Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Ännu ett januarifönster är på väg att stänga igen

Peter Hyllman 2020-01-31 06:00

Tiden går fort när man har roligt. Åtminstone känns det som om det bara var igår som januarifönstret öppnade men här är vi alltså på dess sista dag. Vilket på något sätt känns som en befrielse. Möjligen är det en effekt av att inte så värst mycket har hänt så det har inte funnits några större skäl att faktiskt bry sig om transferfönstret. Det har varit mer livat om cupspelets vara eller icke vara från Premier Leagues gnällbälte.

Nu kan så klart både ett och annat hända under dagen. Men annars så gäller väl kanske i första hand att kommentera värvningarna som faktiskt gjordes under gårdagen, och på så sätt få till den här omgångens sista transferkoll. Det var trots allt några värvningar som faktiskt gjordes igår, och i åtminstone ett fall en riktig långkörare till transfersaga. Dessa är följande:

Bruno Fernandes, Sporting till Man Utd. Till sist blev den alltså klar. Värvningen som tydligen ska vara svaret på Man Utds alla problem, lite grovhugget. Visst, det ser ut att vara en riktigt bra och spännande spelare, på en position där Man Utd helt klart ser svaga ut. Men det är knappast första gången vi kan säga det om spelare som värvats till Man Utd bara för att misslyckas i omgivningen. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Danny Rose, Tottenham till Newcastle, lån. Ett lån men med en avtalad köpklausul redan i kontraktet, så med andra ord så gott som en permanent värvning. Uppenbart har varit att Rose gjort sitt i Tottenham. Alls ingen oäven vänsterback, men också klart och tydligt en spelare på nedgång. Kanske kan hoppas på en nytändning i Newcastle, som dessutom inte är särskilt starka på den positionen. Väl godkänd – (+++)

Sander Berge, Genk till Sheffield United. Mycket intressant värvning av Sheffield United. Känns nästan kontinental på sitt sätt vilket liksom inte alls stämde in i den allmänna bilden av laget eller Chris Wilder. Men kanske är det i själva verket det första tecknet på klubbens nya ägare som visar upp sig. Berge är en kreativt skicklig central mittfältare, och potentiellt en stor förstärkning. Med beröm godkänd – (++++)

ANNONS

Daniel Podence, Olympiakos till Wolves. Wolves tänker kanske att de skulle vilja ha ett hot från ena kanten lika starkt som Adama Traoré på den andra kanten. I så fall gör de väl ett rätt bra försök med Podence. Podence har onekligen visat på hög kvalitet över längre tid med Olympiakos, frågan är så klart om han kan replikera detta även i Premier League, en liga som käkar snabba forwards och spottar ut dem igen. Väl godkänd – (+++)

Helt okej avslutning på januarifönstret får man väl ändå säga. Ett januarifönster som vi redan konstaterat inte har varit särskilt händelserikt. Normalt sett brukar man ju kunna definiera vinnare och förlorare i varje transferfönster baserat på värvningar som de faktiskt har gjort, men i just det här fallet kan nog flera klubbar anses som vinnare just för vad de inte har gjort.

ANNONS

Det vore dumt att påstå att vi kanske egentligen borde ha förväntat oss någon större action under detta januarifönster. Alltså är det inte något särskilt överraskande med att det varit så lugnt som det ändå varit. Vissa specifika saker har i så fall varit lite mer överraskande, och det är kanske en idé att försöka sammanfatta vilka dessa är. Alltså, vad förvånade oss rimligtvis mest med detta januarifönster?

Chelsea. Har precis kommit loss från ett transferförbud i somras, påstods ha en massa cash att bränna under januari, och ett visst behov att förstärka några särskilt viktiga platser i laget. Lik förbaskat går vi in på deadline day utan att Chelsea värvat en enda spelare. Om inte allt fokus varit på Man Utd hade nog den här omständigheten synats mer i sömmarna. Nu får vi se om något händer med Chelsea under dagen. Det snurrar exempelvis rykten om Dries Mertens.

ANNONS

Bournemouth. Alla runt omkring Bournemouth i botten av tabellen har värvat. West Ham har värvat målvakt, Watford har värvat, Aston Villa har värvat och så vidare. Norwich har kanske inte värvat särskilt starkt men de har i princip redan åkt ur och planerar redan för Football League. Men Bournemouth har inte värvat något alls. Vilket är lite osäkert hur man egentligen ska se på. Har de is i magen och fullt förtroende för sin modell och sitt system? Eller är det samma passivitet i själva klubben som vi ser i laget på planen?

Newcastle. Om de flesta överraskningar gäller klubbar som inte gjort något, eller inte gjort mycket, i januari så kanske Newcastle istället är en överraskning för att de faktiskt har värvat rätt friskt. Januari har inte bara ägnats åt ännu en runda av uppköpsrykten om Newcastle, oklart för vilken gång i ordningen, utan också åt att värva en trio spelare i Nabil Bentaleb, Valentino Lazaro och Danny Rose. Alls ingen dålig förstärkning under januarifönstret.

ANNONS

Everton. Lite överraskad måste jag säga att jag är att Everton har suttit så stilla i båten som de gjort. När Carlo Ancelotti anställdes sades det komma med krav på nya spelare och som det lät rätt omedelbart. Så verkar inte riktigt ha varit fallet, eller så har Ancelotti helt enkelt blivit så imponerad av Dominic Calvert-Lewin att han helt enkelt inte ansåg det nödvändigt längre. Kanske är det också en effekt av att Everton nu ligger rätt tryggt i tabellen, och därför anser sig kunna kosta på sig att inte stressa beslutet.

Arsenal. Möjligen kan vi tänka oss att en liknande logik färgar Arsenals agerande under januarifönstret, som ju var mycket sparsamt. Utöver Pablo Mari, som alltså är mittback och inte ytterback som jag felaktigt inbillade mig igår, så har inte mycket hänt, och ärligt talat känns väl inte det heller som någon större händelse. Det hade helt klart kunnat förstärkas betydligt mycket mer. Nu tror jag det är en god gissning att Cedric Soares blir klar under dagen. Men Arsenal saknar egentligen också skäl att stressa sina beslut.

ANNONS

Några särskilda vinnare är svåra att hitta i Premier League under detta januarifönster. Å andra sidan är det väl nästan lika svårt att hitta några särskilda förlorare. Åtminstone om vi ser till vad som normalt sett är rimligt att kunna förvänta sig av ett januarifönster.

Peter Hyllman

Tolv klubbar har fortfarande bra chans på Premier League

Peter Hyllman 2020-01-30 06:00

Någon EFL-hörna hanns inte riktigt med under veckan här. Det var ju den 29:e omgången som spelades klart i sin helhet på ett litet märkligt sätt, där ett antal matcher spelades förra veckan, några matcher spelades i helgen, samtidigt som ett rätt stort antal matcher spelades i tisdags. Nu står däremot alla klubbar på exakt samma antal spelade matcher, med exakt lika många matcher kvar att spela.

Det har varit en spännande omgång under dessa båda veckor, som har sammanfallit med att flera klubbar faktiskt fick något av en liten vila. Detta gällde däremot inte Nottingham Forest och Reading som först fick spela sin hängmatch mot varandra förra veckan bara för att spela igen nu denna vecka. Nottingham Forest klagar säkert inte i efterhand, de vann båda matcherna och har nu gott häng på andraplatsen.

Leeds var nog annars klubben som verkligen fick en boost den här omgången. Leeds har haft en helt förskräcklig januarimånad, med förluster och flera poängtapp. Pratet har redan gått igång om att nu är det årliga raset på gång för Leeds. Och det såg verkligen inte bättre ut mot Millwall på Elland Road, där Millwall gick fram till en 2-0-ledning efter en knapp kvart. Men under en magisk andra halvlek vände Leeds till 3-2 och vinst.

ANNONS

Den 28 januari 2020, ett datum som mycket väl kan komma att leva i ökändhet… För kanske var det dagen då Leeds i praktiken tog sig till Premier League. Hade Leeds förlorat mot Millwall så hade det inte längre funnits någon luft mellan dem och lagen nedanför. Hade Leeds förlorat hade pratet om deras pågående ras bara intensifierats. Leeds behövde en elektrisk chock för att hitta sig själva igen. Kanske var detta chocken.

När Leeds gjorde sina mål i den andra halvleken så var det Leeds första mål på nästan tre hela fotbollsmatcher. Viktigt att få slut på den måltorkan, även om det tyvärr har varit deras melodi under hela tiden med Marcelo Bielsa. Kanske kan värvningen av anfallaren Jean-Kévin Augustin visa sig viktig här. Något Leeds däremot verkar ha svårare att få slut på är att släppa in mål på motståndarnas fasta situationer.

ANNONS

En annan Leedsvärvning som är åtminstone lite intressant är Ian Poveda, offensiv mittfältare och forward från Man City. Båda värvningarna tillsammans antyder att Marcelo Bielsa i allra högsta grad verkar definiera lagets huvudsakliga problem som offensiven, det vill säga förmågan att skapa och avsluta målchanser, snarare än något som har med defensiven att göra.

Något lustigt kan man så klart tycka det är att Linhem för inte länge sedan skrev en blogg om vilka lag som kunde tänkas jaga ifatt Leeds och West Brom. Därefter har både Leeds och West Brom hamnat i en rejäl svacka och det har alltmer börjat kännas som om både Leeds och West brom ska vara på väg att kasta bort möjligheten. West Brom förlorade igen, borta mot Cardiff, och har nu bara en poäng upp på Nottingham Forest.

Möjligen börjar serien skiftas upp lite mer nu. Bakom Leeds och West Brom känns det framför allt som om det är just Nottingham Forest och Fulham som jagar, och som helt klart måste ses som favoriter till två av playoff-platserna, samt dessutom har den långa potentialen att faktiskt jaga ikapp och förbi både Leeds och West Brom. Mellan dessa står kampen om de fyra översta platserna.

ANNONS

Därunder känns det som något av ett getingbo där i första hand ytterligare fyra klubbar slåss om de två återstående playoff-platserna, nämligen Brentford, Bristol City, Preston North End och Swansea. Här känns det som att kanske framför allt Brentford har gett sig själva en position som en av förhandsfavoriterna. Även Bristol City imponerar men har också en tendens att kunna falla in i svackor.

Men i andra hand hittar vi fyra klubbar till som definitivt inte går att skriva bort från kampen om playoff-platser, det vill säga Millwall, Blackburn Rovers, Sheffield Wednesday och Cardiff. Av dessa fyra är det nog framför allt Sheffield Wednesday som gett intryck av att ha den största kapaciteten, och om inte även de haft en fruktansvärd januarimånad så hade de befunnit sig betydligt högre upp i tabellen nu.

ANNONS

Sedan kommer ett hopp ned till den trettonde platsen. Och slutsatsen börjar kännas alltmer självklar att med snart två tredjedelar av säsongen avklarad så slåss fortfarande halva ligan om uppflyttning till Premier League. Tolv klubbar har fortfarande en realistisk chans och ambition att ta sig till Premier League nästa säsong. Vilket är rätt enastående många klubbar när man faktiskt tänker efter.

Vad som hänt de senaste omgångarna är att klubbar som Middlesbrough och Birmingham har spelat bort sig själva från pratet om Premier League. Middlesbrough såg ju att ha hittat en formvåg runt jul- och nyårsfotbollen men de senaste tre omgångarna har gett dem två poäng, vilket helt enkelt inte var tillräckligt. Och Derby County spelade nog bort sista chansen mot Luton Town i tisdags, då de förlorade med 2-3.

ANNONS

Luton Town tog i så fall istället sin sista chans att faktiskt hålla sig kvar i EFL Championship. Vinsten mot Derby County var helt nödvändig för dem. De ligger för all del fortfarande mycket långt efter nedflyttningsstrecket, men nu känns det åtminstone som att det i alla fall finns en chans. Att hämta upp sex poäng blir tufft för Luton Town, men nio poäng hade känts omöjligt.

Annars har glädjen kring Charltons nya stenrika ägare inte lyckats översättas i bättre resultat på planen och nedflyttning är fortfarande ett hotande spöke. De har alltjämt fyra poäng att jobba med till nedflyttningsstrecket, men de vinner helt enkelt inte längre några fotbollsmatcher, samtidigt som alla tre lagen under strecket, Wigan, Barnsley och Luton Town, faktiskt har börjat vinna matcher här och där. Fyra poäng försvinner snabbt.

ANNONS

Charltons nya ägare har förvisso uttalat sitt tydliga stöd för Lee Bowyer förut, men jag tvivlar onekligen på att de räknade med någon nedflyttning till League One. Det ligger helt säkert inte i planerna för dem, och det är helt säkert en fråga om hur länge de kommer låta loppet gå innan de bestämmer sig för att gå in och försöka göra något åt situationen på eget bevåg.

Stoke verkar å andra sidan undvika nesan att åka ner i League One. Michael O’Neill verkar till sist ha fått ordning på Stoke som med tre vinster på sina fyra senaste matcher har gett sig själva ett okej försprång ned till nedflyttningsstrecket. Kanske inte oväntat, Stokes spelarmaterial borde vara alldeles för bra för att ligga där de låg. Stoke borde ha varit ett av de tolv lagen som har en bra chans på Premier League nu.

Men det finns inget större utrymme för svaghet i EFL Championship, en tämligen oförlåtande liga på så vis att konkurrensen är så hård att minsta brist eller svacka utnyttjas brutalt. Något som Leeds och West Brom båda två fått erfara den senaste månaden. Båda gick in i det nya året med en klar ledning i toppen av tabellen. Båda kändes halvvägs i Premier League redan.

ANNONS

Den känslan har de nog inte längre.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pablo Mari, Flamengo till Arsenal, lån. Man måste säga att Arsenal stundtals agerar rätt udda på transfermarknaden. Nu verkar de ha snöat in sig på ytterbackar fastän det nog finns andra områden på planen i mer akut behov av förstärkning. Inte heller känns väl Mari som någon som går in och gör omedelbar effekt. Godkänd – (++)

Kyle Walker-Peters, Tottenham till Southampton, lån. En värvning som kanske framför allt signalerar att Arsenal ska vara på väg att lånvärva Cedric Soares från Southampton, som därför letar ersättare. För all del ingen dum tanke, Walker-Peters har varit i närheten av Tottenhams startelva ett tag, och kan växa i en något lugnare miljö. Väl godkänd – (+++)

Steven Bergwijn, PSV till Tottenham. Riktigt intressant värvning av Tottenham. Bergwijn är helt klart en kvalitetsspelare, och har varit en riktigt bra spelare för PSV under flera år, så han är ingen tillfällig fluga. Samtidigt är han mer forward än renodlad anfallare, som kanske är vad Tottenham framför allt saknar, samtidigt som Tottenham knappast lider någon brist på forwards. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Man Citys cuptitlar bidrar till deras status som storlag

Peter Hyllman 2020-01-29 06:00

När Pep Guardiola kom till Man City för tre och ett halvt år sedan, samtidigt som José Mourinho kom till Man Utd, och hela det stora narrativet runt Premier League gällde den förväntade maktkampen mellan dessa båda klubbar så var perspektivet att Manchester skulle bli det dominerande epicentret inom engelsk fotboll. Det kan onekligen diskuteras i vilken utsträckning det faktiskt blivit på det viset.

I ett specifikt avseende går det däremot inte att ha någon som helst invändning mot den där tankegången. För Ligacupen har inte lämnat Manchester på fem år, och mycket talar väl även för att den blir kvar där, om nu inte Aston Villa lyckas med något ganska så stort på Wembley om någon dryg månad. Men rimligtvis var det väl kanske inte Manchesters dominans av Ligacupen som riktigt var vad folk då tänkte på.

Nu brukar det så klart sägas att Ligacupen antingen är meningslös, alternativt att det enda som betyder något för klubbarna är pengar eller ligan. Det hade så klart varit lite lustigt att berätta för dem på Villa Park igår kväll att Ligacupen är meningslös. Man kan rätt lugnt säga att de inte riktigt verkade hålla med. Spelarna och supportrarna firade tillsammans, och pengar var helt säkert mycket långt bort från allas tankar.

ANNONS

Problemet när sådana här frågor diskuteras, det vill säga om cupernas vara eller icke vara, deras format och så vidare, är att de hela tiden utgår från ett rent storklubbsperspektiv. I alla fall är detta perspektivet det överlägset mest framträdande. Samtalet utgår från hur cuperna ska göras bäst för storklubbarnas när cupernas faktiska syfte är att vara till för alla klubbar, och kanske framför allt gynna andra klubbar än just storklubbarna.

Pep Guardiola och Jürgen Klopp framställs många gånger som, och verkar heller inte precis ha något emot att framställa sig själva som, tämligen idealistiskt drivna karaktärer inom fotbollen. Good guys helt enkelt, och för all del inte utan anledning. Därför gör det så ont att se och höra dem prata så fullständigt i eget intresse på det här viset, allt annat än idealistiskt. På ett sätt vi aldrig hade hört Arsene Wenger eller Alex Ferguson prata.

ANNONS

Mest frapperande blir det kanske när Jürgen Klopp försöker börja lägga ord i mindre klubbars munnar. Inte bara Liverpool vill slippa omspelen måste vi förstå, utan detta är även för Shrewsburys bästa minsann. Jag tvivlar på att Klopp har ens den minsta insikt i en League One-klubbs prioriteringar här, och än mindre intresse. Samtidigt ger en ordförande för en annan League One-klubb några rätt rejäla bredsidor.

Man City kan kritiseras för både ett och annat, men knappast för hur de förhåller sig till de båda cuperna. Åtminstone inte sedan Pep Guardiola tagit över laget. Man City vann så klart FA-cupen förra säsongen, och har vunnit Ligacupen tre av de fyra senaste säsongerna, och är alltså på rätt god väg att vinna sin fjärde Ligacuptitel på kort tid, och sin tredje raka Ligacuptitel.

Man City gillar ju sina rekord som vi vet och Ligacupen är faktiskt ett utmärkt tillfälle att börja ta rekord från just Liverpool. Man City har hittills sex vinster i Ligacupen, två efter Liverpool som är de mesta mästarna. Liverpool har också ett annat rekord, nämligen som det lag som vunnit Ligacupen flest gånger i rad, nämligen fyra gånger i början av 1980-talet. Man City kan alltså vara på väg mot sin tredje raka vinst.

ANNONS

Just att Liverpool faktiskt har de här båda rekorden gör desto mer absurt och historielöst att höra just Liverpool, och därmed även Liverpools supportrar, eftersom man måste ju alltid hålla med om allting som klubben och dess representanter säger och gör, annars är man ingen riktig supporter, prata ner framför allt Ligacupen i sådan utsträckning. Det är en väldigt viktig del av deras historia.

Antalet titlar är exempelvis något som Liverpools supportrar brukar gilla att slå sig själva på bröstet över. Här brukar de för all del inte vara blyga med att räkna med nästan allt som existerar. Men sant är att Liverpools övertag i det här avseendet under lång tid har berott helt och hållet på deras övertag just i Ligacupvinster. Ta bort Ligacupen från denna sammanställning, och Liverpool tappar sin ledning.

ANNONS

Men Man City visar i min mening också på en annan viktig funktion för en genuin storklubb att verkligen vinna cuperna. För det är helt enkelt något som ger laget en helt annan känsla av dominans. Plocka bort Man Citys alla cuptitlar under 2010-talet och visst kommer vi fortfarande tycka att de har haft ett bra årtionde, men med cuptitlarna har de gett sig själva en plats som årtiondets mest dominanta fotbollslag.

Jag har vid ett tidigare tillfälle bloggat om vad jag anser är några nödvändiga kriterier för att verkligen kunna anses vara eller ha varit ett storlag. Ett sådant kriterie är att ligan måste vinnas åtminstone två säsonger i rad. Ett annat kriterie är att lagen även måste ha presterat riktigt bra i Champions League under den perioden. Ett tredje kriterie, viktigt i det här sammanhanget, är att vinna flera titlar under en och samma säsong.

ANNONS

Man City har möjligen kvar Champions League-kriteriet att klara av. Men ligan har de bockat av redan och cuperna har gett dem chansen att även bocka av det tredje och sista kriteriet. Två av tre kriterier är uppfyllda så det vore nog helt och hållet på sin plats att kalla detta Man City för ett stort lag, eller ett storlag, vad man nu vill. Liverpool har vunnit Champions League för all del, men ser betydligt tunnare ut i övrigt.

Detta med flera titlar under en och samma säsong verkar vara något viktigt kan illustreras av att både José Mourinho och Pep Guardiola har lyckats göra sig rätt löjliga på senare år genom att envist hävda antingen tre eller fyra titlar åt sina lag under en och samma säsong, fastän detta till och med inkluderar Community Shield. Ligacupen var med i båda dessa uträkningar.

ANNONS

Ligacupen är en bra och fin cup för alla klubbar att vinna. Det verkar ha blivit en förhärskande tankegång hos alldeles för många att bara för att det finns ännu häftigare priser att vinna så måste det betyda att den därför är meningslös eller värdelös. Men så är det självfallet inte. Inte heller existerar någon sådan trade-off mellan Ligacupen och andra titlar att en klubb faktiskt måste välja att vinna antingen det ena eller det andra.

Definitivt behöver inte Man City välja. De kommer ändå inte vinna ligan den här säsongen, och deras möjligheter att vinna Champions League är helt oberoende av hur det går för dem i Ligacupen. Aston Villa har inte så mycket till val alls, de har just ingenting annat så värst mycket större de faktiskt kan vinna. En cupfinal på Wembley är något väldigt stort för dem.

ANNONS

Man City mot Aston Villa i Ligacupfinalen på Wembley om någon dryg månad låter onekligen som en riktigt trevlig match på förhand.

Peter Hyllman

Aston Villa visar att cuptitlar inte bör prioriteras bort

Peter Hyllman 2020-01-28 06:00

Att göra en Wigan har blivit något av ett uttryck på senare år. Det var ju just Wigan som för ganska exakt sju år sedan fick för sig att göra den minst sagt annorlunda krumbukten att samma säsong vinna FA-cupen men också åka ur Premier League. Roberto Martinez ledde sitt lag till en i högsta grad minnesvärd finalseger över Man City, men över en hel säsong kunde han inte rädda dem kvar i Premier League.

Vilket självfallet har lett till många bekäftiga diskussioner om vad Wigan egentligen helst hade valt, att vinna FA-cupen eller vara kvar i Premier League? Diskussioner som säkert som amen i kyrkan får fotbollens alla besserwissrar att förmedla den djupa insikten om hur mycket mer en plats i Premier League är värd i ekonomiska termer. Vilket kanske visar hur lite kunskap kan vara värd om den inte medföljs av ens en gnutta förståelse.

Många tar för givet att Wigan borde vara missnöjda med sitt val, så att säga. Vilket känns som ett i högsta grad storklubbscentrerat perspektiv, och således en oförmåga att sätta sig in i hur andra supportrar tänker och känner. Jag tror inte det finns en Wigansupporter vid liv som hade valt bort FA-cuptiteln mot bibehållen Premier League-status, och långt ifrån bara för den mänskliga benägenheten att rationalisera baklänges.

ANNONS

Dessutom avslöjar det en i mina ögon helt felaktig tankepremiss där det faktiskt existerar en tradeoff mellan en cuptitel och ligastatus. Men vad man i bästa fall har hittat då är en korrelation, inte en kausalitet. Wigan åkte inte ur Premier League för att de gick långt i och till sist vann FA-cupen. Wigan hade inte hållit sig kvar i Premier League den gången om de bara hade valt att skita i FA-cupen istället.

Det bara råkade inträffa att Wigan under exakt samma säsong både vann FA-cupen och åkte ur Premier League. Det betyder inte att det ena är en följd av det andra eller något sådant fånigt. Lika lite som Birmingham åkte ur Premier League för nio år sedan bara för att de några månader tidigare under dramatiska omständigheter vunnit Ligacupen mot Arsenal i finalen. Att dessa exempel är så få till antalet säger det mesta om den saken.

ANNONS

För Aston Villa handlar det kanske framför allt om att inte gå i Birminghams fotspår i det avseendet. Men det är onekligen fara å färde så att säga. Oavgjort borta mot Leicester i den första semifinalen betyder att hemma på Villa Park ikväll måste anses ha en mycket god chans att faktiskt ta sig till Ligacupfinal. Detta samtidigt som de onekligen i allra högsta grad befinner sig i farozonen för nedflyttning den här säsongen.

Om Aston Villa skulle ta sig till Ligacupfinal så väntar där med allra största sannolikhet Man City, precis som för Wigan i FA-cupfinalen för sju år sedan. Varningsklockorna kan onekligen börja ringa för den vidskeplige. För Aston Villa skulle det möjligen vara en ännu större katastrof än för Wigan att åka ur Premier League, givet antalet år de ändå strävade efter att ta sig tillbaka till Premier League efter att redan ha åkt ur en gång.

ANNONS

Omständigheterna gör det dessutom desto viktigare för Aston Villa att hålla sig kvar i Premier League. Klubben investerade stora pengar, en bra bit över £120m på totalt tolv nya spelare. Och detta var bara i somras. Aston Villa har varit minst sagt rätt flitiga på att värva spelare även under januari. Men alla värvningar medför också en finansiell risk för Aston Villa om de skulle bli av med intäkterna som Premier League ger dem.

Om Aston Villa skulle bli nedflyttade skulle de säkert som amen i kyrkan få en granskning av Football League för deras finansiella agerande under Tony Xia, som de lyckades undvika genom att bli uppflyttade. Om Aston Villa skulle bli nedflyttade skulle det nästan helt säkert betyda att många av deras bästa spelare skulle bli sålda, såsom Jack Grealish, John McGinn, Tyrone Mings, Tom Heaton med flera.

ANNONS

Dean Smith hyllades som en hjälte när Aston Villa hade vunnit playoff-finalen mot Derby County på Wembley i maj. Något halvår senare är han hårt ifrågasatt sedan Aston Villa har haft det mäktigt svårt i ligaspelet, och där Aston Villa under långa stunder också har befunnit sig under nedflyttningsstrecket. Smith har anklagats för att spela en taktiskt naiv och otillräcklig fotboll för Premier League.

Nu har Smith sin bakgrund i Aston Villa, ännu en i raden av gamla klubbhjältar som nu tagit över som manager. Och man får väl säga att Smith ändå är ett av de mer lyckade exemplen som nu finns. Alltså finns det en goodwill och en vilja till förlåtande gentemot Smith från Aston Villas supportrar som nog annars inte funnits. Man vill verkligen att han ska lyckas, men man vill definitivt hålla sig kvar i Premier League ännu mer.

ANNONS

Under december och julperioden började det höras allt tydligare röster om att Dean Smith borde sparkas. Exakt vem Aston Villa skulle kunna hitta som ersättare istället var kanske aldrig helt glasklart. Men ett skäl varför Aston Villa kanske ändå valde att vila på avtryckaren var nog att de faktiskt var på väg att gå riktigt långt i Ligacupen. Kanske är det så att en möjlig Ligacuptitel har hållit Smith kvar på jobbet.

Alltså måste man tänka sig att Dean Smith kommer ta Ligacupen på allra största allvar även fortsättningsvis, och inte minst då kvällens semifinal. Aston Villa vill tillbaka till Wembley, den här gången för en ekonomiskt sett betydligt mindre värdefull match men där chansen att faktiskt vinna en stor cuptitel inte precis är något som händer Aston Villa varje år nu för tiden.

Visst innebär det att vi kommer få höra domedagsprofetior om vad det kan komma att innebära för ligaspelet. Och om Aston Villa åker ur Premier League när säsongen senare ska summeras så kan vi vara helt säkra på att besserwissrarna kommer hävda att deras Ligacuprun på något sätt hade med den saken att göra. Fastän den i själva verket nog var helt betydelselös i det avseendet.

ANNONS

Exakt varför Aston Villa skulle tänka på detta här och nu är väl heller inte uppenbart. Det finns inget värde för dem att plötsligt värdera bort Ligacupen nu. För det första återstår ändå som mest två matcher, vilket på det stora hela är ingenting, liksom positiva effekter av cupframgångar inte heller ska uteslutas. För det andra kan man helt tvärtom hävda att det vore att slänga bort den tid och energi de redan investerat i Ligacupen.

Aston Villa har anklagats för att göra en Fulham den här säsongen, det vill säga spendera en massa miljoner på en massa nya spelare men ändå åka ur Premier League. Aston Villa påstås riskera att göra en Wigan, eller ännu värre för dem en Birmingham, och vinna en cup och åka ur Premier League under samma säsong. Aston Villa kan däremot lika väl göra en Aston Villa istället, det vill säga vinna en cup och hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

Exemplen på det är i själva verket betydligt fler till antalet. Men just den storyn är inte riktigt lika populär hos fotbollens alla besserwissrar. Eftersom det inte riktigt passar in i gällande världsbild.

Peter Hyllman

Fem follow-ups från FA-cupen (R4)

Peter Hyllman 2020-01-27 06:00

Monday nights on BT Sports, Monday nights on BT Sports… Det är väl lite oklart vad Arsenal faktiskt har gjort TV- och lottningsgudarna för ont, men detta med att spela sina FA-cupmatcher på måndagskvällen verkar vara deras grej den här säsongen. I den tredje omgången var det mot Leeds på Emirates. Den här gången blir det på pappret ännu mer besvärligt med Bournemouth på bortaplan.

Nu är det i och för sig bara någon vecka sedan Bournemouth befann sig fullständig kris och total upplösning. Men kanske har storsegern mot Brighton under veckan svängt på humöret runt Bournemouth en aning. Det känns som en klubb som gärna håller sig fast vid varenda halmstrå. Inte för att det är lätt att säga att Bournemouths ökade chanser att hålla sig kvar i Premier League precis kommer öka deras intresse för FA-cupen.

Nu vore det hur som helst ingen skräll om Bournemouth vann mot Arsenal ikväll. Inte för att Bournemouth är så väldigt fantastiska utan för att Arsenal kanske inte är så väldigt fantastiska just nu de heller. Överlag verkar ju detta med skrällar vara mycket sparsmakat i FA-cupen hittills den här säsongen. Som mest verkar vi få några oväntade oavgjorda resultat här och där, oftast med Newcastles inblandade.

ANNONS

Lottningen av den femte omgången, från och med vilken några omspel inte längre är aktuella, sker under måndagskvällen inför matchen mellan Bournemouth och Arsenal. Då får vi alltså veta om det blir några riktiga knucklebusters och slobberknockers i FA-cupen den här gången. Hittills har det ju ärligt talat varit hyfsat sparsmakat även med den saken. Hittills har det varit en rätt anonym cupupplaga.

Dags då att sammanfatta den fjärde omgången, nu när den är nästan helt och hållet avklarad. Vilket kan kombineras med de vanliga måndagslistorna, på ett sätt som gör att vi får fram FA-cupens fem follow-ups.

(5) Man Utd hade i alla fall någon stolthet kvar!

Nu var det bara Tranmere, som väl dessutom hade cupomspelet mot Watford i torsdags kvar i benen, så det var väl näppeligen en fair fight. Vi vet bevisligen hur lite FA-cupen betyder för Man Utd i managerfrågor, och det är knappast en seger som löser några av de problem som klubben brottas med, men det var väl på något sätt ändå skönt att se att där åtminstone verkar finnas någon form av stolthet och yrkesheder kvar.

ANNONS

(4) Omspelen!

Ovanligt många omspel den här omgången, relativt sett. Nästan en märklig känsla under lördagen att se alla omspel rassla in ett efter ett. Northampton chockade Derby County en aning under fredagskvällen. Birmingham och Coventry får spela en match till på St Andrew’s, den här gången med ombytta omklädningsrum. Oxford nollade Newcastle på St James’ Park så Newcastle har fortfarande aldrig tagit sig förbi den fjärde omgången med Mike Ashley som ägare. Tottenham tvingas till ännu ett omspel, något som José Mourinho säkert är överlycklig för.

(3) Jürgen Klopp tar sin boll och går hem!

På tal om någon som definitivt är allt annat än lycklig så hade Jürgen Klopps bistra anlete behövt en PG-rating sedan Liverpool tappat en 2-0-ledning borta mot Shrewsbury i matchens slutskede till 2-2. Vilket betyder att Liverpool minsann får en match till, som av egen förskyllan, mitt under vinteruppehållet.

ANNONS

Jürgen Klopp har redan kastat den ena cupen åt sidan den här säsongen, om än inte helt av egen förskyllan. Nu meddelade han redan igår att mot Shrewsbury kommer minsann Liverpools U23-lag spela, och dem kommer gubevars inte han vara manager för, utan det blir Neil Critchley. Har Jürgen Klopp äntligen fått sitt vinteruppehåll så tänker han minsann inte bli av med det!

Nu kommer trotset så klart gömmas bakom något formellt resonemang som att FA sagt åt klubbar att inte arrangera några andra matcher under uppehållet. Det råder ingen som helst tvekan om att det är ännu ett fall av dålig planering av FA, men ingen ska heller lura i mig att Klopp behöver några som helst svepskäl för att vilja skita i FA-cupen.

(2) Jarrod Bowen!

Har varit en av Football Leagues mest spännande spelare och anfallare den här och förra säsongen. Mot Chelsea var han förmodligen bästa spelaren på planen. Jag har misstänkt en längre tid att vi snart får se Bowen i Premier League, mot vilket motstånd han knappast såg bortkommen ut. I själva verket är jag rätt förvånad att ingen Premier League-klubb faktiskt har gått för Bowen under januarifönstret. Flera klubbar hade kunnat tjäna på den affären. Aston Villa inte minst. Och Bowen vore onekligen ett bättre shout för Man Utd än vad Islam Slimani någonsin skulle kunna vara. Men icke.

ANNONS

(1) Storklubbarna levererar!

Tottenham är kvar, Man City är kvar, Man Utd är kvar, Liverpool är kvar, Leicester är kvar, Chelsea är kvar, Arsenal är än så länge kvar. Nästan hälften av FA-cupens återstående klubbar är dessa klubbar. Vilket möjligen känns lite trist för de som helst av allt vill se skrällar och förknippar FA-cupen med dem. Men framför allt hackar det lite hål på den här uppfattningen att FA-cupens problem är att storklubbarna struntar i den. FA-cupens större problem är att klubbarna strax därunder inte bryr sig tillräckligt mycket om den.

Peter Hyllman

Är det möjligt för Man Utd att sjunka lägre än de redan gjort?

Peter Hyllman 2020-01-26 06:00

FA-cupens fjärde omgång fortsätter under söndagen. Och dagens stora frågetecken är kanske om det faktiskt är möjligt för Man Utd att sjunka lägre än de redan gjort. Det vill säga om de kommer följa upp utspelningen mot Liverpool på Anfield, och därefter den nesliga förlusten mot Burnley på Old Trafford, med att bli utslagna ur FA-cupen på Prenton Park av Tranmere från League One. Vem skulle i detta läge bli förvånad?!

Det blåser som vi vet stormvindar runt Man Utd dessa dagar, efter de båda förlusterna mot Liverpool och Burnley. Detta alltså trots att David Conn minsann skrev en artikel om Man Citys nävar som fastnat i UEFA:s financial fair play-kakburk enbart för att distrahera från debaclet. Om nu faktiskt det var Conns motiv så får man väl minst sagt säga att det misslyckats å det grövsta. Men det är en kul story.

Nu verkar det som om Man Utds supportrar i själva verket bryr sig mycket lite om Man Citys finansiella krumbukter. Deras uppmärksamhet och vrede är för närvarande helt och hållet riktad mot den egna klubben, dess ägare och dess ledning. En vrede som tagit sig en hel del rätt olämpliga uttryck som sånger som önskar Ed Woodward om livet. I och för sig inget nytt, exakt samma sång sjöngs om Malcolm Glazer för tio år sedan.

ANNONS

Själv befinner jag mig i den märkliga situationen att jag förvisso inte på något sätt vill rida ut till Woodwards eller Glazers försvar. Få personer har varit så kritiska under så lång tid mot deras brist på idé, plan, organisation och kompetens som jag. Men jag kan heller inte blunda för att mycket av den kritik som nu formuleras mot dem från supporterhåll är helt och hållet befängd för att inte säga totalt verklighetsfrånvänd.

Mer än en gång har jag gått iväg i en rant om att det är fullständigt bisarrt att kritisera Glazers för att inte kunna eller vilja investera i spelartruppen givet vad Man Utd spenderat sedan Alex Ferguson lämnade klubben på spelarköp och spelarlöner. Att prata om sig själva som att man inte kan spendera när man spenderat mest eller näst mest i världen på transfers och löner de senaste sju åren, då går inte hissen hela vägen upp.

ANNONS

Tvärtom vore väl detta ett skäl att tro att Glazers med eller utan Ed Woodward faktiskt verkar ha kommit till någon form av insikt till sist. För med alla de pengar de faktiskt kastat över Man Utds spelartrupp bara de senaste sju åren, vad i hela friden har de faktiskt fått för pengarna? Vad håller egentligen Man Utds spelartrupp för kvalitet för närvarande? Jag hade nog själv varit rätt ovillig att slänga ännu mer pengar i den sjön.

Nu är det självfallet till sist deras ansvar att anställa rätt personer och rätt organisation att se till att deras investeringar får en bättre avkastning. Men att som supportrar och många i media gör nu börja yla över att de inte bara öser ännu mer pengar över problemet är inte riktigt friskt, särskilt som i stor utsträckning samma personer förut har kritiserat dem just för att ogenomtänkt slänga pengar omkring sig.

ANNONS

Att konstatera att klubben är i kris och nu är det minsann bara att betala vad som betalas måste för att få in nya spelare till klubben är kanske inte den främsta utgångspunkten för klokt, rationellt beslutsfattande. Tvärtom är det väl exakt på det här sättet som Man Utd har fått ett litet rykte om sig på transfermarknaden att vara en lätt måltavla, några som alltid betalar en premium, och som driver upp transfersumman.

Visst kan man häckla Man Utd för att de inte lyckades värva Erling Haaland som istället gick till Dortmund. Men givet situationen Man Utd redan befinner sig i med andra spelare kan man så klart likaväl se det som klokt att inte göra sig själva till en agents gisslan ännu en gång som hade blivit fallet här. Enda sättet att sluta vara måltavla är att sluta agera som en måltavla. Det större problemet är att Man Utd just nu inte längre är attraktiva.

ANNONS

Mycket av kritiken som alltså riktas mot Ed Woodward och Glazers är alltså felaktig och fenomenalt närsynt. Vilket inte på något sätt friskriver varken Glazers eller Woodward från synpunkten att de agerar fullständigt inkompetent och ogenomtänkt, att de utan tvekan saknar all form av idé, plan och organisation. Att de fortfarande lever i en illusion att de själva kan göra det jobb som en director of football måste göra.

Redan när Man Utd för sju år sedan meddelade att de befordrade Ed Woodward till VD som David Gills ersättare så blev jag djupt orolig och illa till mods, även om jag faktiskt inte kunde föreställa mig att det skulle bli så här illa. Men i Gill hade Man Utd någon som faktiskt kunde fotboll och som dessutom hade Alex Ferguson som manager. Woodward är en hästhandlare, en rasande skicklig hästhandlare, men lik förbannat en hästhandlare.

ANNONS

Ett fundamentalt problem i den nu omfattande kritiken mot Man Utd är att den så sällan lyckas hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det verkar omöjligt att se fleras ansvar för hur det är ställt med Man Utd för närvarande. Ole-Gunnar Solskjaer är den store vinnaren på så sätt. För det verkar nästan omöjligt att påpeka Solskjaers brister och otillräcklighet utan en kör av röster som menar att allt är Glazers och Woodwards fel.

Sanningen är så klart att det finns uppenbara fel och brister på båda dessa nivåer. Ingen manager kommer lyckas i Man Utd så länge inte organisationen ovanför denne blir bättre och tydligare. Vilket liksom skulle bevisas. Men hur stark den organisationen än blir för Man Utd så kommer det behövas en manager som har fler och bättre verktyg i sin låda än vad Ole-Gunnar Solskjaer har.

ANNONS

Solskjaer var ett fullt förståeligt val på kort sikt, alls inte den rena nostalgikick som många då menade. Där fanns flera andra skäl att ta in Solskjaer just då, som en tillfällig lösning på väg mot något annat. Men Solskjaer som manager på lång sikt var ett helt annat beslut, ett ogenomtänkt och närsynt beslut i vilket Man Utds styrelse och ledning helt uppenbart bara valde att kortsiktigt följa den politiska opinionen.

Bra politik men dålig policy. Möjligen kan man hävda att Glazers och kanske även Woodward börjar komma fram till detta själva. Handlingar väger så klart alltid tyngre än ord. Och Woodward med flera kan så klart säga och upprepa tills de blir blåa i ansiktet att de minsann har fullt förtroende för Solskjaer. Glazers och styrelsens tydliga motvilja att investera mer i nuläget säger oss något helt annat om det.

ANNONS

Kritiken grundar sig också i en minst sagt ytlig analys. Jag vet inte riktigt hur många åsikter jag sett som ungefär grundar sig i tankegången att Man Utd behöver tre nya spelare för att lösa sina problem. Som om Man Utds problem verkligen skulle kunna lösas enbart genom att värva fler spelare? Men det är väl den moderna fotbollen i ett nötskal, värva fler spelare så blir allting bra!

Hade det varit svaret hade inte Man Utd befunnit sig där de är nu. Men det är lite som sades mot slutet av en mycket välkänd TV-serie, att människan helt enkelt inte är skapt att orka förstå eller ta tag i alltför stora och komplexa problem, istället lägger vi all energi på de problem och på fiender vi kan förstå. Alltså kommer det alltid pratas om att värva spelare istället för om det som det verkligen behöver pratas om.

ANNONS

Att det sedan passar väldigt väl in i den moderna konsumtionskulturen bidrar naturligtvis även det. Och kanske är ingen klubb inom fotbollen ett tydligare uttryck för och bärare av just denna konsumtionskultur än just Man Utd för närvarande. Grejen är bara den att Man Utd har två eror och två managers under vilka de varit enastående framgångsrika. Under ingen av dessa eror var konsumtion Man Utds främsta kännetecken.

Den enkla insikten verkar ha gått Man Utd om intet. Vilket känns rätt tydligt på styrelse- och ledningsnivå, och rätt tydligt även bland supportrarna. På så sätt kan man kanske säga att Man Utds ägare och ledning har fått de supportrar de förtjänar. På samma sätt som Man Utds supportrar också har fått de ägare och den ledning de förtjänar. Vilket kanske leder till att Man Utd idag får vad de förtjänar av Tranmere i FA-cupen.

ANNONS

Varje gång man frågar sig om det nu verkligen kan bli värre för Man Utd, om de verkligen kan sjunka längre, så jodå blir svaret – det kan de visst! Samtidigt som de då och då, eftersom de trots allt är Man Utd, ändå kan dyka upp med det där stora resultatet eller den där fina prestationen som får alla eller nästan alla att glömma problemen eller lura sig själva att de på något magiskt sätt har blivit lösta.

Och så blir det samma överraskning, samma chock, samma vrede och samma hysteri nästa gång himlen till synes ramlar ned över deras huvuden. Och själv känner jag mig snart som Troubadix fastsurrad vid trädet när alla de andra gallerna skrålar efter ännu fler och fetare vildsvin.

Peter Hyllman

Tio små FA-cupmatcher…

Peter Hyllman 2020-01-25 06:00

Den pågående inofficiella och improviserade cupmätartävlingen mellan FA-cupen och Coupe de France här på bloggen fortsätter. Någon större koll på grodätarcupen har jag i och för sig inte. Jag tvingas bara konstatera att FA-cupen så här långt inte precis har rosat himlen med stora skrällar. Nästan ingen skräll alls i den tredje omgången, och i den fjärde omgången hittar vi blott ett lag från som lägst den fjärde divisionen, League Two.

Någon liten skräll har det ändå blivit. Tranmere från League One slog exempelvis redan i torsdags, i ett försenat omspel från tredje omgången, ut Watford på Prenton Park efter förlängning. Därmed såg Tranmere till att bli laget som kommer slå ut Man Utd ur FA-cupen i den fjärde omgången. Även det hemma på Prenton Park. Tillbaka till Merseyside för Man Utd alltså.

Många matcher i FA-cupen de senaste dagarna alltså. Omspelet i torsdags mellan Tranmere och Watford. Redan under fredagskvällen spelades de första två matcherna i den fjärde omgången, då Sheffield Wednesday slog QPR och Northampton klarade oavgjort mot Derby County. De stora pojkarna spelar först från och med söndag, det vill säga Man City, Man Utd, Liverpool och Arsenal, som fått ännu en måndagsmatch.

ANNONS

Två matcher i fredags, fyra matcher under söndagen och måndagen, betyder att vi idag har att se fram emot tio matcher i FA-cupens fjärde omgång. Inga riktiga matcher där man känner att en stor cupskräll skulle kunna vara på gång, lottningen har helt enkelt inte fallit på det viset, men ändå ett antal matcher som har potentialen att kunna bli riktigt spännande cupmatcher.

Brentford vs Leicester

Kanske den match jag ser fram emot mest den här dagen. Brentford spelar riktigt fin fotboll och är ett av lagen som verkligen jagar en av de tre Premier League-platserna den här säsongen. Så här långt ligger de på playoff-plats, men börjar faktiskt ha automatisk uppflyttning inom räckhåll. En hemmamatch mot Leicester, som sannerligen kommer vilja ha något att säga till om i FA-cupen även de, är ett utmärkt tillfälle att se hur Brentford kan stå sig också mot Premier League-motstånd av den högre kalibern.

ANNONS

Southampton vs Tottenham

Kanske den match jag ser fram emot mest den här dagen… Southampton har fått helt nytt liv den senaste månaden, har avancerat blixtsnabbt i Premier League-tabellen, och det här blir sannerligen ingen lätt match för Tottenham. Southampton har vunnit sju av sina senaste elva ligamatcher och en av dem var mot just Tottenham på St Mary’s. Nu har Southampton faktiskt hugg på en av de europeiska cupplatserna, men fortsätter de spela som de gör nu kan de också ha hugg på en engelsk cuptitel.

Reading vs Cardiff

Kanske den match jag… Nåja, nej, det kan man väl inte säga att det stämmer den här gången riktigt. Reading mot Cardiff känns på förhand som en sådan här match som skulle kunna få mig att vilja klösa ögonen ur mitt eget huvud. En cupmatch mellan två rätt så anonyma mittenlag i EFL Championship, en serie som annars mest karaktäriseras av den totala avsaknaden av anonyma mittenlag. Det är inte precis något recept för en strålande fotbollsmatch vi har framför oss.

ANNONS

Millwall vs Sheffield United

Om vi ska hitta någon klubb i den engelska fotbollen som systematiskt överpresterar i cupspelet så borde det vara Millwall, som har haft en märklig förmåga att ta sig långt i båda de engelska cuperna, och i synnerhet FA-cupen. Här finns alltså en tradition och en sorts vinnarvana i väggarna på The Den, som definitivt betyder att Sheffield United lär få en rätt jobbig match på halsen. Frågan är om Millwall blir det första engelska laget utöver Man City och Liverpool att slå Sheffield United på hemmaplan det senaste året.

West Ham vs West Brom

Slaven Bilic-derbyt! Mycket fascinerande match mellan två lag som om det vill säg på ett visst sätt under den här säsongen kommer mötas i hissen mellan Premier League och EFL Championship. Bilic fick för några år sedan sparken av West Ham och blev ersatt av David Moyes, som nu är tillbaka i West Ham igen. Möjligen är det ett gäng West Ham-supportrar som kommer önska att Bilic var tillbaka istället för Moyes. Bilic var dock inte sen att ge West Hams nya arena en rätt stor känga jämfört med Upton Park.

ANNONS

Burnley vs Norwich

Dagens andra renodlade Premier League-match i FA-cupen, om än kanske inte riktigt lika profilstark och glamourös som den förra. Burnley mot Norwich hade annars kunnat vara en riktigt trevlig liten cupmatch, och har faktiskt goda möjligheter att bli det också. Man kan ju tycka att Norwich rimligtvis borde anse loppet kört i ligan, och det enda som då återstår är att köra full gas för en riktigt härlig cup run i FA-cupen. Sean Dyche kanske ännu inte känner att Burnley är helt säkra i ligaspelet å andra sidan.

Coventry vs Birmingham

En match som spelas på St Andrew’s. Hur så kan man då fråga sig?! Birmingham är ju för bövelen bortalag. Jodå, men på grund av allehanda konflikter och rättstvister gällande Coventrys kontroversiella ägare så är Coventry den här säsongen hemlösa. Alltså har de hyrt in sig på St Andrew’s, som ju ägs av Birmingham. Alltså har vi den lustiga situationen att i den fjärde omgången av FA-cupen ställs hyresgäster mot hyresvärdar. Alla som oroar sig över sportens integritet gör kanske bäst att blunda och hålla för näsan.

ANNONS

Newcastle vs Oxford

Att döma av lottningen som Newcastle har fått så här långt i FA-cupen så verkar det som om Steve Bruce har varit på samma bjudmiddagar som Liverpool, Man City och Chelsea måste ha varit på de senaste året. Rochdale i den tredje omgången, Oxford hemma på St James’ i den fjärde omgången. Perfekt lottning måste man säga för ett Newcastle som alltså ännu aldrig har gått längre än just den fjärde omgången i FA-cupen sedan Mike Ashley köpte klubben för tretton år sedan. Men Bruce har matjord i fickorna.

Portsmouth vs Barnsley

Topplag i League One mot bottenlag i EFL Championship. Eftersom matchen spelas på Fratton Park känns det naturligt att hålla Portsmouth som favoriter i den här matchen. Ett Portsmouth som vi ju vet har viss vana och tradition i FA-cupen. De har ju både vunnit och förlorat FA-cupfinaler i modern nutid trots allt. Men det var trots allt några år sedan och framför allt några divisioner sedan. Kul ändå om Portsmouth skulle lyckas få ihop en cup run igen.

ANNONS

Hull City vs Chelsea

Tvingades faktiskt gnugga ögonen ett par gånger då jag hade svårt att tro dem. Chelsea spelar alltså på bortaplan?! Jag trodde inte det var möjligt. Skämt åsido så ska faktiskt det här också bli en riktigt intressant match. Hull City är oförutsägbara, de blandar riktigt bra matcher med riktigt svaga matcher. En som däremot inte är särskilt oförutsägbar alls är Jarrod Bowen, som det ska bli intressant att se introduceras för en bredare publik ikväll. En spelare jag är lite förvånad att ingen Premier League-klubb snappat upp.

Aston Villa, host!

:::

TRANSFERKOLLEN

Valentino Lazaro, Inter till Newcastle, lån. Steve Bruce har inte läst sin Hamlet, alternativt så bryr han sig bara inte. För här lånas det friskt minsann. Efter Bentaleb kommer nu Lazaro från Inter på lån, en högerspringare som borde kunna ge Newcastle lite mer offensiv genombrottskraft. Så länge det inte går ut över Miguel Almirons spel så är det nog bra. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Wayne Rooney spela Derby County till Premier League?

Peter Hyllman 2020-01-24 06:00

Det var inte helt utan kontrovers som Wayne Rooney kom tillbaka till England. När han presenterades av Derby County så var det som en av aktörerna i en sorts kampanjfilm mot spelmissbruk, producerad av det spelbolag som sponsrar Derby County, som påstås vara behjälpliga med att finansiera Rooneys lön, och vars namn som utav en ren händelse råkar innehålla samma nummer som Rooneys tröja.

Man kan förstå om det börjar smaka kräks i munnen. Inte minst blir det illasmakande av att Wayne Rooney själv har haft väl dokumenterade spelproblem. Här gör han sig alltså i praktiken till talesman och ansikte för ett spelbolag, och till en knappast oskyldig pjäs i spelbolagens fasta grepp över den engelska fotbollen på den här nivån. Man kan välja grad av upprördhet så klart, men snyggt är det knappast.

Bakom den kontroversen finns däremot fortfarande en fotbollsspelare. Derby County värvade eller anställde Wayne Rooney som spelar-coach, vilket måste vara en något underlig känsla för Philip Cocu. Men så här långt är det nog framför allt som spelare som Rooney har gjort ett avtryck. Från och med årsskiftet blev han spelklar för Derby County och han har knappast gjort någon besviken.

ANNONS

Redan första matchen efter årsskiftet gick Wayne Rooney in som lagkapten i startelvan mot Barnsley, mot vilka han låg bakom ledningsmålet med en välplacerad frispark. Både mot Hull City och mot Crystal Palace i FA-cupen har han varit en starkt bidragande orsak till att Derby County vann. Ett lag som förut förlorade oftare än de vann har nu vunnit tre av fyra matcher utan att förlora en enda.

Det är som central mittfältare Wayne Rooney spelar för Derby County. Som sådan har han lyckats ge Derby County något de verkar ha saknat dessförinnan: kreativitet, energi och drivkraft från mittfältet, och konsekvent distribution till spelare som Tom Lawrence, Jack Marriott och Martyn Waghorn som tillsammans bildar en av ligans bästa offensiva uppställningar.

Alltså har Wayne Rooney nu fått den centrala mittfältsroll han aldrig blev riktigt bekväm med i Man Utd, och den mittfältsroll som Everton ansåg att han inte längre hade vad som krävdes för att klara sig i Premier League. Nu kan självfallet hävdas att Derby County inte spelar i Premier League, med viss rätt. Men samtidigt spelade Rooney också på mittfältet mot Crystal Palace i FA-cupen och såg sannerligen inte bortkommen ut.

ANNONS

Rooney har lyckats ge Derby County lite mer driv och tänk framåt i laget och på planen, ett större momentum att driva på i offensiven. Det känns inte på något sätt underligt att just detta är en av Rooneys styrkor. Vad som har varit ett tecken på svaghet under hans hittills fyra matcher har varit hans defensiva positionering framför allt, och även hans hemåtjobb i specifika situationer. Rooney är alltså mer Paul Pogba än Michael Carrick.

Inte heller detta känns det minsta underligt.

Derby County har haft en svår säsong. Något plågade är de kanske av kontrasten med förra säsongen då de till slut var en enda match från att ta sig upp i Premier League. En kanske något orättvis kontrast. Hur som helst har Derby Countys ambition att i alla fall slåss om uppflyttning den här säsongen inte alls infriats så här långt, med Derby County betydligt närmare nedflyttning än uppflyttning.

ANNONS

Lägg därtill den rätt obehagliga skandalen i början av säsongen då Tom Lawrence och Mason Bennett var ute och körde bil på fyllan. De båda spelarna blev polisanmälda och därtill ledde händelsen till att förre lagkaptenen Richard Keogh fick sparken. Något som knappast satte Derby County i gott ljus eftersom enda anledningen att bara Keogh fick sparken var att han inte längre var särskilt betydelsefull för laget.

Utöver det mullrar det runt Derby County från EFL:s sida med anledning av ägaren Mel Morris beslut att försöka kringgå ligans financial fair play-regler, eller snarare utnyttja ett av dess loopholes, genom att helt enkelt sälja arenan till sig själv. Flera klubbar har prövat samma sak. EFL verkar lagom roade och hotet om sanktioner och även poängavdrag hänger över Derby Countys huvuden.

ANNONS

Alltså kan man kanske förstå att Wayne Rooneys ankomst till Derby County ändå tas emot med öppna armar och en känsla av optimism. För det första är det naturligtvis ett mycket stort namn som kommit till klubben, även om han är till åren kommen. För det andra utgör han kanske också deras största och bästa hopp på att ändå kunna ge sig in i kampen om uppflyttning när säsongen nu går in på sista varvet.

Vilket möjligen kan låta galet optimistiskt givet att Derby County befinner sig på sextonde plats i tabellen, 15 poäng från automatisk uppflyttning. Samtidigt är ligan så jämn i EFL Championship att fastän Derby County ligger hela tio placeringar från playoff så skiljer det faktiskt bara sex poäng, givet att de vinner sin match i handen. Några riktigt bra omgångar och det avståndet kan vara inhämtat.

ANNONS

Om Derby County ska lyckas ta sig till Premier League den här säsongen är det alltså realistiskt sett genom playoff det måste ske. För att det ska kunna bli verklighet måste Derby County göra en riktigt bra vårsäsong, och därefter även göra ett riktigt starkt playoff. Samtidigt har Derby County hela säsongen varit ett av de lag som känts allra farligast underifrån så att säga om de lyckades få sin akt ihop.

Wayne Rooney har onekligen ökat Derby Countys chanser att lyckas med denna bedrift. Vilket inte nödvändigtvis gör dessa chanser särskilt stora. Men Wayne Rooney gillar ju uppenbarligen att gambla även på rätt dåliga odds.

Dåliga odds kan man knappast säga att Derby County har ikväll när de möter Northampton på bortaplan i FA-cupens fjärde omgång. Northampton är hemmahörande i League Two, där de för närvarande befinner sig på playoff-plats. Helt annat motstånd den här gången alltså för Derby County som i den tredje omgången tvingades slå ut Crystal Palace från Premier League.

ANNONS

Alltså är det kanske tveksamt om Wayne Rooney spelar ikväll.

Peter Hyllman

Wolves måste införa en first strike-policy!

Peter Hyllman 2020-01-23 06:00

Dramatiken var minst sagt påtaglig när Wolves i förra omgången vände ett 0-2-underläge mot Southampton till vinst med 3-2 i den andra halvleken. Vilket av fullt förståeliga skäl fick någon att undra när senast ett engelskt lag hade lyckats med just den bedriften i ligan. Vilket möjligen fick tankarna att rusa ett tag innan man insåg att svaret låg betydligt närmare än så, eftersom händelsevis Wolves faktiskt gjorde exakt samma sak mot Man City för en knapp månad sedan.

Huruvida det nu därför är så att det svåraste som finns inom fotbollen är att leda med 2-0 mot Wolves låter vi vara osagt. Men allra minst är det alltså två matcher på senare tid där Wolves har varit på väg att förlora men ändå lyckats trolla fram en vinst, trots ett stort och svårt underläge. Sex poäng på två matcher som mycket väl kunde ha varit noll poäng alltså. Vilket uttryckt i tabellplaceringar är skillnaden mellan sjunde och fjortonde plats, eller Champions League-fajt och nedflyttningsstrid.

Det säger oss kanske något om hur skickliga Wolves faktiskt är på att spela i underläge. Men det finns också en rätt klar risk att dessa två spektakulära segrar ger oss en något snäv och snedvriden bild av helheten. Sanningen är ärligt talat mer komplicerad och för all del mer dyster än så. Utöver just dessa båda matcher är det faktiskt bara en match mot Norwich som Wolves har lyckats vända ett underläge till vinst. Att prata om Wolves som comebackkungar är alltså mest ett fall av felsampling.

ANNONS

Tvärtom måste man kanske säga att Wolves stora styrka är när de själva faktiskt tar ledningen i en match. Vilket i och för sig har hänt oroväckande få gånger för Wolves den här säsongen. I sex matcher hittills har Wolves faktiskt tagit ledningen. På dessa sex matcher, som totalt alltså har kunnat ge Wolves 18 poäng, har Wolves tagit alla poäng utom två. Med andra ord, när Wolves har tagit ledningen är de nästan omöjliga att ta poäng av, de är då väldigt effektiva och svåra att möta.

Nu är det för all del inte monsterklubbarna som Wolves har lyckats med detta mot. De matcher där Wolves har tagit ledningen och vunnit är matcher mot Watford, Aston Villa och West Ham hemma, samt Man City och Bournemouth borta. Dessutom har de tagit ledningen hemma mot Brighton i en match som till sist slutade oavgjort. Med ett undantag är det alltså matcher de rimligtvis borde ha kunnat förvänta sig att vinna. Inget märkligt med det med andra ord.

ANNONS

Desto mer märkligt är i så fall antalet matcher den här säsongen som Wolves istället har hamnat i underläge. I hela 16 av 23 matcher så här långt under säsongen har Wolves släppt in det första målet i matchen. Med andra ord i ganska exakt två tredjedelar av hela den här säsongen så har Wolves tvingats jaga en match och vända ett underläge för att ta poäng. Att de faktiskt trots detta råkar ligga på sjunde plats för närvarande, med en åtminstone hyfsad chans på Champions League-plats, säger oss att de lyckats rätt bra.

Stämmer det?

Nej, det vore nog att ta i. Wolves har alltså bara lyckats vinna tre av dessa 16 matcher, och totalt bara tagit 17 poäng på dem. Med andra ord har Wolves tagit ungefär lika många poäng på dessa sexton matcher som de har tagit på de sex matcher i vilka de faktiskt tagit ledningen. Wolves har alltså tappat 31 poäng på dessa matcher i vilka de släppt in det första målet. Utan att säga för mycket måste man nog ändå säga att det har blivit ett litet problem för Wolves att faktiskt släppa in det första målet.

ANNONS

Problemet har knappast blivit mindre med tiden. Tvärtom. Wolves har släppt in det första målet i var och en av sina sju senaste matcher. Vi får backa säsongen ända tillbaka matchen mot Brighton i början av december då Wolves faktiskt gjorde första målet. Sedan dess har de i tur och ordning släppt in första målet mot Tottenham (1-2), Norwich (2-1), Man City (3-2), Liverpool (0-1), Watford (1-2), Newcastle (1-1) och Southampton (3-2). Tre vinster, tre förluster, en oavgjord – färre än 50% av poängen.

Vad är egentligen orsakerna bakom detta? Nuno Espirito Santo och Conor Coady, Wolves manager respektive lagkapten, har väl knappast lyckats knäcka den nöten, annat än att de konstaterar att Wolves har haft en tendens att göra misstag och släppa in billiga mål i matcherna, att inleda matcherna relativt svagt och helt enkelt ta tid på sig att hitta lagets form på planen. Vilket så klart förklarar varför de hamnar i underläge, men varför har man då denna tendens att inleda matcherna svagt?!

ANNONS

Koncentration är ett självklart svar, men också ett icke-svar. Jaha, så Wolves brister alltså i koncentration, men varför gör man det? Att försöka svara på den saken utifrån, utan att kunna observera hur laget och spelarna faktiskt fungerar inifrån, är på gränsen till omöjligt eller åtminstone så spekulativt att det blir meningslöst. En cynisk tanke vore att laget har börjat bli lite bekväma i Premier League, att det inte längre är lika nytt. En mer praktisk tanke är att det är en effekt av trötthet efter redan 40 spelade matcher.

Om koncentrationen brister kan man så klart hävda att Wolves karaktär sannerligen inte brister. Vilket vi alltså ser i de här matcherna som Wolves lyckats vända och vinna, men även i alla matcher där Wolves åtminstone har lyckats undvika förlust fastän de har hamnat i underläge. Beundransvärt på sitt sätt naturligtvis, men självfallet kostar det på att sätta sig i dessa lägen i längden. Och som sagt, helhetsbilden är att Wolves tappar alldeles för många poäng på att hela tiden hamna i underläge.

ANNONS

Wolves måste införa en first strike-policy!

En policy som behöver börja tillämpas redan ikväll. Förhandsanalysen känns tämligen given. Om Wolves sin vana trogen släpper in första målet mot Liverpool kommer det bli mycket svårt för dem att vinna matchen. Liverpool är för bra på att försvara sig och på tok för bra på att utnyttja omställningar mot lag som blivit tvingade att börja jaga dem. Visst har vi sett Wolves vända stora underlägen, och Molineux kan vara fullständigt elektriskt och bära fram laget, särskilt i sådana här matcher. Men det går inte att räkna med.

Lyckas Wolves däremot göra matchens första mål, då kommer det här bli en mycket obekväm resa för Liverpool, som alltjämt inte förlorat en enda match den här säsongen, alltjämt bara tappat två poäng den här säsongen. Men sviter är till för att brytas. Kan Wolves bryta sin svit av att hela tiden släppa in matchens första mål så kan de på samma gång bryta Liverpools svit av matcher utan förlust. Helt säkert är det väl något de flesta hoppas på den här kvällen.

ANNONS

En vinst för Wolves som definitivt inte skulle ändra på något vad gäller ligans utfall, men som åtminstone skulle ruska om Premier League lite grann, se till att vi är vakna och hålla oss på tårna. Kanske visa att Liverpool faktiskt inte är oslagbara.

Peter Hyllman

Veckomatcher i Premier League är alltid lite extra vilda västern

Peter Hyllman 2020-01-22 06:00

Det är något alldeles speciellt med ligaomgångar mitt i veckan ändå. Av någon anledning blir det alltid lite mer vilda västern över matcherna, lite mer krutrök och bendallrande dramatik. Tisdagen gjorde sannerligen ingen besviken i detta avseende. Åtminstone fyra av de sex matcherna hade något inslag av total galenskap i sig, om det så var sena vinstmål, upphämtningar på tilläggstid, eller mål med tio man på planen.

Eddie Howe räddade väl förmodligen jobbet för åtminstone en överskådlig tid framåt, om det nu någonsin faktiskt var i någon genuin fara internt. Men även om det möjligen fanns idéer på att göra en förändring så lär väl dessa idéer ha lagts på is när Bournemouth nu gjorde kort sak av Brighton och tog en seger som nog var väldigt viktig både för tabellen och för moralen.

Aston Villa vinner samtidigt även de, och det är helt klart fascinerande hur nedflyttningsfajten håller på att tajtas till rejält. Watford tog ledningen på Villa Park innan Aston Villa kvitterade i andra halvlek. Matchen såg ut att sluta oavgjort innan Ezri Konsa gjorde sitt första mål för Aston Villa i den 95:e minuten. Åtminstone såg det ut så innan eventuellt Tyrone Mings tilldömdes målet tack vare en styrning.

ANNONS

Everton och Carlo Ancelotti måste undra vad det var som egentligen hände hemma mot Newcastle. De hade 2-0 när matchen svängde in på tilläggstid och läget såg hur lugnt ut som helst. Newcastle fick en reducering men spelarna firade inte ens, det såg verkligen bara ut som ett tröstmål. Några sekunder senare och det var kvitterat. Två poäng helt och hållet bortkastade för Everton. Steve Bruce har matjord i fickorna minst sagt.

Southampton som var i högsta grad nedflyttningshotade för bara någon månad sedan ligger nu på den övre halvan, tre poäng från Man Utd på femte plats. Ralph Hasenhüttl har gjort ett strålande jobb under svåra omständigheter, särskilt att lyckas lyfta laget upp i bootstrapsen efter den blytunga 0-9-torsken mot Leicester. Fem vinster på de senaste sju matcherna, sju vinster på de senaste elva. Southampton är formstarka.

ANNONS

Matchen mellan Chelsea och Arsenal kommer förmodligen kunna räknas till en av säsongens märkligaste matcher. Chelsea dominerade helt matchbilden, mycket så klart tack vare den synnerligen förutsägbara utvisningen på David Luiz, men misslyckades som så många gånger förr med att döda matchen. Arsenal kvitterade, Chelsea återtog en sen ledning bara för att lyckas släppa in ännu en kvittering.

Kommer onsdagen bjuda på liknande galenskaper? Nej, inte särskilt mycket tyder väl egentligen på den saken.

Leicester har så klart kommit in i något av en svacka under en hittills bra säsong. Det finns de som därmed tror sig ha fått rätt i sin uppfattning inför säsongen att Leicester inte skulle greja topp fyra, fastän Leicester onekligen trotsat dessa förväntninga och alltjämt har en mycket god marginal ned till både fjärde- och femteplatsen, samt till och med häng på andraplatsen. Här kan man tala om the mother of confirmation bias!

ANNONS

Hemma mot West Ham borde Leicester ha goda chanser att börja gräva sig upp ur den där svackan. West Ham borde vara ett motstånd som passar Leicester tämligen väl, och det är svårt att se West Hams mittfält och backlinje kunna hålla Leicesters många kreativa spelare stången. Något större momentum verkar heller inte David Moyes ha fått med West Ham, som ligger obehagligt nära nedflyttningsstrecket fortfarande.

Kan man gräva sig upp ur något förresten?

Tottenham brottas med all världens besvär på senare tid. Dels med att vinna matcher. Dels med att över huvud taget göra mål. Tottenham har inte lyckats göra ett enda mål i ligaspelet på tre hela matcher. Senast Tottenham gjorde mål i ligan var snart en månad sedan, då de händelsevis mötte just Norwich, som alltså råkar vara motståndet även den här kvällen. Vinner inte Tottenham ikväll finns väl just inget hopp för dem.

ANNONS

Man Utd måste försöka skaka av sig förnedringen mot Liverpool senast, och allt dess efterspel, med Ole-Gunnar Solskjaers milt sagt märkliga pressutspel. Något man alltså ska försöka göra på Old Trafford mot Burnley, som däremot inte har förlorat på Old Trafford på de tre senaste säsongerna. Vinner Man Utd ligger de bara tre poäng back på Chelsea, men det är sannerligen inte någon vinstgaranti de har framför sig.

Mycket kan sägas om Solskjaer, om Man Utd som klubb och som organisation, om dess ägare och ledning, om de olika åsikterna om Man Utds ekonomi och vilja att investera i det egna laget som snurrar omkring i rymden. Det mesta av detta har jag så klart tagit upp, om och om igen, och ingen egentlig anledning finns just nu att upprepa samma gamla ramsa ännu en gång. Det är som det är.

Klubben är uppenbart dysfunktionell. Tyvärr är det i många fall även så att kritikerna av klubben, eller snarare deras olika argument, är tämligen dysfunktionella även de. Vilket gör det svårt att hitta en tydlig linje mot Man Utds klubbledning, gör kritiken svårare att ta på allvar och lättare att bara vifta bort. Det ger ansvariga personer som Ed Woodward och Ole-Gunnar Solskjaer något att gömma sig bakom.

ANNONS

Frågan är om en vinst mot Burnley ikväll kommer beskrivas av Solskjaer som ytterligare bevis för Man Utds steg framåt? Vilket kanske på sätt och vis stämmer, om man nu inte vunnit mot Burnley på Old Trafford de tre senaste åren. Men naturligtvis stämmer det inte alls.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jack Robinson, Nottingham Forest till Sheffield United. En gång i tiden den yngste debutanten någonsin för Liverpool. Karriären har kanske inte sedan gått riktigt som det var tänkt, utan att därför bli alltför misslyckad. Chris Wilder specialvärvar Robinson till backlinjen som ju har så viktig roll för lagets spel. Viktig värvning som kan visa sig bli mycket bra. Väl godkänd – (+++)

Nabil Bentaleb, Schalke till Newcastle, lån. Ändå en rätt intressant värvning detta. Bentaleb kan möjligen anklagas för att vara ojämn och inte särskilt konsistent, men det är också klart att det finns en stor talang i spelaren. Frågan är om Bentaleb kan bistå med lite av den magi som kanske ändå saknas i Steve Bruces lag. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Chelsea behöver en anfallare i världsklass för att klara säsongen

Peter Hyllman 2020-01-21 06:00

Ville man vara en aning skabrös skulle man kunna säga att Arsenal i hög utsträckning är ett lag som består av några anfallare i världsklass och bakom det inte så värst mycket att skriva hem från kolonien om. På samma sätt, fast helt och hållet omvänt, kunde man även säga att Chelsea är ett i grunden riktigt starkt fotbollslag som däremot sakar några riktiga anfallare i världsklass att skriva hem från kolonien om.

En något udda och ovanlig sak att behöva säga om just Chelsea, som kanske mer än något annat lag under Premier League-eran verkligen har präglats av sina talismaniska anfallare. Didier Drogba och Diego Costa var båda två i högsta grad betydelsefulla för Chelseas alla framgångar under två olika årtionden. Chelsea försökte återskapa detta med Alvaro Morata, men det visade sig vara ett försök som misslyckades.

Inte är det i och för sig så att Chelsea direkt saknar anfallare. Där finns anfallare i god kvantitet, men kanske inte av tillräcklig kvalitet. Tammy Abraham är anfallaren som har fått det största förtroendet under säsongen så här långt. Michy Batshuayi fortsätter vara något utav ett enigma i Chelseas spelartrupp. Olivier Giroud verkar inte precis ha någon större beundrare i Frank Lampard.

ANNONS

Något Chelsea däremot har saknat under säsongen är riktig spets i anfallsspelet. Många matcher har Chelsea dominerat spelmässigt utan att lyckas göra mål. Många poäng har tappats av just det här skälet. Matchen senast mot Newcastle är ett alldeles utmärkt exempel. Hade Chelsea haft en anfallare i världsklass den här säsongen hade lagen under Champions League-strecket kunnat kyssa sina förhoppningar adjö.

Tammy Abraham har spelat de flesta av Chelseas matcher den här säsongen och är en del i Chelseas och Frank Lampards påstådda ungdomssatsning. Sant är att Abraham har gjort det bättre än vad många inklusive mig möjligen hade trott inför säsongen. Men sant är också att de farhågor som fanns om Abraham som varandes något för lättviktig mot tuffare motstånd också har infriats.

Michy Batshuayi har gjort enskilda och åtskilda framträdanden i Chelseatröjan den här säsongen, mestadels som inhoppare eller som anfallare i cupspelet. Exakt vad som får det att inte klicka för Batshuayi i Chelsea måste ha något med karaktär och personlighet att göra, för det finns en kvalitet och potential i den här spelaren som saknas hos Chelseas andra alternativ. Men den hittar inte fram.

ANNONS

Olivier Giroud värvades så klart som en backup-lösning från Arsenal en gång i tiden så det är kanske inte så väldigt överraskande att han inte precis får någon speltid. Chelsea har sagt att Giroud kan lämna i januari om de hittar en ersättare, vilket så klart betyder att de knappast ser något värde i Giroud alls, annat än att de åtminstone vill undvika risken att stå där helt utan anfallare i värsta fall.

Chelsea har alltjämt ambitioner kvar den här säsongen. De har för närvarande den fjärde Champions League-platsen men kommer behöva gå en rejäl fajt för att lyckas behålla den säsongen ut. De är kvar i FA-cupen och Frank Lampard skulle helt säkert inte tacka nej till en titel under sin första säsong. De behöver onekligen en anfallare som kan göra mål om de ska ha någon vettig chans alls mot Bayern München i Champions League.

ANNONS

Frank Lampard borde nog rimligtvis inse att om Chelsea ska lyckas med någon av dessa ambitioner, än hellre alla tre, så är det helt enkelt inte realistiskt att fullfölja säsongen med endast de anfallsalternativ klubben just nu har tillgång till. Ungdomssatsning eller ej, Chelsea behöver förstärka sitt anfall. Lampard sägs ha £150m som ligger och bränner i fickan, men vilka alternativ är egentligen tillgängliga?

Timo Werner har funnits på Chelseas radar men ser ut att inte kunna bli aktuell förrän tidigast i sommar. RB Leipzigs titelfajt i Bundesliga gör förmodligen dem ytterst ovilliga att sälja i detta läge, samt minskar så klart Werners egen vilja att lämna redan nu. Andra spelare som nämnts är Jadon Sancho, Wilfried Zaha och Moussa Dembéle, men ingen av dem är heller riktigt den renodlade anfallare som Chelsea söker och behöver.

ANNONS

En bomb vore naturligtvis Edinson Cavani, som kanske i alla fall något överraskande lämnade in en transferbegäran till PSG under gårdagen. Nu är det framför allt Atlético Madrid som varit och ryckt i honom, men Frank Lampard har sannerligen inte varit sen med att öppet uttrycka sin beundran för Cavani och gjort det mycket klart att det är en spelare han väldigt gärna skulle vilja se i Chelsea.

Cavani är så klart 32 år, så det vore ju onekligen ett rätt rejält avsteg från Chelseas påstådda ungdomssatsning. Men nu är det förvisso också en ungdomssatsning som varit minst lika mycket en följd av nöd och tvång som av någon högre princip. Tveksamt om det är något som Chelsea investerat själ och hjärta i. Frank Lampard känner så klart även pressen på sig och då faller det sig ofta lätt att hellre satsa på mer erfarna spelare.

ANNONS

Nu är självfallet inte en värvning av en äldre spelare något som står i direkt motsättning till en påstådd ungdomssatsning. Tvärtom kan man mycket väl hävda att några erfarna och rutinerade spelare i laget och på planen kan vara till ovärderlig hjälp för de yngre spelarna, och ger dem ännu större möjligheter att växa. Snarare än att de yngre spelarna tvingas dra ett alltför tungt lass på egen hand.

Att Edinson Cavani är 32 år gammal betyder självfallet inte att han är slut som spelare, även om det har börjat gå tungt i PSG. Cavani som spelartyp känns i själva verket minst sagt perfekt för dagens Chelsea, och hans hunger och måldrive vore helt säkert något som både skulle göra stort avtryck och stor nytta för Chelsea. Det vore januarifönstrets första och kanske också enda femplus-värvning.

Alternativet är så klart att Chelsea än en gång är så fräcka att de vittjar Arsenals uppenbara anfallaröverflöd.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Mbwana Samatta, Genk till Aston Villa. Hur kommer det sig att det känns som om Aston Villa har myror i baken? Nedflyttningsstriden brukar så klart kunna ha just den effekten, och en tendens att värva bara för att känna att man gör något. Det här känns lite som en sådan värvning, en 27-årig anfallare som gjort mål i den belgiska ligan. Svårt att se att han ska slå Premier League med häpnad. Men Wesley är skadad så man kan förstå tanken. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

De fem bäst coachade lagen i Premier League

Peter Hyllman 2020-01-20 06:00

Det är ett välkänt faktum att när vi placerar en lista över klubbarna med högst intäkter och störst investeringar i den egna spelartruppen bredvid en lista över hur klubbarna presterar i ligaspelet över tid så kommer vi alltid hitta rätt omfattande skillnader. Vilket naturligtvis är en ytterst besvärlig omständighet för alla smart marks som tror sig ha nått en djupare insikt när de kommit fram till att pengar avgör allting i fotboll.

Skillnaden, det vi skulle kunna kalla för differensen mellan pengar och prestation, utgörs av kompetens, det som i själva verket är fotbollens viktigaste kapital. Kompetens kan ta sig uttryck på framför allt två sätt. Dels klubbens strategiska planering och rekrytering utanför planen. Dels hur väl coachade dessa lag är, det vill säga deras taktiska system och man-management. Den här listan kommer fokusera på coachingen.

Ett mycket bra coachat lag kommer kunna prestera långt över vad deras resurser och förutsättningar egentligen ger utrymme för. Några bra exempel på detta under senare år är självfallet Liverpool, Tottenham och Leicester. Ett riktigt dåligt coachat lag kommer kunna slänga hur mycket pengar som helst på laget utan någon reell effekt. Några bra exempel på detta är Man Utd, Everton och Arsenal.

ANNONS

Vad menar man då med bäst coachad? Naturligtvis måste där ingå en komponent av hur väl ett lag presterar utifrån deras resurser. Men utöver det gäller det så klart att försöka se hur det ser ut för laget på fotbollsplanen, hur samspelta de är, hur laget faktiskt fungerar som kollektiv enhet, inom och mellan dess olika lagdelar. En aspekt måste även vara hur effektivt laget faktiskt är utifrån sina egna mål och ambitioner.

En stor fråga måste självfallet vara i vilken utsträckning laget har ett taktiskt system som förhöjer varje individuell spelare. Ett mycket bra coachat lag kommer helt enkelt vara ett lag vars totala kvalitet och värde med marginal överstiger summan av varje enskild spelares kvalitet och värde. Det här är en typ av lag som soffexperter med knipslug min brukar säga att de ”överpresterar”, bara för att de presterar bättre än de trodde.

ANNONS

Sedan har jag kanske även en egen tanke om att ett riktigt bra coachat lag skulle kunna prestera mycket bra även om den som är manager plötsligt försvann. Det kanske bästa exemplet på ett sådant lag under Premier League-eran är Chelsea efter José Mourinhos första tid i klubben. Mourinho försvann plötsligt, men laget var så väldigt väldrillat i hans system att det fortsatte vara framgångsrikt i rätt många år därefter.

Den här listan kommer ta upp vilka som är de fem bäst coachade lagen i Premier League just nu. Nästa vecka fokuseras istället på den omvända frågan, nämligen vilka som är de sämst coachade lagen i Premier League.

(5) Man City

När Man City spelar bra så spelar de en fantastisk fotboll, snabb, teknisk, kreativ, effektiv och väldigt samspelt fotboll. Nästan omöjlig att försvara sig mot. Att avfärda Man Citys framgångar som enbart en funktion av pengar är att göra dem orättvisa och underskatta hur mycket som faktiskt beror på riktigt bra coaching. Nästan alla spelare som går till Man City blir bättre än vad de var innan. Samtidigt finns där också några uppenbara svagheter som kan exploateras lite för ofta, man undrar hur det här laget skulle klara sig utan Pep Guardiola, och lite konfunderad blir man över systemets styrka när varje bakslag ska motiveras med att Guardiola saknar så kallade ”Pepspelare”.

ANNONS

(4) Crystal Palace

På den andra änden av fotbollsskalan hittar vi Crystal Palace med Roy Hodgson. Många trodde att Crystal Palace skulle åka ur den här säsongen. Istället hittar vi dem på tabellens övre halva, färskt efter att för andra gången den här säsongen ha åkt till Manchester och fått med sig ett betydligt bättre resultat än någon väntat sig. Hodgson har verkligen lyckats få Crystal Palace att behärska sitt taktiska system mycket bra, på ett sätt som är mycket väl anpassat till spelartruppens förmågor och begränsningar. Han kommer aldrig vinna några titlar eller utmärkelser för att ha utvecklat fotbollen, men han är också långt ifrån en brittisk betongmanager.

(3) Wolves

Svårt att inte imponeras av Wolves. Visst, de har investerat rätt stort i spelartruppen under senare år, men de gör sin blott andra säsong i Premier League, men verkar redan från början och alltjämt etablerade som en av klubbarna som slåss om de europeiska cupplatserna. Den här säsongen efter att redan ha avverkat 40 matcher med en relativt tunn spelartrupp. En av Wolves stora styrkor är att kunna hoppa mellan lite olika varianter i sitt taktiska system utan att det stör dem, och även rotera spelare efter möjlighet utan att det särskilt stör lagets rytm. Wolves känns alltid på ett eller annat sätt, och oavsett motstånd, som att de är med i matchen och har vapen att vinna den.

ANNONS

(2) Sheffield United

Den här säsongens stora överraskning, åtminstone för vissa. Att höra folk prata om Sheffield United blir ofta en studie i fördomar och föreställningar. Baserat på ett urval av två bortamatcher mot Man City och Liverpool beskrevs de lite lagom nedsättande som riskminimerande och välorganiserade i sitt försvarsspel. Har man faktiskt sett dem i fler matcher än dessa vet man att det är ett minst sagt reduktivt sätt att beskriva dem. Där finns ett mycket koordinerat och fint passningsspel och där finns ett rätt nytänkande sätt att använda mittbackarna i anfallsspelet. Ett lag nästan alla tog för givet skulle åka rätt ned igen ligger sjua i januari och har hugg på europeiskt cupspel, efter att ha mött alla storlag på bortaplan, och flera av dem två gånger redan.

(1) Liverpool

Hade gärna placerat Sheffield United etta på den här listan, men kom fram till att i så fall hade jag nog gjort mig skyldig till effektsökeri. Liverpool har sin naturliga förstaplats på den här listan. Visst, de har knappast varit blyga med att investera pengar i laget, men det är naturligtvis långt ifrån den dominerande förklaringen, i än mindre utsträckning än för Man City. Jamie Carragher gjorde en mycket klok observation för några dagar sedan att Jürgen Klopp har inte köpt världsstjärnor, han har skapat världsstjärnor. Världens bästa lag just nu består av spelare som Roberto Firmino, Jordan Henderson och Georginio Wijnaldum. Världens bästa lag just nu består av spelare köpta från Southampton, Hull City, Hoffenheim, Newcastle, Sunderland och Monaco. Det händer inte utan fantastisk coaching och ett väldigt starkt och effektivt taktiskt system.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#23): Wolves nafsar Champions League i ändalykten

Peter Hyllman 2020-01-19 19:29

PL

Manager: Roy Hodgson, Crystal Palace. Fortsätter att prestera långt över förväntningarna med Crystal Palace, vars styrelse nog drar en suck av lättnad och borde ge Hodgson något riktigt fint i bonus då han räddat om inte från nedflyttning så i alla fall en mycket oviss nedflyttningsstrid. Fortsätter en märkligt bra resultatsvit i Manchester med oavgjort mot Man City.

TRE TAKEAWAYS:

Ain’t no Solskjaer... Enorm klasskillnad på Anfield och det är tunt med ursäkter för den saken även om man gärna hänvisar till skador och en tunn spelartrupp, något som däremot förvärrats av Solskjaers egna beslut. Solskjaer pratar gärna om att se långsiktigt på Man Utd, men vad ska han annars säga?! Bara genom att dingla något högst osäkert löfte om en lovande framtid framför våra näsor kan han distrahera oss från vad vi ser här och nu. Men det är ju också så att ska man vara någorlunda trovärdig på lång sikt så måste man visa åtminstone positiva tendenser i det korta perspektivet. Det krävs ett gott mått av fantasi för att se detta med Solskjaer.

ANNONS

Howe. Förlustraden fortsätter för Bournemouth, som nu dessutom har förlorat två matcher i rad mot andra lag under nedflyttningsstrecket. Många större chanser än så att vända på säsongen och börja sätta poäng på brädet kommer de naturligtvis inte få. Jag sa inför omgången att om Bournemouth förlorade även den här matchen så är de tvungna att agera. Vilket inte är detsamma som att de faktiskt kommer att agera. Alltmer börjar Bournemouth kännas som en klubb i förnekelse, alternativt fastsurrade kring en romantisk föreställning om lojalitet och långsiktighet som bara är en cover för gammal vanlig handlingsförlamning.

Arteta. Fem ligamatcher, varav ingen mot något direkt skrämmande motstånd, varav tre av dem på hemmaplan. Facit så här långt är en vinst, tre oavgjorda och en förlust. Visst ser spelet bättre ut initialt under Mikel Arteta, men det var väl också ett minimikrav givet hur det såg ut förut. Men givet hur andra managers hade behandlats för en svag resultatrad av det slaget är det nästan lite provocerande att se hur det gullas med Mikel Arteta i media. Allt baserat på en mycket löskokt förhoppning att han ska vara Pep Guardiolas lärjunge. Vem vet, kanske kommer Arsenal lyfta under Arteta, men det vore helt fel att säga att hans inledning direkt övertygar en om det.

ANNONS

J.R.

Wolves. Det har varit en rätt tuff period för Wolves med tre raka matcher utan vinst, varav två förluster, och en rätt lustig benägenhet att släppa in första målet i alldeles för många matcher de spelar. Dessutom utslagna ur FA-cupen efter omspel. Allting till tonerna av en spelartrupp som redan avverkat 39 matcher redan innan den här omgången. Det såg ut att bli en förlust till här, men liksom från ingenstans vrålade Wolves tillbaka och tog en både matematiskt och moraliskt mycket viktig seger. En seger som gör att de nu nafsar Champions League i ändalykten.

CLIFF BARNES

Man Utd. Resultatet och matchpsykologin, tillsammans med skadeläget, gör kanske att den här matchen inte känns riktigt så illa som det faktiskt är och såg ut. Man Utd var ett utspelat lag på Anfield, och även om Liverpool är ett fantastiskt bra fotbollslag just nu så är Man Utds egen mediokritet den första och främsta faktorn. En match som gav oss en mycket bra indikation på hur långt Man Utd har fallit, hur långt de har att klättra, och hur mycket mer arbete detta kommer kräva för varje dag som Man Utd envisas med att klamra sig fast vid nuvarande organisation och ledning.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Southampton 2-3 Wolves. Någon frågade under lördagen när ett lag senast vände ett 0-2-underläge till vinst. Händelsevis var det Wolves för bara några veckor sedan som ju vände mot Man City. Nu var det dags för Wolves igen att göra en riktigt imponerande vändning. Återigen var Adama Traoré en av förgrundsfigurerna, den här gången med stor insats av Raul Jimenez som valde helt rätt tid att få slut på sin lilla måltorka.

BTW

10,04mm – mer än så skiljde inte mellan vinst och oavgjort för Tottenham.

Uppenbarligen har det blivit ett positivt lyft när Premier League nu anpassat sig till VAR-normen att domaren själv kan kolla på egen skärm vid sidlinjen.

Steve Cook – vilken räddning, vilket hjärnsläpp!

Ole-Gunnar Solskjaer säger att Marcus Rashford är borta några veckor. Någon timme senare kommer det fram att Rashford blir borta 2-3 månader, efter att ha tvingat spela mest hela säsongen under svåra smärtor. Bad management!

ANNONS
Peter Hyllman

Liverpools ligatitel utmanar konkurrenternas kulturkapital

Peter Hyllman 2020-01-19 06:00

Tony Evans skriver en rätt bra artikel på Independent om hur det var att som Liverpoolsupporter för 27 år sedan att samtidigt som man såg den egna klubben ha det kämpigt tvingas bevittna och genomleva att Man Utd, deras historiska rival, plötsligt få ordning på sina grejor och börja vinna igen. Där finns den självklara insikten att det både känns för jäkligt men att smärtan är ganska snabbt övergående.

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/manchester-united-liverpool-preview-klopp-ferguson-1993-enemy-news-a9288081.html

På senare tid har jag själv flera gånger fått höra att jag är en bitter Man Utd-supporter, för att jag skrivit något som en Liverpoolsupporter inte vill läsa. Lite lustigt kan tyckas då jag just den här säsongen, i min roll som supporter, faktiskt föredrar att Liverpool vinner ligan före Man City, av det enkla skälet att jag gärna slipper se Man City vinna ligan tre säsonger i rad, en minst sagt rätt ovanlig bedrift i engelsk fotboll.

Ligatiteln är naturligtvis avgjord. Härifrån kan ingen frisk människa tro att Liverpool faktiskt skulle tappa ligatiteln. Sedan kan man dra varje klyscha som finns i boken om att allting kan hända i fotboll, eller att märkligare saker har hänt i fotboll etc. Nej, det kan det inte och nej, det har det inte. Att allting kan hända är rent ljug, och inget lag har någonsin tappat ett ens i närheten av så här stort poängförsprång i ligan.

ANNONS

Visst har lag tappat stora poängförsprång förut. Men dessa lag har heller aldrig varit dagens Liverpool. Det har alltid funnits potentialen till ett stort poängtapp i dem som helt enkelt inte finns i detta Liverpool. Även då har inte poängförsprånget varit så stort. Det kan nog vara så att Liverpool riskerar tappa poäng i tillräckligt många av matcherna som återstår, men konkurrenterna riskerar å sin sida tappa ännu fler poäng.

Det där är något som många gånger missas. Dagens Liverpool jämställs med kanske framför allt Newcastle i mitten av 1990-talet, fastän skillnaderna i själva verket är omfattande. Dessutom räknar man bara på sannolikheten att Liverpool skulle tappa poäng i återstående matcherna, fastän den minst lika stora faktorn är att Man City och Leicester högst osannolikt själva kommer ta alla de poäng som skulle behövas.

ANNONS

Mark Ogden på ESPN tar en annan vinkel på frågan om hur Liverpools säsong kommer sluta, konstaterar att de kommer vinna ligan men hävdar samtidigt att Liverpool varken kommer slå Man Citys poängrekord från två säsonger, eller upprepa Preston North Ends och Arsenals bedrifter att gå genom ligasäsongen obesegrade. Vilket han kommer fram till med en genomgång av Liverpools alla återstående matcher.

https://www.espn.com/soccer/liverpool-engliverpool/story/4033697/liverpool-wont-break-man-citys-points-record-or-match-arsenals-invincibles

Självfallet är det där mest spekulationer och hokuspokus. Men det är väl å andra sidan inte tänkt som något annat än det heller. Men att titta på varje match framåt i tiden på det där sättet är självfallet nästan meningslöst, åtminstone vad gäller att säga något om hur de kommer sluta. Vi vet att Liverpool knappast kommer gå in till någon match den här säsongen utan en god chans att vinna eller allra minst undvika förlust.

ANNONS

Men här tangerar vi ändå något intressant. Jag har förut gjort en ganska tydlig poäng av att det inte existerar någon särskilt utbredd motvilja mot att Liverpool är på väg att vinna ligan. Å andra sidan kan vi kanske också konstatera att den motvilja som faktiskt ändå finns verkar vara tämligen djup. Om man alltså är emot Liverpools ligavinst så är man oftast väldigt mycket mot. Hur kommer egentligen det sig?

Att Man Utds supportrar gör i brallorna är kanske inte så konstigt. Liverpool är den stora rivalen sedan länge, klubben vars oförmåga att vinna ligan har varit ett stort nöje under lång tid, lika länge som många av dem levt. Att Liverpool vinner sin första ligatitel på 30 år är alltså något helt nytt för många av dem. Dessutom finns i bakgrunden att Liverpool då tar in på Man Utds försprång som de mesta mästarna.

ANNONS

Att Arsenals supportrar gör i brallorna är egentligen inte heller så märkligt. Dels är kanske Liverpool en mycket mer smärtsam påminnelse för dem än vad Chelsea, Man City eller till och med Man Utd någonsin skulle kunna vara om vad de själva inte längre är. Dels finns den uppenbara rädslan för att Liverpool nu ska upprepa något som Arsenal faktiskt är helt ensamma om under Premier League-eran, att vara Invincible.

Att Man Citys supportrar gör i brallorna är möjligen inte lika självklart. Men dels är det så klart Man City som Liverpool nu är på väg att norpa ligatiteln från. Och dels är det även så att för bara ett-två år sedan var det Man City som var helt unika, satte rekord efter rekord, och pratades om av sig själva och andra som det bästa laget någonsin i engelsk fotboll. Inte räknade de med då att detta bara skulle ha ett-två års livslängd.

ANNONS

Alltså måste det grinas och gråtas från dessa håll om att Liverpool är på väg att vinna ligan. Det kan pratas om hur Liverpool har sådan tur som vi hör från Man Utds supportrars håll. Det kan pratas om hur Liverpool har sådan förskräcklig hjälp av domarna som vi hör från Arsenals supportrars håll. Det kan pratas om hur denna ligasäsong ”inte gills egentligen”, som vi hör från Man Citys supportrars håll. Nonsens naturligtvis.

Slutsatsen skriver nästan sig själv. Liverpool är inte bara på väg att vinna ligan, och vinna ligan för första gången på 30 år, utan Liverpool är också på väg att beröva flera av sina konkurrenter deras främsta källa till stolthet och självkänsla. Man Utds status som de mesta mästarna, Arsenals unika status som Invincibles, och Man Citys upplevda status som rekordslagare och mest dominanta engelska fotbollslag.

ANNONS

Därav djupet i motviljan. Liverpool har gått från att vara ett lag ur historieböckerna till att vara ett lag som skriver om historieböckerna. Åtminstone är det så det ser ut just nu. Även om Liverpool skulle misslyckas i just dessa avseenden, som Mark Ogden tydligen tror, det vill säga Liverpool slår inte poängrekordet, får störst vinstmarginal eller går genom säsongen obesegrade, gör det så klart inte deras säsong mindre därför.

Mitt i framgången finns det så klart gott om utrymme att hitta skäl till ödmjukhet också för Liverpools fans. Samtliga tre nämnda konkurrenter i form av Man Utd, Arsenal och Man City, visar klart och tydligt, över helt olika tidsperspektiv, att ingen framgång är helt beständig och kan tas för given. Detta gäller naturligtvis dem precis som det gäller för Liverpool. Ingen klubb borde vara mer medveten om detta än just Liverpool för övrigt.

ANNONS

Det kan räcka med att en stark personlighet försvinner och beslut fattas utan någon idé eller tydlig plan som för Man Utd. Det kan räcka med att ambitionerna gradvis sänks och en negativ kultur hinner sätta sig som för Arsenal. Det kan räcka med att man missar att förnya och föryngra sig i tillräcklig utsträckning som för Man City. Och snabbare än man kanske från början anar så vinner man inte längre några ligatitlar.

Mitt i allt detta ska alltså en rätt prestigefull fotbollsmatch spelas också. Liverpool är så klart stora favoriter. Man Utd kommer knappast kunna göra något åt på Anfield idag att Liverpool vinner ligan. Men poängen är viktiga även för dem, och vad Man Utd skulle kunna göra är att ändå slå ett slag för stoltheten, se till att Liverpool inte vinner ligan utan att åtminstone ha tagit torsk mot dem längs vägen.

ANNONS

Vilket helt klart hade smärtat för jäkligt för Liverpool, även om smärtan hade varit snabbt övergående. Precis som man antar att Liverpools kommande ligatitel måste kännas för Man Utd, smärtsamt men snabbt övergående.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#28): Leeds svacka fortsätter!

Peter Hyllman 2020-01-18 18:40

Fulham 1-0 Middlesbrough; QPR 1-0 Leeds; Birmingham 1-1 Cardiff; Bristol City 1-0 Barnsley; Derby County 1-0 Hull City; Huddersfield 0-0 Brentford; Millwall 2-0 Reading; Preston North End 2-1 Charlton; Sheffield Wednesday 0-5 Blackburn Rovers; Swansea 2-1 Wigan; samt (på söndag) Nottingham Forest vs Luton Town; och (på måndag) West Brom vs Stoke.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Fulham. Viktig vinst på hemmaplan för Fulham, inte minst givet att Leeds förlorade igen. Fulham spelade under långa stunder ut Middlesbrough på Craven Cottage och borde nog ha avgjort matchen redan i halvtid. Nu lyckades de inte med detta, vilket också gav Middlesbrough en väg in i matchen. Men Fulham höll 1-0 och hade de inte lyckats med det hade det känts en aning orättfärdigt.

KALKON

Sheffield Wednesday. Livet i EFL Championship verkar onekligen mycket upp och ned. Förra omgången så avverkade Sheffield Wednesday Leeds på bortaplan. Denna omgång tar de storstryk hemma på Hillsborough mot Blackburn Rovers. Visst, utvisningen på Massimo Luongo betydde mycket för matchen, men att släppa in fyra mål därefter är så klart ändå allt annat än okej.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Preston North End 2-1 Charlton. Kändes på förhand som en riktigt het kandidat till intensiv fotbollsmatch och man behövde inte bli besviken. Tidig ledning för Charlton gjorde detta till en match i vilken Preston fick jaga, och jaga var just vad de också gjorde. Framgångsrikt.

OMGÅNGENS:

Spelare: Lewis Holtby, Blackburn Rovers. För ett antal år sedan hade vi nog inte gissat att vi skulle se den här spelaren i ett mittengäng i EFL Championship. Men där är han nu och där gjorde han en riktigt bra match borta mot Sheffield Wednesday.

Manager: Mark Warburton, QPR. Han har verkligen tillgång till några riktigt fina spelare i Bright Osayi-Samuel, Eberechi Eze och Nahki Wells. Matchen mot Leeds visade QPR från ett rätt fint ljus, framför allt offensivt.

BTW

Eliasson. Nicklas, som fortsätter visa att han bör vara med i EM-truppen, den här gången genom att göra det matchvinnande målet mot Barnsley i slutminuterna.

ANNONS

Leeds. Fullt förståeligt om ångesten nu börjar komma krypandes. Marcelo Bielsa måste få ordning på sitt lag illa kvickt.

VAR. QPR gör sitt mål mot Leeds efter dubbel hands på målskytten. Inget VAR i Football League däremot så målet stod. Av någon anledning utan någon som helst diskussion om hur fotbollen förstörs.

Peter Hyllman

Januariångest, jumbomatcher och Joelinton

Peter Hyllman 2020-01-18 06:00

Dags för ännu en engelsk fotbollshelg. Och det är så klart inte bara vilken som helst engelsk fotbollshelg, utan en helg då Liverpool ska möta Man Utd bland mycket annat, men det är först på söndag. Nu är det lördag och en lördag som innehåller åtta matcher i Premier League och tio matcher från EFL Championship. Det kommer spelas fotboll från tidig eftermiddag till sen kväll.

Extra skäl finns helt klart att hålla ett öga på EFL Championship under tidig eftermiddag då matchen mellan QPR och Leeds spelas. Av hävd och gammal ovana en rätt tuff match för Leeds och givet de senaste omgångarnas resultat, och inte minst den mycket tunga förlusten senast mot Sheffield Wednesday, så är det just nu spännande att se om Leeds kan sätta stopp på pratet om att de är på väg att krackelera ännu en gång.

Den bilden finns ju av Leeds sedan ett antal år tillbaka. Och stackars Leedssupportrar som gick igenom det här redan förra säsongen har väl nästan börjat svettas i egen dödsångest vid det här laget. Dessutom har det ju även börjat pratas om Marcelo Bielsa en sådan här manager som nästan uppnår det han strävar efter, men av någon anledning aldrig riktigt lyckas ta sig hela vägen i mål. En något olycksalig kombination kan tänkas.

ANNONS

Premier League saknar knappast sina högintressanta matcher denna lördag. Av de åtta matcher vi har framför oss är det nog bara Man City mot Crystal Palace som kanske känns en smula trälig. Samtidigt vet vi av erfarenhet att Crystal Palace definitivt har kapaciteten att kunna ställa till med besvär, till och med på Etihad. Om det är den på förhand mest grådassiga matcher så kan det bli en riktigt fin omgång.

Watford vs Tottenham

Båda klubbarna har nyligen bytt manager, och valt till synes olika spår. Tottenham har väl knappast anställt en muntergök i José Mourinho, en manager som kritiserats för att stjäla energi från sina lag. Nigel Pearson skulle kunna anklagas för att istället vara en manager som är föga mer än en energibomb, en på så vis lite typisk brittisk manager.

Resultaten talar däremot rätt entydigt till Pearsons fördel, både för Watford och i direkt kontrast med Mourinho. Kanske var Pearson precis vad Watford faktiskt behövde. Redan när de låg drypsist i tabellen visste vi att de hade ett bättre lag på pappret än så. Vad de behövde var någon som motiverade dem, med såväl morot som piska.

ANNONS

Formkurvorna på de båda lagen är helt olika. Tottenhams pekar raka vägen ned i diket samtidigt som Watford kan se mycket ljust på tillvaron. Kommer Watford kunna behålla sin positiva svit under Nigel Pearson, eller kommer Tottenham kunna undvika att se ut som ett mycket trött fotbollslag?

Arsenal vs Sheffield United

Ett lag ligger sexa, det andra laget ligger tia, efter 22 omgångar. Om vi inför säsongen hade sagt att det första laget var Sheffield United och det andra laget var Arsenal så hade det skrattats bort som helt osannolikt. Nåja, världen kan vara ganska osannolik ibland, eller så är den bara inte riktigt så sannolik som vi ofta vill tro.

Mikel Artetas projekt rullar vidare, och det har väl nästan varit lite provocerande att se hur mycket det faktiskt har gullats med honom i media under de här veckorna. Visst har spelet blivit bättre, men det var väl också minst sagt ett minimikrav. Samtidigt har resultaten varit tämligen blygsamma.

ANNONS

Sheffield United kommer nyss från en svit om två förluster runt årsskiftet när de mötte först Man City och sedan Liverpool på bortaplan. Det var deras första förlust på bortaplan på ett ganska exakt ett år. Frågan är om det blir en tredje förlust på kort tid när de nu ska möta ännu en av storklubbarna på bortaplan. Tufft spelschema för dem.

Brighton vs Aston Villa

Aston Villa har haft en tydlig fördel mot Brighton hittills under säsongen efter att ha vunnit både ligamatchen på Villa Park och Ligacupmatchen på bortaplan. Men nu är det så klart lite tuffare när det ska spelas bortamatch i ligan, mot ett Brighton som krigar och slåss för att undvika att bli indragna i nedflyttningsstriden.

Förra matchen slutade 1-6 för Aston Villa, även om det var mot Man City. Ett resultat som fick vreden att börja bubbla bland Aston Villas supportrar som på sina håll har börjat kräva Dean Smiths huvud på ett fat. En förlust mot Brighton skulle riskera att göra läget ohållbart för Smith.

ANNONS

Man City vs Crystal Palace

Man måste ändå beundra hur Man City verkar ha lyckats behålla drivet i sin fotboll i ligaspelet fastän de ligger så långt efter Liverpool. Men visst, det är väl inte precis så att de för närvarande har så mycket annan fotboll att fokusera på. Mycket möjligt att det blir annorlunda när Champions League drar igång igen.

Crystal Palace har spelat 1-1 i sina tre senaste omgångar. Ska de spela 1-1 även den här gången så måste de däremot spela betydligt bättre än vad de gjort i någon av dessa tre tidigare matcher. Men vi kommer så klart fortfarande ihåg Crystal Palaces mål på Etihad förra säsongen.

Norwich vs Bournemouth

Jumbomötet i Premier League. Kanske inte riktigt en match man inför säsongen förväntade sig att Bournemouth skulle vara en del av. Men så har det alltså blivit. Och att döma av Bournemouths resultat och spel den senaste månaden så tyder nu kanske mer på att Bournemouth blir kvar där än att de lyckas ta sig uppåt igen.

ANNONS

Norwich har av lite olika skäl jämförts ganska nära med Huddersfield förra säsongen, och det går så klart att se Norwich som kanske precis lika avhängda och uppgivna nu som Huddersfield alltså var då. Det enda Norwich kan göra är att börja planera för nästa säsong redan nu, och kanske hoppas på ett mirakel.

Bournemouth måste ju börja vinna. De förlorade en måstematch mot ett lag under nedflyttningsstrecket förra omgången, stort dessutom, och har liksom inte råd att förlora ännu en sådan måstematch mot ett annat lag under nedflyttningsstrecket. Blir det förlust idag så måste Bournemouth agera på något sätt.

Southampton vs Wolves

Apropå formkurvor har Southampton vunnit sex av sina senaste nio ligamatcher, eller vunnit fyra och förlorat ingen av sina senaste fem ligamatcher. Förra omgången tog Southampton en helt säkert väldigt skön bortaseger mot Leicester som förnedrade dem tidigare under säsongen.

ANNONS

Sviten har lyft Southampton upp ur nedflyttningsstriden och placerat dem åtminstone poängmässigt närmare de europeiska cupplatserna än nedflyttningsplatserna. Bakom utvecklingen ligger att Southampton verkar ha hittat sin mojo, samt att Danny Ings har hittat tillbaka till det som en gång i tiden fick Liverpool att värva honom.

Om Southampton ser piggare ut än på länge så börjar Wolves å sin sida se rätt trötta ut. Något vi även såg på Old Trafford i veckan. Men det är väl inte så konstigt. Wolves har redan, efter bara lite drygt halva säsongen, redan spelat 39 matcher den här säsongen, på en förhållandevis mycket tunn trupp.

West Ham vs Everton

Här kan vi börja snacka om kontrasterande managerval. Everton gick ju och anställde Carlo Ancelotti samtidigt som West Ham istället fick för sig att återanställa David Moyes, vars bästa dagar gick att hitta i just Everton för alla dessa år sedan. Hittills måste man väl säga att framgången varit delad för båda klubbarna.

ANNONS

West Ham fick ju en rejäl boost med segern mot Bournemouth, men förlusten mot Sheffield United borde ha plockat ned dem rätt rejält på jorden igen, särskilt så som den förlusten blev till. Förlorar West Ham den här matchen är allt momentum med Moyes som bortblåst efter tre omgångar.

Förlusterna mot Man City och framför allt i FA-cupen mot Liverpool tog till synes hårt på Evertonsupportrarnas tålamod och självkänsla. Att ta en förlust mot Moyes lär knappast vara något som skulle få dem att må bättre. Nackdelen med en grandios anställning som Ancelotti är så klart att supportrarna förväntar sig grandiosa resultat på en gång.

Newcastle vs Chelsea

Lagom inför jul satt vi här och ändå beundrade lite vad Newcastle och Steve Bruce ändå mäktat med så långt. Då parkerade Newcastle nämligen på nionde plats och det mesta sågs som frid och fröjd. Fyra omgångar, tre förluster och en enda poäng senare så börjar kanske en och annan att vilja trycka på panikknappen.

ANNONS

Positivt i allt elände för Newcastle är ändå att Miguel Almiron efter att ha gjort sitt allra första mål för Newcastle också fortsatt göra mål. Från att aldrig ha sett Almiron göra mål för Newcastle så gör han nu plötsligt mål i varje match för Newcastle. Vad Newcastle hoppas nu är så klart att exakt samma effekt kan hjälpa Joelinton.

En seger för Newcastle skulle definitivt kunna minska vad som ändå måste vara en slags sjunkande känsla i tabellen för ett lag som ändå har hållit sig flytande i tabellen betydligt mer än vad jag trodde inför säsongen.

Peter Hyllman

Var Middlesbroughs julmirakel tillfälligt eller beständigt?

Peter Hyllman 2020-01-17 18:00

Julen är en tid för förändring och förnyat hopp brukar det sägas. Och om det stämmer för någon engelsk klubb den här säsongen så stämmer det för Middlesbrough. Klubben gick in i julfotbollen i något som liknade en närmast existentiell kris, med nedflyttning till League One ett högst realistiskt hot, och med stora frågor om Jonathan Woodgates framtid som manager. Att han skulle få sparken kändes som en fråga om när, inte om.

När Middlesbrough kom ut från andra sidan av julfotbollen hade laget vunnit fyra raka ligamatcher, och inte heller vilka ligamatcher som helst. Hemmavinster mot Stoke och Huddersfield följdes upp av bortavinster mot West Brom och Preston North End. Två matcher i vilka Middlesbrough även höll nollan. Därefter har Middlesbrough hunnit med att ta Tottenham till omspel i FA-cupen, samt spela oavgjort mot Derby County.

Allt prat om att sparka Jonathan Woodgate verkar plötsligt ha stannat av. Middlesbrough befinner sig plötsligt poängmässigt, om ej tabellmässigt, närmare playoff-strecket än vad de gör nedflyttningsstrecket. Åtta poäng skiljer dem från en playoff-plats. Tio poäng från nedflyttningsplats. Man kan lugnt säga att Middlesbrough har gått in i det nya året med en helt annan känsla av optimism och självförtroende.

ANNONS

Så vad var det egentligen som hände?

Ett frestande svar, som åtminstone måste prövas och inte uteslutas, är att ingenting egentligen hände. Det vill säga att det rör sig om vad som rätt enkelt skulle kunna beskrivas som tillfälligheter. Alla lag har bra och dåliga perioder under en säsong, och Middlesbroughs riktigt bra period råkade bara infalla under jul- och nyårsfotbollen den här gången.

Men det vore också att göra livet lite för lätt för sig. Middlesbroughs förbättrade resultat och prestationer går egentligen längre tillbaka än så. Från och med slutet av november har Middlesbrough vunnit sex av tio matcher. Innan dess lyckades Middlesbrough bara vinna två av sjutton matcher. Men storförlusten mot Leeds, och förlusten mot Swansea med två röda kort, gjorde att känslan av förbättring aldrig riktigt dök upp.

ANNONS

En mycket konkret förklaring kan vara att ungefär till den här förbättrade perioden har Middlesbrough efter skador fått tillbaka Daniel Ayala och Dael Fry som mittbackspar, vilka tillsammans måste räknas bland seriens bästa mittbackspar. Något som onekligen inte minst kan vara en rätt bra förklaring varför Middlesbrough plötsligt har blivit betydligt bättre än förut på att hålla nollan.

Det ligger också något i att det har tagit ett tag för Jonathan Woodgates taktiska system att sätta sig. Woodgate anställdes just med tanken att implementera en mer offensiv spelstil, något supportrarna suktade efter sedan Tony Pulis strypt allt engagemang ut ur laget och supportrarna. Men sådant tar naturligtvis sin lilla tid, samtidigt som Woodgate också är helt ny som manager.

Kanske är det så att dessa förändringar nu börjar få effekt, att Woodgate så att säga börjar hitta fötterna som manager, och att det taktiska systemet har satt sig. Möjligen är det kanske också så att Woodgate har dragit lärdom under säsongen och justerat och anpassat sitt system därefter. Parallellt med Middlesbroughs framgångar ser vi nämligen också ett mer frekvent användande av en ren fyrbackslinje.

ANNONS

Kanske har Middlesbrough förbättring politiska förklaringar. Mycket av missnöjet baserades i Middlesbroughs tunna trupp och skadekris. Precis innan jul fick Adrian Bevington, Middlesbroughs rekryteringschef, också sparken och gavs alltså det största ansvaret för detta. Kanske skingrade det också, åtminstone för stunden, snacket och spekulationerna kring Woodgate och stärkte hans ställning.

Direkt därefter så skuttade Middlesbrough plötsligt iväg på sin vinstsvit under jul- och nyårsfotbollen. Vilket kanske gör att man undrar vad som egentligen hände med den där skadekrisen och tunna truppen och om de problemen bara gick upp i rök. Något visar det kanske på hur sådant brukar användas som ursäkter för att förklara förluster. Eller så blev det helt enkelt humöret bättre när en konflikt och en surdeg så att säga försvann.

ANNONS

Kommer Middlesbroughs julmirakel visa sig beständigt?

Tiotusenkronorsfrågan kan tyckas. Var Middlesbroughs formtopp under jul- och nyårsfotbollen mest ett temporärt fenomen eller är det något mer beständigt och som kommer forma deras prestationer under vinter- och vårfotbollen, och lyfta deras ambitioner och förhoppningar under resten av säsongen? Vad som talar för en viss beständighet är att deras form trots allt har sin grund över lite längre tid än så.

Skadeläget fortsätter också att oroa en smula. Daniel Ayala tvingades kliva av på grund av skada i senaste matchen mot Derby County, en match som slutade oavgjort. Ayala har varit skadedrabbad och försvinner han från laget så betyder det att Middlesbroughs backlinje försvagas i hög utsträckning. Dessutom har Middlesbrough precis sålt deras mycket skickliga målvakt Darren Randolph tillbaka till West Ham.

ANNONS

Vilket kanske inte i sig måste vara ett problem. Ett skäl att Randolph faktiskt såldes är att Middlesbroughs egna produkt Aynsley Pears ser riktigt lovande ut, och också är den som har stått i mål för Middlesbrough under jul- och nyårsfotbollen. Farhågan är kanske just den att som det ofta är med yngre spelare så finns där en viss ojämnhet, och att denna kan komma att plåga Middlesbrough under vårsäsongen.

Men vi kommer säkert få en ganska bra känsla för hur Middlesbroughs försvar faktiskt håller när de ikväll möter Fulham på bortaplan. Inte många matcher i EFL Championship borde vara tuffare för en backlinje än just den matchen, så klarar Middlesbroughs backlinje av det stryktålighetstestet så finns kanske goda förhoppningar om att den ska kunna hålla säsongen ut.

Chanserna för Middlesbrough att nå playoff finns alltjämt där, men måste fortfarande betraktas som ett långskott. Åtta poäng kan så klart gå snabbt att äta upp, i synnerhet i en så pass jämn och oförutsägbar serie som EFL Championship. Men den typen av jämnhet och oförutsägbarhet skär så klart åt båda hållen, och kan drabba Middlesbrough likaväl som hjälpa dem.

ANNONS

Fastän Adrian Bevington fick sparken så är det projekt som Middlesbrough satte igång med honom, inriktat på en mer offensiv fotboll, på att integrera a-laget mer med akademi och ungdomslag, och värva mer ungt och utvecklingsbart, fortfarande viktigt som strategi för Middlesbrough. Helt nödvändigt kan tänkas i ett Football League där financial fair play börjar ställa nya krav på klubbarna.

Förhoppningsvis är det ett arbete som Middlesbrough fortsätter med, och inte offrade det mer långsiktiga tänket i ett försök att på kort sikt rädda Jonathan Woodgate och mer specifikt den här säsongen. Oavsett om det var drömmen om Premier League eller rädslan för League One som i så fall i första hand drev det beslutet.

Peter Hyllman

Fler matcher i Champions League får Jürgen Klopps tänder att gnissla

Peter Hyllman 2020-01-17 06:00

Det snällaste man kanske kan säga om besluten på fotbollens toppnivå är att de många gånger snurrar än hit och än dit, och velar fram och tillbaka, där varje fattat beslut rivs upp och gamla lösningar återvänder. Någon linjär utvecklingskurva är det sannerligen inte fråga om. Allra senast visar det sig i vad som ser ut att kunna bli ett skarpt förslag att förändra Champions League.

Det senaste tunga förslaget för Champions League verkar vara att addera ytterligare fyra matchdatum till kalendern. Här verkar det mest troliga sättet att göra det vara att skapa ett andra gruppstadie efter det första, så att istället för åttondelsfinaler och kanske även kvartsfinaler så spelas alltså ännu ett gruppspel. Och därefter kommer då semifinaler och kanske även kvartsfinaler att spelas som vanligt i slutspelsform.

Nu kan så klart idén med flera gruppspel i samma turnering låta helt befängt. Må så vara, men det är i alla fall inte nytt. Under några år runt millennieskiftet, och fram till och med 2002-03-säsongen så spelades Champions League med just två gruppspel. Istället för att behöva spela 13 matcher som idag för att vinna Champions League så var man då tvungen att spela 17 matcher.

ANNONS

Det togs bort eftersom de europeiska storklubbarna, kanske framför allt de engelska klubbarna, ansåg att det helt enkelt blev för många matcher. Genom att gå till det som är dagens format så sänktes antalet matcher. På den tiden ville alltså storklubbarna ha färre matcher. Nu vill man plötsligt ha fler matcher, åtminstone mot andra storklubbar, och vips så har idén om två gruppspel kommit tillbaka.

Visst, vi förstår att förslaget är en kompromiss för att mota Olle i grind. Det vill säga, få slut på pratet om en europeisk superliga. Ett hot som i och för sig har använts för att motivera varenda reform av Champions League. Ett i mitt tycke inte särskilt trovärdigt hot. Men hela syftet med sådana här politiska organisationer som UEFA m fl är så klart att producera kompromisser, oavsett om de behövs eller ej, eller om de är bra eller ej.

ANNONS

Men är detta en bra eller dålig kompromiss, ett bra eller dåligt förslag? När det kommer till alla sådana här reformer av Champions League så finns det en förvisso förståelig reflex att ogilla dem. Vilket nog har mer med avsändaren och motiven bakom dem att göra än med själva substansen. Men det är å andra sidan inte heller ett riktigt rationellt sätt att förhålla sig i sådana här frågor.

Vad man kan säga om systemet med två gruppspel är att det minskar ner andelen av rena cupmatcher i turneringen, vilket kan göra den mindre dramatisk. Varje gruppspel löper viss risk att bli till lite av en transportsträcka. Det är ett problem som Champions League redan brottas med till viss del, och det här förslaget riskerar att förvärra detta problem ytterligare.

Mitt bestämda minne från den tiden då Champions League hade två gruppspel, och slutspelet drog igång från och med kvartsfinalerna, var att det var först från och med just kvartsfinalerna som det riktiga intresset så att säga drog igång. Vilket i och för sig kan vara en rent subjektiv upplevelse för mig eftersom Man Utd under de där åren alltid brukade ta sig till som minst kvartsfinal.

ANNONS

Sant är självfallet att för de engelska och europeiska storklubbarna så ökar sannolikheten att de får fler matcher varje säsong mot varandra. Det vill säga fler riktiga stormatcher, vilket det så klart finns ett värde i, både ekonomiskt och sportsligt. Som det är nu så kan en klubb spela en hel säsong och kanske bara få en eller möjligen två matcher mot riktigt kvalificerat motstånd, även om de till exempel skulle gå till kvartsfinal.

Man skulle definitivt kunna invända att dagens format med ett gruppspel och därefter ett rakt slutspel är i det närmaste perfekt. Enkelt, attraktivt och helt rätt balans mellan liga och cup kan tänkas. Samtidigt känns det kanske lite fånigt och onödigt att fästa något större egenvärde vid själva tävlingsformen eller turneringsschemat. Vi gillar inte Champions League för att det är ett gruppspel och sedan ett slutspel.

ANNONS

Men den ofrånkomliga konsekvensen av att spela fler riktiga stormatcher är så klart att varje klubb också får spela fler matcher. Vilket borde få några av dagens storfräsare i Premier League, såsom Pep Guardiola och Jürgen Klopp, att slita sig själva i skägget i ren frustration. För när de helst vill spela så lite fotboll som möjligt så kommer nu UEFA och klubbarna själva och säger att de ska spela ännu mer fotboll.

Här finns några möjliga följder. En sådan följd är så klart att det helt nyss införda vinteruppehållet i Premier League blir till ett minne blott. Om det plötsligt ska tryckas in ytterligare fyra matcher i spelschemat kan det visa sig helt ogörligt att plötsligt ha två veckor i februari mer eller mindre rena från spel. Lite tröttsamt för Premier League så klart som efter mycket tjat och tandagnisslan ändå till sist kom till skott.

ANNONS

En annan följd riskerar drabba Ligacupen. Här kan man tänka sig att Ligacupen blir en cupturnering där enbart de klubbar som inte deltar i europeiskt cupspel, eller möjligen bara de som inte deltar i Champions League, faktiskt är med. Vilket självfallet skulle devalvera den cupen ytterligare. Ett alternativ är att dessa klubbar ställer upp med sina respektive U23-lag, vilket väl ändå är rätt nära vad de redan gör.

Med införandet av UEFA:s tredje cupturnering, Europa League Conference, och jag har fortfarande inte lyckats smälta vilket korkat namn det faktiskt är, åtminstone utifrån ett rent engelskt perspektiv, riskerar Ligacupen ändå devalvering om det enda man faktiskt kvalificerar sig till är denna C-turnering. Om intresset för Europa League många gånger är ringa kan man lätt föreställa sig hur intressant denna turnering vore.

ANNONS

Givet att Champions Leagues förändring planeras införas från och med säsongen 2024-25, till vilken säsong som EFL händelsevis kommer behöva förhandla fram ett nytt TV- och sponsoravtal för Ligacupen, så känns det onekligen som om korten ligger placerade på bordet på ett sådant sätt att förändring i det ena ledet kan komma att leda till förändring även i det andra ledet.

Å andra sidan, skulle man välja att Svenska Cupen-fiera Ligacupen, så att största delen av den cupen faktiskt spelades inför ordinarie säsongsstart, så skulle det hela kunna gå att rådda ihop utan några större förändringar. Samtidigt som det skulle kunna ge Ligacupen en helt ny fräschör. Men det är klart, en sådan förändring skulle ofrånkomligen riskera att inkräkta på de engelska klubbarnas internationella tourer.

Vilket ju vore alldeles förfärligt…

ANNONS
Peter Hyllman

Förväntat töväder i Premier Leagues januarifönster

Peter Hyllman 2020-01-16 06:00

Vi befinner oss ända in i mitten av januari och fortfarande är det i stora delar av Sverige, till och med en bra bit upp i Norrland, nästan helt snöfritt. Gräsmattorna är fortfarande gröna och temperaturen säger plus. Nu är det så klart väldigt svenskt att börja babbla om vädret när man inte har så mycket annat att säga, men det känns på sätt och vis nästan lite symboliskt.

För hälften av januarifönstret har därmed också passerat, och det vore väl fel att säga att det har varit särskilt upphetsande hittills. Liverpool värvade Minamino från Red Bull Salzburg, Tottenham gjorde precis klart med Fernandes från Benfica, men egentligen har vare sig klubbarna i botten av tabellen eller i toppen av tabellen tagit sig för någon större satsning under det här januarifönstret.

Det är på sätt och vis förståeligt att det blir sådan hype runt januarifönstret. Många olika media är helt och hållet inriktat på just sillysnack och transfers. Även vanliga media har rätt mycket fokus på just detta, eftersom det genererar sådant intresse hos läsare och bland supportrar. Många gånger kan man få intrycket att det har blivit viktigare med en häftig värvning än att vinna en titel.

ANNONS

Frågan är däremot om inte januarifönstret kommer bli tämligen lugnt i Premier League, att inte särskilt mycket kommer hända, och att media därför i större utsträckning än vanligt kommer tvingas försöka koka soppa på spik. Förra säsongens januarifönster såg för första gången på sju år transferutgifterna minska i Premier League, och en del saker talar för att det kan ha varit början på en trend.

Att det är svårt att köpa spelare i januari är en gammal truism. Managers har länge beklagat att det är svårt att hitta ”värde på marknaden” som det brukar heta. Klubbar är ovilliga att bli av med sina spelare, vet om att de kan kräva rätt stora pengar av den köpande klubben som många gånger kan vara i väldigt stort behov av spelaren. Det är helt enkelt säljarens marknad.

Så har det alltid varit i någon mening, men de kraftigt uppsnurrade transfersummorna, framför allt i Premier League, har gjort det ännu mer tydligt. De har gjort det ännu dyrare att värva spelare i januari. Om klubbar behövde betala en premium för en januaritransfer förut så är denna premium större åtminstone uttryckt i pengar än vad den var förut. Att värva i januari är förenat med ännu större risk.

ANNONS

Men vi kan också försöka ha i åtanke att över hälften av alla Premier League-klubbar slog sitt respektive transferrekord under den gångna sommaren. Totalt spenderades närmare 1,5 miljarder pund på nya spelare till Premier League, trots att transferfönstret alltså stängde tre veckor tidigare än förut. Kanske säger det sig självt att många klubbar helt enkelt inte riktigt anser sig ha råd att spendera stort igen.

Liverpool har redan värvat Takumi Minamino och det är väl inte särskilt mycket som talar för att Liverpool kommer värva något mer. De behöver knappast värva så mycket mer den här säsongen och verkar heller inte vilja värva något mer. Man City har knappast någon större anledning att värva nya spelare nu heller. De kan vänta till sommaren, i och med att ligan är i praktiken körd redan, särskilt som de brände £150m i somras.

ANNONS

Man Utd, Arsenal och Tottenham är alla tre underpresterande och i åtminstone något fall dysfunktionella lag. Det är helt klart tre lag som skulle behöva investera i nya spelare men där det även för dem kommer bli svårt att hitta spelare som passar, som verkligen kan förstärka laget utan att samtidigt vara orimligt prissatt. Att dessa tre klubbar gjort endast en värvning hittills, och detta rent formellt är ett lån, säger något det också.

Arsenal har redan gjort klart att några större ingrepp på transfermarknaden kommer det inte bli för dem. Nu är det kanske något som också är klokt att säga, om inte annat för att undvika att bli skinnad, men det känns också genuint. Man Utd å sin sida sägs vara på väg att göra klart med Bruno Fernandes, en affär de nixade redan i somras eftersom de ansåg sig vara på väg att bli blåsta på priset.

ANNONS

Ett halvår senare är de alltså tillbaka, i ett för dem ännu mindre förmånligt läge. Vilket betyder att antingen så har man nu i någon slags desperation backat från den sunda policy man hade i somras gällande detta. Eller så satte man sig i somras mer eller mindre helt i onödan i en högst förutsägbar mittfältsproblematik som mycket väl kan ha sabbat hela säsongen för Man Utd. Man blir nästan förstummad, dock ej av beundran.

Leicester behöver inte värva, Newcastle kommer inte värva i någon större utsträckning, Everton kanske kan hitta på någonting, i synnerhet på anfallspositionen, West Ham är nog tveksamt om det blir några värvningar där, Wolves skulle behöva förstärka bredden i sin trupp, men det ser inte ut som om Fosun planerar några större ingrepp. Mittbältet av Premier League ser ut att sitta hyfsat stilla i båten.

ANNONS

Vilket betyder att den enda klubben som kanske verkligen kan förväntas få det att börja skramla i detta januarifönster är Chelsea. Klubben är nyss befriad från sitt transferförbud som gjorde att de inte kunde värva sig trötta i somras, och där finns enligt uppgifter £150m som ligger och bränner ett hål i Frank Lampards fickor. Och Chelsea känns just nu som en mycket attraktiv arbetsgivare.

Det måste självfallet vara frestande för Chelsea att förstärka i ett läge då deras Champions League-plats är hotad. Särskilt om det samtidigt är så att de kommer vara hyfsat ensamma på marknaden, då övriga Premier League-klubbar av lite olika skäl kommer ligga rätt lågt. Plötsligt skulle det faktiskt kunna vara en fördel för Chelsea att värva i januari.

Något överdriven är så klart den här truismen att det är så svårt att värva i januari. Man Utd värvade exempelvis Nemanja Vidic och Patrice Evra i januari. På senare år har vi sett Liverpool värva Virgil Van Dijk, Man City värva Aymeric Laporte, Tottenham värva Lucas Moura, Arsenal värva Pierre-Emerick Aubameyang, oavsett vad jag kanske tycker om den värvningen ändå en häftig spelare. Samtliga i januari.

ANNONS

Men kanske kräver det lite extra planering, lite extra research och smartness att göra bra värvningar i januari. Och kanske är det lite grann där som skon klämmer för både den ena och den andra Premier League-klubben. I så fall vore kanske det bästa man kan säga är att fler av dessa klubbar åtminstone har börjat inse sina begränsningar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Gedson Fernandes, Benfica till Tottenham, lån. Uppenbart att Tottenham behöver förstärka på mittfältet, och det här kan väl för all del anses vara en rätt så bra värvning. Samtidigt är det kanske framför allt kreativitet Tottenham saknar, framför allt om Christian Eriksen lämnar, och Fernandes känns nog mer som en arbetsmyra och en murbräcka. Godkänd – (++)

Darren Randolph, Middlesbrough till West Ham. Rimligtvis en hyfsat bra värvning av West Ham som onekligen lider av rätt stora problem så fort Lukasz Fabianski är skadad, vilket han varit ofta den här säsongen. Randolph har erfarenhet från Premier League och från West Ham, där han för några år sedan var överraskande bra. West Ham går lite som vanligt efter vad de känner till. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Barcelonas beslut kan ha fått Manchester att dra en suck av lättnad

Peter Hyllman 2020-01-15 06:00

Ernesto Valverde fick oceremoniellt sparken av Barcelona och plötsligt var frågan vem som skulle ta över dem. Där fanns det självklara namnet som Xavi, där fanns det kanske inte riktigt lika självklara namnet som Thierry Henry, och så naturligtvis började det gå rätt tunga rykten om Mauricio Pochettino. Till sist blev det Quique Setién som ju gjort sig ett namn med Real Betis de senaste åren.

På pappret är det en rätt intressant anställning. Det känns hur som helst som en anställning som kan bli mycket bra eller väldigt, väldigt dålig. Möjligen får man en känsla av att Barcelonas anställningsprocess inte verkar vara så mycket mer avancerad än Milans rekryteringspolitik back in the good old days, att spelar man bara bra mot Milan så blir man kvickt köpt av Milan.

Alla pratar självfallet om den där rätt välkända 4-3-matchen som Real Betis vann mot Barcelona. Vilket var en riktigt bra match och som verkligen visade upp Real Betis från sina allra bästa sidor. Men det pratas om den på ett sätt som får mig att tänka att många som nu helt plötsligt talar mycket insatt och självklart om Quique Setién nog egentligen inte sett så många fler Real Betis-matcher än just den matchen.

ANNONS

Min känsla, och jag är sannerligen inte djupt insatt, är att Quique Setién helt klart motsvarar något slags Barcelonaideal med sin fotboll. Fokus ligger helt klart på att laget ska ha bollen och på ett offensivt spel. Min känsla är också liknande den jag hade om Maurizio Sarri i Chelsea, och även nu med Juventus, att här har vi en briljant tänkare till manager som inte nödvändigtvis har den rätta personligheten för sin nya klubb.

Annars kanske beskedet om att Barcelona anställde Quique Setién framför allt fick det att dras en lättnadens suck i Manchester. För om Barcelona istället hade anställt Mauricio Pochettino hade det självfallet varit läge att glömma honom både för Man Utd och för Man City under den närmaste tiden. Istället kan båda klubbarna hålla kvar någon form av mer eller mindre realistisk from förhoppning om hans tjänster.

ANNONS

Båda klubbarna befinner sig däremot i ett rätt märkligt limbo i detta avseende. Man City befinner sig så klart i situationen att de har Pep Guardiola som manager och alls ingen anledning att vilja byta ut honom. Nu börjar det kanske glunkas en del om att Guardiola kanske ändå ska vara på väg att lämna Man City efter säsongen, och att Pochettino i så fall ska ses som den mest önskade ersättaren. Ett högst osäkert prospekt.

Man Utd verkar å sin sida lyckligt övertygade om att den managerlösning de valt, eller uttryckt annorlunda försatt sig i, är den rätta för dem. Mauricio Pochettino har länge setts som den ideala managern för Man Utd, och Man Utd borde rimligtvis göra en liknande bedömning av honom de. Men nu har Man Utd surrat fast sig vid Ole-Gunnar Solskjaers mast och har gjort sig döva och blinda både för problem och bättre alternativ.

ANNONS

För Mauricio Pochettino känns det som en något udda situation att befinna sig i. Alltjämt en mycket attraktiv manager som nog kommer kunna välja och vraka mellan jobben inom den närmaste framtiden. Två av Englands största klubbar tittar på honom. Där den ena klubben inte riktigt vet om de vill ha honom och där den andra klubben verkar ha bestämt sig för att de inte vill ha honom just nu.

Frågan är kanske vad Mauricio Pochettino själv vill. Nu finns kanske några andra alternativ tillgängliga som inte kan uteslutas, såsom Bayern München och PSG kanske, inom en nära framtid. Men om Pochettino skulle stanna kvar i England så är det väl just Man City och Man Utd som känns som de mest troliga och önskvärda alternativen. Men vilket alternativ skulle han själv välja?

Åtminstone på ytan känns ju svaret självklart. Med Man City får han en toppklubb med enorma resurser bakom sig, ett väldigt starkt lagbygge som i så fall Pep Guardiola lämnar efter sig. Ett lag som befinner sig på en helt annan punkt i sin utveckling och som spelar en fotboll som borde ligga honom ganska nära hjärtat. Utifrån kvalitet, kompetens och konkurrens känns det givet att Mauricio Pochettino skulle föredra Man City.

ANNONS

Möjligen vore invändningen den att Pochettino mycket väl kan vara medveten om att det inte precis brukar gå bra för de managers som ska ersätta Pep Guardiola. Kanske för att spelarna är rätt frihetstörstande efter några år med honom som manager, och inte helt benägna att vilja lyssna på en ny manager. Med Man City skulle Pochettino också ha det lilla besväret att behöva byta ut flera åldrande nyckelspelare.

Man Utd känns som ett betydligt mer komplext alternativ. Vi har sagt allt som egentligen kan sägas om Man Utds stora problem och brister, och om den långa väg och hårda arbete de har framför sig för att ta sig tillbaka dit där de förut var. Man väljer inte Man Utd för att det är det lätta eller det självklara alternativet. Samtidigt är det fortfarande en klubb med enorma resurser, ett globalt namn och en väldig potential.

ANNONS

Pochettino borde inte rimligtvis rädas Man Utd-jobbet. Han har på många sätt redan gjort det jobbet som faktiskt behöver göras en gång redan med Tottenham. Här skulle han få möjligheten att göra exakt samma jobb, som han redan bevisat sig duglig för, men med betydligt större resurser bakom sig. Det måste rimligtvis vara åtminstone lite frestande för en manager som Mauricio Pochettino.

Mycket av Tottenhams framgångar under Mauricio Pochettino byggdes på hans förmåga att utveckla och få ut mesta möjliga av klubbens unga spelare. Även det ett arbete som Man Utd, med alla sina unga och mycket lovande spelare, borde titta på och tänka att det vore en perfekt egenskap för deras manager. Med Pochettino gjordes det faktiskt på riktigt i Tottenham, det var inte munväder som det ibland känns som för Solskjaer.

ANNONS

Man Utd skulle så klart kunna ha den åtminstone teoretiska möjligheten att förekomma den här processen genom att knyta till sig Mauricio Pochettino nu, det vill säga innan det blir formellt aktuellt för Man City att ge sig in i leken. Men det skulle så klart kräva ett förutseende och kompetent, proaktivt och målmedvetet agerande från Man Utd som det var mycket länge sedan de gav oss någon anledning att tro att de klarade av.

Där finns så klart en del andra alternativ. Ett sådant alternativ är att Pochettino helt enkelt har förklarat sig ointresserad av Man Utd-jobbet. Vilket på sätt och vis vore fullt förståeligt utifrån hans perspektiv. Man kan även tänka sig, och det skulle ju kunna vara en anledning, att Man City redan börjat skicka ut trevare till Pochettino som gör att han väljer att avvakta vad som händer där.

ANNONS

Barcelonas beslut att inte anställa Mauricio Pochettino, eller Pochettinos beslut att inte låta sig anställas av Barcelona, oavsett vad man nu tror är mest troligt, betyder hur som helst att det kommer fortsätta pratas Pochettino i Premier League och i Manchester.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pepe Reina, Milan till Aston Villa, lån. Tom Heaton drog på sig en rätt allvarlig skada under jul- och nyårsfotbollen och bakom honom känns Aston Villa mycket tunna på målvaktsposten. Ett kortsiktigt lån av Pepe Reina känns väl rimligtvis som det bästa beslut de kan fatta i en rätt dålig situation. Med beröm godkänd – (++++)

Lukas Rupp, Hoffenheim till Norwich. När börjar en klubb så att säga bli en slags parodi på sig själva? Nog för att Norwich verkar ha siktat in sig rätt hårt på den tyska marknaden, man kan väl tänka sig att det finns rätt övertygande ekonomiska motiv, men det finns väl en punkt där det känns som att de begränsar sig. Godkänd – (++)

ANNONS

Ignacio Pussetto, Udinese till Watford. Mångsidig argentinsk yttermittfältare och forward som har varit ordinarie för Udinese i Serie A det senaste året och ett halvt. Vi vet att Nigel Pearson gillar sin snabba fotboll och framför allt sina snabba yttrar, så det är inte helt omöjligt att han ser en användning för Pussetto. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

LINHEM: Vilka lag utmanar Leeds och West Brom?

Peter Hyllman 2020-01-14 06:00

I The Championship har Leeds och West Bromwich dominerat i toppen av tabellen ända sedan begynnelsen av säsongen. Det är så pass etablerat att narrativet kring Leeds sedan länge handlar om ifall de kan hålla ut för den väldigt efterlängtade uppflyttningen eller om de ska göra sina supportrar Leedsna igen.

Redan förra säsongen var Leeds enligt många ligans bästa lag, och tidigare har Leeds både misslyckats i playoff och missat playoff-spelet på spektakulära sätt. Det har onekligen satt sig i det nationella medvetandet och det är inte svårt att se hur känslan att Leeds borde gå upp speglas av Leeds spel där de borde göra mål och vinna nästan varje match.

West Brom å andra sidan saknar den sociala och mediala pressen även om, som Darren Moore fick erfara ifjol, de interna förväntningarna är uppflyttning. Dessutom upplevs West Brom nästan paradoxalt som ett mer pålitligt fotbollslag genom att de snarare än att tappa poäng de borde ta snarare tar poäng de inte borde ta baserat på matchbilden.

ANNONS

Enligt expected goals-tabellen som finns hos Experimental 3-6-1 (Expected Goals kan kort och stereotypt illustreras med att alla gubbar som kollar på fotboll tycker deras dominanta lag borde gjort 4-5 mål men någon i glasögon bredvid honom säger att de snarare borde gjort exakt 2,32 mål) stämmer den beskrivningen in ganska bra. Leeds vinner mycket men inte lika mycket som de förtjänar, West Brom vinner klart mer än de förtjänar.

Den rimliga analysen är då förstås att Leeds antagligen kommer börja ännu mer matcher de borde vinna och att West Brom inte kommer lyckas ta lika många ”oförtjänta” segrar som de gjort hittills. Men om man ska vara lite orimlig och ostatistisk känns det för mig också högst möjligt att West Brom tack vare att de tar poäng som ligans delat bästa lag också börjar spela som ligans delat bästa lag eftersom de tror sig vara så bra och samtidigt som jag tror mycket på Leeds finns det lite oro att de, likt mot Arsenal i FA-cupen, ska fortsätta att bara vara nästan lika bra som de borde vara.

ANNONS

På de senaste matcherna kan man också notera att båda lagen bara tagit en vinst vardera på de senaste sex matcherna. West Brom tappa senast ledningen sent mot Charlton medan Leeds blev utmanövrerade (igen) av sin gamla manager Garry Monks Sheffield Wednesday, som vi kommer återkomma till. Att ledningen ner till den jagade klungan har minskat och i skrivande stund bara är sex poäng gör att den största frågan du sannerligen har är: Hur ser det ut där bakom?

Brentford

Om Leeds kan vara en parodi av sig själva är Brentford inte mycket bättre. Det är klubben som tycker myten om Sisyfos är inspirerande då Sisyfos ständigt ger sig själv chansen att ta sig upp bättre på nästa försök. Processen är så mycket viktigare än resultaten att ägaren Matthew Benham har en statistiskt underbelagd ”Justice League” han föredrar framför den poängbaserade vi vanliga dödliga använder.

ANNONS

Om man ska peka på något som Brentford gjorde annorlunda jämfört de många tidigare säsongerna då man varit på tapeten är att istället för att ge bort en rutinerad mittback i John Egan till Sheffield United (som eventuellt spelar i Europa League nästa säsong) till förmån för två lovande 20-åringar (vilka, Mepham och Konsa, också spelar i Premier League nu) har man istället plockat in allas våran Pontus Jansson som bidragit precis med det som man hoppats. Det hjälper säkert att både tränare och halva laget är danskar, men om Jansson varit lite överskattad i Leeds (och osaknad nu när Ben White varit fenomenal) har han gått mer under radarn i ett Brentford som helt mot förmodan har släppt in färst mål i hela Championship.

Om vinterformen är tecken på vad som komma skall är Brentford det största hotet för toppduon. De har vunnit fyra av sina senaste sex matcher. Ollie Watkins på topp gjorde två mål på annandagen, två mål på nyårsdagen, och gick upp i delad skytteligaledning med Mitrovic i helgen. Låt oss hoppas de inte säljer honom i januari! 20-åriga valparna Bryan Mbuemo och Josh Dasilva har varit Brentfords mest spännande nya spelare med gott om mål och enorm potential. Min nya favorit är dock kanske snarare den danska defensiva mittfältaren Christian Nørgaard som ger Brentfords mittfält den defensiva säkerheten som de saknat varje gång de försökt göra Josh McEachran och andra lättpasserade koner till Pirlo.

ANNONS

Nottingham Forest

Jag ska inte fastna för mycket i den obefriande och tydliga expected goals-statistiken men om West Brom kan ses som egentligen bara ett bra mittenlag (åtta) är det noterbart att Nottingham Forest där ses som ett bottenlag (19:e) trots att de i den riktiga tabellen ligger på fjärde plats, med en match mindre spelad där de i och med vinst skulle ligga blott sex poäng bakom Leeds och West Brom.

Det kan hjälpa till att förklara varför det inte känns som att Forest är något topplag. Många som följer Championship har i många ögon gått lite väl långt i att klaga på ligans kvalitet denna säsongen och frågat sig om det finns några bra lag bortom Leeds och West Brom. Som om en stor del av tjusningen med vår älskade andradivision inte är att den är jämn, oförutsägbar, och alltid innehåller en grupp av playoff-lag som alla gör sitt bästa för att misslyckas.

ANNONS

Forests framgångsrecept är för mig ganska enkelt. Brice Samba i målet har varit ligans bästa målvakt, konverterade mittfälts-högerbacken Matty Cash har varit lysande, högeryttern Joe Jolley är precis lika roliga på plan som han låter, och längst fram på topp har måltjuven Lewis Grabban återigen en strålande säsong framför mål.

Övriga spelare har också varit bra men bortom den lilla bolltrollaren Tiago Silva och eviga lillebrorsan Sammy Ameobi är det gott om spelare som är Ben Watson, vår tids mest typiska 6/10-spelare. Det hela hålls ihop av den rutinerade Sabri Lamouchi på tränarbänken. Forest är rent teoretiskt bara fem poäng bakom Leeds då de har en match i handen men matchen är dessvärre mitt i nästa vecka mot ligans formstarkaste lag i Reading, som Forest spelade 1-1 mot i helgen.

Fulham

ANNONS

Likt West Brom ifjol anställde man en oerfaren manager och är inte riktigt så bra som man hoppats på. Chansen är stor att om Fulhams Scott Parker bytt managerjobb med West Broms Slaven Bilic så hade också lagen bytt plats i tabellen. Men jag räknar inte ut Parker ännu!

Jag ogillar verkligen uttrycket att någon är för bra för The Championship men om det stämmer på någon är det Mitrovic. Det vore intressant att se hur det skulle gå om Big Mitro likt Tammy Abraham fick chansen att gå från ett Championship-topplag till ett Premier League-topplag. Tänk till exempel att Spurs utan Harry Kane i några månader plockar in Mitrovic som hans ersättare. Eller om Milan värvat Mitrovic istället för han den där statyn som vi alla vet pensionerade sig från fotbollen efter EM 2016.

Fulham är en blek kopia av det laget som gick upp förra gången men tillräckligt bra för att ta en playoff-plats och vara en hemskt otrevlig motståndare.

ANNONS

Sheffield Wednesday

Den ofrånkomliga brasklappen gällande Sheffield Wednesday är att de mer än de andra topplagen spelar med ett såkallat Damoklessvärd hängandes över dem. Deras ägare Chansiri försökte nämligen kringgå Football Leagues finansiella fair play-regler genom att sälja Hillsborough till sig. Vilket mycket väl kan leda till poängavdrag och troligen knuffa ner Wednesday i mittenträsket. Men att det faktiskt inte har hänt ännu kan innebära att Football League inte vill riskera att sabotera Wednesdays uppflyttningschanser och istället väntar tills efter säsongen. Nu eller aldrig känns det onekligen som för Wednesday tack vare detta.

Det understryks också av att Sheffield Wednesday för några säsonger sedan två gånger misslyckades i playoffet och även om återväxten är god förlitar man sig på flera spelare som inte har åren på sin sida, särskilt bästa målskytten Steven Fletcher som återupplivats av anfalls-viskaren Garry Monk. Vill även tillskriva mycket av övriga lagdelars framgång Garry Monk.

ANNONS

Sheffield Wednesday är helt enkelt väldigt bra organiserade. 4-4-fucking-2 eller 4-5-1/4-3-3. Fletcher eller Atdhe Nuhiu, Kosovos Jan Koller, är target man på topp. Yttrarna är goa lirare som drömmålskungen Adam Reach, Kadeem Harris, eller en Murphy-tvilling. Innermittfältet har slitvargen Sam Hutchinson, lilla passningsgeniet Barry Bannan, och tvåvägspelaren Massimo Loungo. Det är en trupp bra nog för en playoff-plats men som de visat sig tidigare krävs det också att managern är bra nog. Steel City-derby i Premier League nästa säsong? De är trots allt trea bakom Leeds och Brentford i tidigare nämnda xG-tabell

Övriga

Enligt xG (Expected Goals)-tabellen är det sjukt nog så att Stoke (21:a plats), Wigan (23:e), och QPR (15:e) är de bästa lagen som hittills inte har nämnts så det får man hålla ett öga öppet för men för Stoke och Wigan är det ett försprång på 20 poäng de ska lyckas jobba in på lika många matcher, vilket inte känns möjligt.

ANNONS

QPR är dock lite närmare och det lovande för dem är att de gjort näst mest mål bakom Leeds men å andra sidan har bara Luton släppt in fler mål. Enligt xG borde de gjort några färre mål och släppt in nästan ett dussin färre mål. Vilket inte förvånar då QPR:s försvar verkligen har varit katastrofalt uselt när jag sett dem spela medan anfallet även i dåliga matcher ändå. Det är antagligen bara QPR som kan förlora mot ett bottenlag som Barnsley med 5-3 men sedan slå Swansea och Cardiff med sammanlagt 11-2 över två matcher. Deras resultatrad ser ut som något från hockeyns Junior-VM.

I motsatt riktning är Bristol City enligt xG sämst i hela Championship trots att de ligger en poäng från playoff-plats och både Swansea och Millwall som knöt sig in på den poängen/målskillnaden ovanför Bristol City ser på xG ut som mittenlag. Bristol City antar jag förvirrar xG genom att Lee Johnson trotsat naturlagarna genom att göra Andreas Weimann till en ganska regelbunden målskytt och dessutom finns där svenska Niclas Eliasson som leder assistligan trots att han först på sistone blivit ordinarie i startelvan.

ANNONS

Swansea är intressanta då de tappar sin Oli McBurnie-ersättare i Sam Surridge tillbaka till Bournemouth men samtidigt gör de en sen Lampard genom att låna in både Chelsea- och Liverpool-spelare i form av Marc Guehi och Rhian Brewster, välbekanta med Swanseatränaren Steve Cooper efter han ledde dem till VM-guld på U17-nivå.

Millwall har hittat en väldigt passande manager i Gary Rowett och han har i gigantiska Matt Smith hittat den perfekta Millwall-spelaren. Dessutom har man under vintern börjat spela 3-4-3 vilket tagit dem upp i tabellen. De släpper in få mål, Jed Wallace har varit väldigt bra som den bollskickliga kontrasten i laget, och nämnda Matt Smith gör både mål och assist med sin 2-meter kropp. Millwall är det enda laget i Championship jag inte fått se ännu denna säsongen så jag längtar!

ANNONS

Hedersamma omnämnanden för Hull som har Herefords Salah i Jarrod Bowen och Preston som gått från en tredje plats (37 poäng) innan jul till en tionde plats vilket, för att knyta ihop säcken, är nästan rätt plats men framför allt på helt rätt poäng (40) enligt Expected Goals.

God Fortsättning!

Av: Linhem

:::

Alltid fint med en Football League-genomgång av Linhem. Dessutom när det gäller ett så pass aktuellt och relevant ämne. Utöver genomgången av de möjliga jagande lagen så gillar jag tankegångarna som väcks av det här borde-tänkandet och hur det påverkar både lagen i sig och våra uppfattningar om lagen.

Ikväll borde vi hålla koll på omspelen i FA-cupen, den tredje omgången, där bland andra Newcastle ska försöka undvika att gå på en rejäl cupmina mot Rochdale, Tranmere ska försöka följa upp sin 0-3-comeback mot Watford med en vinst på Prenton Park, och Tottenham möter Middlesbrough i vad som nog är kvällens höjdpunkt.

ANNONS

Peter

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest värdefulla egna produkter

Peter Hyllman 2020-01-13 06:00

Spelar det någon roll om en spelare är egen produkt eller ej? Ett sätt att försöka svara på den frågan är kanske att man förvisso aldrig kommer sitta och gräma sig över när en spelare som inte är en egen produkt gör ett viktigt mål eller avgör en stor match för den egna klubben. Men när det faktiskt är en egen produkt som gör det där målet eller avgör den där matchen så får det hela ytterligare en dimension av söthet.

Betydelsen av egna produkter diskuteras ofta. Det finns de som menar att det hela är klart överskattat, normalt sett de som har sin association till en klubb som helt enkelt inte alls är särskilt bra på det där med egna produkter i a-laget. Sedan finns de som pekar på de egna produkternas betydelse för lagets relation till de egna supportrarna och till dess hemstad, för kulturen i laget och så vidare.

Oavsett om vi anser att egna produkter som sådana är mycket värdefulla eller ej, så är det ofrånkomligen också så att vissa egna produkter helt enkelt är mer värdefulla än andra egna produkter. Vissa egna produkter är helt enkelt väldigt viktiga spelare för sina respektive lag. Den här listan kommer försöka rangordna de fem mest värdefulla egna produkterna i Premier League för närvarande.

ANNONS

Allt prat om egna produkter har en tendens att bli onödigt tekniskt. Jag kommer inte vara knusslig med att anse spelare vara egna produkter. Om en spelare kommer från de egna ungdomsleden och ungdomslagen utan att ha gjort någon seriös seniormatch för en annan klubb så ser jag det som en egen produkt. Jag kommer alltså inte diska en spelare som råkade göra en provträning för rivalklubben när han var tolv år.

En lista över de fem mest värdefulla egna produkterna är inte riktigt detsamma som en lista över de fem bästa egna produkterna. Det kan mycket väl finnas en rätt stor overlap på dessa två listor, men det är i grund och botten två olika listor. Den lista jag gör här och nu tar hänsyn till spelarens kvalitet men också, och kanske framför allt, spelarens direkta betydelse för sitt eget lag.

ANNONS

Och då kommer jag fram till följande:

(5) Wilfried Zaha, Crystal Palace

Tyvärr har det väl blivit alltmer uppenbart att Zaha söker sig bort från Crystal Palace, annars hade han mycket väl kunnat hamna högre upp på den här listan. Förståeligt i och för sig, en så pass bra spelare kommer så klart vilja ägna sin karriär åt något mer än att bara försöka hålla sig kvar i Premier League. Att Crystal Palace faktiskt har lyckats med det under de senaste fyra-fem åren kan mer än någon annan tillskrivas just Zaha. Detta i ännu högre utsträckning för kanske tre-fyra år sedan.

(4) Trent Alexander-Arnold, Liverpool

För det första bör man kanske inleda med att konstatera att Alexander-Arnold är synnerligen nyttig som spelare på planen för Liverpool. Ytterbackarna är väldigt viktiga i Liverpools taktik, och Alexander-Arnold har växt fram som den viktigaste och kreativt mest avgörande av dem. Utan Alexander-Arnold är det högst osäkert om Liverpools säsong faktiskt sett ut som den nu gör. Men när Liverpool nu vinner Premier League för första gången på 30 år, så är Alexander-Arnold spelaren som genom sin härkomst är den allra mest tydliga länken till klubbens egen historia och tradition.

ANNONS

(3) Marcus Rashford, Man Utd

Att Rashford har lyckats utvecklats på det sätt han har gjort i ett så fundamentalt dysfunktionellt lag som Man Utd trots allt har varit under de senaste tre-fyra åren under vilka Rashford slagit igenom säger kanske det mesta både om spelarens kvalitet och karaktär. Rashford får kritik för att inte vara bra jämt, men vilken spelare skulle kunna vara det i Man Utd? Ett av de få glädjeämnena för Man Utd under dessa år är just Rashford, som även bidrar med obestridlig kvalitet på planen, och hans betydelse sjunker bara lite grann för att han inte är ensam egen produkt i Man Utd.

(2) Harry Kane, Tottenham

Man kan möjligen kritisera det för att vara en ologisk och motsägelsefull ståndpunkt men Kane kan ha blivit så väldigt betydelsefull för Tottenham att det på sätt och vis har blivit till en belastning. Nu vore det lite befängt att devalvera en spelare för att han är för bra, vad vore egentligen meningen med det? Vad man kan säga bortom allt rimligt tvivel är att Kane är kanske den spelare som under de senaste fyra-fem åren har fått Tottenham att verkligen kännas som Tottenham under deras framgångar. Utan Kane hade Tottenham inte alls känts lika hemlagat och sympatiskt.

ANNONS

(1) Jack Grealish, Aston Villa

Frågan är väl egentligen om det räcker till i slutänden, men om Aston Villa ska lyckas hålla sig kvar i Premier League så kommer de helt säkert behöva göra det på Grealishs axlar. Vilket följer upp deras resa till Premier League förra säsongen som helt och hållet gjordes på Grealishs axlar. Aston Villas säsong när Grealish var skadad och när Grealish var tillbaka påminner om en före och efter-bild. Natt och dag helt enkelt. Har funderat rätt mycket på vem Grealish egentligen påminner mig om, och förmodligen är det Bryan Robson. Old school kan tänkas, men det känns också lite rätt för Grealish. Och som ni förstår är en jämförelse med Robson bland det finaste jag kan leverera.

Bubblare:

Mason Mount, Chelsea; Paul Pogba, Man Utd; Billy Sharp, Sheffield United; James Ward-Prowse, Southampton; Lewis Dunk, Brighton; Mark Noble, West Ham; Declan Rice, West Ham.

ANNONS

:::

TRANSFERKOLLEN

Ondrej Duda, Hertha Berlin till Norwich, lån. Är detta mittfältaren som på något magiskt sätt ska rädda Norwich kvar i Premier League? Nej, det får väl minst sagt ses som rätt osannolikt. Duda har haft en bra tid med Hertha Berlin i Bundesliga, men ska han ha en bra tid med Norwich så måste han ha det i Football League och då måste lånet göras permanent. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Hörnan (#22): Man City börjar hitta vinter- och vårformen!

Peter Hyllman 2020-01-12 19:18

PL

Manager: Nigel Pearson, Watford. Fyra vinster på de fem första matcherna, Watford ovanför nedflyttningsstrecket igen. Tala om att Nigel Pearson har gjort dundersuccé med Watford, men är så klart lite behjälpt av att Watford naturligtvis alltid var bättre än vad tabellen faktiskt antydde. Men Pearson har onekligen blivit ett argument för lite mer brittiskt jävlaranamma.

TRE TAKEAWAYS:

Mourinho. När spelet många gånger såg ut som det gjorde med Man Utd var jag ändå benägen att skära Mourinho lite slack, eftersom jag kände att det till stor del berodde på Man Utds situation och spelartrupp i kombination. När nu spelet ser exakt likadant och lika svagt ut med Tottenham, som har en betydligt bättre spelartrupp att jobba med, så börjar det bli dags att omvärdera den tankegången. Mourinho börjar alltmer framstå som en analog manager i en digital fotboll.

ANNONS

Dyche, Howe, Smith. Vilka vi inför säsongen kanske skulle ha kallat för The Unsackables. Givet tabellsituationen nu, givet de senaste resultaten, inte minst 0-3 mot Chelsea, 0-3 mot Watford och 1-6 mot Man City i den här omgången, så måste man kanske fråga sig om detta fortfarande stämmer. Paniken borde börja sätta in i Burnley, Bournemouth och Aston Villa. I fallande ordning skulle jag tro att Aston Villa, Bournemouth och Burnley börjar bli lätt benägna till ett managerbyte.

Norwich. Givet att Norwich är på väg att bli helt avhängda i tabellen, ser mer eller mindre givna ut för nedflyttning efter lite drygt en halv säsong, och vars spel och resultat börjar se direkt deprimerande ut, så är det ändå en smula underligt hur så lite kritik kan riktas mot Daniel Farke. Det börjar bli uppenbart att taktiken och tänket är alldeles för naivt för Premier League. Vi har en situation där åsikterna baseras mer på att Norwich råkar spela vad som uppfattas som ”rätt fotboll” än på någon form av rationell analys. Viktigare att tänka rätt än att tänka bra nu för tiden.

ANNONS

J.R.

Southampton. Tung vinst för Southampton borta mot Leicester, fastän de faktiskt hamnade i underläge. En kanske symboliskt viktig hämnd för den förnedrande 0-9-förlusten tidigare under säsongen. Och på tal om just den förlusten så måste så klart stora poäng ges till Southampton som kanske trotsat opinionen rätt rejält och faktiskt hållit fast vid Ralph Hasenhüttl och vågat tro på hållbarheten i sin egen idé. Av det ska inte dras för stora växlar men i det här fallet har det blivit bra.

CLIFF BARNES

Bournemouth. Här hade självfallet kunnat nämnas även Burnley, Norwich och Aston Villa, men de hade trots allt rejält tuffa matcher på programmet. Bournemouth är i stort behov av poäng och av vinster och möter Watford på hemmaplan, men lyckas alltså ändå förlora med 0-3 och knappt ens se intresserade ut. En direkt pinsam insats som inte reflekterar särskilt väl på Eddie Howes management.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Tottenham 0-1 Liverpool. Kanske inte en spektakulär match men det är lite svårt att hitta någon uppenbart bättre den här omgången, trots att Tottenham egentligen var rätt svaga. Liverpool var däremot desto bättre och matchen fascinerade med deras jakt på mål och på ett avgörande av den här matchen. När avgörandet inte kom så blev till sist matchpsykologin sådan att Tottenham kunde börja vädra en kvittering med tillhörande dramatik.

BTW

Praktiskt med tre matchers avstängning för Pierre-Emerick Aubameyang, lagom så här under januarifönstret.

Är det tänkt att man ska bli mer imponerad av Man Utds kompetens om de nu värvar Bruno Fernandes i lätt panik efter att först ha neggat den affären i somras?

We all live in a Nigel submarine!

Verkar som om Pep Guardiola tror stenhårt på taktiska fouls även i trafiken.

ANNONS

Man var ändå tvungen att tycka lite synd om David Moyes när reaktionen gick från vild glädje till djup förtvivlan på bara någon minut.

Man City börjar hitta vinter- och vårformen!

Peter Hyllman

Varje annan manager än Eddie Howe hade riskerat sparken i Bournemouth

Peter Hyllman 2020-01-12 06:00

Bournemouth har nu befunnit sig i Premier League i ganska snart fem år. Under dessa fem år har de hunnit gå från att de allra flesta trodde att de skulle åka ur Premier League på en gång, via att många började tro att de skulle kunna hålla sig kvar i Premier League till en situation där den tysta majoriteten började ta lite för givet att Bournemouth skulle hålla sig kvar i Premier League. Bournemouth har hunnit med att bli etablerade i Premier League.

Kanske är det till stor del också därför som förbluffningen verkar vara desto större när Bournemouth plötsligt är inblandade i nedflyttningsstriden, befinner sig under strecket så här långt in på säsongen ända sedan Eddie Howe återvände till klubben från sin tid med Burnley. Men så är alltså fallet. Den omedelbara konsekvensen av en förskräcklig period för laget där de vunnit en enda match sedan början av november och förlorat åtta av tio av alla dessa matcher.

Häpnadsväckande nog kom segern på Stamford Bridge mot Chelsea, och den fjärde poängen kom mot Arsenal på hemmaplan. Lägg till det att segern mot Man Utd precis i början på november då var deras första seger på fem matcher. I samtliga övriga matcher har det blivit förlust. Detta innefattar matcher mot Newcastle, Wolves, Crystal Palace, Burnley, Brighton och nu senast den demoraliserande 0-4-förlusten mot West Ham. Ett resultat som borde vållat ett stort mått av obehag.

ANNONS

Vilket går på tvärsen mot ett tema som tidigare har varit konstant för Bournemouth i Premier League. Nämligen att de generellt sett har varit mycket lätta offer för Premier Leagues storklubbar men å andra sidan varit relativt framgångsrika och effektiva mot klubbarna runt mitten och i botten av tabellen. Mot dem har de alltid lyckats samla ihop de poäng som krävts för att med marginal hålla sig kvar i Premier League. Oroväckande kan tyckas verkar denna förmåga ha avtagit dramatiskt.

Eddie Howe har onekligen varit en hyllad manager under dessa år. Både för vad han faktiskt har uppnått med Bournemouth och för att han hela tiden har varit lojal med och blivit kvar i Bournemouth. Även om det kanske inte heller, möjligen på sitt sätt också lite talande, någon gång har varit helt aktuellt att en större klubb skulle vara på väg att faktiskt vilja anställa honom. Ett namn som hela tiden har funnits uppe i molnet vid varje tillfälle men som aldrig riktigt plockats ned på jorden.

ANNONS

När Bournemouth nu faktiskt hotas av nedflyttning har de första rösterna börjat höras om att Eddie Howe kanske har gjort sitt med Bournemouth, att han helt enkelt inte kan ta dem längre än vad han gjort, att det kanske tvärtom riskerar vara med Howe som med Mauricio Pochettino i Tottenham att familjäritet fostrar förakt, att spelargruppen börjat tröttna på samma röst år ut och år in. Omöjligt att veta graden av sanning i det utifrån så klart, men det är ett vanligt fenomen.

När Bournemouth förlorade mot West Ham senast med 0-4 sade jag att om det hade varit någon annan manager i någon annan klubb så hade den managern varit mycket nära att få sparken nu. Men eftersom det är just Eddie Howe i just Bournemouth så är det förmodligen inte så. Vilket omedelbart gav upphov till två funderingar. För det första om det faktiskt är något helt och hållet positivt, jämför t ex Arsenal. För det andra om det faktiskt stämmer.

ANNONS

Maxim Demin, Bournemouths ryske ägare, har pumpat in ett stort kapital i Bournemouth, vilket är en av de stora faktorerna både bakom att Bournemouth tog sig upp i Premier League och inte minst att de hållit sig kvar i Premier League. Utan hans kapitalinsatser går Bournemouth rejält minus varje säsong. Av detta följer att hålla sig kvar i Premier League kan vara tämligen bokstavligt talat livsviktigt för Bournemouth. Hur högt värderar Demin påstådd lojalitet med Eddie Howe mot detta?

Berättelsen om Bournemouth under de här fem åren har på många sätt och vis varit drömmen om Bournemouth, Åshöjdensagan med de Milaninspirerade tröjorna som tagit sig hela vägen upp från League Twos avgrunder till Premier League. Det har varit storyn om den lilla klubben som slagit sig fram i de stora sammanhangen, klubben med en arena som tar strax över 11,000 åskådare. En berättelse som inte på något sätt är osann men som ändå bara är en del av sanningen.

ANNONS

Den andra delen av sanningen är just den att Bournemouth inte riktigt är den idealistiska framgångssagan utan har tagit sig till Premier League med hjälp av Maxim Demin, deras version av Blåbärskungen. Längs vägen har de medvetet brutit mot Football Leagues FFP-regler, köpt sig fria från det i efterhand, och fastän de har Premier Leagues klart lägsta publiksnitt så ligger de ändå tolva i Premier Leagues löneliga. Bournemouth beskrivs ofta som en fattigmansklubb, men det är en skev beskrivning.

Här är det även värt att höja en varningens flagg. För Bournemouth har också framställts som en förebild och som en väldigt välskött klubb. Hur vore det annars möjligt för en klubb som Bournemouth att ta sig upp i Premier League kan tänkas?! Och visst har också Bournemouth, och Eddie Howe, gjort många saker riktigt bra. Men givet att Bournemouth rent operativt gör förluster varje säsong, och inte drivs på ett långsiktigt hållbart sätt, kan det vara dags att omvärdera den här bilden av Bournemouth.

ANNONS

Vad händer om Bournemouth åker ur Premier League och måste börja anpassa sig efter Football Leagues lägre intäkter och inte minst FFP-regler? Vi har sett andra klubbar göra rätt otäcka fall under liknande omständigheter, inte minst Portsmouth bara några mil bort längs sydkusten. Möjligheten finns alltid att ta sig tillbaka till Premier League, men vi vet också hur svårt det kan vara. Bournemouth kan så klart kolla på klubbar som Aston Villa, Leeds, Stoke med flera.

Orsakerna kring Bournemouths besvär den här säsongen har spekulerats kring. Man måste så klart nämna skadorna. David Brooks, lagets kreativa spelfördelare, som var så bra för dem förra säsongen, har varit borta hela säsongen. Vänsterbacken Charlie Daniels har varit borta sedan augusti. Sedan december har Adam Smith, Nathan Ake, Josh King och Jack Stacey samtliga åkt upp på skadelistan. Detta är naturligtvis kännbart för en klubb som Bournemouth, men det är långt ifrån hela sanningen.

ANNONS

Mycket har att göra med att Bournemouth hittat en annan balans mellan anfall och försvar. En kritik mot Bournemouth har varit att de läckt bakåt. Detta har de blivit bättre på. Samtidigt har de blivit svagare framåt, där laget inte alls skapar chanser som förut. Laget verkar idélöst, fantasilöst och således mållöst. Viktiga spelare levererar inte längre. Callum Wilson och Ryan Fraser, som förra säsongen gjorde 21 mål och 24 assists på totalt 64 matcher, gör hittills den här säsongen bara en tredjedel av dessa mål och assists.

Här kan vi tänka oss en anledning till att Bournemouth just har blivit något bättre mot storklubbarna men å andra sidan betydligt svagare mot klubbarna längre ned i tabellen, och varför Bournemouth plötsligt befinner sig i nedflyttningsstriden. Detta gör problemet i huvudsak taktiskt, och placerar ansvaret mer direkt på Eddie Howe, som inte riktigt har visat sig kapabel att hitta nya svar på nya frågor i en allt bättre ligan, utan tvärtom ger intryck av att vilja upprepa samma gamla svar.

ANNONS

Kommande period om sex ligamatcher kommer bli viktig och kanske avgörande för Bournemouths säsong och möjligen hela framtid. Först möter Bournemouth de två övriga lagen under nedflyttningsstrecket, idag Watford och därefter Norwich. Därefter har Bournemouth fyra högst vinnbara matcher mot i tur och ordning Brighton, Aston Villa, Sheffield United och Burnley. Därefter kommer en period om sju av nio matcher mot de sex superklubbarna samt Wolves och Leicester.

Mot Watford under dagen, och under den här perioden av sex matcher, måste Bournemouth hitta tillbaka till det som har hållit dem kvar i Premier League i snart fem år, alltså förmågan att vinna mot likvärdigt eller kanske till och med något svagare motstånd, att ta poängen i dessa matcher för sig själva och inte ge dem till konkurrenterna. Om Bournemouth inte lyckas med det, utan tvärtom fortsätter prestera som de har gjort de senaste tio-femton matcherna, börjar det se mörkt ut för dem.

ANNONS

Eddie Howe vet om detta. Det är därför han uppmanat hemmapubliken att vara extra högljudda på hemmamatcherna under resten av säsongen, med start idag mot Watford. Det känns som något en manager säger när han vet att läget är tufft, både för laget och för honom själv.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#27): Sheffield Wednesday kloka som ugglor mot Leeds!

Peter Hyllman 2020-01-11 18:11

Brentford 3-1 QPR; Barnsley 2-1 Huddersfield; Blackburn Rovers 1-1 Preston North End; Charlton 2-2 West Brom; Hull City 0-1 Fulham; Leeds 0-2 Sheffield Wednesday; Luton Town 1-2 Birmingham; Middlesbrough 2-2 Derby County; Reading 1-1 Nottingham Forest; Stoke 0-0 Millwall; Wigan 0-2 Bristol City; samt (på söndag) Cardiff vs Swansea.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Sheffield Wednesday. Briljant vinst för Sheffield Wednesday i Yorkshirederbyt borta mot Leeds. Ett sent mål av Jacob Murphy gav Sheffield Wednesday en prestigeseger och tre väldigt värdefulla poäng i kampen om en av playoff-platserna. Garry Monk återvänder till Elland Road och slänger ännu en näve grus rätt in i Leeds uppflyttningsmaskineri. Bakom segern låg inga större hemligheter; en välorganiserad defensiv och därefter tillräckligt med kreativitet framåt att vinna matchen. En mycket klokt genomförd match. Lyckas Sheffield Wednesday faktiskt ta sig till playoff kan det vara ett vinnande recept.

ANNONS

KALKON

Luton Town. Måste börja vinna fotbollsmatcher men verkar helt maktlösa att sluta förlora fotbollsmatcher. Framför allt måste matcher på hemmaplan vinnas, men inte heller det är något som Luton just nu klarar av. Alltmer tyder på att Luton möjligen klarade av att hantera tappet av Nathan Jones förra säsongen i League One, men att det har visat sig få ödesdigra konsekvenser i EFL Championship den här säsongen. Samtidigt kan inte Jones vara alltför nöjd i efterhand med sitt beslut att lämna Luton för Stoke. Kanske vore en återförening nyttig för båda parter.

OMGÅNGENS MATCH:

Charlton 2-2 West Brom. Riktigt trevlig match på The Valley där West Brom tar ledningen tidigt i båda halvlekarna medans Charlton därefter kvitterar sent i båda halvlekarna. Framför allt andra halvlek blev en mycket öppen historia när Charlton jagade kvittering och West Brom fick kontringslägen. Riktigt fin stämning på The Valley igen, för första gången på rätt många år.

ANNONS

OMGÅNGENS:

Spelare: Alex Mowatt, Barnsley. Riktigt fin insats på offensivt mittfält av Mowatt som regisserade Barnsleys spel riktigt bra. Presterade dessutom ett mål själv som skulle komma att visa sig ha avgörande betydelse för Barnsley som tar tre väldigt viktiga poäng i nedflyttningsstriden.

Manager: Lee Johnson, Bristol City. Har varit tungt för Bristol City på sistone och det såg kanske inte alltför ljust ut inför en tuffare bortamatch mot Wigan än vad tabellen kanske kunde antyda. Men Bristol City står för en stabil och väl genomförd match och till slut kändes 2-0-segern högst motiverad.

BTW

Drama. Nottingham Forest gör mål långt in på tilläggstid borta mot Reading. Men istället för att vinna så kvitterar Reading bara några sekunder senare.

Barnsley. Riktigt viktig vinst på hemmaplan mot Huddersfield för Barnsley, som därmed lämnar bottenplatsen i tabellen och tar ett kliv närmare nedflyttningsstrecket.

ANNONS

Wigan. Vann sin första match sedan istiden förra omgången, men glädjen blev inte långvarig för Wigan som förlorar hemma mot Bristol City.

Wales. Håll koll på söndagens tidiga match, som råkar vara Walesderbyt mellan Cardiff och Swansea.

Peter Hyllman

Harry Kane har blivit Tottenhams välsignelse och förbannelse

Peter Hyllman 2020-01-11 06:00

Anfallspositionen har länge varit en välsignelse och en förbannelse för Tottenham, på en och samma gång. En välsignelse naturligtvis eftersom de alltid har haft Harry Kane, en av Premier Leagues och världens bästa anfallare, dessutom ”one of their own”, en ledare och en hårt arbetande målmaskin. En förbannelse eftersom det har varit nästan omöjligt för Tottenham att hitta något komplement till Kane, än hellre en ersättare.

Inte för att Tottenham inte har försökt. Roberto Soldado, Vincent Janssen, Fernando Llorente har alla tre passerat förbi i någon sorts dårarnas vaktparad. Ingen av dem har lyckats, eller för all del ens fått möjligheten, att göra något bestående intryck eller avtryck i Tottenhams tröja. Den som kanske lyckats bäst är Llorente, inte minst med sin insats under förra säsongens Champions League-spel, men det säger väl något det också.

Naturligtvis är det en komplicerad situation att värva en bra anfallare för. Det är på något sätt givet att Harry Kane kommer få spela mer eller mindre varenda match, åtminstone varenda match av någon genuin betydelse. Dels för att han är så pass bra. Dels för att han är den han är i och för Tottenham. Men vilken tillräckligt bra och etablerad anfallare vore särskilt intresserad av en sådan ren bakgrundsroll? Knappast någon.

ANNONS

Lägg därtill att Harry Kane verkar vara spelaren och personligheten att han verkligen vill spela varenda match, hela tiden. Man kan beskriva det som laglojalitet och arbetsmoral, och som en strävan efter individuella utmärkelser, det ena utesluter inte på något sätt det andra. Men man måste också börja fråga sig om det verkligen är spelaren som ska fatta det beslutet, och om det över längre sikt är vad som är bäst för laget.

För visst har det verkat det senaste året eller två som att Harry Kane faktiskt börjat tröttna en aning. Inget konstigt med det så klart, givet att det varit konstant spel med honom, både med Tottenham och med England. Det blev knappt någon vila alls för Kane efter VM, en säsong då Tottenham alltså gick till Champions League-final. Och inte blev det så värst mycket mer vila inför den här säsongen.

ANNONS

Med tröttheten har självfallet kommit också slitaget och skadorna. Redan förra säsongen drog Kane på sig ett par skador som höll honom borta från spel. Framför allt drog han på sig en skada som höll honom borta under någon dryg månad efter årsskiftet. Redan då ett dåligt tecken kan tyckas. Den här säsongen blev det ännu värre. På nyårsdagen drog Kane på sig en skada som ser ut att hålla honom borta ända en bit in i april.

Förra säsongen får man ändå säga att Tottenham klarade sig relativt bra i Harry Kanes frånvaro. Dels hade man alltså Fernando Llorente. Dels, och kanske framför allt, så klev Heung-Min Son fram som Tottenhams främsta anfallsspelare, under vad som nog var Tottenhams allra bästa period den säsongen. Arguably var det när Kane kom tillbaka, alldeles för tidigt enligt vissa, som Tottenhams ligasäsong ramlade samman.

ANNONS

Här finns två viktiga skillnader denna säsong jämfört med förra. För det första har Tottenham inte längre kvar Fernando Llorente, som lämnade klubben på fri transfer i somras och sedan dess skrivit på för Napoli. För det andra så måste det betraktas som högst osäkert om José Mourinho lika bra som Mauricio Pochettino kommer lyckas ställa om och använda Son som anfallsnav istället för Kane.

Högst tveksamt. Mauricio Pochettino besitter en taktiskt flexibilitet som man kan uppleva att José Mourinho saknar. Mourinho vill ha det på sitt sätt och får han det inte på det sättet så surar han hellre än ändrar på sig. Hans reaktion på Harry Kanes skada, och bristen på andra renodlade anfallare i Tottenhams spelartrupp var kanske lite talande på så vis: ”Vi spelar utan en anfallare!”

Vilket måste vara jättetrevligt för Heung-Min Son, Lucas Moura med flera att höra så klart. Men vad Mourinho menar är självfallet att Tottenham nu spelar utan specifikt hans typ av anfallare, det vill säga den fysiskt starke spelaren som ska kunna fungera som en slags referenspunkt och target man i anfallsspelet. Mourinho har haft dessa genom hela sin karriär; Drogba, Ibrahimovic, Milito, Costa med flera.

ANNONS

Men det här låter självfallet inte som en José Mourinho som verkar särskilt benägen att tänka i nya banor och göra det bästa med vad han faktiskt har, så som Pochettino faktiskt gjorde förra säsongen, utan snarare som en Mourinho som kommer beklaga sig över vad han inte har. Det är väl inte alldeles svårt att tänka sig att Mourinho också försöker pressa Tottenham att faktiskt värva en anfallare i januari.

Men vi kan inte bara se det hela som en kritik mot José Mourinho. Naturligtvis måste en släng av sleven kastas mot Daniel Levy och Tottenhams styrelse. Tottenham får just nu betala rätt dyrt för sin ovilja att värva spelare de två senaste åren, både i termer av poäng i tabellen och i termer av att de nu kan börja tvingas panikvärva under januari i betydligt större utsträckning. Allt beror så klart på Tottenhams ambitioner under våren.

ANNONS

Utan Harry Kane, utan Moussa Sissoko, med en Christian Eriksen som halvt om halvt verkar ha huvudet utanför klubben, med ett försvar som verkar alldeles för svajigt för att det ska kännas ens det minsta bra, och med en Mourinho som börjar visa rätt tydliga tecken på sitt bitska och surmulna humör igen, så börjar det däremot bli svårt att se Tottenham komma särskilt långt i dessa ambitioner vare sig i ligan eller i Europa.

Även om Tottenham faktiskt ger sig ut på marknaden i januari så brottas de självfallet ändå med det återkommande dilemmat. Det vill säga ska de verkligen spendera stora pengar på en riktigt bra anfallare som kan ersätta Harry Kane men som ofrånkomligen kommer bli reserv när Kane är tillbaka, och kommer en sådan anfallare vilja komma till klubben under sådan villkor? Eller spenderar de lite pengar eller inga alls?

ANNONS

Tottenhams beroende av Harry Kane var inte oproblematiskt förut, men Mauricio Pochettinos taktiska flexibilitet gjorde åtminstone problemet fullt hanterbart. Han hittade lösningar, laget hittade lösningar. Med Mourinho som Tottenhams manager, och dennes tämligen väl dokumenterade taktiska oflexibilitet, eller rigiditet, eller fantasilöshet, så har Tottenhams beroende av Harry Kane blivit till ett seriöst problem för dem.

Kan José Mourinho och kan Tottenham hitta lösningar på detta problem mot Liverpool ikväll?

:::

TRANSFERKOLLEN

Cenk Tosun, Everton till Crystal Palace, lån. Gillar faktiskt det här lånet och gillar det skarpt. Crystal Palace har haft problem att hitta den där anfallaren under längre tid och kan väl inte riktigt räkna med att Connor Wickham ska rädda dem varje vecka. Tosun har definitivt kvaliteten även om han inte alls lyckats visa upp det i ett Everton som inte alls har spelat på hans styrkor. Väl godkänd – (+++)

ANNONS
Peter Hyllman

Elva brittiska managers i världens mest globala liga

Peter Hyllman 2020-01-10 06:00

Elva managers i Premier League är britter. Det var sannerligen inte något som var särskilt väntat för bara några år sedan när det kändes som om hela världen utom just England och övriga brittiska nationer var representerade. Det vill säga när det fortfarande var så att gamla uvar som Sam Allardyce, David Moyes, Tony Pulis med flera ojade sig över hur utlänningarna minsann kom och tog alla brittiska managers jobb.

Vad är i så fall den rimliga slutsatsen här? Kanske är det så att Allardyce med flera helt enkelt bara hade helt fel, att antalet utländska managers alls inte har hindrat brittiska managers att komma fram. Eller möjligen är det istället att dessa brittiska managers som nu har kommit fram i Premier League råkar vara inte bara brittiska nog för det, utan även bra nog. En liten detalj som Allardyce med flera bekvämt struntade i.

Sedan finns naturligtvis den tredje möjligheten att det bara råkar vara en tillfällighet, en speciell men temporär period i Premier Leagues historia. Backar vi bandet några år såg det alltså inte alls ut så här. Spolar vi istället fram det några år är det inte alls att det ser ut så här då heller. Det finns en tendens att tro att så som saker är nu kommer de vara för alltid som många gånger inte är särskilt lycklig alls.

ANNONS

Nu ska det i och för sig sägas att det är knappast hos de sex superklubbarna som den här förändringen har haft sitt genomslag. Endast Chelsea har av dem en brittisk manager och det får väl anses som något av ett specialfall dessutom. Frank Lampard är kanske inte i första hand manager för Chelsea baserat på att han är en ung brittisk manager, utan på grund av att han är just Frank Lampard.

Man City och Liverpool har sina utländska demontränare i form av Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Tottenham har precis anställt José Mourinho, som väl i och för sig snart får börja betraktas som en anläggningstillgång i Premier League. Och så har vi Arsenal och Man Utd som båda två förvisso har anställt utländskt, men där det precis som för Chelsea handlar om managers med en personlig historisk koppling till klubben.

ANNONS

Det vore fel att påstå att vi hittar våra brittiska managers i de största och mest framgångsrika klubbarna i Premier League. Endast två av de sju högst placerade klubbarna har en brittisk manager, och där är det nog i första hand Leicester med Brendan Rodgers som sticker ut lite. Däremot har nio av de tretton klubbarna därefter brittisk manager, en betydligt högre andel.

Tvärtom kan vi konstatera att sju av de åtta lägst placerade klubbarna i Premier League har en brittisk manager. Vilket ju måste ses som en mycket hög andel. Enda trösten här är kanske att Norwich råkar ligga drypsist och nog snart får anses avhängda i tabellen redan, och de kör tyskt som manager. Bara för att balansera upp det hela liksom. Men man får väl betrakta det som en rätt klen tröst för de inblandade klubbarna.

Newcastle valde att anställa Steve Bruce sedan Rafa Benitez tackade för sig. En anställning som fick rätt hård kritik när den genomfördes. Newcastle har förvisso fått med sig bättre resultat än vad egentligen någon väntade sig inför säsongen, samtidigt har Newcastles supportrar naturligtvis högre drömmar än att vara nöjda med att inte vara kanonmat i nedflyttningsstriden som möjligen befarades.

ANNONS

Brighton drog på sig åsiktsmaskineriets vrede när de sade tack och adjö till Chris Hughton och istället valde Graham Potter som manager. Det kanske enda exemplet där man kan säga att en klubb har valt att anställa en brittisk manager som ett strategiskt steg, det vill säga proaktivt agerat. Annars har det handlat om antingen reflexbeslut eller om managers som redan har varit i sin klubb under mycket lång tid.

Burnley är naturligtvis just ett sådant exempel. Sean Dyche känns som att han har varit i Burnley i en hel evighet. Dyche har ju faktiskt hunnit med att ta Burnley upp i Premier League, åka ur Premier League, för att sedan ta Burnley upp i Premier League och därefter hålla dem kvar där under flera säsonger i sträck. Burnley börjar faktiskt kännas etablerade i Premier League, och det är Dyches förtjänst.

ANNONS

West Ham har som vi vet alldeles nyligen blivit med brittisk manager. Igen! För andra gången har de nu vänt sig till David Moyes att försöka rädda deras säsong och hålla dem kvar i Premier League. Här är det minst sagt svårt att prata om någon annat än ett rent reflexbeslut av West Ham. De har helt enkelt valt att anställa enbart vad de råkar känna till, inget annat.

Aston Villa har Dean Smith som manager, som de anställde mitt under förra säsongen och som till sist lyckades ta Aston Villa tillbaka till Premier League via playoff. Aston Villa hittade till sist tillbaka till sin brittiska tradition på managerposten. Smith sitter än så länge hyfsat tryggt på jobbet, även om det har börjat glunkas kring om han verkligen är rätt manager att lyckas hålla Aston Villa kvar i Premier League.

Bournemouth har sedan många år tillbaka Eddie Howe som manager. En manager som alltså har följt dem från botten av League Two hela vägen upp i Premier League. En både uppskattad och många gånger hyllad manager. Howe har ofta nämnts som ett namn för större klubbar utan att någonsin varken riktigt känts eller faktiskt ha varit aktuell. Med Bournemouth plötsligt på nedflyttningsplats har flera börjat undra om han tappat det.

ANNONS

Watford tänkte tredje gången gillt med managers den här säsongen, och då var det tydligen till sist brittiskt som valdes. Lite speciellt för Watford som ju rätt envist har klamrat sig fast vid sina sydeuropeiska alternativ under rätt många år nu. Nigel Pearson måste nog sägas vara antitesen till just detta, men verkar å andra sidan vara helt rätt för Watford just nu.

Roy Hodgson fortsätter å sin sida att göra ett som vanligt stabilt jobb med sitt Crystal Palace. Aldrig ett dåligt jobb men kanske heller aldrig något riktigt enastående jobb. Vilket förvisso den här säsongen placerar Crystal Palace på övre halvan för stunden, något som är betydligt bättre än vad väldigt många, inklusive jag själv, hade gissat på inför säsongen.

Och då kommer vi till sist till Chris Wilder, det kanske största utropstecknet av dem alla med Sheffield United. Hade jag fel med Crystal Palace så har jag däremot haft desto mer rätt med Sheffield United den här säsongen. Förvisso ett mönster som följts under flera år. Först när jag trodde de skulle gå upp från League One. Sedan när jag trodde att de nog minsann skulle klara sig mycket bra i EFL Championship också.

ANNONS

Vilket man bara trodde för att Sheffield United var ett känt namn och en rätt klassisk storklubb, fick jag då höra. Mja, det gick faktiskt att se redan för flera år sedan att Chris Wilder höll på att skapa något mycket speciellt med Sheffield United, och att när de väl tog sig upp från League One så kunde det vara ett ok som släpptes från deras axlar. Och därifrån har de alltså tagit sig upp i Premier League.

Där de av väldigt många tippades sist i tabellen den här säsongen. Själv flaggade jag för att de nog var mer av ett Wolves än ett Fulham, om man så att säga skulle försöka sig på att kategorisera nykomlingarna. Inte för att jag riktigt trodde att det skulle gå så bra för dem som det nu faktiskt har gjort så här långt, men att de var rätt rejält underskattade kände jag tydligt.

Om de vinner mot West Ham ikväll hoppar de åtminstone för stunden upp på femte plats i Premier League, efter 22 omgångar. Det är ju Premier League och den moderna fotbollen, jag trodde inte längre sådant skulle vara möjligt.

ANNONS
Peter Hyllman

Jul- och nyårsfotbollen gör att vi slipper en engelsk spansk supercup

Peter Hyllman 2020-01-09 06:00

När jag såg veckans spelschema och där plötsligt hittade två matcher mellan Valencia och Real Madrid, samt mellan Barcelona och Atlético Madrid, så var det onekligen något som fick ögonbrynen att höjas. Varför skulle de mötas just nu när La Liga gör ett uppehåll för Copa del Rey samtidigt som den cupturneringen ju är riggad på så vis att klubbar av den här kalibern inte kan mötas så tidigt.

Det är Spanska Supercupen blir jag så upplyst. Eller Supercopa de España som den heter hos infödingarna. Vilket å andra sidan inte gjorde mig så värst mycket mindre förvirrad eftersom Spanska Supercupen är väl, precis som Community Shield, ett spektakel som spelas strax innan säsongen börjar, inte mellan fyra lag utan två lag, ligavinnaren och cupvinnaren?! Även om Spanien förut dribblat till det med ett dubbelmöte istället.

Nehej, men se där så mycket jag inte håller koll på den spanska fotbollens alla lustiga krumbukter. Från och med den här säsongen är det plötsligt fyra lag som deltar, ettan och tvåan i ligan samt ettan och tvåan i cupen. Om detta är samma lag så deltar trean i ligan och så vidare. Plötsligt spelas den inte längre inför säsongen utan mitt under säsongen. Och plötsligt spelas den inte i Spanien, utan i Saudiarabien.

ANNONS

Jaha!

Vad som förut var höljt i dunkel framstår nu som glasklart. Följ pengarna brukar ju vara ett vanligt råd och här är det ju onekligen så att det är pengarna som är drivkraften. Det spanska fotbollsförbundet drar in många miljoner på det här jippot, Saudiarabien kan fortsätta använda sport och fotboll att tvätta sitt rykte internationellt, och inte heller de deltagande spanska klubbarna går lottlösa från det här projektet.

Även den saken verkar däremot vara höljd i moralisk tveksamhet. Barcelona och Real Madrid drar in £6m vardera på deltagandet i Spanska Supercupen. Dubbelt så mycket som Atlético Madrid och tre gånger så mycket som Valencia. De mäktar alltså inte med en någorlunda jämn resursfördelning ens i den här sidoshowen. Real Madrid är alltså bara med för att de lyckades sluta trea i ligan, och Barcelona lyckades vinna dubbeln.

ANNONS

Där finns den självklara kontroversialismen i att över huvud taget spela i Saudiarabien, flertalet spanska TV-bolag har helt enkelt vägrat att ens buda på rättigheterna. Spanska förbundet har tydligen förhandlat fram att kvinnor ska få gå på matcherna. Något som dels känns som en rätt liten sak i det större sammanhanget, dels känns som något som låter fint på pappret men där verkligheten kan visa sig vara en helt annan.

Sedan finns naturligtvis den mer sportsliga problematiken att plötsligt mitt under säsongen fyra klubbar iväg och genomföra vad som i grund och botten inte är något annat än en internationell tour. Man måste ändå anta att ingen av klubbarna är särskilt nöjda med den saken. Att knappt någon av klubbarnas supportrar har besvärat sig med att köpa biljetter säger så klart något om vad de anser om saken.

ANNONS

Tänka sig vad La Liga och de spanska klubbarna tar sig för att knappa in på Premier Leagues försprång. Åtminstone är det ju så saken har rationaliserats. Men så är ju liksom inte heller riktigt fallet eftersom detta inte på något sätt är ett La Liga-projekt. Det är ju ett projekt för det spanska fotbollsförbundet. La Liga är tvärtom rätt pissed på det här projektet.

Ändå är det så klart lite intressant hur det är engelsk fotboll och Premier League som kritiseras för att vara så väldigt plastigt och kommersialiserat, till skillnad från inte minst spansk fotboll, när det är i spansk fotboll sådant här faktiskt sker. Och det är knappast en engångsföreteelse. För inte alls länge sedan var det ett i högsta grad skarpt förslag att börja spela La Liga-matcher i USA. FIFA satte stopp för det.

Det leder självfallet till frågeställningen, inte minst eftersom detta nu trots allt är en blogg om engelsk fotboll och inte till för en rant om den spanska fotbollen, huruvida detta är något som även kan ske i England och i Premier League, mer specifikt om det skulle vara möjligt att få för sig att göra något liknande med Community Shield. Vore det kanske på något sätt önskvärt till och med, om vi utesluter det där med Saudiarabien?

ANNONS

Den helt spontana tankegången, åtminstone runt den här tiden på året, är att alla som beklagar sig över det engelska spelschemat över jul och nyår kanske ändå borde vara tacksamma. För om det faktum att England och Premier League faktiskt spelar skarp fotboll under de här veckorna har en effekt så är det så klart att några sådana här rena pajaserier finns det helt enkelt inte tid och utrymme för.

Mycket riktigt har det ju också varit den kanske främsta invändningen mot allt sådant här tjat om ett vinteruppehåll i engelsk fotboll. Det vill säga att det på lite sikt ändå bara skulle leda till att klubbarna tryckte in vänskapsmatcher och tourer under det uppehållet för att tjäna pengar, så att något uppehåll blev det ändå inte riktigt fråga om. Dessa kan nu peka på Spanien som case study och säga vad var det vi sa?!

ANNONS

Men om vi bryter ned frågeställningen i dess olika beståndsdelar. Skulle det vara möjligt eller önskvärt att plötsligt börja spela Community Shield med fyra klubbar istället för bara två? Skulle det vara möjligt eller önskvärt att av kommersiella skäl spela Community Shield i ett helt annat land? Skulle det vara möjligt eller önskvärt att istället spela Community Shield mitt under säsongen?

Fyra klubbar istället för två

Möjligt, ja naturligtvis. Men önskvärt, nej knappast. Hela idén är från början befängd och att Spanien har valt att göra på det här viset beror naturligtvis enbart på att de vill med tillräckligt hög sannolikhet kunna garantera att både Barcelona och Real Madrid är med på kalaset. För det är den matchen som säljer.

I Premier League finns inte två outstanding klubbar på det sättet, så hela den frågan dör därför av syrebrist. Skulle någon ens komma på tanken skulle det skapa sådan irritation och indignation att vi snabbt skulle få den ena pudeln lurvigare än den andra. Media skulle ha en field day.

ANNONS

Klubbarna skulle protestera även de naturligtvis. Fler matcher är trots allt inte vad de helst av allt eftersträvar. Dessutom finns liksom redan Premier League. Vad i hela friden skulle det finnas för intresse av att mitt under ligan göra någon slags miniliga med fyra klubbar från den ligan? Inget alls.

Spela Community Shield utomlands

När det kommer till Saudiarabien, Qatar och den här typen av länder med minst sagt problematiska regimer så frestar det att säga att det är betydligt mindre sannolikt att ett engelskt förbund skulle vilja driva den idén. Det kulturella motståndet är större och det vore en betydligt hårdare opinion att jobba mot.

Av moraliska och anständiga skäl skulle jag säga att detta vore icke-önskvärt. Men det utesluter i och för sig inte den större idén att ändå spela Community Shield utomlands, att låta just denna match toura världen. Premier League har mängder av fans över hela världen, och är säkert intresserade av att skapa ännu mer fans.

ANNONS

De båda cupfinalerna spelas redan på Wembley. Varför inte göra Community Shield till en showpiece som kan sättas upp var som helst i världen. USA, Japan, Kina, Asien överlag, Mexiko och Sydamerika, Sydafrika och andra rimliga delar av Afrika, Australien och så vidare?! Betydligt roligare, och annorlunda, än ännu en match på Wembley.

Spela mitt under säsongen

No. Non. Nein. Njet. Nej betyder nej, på både frågan om möjlighet och önskvärdhet. Det finns över huvud taget ingen tid över i den engelska fotbollskalendern att lägga in en supercup mitt i. Det var svårt nog att bara rådda för Liverpools VM-spel den här säsongen kan man tycka. Det skulle heller inte finnas något som helst intresse.

Community Shield har sin plats och sin funktion inför säsongen. Då är det en slags ridåhöjare, och det var några månader sedan man såg sitt lag i riktig action, och det är en slags försmak även för alla neutrala inför den säsong som komma skall. Men vem i hela friden hade t ex varit det minsta intresserad av ett Community Shield nu?

ANNONS

Utöver Saudiarabien m fl så klart.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Danny Drinkwater, Chelsea till Aston Villa, lån. Med McGinn, Luiz, Grealish och Hourihane är det kanske inte helt enkelt att se det uppenbara behovet för Aston Villa av Drinkwater, men som en breddning av mittfältet behöver det inte vara fel. Drinkwater har väl inte precis gjort någon lycklig efter den säsongen med Leicester, han fick inget genomslag för Burnley och tveksamt om han får det med Aston Villa. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Var Leicester verkligen bara en one-season wonder?

Peter Hyllman 2020-01-08 06:00

Leicester har en för närvarande alldeles strålande säsong. De båda förlusterna mot Man City och Liverpool ändrar just inte på den saken, särskilt inte som Leicester sedan dess vunnit två raka ligamatcher igen. Tvåa i tabellen efter 21 omgångar och med ett mycket gott försprång ned till Champions League-strecket. Samt så går man alltså ikväll in i en Ligacupsemifinal mot Aston Villa.

Vi kommer förmodligen aldrig kunna höra eller prata om Leicester utan att inom som mest tre sekunder komma att tänka på den där ligatiteln. Det är och förblir en av de största bragderna inte bara i den engelska fotbollshistorien, inte bara i fotbollens historia, utan i all idrotts historia. Den var på samma gång osannolikt fantastiskt och fantastiskt osannolik. 5000-1 gav bettingbolagen inför den säsongen.

Alla har naturligtvis tagit för givet att Leicester var en one-season wonder. Det kommer ju aldrig hända igen verkar de flesta mena, och syftar då naturligtvis på att Leicester skulle vinna ligan. Och det ligger väl kanske något i det, sannolikt är det definitivt inte. Men det är också ett exempel på binärt tänkande, eftersom det finns andra omständigheter som gör att Leicester inte nödvändigtvis måste ses som ett one-season wonder.

ANNONS

Om vi exempelvis antar att Leicester slutar tvåa eller trea den här säsongen, vilket börjar kännas alltmer troligt, och tar sig till Champions League, vore inte det i så fall ett rätt bra argument för att Leicester inte alls var ett one-season wonder?! Åtminstone inte vad avser deras förmåga att konkurrera i toppen av tabellen. Det är definitivt en mycket stark uppföljning på den dramatiska säsongen då de vann.

Vi vet så klart att Leicester hade några besvärliga år efter den där ligatiteln. Dels tror jag väl ärligt talat att de hade lite svårt att landa rent mentalt efteråt. Vad skulle de liksom uträtta efter den? Dels så hade Leicester lite svårt att hitta rätt i managerfrågan efteråt, särskilt som Claudio Ranieri fick sparken ungefär en halv säsong senare. Först försökte man återvända till det förflutna. Sedan hittade man en alltför passiv manager.

ANNONS

Men även om Leicester under den här tiden hade det besvärligt både på planen och i tabellen så är det en klubb som trots det har fungerat väldigt bra bakom kulisserna och som framför allt har rekryterat spelare väldigt starkt. Sakta men säkert har stommen av det titelvinnande laget bytts ut, kvar finns egentligen bara Kasper Schmeichel och Jamie Vardy. Ändå känns Leicester egentligen som ett bättre lag nu än då.

Den frågan är så klart lite spännande: Är Leicester bättre nu än för tre-fyra år sedan när de vann ligatiteln? Personligen är jag benägen att svara ja på den frågan. Leicester känns i alla fall som ett betydligt starkare lag, bättre i varje enskild lagdel och med en riktigt bra balans i spelartruppen. Leicesters titelvinnande lag seglade på en mäktig medvind, och kanske hade de en svårslagen spets, men deras lag nu har en högre medelnivå.

ANNONS

Kanske märker vi något av detta i Leicesters matcher mot storlagen den här säsongen, där de redan förlorat mot Liverpool, två gånger, Man City, Man Utd och fått oavgjort mot Chelsea. Det titelvinnande Leicester vann mot Chelsea, Liverpool, Man City, Tottenham och fick oavgjort med mersmak mot Man Utd. Man förlorade endast, lite märkligt nog, mot Arsenal två gånger.

Samtidigt känns detta Leicester ännu bättre i övriga matcher, och det är självfallet att Leicester vunnit dessa matcher i sådan utsträckning som gör att de befinner sig på andra plats för närvarande. Man kan däremot fundera på vad skillnaden beror, och ett svar skulle så klart kunna vara att Leicester då spelade som den underdog de faktiskt var, emedan Leicester nu istället försöker spela och agera precis som en storklubb.

Det finns rätt många färgglada uttryck för detta att inte ge dig in i en shoot-out med dem som har överlägsna vapen, ta inte med dig en kniv till en pistolfajt, diskutera aldrig med någon som köper bläck litervis och så vidare. En filosofi som Ranieris Leicester onekligen perfekterat. Dagens Leicester kan anklagas för att delvis göra just detta, vilket fått sina konsekvenser mot storlagen, men som även verkar ha sina tydliga fördelar.

ANNONS

Om vi antar att det faktiskt stämmer att Leicester bevisligen är bättre nu än vad de var när de vann ligan så är det ändå en inte helt avundsvärd situation de befinner sig i. För det spelar så klart ingen roll om de är bättre, allting de kommer uppnå kommer självfallet hamna lite i skuggan av den där ligatiteln. Fastän Leicester kan uppnå fantastiska saker för dem den här säsongen kommer de ändå med en gnutta ”ja, men…”

Jag lekte lite med tanken om det egentligen fanns någonting som Leicester skulle kunna göra som skulle komma undan detta, om inte överträffa så åtminstone neutralisera det där tänket om ligatiteln. Tänkte ett tag och kom fram till att det enda vore om Leicester faktiskt vann Champions League. Inte ens om de vann ligan igen skulle det riktigt räcka, eftersom det redan hänt, och inte skulle vara riktigt lika oväntat den här gången.

ANNONS

När Leicester vann ligan pratade jag då och då om Leicestereffekten. Det vill säga hur Leicesters ligatitel skulle få många fler klubbar att börja drömma stort, och hur Leicesters titel återförde mycket av hjärta och själ till den engelska fotbollen. Vilket vore en väldigt viktig sak. Vad Leicester är på väg att lyckas med den här gången åstadkommer kanske inte detta på riktigt samma sätt, men det går ändå att prata om en Leicestereffekt.

Men kanske mer en Leicestereffekt som riktar in sig mer på hjärnan och huvudet. Att om Leicesters triumf för tre och ett halvt år sedan var en hjärtats och själens triumf, så är de framgångar Leicester har nu mer en triumf för den goda strukturen, rekryteringen, den långsiktiga planeringen, en viljans triumf. Leicester är återigen en mycket god förebild för många andra klubbar, och visar att det går att slå sig in i tabelltoppen.

ANNONS

Det går också att göra detta utan att därför slänga bort de båda cuperna. Leicester ligger tvåa i ligan samtidigt som de nu ska spela Ligacupsemifinal och måste ses som i alla fall favoriter att ta sig till Ligacupfinalen. De behöver inte välja det ena eller det andra. Än en gång har Leicester trotsat förväntningar och föreställningar. Vilket kanske visar just att de i själva verket inte alls var någon one-season wonder.

Att det är bara råkar vara så vi kallar sådant vi inte riktigt förstår oss på, som vi inte kunde förutse och som inte stämmer överens med våra egna fördomar och föreställningar om hur fotbollen ska se ut.

Peter Hyllman

Man Utds misstag som möjliggjorde Manchesters maktskifte

Peter Hyllman 2020-01-07 06:00

Fotbollen är lite lustig på så vis att den så ofta upprepar sig med en märklig grad av historisk symmetri. Det nya årtiondet är ännu ungt när Man Utd och Man City nu möts i Ligacupens semifinal. Liksom även det förra årtiondet var ungt när Man Utd och Man City för exakt tio år sedan även då möttes i Ligacupens semifinal, i vad som skulle visa sig bli två av det årtiondets mest elektriska matcher på engelsk mark.

Vad talar egentligen för att dessa båda matcher mellan Man Utd och Man City kommer bli matcher av samma karaktär med samma atmosfär? Egentligen ingenting. Dels är det så klart så att situationen i sig är en helt annan än vad den var då. Man City var då up and coming, klubben som jagade och var de ”högljudda grannarna”, Man Utd alltjämt den dominanta klubben. Dels är Man Utd helt enkelt för dåliga just nu.

Man Utd var möjligen ett lag på sakta nedgång i början av 2010, det var ett lag som fortfarande försökte anpassa sig efter Cristiano Ronaldos avsked. Men det var ändå ett i grunden mycket starkt fotbollslag, med väldigt hög kvalitet i varje lagdel, och med en vinnarkultur inpräglat i dess ryggrad. Det var ett lag som trots att det var på nedgång ändå skulle vinna två ligatitlar de närmaste åren.

ANNONS

Möjligen skulle man kunna säga att Man City för närvarande befinner sig på en jämförbar plats längs med sin livscykel. Bara det att jag inte alls är säker på i vilken utsträckning Man City faktiskt är ett lag på nedgång, eller bara råkar ha en för dem mer normal säsong efter två absurt bra säsonger och två ligatitlar. Man City nu är ett starkare lag i sig självt än vad Man Utd var den säsongen för tio år sedan.

Men den stora skillnaden hittar vi så klart i det andra ledet. Man Utd är inte som Man City var då ett piggt lag på uppgång drivet av en mission att överta förstaplatsen i engelsk fotboll. Man Utd är ett tämligen trött fotbollslag utan idéer, utan energi, som har ägnat de senaste sex-sju åren åt att vandra omkring i sin egen öken av mediokritet. Utan att visa på några tecken att vara på väg att ta sig ur denna öken.

ANNONS

Alltså kommer den här Ligacupsemifinalen få en helt annan dynamik. Man City kommer vara de mycket tydliga favoriterna. Eftersom de är ett bättre fotbollslag. Eftersom det är en semifinal som spelas över två matcher. Eftersom den andra matchen spelas på Etihad. Vi vet så klart att Man Utd kan vinna mot Man City, eftersom de trots allt gjort det ett par gånger, men det har knappast varit vackert när det skett.

Men dessa båda Ligacupsemifinaler kan ändå ses som rätt relevanta bokstöd för en spännande period i engelsk fotboll. En period som kanske mer än något annat definierats av just maktskiftet i Manchester, som det viskades om redan på den tiden. Och kanske är det intressant att faktiskt ta det större tidsperspektivet på det, och försöka förstå detta maktskifte över dessa tio år.

Ena faktorn är på något sätt uppenbar. Man City har under dessa år uppnått precis vad de föresatte sig att göra. Enorma summor pengar har investerats för att göra dem till en global superklubb, men där har även funnits en mycket tydlig strategi redan från start. Att hitta någon annan klubb under dessa tio år som rent institutionellt varit mer framgångsrik, och agerat klokare, vore förmodligen en mycket svår uppgift.

ANNONS

Men det är också något som rimligtvis var helt väntat. Det var bara fåntrattar som skrattade bort vad Man City skulle utvecklas till för tio år sedan, med något slags önsketänkande om att de skulle ta sig vatten över huvudet och göra bort sig. Det var en alldeles för stabil satsning för det. Samma fåntrattar hade så klart skrattat på samma sätt åt Chelsea bara några år tidigare. Vissa lär sig aldrig.

Andra faktorn är på sätt och vis mer svårbegriplig. För att Man Utd skulle gå ner sig som de har gjort har ändå inte varit helt självklart. Och det främsta skälet till avståndet mellan Man City och Man Utd för närvarande är inte Man Citys briljans utan snarare Man Utds brist på briljans. Om Man Utd haft en hållbar strategi dessa år hade de nu varit Man Citys institutionella jämlikar, eller om det kanske snarare ska sägas omvänt.

ANNONS

Man Utds många misstag sedan Alex Ferguson lämnade klubben har varit ett av den här bloggens återkommande teman under de sex-sju åren därefter. Men oftast har det varit något som tagits upp i mer konkreta sammanhang. Misstagen som David Moyes gjorde till exempel. Misstagen under Louis van Gaal. Misstagen under José Mourinho. Samt de misstag som fortfarande görs under Ole-Gunnar Solskjaer.

Och så naturligtvis misstagen som förklarar alla dessa andra misstag. Det vill säga misstagen som handlar mer om hur Man Utd ägs och styrs som klubb. Eller uttryckt på ett kanske mer korrekt sätt, hur Man Utd inte styrs som klubb. Ett sätt att sy ihop detta tema vore alltså att sammanfatta de misstag Man Utd faktiskt gjort under dessa tio år som är de främsta skälen till Manchesters maktskifte.

Man saknade helt och hållet en successionsplan!

ANNONS

På sätt och vis är det ingen lätt situation. Alex Ferguson meddelar sitt avsked i slutet av 2012-13. Kort efteråt säger även David Gill, möjligen framsynt, adjö. Oersättliga på sitt sätt så klart. Hur man än valt att agera skulle det ha blivit en besvärlig transition för Man Utd.

Oersättligt men knappast oförutsägbart. Alex Ferguson närmade sig trots allt 70-strecket och hur gärna man än ville tro att han skulle vara manager för evigt så var det inte någon realistisk tanke. Ändå verkar Man Utds ägare och styrelse ha tagits helt på sängen, och haft absolut noll plan för hur de skulle agera.

Att det skulle ha blivit besvärligt oavsett är självfallet inte en ursäkt för att inte planera alls. Fail to prepare, prepare to fail! Man planerar inte för att eliminera besvär, utan för att minimera besvär. Betydelsen av en successionsplan är livsviktig i alla större företag. Här saknas det helt.

ANNONS

Problemet är självfallet att med Alex Ferguson försvann inte bara en person, utan med honom en hel organisation. Han var enväldig chef för fotbollen. Ägare och styrelse var mycket nöjda med att ha det på det viset, helt säkert var det ett tungt skäl varför de köpte Man Utd, och de kunde istället fokusera på businessen.

Utan Alex Ferguson ska alltså dessa hästhandlare plötsligt styra upp fotbollen, om vilken de kan i själva verket ingenting. Vilket betyder att deras enda faktiska idé är att försöka anställa en manager som ska ersätta Alex Ferguson, och denna övning dömd att misslyckas har de under dessa tio år kört om och om igen.

Utan en effektiv organisation, utan en tydlig idé och strategi, så blir det omöjligt för varje manager att göra något faktiskt genomslag. Manager har därför ersatt manager, var och en med sina idéer om spelare och taktik, och så ska vi spela överraskade över att Man Utd tio år senare står där med en våldsamt otillräcklig och obalanserad spelartrupp?!

ANNONS

Man har gjort varumärke viktigare än värderingar!

Bakom det hela ligger också någon form av hybris. Man Utds ägare och ledning tog någonstans för givet att de var så stora att de inte kunde misslyckas. Att Man Utd alltid skulle vara bäst eller bland de bästa eftersom de var Man Utd. Att Man Utds varumärke på något sätt skulle lyfta dem över mängden.

Där andra klubbar jobbat hårt med planering, research, taktisk och teknisk utveckling så har Man Utd mest bara jobbat med plånboken. Plötsligt var det inte längre viktigast att vara bäst utan tydligen att vara störst. Man Utd kan minsann värva de största spelarna gottade sig hästhandlarna självgott i strålkastarnas avslöjande ljus.

Vad man glömde längs vägen var Man Utds grundläggande värderingar. Visst, Man Utd har alltid strävat efter att vara störst, men i första hand att vara bäst. Och som Man Utd alltid har gått tillväga för att uppnå det, under sina två-tre storhetsperioder, har varit genom fokus på laget, på unga spelare, på hårt arbete, på fotbollen.

ANNONS

Inte på att värva spelare och slå sig för varumärket. Att värva världens bästa spelare har i själva verket aldrig riktigt varit Man Utds grej. Galacticos har aldrig varit Man Utds idé. De grundläggande värderingar som under 50-60 år varit grunden till Man Utds all framgång var plötsligt bortglömda på varumärkets altare.

Vad som sker på toppen kommer ofrånkomligen även att sippra nedåt mot botten. Alltså är det kanske inte underligt att Man Utd under dessa år har blivit en hemvist för spelare varav många själva verkar obekymrade om viktiga värderingar och mest intresserade av sina egna varumärken.

Och så ska vi spela överraskade över att Man Utd tio år senare är en klubb som vare sig riktigt vet vad de är för klubb eller vad de vill vara för klubb?!

Man har konsekvent misslyckats lära sig av sina misstag!

ANNONS

Det har varit besvärliga sex-sju år för Man Utd. Bakslagen har varit många, och borde ha manat till ödmjukhet men även till lärdom. Ändå är det överväldigande intrycket att Man Utd fortfarande inte, trots alla sina dåliga erfarenheter, ändå inte har lärt sig någonting alls av alla sina misstag.

Lär man sig inte av sina misstag är man dömd att upprepa dem. Har man ingen plan kan det däremot vara svårt att veta vad man faktiskt gjort för misstag och vad som faktiskt finns att lära sig. Har man bara en abstrakt tanke om ett varumärke i huvudet och ingen konkret känsla för klubbens värderingar i hjärtat är misstag svåra att se.

Alla gör misstag. Världsstjärnor inom alla idrotter och områden gör naturligtvis misstag. Kompetenta och extremt framgångsrika organisationer gör misstag. Vad som gör dem till världsstjärnor, vad som gör dem extremt framgångsrika, är förmågan att lära sig av dessa misstag, att utvecklas och anpassa sig.

ANNONS

Man Utd är inte längre en klubb som lär sig av sina misstag. Alltså är man efter tio år fortfarande utan en idé, utan en plan och utan en organisation. Alltså är man efter tio år fortfarande en klubb till synes mer bekymrad om sitt varumärke än om sina allra mest grundläggande värderingar. Alltså upprepar man dessa misstag.

Det går självfallet att lista många andra misstag av Man Utd under dessa tio år. Men dessa är oftast i grund och botten mindre misstag som i själva verket är en direkt följd av dessa större, systematiska misstag. Liksom det i flera fall, gällande anställningar och värvningar inte minst, det kanske inte hade visat sig vara misstag givet att inte dessa större, systematiska misstag först gjorts.

Vad som däremot kan sägas, med fullständig säkerhet, är att precis så där dumma, klantiga och korkade som fåntrattarna för tio år sedan, många av dem av lätt insedda skäl Man Utd-supportrar, tog för givet att Man City skulle vara under det kommande årtiondet, exakt så dumma, klantiga och korkade var det istället Man Utd som visade sig vara under de tio år som gått sedan den förra Ligacupsemifinalen mellan de båda.

ANNONS

Vilket är den faktiska orsaken bakom Manchesters maktskifte.

Peter Hyllman

Håller Leeds på att bli skriptade och förutsägbara?

Peter Hyllman 2020-01-06 18:00

Mina spontana tankar när Leeds för fem dagar sedan ställde upp med exakt samma startelva i seriefinalen mot West Brom som de tre dagar innan dess ställt upp med i den dramatiska vinstmatchen mot Birmingham var först att Marcelo Bielsa möjligen gått och blivit galen på riktigt och sedan att Arsenal i FA-cupen med största sannolikhet skulle få spela mot Leeds P12-lag på måndagskvällen.

Riktigt så illa blev det nu inte. Om vi vågar lita på Marcelo Bielsas påståenden på sin presskonferens, och han brukar hålla vad han säger där, så kommer Leeds med till stor del samma startelva också ikväll. Fyra förändringar är planerade. Gaetano Berardi istället för Liam Cooper, Barry Douglas istället för Helder Costa, och så två debuter för Illan Meslier som målvakt och Robbie Gotts istället för Stuart Dallas.

Däremot kanske man får viss förståelse för de som pratat om att Bielsas olika lag har haft en tendens att tröttna av mot slutet av säsongen. Varje strategi har så klart sina fördelar men även sina nackdelar. Fördelen för Leeds kan mycket väl vara att de hinner bygga upp ett rejält försprång under säsongens första halva. Nackdelen däremot att detta försprång riskerar ätas upp under säsongens andra halva.

ANNONS

Om så faktiskt är fallet så får man säga att Leeds säsong hittills har följt detta manuskript till punkt och pricka. Efter 26 omgångar, alltså drygt halva säsongen, leder Leeds serien med ett försprång om sex-åtta poäng ned till tredjeplatsen. Leeds supportrar är, kanske visa av erfarenheten, försiktiga i sin optimism. Många andra menar, med goda skäl, att Leeds har ett jätteläge att nu till sist ta sig tillbaka till Premier League.

Baserat endast på det poängmässiga försprånget kan det alltså finnas skäl att vänta med sådana prognoser, om farhågan om Leeds ork under säsongens andra halva visar sig vara befogad. Den oroligt lagda skulle möjligen kunna peka på Leeds resultat under jul- och nyårsfotbollen, med en enda vinst på fem matcher, och mena att Leeds redan börjat visa tydliga tecken på att slacka av i sina prestationer.

ANNONS

Samtidigt finns det en silverlinje även under den här tidsperioden. Nämligen den att fastän Leeds har haft en poängmässigt betydligt svagare period så är deras försprång och marginal i toppen av tabellen i grund och botten oförändrat. Tabellmässigt har de till och med avancerat upp i serieledning. De gick in i julfotbollen med ett försprång om åtta poäng och kommer ut ur den med rätt precis samma försprång.

Kan Leeds tappa poäng i fyra matcher av fem och ändå behålla samma position och utgångsläge i tabellen börjar det onekligen se ljust ut. Dessutom kanske resultaten framstår som värre än de är. Poängtappet mot Cardiff, där Leeds tappade 3-0, kändes som en fluke. Bortamatcher mot Fulham och West Brom är objektivt tuffa. Plumpen är kanske framför allt oavgjort hemma mot Preston North End.

Oroväckande i prestationerna är kanske framför allt två saker. Dels en vi har sett med Leeds en längre tid nu, nämligen att de har svårt att göra mål. Samtidigt har de gjort tre och fem mål i två av dessa fem matcher. Dels en som är ny, nämligen att Leeds har börjat släppa in mål i oroväckande takt, där över hälften av lagets insläppta mål på totalt 26 matcher har kommit under de senaste fem. Framför allt fasta situationer har hanterats illa.

ANNONS

Om Leeds tappar stabiliteten i sitt försvarsspel så vore det ett stort problem för Leeds förhoppningar om uppflyttning till Premier League. Särskilt alltså som om de inte riktigt har de offensiva spelarna att riktigt kompensera för att de börjar släppa in mål i betydligt högre takt. Vilket möjligen är lite lustigt att säga bara några dagar efter 5-4 mot Birmingham. Men eventuellt var det en tillfällig blipp för Leeds.

Leeds har dessutom blivit ännu tunnare offensivt efter nyår givet att Arsenal valt att återkalla Eddie Nketiah från dennes lån i Leeds. Ironiskt nog möts Arsenal och Leeds alltså ikväll, och helt omöjligt är det kanske inte att Nketiah, bara några dagar efter att han lämnat Leeds, blir spelaren som skjuter dem ur FA-cupen. En cyniker skulle kanske säga att det i så fall vore hans mest värdefulla mål för Leeds.

ANNONS

Man kan fundera på Marcelo Bielsas strategi att köra en så tydlig startelva i match efter match, och göra relativt små förändringar. Antingen har han en plan med det där som bara inte är helt uttalad, eller så är det plattan i mattan och så får det bära eller nästan bokstavligt talat brista. En annan tankegång är så klart att det hänger ihop med Bielsas mycket specifika och detaljerat utformade spelidé.

Det har ju så att säga blivit grejen under 2010-talet detta, de nästan filosofiskt utformade och operationaliserade kollektiva spelidéerna. En effekt av dessa är däremot att varje manager, eftersom dessa spelidéer förutsätter en hög grad av samordning mellan varje spelare, blir obenägen att rotera spelare, eftersom sådan rotation försvårar samordning. Vi ser samma sak med Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino m fl.

ANNONS

Marcelo Bielsa har inte deras resurser och förutsättningar med Leeds i Football League, och har att navigera en minst så tuff säsong i EFL Championship. Konsekvenserna av detta kan alltså förväntas bli betydligt värre för honom än för dem. Å andra sidan, när risken är så pass mycket högre, så är det på något sätt rationellt att kunna falla tillbaka på en tydlig spelidé och en lika tydlig startelva.

Hittills vore det underligt att ifrågasätta Bielsa alltför mycket för det. Han var ytterst nära att ta Leeds upp i Premier League redan förra säsongen, och den här säsongen ser han ut att faktiskt kunna göra det. Samtidigt var det kanske ett varningens tecken när Fulhams Scott Parker, sedan de vunnit med 2-1 på Craven Cottage för några veckor sedan, ansåg att Leeds kändes skriptade och därför förutsägbara.

ANNONS

Nu kan det självfallet vara något som bara sägs när man är Scott Parker och precis råkat vinna en match mot Bielsa. Det kan även vara så att Leeds i just den matchen faktiskt var skriptade och förutsägbara, att de hade en dålig match helt enkelt. Men ofrånkomligen är det ju också så att den många gånger onämnda baksidan med en mycket tydlig spelidé just är att den också riskerar bli skriptad och förutsägbar.

Nyckeln för detta brukar och borde vara individuell kvalitet och kreativitet, det vill säga uttryck för det mer oförutsägbara, magin i systemet så att säga. Men där säger det sig självt att Marcelo Bielsa inte har tillgång till riktigt samma kvalitet i det avseendet som Guardiola, Klopp med flera. Funderingen är alltså om han är mer sårbar än dessa för de inbyggda begränsningarna med sitt eget spelsystem.

ANNONS

Om så är fallet kan skador bli extra kännbara, i synnerhet när de kommer på en av lagets mest kreativt viktiga spelare i Pablo Hernandez. Om så är fallet kan trötthet bli extra kännbart, då trötta hjärnor gärna faller tillbaka på ren rutin. Allt detta är sådant som neurotiska Leedssupportrar och nej-sägare naturligtvis oroar sig över när det gäller Leeds förhoppningar om att äntligen ta sig tillbaka till Premier League.

Frågan som håller Leeds vakna om nätterna är om historien ännu en gång kommer upprepa sig för dem. Eller om Marcelo Bielsa tvärtom håller på att skriva historia med Leeds den här säsongen.

Peter Hyllman

Fem follow-ups från FA-cupens tredje omgång

Peter Hyllman 2020-01-06 06:00

Det blev kanske inte överraskningarnas omgång den här gången. Det är annars en av de saker som FA-cupens tredje omgång brukar hypas med, att det är en omgång av skrällar och cupsagor. Men det är klart, om det hände varje gång så skulle det naturligtvis inte alls kännas lika speciellt längre när det faktiskt hände. Att det regnar gör att man lär sig att uppskatta solsken desto mer.

Kanske var det något som gick att känna på sig baserat på förutsättningarna. Till denna tredje omgång hade bara två klubbar nedanför Football League lyckats kvalificera sig, Hartlepool och AFC Fylde. Båda två åkte för övrigt ut i den tredje omgången. Men det visar kanske att det har blivit lite ovanligare med skrällar inte bara högst upp i den engelska seriepyramiden, utan även längre ned.

Annars är det som vanligt med just den här helgen. Det finns de som uppriktigt tycker om FA-cupen. Sedan finns de som av någon anledning har kommit fram till att eftersom FA-cupen inte längre är exakt likadan eller lika bra, stor och fin som den råkade vara när de själva växte upp, enligt deras uppfattning, så är den nu därför värdelös. Vilket är ett minst sagt rätt egocentrerat sätt att se på det.

ANNONS

Saker förändras, och det får man leva med. FA-cupen har inte längre samma status som den en gång hade, och det går inte att göra något åt. Men det betyder inte att det därför inte finns något värde med FA-cupen, vare sig sportsligt för samtliga klubbar eller finansiellt för många klubbar. Tvärtom, när den globala fotbollen tar över alltmer gäller att värdesätta något som FA-cupen desto mer.

En match återstår, på Emirates ikväll, mellan Arsenal och Leeds. Därefter kommer så klart omspelen lite senare i januari. Hittills har åtta matcher gått till omspel, vilket i Premier League påverkar Man Utd, Watford, Tottenham, Wolves och Newcastle. Good for them, mera fotboll för pengarna, och en chans att ta sig till den fjärde omgången. Som lottas ikväll innan matchen, runt klockan halvnio.

Dags då att sammanfatta den tredje omgången, nu när den är nästan helt och hållet avklarad. Vilket kan kombineras med de vanliga måndagslistorna, på ett sätt som gör att vi får fram FA-cupens fem follow-ups från den tredje omgången.

ANNONS

(5) Evertons neuros fortsätter!

Kanske var det en match som Everton på pappret borde ha vunnit. De ställde upp med ett mer eller mindre ordinarie lag på Anfield, samtidigt som Liverpool ställde upp med ett rejält roterat lag. Men, på samma sätt som kanske Tottenham har haft en neuros mot Arsenal, så har Everton en tydlig neuros mot Liverpool.

Everton var det klart bättre laget i första halvlek, och om deras avslut hade varit mer kompetent genomförda hade de förmodligen vunnit den här matchen. Men sedan föll de helt samman i andra halvlek, Liverpool tilläts ta över matchen, och när den möjligheten uppenbarar sig så kan en spelare som Curtis Jones få utrymme att drömmåla.

Med neuros kan i det här sammanhanget förstås en situation där ett lag vinner över ett annat lag betydligt oftare än vad skillnaden i kvalitet faktiskt motiverar. Ett annat sätt det kan uttryckas på är att ett lag har ett psykologiskt övertag. Well, det övertaget håller onekligen i sig ett tag till.

ANNONS

(4) Tranmere Rovers presterar helgens chock!

Rochdale lyckades förvisso greja omspel mot Newcastle men borde kanske i själva verket till och med ha vunnit. Derby County vann i och för sig mot Crystal Palace, men det var kanske ingen jätteskräll. Tranmere gjorde nog vad som måste ses som omgångens chock när de klarade 3-3 mot Watford på Vicarage Road.

Det riktigt stora i saken är naturligtvis att Tranmere klarar 3-3 efter att ha befunnit sig i underläge med 0-3. Vad vi alltså såg var en upphämtning utav Istanbulproportioner, men med ett betydligt större gap i kvalitet. Tranmere grejar alltså omspel liksom ur ingenting, och det kan ju inte Nigel Pearson alls vara glad över.

(3) Sheffield Wednesdays feelgood-seger!

Fulham vann hemma mot Aston Villa, men annars är Sheffield Wednesday det enda laget utanför Premier League att slå ut en Premier League-klubb den här omgången, hittills i alla fall, på bortaplan. Det skedde genom en övertygande 1-0-seger borta mot Brighton, en seger som skapade rejäl feelgood-känsla.

ANNONS

En ovanlig seger dessutom givet att Sheffield Wednesday inte vunnit mot Premier League-motstånd i FA-cupen sedan 1993, smått osannolika 27 år sedan med andra ord. Riktigt kul var även att se 19-årige Osaze Urhoghide debutera för Sheffield Wednesday och vara genuint överlycklig i TV efteråt. FA-cupen som den ska vara.

(2) Tom Pope stack ut hakan!

På Etihad gick det att hitta två vinnare i lördags. Man City naturligtvis som precis vunnit matchen mot Port Vale med programenliga 4-1. Tom Pope dessutom som precis gjort mål, på John Stones dessutom, efter att tidigare ha tweetat att om han fick spela mot Stones varje vecka skulle han göra minst 40 mål per säsong.

Kul så klart. Inte minst eftersom han efter matchen tweetade en revidering som gick ut på att han skulle ha gjort minst 50 mål. Tom Pope är en ärrad veteran, livlig och rätt omtyckt på sociala medier i sitt tjafs med fansen. Men det finns ju en risk med det där som Pope nog nu kommer bli rätt brutalt påmind om.

ANNONS

Efter de senaste dygnens storpolitik och hotet om krig mellan USA och Iran fick han nämligen för sig att tweeta någon idé om att konsekvensen skulle bli att alla banker skulle ägas av judar, ett minst sagt vanligt antisemitiskt narrativ detta med hotet om den sionistiska världskonspirationen, ofta med rysliga konsekvenser.

Om han faktiskt var medveten om det är inte lätt att säga, men låt oss anta att FA kommer ha ett och annat att säga om tweetet. Eventuellt har de mer att säga om detta än när Suttons målvakt Wayne Shaw käkade paj på bänken mot Arsenal. Det kan bli en avstängning för Pope. Ett i sammanhanget särskilt olyckligt namn dessutom.

(1) Chelseas retrovinst!

Chelsea vann mot Nottingham Forest i den tredje omgången och det enda man undrar inför den fjärde omgången är naturligtvis vilka de för möta på Stamford Bridge i den fjärde omgången. Det har ju blivit ett av mina stående skämt att de alltid får spela på hemmaplan. Chelseas fans tar det lite bättre än vad Liverpools skulle göra.

ANNONS

Vackra tröjor var det annars Chelsea hade på sig. Tröjor med riktig retrokänsla, nästan som om man teleporterats tillbaka till 1970-talet. Vilket kanske också var tanken, givet att tröjorna är tänkta att vara en homage till Chelseas tröjor i FA-cupfinalen för exakt 50 år sedan, då de till sist besegrade Leeds.

En av de klassiska FA-cupfinalerna för övrigt, dessutom med omspel. På den tiden FA-cupen verkligen var FA-cupen. Rekommenderar att leta upp de här matcherna på YouTube eller annat ställe och frossa i godbitarna. Inte riktigt barntillåtet, eller något för La Liga-fanboys, men det är ju ofta samma sak ändå.

Peter Hyllman

Kan Everton knäcka komplexet mot Liverpool med en big bang?

Peter Hyllman 2020-01-05 06:00

Det blev ganska precis som man kunde ana. Everton anställde Carlo Ancelotti och i stort sett alla supportrar rättade mycket snabbt in sig i leden och kände att det var helt rätt beslut att fatta av Everton, fastän hemmahjälten Duncan Ferguson var ställföreträdande manager och kandidat till jobbet permanent. Möjligen insåg man att Fergusons effekt kunde bli som mest tillfällig, men Ancelottis status är en sådan att även om man var en inbiten Fergusonanhängare så kan man nog köpa Evertons beslut.

Carlo Ancelottis första veckor i Everton har gått bra. Everton vann de två första matcherna i ligan, och för första gången den här säsongen lyckades Everton vinna två matcher i rad, ett styrkebesked så gott som något. Everton visade upp ett annat spel, och en spelare som Dominic Calvert-Lewin verkligen hittat formen. Ancelottis tredje match förlorades förvisso, men det var en bortamatch mot Man City och det var sannerligen inte fråga om någon direkt överkörning.

Alltså vore det kanske fel att säga att Ancelotti är i något större behov av ett statement just nu. Ändå kan man självfallet heller inte bortse från att om Carlo Ancelotti redan i sin fjärde match i klubben, och i sitt allra första Merseysidederby, skulle lyckas leda Everton till vinst mot Liverpool på Anfield av alla ställen – ja, då lär han nog ha lagt den första grunden till tidig legendstatus runt Goodison Park. Att vinna mot Liverpool ikväll vore onekligen statement-seger, både för Ancelotti och för Everton.

ANNONS

Everton vinner sannerligen inte ofta över Liverpool. Förra gången Everton faktiskt vann mot Liverpool var i absoluta början av förra årtiondet, under hösten 2010. Totalt sedan millennieskiftet har Everton vunnit fyra gånger mot Liverpool, på sammanlagt 43 matcher lagen emellan. Färre än en på tio med andra ord. Samtliga dessa matcher har dessutom spelats på Goodison Park. Förra gången Everton vann en match på Anfield så befinner vi oss i september 1999.

Egentligen är det kanske inte något väldigt märkligt med den saken. Under absolut största delen av 2000-talet har Everton varit en klubb som kämpat med små medel och begränsade resurser, samtidigt som Liverpool även om de varit lite upp och ned ändå alltid har varit ett av topplagen i Premier League. Liverpool ska normalt sett vinna eller i alla fall inte förlora dessa matcher. Samtidigt har Everton vunnit så sällan att man även måste misstänka psykologiska faktorer.

ANNONS

Att bryta den förtrollningen, och därmed börja mildra detta eventuella lillebrorskomplex, har varit något Everton har försökt i flera år nu. Inte minst sedan Farhad Moshiri köpte in sig i Everton, började investera i klubben och spelartruppen, och började prata upp vilka ambitioner klubben hade, så har detta stått högt på Evertons och supportrarnas lista. Inte minst eftersom Liverpools supportrar under tiden knappast vara blyga med att göra narr av Evertons ambitioner och förhoppningar.

Kanske är det ikväll det ska ske. Inte att eliminera komplexet helt och hållet naturligtvis, men varje resa måste någon gång ta sitt allra första steg. Det finns något passande med att det faktiskt är en cupmatch snarare än en ligamatch, att det verkligen är en match som handlar om vinna eller försvinna. Om Everton vinner mot Liverpool så inte bara har de vunnit en match bland många, de har samtidigt slagit ut Liverpool ur FA-cupen. Salt i såren naturligtvis. Psykologiskt mer kraftfullt.

ANNONS

På sätt och vis är det kanske sämsta möjliga tillfälle för Everton att försöka vinna mot Liverpool på Anfield, givet att Liverpool är bättre nu än vad de har varit någon gång sedan åtminstone 1980-talet. Vilket å andra sidan självfallet bara skulle göra en vinst desto skönare, Everton är nog ganska trötta på att höra om hur fantastiska Liverpool är. På sätt och vis är det kanske även bästa möjliga tillfälle för Everton, givet att Liverpool är fokuserade på ligaspelet, kommer rotera spelare och inte prioriterar FA-cupen.

Men det är är ju mest ursäkter, åtminstone är det inte Evertons problem. Liverpool ställer så klart upp med det lag de själva väljer, och oavsett vilka som spelar så kommer det inte vara dåliga spelare och Liverpool kommer inte vilja förlora en match mot Everton. Visst kommer det sägas i efterhand, om Liverpool förlorar, att det bara var FA-cupen, men så låter det ju alltid. Märkligt hur många som hävdar att cupmatcherna är helt oviktiga och samtidigt inte ser någon motsättning i att beklaga sig över antalet matcher.

ANNONS

Möjligen får vi även se en ny spelare debutera för Liverpool. Takumi Minamino köptes från Red Bull Salzburg för någon vecka sedan och precis som en gång Virgil Van Dijk så kan han nu få debutera mot Everton på Anfield. Det finns självfallet stora förhoppningar på Minamino, det gör det ju alltid när Liverpool värvar en spelare, och det ska bli roligt att se om Minamino kan förväntas motsvara dessa förhoppningar redan den här våren, eller bara att se hur han hanterar en sådan här match.

För matcher mellan Liverpool och Everton betyder ju mer än helt vanliga matcher. När det gäller Everton är de så klart viktigare än alla andra möjligen undantaget eventuella cupfinaler. Och hur mycket Liverpools supportrar än försöker hävda att det hela är enkelriktat så vet vi så klart att matcherna betyder mycket även för dem. Det är bara det att de är så vana vid att vinna dessa Merseysidederbyn att de nästan har börjat ta detta för givet, och inte behövt reagera på förluster särskilt ofta.

ANNONS

Carlo Ancelottis uppgift är att försöka få slut på detta för givet tagande. Inte att lämna Liverpool bakom Everton, det är givet Liverpools resurser inte någon realistisk tanke, men väl att häva sig upp till relativ jämlikhet. Ett tillstånd i vilket Liverpool inte längre kan gå in till Merseysidederbyn och känna att de nästan förkrossande sannolikhet kommer vinna matchen, utan tvärtom känna att de måste göra en bra match och även då kan de inte känna sig särskilt säkra på att faktiskt vinna.

Kanske finns det inte ett bättre sätt att värdera Carlo Ancelottis gärning som Evertons manager än just på det sättet och utifrån de termerna. Kommer utgående balans vara bättre än hans ingående balans? När Ancelotti lämnar Everton om x antal år, hur mycket mer jämlika och jämspelta är de då med Liverpool än vad de var när Ancelotti kom till Everton i slutet av 2019? Everton och Carlo Ancelotti söker någon slags paritet. Vinn mot Liverpool ikväll och ett stort steg mot paritet är taget.

ANNONS

Paritet kan på sätt och vis sägas ha uppnåtts utanför planen redan. Kapitalet bakom Everton för närvarande skojar man inte bort, Everton har långt gångna planer på en ny arena som definitivt vore jämspelt med Anfield, organisationen börjar sätta sig, och som Jamie Carragher påpekade så har Everton i Carlo Ancelotti fått tag i en manager med ett minst lika gott renommé som Jürgen Klopp. Nu måste denna institutionella paritet omsättas på planen och i tabellen.

Kvällens derby är ju även en rätt god kontrast. Förra gången de båda lagen möttes på Anfield, i början av december, så blev det ju storpisk för Everton, och det var definitivt sista spiken i Marco Silvas kista som fick sparken direkt därefter. Derbyt mot Liverpool blev Marco Silvas sista match som Evertons manager. Ett derby mot Liverpool blir nu en av Carlo Ancelottis första matcher som Evertons manager. Tillika en möjlighet att bli hans första riktigt stora triumf som Evertons manager.

ANNONS

David Moyes lyckades aldrig. Roberto Martinez lyckades aldrig. Ronald Koeman lyckades aldrig. Sam Allardyce lyckades aldrig och Marco Silva lyckades aldrig. Kan Carlo Ancelotti inleda med en big bang och vinna med Everton på Anfield?

Peter Hyllman

Värt att veta inför FA-cupens klassiska tredje omgång

Peter Hyllman 2020-01-04 06:00

Julafton, nyårsafton, FA-cupens tredje omgång. I alla fall för mig är det inte på något sätt fel att säga att detta är en helg av rätt precis samma högtid som de andra två. FA-cupens tredje omgång är klassisk engelsk fotbollstradition. Världens bästa cup. Helgen när alla klubbar till sist har kommit in i en turnering som startade redan i somras. Helgen när stora möter små och när cupromantiken är som kanske allra störst.

FA-cupens tredje omgång är för mig många saker. Den är en massa fotboll med lag man sällan får möjlighet att se. Den är en fin paus från den moderna fotbollen i övrigt, som jag förvisso inte har så mycket emot, men variation förnöjer. Den börjar normalt sett på samma sätt, med ett jättelass av ägg och bacon. Och framåt sena eftermiddagen börjar det puttra i chiligrytan. Hård mat för stenhård fotboll.

Helgen saknar inte sina riktiga stormöten, såsom Wolves vs Man Utd, Merseysidederbyt mellan Liverpool och Everton, och arguably Arsenal vs Leeds. Helgen saknar heller inte chansen till jättemord, då exempelvis Man City möter Port Vale, Gillingham möter West Ham, och redan i en av dagens första matcher möts Rochdale och Newcastle, vilket är en match som liksom stinker cupset på långt håll.

ANNONS

Totalt spelas 32 matcher hela denna långa helg. De första matcherna börjar redan tidig eftermiddag idag och den sista matchen spelas på måndag kväll, då även den fjärde omgången lottas. Matcherna har en minuts försenad avspark som ett sätt att påminna om kampen mot mental ohälsa, ett lovvärt FA-projekt. Majoriteten av matcherna, mer specifikt 20 stycken, spelas redan under lördagen.

Så många matcher, och så många relativt okända klubbar, gör så klart att FA-cupens tredje omgång kan vara lite lurig att få någon överblick på. Alltså kan det kanske vara en god hjälp att sammanfatta några saker som kan vara värda att veta innan de första bollarna sätts i spel under dagen.

Kan Leeds upprepa en FA-cupbragd exakt tio år efter deras senaste stora triumf?

FA-cupens tredje omgång är som sagt för mig många saker. En sak den tyvärr är, är den senaste gången som Man Utd och Leeds möttes i tävlingsmatch, på Old Trafford. Leeds spelade då i League One och var så klart rejält nederlagstippade. Men Jermain Beckford gör matchens enda mål. Urgh.

ANNONS

Detta var nästan exakt på dagen tio år sedan. Och liksom av en händelse så har Leeds lottats mot en annan engelsk storklubb även den här gången. Även denna gång på bortaplan, och även denna gång är Leeds nederlagstippade, om än inte i samma utsträckning. Kan blixten slå ned en andra gång?

Newcastle har ett absurt uselt FA-cupfacit med Mike Ashley som ägare

Under de tolv år som Mike Ashley har ägt klubben har Newcastle aldrig gått längre än den fjärde omgången i FA-cupen, något de lyckats med sex gånger. Newcastle har bara vunnit sex FA-cupmatcher under dessa tolv år, en period som även innehåller förluster mot Stevenage och Oxford, ett absurt uselt facit.

Här och VAR

Helt och hållet kommer vi inte undan VAR den här helgen heller, eller kanske snarare tjafset om VAR. Alla matcher som spelas på Premier League-arenor kommer genomföras med VAR, övriga inte. Och här kan man ju definitivt ha uppfattningen att antingen genomförs alla matcher i samma matcher med VAR eller ingen.

ANNONS

Alla heter Glenn i Brighton

Brighton möter Sheffield Wednesday på Amex i en av omgångens mer ovissa matcher och givet att Brighton varken är i livsfara för nedflyttning eller aktuella för några finare placeringar så borde kanske ha råd att satsa på FA-cupen. Graham Potter har ju definitivt viss tradition i cupspel, om än ej med Brighton hittills.

Möjligen ser vi sista matchen i Brighton för Glenn Murray, som ju har varit så viktig för dem fram till den här säsongen. På Murrays axlar tog sig Brighton till Premier League och höll sig kvar i Premier League. Nu sägs det att han kommer säljas i januari. Räkna med ett varmt mottagande för honom om han spelar.

Skador plågar både Fulham och Aston Villa

Som en repris på förrförra säsongens playoff-final i EFL Championship lottades alltså Fulham och Aston Villa mot varandra. En helt öppen match kan tyckas. Båda lagen är rätt hårt drabbade av skador för närvarande. Aston Villa blev bland annat av med Tom Heaton I vinstmatchen mot Burnley i veckan. Båda lagen har tunga ligaprioriteringar.

ANNONS

Alex Neil-derbyt kan bli underhållande

Alex Neil tog ju för några år sedan upp Norwich i Premier League. Nu försöker han göra samma sak med Preston North End. Som av en händelse har Preston lottats mot just Norwich i den tredje omgången. En på förhand riktigt spännande match mellan två lag som försöker spela progressiv fotboll, om än Preston en lite mer hårdför variant.

Thomas Frank har förmodligen helt korrekt konstaterat att det kommer krävas ett mirakel för Norwich att hålla sig kvar i Premier League. Ändå vore det förvånande om han ställer upp i den här matchen med ett ens i närheten av ordinarie lag. Krävs ett mirakel så måste det rimligtvis få all hjälp det kan få.

Pope har Stones

Port Vales 34-årige anfallare Tom Pope twittrade i somras, i samband med landskampen mellan Holland och England att om han fick spela mot John Stones som mittback varje vecka så skulle han göra minst 40 mål varje säsong. Naturligtvis grävdes dessa tweets fram när nu Man City lottades mot just Port Vale i den tredje omgången.

ANNONS

Upp till bevis för Pope nu alltså. Så att säga. Givet att det var Man City-fansen som grävde fram de där tweeten så kan man förvisso tänka sig att Pope kan få det hett om öronen den här kvällen, om än på ett rätt roligt sätt. Å andra sidan skulle jag väl inte bli förvånad om han faktiskt gör något mål.

Man Utd kan förlora mot Wolves för andra FA-cupmatchen i rad

Jag har ingen aning om hur vanligt det är, det måste rimligtvis vara väldigt ovanligt, att att ett lag åker ut mot ett och samma lag i två på varandra följande matcher. Hur som helst är det precis vad som kan ske när Wolves nu tar emot Man Utd på Molineux. För övrigt kan Nottingham Forest drabbas av exakt samma öde mot Chelsea.

Man Utd vet precis hur tuff den uppgiften är. De båda möttes i kvartsfinalen på Molineux förra säsongen och det blev en minst sagt jobbig upplevelse för Man Utd, som aldrig ens fick komma in i matchen på en elektrisk arena. Svårt att se något annat utfall den här gången. Wolves satsar på cupspelet, de är en sådan klubb.

ANNONS

Burton Albion har bara vunnit en enda match i den tredje omgången, någonsin

Burton Albion har fått en överkomlig lottning. Northampton hemma på Pirelli Stadium är helt klart en match som Burton Albion ska kunna vinna. Om de gör det så kommer de att ta sig till den fjärde omgången för endast den andra gången i klubbens historia. Vilket på något sätt låter helt osannolikt.

Charlton kan shejka loss

Förvisso har det varit i pipelinen en dryg månad redan, men den här veckan blev det till sist även formellt klart att Charlton slipper Raymond Duchatelet, som låter och ännu mer framstod som en Ivanhoeskurk, och istället blir med Abu Dhabi-shejk som ägare istället, vilket nog är ett byte de mer än gärna gör.

Kampanjen mot Duchatelet har pågått i många år nu, så man kan nog tänka sig att det blir rejäl feststämning på The Valley på söndag när supportrarna för första gången kan fira för fullt, och dessutom se ljust på framtidens möjligheter. Kan de kröna det med en vinst mot West Brom?

ANNONS

AFC Fylde möter för första gången en Premier League-klubb

Möjligen drogs det en suck av spänning när ambitiösa och nyrika AFC Fylde i National League lottades mot Sheffield United. För första gången någonsin kommer AFC Fylde att möta en Premier League-klubb. Om någon undrar över värdet med FA-cupen så räcker detta som svar, även om många fler svar också finns.

Räkna heller inte bort AFC Fylde. De är inte dåliga med National League-mått mätt och Sheffield United kommer göra många ändringar. Efter sin första match mot Premier League-motstånd kan AFC Fylde faktiskt även vara obesegrade mot Premier League-motstånd. Kan Jack Rodwell, som skrivit på för Sheffield United, förhindra den saken?

:::

TRANSFERKOLLEN

Jack Rodwell, till Sheffield United. Sheffield United gillar sina problembarn, först Ravel Morrison och nu Jack Rodwell. Lite svårt att se vad för nytta Rodwell kan göra för Sheffield United är det ju, men som breddspelare och avlastning i cupspelet har han säkert något att bidra med. Känns spontant som en rätt riskfri chansning för Sheffield United att göra. Låg kostnad vid fail, potentiellt hög avkastning. Godkänd – (++)

ANNONS
Peter Hyllman

West Hams anställning av David Moyes är bad management

Peter Hyllman 2020-01-03 06:00

”Jag vinner, det är vad jag gör!” Rätt precis så, översatt till svenska, beskriver sig alltså en manager som aldrig vunnit någonting under hela sin managerkarriär mer än Community Shield, som han inte tog sig till av egen kraft. Jag har förvisso inga problem alls med så kallat självförtroende, tvärtom, men det finns något med old-timey brittiska managers sätt att försöka visa det som saknar all grund i någon slags realism, vilket får dem att framstå minst sagt clueless.

Möjligen insåg både David Moyes och West Hams klubbledning hur impopulär hans anställning skulle bli bland West Hams supportrar. För något annat sätt att förstå Mark Nobles tämligen svamlande lita på mig för jag älskar West Ham-öppna brev till fansen om att stödja laget och den nya managern har jag mycket svårt att se. Noble menade helt säkert vad han sa, på ett förmodligen rätt aningslöst sätt, men det kändes onekligen som ett billigt sätt att gjuta olja på vågorna.

Kritiken riktar sig egentligen inte mot Moyes specifikt. Istället riktar den sig mot ägare och en klubbledning som för blott 18 månader sedan kom fram till att Moyes var fel manager för dem att förverkliga klubbens ambitioner, och nu bara för att saker inte gick som man ville med Manuel Pellegrini så är man plötsligt tillbaka med Moyes. Som redan sagts på annat håll, att behöva rädda en säsong med Moyes en gång är svagt, att behöva göra det två gånger på två år är direkt inkompetent.

ANNONS

Framför allt illustrerar det naturligtvis West Hams totala brist på idé, brist på planering, brist på organisation och brist på kompetens. Man väljer inte Moyes för att han var det bästa alternativet utan för att han var det enda alternativet de råkade komma på. West Ham inledde årtiondet precis ovanför nedflyttningsstrecket oroliga för att de skulle åka ur Premier League, och på exakt samma sätt avslutar West Ham årtiondet. West Ham är en klubb som är på väg ingenstans i hög hastighet.

Men West Ham kan inte attrahera en bättre manager än David Moyes!

Hästskit. West Ham är en av 20 klubbar i världen med högst intäkter. De har sin hemvist i London och i Premier League. De har ett i grunden mycket talangfullt lag på egentligen alla positioner på planen, inte minst offensivt, med en bra blandning av eget och köpt, ungt och erfaret. För blott ett och ett halvt år sedan kunde de uppenbart attrahera en manager som Manuel Pellegrini. Om West Ham inte kan attrahera en bra manager så har det ingenting med laget att göra, utan allt med hur klubben sköts.

ANNONS

Lite lustigt är så klart att exakt samma sak sades för några veckor sedan om Everton. Mark Ogden exempelvis gjorde väl bort sig lite genom att mena att Everton behövde en reality check och att Moyes var den bästa manager de kunde hoppas på att få. Allt man gör är att projicera sin egen uppfattning om klubben ifråga. Kan Everton attrahera Carlo Ancelotti så kan West Ham naturligtvis attrahera en bättre manager än Moyes. Skillnaden är att Everton har en ägare och styrelse som tänker större, har idéer och kompetens.

Men West Hams ägare bryr sig inte om klubben!

Ett annat populärt narrativ. Go to-narrativet nu för tiden för egentligen alla missnöjda supportergrupper, inte minst i England, oavsett hur realistiskt det än är. På sätt och vis förståeligt, eftersom brist på idé mycket lätt kan uppfattas som brist på intresse utifrån, det kan ofta ta sig liknande uttryck. Men vad som är korrekt för en ägare som t ex Mike Ashley är inte nödvändigtvis korrekt för Gold och Sullivan. De visade om inte annat med anställningen av Manuel Pellegrini att de har ambition och bryr sig.

ANNONS

Man måste också säga att narrativet blir lite orättvist mot West Hams ägare eftersom de sannerligen inte har varit blyga med att investera i spelartruppen de senaste åren. Vilket så klart inte ointresserade ägare som inte bryr sig om klubben skulle göra. Bara inför den här säsongen värvade West Ham spelare för £80m, och det var motsvarande belopp året innan dess. Att kritisera dem för att inte investera i laget vore nästan lika dumt som de som säger samma sak om Glazers i Man Utd. Hur det görs däremot.

Men West Ham har inte råd att satsa mot Champions League igen!

Ett påstående ägnat att motivera anställningen av David Moyes, som för mig bygger på något grumlig logik. Jag förmodar att det syftar på 2015-16 då West Ham var mycket nära att på Dimitri Payets axlar ta sig hela vägen till Champions League, men säsongerna därefter inte lyckades behålla den nivån utan tvärtom sjönk nedåt i tabellen igen, från och till flirtandes med nedflyttning. Tanken måste då vara att eftersom West Ham inte lyckades den gången så är det ingen idé att försöka igen.

ANNONS

För det första så var inte West Hams push mot Champions League den säsongen först och främst en funktion av någon massiv investering, utan mer en produkt av flera andra faktorer. För det andra har West Ham alltså som sagt investerat stora pengar i laget efter den här säsongen, och har en stark trupp på pappret, så uppenbart har de råd att göra satsningen. För det tredje är det en minst sagt underlig attityd att bara för att man inte lyckades en gång så ska man inte försöka igen. Tänk om Liverpool tänkt så t ex.

Dessutom är kanske den omvända frågan minst lika relevant: Har West Ham råd att inte satsa mot Champions League eller åtminstone toppen av tabellen och det europeiska cupspelet? En fråga som förvisso kan syfta både på det finansiella, det vill säga att det finns ekonomiska konsekvenser i form av uteblivna intäkter i att inte satsa också, utöver risken att faktiskt åka ur Premier League. Men en fråga som framför allt kanske syftar på den kulturella kostnaden i att inte satsa. Vad är klubbens själ värd?

ANNONS

Vi har sett flera exempel bara under det senaste årtiondet på klubbar som så att säga nöjer sig med att hålla sig kvar i Premier League, eller i vissa fall nöjer sig med att hålla sig kvar i Champions League så att säga. Sällan eller aldrig med någon som helst form av positiva följder på längre sikt. Många gånger med konsekvensen på längre sikt att dessa klubbar ändå åker ur Premier League eller Champions League till sist. I grunden just för att de saknade högre ambitioner. Fotboll handlar om drömmar, inte om att existera.

David Moyes kontrakt med West Ham sträcker sig i 18 månader, en och en halv säsong således. Ett ovanligt kort kontrakt för en ny manager, kanske till och med kortast möjliga givet att Moyes enligt uppgift var noga med att inte vilja anställas enbart denna säsong ut, något han så klart har negativ erfarenhet av med just West Ham. Kontraktslängden antyder däremot att West Ham inte alls ser Moyes som något annat än en tillfällig lösning, en manager att hålla dem kvar i Premier League denna säsong.

ANNONS

Med David Moyes köper sig West Ham tid helt enkelt. Åtminstone hoppas de det, men en förhoppning som naturligtvis riskerar slå bakut rätt hårt om Moyes inte den här gången lyckas rycka West Ham uppåt i sina bootstraps och hålla dem kvar i Premier League. Men även om vi antar att West Ham lyckas i sitt uppsåt att köpa sig tid så måste man självfallet undra, på förekommen anledning, om de verkligen har idé, planering, organisation och kompetens att ta denna tid tillvara.

Men eventuellt är det ingenting de anser sig behöva. Helt osannolikt är det kanske inte att de med 18 månader har köpt sig den tid de behöver för att vänta in Rafa Benitez, vars kontrakt i Kina då antingen gått ut eller är betydligt billigare att köpa loss. Även det så klart ett val av manager som så klart faller inom kategorin av managers som West Hams ägare faktiskt känner till. Men naturligtvis ett betydligt bättre val för West Ham ändå än vad Moyes någonsin kan bli.

ANNONS

Ett attraktivt framtidsscenario trots allt för West Ham. Som däremot, med allra största sannolikhet, förutsätter att West Ham håller sig kvar i Premier League. Så låt oss hoppas att David Moyes har mer rätt när han säger att vinna är vad han gör än vad man möjligen skulle kunna tro utifrån vad han uppnått sedan han lämnade Goodison Park.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#26): Middlesbrough fortsätter övertyga!

Peter Hyllman 2020-01-02 22:40

Millwall 3-1 Luton Town; Birmingham 2-3 Wigan; Bristol City 0-4 Brentford; Fulham 1-2 Reading; Huddersfield 2-5 Stoke; Nottingham Forest 3-2 Blackburn Rovers; Preston North End 0-2 Middlesbrough; QPR 6-1 Cardiff; West Brom 1-1 Leeds; Derby County 2-1 Barnsley; Swansea 1-0 Charlton.

https://www.bbc.com/sport/football/championship/table

KANON

Brentford. En liten kanon måste nog ges till Middlesbrough igen, men den stora kanonen den här omgången var ändå Brentford som hade att hantera en på förhand tuff bortamatch mot Bristol City, en av toppkonkurrenterna. Det blev mer eller mindre slakt, om än behjälpt av en utvisning på en Bristol City-spelare efter en knapp kvart, men då hade Brentford redan gjort ett mål med bud på fler. Med segern skuttar Brentford plötsligt upp på tredje plats, åtminstone för stunden.

KALKON

Cardiff. Neil Harris gick minst sagt hårt åt sina spelare efter den minst sagt förnedrande storförlusten mot QPR. Med all rätt, för långa stunder kändes det inte ens som om spelarna ens försökte. Vilket så klart gör att man undrar om de möjligen hade något fuffens för sig på nyårsafton. Pinsam och allt annat än professionell insats av ett lag som så sent som förra säsongen befann sig i Premier League.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Huddersfield 2-5 Stoke. Jisses vad Stoke har fått för sig att börja göra riktiga vilda västern-matcher på sistone. Matcher som svänger än hit, än dit, men inte längre ända ned i diket för Stoke. Stoke tar ledningen, tappar ledningen, hamnar i underläge, innan de gör fyra mål på rad under en febril andra halvlek borta mot Huddersfield. Stoke har börjat jobba sig upp ur nedflyttningsträsket.

OMGÅNGENS:

Spelare: Rudy Gestede, Middlesbrough. Kommer ni ihåg den här spelaren, nästan kultförklarad nickspecialist i Aston Villa och därefter Middlesbrough. Nu har han börjat hitta formen igen, i ett plötsligt mycket välspelande Middlesbrough. Magnifik borta mot Preston North End, svår match på pappret.

Manager: Sabri Lamouchi, Nottingham Forest. Decemberförbannelsen vilade tung på Nottingham Forest som tappade mark i tabellen. Men Lamouchi och Nottingham Forest repade mod och har nu vunnit tre matcher i rad, och med en match i handen är de laget som har mest hugg på Leeds och West Brom ovanför. Imponerande genomförd match mot tufft och segt motstånd i Blackburn Rovers.

ANNONS

BTW

Mrabti. Målade igen för Birmingham, även om det inte riktigt hjälpte. Men tiden i frysboxen, eller möjligen vilan, verkar ha gjort honom gott.

Wigan. Har inte vunnit en fotbollsmatch sedan dinosaurierna vandrade på jorden, kan tyckas. Men till sist vann de ändå, borta mot Birmingham.

Rooney. Wayne Rooney gjorde ikväll sin återkomst till engelsk fotboll, som kapten för Derby County mot Barnsley. Hans lön betalas, direkt eller indirekt, av ett spelbolag, och han har precis gjort en reklamkampanj om att spela ansvarsfullt. Nejnej, inget lurigt med det så klart…

Seriefinal. Väldigt underhållande och välspelad match när West Brom och Leeds möttes på The Hawthorns i en match som rättvist slutade oavgjord, men där båda lagen gick balls to wall i jakten på en vinnare. Ligans två bästa lag, och lite märkligt är det väl om de inte spelar i Premier League nästa säsong.

ANNONS

Luton. Antalet poäng som Luton har gått miste om från ledning måste vara massivt och kommer vara det främsta skälet till att de åker ur EFL Championship den här säsongen.

Peter Hyllman

Har Liverpool mästarfördelar utan att vara mästare?

Peter Hyllman 2020-01-02 06:00

Emellanåt kan det uppstå rätt lustiga kontraster mellan perception och verklighet, eller rättare sagt exempel där vi trycker våra egna föreställningar eller i vissa fall till och med förhoppningar om hur saker borde ligga till på våra beskrivningar av hur verkligheten faktiskt ligger till. En av de märkligare kontrasterna det senaste året har varit många Liverpoolsupportrars envetna uppfattning att alla hatar Liverpool och ingen vill att de ska vinna ligan.

Vilket är en märklig kontrast eftersom den rimmar rätt illa med vad folk faktiskt verkar tycka om att Liverpool är på väg att vinna ligan. Men självfallet, om ens hela urval råkar vara några mer fundamentalistiska Everton- och Man Utd-supportrar på sociala media så antar jag det kan vara lätt att få den uppfattningen. Men överlag skulle jag säga att det är en uppfattning som mest funkar hos de med läggning för konspirationsteorier samt de som gärna omfamnar en vi mot världen-mentalitet.

Intrycket är nog istället att där finns en minst sagt vittspridd positivism både i media och i supporterkretsar, det ena föder naturligtvis det andra i en pågående växelverkan, vad avser att Liverpool vinner ligan. Absense makes the heart grow fonder brukar det ju sägas, och Liverpool har varit frånvarande från ligatiteln under mycket lång tid. Möjligen är det också så att det finns något romantiskt och nostalgiskt, något igenkännande, i att just Liverpool nu är på väg att vinna ligan igen.

ANNONS

Möjligen var det på exakt samma sätt för snart 30 år sedan när Man Utd var på väg att avsluta sin långa väntan på en ligatitel. Det är alldeles för länge sedan för mig att komma ihåg och inte heller hade jag vid den tiden samma koll på medienarrativet i England, av flera rätt uppenbara skäl. Men jag kan för all del föreställa mig att det var så. Det fanns en romantik kring Man Utd då, av historiska skäl, på precis samma sätt som det finns nu och alltid har funnits kring Liverpool.

Kanske bygger narrativet en aning även på känslan av pågående historia i det som nu håller på att ske. Även om Liverpool har vunnit fler ligatitlar än nästan alla klubbar så är det nu mycket länge sedan. Liverpool har aldrig vunnit ligan under Premier League-eran, så på vis är det något nytt som är på väg att ske. Något vi aldrig har sett, många har bokstavligt talat aldrig sett det, inte live eller alive så att säga, eller åtminstone något som vi inte sett på mycket länge.

ANNONS

Här finns det så klart utrymme för den som är konspiratoriskt lagd, eller rättare sagt kanske för den som vill vara konspiratorisk, i alla fall gällande detta. Premier League är så klart en produkt som ska säljas på en marknad, och det är väl alls inte omöjligt att det någonstans har kommits fram till att det vore bra för den här produkten om Liverpool vann ligan och blev dess främsta representant på så vis, eller att ett nytt lag vinner, eller att Liverpools ligatitel vore en lätt och effektiv story att sälja.

Kan något sådant ha tillåtits påverka beslutsfattare på olika nivåer att så att säga ”hjälpa storyn på traven” en aning? Något som knappast behöver ha tagit större proportioner än en hjälpande hand här och där, sådant som var och en för sig knappt alls märks. Det behöver självfallet inte vara något så skenande tramsigt som att Liverpool skulle spela utifrån ett annat regelverk än andra lag, gällande VAR och domslut t ex, som har påståtts men alltså inte ens får stöd i den faktiska VAR-empirin.

ANNONS

Men tittar vi på spelschemat över jul- och nyårsfotbollen så är det nästan lätt att bli en smula förundrad över hur det faktiskt verkar ha fallit på plats så perfekt som det nästan kan bli för Liverpool. Vilket så klart känns lite osannolikt på sitt sätt. Visst, att man så att säga råkar ha lyckan med sig i ett eller kanske till och med några avseenden, det går att förstå. Det är väl till och med sannolikt. Men att dra det längsta strået i precis alla avseenden på en och samma gång, vad är oddsen för det och hur ofta har det hänt?

Tänk på saken. Ingen påstår att Liverpool har haft ett enkelt spelschema över jul och nyår, inget lag har ett enkelt spelschema den här perioden. Men de har haft enklast möjliga spelschema, uttryckt i antal matcher per dagar och vilotid mellan matcherna. Samtidigt som rivaler och motståndare har haft det betydligt värre. Uttryckt annorlunda, det hade inte varit möjligt för Liverpool att få ett för dem bättre spelschema. Vilket blir misstänkt när man samtidigt varit de mest högljudda om saken i flera år.

ANNONS

Liverpools VM-final spelas på lördagen innan de matchar mot Leicester på annandagen, en så lång vila som möjligt inför vad som är den tuffaste matchen. Därefter har de två matcher, båda på hemmaplan. De får tre dagars vila fram till den första, där Wolves bara får två dagar, och därefter fyra dagars vila fram till den andra, mer vila än något annat lag i toppstriden. Man City får å sin sida två respektive tre dagars vila mellan sina matcher, med ett minst lika tufft motstånd.

Problemet är så klart att vi vet att spelschemat inte är något som tas fram genom en rent slumpmässig process, utan det är av praktiska och fullt förståeliga skäl föremål för ett rätt omfattande mänskligt pusslande. Många kommer så klart förklara det hela med att det är TV-bolagen som bestämmer. Vilket är sant, men heller inte hela sanningen. Poängen är att under hela den där processen finns gott om utrymme för godtycke och mänsklig manipulation. Spelschemat är inte av gud givet såsom Moses stentavlor.

ANNONS

Ligger det faktiskt till på det här viset? Det kan vi omöjligtvis veta, men det är om inte ett problem så åtminstone lite synd att det i alla fall går att misstänka. Borde då Premier League, som rimligtvis borde kunna förutse kritiken, gå in och justera spelschemat på så vis att det inte kan misstänkliggöras, om inte annat för Liverpools skull? Fullt möjligt att göra naturligtvis. Argumentet mot vore kanske att om man börjar göra det, var drar man i så fall gränsen för när man ska intervenera och inte?

Efter kvällens match mot Sheffield United, då Liverpool hade kunnat ha haft färre dagars vila än övriga klubbar, och således åtminstone ett försvar mot misstankarna, så spelar Liverpool match mot Everton, på söndag naturligtvis, på hemmaplan naturligtvis, och dessutom i FA-cupen som vi redan vet ligger mycket långt ned på Liverpools lista av prioriteter. Mycket praktiskt naturligtvis. Enda abret är kanske att det blev just Everton, som nog Liverpool mycket ogärna förlorar mot, oavsett sammanhang.

ANNONS

Bra lag har tur brukar det förvisso korrekt sägas. Och det enda man då kan säga är att utifrån dessa aspekter så måste Liverpool verkligen vara ett fullständigt fenomenalt bra fotbollslag. Liverpools supportrar kommer naturligtvis vara frestade att slå ifrån sig detta, men om de befunnit sig i bakvattnet i en titelstrid och deras konkurrent hade fått det spelschema som nu Liverpool har fått, så hade de själva naturligtvis varit i allra högsta grad misstänksamma. Jag vet eftersom vi har sett det ett antal gånger.

Oavsett vilket är det kanske inget att göra en stor sak av. För mig känns det på sätt och vis rätt naturligt, något som sitter i väggarna. Någonstans kan jag tycka det finns en poäng i att det bästa laget har vissa fördelar, att det har gjort sig förtjänt av dessa fördelar, och att detta ingår i storyn så att säga för övriga lag att försöka ta deras plats trots detta. Andra sporter och andra sammanhang brukar exempelvis prata om så kallad champions’ advantage. Bara ett litet problem med detta i just det här fallet:

ANNONS

Liverpool är inte mästare och har inte varit det på 30 år.

Peter Hyllman

Hörnan (#21): Artetas första vinst ger Arsenal visst hopp

Peter Hyllman 2020-01-01 23:13

PL

Manager: Ralph Hasenhüttl, Southampton. Man måste ändå ha viss beundran för hur Hasenhüttl har tagit både sig och laget samman den här säsongen, inte minst efter 0-9-förlusten mot Leicester i höstas. Vilken som helst annan manager som kommit in efter det och presterat detta med Southampton hade setts som frälsare. Otroligt viktig vinst idag mot Tottenham.

TRE TAKEAWAYS:

Mourinho. Verkar onekligen som om smekmånaden är tvärt över för Mourinho i Tottenham. De senaste omgångarnas resultat skojar man inte bort, och den positiva effekt han lyckades uppnå i början verkar som bortblåst, vilket kanske även börjar märkas lite på hans humör. Helt märkligt är det så klart inte, de grundläggande skälen till att Tottenham hackade den här säsongen hade mindre med Pochettinos taktik och person att göra än med spelartruppens sammansättning. Problem som inte försvinner med en ny manager.

ANNONS

Norwich. Kände tidigare idag att det inte är redigt att hålla reda på hur många poäng som Luton Town har tappat från ledning den här säsongen, och att det lär vara ett stort skäl varför de till sist förmodligen åker ur. Några timmar senare tänkte jag exakt samma sak om Norwich. Det här var en match och en matchbild de verkligen hade behövt vinna men som de, lite typiskt för lag som förmodligen åker ur, inte lyckades vinna. Vilket så klart är demoraliserande. När man släpper in en kvittering i slutminuterna från Connor Wickham av alla spelare, då vet man kanske att det kokta fläsket är stekt.

Moyes. Drömstart naturligtvis för West Ham och för David Moyes. Samtidigt var det väl redan på förhand en match som West Ham nog förväntades vinna. Hemmaplan mot ett för stunden mycket svagt motstånd. Svårt att tänka sig att spelschemat hade kunnat ge Moyes en mycket lättare debutmatch. En seger är en seger, och tre poäng är definitivt tre poäng i detta läge, men det är inte en vinst som egentligen i sig förändrar en saklig analys om West Hams anställning av Moyes, i någon riktning. Men en bra start på vad som är Moyes enda uppgift, att hålla West Ham kvar i Premier League.

ANNONS

J.R.

Arsenal. Jaja, vi ger väl den här till Arsenal då, mest för att det var en viktig vinst för dem och för att det var särskilt viktigt för Mikel Arteta att faktiskt få den där första vinsten i ryggen, och förhoppningsvis lite medvind. Arsenal visar positiva tecken på planen, både i hur de spelar fotboll och hur de arbetar på planen. Fortfarande är det en lång väg att gå innan Arsenal hinner tillbaka till pratet om Champions League-platser, men nu känns det som att de i alla fall har gett sig själva chansen.

CLIFF BARNES

Bournemouth. Bournemouth befinner sig plötsligt under nedflyttningsstrecket, och det är ett mycket ovanligt ställe för Bournemouth att befinna sig på så här långt in på säsongen. Vilket är särskilt oroväckande eftersom Bournemouth normalt sett brukar tappa under våren. Förlusten mot West Ham var chockerande på sättet den gick till och dess storlek, och hade det varit någon annan klubb och någon annan manager så hade jag sagt att det var säckasiffror.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Watford 2-1 Wolves. Likt rätt många matcher den här omgången så var matchen strösslad med misstag, men Watford har fått rejäl energi på sistone av Nigel Pearson och laget spelar därefter och publiken låter därefter. Det finns ett helt annat engagemang nu när Watford spelar fotboll och just det engagemanget brann verkligen igenom i den här matchen.

BTW

Ska vi fortfarande tro att det enda abret med Paul Pogba är skada?

”Foden thwarted by VAR” är Skys sammanfattning sedan Man Citys första mål blivit bortdömd på grund av rätt glasklar offside. Om man undrar varför ett vettigt samtal i frågan har blivit nästan omöjligt.

Skadekris på gång för Newcastle nu.

Det börjar knöla till sig om fjärdeplatsen. För att icke tala om nedflyttningsstriden som i och med den här omgångens resultat verkligen har börjat svettas.

ANNONS
Peter Hyllman

Går Arsenal och Man Utd in i decenniet som mittenlag?

Peter Hyllman 2020-01-01 06:00

Arsenal och Man Utd är två av Englands mest klassiska storklubbar. Under stora delar av Premier League-eran har de hört till Englands två-tre-fyra bästa klubbar. Men problem utanför planen har fått konsekvenser för spelet på planen och strax över och strax under ett helt årtionde av svaga prestationer från båda dessa klubbar gör att frågan har börjat kännas motiverad huruvida Arsenal och Man Utd går in i detta nya årtionde som de facto två mittenlag i Premier League?!

Det finns varianter på den här diskussionen som enbart är trams. På twitter och på internet generellt ser vi ibland människor kalla vissa klubbar för mittenklubbar fastän det visar att de inte vet vad de pratar om och inte verkar förstå att skilja en tillfällig blipp i form från ett institutionellt förhållande. Det har blivit en av tomtar och troll vanlig form av rätt korkad diss. Chelsea var exempelvis en ”mittenklubb” för några år sedan. Säsongen innan hade de vunnit Premier League, och gjorde det igen säsongen därpå.

Men det går även att behandla det som en mer seriös diskussion. För att göra det behöver vi självfallet komma fram till vad som egentligen menas med ett mittenlag och hitta någon form av kriterier för detta. Vi behöver även göra en åtskillnad mellan vad läget faktiskt är just nu å ena sidan, och en uppfattning om vad klubben borde vara kapabel inom en relativt nära framtid å andra sidan, och inse att vad vi pratar om nu bara kan vara ett uttryck för det förra, inte det senare.

ANNONS

En första synpunkt kan självfallet vara att vad som faktiskt räknas som ett mittenlag är något i högsta grad flytande. Inte minst måste det skilja sig mellan olika ligor, beroende på det antal lag som realistiskt sett faktiskt tillhör dess topp och botten. Teoretiskt går det så klart att dra de båda mittenstrecket var man vill i tabellen. Ett lag som slutar tvåa, liksom ett lag som slutar på nittonde plats, skulle teoretiskt kunna påstås höra till mitten av tabellen om man nu var så lagd.

Inte för att det skulle bli så värst meningsfullt i slutänden. När det kommer till Premier League i nuläget gäller kanske att när det kommer till mitten av tabellen hitta de klubbar som man menar inte realistiskt sett kan anses tillhöra de klubbar som slåss om ligatiteln samt Champions League-platser, det vill säga de som tillhör det nu uppluckrandes begreppet Big Six, men inte heller tillhör de klubbar som realistiskt sett måste anses behöva slåss för att hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

Vad ska vi då använda oss av för kriterier för att avgöra om Arsenal respektive Man Utd kan anses tillhöra den kanske inte helt självklara kategorin mittenlag? Vi måste göra det med vetskapen att både Arsenal och Man Utd har superklubbarnas förutsättningar, resurser och därför kapaciteten att inom en nära framtid vara något helt annat på planen och i tabellen än det vi ser idag. När en superklubb får ordning på sina grejor kan det gå snabbt, som vi ju för närvarande ser mycket tydligt med Liverpool.

Ett kriterium måste naturligtvis vara själva tabellplaceringen, men ett kriterium man inte kan tillämpa i blindo, utan där måste väga in i vilken utsträckning man anser att det är en placering som rättvist representerar lagets faktiska kvalitet och sannolikheten att laget med en annan formkurva också skulle ha en annan placering. Ett andra kriterium skulle kunna vara lagens respektive högstanivå, ett något förenklat försök att resonera kring vad laget faktiskt vore kapabelt till om det spelade så bra som det rimligtvis kan göra.

ANNONS

Tabellplaceringen ger oss ett hyfsat tydligt svar. Arsenal befinner sig på tolfte plats och Man Utd på femte plats. Inte någon ideal placering för någon av dem men Arsenals placering andas självfallet betydligt mer mittenlag, särskilt som det är tabellen efter drygt halva säsongen. Man Utd, hur mycket de än hackar och hostar i sina prestationer, har i alla fall häng på tabelltoppen och Champions League-platserna. Inget av lagen kan påstås ha haft en bra säsong hittills, men med lite olika konsekvenser.

Kan vi säga att tabellplaceringen på ett rättvist sätt representerar lagens faktiska kvalitet? Ett sätt att svara på frågan är att vända på den och konstatera att det inte känns orättvist att lagen ligger där de ligger. Man Utd är inte överdrivet bra i någon lagdel men tillräckligt bra i varje lagdel att ligga ungefär där de ligger fastän de inte får någon ordning på sig själva och sitt spel. Arsenal är alldeles för svaga i framför allt en lagdel för att riktigt kunna undvika att ligga rätt precis där de ligger.

ANNONS

Högstanivån känns då relevant att titta på. Även här menar jag att vi får i alla fall lite olika svar. När Man Utd spelar bra så vet vi att de kan besegra alla lag i tabellen, även om det inte alltid ser så vackert ut. Deras facit mot Premier Leagues topplag, det vill säga lagen ovanför dem i tabellen, skäms inte alls för sig. Kan vi säga detsamma om Arsenal? Där är känslan snarare att även om Arsenal spelar bra så är det osannolikt, i alla fall ej sannolikt, att de vinner en match mot topplagen eller ens de bättre mittenlagen (borta).

Är det samma sak som att säga att Arsenal inte kan vinna en match mot ett av topplagen i Premier League? Nej, naturligtvis inte. Fotbollen fungerar inte på det sättet. Vi vet t ex att Norwich kan vinna en match mot Man City. På varje given matchdag kan vad som helst hända. Men uttryckt i termer av sannolikheter blir det en annan story. Vem blev uppriktigt sagt förvånad när Arsenal senast, trots att de gjorde en rätt bra match mot ett för dagen ganska beskedligt motstånd, ändå förlorade mot Chelsea?

ANNONS

Å andra sidan går det att vända på saken och säga att numer uppstår en viss grad av förvåning varje gång Man Utd vinner en fotbollsmatch, kanske i synnerhet en match mot något av topplagen, särskilt på bortaplan. Vilket kanske talar för att de inte rimligtvis heller bör räknas till topplagen. Men det faktum att Man Utd alltjämt vinner dessa matcher med viss regelbundenhet är däremot känt. Och på Old Trafford anses det nog fortfarande trots allt vara lite uppseendeväckande att besegra Man Utd.

Slutsatsen av resonemanget således? Att svaret på rubrikens fråga kanske inte är fullständigt glasklart, definitivt föränderligt över tid, men också att svaret blir en smula annorlunda för Arsenal jämfört med Man Utd. På frågan om Arsenal och Man Utd går in i det nya decenniet som mittenlag så blir det rimliga svaret för Arsenal ett ”Ja, kanske!” och det rimliga svaret för Man Utd ett ”Nej, i alla fall inte riktigt ännu!”. Och dessa båda svar menar jag vi ser uttryck för både i tabellen och i spelet på planen.

ANNONS

Är detta avsett att peka finger mot något eller båda av lagen? Nej, inte alls. Snarare bygger det på tankegången att det är två klubbar med sina allvarliga, tydliga och ofta dokumenterade och publicerade problem, och att ett bra första steg för att börja komma till rätta med sådana problem är att utgå från situationen så som den faktiskt är, snarare än en romantiserad och många gånger förljugen bild över situationen så som man skulle vilja att den faktiskt var. Krismedvetenhet helt enkelt, även om kris är ett stort ord.

Lik förbaskat kommer så klart kvällens match mellan Arsenal och Man Utd på Emirates beskrivas, betraktas och kännas som en genuin toppmatch i Premier League. Vilket helt säkert säger oss att historien alltjämt spelar stor roll för hur vi upplever och konsumerar fotboll. Men även om våra förväntningar om framtiden.

ANNONS

:::

Bombastisk match på The Hawthorns ikväll när West Brom och Leeds möts i seriefinalen i EFL Championship. Leeds vann på Elland Road men ikväll blir det nog betydligt mycket tuffare. Båda lagen ligger på exakt samma poäng i toppen av tabellen, två måls skillnad mellan dem, och åtta-nio poäng ned till övriga lag. Ett på pappret rätt utmärkt tillfälle att göra upp mellan sig. Båda lagen har visat upp rejäl kapacitet för vilda västern-fotboll de senaste veckorna.

:::

TRANSFERKOLLEN

Takumi Minamino, RB Salzburg till Liverpool. En av flera spelare som sista veckorna lämnat senaste poplaget RB Salzburg. Beskrivs som den bästa och smartaste värvningen av dessa tre, men så beskrivs så klart i stort sett alla värvningar som Liverpool gör, så det får man ta med en nypa salt. Icke desto mindre en bra spelare, som kan fylla en viktig roll för Liverpool. Väl godkänd – (+++)

ANNONS

João Pedro, Fluminense till Watford. Mycket talangfull brasiliansk anfallare. Funderade på om detta skulle betraktas mer som en U23-värvning, men det verkar som om Watford kan ha för avsikt att försöka spela in honom i a-laget direkt, vilket möjligen visar hur mycket de tror på 18-åringen. Ändå känner jag kanske att det här var en värvning som i allt väsentligt genomfördes innan Nigel Pearson. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto