaren ofta inte är den ryska oligarken som köper all modern konst utan snarare den sparsamme äldre herren som var den enda budgivaren för en kontraktslös ytter från Bristol, så är det inte riktigt ett lotteri. Dina vinstchanser blir inte bättre bara för att man är med och så länge Leeds har en undermålig ägarsituation kommer de inte bli betydligt bättre. Antagligen räcker det inte heller bara med att supportrarna tar över.

Vad jag försöker säga är att om inte Leeds vore Leeds skulle jag kunna se dem vara bättre än de har varit denna och de senaste säsongerna.

(2) Är Leeds världens enda klubb vars ägare och manager både har blivit dömda för skattebrott?

Antagligen. Harry Redknapp är trots allt en fri man och få vet om Portsmouths många tidigare ägare faktiskt fanns på riktigt, vilket försvårar de flesta länders rättsliga process.

(3) Fick Lucy Ward sparken på felaktiga grunder?

Troligt. En längre text om den storyn får ni här men kortfattat kan man säga att Lucy Ward, en före detta spelare för Leeds och Doncaster Belles, är en fotbollsklubbs motsvarighet till en studie-och yrkesvägledare. Tror jag, enligt vissa ställen var hon en “welfare officer” och enligt wikipedia var hon “Head of Education and Welfare” för Leeds Akademi. I vilket fall har hon haft jobbet i 17 år, hålls högt av klubbens akademiprodukter, och är omtyckt nog av klubblegendarer att få spela i Lucas Radebes avskedsmatch. Dessutom är hon tillsammans med Neil Redfearn som länge haft olika roller inom Leeds organisation och tills nyligen var han Leeds-manager.

Fick hon sparken för att hon var tillsammans med Neil Redfearn och för att Cellino är barnslig nog att sparka någon på grund av deras privatliv? Väldigt troligt.

(4) Är Evans en bättre manager än Redfearn?

Kanske. Det intressanta är att vi har ett svåröverträffat scenario där två klubbar bytt managers rakt av. Evans (en giftig gas vars ostabila natur gör att den varje lördag eftermiddag tar mänsklig form) fick sparken av Rotherham; tog över Leeds. Redfearn fick sparken av Leeds; tog över Rotherham.

Det är inte precis exakta omständigheter men detta är heller ingen vetenskaplig studie; detta är en managerprövning. Dessa två managers kommande och tidigare resultat i Championship med dessa två klubbar kommer ge ganska bra resultat för att avgöra vem av de två som är den bättre managern.

Just nu leder nog Evans (utomjordisk farkost styrd av en antromorfisk kackerlacka) för att han höll kvar Rotherham i Championship medan Redfearn inte gjorde något speciellt som Leeds manager. Men om Redfearn kan hålla kvar Rotherham och Leeds blir kvar på ligans sista tredjedel kan pendeln svänga i Redfearns favör.

Tyvärr lär båda bli sparkade innan februari.

(5) Borde fler Leeds-banderoller säga “Sell-ino” istället för “Cellino Out”?

Självklart.

(6) Har Alex Mowatt den bästa vänsterfoten i Leeds sedan Ian Harte?

Vi får se men hittills har han haft flera matcher där han levererat assist ifrån fasta situationer. Få mänskliga fotbollspelare kan nå Harte-nivå för mig men Mowatt är åtminstone en spelare med en lysande, kirurgisk vänsterfot.

(7) Vad är skillnaden mellan Steve Evans och en uppblåst röd varmluftsballong?

Ballongen har åtminstone bra utsikt.

(8) Är Leeds ett ungt lag som bör bli bättre?

Ja, om man tror att unga lag automatiskt blir bättre. Leeds har gott om unga spelare som spelat i de flesta matcherna denna säsongen men deras bästa spelare är antagligen Sol Bamba, 30 år. Liam Cooper bredvid honom verkar ha blivit bättre av att slippa vara lagkapten och Charlie Taylor ser ut att vara en bra vänsterback och inte bara en ny Aidy White. Mowatt och hans vänsterfot uppskattar jag men blott 18-åriga Lewis Cook är nog en mer komplett spelare eller bara bättre defensivt.

Sam Byram verkar vara tillbaka på den låga nivå han spenderade säsongen 2013-14 men å andra sidan har han snarare spelat ytter istället för högerback. Chris Wood har gjort fem mål på 13 matcher vilket inte är dåligt då dessutom super-sub Mirko Antenucci gjort fyra mål men det är nio av de tolv mål som Leeds gjort totalt. Förhoppningsvis får Jordan Botaka mer speltid och förhoppningsvis är han mer än någon som bara ser bra ut på Youtube.

(9) Hur ser Leeds ut taktiskt?

Är det taktiska fel som gör att man gjort så få mål eller saknar man någon som skapar chanser? Av vad jag har sett skulle jag säga båda. Oftast spelat med en ensam anfallare trots att bara deras anfallare gör mål och med ett överbefolkat mittfält som saknar en uttalad offensiv mittfältare.

Under Steve Evans (som är hur Brian Clough föreställde sig Don Revie i sina mardrömmar) har man dock gått över till två renodlade anfallare, ofta spelat Lewis Cook ute på kanten, petat Mowatts vänsterfot, flyttat ner Byram till högerback, och antagligen spelat fler långbollar.

(10) Varför pratar Steve Evans om Steve Evans i tredje person?

“Steve Evans doesn’t lie in bed and dream. I’m a realist.” – Steve Evans (påhittat monster som Boston United-supportrar använder för att lära sina barn om girighet).

“It was a very emotional moment; to watch Steve Evans watch his chairman shed lots of tears and be very emotional knowing that we were going to formally part.” –  Steve “Hoggish Greedly” Evans, när han förklarade hur det var att lämna Rotherham.

Detta är något Peter A. Linhem, esq. frågar sig varje gång han kommer i takt med detta bisarra fenomen. Varför någon utanför ett litterärt sammanhang skulle tala om sig själv i tredje person är otänkbart för till exempel Peter A. Linhem, en ödmjuk person som knappts ens existerar i första hand. Kan det bero på att personer likt Steve Evans (en levande gulsnögubbe) ser sina ord uppenbara sig framför honom som citat i sin lokala tidning eller för att det blir lättare att googla sig själv när man säger sitt namn i varannan mening? Frågar ni Peter A. Linhem, som borde skrivas A. Peter Linhem om han förstod namnregler bättre, beror det på väldigt stark narcissism eller ett begränsat vokabulär som mestadels består av sitt eget namn och intim kännedom av alla pajrätter det brittiska köket erbjuder.

Det är möjligt att Peter A. Linhem, vars liv är löst baserat på Griffin Dunne’s karaktär i Scorseses film After Hours, aldrig kommer komma underfund med tredje person, Steve Evans (Redknapp och Allardyce’s kärleksbarn och Tim Sherwoods elaka storebror), eller Leeds men Peter A. Linhem kan lova att han inte kommer sluta försöka. Om jag så måste kolla ännu fler Leedsmatcher denna säsongen.

(11) Slutar Leeds på 17:e plats?

Ja. Även om Cellino faktiskt inte sparkade Michael Brown på grund av hans tröjnummer, vilket ärligt talat är ett humant sätt att göra sig av med en demon som lever på gula kort, eller sålde Paddy Kenny av samma anledning så är det fortfarande tydligen ett otursnummer enligt någon italiensk tradition. Här skulle en mer småsint person säga något som att tråkig fotboll eller att vara extra gästvänlig mot domare också är en italiensk tradition, men inte jag.

:::

ÖVRIGT

Jag frågade förra månaden om ni läsare kunde nämna de nuvarande Premier League-spelarna som tidigare tillhört/spelat för Wimbledon. Flera kunde Kieran Gibbs och Jason Puncheon men ingen kunde Alex McCarthy (som tillhörde Wimbledons pojklag som tonåring) och Kelvin Davis som spelade tre hela säsonger i andradivisionen för Wimbledon och som varit i Southampton i snart tio år där han gjorde sin 300:e match i förra säsongens sista omgång.

The Championship

Brighton leder fortsatt och är obesegrade efter 14 matcher. Bakom ligger bekanta namn som Hull, Burnley, Middlesbrough, och Derby vars dekadenta värvningar har börjat betala av sig. Reading å andra sidan har tappat en del mark trots att Nick Blackman fortsatt leder skytteligan.

I botten av tabellen ligger inte Bolton sist längre och har värvat Shola Ameobi som ska komplettera Emile Heskey på topp för ett professionellt fotbollslag i 2015. Charlton sparkade Guy Luzon och på postern för den tidiga Jack Nicholson-filmen “Back door to Hell” kan man läsa vad som gäller bortom Luzon. Rotherham ligger jumbo vilket är rimligt. Alla tre nykomlingar är nu ovanför nedflyttningstrecket, fast med väldigt knapp marginal.

Efter två inledande förluster har nyblivna managern Lee Carsley lett Brentford till fyra raka segrar. Senast mot västra london-rivalen QPR. De har gjort 20 mål, släppt in 20 mål, och har 20 poäng vilket inte är avancerad statistik men väl symmetriskt.

League One

Walsall leder fortfarande League One tillsammans med Burton vilket är rätt otroligt. Dessutom ligger Coventry kvar däruppe och Bury, nykomling likt Burton, ligger sexa. Wigan och Millwall ligger också bra till men andra förmodade topplag som Barnsley och Swindon ligger under nedflyttningstrecket.

Nämnvärt är också att Swindon sparkade förra säsongens succémanager Mark Cooper och hans ersättare är Swindons ägare Lee Power. Hur långt det tar innan han väljer att spela sig själv också är ännu oklart. I liknande nyheter har också Doncaster anställt Darren Ferguson vilket är på tiden.

League Two

Trots att jag skrev om dem förra månaden leder Plymouth fortfarande League Two. Detta med fem poäng ner till Oxford (är Skeletor en bra manager?) och med hela sju poäng ner till Pompey på tredje plats. Accrington, Northampton, och Mansfield är oväntade topplag.

Yeovil och Dag & Red ligger sist, vilket är tråkigt om man gillar när gamla amatörklubbar tar sig ända till League One under visionära managers men sedan åtminstone håller sig kvar i League Two efter dessa managers lämnat.

Russ Wilcox, York ligger tredje sist, och Richard Ca£hMoney, Cambridge på 18:e plats, har fått sparken nyligen.

/Peter A. Linhem, @Linhem på Twitter

Peter Hyllman

Remi Garde har 100 dagar på sig att rädda Aston Villa kvar i Premier League

Nyheten började bekräftas under söndagen men under kvällen blev det alltså officiellt att Remi Garde blir Aston Villas nye manager. Garde var ett namn som förekom väldigt tidigt i diskussionen, men som kunde lösas först sedan det säkerställdes att Garde fick med sig en av sina önskade assisterande coacher från Frankrike.

Det är ett spännande val. Remi Garde är en av den europeiska fotbollens mer spännande yngre managers, med tre framgångsrika år i Lyon bakom sig där han nådde framgång genom offensivt spel och en satsning på unga talanger från de egna leden och omnejd. Garde var en av arkitekterna bakom ett nytt Lyon som reste sig ur ruinerna av det Lyon som dominerade fransk fotboll under 2000-talet.

Det är också ett riskabelt val. Aston Villa befinner sig rock bottom i Premier League med endast en vinst på de första tio matcherna, och endast en poäng på sina nio senaste. De grundläggande förutsättningarna för Aston Villa har inte förändrats, även om en ny manager förhoppningsvis kan göra mer med dem än vad Tim Sherwood mäktade med. Men i ett sådant utsatt läge är det en rejäl chansning att satsa på en manager utan någon som helst tidigare Premier League-erfarenhet.

Man måste dock respektera Aston Villas mod i att välja ett långsiktigt alternativ i linje med klubbens övriga arbete. Klubben vill uppenbart helst satsa på att utveckla unga och billiga spelare, och de har tämligen tydigt valt att fokusera på den franska fotbollsmarknaden. I Remi Garde väljer de en beprövad manager i det avseendet. Risken är emellertid att de har valt en långsiktig lösning för att lösa ett kortsiktigt problem.

Pröva tankeexperimentet att Aston Villa åker ur Premier League och hamnar i The Championship från och med nästa säsong. Det är kanske inte önskvärt men skulle inte behöva vara helt negativt om Aston Villa har räknat in den risken i anställningen av Garde, en möjlighet att bygga upp klubben och laget från grunden igen. Men har Aston Villa räknat med den risken eller räknar man med att Garde löser uppgiften? Är en omstart i The Championship något som Remi Garde själv skulle kunna tänka sig att vara med om?

Remi Gardes första stora uppgift måste bli att formulera en tydlig taktik och spelidé för Aston Villa. En stor förklaring till Aston Villas tunga svacka var Tim Sherwoods ständiga pusslande med både uppställningar och spelare. Garde måste ha gjort sin hemläxa, hitta en taktik som fungerar med tillgängliga spelare, sälja in spelarna på denna taktik, organisera försvarsspelet och framför allt hitta en fungerande offensiv – där laget är bland ligans sämsta.

Remi Garde var alltid en offensivt lagd coach med Lyon så mycket talar för att han har idéer på den fronten. Det är dock en väsentlig skillnad i att vara offensiv med ett Lyon i toppen av Ligue 1 än vad det är att vara offensiv med Aston Villa i botten av Premier League. Defensiven måste fungera om man vill hålla sig kvar i Premier League. Men Gardes offensiva ansats kan ändå bidra med hans andra stora uppgift.

Som är att få fart på Villa Park igen. Villa Park har varit en av de tuffaste och mest högljudda arenorna i Premier League, en arena även de största klubbarna kunde falla samman på under trycket. Holte End piskade upp en livfull atmosfär. Men under flera år har stämningen på arenan gradvis sjunkit och det har märkts i resultaten. På sina 80 senaste hemmamatcher har Aston Villa bara tagit 81 poäng, det vill säga i snitt oavgjort. Hittills den här säsongen har Aston Villa inte vunnit en enda match på hemmaplan.

Klubbens negativa spiral med ett antal märkliga managertillsättningar sedan 2010 – Gerard Houllier, Alex McLeish, Paul Lambert och Tim Sherwood – och en många gånger andefattig fotboll, inte minst offensivt, har påverkat stämningen runt klubben. En offensiv ansats från Remi Garde kan å ena sidan motivera och ingjuta mod i spelartruppen men å andra sidan också återföra energin och glädjen till Villa Park. En viktig faktor som kan bidra med ett antal bonuspoäng och kompensera för spelartruppens brister.

Det finns en något floskelbetonad ledarskapsmyt att en ny ledare har de första 100 dagarna på sig om han verkligen vill åstadkomma och genomföra positiv och varaktig förändring. I många fall är det i bästa fall en halvsanning men för Remi Garde och för Aston Villa kan det nog vara en trolig uppskattning. Remi Garde har 100 dagar på sig att få ordning på Aston Villa. Lyckas han spelar Aston Villa kvar i Premier League. Misslyckas han spelar Aston Villa i The Championship nästa säsong.

Ingen press.

Peter Hyllman

Gästblogg: Premier Leagues starkaste årgångar - 1983

År 1983 föddes det garanterat väldigt många duktiga fotbollsspelare. Dessvärre spelar inte speciellt många av dem i Premier League för tillfället. I min 1983-elva är det få riktigt vassa spelare. Visst, här finns Yaya Touré och Jose Fonte, men elvan tvingas också fyllas ut med bänknötare från Norwich och Watford.

Målvaktsfronten är egentligen den enda positionen där det finns en tillstymmelse till konkurrens. Michel Vorm är en duktig målvakt som för några år sedan av någon oförklarlig anledning lämnade den givna platsen i Swansea för att bänka sig bakom Hugo Lloris i Tottenham. Enligt min mening en av Premier Leagues mest korkade övergångar sett ur spelarens perspektiv under det senaste decenniet. Ben Foster är också han en duktig målvakt, även om känslan är att man trodde att han skulle bli ännu bättre.

Försvarslinjen ser vid första anblicken helt okej ut. En Bacary Sagna som fått något av en nytändning i Man City under hösten och en Jose Fonte som tydligt visar varför det är just honom som Koeman har som självklar lagkapten i Southampton. Därefter känns det tunnare. Både James Collins och Jonas Olsson är spelare som är på väg nedåt i karriären. Om årgången 1983 skulle möta ett annat lag skulle deras största skräck garanterat vara att möta en snabb högerytter. Collins och Olsson må ha rutin, men ingen av dem är väl någon Usain Bolt precis.

På mittfältet får stjärnan Yaya Touré sällskap av, ja vilka då? Två relativt okända spelare som har svårt att hitta speltid i sina respektive lag som båda dessutom är nykomlingar.

Anfallet erbjuder inte så många alternativ och spelarna känns väl mest som utfyllnad. Det kanske är taskigt mot en sådan som Jon Walters, som många tycker är underskattad, men sanningen är att han Glenn Murray eller Arouna Koné är och förblir inget annat än halvdugliga Premier League-spelare.

Den här elvan tror jag skulle få mycket svårt om den ställdes mot övriga årgångslag. Det är utan tvekan ett av de allra svagaste årgångslagen. Är det kanske till och med det svagaste?

IMG_0304

Reserver:
GK – Michel Vorm
CB – Mike Williamson, Newcastle

Peter Hyllman

HÖRNAN #11: Blev den elfte ligaomgången Mourinhos sista?

11

Bubblare:
Petr Cech, Arsenal
Ryan Shawcross, Stoke
Nathan Ake, Watford
Danny Drinkwater, Leicester
Riyad Mahrez, Leicester
Troy Deeney, Watford
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Det har varit trögstartat för Jürgen Klopp i Liverpool med tre oavgjorda resultat innan en knapp seger mot Bournemouth i veckan. Här kom dock förlösningen. Både Chelsea och Liverpool har brottats med problem med självförtroendet under säsongen, men från och med kvitteringen så var det bara ett lag med självförtroendeproblem kvar på planen. En vinst att bygga vidare på för Liverpool, och med flera spelare – som Mamadou Sakho och Emre Can – som visar väldigt positiva tendenser.

Leicester. Laget som mer eller mindre vägrar förlora fortsätter vara den här säsongens Disneysaga. Claudio Ranieri, som nog många betraktade som en duktig lättviktare inför säsongen, har överträffat mer eller mindre alla förväntningar och det borde tilltala honom att avståndet mellan honom och José Mourinho i tabellen är ungefär det alla förväntade sig inför säsongen, fast omvänt. Underlägen även i den här matchen mot West Brom, men Leicester saknar inte metoder att vända fotbollsmatcher.

Everton. Två tunga förluster mot Man Utd och Arsenal hade stoppat Evertons momentum i ligatabellen, men med en imponerande 6-2-seger mot Sunderland så verkar laget ha fått tillbaka sin goda feeling. Inte minst respektingivande var lagets respons sedan Sunderland kvitterat Evertons 2-0-ledning. Att så snabbt och skoningslöst replikera med tre snabba mål och till sist vinna med 6-2 visade ett lag som knappast började tvivla på sig självt i ett utsatt läge.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Den tredje raka 0-0-matchen för Man Utd, vilket får sägas vara ett minst sagt ovanligt fenomen. Rubriken på en av matchrapporterna är ”Eagles fail to take chances”, vilket i sig är mer talande än resultatet. Det var Crystal Palace som skapade och missade chanserna, inte Man Utd. Louis van Gaals analys efter matchen är att laget måste bli bättre på att sätta sina chanser, när det fundamentala problemet snarare är att Man Utd inte skapar chanser, en produkt av hans egen taktik. Louis van Gaal kommer aldrig vinna Premier League, sådana här matcher visar varför.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Jürgen Klopp. Med de förväntningar som Klopp bär med sig i bagaget så började det möjligen kännas lite besvärande med alla dessa oavgjorda matcher. En bortaseger mot Chelsea kompenserar dock detta. Klopp levde rövare vid sidlinjen och fick sitt lag att växa in i matchen.

OMGÅNGENS MÅL

Jermain Defoe, Sunderland 1-2, Everton (a). Kyligt mål av Defoe som efter bollmottagning lyfter bollen bortom närmaste försvarare och avslutar bestämt och skickligt I bortre burgaveln. Ett mål med flera moment som kräver sin skicklighet och tog Sunderland tillbaka in i matchen.

:::

TRE PUNKTER

Hornets. Det pratades mycket inför säsongen om Bournemouth och Norwich bland nykomlingarna, om än kanske mest om Bournemouth. Watfords sågs inte med samma intresse och det skakades lite på huvudet åt klubbens köpande och säljande av spelare. I skymundan har dock Quique Sanchez Flores gjort ett riktigt bra jobb med att organisera Watford, som efter elva omgångar står bäst rustat av nykomlingarna att hålla sig kvar i Premier League.

Ref-a-Random. José Mourinho kör nu ett återkommande schtick om att just han inte får kritisera domarna i Premier League. Varmed han ägnar sig åt omständiga svador där han försöker säga saker men ändå inte säga dem. Mourinho gör sig så klart väldigt barnslig med detta, för naturligtvis är det tillåtet att kritisera domare så länge det sker sakligt. Exempelvis, ”det domslutet var felaktigt…” Vad man däremot inte får göra är att utan grund ifrågasätta eller attackera en domares integritet genom att hävda bias, en agenda eller konspiration.

Going South. Det klassiska South Coast-derbyt är egentligen matcherna mellan Southampton och Portsmouth. Men i och med att Southampton under lång tid befann sig utanför Premier League, och i och med att Portsmouth har tagit en vådlig resa nedåt i det engelska seriesystemet, så är det nu för tiden Southampton och Bournemouth som slåss om sydkustens stolthet. Det var Southampton som vann kvällens match mer eller mindre avstannande. Det här är första gången på 55 år som Bournemouth och Southampton befinner sig i samma division, och det börjar se ut som om det också kan bli sista gången på 55 år.

:::

FÖR ÖVRIGT

Imponerande av Sunderland att hämta upp 0-2 till 2-2 borta mot Everton, men det hade förmodligen varit bättre för dem med en ”hedersam” 0-2 eller 1-3-förlust än vad som sedan skedde.

Lysande, och högaktuellt, av The Blizzard – hur Roy Race saboterade engelsk fotboll.

Tveksamt om Arsenals andra och avgörande mål mot Swansea verkligen borde ha godkänts.

Louis van Gaal kommer aldrig vinna Premier League. En uppfattning som växt fram och som jag vidhåller. Nu har Jason Burt, chief football writer på Telegraph, hoppat på bandvagnen.

Tottenham vs Aston Villa avslutar omgången imorgon kväll.

Peter Hyllman

Chelseas fundamentala problem är att det har blivit ett medgångslag

Det är lätt hänt att stirra sig blind på José Mourinhos och hans intervjuer och presskonferenser när man ska försöka beskriva och förstå vad som egentligen sker med Chelsea. Men kanske är det minst lika viktigt att titta på vad som mer konkret faktiskt sker på fotbollsplanen.

Gårdagens match mot Liverpool på Stamford Bridge är på flera sätt ett talande exempel för Chelsea den här säsongen. Chelsea fick en tidig ledning och såg ut att vara det hetaste laget på planen. Liverpool startade matchen segt men växte å sin sida in i den när Chelsea inte lyckades utöka sin ledning.

Att behöva samla sig efter en kvittering i baken är naturligt för alla lag, men vad som var allt annat än naturligt för Chelsea var att det efter kvitteringen bara såg ut att finnas ett enda lag på planen som kunde vinna matchen. Det var inte Chelsea.

Det har varit ett återkommande tema i José Mourinhos kommunikation den senaste veckan att Chelsea har spelat bra utan att få resultaten med sig, något som kan stämma åtminstone delvis. Prestationerna både mot Stoke och Liverpool har stundtals varit bättre och mer energifyllda.

En stor skillnad den här säsongen jämfört med förra säsongen är dock att Chelsea nu betydligt oftare hamnar i underlägen. Förra säsongen hamnade Chelsea i underläge totalt åtta gånger under hela ligan. På den här säsongens första elva matcher har Chelsea hamnat i underläge sex gånger redan.

Chelsea gör heller inte lika många tidiga mål som förra säsongen. Förra säsongen tog de ledningen i matchens första kvart vid tolv tillfällen. Hittills den här säsongen har man gjort ett enda mål under de första 15 minuterna. En summering blir att Chelsea tvingas jaga matcherna snarare än föra dem.

Den väsentliga skillnaden skapar inte bara obekväma matchbilder för Chelsea, det gör dem även mer sårbara för kontringar. Chelsea har också haft stora besvär med snabba spelare som Jefferson Montero i Swansea, Wilfried Zaha och Yannick Bolasie i Crystal Palace, samt Dimitri Payet i West Ham.

En viktig komponent i Chelseas överlägsna ligaseger förra säsongen var att det var ett lag komponerat att ta ledningen och därefter spela på denna ledning, inget lag var i det avseendet i närheten av Chelsea. När Chelsea nu befinner sig i läget att behöva jaga matcher och hämta upp underlägen ser vi ett betydligt mycket mer otryggt lag.

I sådana lägen kryper osäkerheten in och spelarna börjar fundera. Det var ingen tillfällighet att Liverpool ägde matchen totalt efter sin kvittering igår, Chelsea lät sig förlamas av att se samma scenario upprepas än en gång. Mentalt var de inte längre med i matchen.

Det är naturligtvis i ett sådant läge som en manager måste göra skäl för sitt lönekuvert. Hans uppgift är inte minst att bygga upp laget mentalt och få det att reagera på ett konstruktivt sätt oavsett vad som sker på planen. Men Mourinho föder snarare känslan av uppgivenhet:

”My team can play against any team and win, lose or draw, but more than this is difficult. There are things that are out of our hands. The players, they tried. I think you could feel – not because we scored in the first couple of minutes – the attitude, you could feel the desire, that the game was maximum 50-50, in spite of us leading 1-0 early on. Two minutes extra-time … and we concede the goal on 2 minutes 35 seconds. And then, what happened second half … Everything is a consequence of some crucial moments, moments that the stadium saw. The players more than saw. They felt it. And, from now, what happens is just a consequence.”

Mourinho har valt att fästa väldigt stort fokus vid enskilda domslut på ett sätt som framstår lätt verklighetsfrånvänt. Så även i den här matchen. Vad som sker är dock att han själv framställer konsekvenserna som oundvikliga och lagets förmåga att kontrollera sina prestationer mer eller mindre ryckta ur deras händer.

Mourinho påpekade själv i sin sju minuter långa monolog efter matchen mot West Ham att Chelseas spelare lätt misströstade när de drabbades av motgångar på planen. Ett vanligt fenomen för ett lag i motgång. Men man måste fråga sig om spelarnas misströstan verkligen blir mindre av att deras egen manager så tydligt verifierar dem i denna känsla.

I grund och botten handlar det för Chelseas spelare om en variant av att tycka synd om sig själva. Men så löser man inga problem. José Mourinho verkar dock inte vara personen att kunna hjälpa dem med detta, då även han till synes är alldeles för upptagen med att tycka synd om sig själv.

Chelsea har problem att prestera i motgång. Lagets stora akilleshäl är att det först och främst har tagit karaktären av ett medgångslag. Det vore frestande att hävda att detta är en spegelbild av José Mourinhos egen personlighet, han har som person alltid fungerat bättre i medvind. Men Chelsea under José Mourinhos första period i klubben hade aldrig vikt ned sig på det här sättet.

Frank Lampard och Didier Drogba har båda lämnat klubben under de senaste åren. Petr Cech såldes inför den här säsongen. Ensam kvar ur det gamla gardet är John Terry. Det var starka personligheter som gav Chelsea en hårdhet laget nu saknar. Ett ledarskapsvacuum har uppstått på planen som Terry inte kan fylla helt på egen hand. Förr tog Chelsea viktiga spelare kontroll över matchbilden, nu låter Chelseas viktiga spelare sig styras av matchbilden.

Ett managerbyte kommer inte i sig kunna ändra på detta. Vad en ny manager kan åstadkomma är att skaka spelartruppen ur sin mentala dvala, få dem att sluta fokusera på enskilda händelser utanför deras kontroll, att acceptera sådant de inte kan påverka, modet och självförtroendet att ändra sådant de kan påverka, och klokheten att inse skillnaden.

Chelsea behöver kort och gott gå i rehab, i tolv steg eller mer. Huruvida det är möjligt med José Mourinho som manager återstår att se.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv