Redan förra säsongen var Leeds enligt många ligans bästa lag, och tidigare har Leeds både misslyckats i playoff och missat playoff-spelet på spektakulära sätt. Det har onekligen satt sig i det nationella medvetandet och det är inte svårt att se hur känslan att Leeds borde gå upp speglas av Leeds spel där de borde göra mål och vinna nästan varje match.
West Brom å andra sidan saknar den sociala och mediala pressen även om, som Darren Moore fick erfara ifjol, de interna förväntningarna är uppflyttning. Dessutom upplevs West Brom nästan paradoxalt som ett mer pålitligt fotbollslag genom att de snarare än att tappa poäng de borde ta snarare tar poäng de inte borde ta baserat på matchbilden.
Enligt expected goals-tabellen som finns hos Experimental 3-6-1 (Expected Goals kan kort och stereotypt illustreras med att alla gubbar som kollar på fotboll tycker deras dominanta lag borde gjort 4-5 mål men någon i glasögon bredvid honom säger att de snarare borde gjort exakt 2,32 mål) stämmer den beskrivningen in ganska bra. Leeds vinner mycket men inte lika mycket som de förtjänar, West Brom vinner klart mer än de förtjänar.
Den rimliga analysen är då förstås att Leeds antagligen kommer börja ännu mer matcher de borde vinna och att West Brom inte kommer lyckas ta lika många ”oförtjänta” segrar som de gjort hittills. Men om man ska vara lite orimlig och ostatistisk känns det för mig också högst möjligt att West Brom tack vare att de tar poäng som ligans delat bästa lag också börjar spela som ligans delat bästa lag eftersom de tror sig vara så bra och samtidigt som jag tror mycket på Leeds finns det lite oro att de, likt mot Arsenal i FA-cupen, ska fortsätta att bara vara nästan lika bra som de borde vara.
På de senaste matcherna kan man också notera att båda lagen bara tagit en vinst vardera på de senaste sex matcherna. West Brom tappa senast ledningen sent mot Charlton medan Leeds blev utmanövrerade (igen) av sin gamla manager Garry Monks Sheffield Wednesday, som vi kommer återkomma till. Att ledningen ner till den jagade klungan har minskat och i skrivande stund bara är sex poäng gör att den största frågan du sannerligen har är: Hur ser det ut där bakom?
Brentford
Om Leeds kan vara en parodi av sig själva är Brentford inte mycket bättre. Det är klubben som tycker myten om Sisyfos är inspirerande då Sisyfos ständigt ger sig själv chansen att ta sig upp bättre på nästa försök. Processen är så mycket viktigare än resultaten att ägaren Matthew Benham har en statistiskt underbelagd ”Justice League” han föredrar framför den poängbaserade vi vanliga dödliga använder.
Om man ska peka på något som Brentford gjorde annorlunda jämfört de många tidigare säsongerna då man varit på tapeten är att istället för att ge bort en rutinerad mittback i John Egan till Sheffield United (som eventuellt spelar i Europa League nästa säsong) till förmån för två lovande 20-åringar (vilka, Mepham och Konsa, också spelar i Premier League nu) har man istället plockat in allas våran Pontus Jansson som bidragit precis med det som man hoppats. Det hjälper säkert att både tränare och halva laget är danskar, men om Jansson varit lite överskattad i Leeds (och osaknad nu när Ben White varit fenomenal) har han gått mer under radarn i ett Brentford som helt mot förmodan har släppt in färst mål i hela Championship.
Om vinterformen är tecken på vad som komma skall är Brentford det största hotet för toppduon. De har vunnit fyra av sina senaste sex matcher. Ollie Watkins på topp gjorde två mål på annandagen, två mål på nyårsdagen, och gick upp i delad skytteligaledning med Mitrovic i helgen. Låt oss hoppas de inte säljer honom i januari! 20-åriga valparna Bryan Mbuemo och Josh Dasilva har varit Brentfords mest spännande nya spelare med gott om mål och enorm potential. Min nya favorit är dock kanske snarare den danska defensiva mittfältaren Christian Nørgaard som ger Brentfords mittfält den defensiva säkerheten som de saknat varje gång de försökt göra Josh McEachran och andra lättpasserade koner till Pirlo.
Nottingham Forest
Jag ska inte fastna för mycket i den obefriande och tydliga expected goals-statistiken men om West Brom kan ses som egentligen bara ett bra mittenlag (åtta) är det noterbart att Nottingham Forest där ses som ett bottenlag (19:e) trots att de i den riktiga tabellen ligger på fjärde plats, med en match mindre spelad där de i och med vinst skulle ligga blott sex poäng bakom Leeds och West Brom.
Det kan hjälpa till att förklara varför det inte känns som att Forest är något topplag. Många som följer Championship har i många ögon gått lite väl långt i att klaga på ligans kvalitet denna säsongen och frågat sig om det finns några bra lag bortom Leeds och West Brom. Som om en stor del av tjusningen med vår älskade andradivision inte är att den är jämn, oförutsägbar, och alltid innehåller en grupp av playoff-lag som alla gör sitt bästa för att misslyckas.
Forests framgångsrecept är för mig ganska enkelt. Brice Samba i målet har varit ligans bästa målvakt, konverterade mittfälts-högerbacken Matty Cash har varit lysande, högeryttern Joe Jolley är precis lika roliga på plan som han låter, och längst fram på topp har måltjuven Lewis Grabban återigen en strålande säsong framför mål.
Övriga spelare har också varit bra men bortom den lilla bolltrollaren Tiago Silva och eviga lillebrorsan Sammy Ameobi är det gott om spelare som är Ben Watson, vår tids mest typiska 6/10-spelare. Det hela hålls ihop av den rutinerade Sabri Lamouchi på tränarbänken. Forest är rent teoretiskt bara fem poäng bakom Leeds då de har en match i handen men matchen är dessvärre mitt i nästa vecka mot ligans formstarkaste lag i Reading, som Forest spelade 1-1 mot i helgen.
Fulham
Likt West Brom ifjol anställde man en oerfaren manager och är inte riktigt så bra som man hoppats på. Chansen är stor att om Fulhams Scott Parker bytt managerjobb med West Broms Slaven Bilic så hade också lagen bytt plats i tabellen. Men jag räknar inte ut Parker ännu!
Jag ogillar verkligen uttrycket att någon är för bra för The Championship men om det stämmer på någon är det Mitrovic. Det vore intressant att se hur det skulle gå om Big Mitro likt Tammy Abraham fick chansen att gå från ett Championship-topplag till ett Premier League-topplag. Tänk till exempel att Spurs utan Harry Kane i några månader plockar in Mitrovic som hans ersättare. Eller om Milan värvat Mitrovic istället för han den där statyn som vi alla vet pensionerade sig från fotbollen efter EM 2016.
Fulham är en blek kopia av det laget som gick upp förra gången men tillräckligt bra för att ta en playoff-plats och vara en hemskt otrevlig motståndare.
Sheffield Wednesday
Den ofrånkomliga brasklappen gällande Sheffield Wednesday är att de mer än de andra topplagen spelar med ett såkallat Damoklessvärd hängandes över dem. Deras ägare Chansiri försökte nämligen kringgå Football Leagues finansiella fair play-regler genom att sälja Hillsborough till sig. Vilket mycket väl kan leda till poängavdrag och troligen knuffa ner Wednesday i mittenträsket. Men att det faktiskt inte har hänt ännu kan innebära att Football League inte vill riskera att sabotera Wednesdays uppflyttningschanser och istället väntar tills efter säsongen. Nu eller aldrig känns det onekligen som för Wednesday tack vare detta.
Det understryks också av att Sheffield Wednesday för några säsonger sedan två gånger misslyckades i playoffet och även om återväxten är god förlitar man sig på flera spelare som inte har åren på sin sida, särskilt bästa målskytten Steven Fletcher som återupplivats av anfalls-viskaren Garry Monk. Vill även tillskriva mycket av övriga lagdelars framgång Garry Monk.
Sheffield Wednesday är helt enkelt väldigt bra organiserade. 4-4-fucking-2 eller 4-5-1/4-3-3. Fletcher eller Atdhe Nuhiu, Kosovos Jan Koller, är target man på topp. Yttrarna är goa lirare som drömmålskungen Adam Reach, Kadeem Harris, eller en Murphy-tvilling. Innermittfältet har slitvargen Sam Hutchinson, lilla passningsgeniet Barry Bannan, och tvåvägspelaren Massimo Loungo. Det är en trupp bra nog för en playoff-plats men som de visat sig tidigare krävs det också att managern är bra nog. Steel City-derby i Premier League nästa säsong? De är trots allt trea bakom Leeds och Brentford i tidigare nämnda xG-tabell
Övriga
Enligt xG (Expected Goals)-tabellen är det sjukt nog så att Stoke (21:a plats), Wigan (23:e), och QPR (15:e) är de bästa lagen som hittills inte har nämnts så det får man hålla ett öga öppet för men för Stoke och Wigan är det ett försprång på 20 poäng de ska lyckas jobba in på lika många matcher, vilket inte känns möjligt.
QPR är dock lite närmare och det lovande för dem är att de gjort näst mest mål bakom Leeds men å andra sidan har bara Luton släppt in fler mål. Enligt xG borde de gjort några färre mål och släppt in nästan ett dussin färre mål. Vilket inte förvånar då QPR:s försvar verkligen har varit katastrofalt uselt när jag sett dem spela medan anfallet även i dåliga matcher ändå. Det är antagligen bara QPR som kan förlora mot ett bottenlag som Barnsley med 5-3 men sedan slå Swansea och Cardiff med sammanlagt 11-2 över två matcher. Deras resultatrad ser ut som något från hockeyns Junior-VM.
I motsatt riktning är Bristol City enligt xG sämst i hela Championship trots att de ligger en poäng från playoff-plats och både Swansea och Millwall som knöt sig in på den poängen/målskillnaden ovanför Bristol City ser på xG ut som mittenlag. Bristol City antar jag förvirrar xG genom att Lee Johnson trotsat naturlagarna genom att göra Andreas Weimann till en ganska regelbunden målskytt och dessutom finns där svenska Niclas Eliasson som leder assistligan trots att han först på sistone blivit ordinarie i startelvan.
Swansea är intressanta då de tappar sin Oli McBurnie-ersättare i Sam Surridge tillbaka till Bournemouth men samtidigt gör de en sen Lampard genom att låna in både Chelsea- och Liverpool-spelare i form av Marc Guehi och Rhian Brewster, välbekanta med Swanseatränaren Steve Cooper efter han ledde dem till VM-guld på U17-nivå.
Millwall har hittat en väldigt passande manager i Gary Rowett och han har i gigantiska Matt Smith hittat den perfekta Millwall-spelaren. Dessutom har man under vintern börjat spela 3-4-3 vilket tagit dem upp i tabellen. De släpper in få mål, Jed Wallace har varit väldigt bra som den bollskickliga kontrasten i laget, och nämnda Matt Smith gör både mål och assist med sin 2-meter kropp. Millwall är det enda laget i Championship jag inte fått se ännu denna säsongen så jag längtar!
Hedersamma omnämnanden för Hull som har Herefords Salah i Jarrod Bowen och Preston som gått från en tredje plats (37 poäng) innan jul till en tionde plats vilket, för att knyta ihop säcken, är nästan rätt plats men framför allt på helt rätt poäng (40) enligt Expected Goals.
God Fortsättning!
Av: Linhem
:::
Alltid fint med en Football League-genomgång av Linhem. Dessutom när det gäller ett så pass aktuellt och relevant ämne. Utöver genomgången av de möjliga jagande lagen så gillar jag tankegångarna som väcks av det här borde-tänkandet och hur det påverkar både lagen i sig och våra uppfattningar om lagen.
Ikväll borde vi hålla koll på omspelen i FA-cupen, den tredje omgången, där bland andra Newcastle ska försöka undvika att gå på en rejäl cupmina mot Rochdale, Tranmere ska försöka följa upp sin 0-3-comeback mot Watford med en vinst på Prenton Park, och Tottenham möter Middlesbrough i vad som nog är kvällens höjdpunkt.
Peter