Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Historiens tio bästa managers i Premier League

Fotbollskanalens redaktionsledning prövar lite nya grepp och kommer att varje vardag fronta någon av sidans olika bloggare och krönikörer. Tanken är helt enkelt att ha ett veckovis återkommande koncept, såsom till exempel listor av olika slag, personprofiler etc – något som är speciellt med det land och den liga som man skriver om.

Jag valde måndagar. Och i och med att det är dagen efter vad som troligtvis är en lång fotbollshelg så resonerade jag mig fram till att det rimligtvis bör vara något hyfsat lättsmält till innehållet. Måndagar framöver kommer därför att se listor utav olika slag publiceras. Och är det så att det finns önskemål på sådana listor så är det bara att skriva någon rad i kommentarsfältet.

Var ska man då börja? I jakten på ett svar på den frågan så började jag fundera på vad som egentligen är ett särtecken med just den engelska fotbollen, och som skiljer den från exempelvis italiensk, spansk eller tysk fotboll. Det mest meningsfulla svaret jag kom fram till var att Managern som karaktär historiskt sett har haft en mycket större betydelse inom engelsk fotboll än vad som är fallet i andra länder.

Genom decennierna har engelsk fotboll innehållit ett stort antal profilstarka managers. Dessa har varit titaner i sina klubbar, stundtals allsmäktiga, och på så vis har engelska klubbar varit väsensskilda från andra europeiska klubbar som i betydligt större utsträckning styrts av klubbledningen. Engelska klubbar har å andra sidan i många avseenden personifierats genom sin manager.

Det här är min personliga syn på vilka som är engelsk fotbollshistorias tio största av dessa managers.

:::

(10) Bill Nicholson – Tottenham

En ikonisk gestalt i Tottenhams långa historia och kanske är förklaringen till Tottenhams status som underpresterande bohemlag till stor del en produkt av att de hittills aldrig lyckats hitta en ersättare till Nicholson, som präglade klubben under sina år där mellan 1958 och 1974.

Med Bill Nicholson vid rodret var Tottenham allt annat än en förlorarklubb. Det tog bara två år för Nicholson att göra Tottenham till den första klubben under 1900-talet som vann The Double. Ytterligare två år senare såg Nicholson till att Tottenham blev den första engelska klubben som vann en stor europeisk cuptitel, genom att besegra Atletico Madrid i Cupvinnarcupens final 1963.

(9) Sir Bobby Robson – Ipswich, England och Newcastle m fl

En av ytterst få engelska managers som i modern tid har varit framgångsrika även utanför landets gränser. Moderna storheter som José Mourinho och Andre Villas-Boas nämner Bobby Robsons namn med värme efter dennes tid i bland annat Porto och Barcelona.

Det var emellertid med Ipswich han etablerade sig som ett av engelsk fotbolls ledande managernamn. Under åren 1969-1982. Efter en svag inledning i klubben så gjorde han Ipswich till ett topplag i den engelska ligan, och Ipswich slutade under 1970-talet och tidigt 1980-tal aldrig sämre än sexa. Under Robsons ledarskap vann Ipswich FA-cupen 1978 och spelade regelbundet europeiskt cupspel.

Något av Sir Bobby Robsons storhet går också att spåra i att han kan ses som den senaste förbundskaptenen i England vars rykte faktiskt har förstärkts av uppdraget. Han avgick 1990, efter den tårfyllda succén i VM i Italien.

(8) Herbert Chapman – Huddersfield, Arsenal m fl

En kontroversiell men samtidigt innovativ manager som lade grunden till två storhetstider i två olika klubbar mellan 1921 och 1934. Mellankrigstidens mest framstående manager.

Chapman var en nyskapare i många avseenden. Hans träningsmetoder var mer genomarbetade än vad som var normalt vid den tiden, hans kontroll över klubbens affärer något unikt för den tiden. Rent taktiskt gjorde han sig också känd för att ha ett större fokus på defensiven än vad som var normalt vid den här tiden, och hans idéer om ett snabbt kontringsspel för att utnyttja motståndarnas sårbarhet efter tappad boll låter genomtänkt än idag.

(7) Don Revie – Leeds

Leeds mest framgångsrika period kom med Revie som klubbens stora ledargestalt. 1961 befann sig Leeds i den engelska andradivisionen, men trots en trög start tog det Revie endast tre år att vinna Division 2 och ta sig upp i den högsta ligan. Redan första säsongen slutade Leeds tvåa, och detta skulle visa sig vara bara början.

Med en generation av lovande unga spelare i form av exempelvis Norman Hunter, Jimmy Greenhoff, Billy Bremner, Eddie Gray och Peter Lorimer, kombinerat med en veteran som Jack Charlton och smarta värvningar i form av Johnny Giles så byggde Revie vad som skulle bli ett av 1970-talets allra bästa och mest fruktade lag.

Det har i efterhand pratats om Leeds smutsiga spelstil, men vad som ofta glöms bort att kvaliteten på Leeds spel också den var väldigt hög. Det var ingen tillfällighet att Leeds presterade starkt även i europeiskt cupspel, där de hölls stångna endast med kontroversiella metoder.

(6) Arsene Wenger – Arsenal

Den ende manager på den här listan som fortfarande har en aktiv karriär, och med tanke på att han inledde sin managergärning i Arsenal så långt tillbaka som 1996 så säger detta något i sig.

Med Wengers metoder reste sig Arsenal först från en mittenposition i tabellen till den första klubb som på allvar utmanade Man Utds hegemoni under Premier League-eran. Från den utgångspunkten har Wenger byggt upp en otroligt stabil storklubb, som även i sina svagaste stunder har förmått prestera både bra fotboll och godkända resultat.

Några av Wengers gärningar hör till engelsk fotbolls allra främsta. Han är en av blott två managers i historien som vunnit The Double mer än en gång, och säsongen 2003-2004 gjorde han med Arsenal vad bara en klubb tidigare lyckats med, att gå igenom en hel ligasäsong obesegrad.

(5) Brian Clough – Derby och Nottingham

På en av Anfields banderoller står årtalen för klubbens samtliga Europacuptitlar uppräknade. 1977, 1978 … 1981, 1984 och 2005. Ska vi se detta som ett av de mer påtagliga bevisen på Brian Cloughs storhet, att det faktiskt var han som skapade den där tidsluckan mellan 1978 och 1981? Hur han skapade ett glapp på två år i Liverpools engelska och europeiska dominans.

Vad Clough åstadkom med Nottingham Forest måste betraktas som något som med all sannolikhet aldrig kommer att kunna upprepas. Det var inte bara att han vann Europacupen två år i rad, han gjorde det med Nottingham Forest, som i det europeiska sammanhanget är eller i alla fall var att betrakta som en kvartersklubb. En på alla sätt enastående prestation.

Det skadar naturligtvis inte heller att Brian Clough som person var en av de mest explosiva i den engelska fotbollshistorien. Smart, snabb i käften och allmänt briljant.

(4) Bill Shankly – Liverpool

I en klubb fylld av ikoner är möjligen Bill Shankly den störste av dem alla. Det var han som skapade grunden till det Liverpool vi ser än idag, och som under åtminstone två decennier dominerade engelsk och europeisk fotboll.

Liverpools framgångar under Shankly var stora. Särskilt i beaktande att klubben när Shankly tog över i början av 1960-talet var rejält körd i botten och befann sig i den andra divisionen. Marschen uppåt i seriesystemet tog dock fart och Liverpool vann såväl ligatitlar som cuptitlar med Shankly vid rodret.

De stora europeiska framgångarna uteblev dock, även om den erfarenhet Liverpool fick under Shankly säkert var dem till stor nytta senare. Shanklys stora bidrag till Liverpool var dock att han skapade ett helt unikt förhållande mellan klubben, dess ledare och spelare, och dess lokala samhälle.

(3) Sir Matt Busby – Man Utd

Matt Busbys bidrag till både Man Utd och engelsk fotboll är omöjligt att överskatta. Han reste en hel klubb upp ur andra världskrigets spillror och han tvingade den engelska fotbollen in i den europeiska gemenskapen.

Hans stoltaste skapelse skulle sluta i tragedi. Han skapade ett av engelsk fotbolls allra bästa lag utifrån en ryggrad av unga spelare, något som var helt otänkbart vid den tiden. Laget som kittlade folkets fantasi vann ligan i överlägsen stil två säsonger i rad och stod på tröskeln också till europeisk dominans när en flygolycka skulle förändra engelsk fotbollshistoria.

Tio år senare skulle minnet av de omkomna hedras. Man Utd under Busbys ledning blev då den första engelska klubben att vinna Europacupen, vilket markerade slutpunkten både på Busbys karriär och Man Utds första storhetstid.

(2) Bob Paisley – Liverpool

En av de rent titelmässigt mest meriterade managers inom engelsk fotbollshistoria. Bob Paisley brukar ofta hamna i skuggan av sin föregångare när Liverpools stora managers nämns, men där Bill Shankly var den stora auktoriteten, nödvändig under sin tid, så låg Paisley som taktikern bakom lagets framgångar på planen.

Bob Paisleys framgångar med Liverpool får dock Bill Shanklys meriter i termer av titlar att förblekna. Under åren 1974-1983 så ledde Paisley Liverpool till sex ligatitlar, tre Europacuptitlar, tre Ligacupsegrar och en vinst i UEFA-cupen. Han byggde vidare på den grund som Shankly lagt, men det kan inte heller förnekas att han förfinade den grunden.

(1) Sir Alex Ferguson – Man Utd

Inte bara engelsk fotbollshistorias längst sittande manager, utan också den utan tvivel mest framgångsrike. Han har alltså bara i antal ligatitlar vunnit lika många som Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan och Kenny Dalglish har gjort. Tillsammans. En jämförelse som helt säkert skulle tilltala honom.

Att vara manager för en och samma klubb i 27 år är en enastående bedrift, allra helst när det handlar om en klubb på den allra högsta nivån inom engelsk och europeisk fotboll. Men det medför också stora svårigheter. Att lyckas förnya inte bara sig själv utan också sitt lag. Men det var också just denna förmåga till ständig förnyelse som var Alex Fergusons stora styrka och fördel.

Åtminstone fem generationsskiften ansvarade Alex Ferguson för under sitt dryga kvartssekel som boss i Man Utd. Att åstadkomma detta samtidigt som laget vann titlar i en närmast industriell skala är en bedrift som är tämligen osannolik att vi kommer att bevittna igen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Jämnare än någonsin i Premier League

:::

Super Six

Premier League har gått lite i vågor. Inledningsvis såg Premier League ut att vara en tvekamp mellan först och främst två klubbar, Man Utd och Arsenal. Sedan kom Chelsea och därmed följde något som kallades för Big Four.

Med Man Citys framväxt så har Premier League under de senaste två-tre åren företrädesvis handlat om de båda Manchesterklubbarna. Men resultaten hittills under den här säsongen, tillsammans med övriga klubbars allmänna upprustning tyder på en ny fas.

De båda Manchesterklubbarna vacklar. Chelsea visar sig inte ha blivit extremt mycket starkare över natten enbart på grund av José Mourinho. Samtidigt har Arsenal, Tottenham och Liverpool samtliga blivit märkbart starkare, både genom värvningar och genom intern utveckling.

Är det ett Super Six vi ser börjar växa fram i Premier League?

Starkare nykomlingar än väntat

Om det har blivit bredare i toppen så verkar inte heller bottenstriden i Premier League bli fullt så ensidig som man befarade inför säsongen. Crystal Palace ger i och för sig intryck av att vara dead men walking, men både Hull och Cardiff presterar i mina ögon bättre än förväntat.

Inte minst Hull överraskar, och bakom deras goda resultat under säsongens inledning står dels Robbie Brady, den irländske landslagsspelaren som övertygar på vänsterkanten, samt en möjligtvis något fantasilös men ändå disciplinerad taktisk organisation av Steve Bruce.

Något som måste vara särskilt tufft för Sunderland att se i dessa dagar.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Aston Villa och West Brom.

Omgångens förlorare: Crystal Palace, Man Utd och Stoke.

Omgångens manager: Steve Clarke. Normalt sett när Man Utd kvitterar på Old Trafford med cirka en halvtimme kvar av matchen så brukar det vara Man Utd som trycker på gaspedalen. Nu var det West Brom som gjorde det i en inte bara helt rättvis utan därtill övertygande seger.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd riskerar missa Champions League nästa säsong

Det är egentligen inte resultatet eller resultaten i sig som direkt föranleder känslan. Man Utd har onekligen råkat ut för nesliga resultat förut och ändå kommit tillbaka och mot slutet av säsongen ha befunnit sig högst upp i tabellen eller allra minst däromkring.

Min inställning har alltid varit att det är mer värdefullt att försöka förstå och analysera prestationen i sig, snarare än det slutgiltiga resultatet, för att få en bra bild över ett lags allmänna styrka. Ett enskilt resultat kan bero på en mängd olika tillfälliga omständigheter, som egentligen i sig självt ger rätt lite matnyttig information.

Men det är om jag mer konsekvent tillämpar den inställningen också i det här fallet som känslan faktiskt uppstår. För det sätt på vilket Man Utd presterar för tillfället är betydligt mer oroande än resultaten under säsongsinledningen. Och då skojar vi ändå inte bort klubbens sämsta ligastart på 25 år.

:::

Mot Man City svarade laget som helhet för en defensiv kollaps. En intressant frågeställning inför matchen mot West Brom var således om det var en tillfällighet eller en indikation på ett mer systematiskt problem. Problemet visade sig vara av en återkommande natur.

Det är att göra det enkelt för sig att tro att det hela är frågan om att en spelare i sig skulle vara antingen orsaken till eller lösningen på lagets problem. Det som framstår som allra mest tydligt i Man Utds så här långt haltande spel har varit en taktisk osäkerhet, där varje spelare var för sig verkar vara osäkra på vad som förväntas av dem.

Förut fanns ingen sådan osäkerhet. Varje spelare kunde då agera mer bestämt, väl medvetna om vad varenda annan medspelare på planen tog sig för i varje bestämt ögonblick. Det gav laget en intensitet och ett tempo som få motståndare kunde kontrollera sett över en hel match.

Nu går varje enskilt moment någon sekund eller kanske bara några tiondelar långsammare. Varje enskild spelare är inte längre lika säkra på vad medspelarna tar sig för och denna tempoförlust är allt vad ett någorlunda disciplinerat
motståndarförsvar behöver för att neutralisera mycket av hotet i Man Utds anfallsspel.

Kommunikationen mellan enskilda lagdelar brister, och Man Utd transporterar inte boll med samma lätthet som förut från försvar till mittfält, och från mittfält till anfall. En stor anledning till detta är att spelarnas rörelsemönster på planen inte längre sker med samma automatik och självklarhet.

En stor del av dilemmat ligger i David Moyes fokus på ett centrerat spel, samtidigt som Man Utd under Alex Ferguson traditionellt var mer fokuserade på ett snabbt kantspel. Man kan välja att betrakta detta antingen som en högre grad av försiktighet, eller som ett försök att på sikt modernisera Man Utds spelidé.

:::

Många väljer att beskriva Man Utds svårigheter som en fråga om inställning, som om spelarna liksom inte skulle vilja lika mycket som förr. Spelarnas brist på rörelse och osäkra passningsspel tas framför allt som en intäkt för denna slutsats.

Det är på något sätt lite typiskt brittiskt när det gäller fotboll, att liksom arbeta utifrån antagandet att problemet bara är en fråga om att vilja mycket, snarare än att försöka se det taktiska i det. Vilja över förmåga, är ett något seglivat ideal inom engelsk fotboll.

Själv ser jag alltså problemet först och främst som taktiskt, och kanske i någon mening gruppsykologiskt. FIRO-modellen beskriver olika faser i en grupps liv, vilken kan användas för att förstå också ett fotbollslag. Från att gruppen formas så går den därefter igenom en fas av konflikt, rollsökning och normering innan gruppens roller och värderingar görs tydliga och dess prestation uppnår maximal höjd.

Man Utd har under många år beskrivits som en lagmaskin. Vad det kanske i själva verket har handlat om har varit ett lag där rollerna, relationerna och värderingarna har varit extremt tydliga och allt fokus därför kunnat ligga på maximalt prestation. Kanske är detta inte så märkligt med en och samma manager under drygt 25 år.

Med en ny manager, och en ny tränarstab, så bevittnar vi alltså en rörelse bakåt i FIRO-modellens olika faser. Nya relationer och värderingar har resulterat i en ny fas av rollsökande och Man Utd kan därmed inte längre vara lika ensidigt fokuserade enbart på att prestera längre.

:::

Om vi tittar bakåt i tiden så hade detta kanske inte varit särskilt oroande för Man Utd. De hade förmodligen utan några större problem kunnat räkna hem att placera sig bland de fyra bästa lagen i tabellen ändå.

Men Premier League har förändrats, och förhållandet där i alla fall sex hyfsat jämnstarka klubbar ska konkurrera om fyra Champions League-platser kan ställa till ordentliga problem för Man Utd. För av dessa sex klubbar så är det för tillfället Man Utd som uppvisar de allra tydligaste tecknen på svaghet och problem.

Min gissning är alltså att David Moyes måste arbeta väldigt aktivt med lagets taktik och rollfördelning och göra det snabbt. Annars är risken överhängande att Man Utd inte spelar i Champions League nästa säsong, icke beaktat möjligheten till en synnerligen överraskande Champions League-titel denna säsong.

Den gruppsykologiska slutsatsen måste hur som helst vara att inte skapa ytterligare rollförvirring och otydlighet genom att ge sig in i den så kallade förändringsfällan, där ny förändring genomförs för att åtgärda problem med den tidigare förändringen, och så vidare i all oändlighet. Med andra ord, uthärda den första tiden med David Moyes.

Även om vägen ser ut att kunna bli rejält bubblig.

:::

Arsenal fortsätter imponera och ser ut att kunna bli den här omgångens stora vinnare, när alla andra topplag utom möjligen Liverpool tappar två eller tre poäng vardera.

:::

Derby förlorade Brian Clough Trophy mot Nottingham Forest vilket ledde till att Derby sparkade Nigel Clough. Förmodligen ett inte helt okomplicerat beslut, givet Derbys klubbhistoria och nära koppling till far och son Clough.

Det vore kanske att förvänta sig lite för mycket historiesymmetri i att gissa att Nigel Clough härefter kommer kosta på sig en misslyckad kort tid i Leeds innan han tar över och gör succé med Nottingham Forest.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenham är en allt farligare konkurrent för Chelsea

Det är en match mellan två klubbar med på ytan något olika ambitioner, men mellan två lag som under ytan under senare år har konkurrerat med varandra utifrån liknande förutsättningar. Den här säsongen är sig inte olik i det avseendet, Chelsea säger sig vara på jakt efter ligatiteln samtidigt som Tottenham fortsatt eftersträvar Champions League-spel.

I realiteten har de senaste säsongerna inneburit jakt på Champions League-spel för båda klubbarna. Med mycket varierade utfall. Chelsea har pratat om ligatitlar innan säsongen har börjat men en bit in på säsongen har dessa drömmar gått upp i rök. Tottenham å sin sida pratar om Champions League-spel som målsättning, men kan teoretiskt visa sig hålla längre än väntat också i titelstriden.

En tämligen avgörande sak skiljer dock Chelsea och Tottenham åt. Chelsea har alltid kvalificerat sig till Champions League, även när de slutat sexa i Premier League. Tottenham å andra sidan har misslyckats med att kvalificera sig till Champions League tre säsonger i rad, trots att de åtminstone en gång har lyckats sluta fyra i Premier League.

En av den moderna fotbollens mer märkliga omständigheter.

:::

Media gör inför matchen sitt allra bästa att måla upp en personlig konflikt mellan de båda klubbarnas managers, José Mourinho och André Villas-Boas. Ett projekt som möjligen känns lite långsökt då det enda som egentligen verkar ligga till grund är att de båda jobbade tillsammans tidigare men vad tiden led beslutade sig för att gå skilda vägar.

Källan till den påstådda konflikten skulle enligt vissa media vara ett upplevt konkurrensförhållande mellan Mourinho och Villas-Boas, att Mourinho kände att Villas-Boas blev för stor för sina strumpor helt enkelt. Vi kommer aldrig kunna reda ut om detta stämmer, men att där finns ett konkurrensförhållande mellan de båda klubbarna är hyfsat uppenbart.

Varför köpte Chelsea till exempel Willian?

Det kan knappast ha varit för att de behövde förstärka ett av Premier Leagues och Europas redan allra bästa offensiva mittfält. Det går att argumentera hem det som en långsiktig satsning men det känns inte sannolikt att detta var Chelseas faktiska bevekelsegrunder. José Mourinhos schadenfreude när värvningen blev kvar vittnar om annat.

Var kanske inte skälet snarare att Chelsea visste att Tottenham stod på tröskeln att värva Willian, och att de med värvningen såg till att en potentiellt riskabel konkurrent inte förstärktes ytterligare?! Frågan kan ställas på ett annat och mer tillspetsat sätt, hade Chelsea värvat Willian om inte Tottenham varit på väg att värva honom först? Mitt svar är troligtvis inte.

Vore man Tottenham så kan man ju se på det på olika vis. Å ena sidan är det ju rätt irriterande att en konkurrentklubb kan välja att köpa en spelare bara av det skälet. Å andra sidan så är ju det mer än något annat en indikation på framsteg, att Tottenham faktiskt utvecklats till en seriös och respekterad utmanare också för klubbarna högst upp i den engelska fotbollshierarkin.

:::

Är Tottenham bättre utan Gareth Bale?

Fånig fråga. Naturligtvis inte. Men med de pengar som försäljningen av Gareth Bale inbringade, har Tottenham lyckats skapa ett starkare lag och en mer konkurrenskraftig spelartrupp än vad de hade till sitt förfogande under förra säsongen?

Ja, det är ett mer rimligt och meningsfullt påstående. José Mourinho menade att Tottenham var transferfönstrets absolut största vinnare, och det finns starka skäl som talar för att just så är fallet. Nu är frågan om Tottenham besitter kunnandet och erfarenheten att översätta detta till positioner i ligatabellen.

:::

Om det finns en personlig aspekt i dagens match så skulle jag snarare mena att den återfinns i relationen mellan Andre Villas-Boas och Chelsea, inte Villas-Boas och José Mourinho.

Villas-Boas tålde illa att Roman Abramovich gav honom sparken efter blott åtta månader på jobbet och menar fortfarande att Chelseas ägare agerat ohederligt gentemot honom. Tottenham är Villas-Boas chans till revansch i England och man kan tänka sig att han inget hellre skulle vilja än att peta ned sin tidigare arbetsgivare från täppan.

En seger idag hemma på White Hart Lane vore i så fall ett konstruktivt steg i den riktningen för Tottenham och Andre Villas-Boas. Men då måste han börja visa upp lite mer matnyttiga resultat också mot de övriga lagen i toppen av tabellen, där har Tottenham under Villas-Boas hittills varit lite veka. White Hart Lane måste bli en borg om Tottenham ska etablera sig i toppen.

José Mourinho kommer göra sitt bästa för att stoppa detta. Hans strategi i sådana här topplagsmöten på bortaplan framstår som övertydlig efter den tidigare matchen på Old Trafford. Förlora inte. Släpp inte tre poäng till konkurrenterna. Ambitionerna att vinna matchen är underordnade, och taktiken ser ut därefter.

Tottenham å sin sida har hittills under säsongen haft problem att dyrka upp den typen av försvarsspel. Chelsea å sin sida kommer att lurpassa på möjligheter till kontringar. Ungefär där gissar jag att vi har matchbilden i ett nötskal.

:::

Dagens matcher: Tottenham vs Chelsea (13:45), Aston Villa vs Man City, Fulham vs Cardiff, Hull vs West Ham, Man Utd vs West Brom, Southampton vs Crystal Palace, samt Swansea vs Arsenal (18:30).

Intressanta matcher på flera håll den här dagen. Londonderbyt naturligtvis, men därefter Aston Villa vs Man City, som onekligen kommer bli ett visst test för Man Citys goda formkurva. Hull mot West Ham kan ju bli en köttig historia samtidigt som Crystal Palace måste börja plocka poäng. Arsenal avslutar dessutom dagen med en allt annat än lätt bortamatch mot Swansea.

:::

Ny redaktionsledning på Fotbollskanalen betyder nyheter på Englandsbloggen. Håll ögonen öppna på måndag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad har William Shakespeare att säga om det engelska lånesystemet?

“Neither a borrower nor a lender be; For loan oft loses both itself and friend, And borrowing dulls the edge of husbandry.” Ett känt ordstäv från William Shakespeares Hamlet där Lord Polonius bidrar med klokheter till sin son Laertes som lämnar hus och hem för att bege sig till Frankrike, och som för första gången ska driva sitt eget hushåll.

Frågan är dock vad lånesystemet inom engelsk fotboll har att lära av detta ordstäv. Det är ju ett system vars fördelar ofta lyfts fram. Dels för de engelska klubbarna som genom att låna ut spelare kan förädla sina viktigaste tillgångar, det vill säga sina spelare, på bästa sätt. Dels för de unga spelarna själva, som ges bästa möjliga chans till personlig utveckling på fotbollsplanen.

Lånesystemet används också som ett mer legitimt alternativ till andra mer radikala förslag som skulle kunna ge unga spelare ännu bättre utveckling. Som till exempel idén med B-lag som även de skulle kunna delta i det engelska seriesystemet, en idé som för tillfället diskuteras i England. Men traditioner inom engelsk fotboll håller denna idé på mattan.

Men är verkligen lånesystemet så fördelaktigt som dess förespråkare hävdar? Det är en fråga som är väl värd att fundera på. Kanske är det så att Shakespeare och dennes tankar om att låna och att låna ut faktiskt har något att säga även engelsk fotboll sisådär ett halvt årtusende senare.

:::

Problemet med lånesystemet för spelarna, om vi börjar i den änden, är att de i alla fall tillfälligtvis tvingas lämna sin egen klubb för att spela fotboll. Och det spelar ingen större roll hur god kommunikationen mellan klubbarna än är, en klubb kommer aldrig kunna ha lika bra koll på spelaren som om han befann sig på den egna träningsplanen varenda dag.

Många spelare tenderar nog också att se en utlåning som ett tecken på att de inte längre är helt önskade. David Beckham funderade till exempel på att lämna Man Utd när de meddelade honom att han skulle lånas ut till Preston. Det var först efter ett personligt samtal med Alex Ferguson som han lugnade ned sig, och gjorde det mesta av lånetiden.

Det finns också en poäng i att utvecklas i den egna klubben. Man tillgodogör sig en spelidé på ett annat sätt och blir mer hemmavan. Risken med att lånas ut är att spelaren blir splittrad och når framgång inom ett spelsystem för att därmed bli vilsen i sin tänkta hemmiljö. Sett från andra sidan finns det så klart en poäng i att spelaren därigenom också kan bli mer mångsidig i sitt lärande.

Situationen som sådan är heller inte helt fördelaktig för spelaren. Det ligger i sakens natur att managern i den klubb som lånar spelaren betraktar honom som ett kortsiktigt alternativ och som allt annat lika kommer vara mer benägen att ge chanser till spelare som klubben faktiskt äger. För en ung spelare kan detta lätt leda till ett läge där han alls inte ges lika mycket speltid som kanske var tanken med lånet.

:::

Problemet för den klubb som lånar spelaren är bland annat just detta. Det är en kortsiktig lösning. Det är också en typ av tillfällig lösning som väldigt sällan ger något särskilt genomtänkt intryck. En klubb kan ofta låna en spelare men verkar därefter sällan ha någon särskilt välformulerad tanke om hur de faktiskt ska använda sig av spelaren.

Det läggs helt enkelt mindre tid på att tänka igenom en lånevärvning än vad som är fallet med riktiga värvningar, alltså köp av spelare. Detta trots att ett lån har konsekvenser både för spelartruppen, trivseln i omklädningsrummet och på planen, och inte sällan utgör en begränsning av en klubbs lönebudget. Därmed misslyckas de oftare och skälet bakom slarvet är enkelt, det ses inte som en investering på samma sätt.

Det stora problemet med lånesystemets kortsiktighet är dock att det ger en klubb ett alibi för att inte ta tag i de faktiska brister som ett lag eller en spelartrupp faktiskt har. Istället för att analysera och allokera resurser till en mer permanent åtgärd så väljer man att bandagera ett öppet sår. Klubben skjuter sina problem på framtiden.

Och just detta är den främsta anledningen till att jag är så särskilt skeptisk när till och med etablerade klubbar i Premier League väljer att låna spelare. För mig är det mer av en nödlösning, alternativt något man gör när ekonomin alls inte tillåter något annat.

:::

Problemet för klubben som lånar ut spelaren är inte minst att garantera att den egna spelaren får bästa möjliga utveckling. Som redan diskuterats så är detta svårt att uppnå, hur goda intentionerna med lånet än är för samtliga parter. För ofta leder lån snarare till spelarförstörelse än till spelarutveckling.

Ett mer övergripande problem för engelsk fotboll är dock att lånesystemet ger större klubbar ett mer tydligt incitament att horda spelare, kort och gott att köpa in ett lageröverskott. Kort och gott tvingas inte klubbarna hushålla på samma sätt, de kan fritt köpa in spelare i mängder i förvissningen att de därefter kan låna ut dem utan några större problem alls.

Just att de större engelska klubbarna lagrar spelare utarmar naturligtvis klubbarna längre ned i seriesystemet. Lånesystemet uppmuntrar för övrigt även spelarna att lämna dessa klubbar för större klubbar tidigare än vad som kanske är önskvärt för deras utveckling. De tvingas inte i samma utsträckning kalkylera med vilken speltid de rimligtvis kan förvänta sig i till exempel Man Utd, Man City eller Chelsea.

Det engelska lånesystemet är med andra ord i mina ögon ett system som uppmuntrar till slöseri och svaga prioriteringar.

:::

Om vi alltså återvänder till William Shakespeare så upptäcker vi att hans beskrivning av lån och utlån även i denna tid och även inom engelsk fotboll träffar tämligen mitt i prick.

Lån tenderar alldeles för ofta bli mindre lyckade än tänkt, och leder ofta till att spelaren och den utlånande klubben i slutänden går skilda vägar. Steget från utlåning till att bli etablerad är sällsynt. “Loan oft loses both itself and friend” som Shakespeare formulerar det.

Det är också ett system som uppmuntrar slöseri och ineffektivitet. Klubbar som lånar ut spelare ges incitament att köpa spelare de faktiskt inte behöver. De klubbar som istället lånar spelare slarvar ofta och ges en ursäkt att inte ta tag i faktiska problem. “Borrowing dulls the edge of husbandry” är Shakespeares sätt att sammanfatta det.

Visst kan det vara kul att följa en spelare som är utlånad från den egna klubben till en annan klubb, och kanske skapar det någon form av artificiellt intresse för matcher längre ned i divisionerna, men frågan är om detta verkligen är tillräckligt för att motivera ett lånesystem som det finns många goda skäl att vara rätt skeptisk till.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Londons mest spännande lag?

Leyton Orient har inlett säsongen med en hittills åtta matcher lång vinstsvit. Vilket inte på medellånga vägar är historiskt då det engelska rekordet är 14 matcher. Ett rekord som Manchester United (1904-05), Bristol City (1905-06), Preston (1950-51) och Arsenal (2002) delar. Notera att det gäller vinster inte förlustfria matcher, eftersom vi alla hört Preston-supportrar skryta om sina invincibles tillräckligt.

Rekordet för förlustfria matcher ute i världen verkar vara Benficas 29 raka vinster på tidigt 70-tal, den främsta vinstsviten under 2013 är (så vitt jag vet) Miami Heats 27 raka vinster i NBA och troligen den främsta vinstsviten som fortfarande pågår är Floyd Mayweathers 45 i boxning.

Men vad som är speciellt med O’s svit är att den är ganska oväntad. Orient slutade visserligen sjua ifjol så man kan verkligen hävda momentum men man var väldigt svaga i början på säsongen ifjol och i L1 finns klart större och på pappret bättre lag som Wolves, Peterborough och Bristol City för att bara nämna de som är nerflyttade nykomlingar.

Och vad som kanske är det bästa med Leyton Orients vinstsvit förutom överraskningsmomentet är nog att man fortfarande har Russell Slade (Som ser ut som pojklagstränar-versionen av Fester Addams) som manager och hur denna framgången och kanske en uppflyttning i framtiden är belöning för klubbens sällsynta tålamod.

::::

Hade Orient varit en annan klubb (alla förutom Derby och Crewe?) hade Russell Slade fått sparken och hade han inte fått det tidigt sin tredje säsong hade han fått det senare under den tredje säsongen eller efter den tredje säsongen eller någon gång förra säsongen. Kollar man på Leyton Orients säsongsresultat ser det nämligen ut som att man gått igenom ett par olika managers de senaste säsongerna. 09/10 slutade man på 17:e plats, 10/11 slutade man på 7:e plats, 11/12 slutade man på 20:e plats och ifjol slutade man på 7:e plats igen.

Under den första säsongen anställde man Slade sent på våren och han hjälpte dem att nå en 17:e plats bortom nedflyttningstrecket och under hans första fulla säsong var man väldigt nära en playoffplats. Men när man sedan tappade Scott McGleish inledde man 11/12 med fem raka förluster och sedan ytterligare fem matcher utan vinst. Och säsongsinledningen ifjol var inte mycket bättre då man inledde med tre raka förluster och sedan förlorade hela sex matcher bara i oktober innan man långsamt tog sig högre upp i tabellen efter att man värvat Romain Vincelot, Kevin Lisbie gjorde mål när han ville och högerbacken Elliot Omozusi återvände till laget efter över ett år i fängelse. Omozusi var nämligen med i ett gäng som mördade någon och även fast han inte dömdes då dömdes han sedan för att ha hotat ett nyckelvittne i nämnda mordutredning.

Inte särskilt mycket är nytt till denna säsongen. Egna talagen Jamie Jones står i mål utan att märkas, Omozusi är högerback, Vincelot är fantastisk på innermittfältet likt i Dag & Red, lovande talangen Moses Odubajo har slagit igenom på sin kant, Dean Cox är lika otroligt poänggivande som alltid men på topp har Lisbie tillsammans med Dave Mooney plötsligt blivit Andy Cole och Dwight Yorke. Lisbie har visserligen gjort ett hattrick mot Liverpool men han har haft en typisk Journeyman Striker karriär runt i klubbar som Colchester och är nu som 34-åring i sitt livs form. Mooney skulle bli precis som Kevin Doyle eller Shane Long men har också istället harvat runt i klubbar som Colchester. Inte för att vara elak mot Colchester men de är den generiska osexiga lower league-klubben. Och tillsammans har Lisbie och Mooney hittills gjort 14 ligamål tillsammans på åtta matcher och efter säsongen kommer man tillsammans göra buddy-cop filmen “48 hours of Running Scared”.

Det är högst otroligt att Leyton Orient kommer förlänga sin vinstsvit mycket längre (troligen inte förbi denna helgen) men man har mycket goda chanser att placera sig i toppen av tabellen.

::::

Leyton Olympic

Men trots detta är det en annan fråga som gör att Leyton Orient och deras mångsysslande ägare Barry Hearn ofta hörs i media.

Och det är frågan om vilka som ska få spela på Londons OS-arena. West Ham har vunnit den striden mot Tottenham och planen är att de ska flytta in men Leyton Orient fortsätter att överklaga i hopp om att få dela arenan med West Ham. Det vore inte orimligt att göra det enbart på grunderna att arenan inte byggdes för eller av West Ham men Orient är också som rapporterat det laget som ligger närmast arenan.

Leyton Orient har visserligen förlorat överklagan väldigt nyligen men som Hearn själv påpekade är det inte orimligt att Orient och West Ham spelar i samma division redan nästa säsong med tanke på att Orient leder League och West Ham skulle kunna åka ur Premier League vilket åtminstone skulle ge Orient viss legitimitet.

Men problemet är förstås att Leyton Orient inte är stora nog. I publiksnitt bubblar man emellan 4-5,000 och man spelar som sagt bara i L1. Ett av Barry Hearns argument är att om West Ham flyttar in kommer man förlora ytterligare publik till den (överdrivna) gränsen att man kommer tvingas lägga ner eller åtminstone inte kunna förbli ett professionellt ligalag. Vilket gör denna otroliga säsongsinledning ännu viktigare då en uppflyttning till The Championship främst skulle stärka dem finansiellt och göra dem mer attraktiva för den publik man annars potentiellt skulle tappa till West Ham eller andra London-lag. Man skulle dessutom attrahera nya potentiella ägare vilket nästan alla i The Championship har numera och redan före säsongen ryktades det om att Napolis ägare något oväntat ville köpa Leyton Orient(i samband med att Hearn ville göra ett namnbyte till London Orient) och kanske kopiera Udineses franchise-modell.

Och jag kan tycka att Hearn har en poäng. De och West Ham skulle mycket väl kunna dela på arenan. Visst är den troligen för stor för Leyton Orient men det skulle snabbt kunna förändras.

Brighton har sedan sin arenaflytt höjt sitt publiksnitt ifrån drygt 7,000 till 26,000 på tre säsonger efter en uppflyttning och flytt till sin nya arena. Ett nära exempel är också Fulham som numera är ett högst etablerat Premier League lag men 97/98 låg man i L1 och hade ett publiksnitt på 9,000 innan de med Al-Fayed som ägare sköt igenom divisionerna. Bara uppflyttningen till The Championship lyfte publiksnittet till 14,000 och sedan till 19,000 när man nådde Premier League och numera ligger det på drygt 25,000.

::::

Leyton Orient är helt enkelt ett väldigt spännande lag för stunden. Kanske Londons mest spännande klubb, i stark konkurrens med Brentford, då man verkligen skulle kunna sluta som ett bortglömt ligalag i Conference om ett par säsonger eller som en ambitiös Championship-klubb med en rik ägare eller bara förbli klubben som har enormt tålamod för sin manager.

———————————————————

ÖVRIGT

Cambridge United leder The Conference obesegrade efter elva omgångar.

The Championship

QPR leder ligan med 20 poäng efter åtta omgångar, fem av deras sex segrar har slutat 1-0. Så min teori om att Neil Warnock är Harry Redknapps stand-in som QPR-manager tills det blir spännande kanske inte är så dum.

Blackpool har äntligen förlorat och tappat poäng. Nu när Tom Ince är fullt tillbaka ifrån skada. Ewing Theory-Alert. Och Burnley ligger oväntat nog tvåa i tabellen efter ha sålt Charlie Austin då hans ersättare Danny Ings gjort nio mål i totalt hittills.

Ikechi Anya är en Nigeriansk Rumänsk Skotte som spelat för Halesowen Town och Celta Vigo, han har en fluffig och krullig frisyr, han är wingback och i helgen gjorde han ett otroligt solo-mål för Watford. Min absoluta drömspelare helt enkelt.

Bolton ligger sist i tabellen med bara tre poäng hittills. Vilket är nästan precis hur man inledde förra säsongen innan man avslutade förra säsongen som ligans bästa lag.

Tydligen stängde transferfönstret för nästan en månad sedan men Leicester värvade nyss Gary Taylor-Fletcher, Watford lånade in Josh McEachran och Reading värvade Chris Baird.

League 1

Carlisle sparkade Greg Abbott efter nästan sex säsonger. Inte oväntat och kanske var det bäst på det sättet men jag har en del sympati för Abbott då Lee Miller haft en hel del skadeproblem de senaste säsongerna efter att han var ligans främsta anfallare och han har spelat en hel bunt av lovande tonåringar denna säsongen.

Någon shejk har köpt en stor del av Sheffield United. Och tredje sist i League 1 ligger Sheffield United, bakom Coventry City som inledde med tio minuspoäng. Dr Marwan Koukash vill köpa Oldham, han äger också Salford Red Devils vilket antingen är ett Rugby-lag eller vad Manchester United heter på PES.

Callum Wilson, Nakhi Wells och Assombalonga fortsätter att göra mål. Peterborough, Wolves och Preston (Simon Grayson!) ligger närmast bakom Leyton Orient i tabellen. Även Rotherham och Bradford ligger på playoffplats.

League 2

Chesterfield leder ligan med 22 poäng. Bakom jagar Fleetwood med Graham Alexander och Wimbledon som hittat ett riktigt fynd i den gänglige anfallaren Michael Smith och allt snack om hur Neil Ardley skulle göra dem professionella ger resultat.

Accrington med James Beattie ligger sist i tabellen med en poäng.

Southend vann sina tre första ligamatcher sedan förlorade man fyra i rad innan man tog en sen poäng i helgen. Phil Brown betonar hur frustrerad han – “It’s so, so frustrating”, “We’ve thrown away two very, very valuable points and if these players don’t start learning very, very quickly, we’re going to have to change them. It’s as simple as that.”.

Peter Hyllman

Många frågetecken inför Man Utd vs Liverpool

Frågorna hopar sig inför kvällens tungviktsmöte i Ligacupen på Old Trafford, mellan Man Utd och Liverpool.

Hur hanterar Man Utd helgens tunga förlust borta mot Man City, som så brutalt avslöjade hur mycket laget faktiskt har kvar att arbeta med för att få spelet att fungera?

Med vilket självförtroende angriper Liverpool den här tuffa bortamatchen, efter att ha fått se en stark säsongsinledning och tidig serieledning följas upp av en poäng på två matcher och en tung förlust hemma mot Southampton?

Det är alltså två lag vars självförtroenden är naggade i kanten som gör avspark ikväll. Man Utd borde rimligtvis vara värre tilltygade, men de har å andra sidan fördelen av hemmaplan.

Där finns fler frågor. Kanske inte minst hur både Man Utd och Liverpool egentligen ser på och värderar Ligacupen den här säsongen. Båda klubbarna har flera unga spelare som behöver både erfarenhet och matchning.

Den stora frågan för kvällen gällande detta är om David Moyes förmår att rotera sitt lag och ge plats för de yngre spelarna. På hemmaplan, mot Liverpool, några få dagar efter en svidande förlust mot Man City.

:::

Kvällens stora samtalsämne måste annars vara Luis Suarez återkomst efter sin långa avstängning.

För naturligtvis stod det skrivet i stjärnorna att den återkomsten nödvändigtvis skulle ske på Old Trafford av alla ställen, mot Man Utd. Klubben som i alla fall enligt honom själv har orsakat mer eller mindre alla hans problem i England.

Efter sommarens karusell där Suarez utan framgång späkte ut sig själv på transfermarknaden på det mest skamlösa sätt, och förnedrade Liverpool på samma gång, så undrar man så klart över hans allmänna inställning.

Är det en slö och ointresserad Luis Suarez vi kommer att få se, eller är det en Luis Suarez som är hungrigare än någonsin? Om uttrycket ursäktas.

Från Liverpoollägret har det meddelats att Luis Suarez har sett oförskämt hungrig ut på träning. Något som så klart kan betyda att han bara sett både oförskämd och hungrig ut på samma gång.

Men det sannolika är nog att Suarez faktiskt är ordentligt motiverad. Allra minst för att vinna tillbaka supportrarna, med vetskapen att han blir kvar i klubben allra minst under denna säsong. Men i för Liverpool värsta (?) fall för att övertyga framtida köpare om sitt värde.

Oavsett vilket så är det så klart ett väldigt värdefullt vapen och tillskott som Liverpool då får tillgång till. Det kan också behövas, då det funnits tendenser till att Daniel Sturridge blivit för ensam och isolerad i Liverpools anfallsspel.

:::

Inga oväntade resultat igår kväll. Man City, Chelsea och Tottenham vann samtliga både programenligt och övertygande. Norwich imponerade genom att vända 0-2 borta mot Watford till seger i förlängning. Everton gick på en cupmina borta mot Fulham och är utslagna.

Ikväll har vi några godbitar. Newcastle vs Leeds är ett högintressant möte mellan två storklubbar. Tranmere vs Stoke är absolut ingen promenad i parken för Stoke, lika lite som Swansea kan känna sig säkra på avancemang när de möter Birmingham på bortaplan.

West Brom laddade ju ur rejält i helgen med 3-0 mot bottenkollegorna i Sunderland. Frågan är om denna urladdning är negativ eller positiv för kvällens tuffa match mot Arsenal. På förhand är det dock en svår match för Arsenal som definitivt inte har råd att ta lätt på uppgiften.

Men de flestas ögon riktas naturligtvis mot Old Trafford och mötet mellan Englands två värsta rivaler.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Paolo Di Canio grävde sin egen grav i Sunderland

12 matcher. Sju matcher i slutet av den förra säsongen. Fem matcher i början av den här säsongen. Det var vad Paolo Di Canio fick från dess att han anställdes till dess att han fick sparken från sitt jobb som manager för Sunderland.

På dessa tolv matcher hann han först med att rädda Sunderland från nedflyttning för att därefter sänka dem raka vägen ned i vad som till synes är en ännu mer desperat nedflyttningsstrid. Hans korta tid som Sunderlands manager på så vis en god metafor för hans personlighet, inga mellanlägen och inga kompromisser.

Naturligtvis ojas det allmänt sett över klubbarnas kortsiktighet. Att sparka en manager efter blott tolv matcher får så klart många att reagera, och sensmoralen är ofta att stabilitet på något sätt har ett egenvärde.

Men det är ju en diskussion jag fört förut. Precis så fel som förhastade beslut att sparka en manager kan vara, lika fel kan handlingsförlamning och icke-beslut i samma ärende vara. Det finns förmodligen många exempel på klubbar som hade vunnit på att sparka sin manager långt innan de faktiskt kom sig före att göra det.

:::

Men var Sunderlands beslut att sparka Paolo Di Canio rätt eller fel?

Jag kan bara tycka att det var rätt beslut. Det kan man motivera både utifrån prestation och utifrån personal. Resultatmässigt har säsongsinledningen varit katastrofal för Sunderland, en enda poäng på fem matcher och ett lag helt och hållet i spillror. Ur en personalaspekt så har Paolo Di Canio på mycket kort tid gjort sig ovän med halva världen.

Det ena är svårt att åtgärda utan det andra. En dålig säsongsinledning kan vändas till något bättre över tid, men det är otroligt svårt att åstadkomma om där inte finns ett förtroende och en konstruktiv relation mellan managern samt spelare och övriga ledare i klubben. Om detta saknas är förutsättningarna att uppnå en vändning minimala.

Det är denna kalkyl utav risk respektive avkastning som varje ansvarstagande klubbstyrelse är satt att göra. Och det är rimligtvis också denna kalkyl som Sunderlands styrelse nu har gjort.

:::

På sätt och vis har ju också Paolo Di Canio själv skapat det damoklessvärd som nu fallit över hans huvud.

Han har vidtagit enorma förändringar på kort tid. Etablerade lagspelare har sålts från klubben. De som trots allt är kvar har Di Canio ändå till stor del förminskat i betydelse. Mängder av nya spelare har köpts in, parallellt med att en ny ledarstab tillsatts.

Det är inte nödvändigtvis fel i sig att göra stora förändringar. Men när en ny chef genomför stora reformer, som i sig alltid innehåller ett visst mått av risk, så medför detta också ett större personligt ansvar om dessa reformer visar sig ineffektiva eller till och med skadliga.

Man kan kanske säga att Paolo Di Canio har begått ett hyfsat klassiskt misstag för nya chefer och nya managers, han har försökt att förändra alldeles för mycket på alldeles för kort tid. En stegvis förändring hade varit ett mer säkert alternativ, men hade också krävt mer tid och mer tålamod. Samt en förmåga till kompromiss.

Kanske kände inte Paolo Di Canio att han hade råd med något av detta. Hans tillsättning var oerhört kontroversiell till att börja med, på grund av hans tidigare uttryckta politiska synsätt. Möjligen underskattade Sunderlands klubbstyrelse den negativa PR som tillsättningen av Di Canio skulle generera, och kanske sökte de efter första bästa tillfälle att ge honom sparken.

Det enda som höll Paolo Di Canio kvar vid Sunderlands managerpost var att laget presterade resultat på fotbollsplanen. När dessa resultat uteblev så var han en dead man walking.

:::

Det stökigare problemet för Sunderland nu är att de har försatt sig i en så rörig situation att det kan vara krångligt att hitta någon som är både intresserad och kompetent nog att utföra uppgiften.

Paolo Di Canio genomförde en rejäl reform av Sunderlands spelartrupp. Det är inte första gången under senare tid som en sådan reform genomförts. Steve Bruce gjorde en liknande på sin tid och Sunderland har bara under de senaste tre åren gått igenom i alla fall tre sådana processer.

Konsekvensen har blivit att Sunderlands spelartrupp är ett formidabelt lapptäcke av olika spelare som värvats till klubben av olika managers, med ett förmodligen mycket snårigt kontraktsläge. Detta är en ekonomisk såväl som organisatorisk belastning, som omöjliggör för klubben att börja om med fria förutsättningar.

Den manager som Sunderland tillsätter kommer alltså till en klubb med en väldigt rörig spelarsituation och med tämligen begränsade förutsättningar att i alla fall på kort sikt åtgärda detta. Dessutom kommer han till en klubb med ett svagt track record vad avser professionella rutiner. Allt detta i en klubb som är fast förankrade i botten av tabellen.

Vem är egentligen intresserad av en sådan uppgift?

:::

Ligacupen ikväll och Sunderland spelar hemma på Stadium of Light mot Peterborough. Andra matcher ikväll inkluderar West Ham vs Cardiff, Man City vs Wigan, Swindon vs Chelsea, Fulham vs Everton samt kvällens riktiga godbit, Aston Villa vs Tottenham.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Man City kastade första stenen i titelstriden

:::

Man City visade vilka som är favoriter till ligatiteln

Med fyra spelade omgångar var det onekligen så att egentligen inget av Manchesterlagen hade imponerat så särskilt i ligan, utan kanske snarare fått en del att undra över deras nivå den här säsongen. Samtidigt har också maskineriet hackat för Chelsea.

Några sådana frågetecken återstår inte efter dagens derby, där förvisso Man Utd måste börja göra sin hemläxa och fundera ut hur de egentligen vill genomföra sådana här matcher. Man City emellertid svarade för en kolossalt imponerande insats och visade utan tvekan vilket lag som är det på förhand främsta i den här säsongens titelstrid.

Yaya Touré var kolossal på Man Citys mittfält och frapperande var hur tydliga rollerna är i Man Citys spel, samtidigt som samma tydlighet inte alls stod att finna i Man Utds. När mittfältsspelet samtidigt översätts i en blixtrande offensiv, härledd av en lysande Sergio Agüero, så är Man City ett oerhört svårstoppat fotbollslag.

I mina ögon var den här segern i sig betydligt mer imponerande än den liknande 6-1-segern för två år sedan. Den översattes till en ligaseger på målskillnad. Den här segern kan översättas till en ligaseger med betydligt större marginal.

Tillbaka till ritbordet för Liverpool och Newcastle

Säg den lycka som varar för alltid. Två tunga förluster på hemmaplan den här omgången för Liverpool och Newcastle. Kanske inte minst Newcastle vädrade morgonluft efter den imponerande segern senast borta mot Aston Villa. En hemmamatch mot Hull ska då bara kunna gå på ett sätt.

Men riktigt så fungerar det nu sällan för Newcastle. Ett av Premier Leagues genom åren mest ojämna och oförutsägbara lag.

Liverpool gick till tidig serieledning med tre raka 1-0-segrar. Swansea satte därefter lite grus i maskineriet och orsakade för en knapp vecka sedan Liverpools första poängtapp. Hemmaförlusten mot Southampton var dock det första orosmolnet för Liverpool den här säsongen att tidigare säsongers svagheter fortfarande återstår.

En sak brukar känneteckna lag som vill och lyckas befinna sig i toppen av tabellen. De har förmågan att snabbt komma tillbaka från ett dåligt resultat. Nu måste Liverpool visa att de besitter den förmågan.

Tidsfråga innan Paolo Di Canio får sparken

Det börjar lukta tidig kris i Sunderland. Rent personalmässigt framstår klubben som kaos efter att Paolo Di Canio dels värvat halva världen, dels gjort sig ovän med den andra halvan.

Resultaten har heller inte gått Sunderlands väg med en enda poäng på de fem första omgångarna. Helgens bottenmöte mot likaledes utsatta West Brom slutade i en fullständig mangling. 3-0 till West Brom och Sunderlands ägare och styrelse måste rimligtvis börja fundera på om inte vågskålen för kontinuitet kontra resultat redan är tippad till Di Canios nackdel.

I den här takten kan det omöjligtvis ta särskilt många veckor till innan Paolo Di Canio blir den här säsongens första manageroffer.

:::

Tottenham!! Viktigt mål.

:::

Omgångens vinnare: Hull, Man City

Omgångens förlorare: Liverpool, Man Utd, Newcastle

Omgångens manager: Manuel Pellegrini. Svårt att argumentera mot att vinna sitt första derby i den nya klubben med 4-1 mot den värste konkurrenten och rivalen. En mer genuin storvinst än Roberto Mancinis inflaterade 6-1-seger.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mycket står på spel i Manchester

Så är det då dags för ännu ett derby att mullra igång i Manchester mellan de båda senaste säsongernas vinnare. Grovt förenklat naturligtvis, men man kan med visst fog säga att dessa derbyns utgång under dessa säsonger har haft en förhållandevis stor betydelse för vilken klubb som till sist vann ligan under just den säsongen.

När Man City vann ligan 2011-12 så gjorde de det efter att ha besegrat Man Utd i båda ligaderbyna under säsongen. Man City vann då ligan med åtta måls bättre målskillnad än Man Utd. Det går knappast att vinna en liga med mindre marginal än så. Vad hade hänt om Man Utd inte släppt in de där tre tämligen onödiga målen i matchens sista minuter?

På motsvarande sätt kan man så klart undra vad som hade hänt om Man Utd och Robin van Persie inte hade gjort 3-2 i slutsekunderna i förra säsongens första derby. De båda lagen hade i så fall befunnit sig på samma poängavstånd som innan matchen snarare än att Man Utd ryckt med tre poäng. Man City hade inte förlorat matchen utan istället hämtat upp ett 0-2-underläge och snarare kunnat se sig själva som psykologiska vinnare.

Det går så klart att spekulera hejvilt i båda dessa alternativa scenarios. Men mer än spekulationer och möjligen önsketänkande blir det aldrig. Den här säsongen är ligasituationen dessutom mer komplicerad, med fler klubbar som vill och kommer att blanda sig i titelstriden, i alla fall indirekt. Ändå går det inte att komma ifrån betydelsen av dagens derby.

:::

Man City och Man Utd. De tre senaste säsongernas ligamästare. Det är två lag som har blivit ligamästare för att de har haft breda spelartrupper med mycket spetskvalitet, där olika spelare har kompletterat varandra över en hel ligasäsong såväl tekniskt och taktiskt som rent mentalt.

Ofta brukar det ses som en utmaning för klubbar som vunnit ligan att så att säga ladda om, att bevara den hunger som i hög utsträckning ledde till att laget vann ligan till att börja med. För att lyckas med detta brukar man ofta prata om vikten av att värva nya spelare som kan tillföra laget såväl energi som nödvändig motivation.

Men det är naturligtvis att bara värva spelare utan att samtidigt släppa ifrån sig redan befintliga spelare. Den motsatta konsten är alltså lika viktig den, att identifiera vilka spelare i truppen som inte längre har antingen kvaliteten eller hungern att bidra på bästa möjliga sätt till lagets ambitioner. Hur har Man City och Man Utd egentligen lyckats med detta?

:::

Tre spelare som Man City bör göra sig av med

(1) Aleksandr Kolarov

Man City gjorde sig av med Javier Garrido och ersatte denne med Kolarov för dyra pengar i inledningen av den nya världsordningen. Kolarov har sedan dess varvat glimtar av hög potential med allmänt sett slarviga insatser, de gånger han faktiskt har fått spela. Han är inte mycket mer än en utfyllnadsspelare på Etihad och bör inte slösa bort karriären där.

(2) Jack Rodwell

Framstod förra sommaren som något utav en kompromissvärvning av Man City och Roberto Mancini. Han hade det svårt att slå sig in i Man City redan förra säsongen, och med sommarens värvningar blir det rimligtvis inte lättare. Det är bara marginellt lättare att se någon större framtid för Rodwell i Man City än vad det var för Scott Sinclair.

(3) Costel Pantilimon

Det är svårt att gnälla på uppenbara andremålvakter, särskilt som de är relativt harmlösa. En målvakt behöver inte rotera och deras svagheter blir därmed inte alls lika påtagliga. Samtidigt har Joe Harts form varit dalande eller allra minst svajig och vad han kanske först och främst behöver är konkurrens om jobbet, inte någon som blandar saften åt honom.

:::

Tre spelare som Man Utd bör göra sig av med

(1) Anderson

En karaktär som är väldigt lätt att tycka om i kombination med en succébetonad debutsäsong i klubben har gett Anderson ett mycket högt förtroendekapital bland klubbens fans, eller möjligen ett förhoppningskapital, och kanske också hos klubbledningen. Men åren har gått utan att Anderson infriat dessa förhoppningar och det började bli dags att dra konsekvenserna av det redan för några år sedan.

(2) Chris Smalling

Det var en vacker historia. Det raketartade karriärslyftet från amatörfotboll via Fulham till Man Utd på bara några år. Smalling värvades för att bredda Man Utds backlinje och har absolut inte gjort något dåligt jobb. Men med Ferdinand och Vidic tillbaka i god form, och med Phil Jones och Jonny Evans bakom dem som alternativ, så saknar Smalling både kvalitet och spelskicklighet för att på allvar kunna konkurrera om en plats i laget.

(3) Alexander Büttner

Det var en något långsökt värvning redan med Alex Ferguson som manager, men desto mer sedan David Moyes tagit över och det pratas om att Leighton Baines är på väg till klubben. Büttner saknar inte kvalitet, men där finns redan Patrice Evra och en betydligt mer talangfull Fabio Da Silva. Överflödig utfyllnad är känslan som Büttner väcker.

:::

Sex spelare som jag alltså menar att de båda lagen mycket väl kan göra sig av med, till och med bör göra sig av med. Då kan man naturligtvis gissa, på grundval av lagen om alltings jävlighet, att någon av dessa sex spelare kommer spela en avgörande roll i dagens derby.

Pressen ligger också tung på både Manuel Pellegrini och David Moyes. Båda gör sina första Manchesterderbyn och båda har så att säga saker att bevisa. Med tanke på hemmaplan och en allmänt sett svagare ligastart så är det kanske Pellegrini som kommer lida värst av ett resultat som inte går hans och det egna lagets väg.

Men en förlust för Man Utd och David Moyes har en oavgjord och två förluster på sina första tre matcher mot klubbens värsta konkurrenter, och det är ju inte på något sätt okej det heller. Hög risk för båda klubbarna och båda dess managers talar för en taktiskt tillknäppt historia. Ska vi anta att fasta situationer kommer ha en stor betydelse för matchens utgång?

:::

Dagens matcher: Arsenal vs Stoke (14:30), Crystal Palace vs Swansea (14:30), Man City vs Man Utd (17:00), samt Cardiff vs Tottenham (17:00).

I övriga matcher så noterar vi att Arsenal möter sina favoritmotståndare här i världen, dock i en något annorlunda tappning än förut. Inte för att jag tror att det gör dem mer älskade på Emirates. Om Arsenal lyckas vinna så sätter de i så fall press på Tottenham som har en lurig bortamatch mot ett Cardiff som övertygat under säsongsinledningen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastle demonstrerade lagets kvalitet mot Aston Villa

När Christian Benteke förra helgen i början av andra halvlek kvitterade för Aston Villa mot Newcastle på hörna, efter slarvigt försvarsspel, så kändes det lite som samma gamla vanliga visa för Newcastle, som har haft förtvivlat svårt under längre tid att hålla uppe spelet under en hel match.

Hela förra säsongen så var mönstret detsamma och återkommande. Newcastle spelade hyfsat bra under första halvlek för att därefter falla samman under andra halvlek. På så vis blev vinster till oavgjorda resultat, och oavgjorda resultat till förluster. Och poäng tappades i en förutsebart hög utsträckning med ett påföljande ras i tabellen.

Framför allt var Newcastles bortaform förra säsongen utomordentligt svag. De vann bara två bortamatcher under hela ligasäsongen. Det är naturligtvis alldeles för lite för en klubb som åtminstone aspirerar på någon av de europeiska cupplatserna.

Men mot Aston Villa visade Newcastle att de kan bättre än så. Trots att Aston Villa kvitterade så fortsatte Newcastle att spela övertygande fotboll, till stor del pådrivna av Hatem Ben Arfa som troligtvis gjorde sin allra bästa match i en Newcastletröja.

Följden blev att ett oavgjort resultat förvandlades till vinst. Och det lilla steget  för Newcastle i matchen mot Aston Villa kan innebära ett gigantiskt hopp uppåt i tabellen sett över hela säsongen. Det fordrar emellertid att Newcastle lyckas bygga vidare på vinsten, nu närmast hemma mot Hull.

:::

Kvaliteten på Newcastles lag är odiskutabel. Det var detta som gjorde förra säsongens kräftgång så oväntad.

Mot Aston Villa ställde Newcastle upp med ett centralt mittfält bestående av tre spelare. Vurnon Anita, Moussa Sissoko och Yohan Cabaye. Det är ett mittfält som står sig väldigt bra i Premier League-konkurrensen, oavsett vilka motståndare man ställer mot dem. En väldigt intressant blandning av kreativitet och soliditet.

Framför denna trio ställde Alan Pardew upp med en anfallstrio bestående av Loic Remy, Papiss Demba Cissé och Hatem Ben Arfa. Det gav Newcastle en målfarlighet som de har saknat i princip ända sedan i julas, innan de sålde Demba Ba till Chelsea.

Framför allt Hatem Ben Arfa har alltså varit avgörande för Newcastles spel. Han avgjorde matchen mot Fulham innan landslagsuppehållet, och han var helt och hållet instrumentell i matchen mot Aston Villa. Frågan är naturligtvis om Newcastle lyckas behålla honom i laget särskilt länge till.

Samarbetet mellan mittfält och anfall fungerade också utmärkt. Newcastle spelade snabbt och kraftfullt, hittade löpningar och passningsvägar, och Pardews tidigare så stelbenta försök till 4-4-2 var omvandlat till det flödande 4-3-3 som fungerade så bra under succésäsongen 2011-12.

:::

Så vad är egentligen skillnaden jämfört med förra säsongen?

En skillnad är naturligtvis att Alan Pardew den här gången kunde ställa upp med ett mer eller mindre fullt lag. Där finns egentligen inga skador att tala om, och den här säsongen är belastningen på laget dessutom mindre i och med att Newcastle inte spelar i Europa League.

Detta leder dock till en oroväckande tanke. Nämligen att även om Newcastle har en mycket högkvalitativ startelva så håller spelartruppen som helhet inte riktigt samma kvalitet på bredden. Det finns alltså en risk att Newcastle kommer visa sig vara väldigt känsliga för skador under säsongen.

Och det är ju knappast något som Newcastle har haft tur med historiskt. Inte minst Hatem Ben Arfa har ju varit plågad av skador under de senaste säsongerna. Men låt oss hoppas att den som är lycklig i själen, vilket Ben Arfa verkar vara på St James’ Park, också håller sig frisk i kroppen.

Det bådar ju också gott för Newcastle. Att Hatem Ben Arfa så uppenbart verkar trivas däruppe i nordöst och på St James’ Park. Det ökar rimligtvis klubbens möjligheter att behålla en spelare som trots allt tackat nej till Champions League-spel tidigare, i först Lyon och därefter Marseille.

:::

Dagens matcher: Norwich vs Aston Villa (13:45), Liverpool vs Southampton, Newcastle vs Hull, West Brom vs Sunderland, West Ham vs Everton, samt Chelsea vs Fulham (18:30).

Spännande inledningsmatch av flera skäl. Dels ett möte mellan två lag på ungefär samma nivå i tabellen. Dels med anledning av Paul Lamberts koppling till Norwich. I övrigt så går Liverpool den här gången in tidigt i matchen och spelar först av topplagen. I botten möts dessutom West Brom och Sunderland, två av säsongsinledningens ”krislag”.

Intressant ska det också bli att se om Everton kan följa upp segern mot Chelsea borta mot West Ham, samt hur Chelsea hanterar matchen mot Fulham efter att ha tvingats genomlida två förluster i rad. Vilka förändringar om några vidtar José Mourinho?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Värvande i gränslandet mellan vetenskap och vidskeplighet

Min gamle professor avslöjade en gång sin metod för att betygsätta uppsatser och PM. 90 procent av betyget sade han var grundat i den faktiska texten som var föremål för granskning och kunde härledas till vad som stod däri respektive inte stod däri. De sista 10 procenten däremot var bara en fråga om en känsla som texten förmedlade, omöjlig att definiera.

Det är ju en genial metod i all sin ondskefulla enkelhet. Varje student som av någon anledning har synpunkter på just sitt betyg kan naturligtvis när som helst få de där 10 procenten slängda i huvudet, varenda formell invändning är effektivt avskuren på förhand. Men metoden skulle göra de flesta studenter mycket bestörta, de som till naturen ogillar all form osäkerhet och eftersträvar tydlighet framför allt.

Det är ju lite samma sak med värvningar inom fotbollen. De diskuteras ju ofta som om det handlade om en exakt vetenskap. Spelare x värvas eftersom y och på grund av z. Alla förutsättningar slängs in i en låda, man trycker på en knapp, lådan rasslar till lite grann och spottar därefter ut det exakta svaret i form av just den spelare som precis har värvats.

:::

Football Manager har så klart påverkat det här. Ofta när värvningar diskuteras så märker man hur många, inte alltid uttalat men icke desto mindre, förhåller sig till den aktuelle spelarens styrkor, svagheter och allmänna förmågor dels utifrån dennes egenskaper i spelet, dels utifrån huruvida spelaren är ljusgrön eller mörkgrön i en viss position. Det är ju ett spel som skapar en illusion utav exakthet och därmed objektivitet.

Det är ju en illusion som klubbarna själva gärna matar och göder. Det är ju stora beslut som fattas när det gäller att värva spelare, många miljoner kronor som betalas och en hög insats i termer av framgång på fotbollsplanen. Naturligtvis vill klubbarna få det att framstå som att deras beslut är fattade på synnerligen rationella och objektiva grunder.

I själva verket så är dock beslutsfattandet kring värvningar betydligt mer luddigt än så, och tar hänsyn till ett flertal faktorer där vissa absolut tangerar någon form av vetenskaplighet, men där många andra faktorer snarare snuddar vid vidskeplighet. Den här bloggen syftar närmare till att bena ut några av dessa olika faktorer.

:::

Teknik

I den vetenskapliga änden av skalan finner vi teknik, i grund och botten sådant som man kan beskriva som rent fotbollsmässiga färdigheter. Detta är troligtvis det närmaste vi i verkligheten kommer Football Managers olika egenskaper och kategorier.

Om vi med teknik avser något bredare än enbart att kunna göra häftiga dribblingar eller genomföra trix med bollen, utan snarare handlar det kanske om allehanda tekniska färdigheter innefattandes allt från bollkontroll via positionsspel till huvudspel och så vidare. Det vill säga allt sådant som en fotbollsspelare tränar och måste vara bra på.

Allt detta kan naturligtvis mätas i någon mening och det har utvecklats tämligen sofistikerade metoder för att testa, mäta och utveckla spelarnas förmågor i dessa avseenden. Dessa metoders vetenskaplighet kan i sig så klart ifrågasättas, men teknik är ändå ett område där scouter, managers och fotbollsdirektörer kan luta sig mot ett väldigt systematiskt bakgrundsmaterial.

Taktik

Något längre ned på skalan finner vi så taktiska skäl att värva en spelare. Till exempel kan man kanske komma fram till att Wilfried Bony är en vass anfallare med ett starkt huvudspel, något som Swansea dittills saknat och de väljer att värva honom för att få fler taktiska alternativ på fotbollsplanen.

Allt sådant här går förhållandevis enkelt att till synes objektivt argumentera hem. Arsenal saknar en defensiv mittfältare, så därför värvar de Mathieu Flamini. Chelsea har problem med sin anfallsbesättning, därför värvade de Samuel Eto’o. Liverpool behöver förstärka sin backlinje, därför värvade de Mamadou Sakho. Och så vidare.

Men det börjar samtidigt sippra in inslag av häxdoktori när taktik börjar användas som skäl. Olika managers kan exempelvis ha olika uppfattningar om hur en spelare bäst ska användas och på vilka positioner han gör sig själv och laget mest nytta. Personliga uppfattningar och preferenser börjar spela en större roll i beslutsfattandet.

Kvalitet

När istället en spelares kvalitet i största allmänhet börjar vägas in som ett skäl så närmar vi oss alltmer vidskeplighetens ände av skalan. Med kvalitet ska inte nödvändigtvis förstå en spelares rent tekniska egenskaper, utan snarare dennes status och storlek i största allmänhet. Ofta pratar man till exempel om världsklasspelare och inte.

Det finns naturligtvis flera olika grader och nivåer. Men frågan återstår dock vad som egentligen avses med exempelvis världsklass. Svaret blir inte mindre komplicerat av att många definierar till och med förutsättningarna för begreppet helt olika. Det enda man kan vara rätt säker på är att de flesta bedömer spelare som exempelvis världsklass eller Premier League-klass med en förbryllande grad av tvärsäkerhet.

Helt hokuspokus är det så klart inte. Det finns olika mått och steg man kan ta för att bedöma en spelares kvalitet och status. Hans lön exempelvis är teoretiskt marknadens värdering av hans förmåga. Klubbar han tidigare spelat för är en annan signal. Individuella utmärkelser och vunna titlar är andra nyckeltal i sammanhanget.

Karaktär

Om de tre tidigare kategorierna i någon utsträckning har handlat om vad en spelare gör så försöker kategorin karaktär snarare fokusera på hur en spelare är. Vi befinner oss nu tämligen långt från vetenskaplighetens farvatten, och istället skönjer vi vidskeplighetens stränder.

I många fall talas det i värvningsdiskussionen tämligen tyst om spelarnas karaktär eller personlighet. Kanske för att det är en tämligen känslig fråga att ta upp till offentlig diskussion. ”Nej, vi valde att inte värva den här spelaren för vi litade inte riktigt på hans personlighet.” En rätt tuff sågning. Samtidigt visar det sig ofta vara en viktig för att inte säga avgörande dimension för om en spelare lyckas eller ej.

En spelare kan vara hur talangfull som helst, men om denna talang inte kombineras med en driven och disciplinerad personlighet så kommer den troligtvis inte nå sin fulla potential. Alex Ferguson pratade ofta om en spelares karaktär, men om detta var han också rätt ensam. Han var å andra sidan också rätt ensam om att vinna så många titlar med lag som många ofta menade var tekniskt underlägsna.

Men när det gäller att värdera en spelares personlighet så är vi så klart inne på otroligt luddiga områden. Det är oerhört svårbedömt och felmarginalen är mycket stor, till och med för väldigt erfarna bedömare. Intuition och magkänsla lär spela en avgörande roll. Vetenskapliga metoder för att fånga detta är få och otillförlitliga.

Symbolik

Allra längst bort på vidskeplighetens skala hittar vi dock det här när man börjar anföra symbolik som skäl för att värva en spelare. Vi har ju så klart ett mycket nutida exempel på en sådan värvning i form utav Mesut Özil, som man menar kommer ha alla former av underbara effekter på Arsenal både som lag och som klubb.

Med symbolik avses att en värvning kommer att påverka något. Spelarna i klubben kommer att vilja vara kvar. Andra spelare kommer vilja komma till klubben. Klubbledningen kommer bli mer benägen att göra fler stora värvningar. Omvärlden och media kommer uppfatta klubben som ambitiös. Och så vidare.

Det hela fordrar naturligtvis en tämligen stor dos utav amatörpsykologi där man mer eller mindre insiktsfullt tvingas gissa hur andra människor tänker, tycker och känner kring en specifik värvning. Sedan ska man leda i bevis att detta på något sätt faktiskt har en påtaglig effekt. Ofta blir det väldigt svårt att skilja vad som kan komma att hända från vad man vill ska komma att hända.

Någon vetenskaplighet i formell mening finns här inte att tala om.

:::

Nu är inte poängen med den här bloggen att påstå att vidskeplighet är något dåligt när det gäller värvningar. Tvärtom syftar bloggen snarare till att kritisera och dekonstruera den väldigt vanliga föreställningen att värvningar alltid sker med utgångspunkt i ett vetenskapligt förhållningssätt.

Det faller på sin egen orimlighet. Om värvningar vore i närheten av en exakt vetenskap så skulle det inte vara alls så vanligt som det ändå är att värvningar misslyckas eller inte alls går som man har tänkt sig. Värvningar innefattar människor, både spelaren och de som värvar honom, och ingen vetenskaplig modell har ännu lyckats fånga människans fullständiga komplexitet.

Istället är det så att de allra flesta värvningar innefattar både ett mått utav vetenskaplighet och ett mått utav vidskeplighet. Hur stora dessa mått är, om de motsvarar professorns 90-10%, kan variera med spelare och sammanhang. Men en god värvning kräver troligtvis att klubben uppvisar såväl metod och analys som fantasi och intuition i sitt beslutsfattande.

När värvningar går fel beror det normalt sett på att klubben eller managern har övervärderat det ena på bekostnad av det andra. Exempelvis genom att stirra sig blind på spelarens tekniska färdigheter men blivit blind för dennes svaga karaktär. Eller genom att värva för värvandets egen skull utan att reflektera över hur spelaren rent taktiskt passar in i laget.

Att värva är en vetenskap. Men att värva är också en konst. Inom fotbollen precis som i samhället i stort så lever vetenskapen och konsten sida vid sida, och upplyser och befruktar varandra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hänt äggstra på Stamford Bridge

Det är ju egentligen rätt ironiskt. Det förutspåddes ju att flera engelska klubbar skulle få problem i Champions Leagues gruppspel den här säsongen. Man Utd och Arsenal definitivt. Kanske Man City. Men dessa tre lag vinner sina första matcher förhållandevis bekvämt.

Samtidigt går Chelsea på en riktig mina redan i första matchen. På hemmaplan mot Basel. Chelsea som de allra flesta menade skulle få en behaglig resa hela vägen till slutspel.

Torsk mot Basel alltså. Hemma på Stamford Bridge. Managers har fått sparken för mindre. Inte minst i Chelsea. José Mourinho själv fick ju exempelvis senast sparken (nåja, en soft sådan) efter att Chelsea bara klarat av 1-1 hemma mot Rosenborg.

Men det där är naturligtvis fåniga paralleller. José Mourinho riskerar självklart inte sparken. Det finns gränser också för Roman Abramovichs vansinne, om detta är jag fullt och fast övertygad. Däremot så finns det mycket att oroas över med Chelseas spel. Två raka förluster var inte vad doktorn ordinerade.

Mourinho talade innan matchen om sina unga ägg. Men kanske var det lite väl löskokt igår, inte minst defensivt.

:::

Imponerande resultat av Arsenal igår kväll emellertid. Det såg väl inte hela tiden så väldigt vackert ut, men laget har en märklig förmåga att få med sig resultat i sådana här europeiska bortamatcher.

:::

Ikväll är det annars Europa League som gäller för hela slanten. Tottenham, Wigan och Swansea går in i turneringens gruppspel.

Tottenham möter norska Tromsö hemma på White Hart Lane, och det ska ju rimligtvis bara kunna sluta på ett enda sätt. Det ska vara tre enkla poäng för Spurs.

Tuffare blir det i så fall för Wigan som korsar kanalen och möter belgiska Zulte-Waregem på bortaplan. Med Maribor och Rubin Kazan också i samma grupp så är det en lurig uppgift för Wigan att försöka krångla sig vidare till slutspel. Alls inte omöjlig förvisso.

Wigan är ju en av två engelska klubbar på senare år som drabbats av det oblida ödet att genom en cupvinst kvalificera sig för europeiskt cupspel, samma säsong som de åker ur Premier League. Man får säga att det är rätt ovanligt, att klubbar från ett lands andradivision spelar europeisk fotboll.

Wigans inledning på säsongen har varit haltande. Säsongen är i sin linda så klart men åtta poäng på sex matcher gör att Wigan parkerar på 15:e plats och nedre halvan av tabellen.

Har de spelartruppen för att kunna hantera både Europa League och The Championship, som alltså har åtta omgångar mer än Premier League?

:::

Men den riktiga holmgången ställs Swansea inför. De reser också utomlands, närmare bestämt till Mestalla och Valencia.

På något vis är det en intressant kontrast som möts. Valencia borde ju vara i Spanien vad till exempel Tottenham, Arsenal eller Liverpool är i England. Det vill säga en stark klubb som alltmer framgångsrikt tar upp kampen med ligans större klubbar.

Istället är det en klubb som av ekonomiska skäl tvingas göra sig av med sina bästa spelare, och som tvingas se avståndet till Barcelona och Real Madrid öka oupphörligt. En klubb som försökte ta upp kampen med dem men som ruinerade sig i försöket.

Swansea å andra sidan är den mindre klubben som tack vare TV-avtal och sunda finanser har arbetat sig uppåt i den engelska fotbollshierarkin, och som nu som klubb betraktat sannolikt är starkare än Valencia. Hur de är som lag återstår att se.

För lite drygt tio år sedan var Valencia en europeisk stormakt. De ekonomiska realiteterna har dock urholkat detta. Swansea å sin sida baserar sin uppgång till stor del på ett inflöde av spansk talang. En klubb som Valencia är troligtvis en sportslig förebild för Swansea.

Ikväll möts kanske de båda klubbarna i hissen. Valencia på nedgång, och Swansea på uppgång.

:::

”Hur vill du ha äggen imorgon bitti?” Kanske världens sämsta raggreplik. ”Befruktade tack!”. Definitivt världens bästa svar. True story.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Mentalt starkt Arsenal möter Marseille i tidig nyckelmatch

Vi fick se en stark inledning av de engelska klubblagen igår kväll. Man City gjorde sin plikt och mer därtill när de krossade Plzen borta med 3-0, och fick därmed den start som de blivit förnekade under tidigare säsonger. Man Utd å sin sida visade sig också från sin starka sida när de avfärdade Bayer Leverkusen som en dålig vana på Old Trafford.

Premier League 1. Bundesliga 0. Första mötet av minst åtta.

Idag ser det i alla fall till hälften ut att kunna gå lika lätt. Chelsea borde utan några enorma problem kunna hantera Basel på hemmaplan. Det är samtidigt en rätt skön upplevelse förresten, när José Mourinho så att säga går all-in på sina unga spelare i sådana här matcher. På något sätt känns det som om han har återfunnit glädjen igen. Viktigt det med.

Unga vackra ägg förresten, som han nu kallade sina spelare. När han var i Chelsea förra gången så var en omelett beroende på kvaliteten på äggen som användes till den. José Mourinho verkar ha ett särskilt förhållande till sina äggmetaforer.

:::

Arsenal får det dock tuffare. Betydligt tuffare. Nu är i och för sig inte Marseille den mest skräckinjagande av motståndare från Ligue 1, men på Velodrome är de fortfarande en besvärlig motståndare. Teknik och fysik i en klassisk fransk bouillabaisse.

Men gruppens sammansättning gör det hela desto mer komplext. Dortmund och Napoli är de två andra lagen i gruppen. Två formidabla lag. Hur dessa två lag och Arsenal placerar sig internt kan mycket väl komma att bero på det antal poäng de lyckas ta eller snarare inte tappa mot Marseille. Full pott mot dem ger ett försprång i interntabellen.

Marseille är alltså en nyckelmatch. Kanske främst då borta mot Marseille, där potentialen till poängtapp är som störst. Det är naturligtvis ett jobbigt läge att behöva spela gruppens nyckelmatch som förstamatch.

Men sådant är nu läget och Arsenal står förvisso väl rustade för uppgiften. Formen är god och en positiv känsla råder i laget. Lagets passningsspel och tekniska skicklighet, samt snabbhet, kommer tveklöst att kunna ställa till problem för Marseilles försvarslinje.

Marseille är naturligtvis laddade de med och Velodrome kan vara en fientlig och främmande atmosfär i vilken det fordras mental styrka för att kunna prestera efter förmåga. Just lagets mentala styrka är ofta något som brukar ifrågasättas med Arsenal.

Det tycker jag är lättvindigt och missvisande. Arsenal har knappast visat prov på låg mental styrka. Snarare har lagets mentala styrka i utsatta lägen varit en av dess huvudsakliga konkurrensfördelar under senare år, och kanske det som mer än något annat har inneburit att de hållit sig kvar i Champions League.

Och gudarna ska ju veta att Arsenal har befunnit sig i några rejält kniviga situationer. Som de trots allt ändå till sist i stort sett alltid reder ut. Det har aldrig varit lagets mentala styrka som varit problemet, utan snarare klubbens ambitionsnivå under dessa år.

Men nu sägs ju inte det vara något problem längre. Vi får se vad framtiden har att utvisa. Om Arsenal förlorar mot Marseille ikväll så har laget dock mer omedelbara problem att hantera.

:::

När Telegraph gör en grej av ”one-man matches” och bildassocierar Jonjo Shelvey med Diego Maradona så kryper det lite grann i kroppen på mig.

:::

Undrar om Wayne Rooney kommer köra det där huvudskyddet konstant framöver, likt den värste Peter Cech.

:::

Brian McDermott återvänder till Madejski Stadium ikväll med sitt Leeds. Han fick ju sparken från Reading förra säsongen. Nu kämpar de båda lagen om att haka på i tätstriden i The Championship.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Magin med Champions League lyser upp i höstmörkret

Det börjar bli höstrugg utomhus. Mörkret har fallit. Man har förväntansfullt tillbringat dagen på antingen jobbet eller skolan. Man ser till att äta middag. Framåt klockan 20:00 så börjar det hela rulla igång. Fotboll mitt i veckan under strålkastarljus. Hymnen börjar ljuda över arenan och genom högtalarna. Då vet man att det är dags igen.

Champions League är tillbaka.

Man kan tycka precis vad man vill om turneringen. Vissa klagar på att det är en urvattnad turnering i och med att inte bara mästarlag får delta. Andra pekar på att gruppspelet ofta blir relativt ospännande och mest en transportsträcka fram till det mer intressanta slutspelet. Ytterligare några kommer bara att motsätta sig turneringen av princip för dess del i den så kallade moderna fotbollen.

En sak går dock alltid att bemöta denna kritik med. Nämligen att Champions League tack vare alla dessa egenskaper har blivit oändligt mycket bättre och starkare som turnering och att Champions League vida överglänser den gamla Europacupen i både kvalitet och profilstyrka. Och att vi regelbundet bjuds på fotbollsmatcher vi tidigare bara kunde drömma om.

Någon transportsträcka är det knappast heller tal om den här säsongen, i alla fall inte för de engelska klubbarna. Både Arsenal och Man Utd har svåra grupper att navigera, och Man City ställs redan i gruppspelet mot de regerande mästarna i form av Bayern München. Så det är en spännande höst vi har framför oss.

:::

Man glömmer aldrig sin första gång brukar det sägas. Och i så fall får väl David Moyes hoppas att det går bra ikväll, så att minnet blir lyckligt. Han gör alltså sin allra första match som manager i Champions League, åtminstone i turneringens gruppspel.

Det är självklart en viktig match. Man Utd befinner sig som sagt i en svår grupp och i en sådan grupp är hemmamatcherna väldigt viktiga att vinna. En förlust eller poängtapp ökar pressen på Man Utd inför de tre mycket tuffa bortamatcher som följer.

Bayer Leverkusen har ställt till problem för Man Utd förr, även på Old Trafford för övrigt. De var en del av den så kallade semifinalförbannelse som Man Utd led av i Champions League under flera år. 2002 förväntade sig de flesta att Man Utd skulle besegra Bayer Leverkusen i semifinalen för att möta Real Madrid i finalen, men det blev förlust på färre gjorda bortamål.

Kvällens match kommer bli en viktig indikation på hur David Moyes kommer förhålla sig till det europeiska cupspelet, och i vilken utsträckning laget kommer försöka och kunna kontrollera och dominera matchbilden också mot kontinentalt motstånd.

Det ska inte minst bli intressant att se hans laguppställning i hans första europeiska cupmatch. Många lär ju minst sagt vilja nagelfara den.

:::

Samtidigt beger sig Man City till Tjeckien för att inleda sitt tredje försök att hävda sig också inom den europeiska fotbollen. För att dra metaforen ännu längre kan man nog utan att förhäva sig säga att Man City så här långt i Champions League har svarat för två övertramp.

Viktoria Plzen imponerade stort i Champions League-kvalet, där man passerade tre omgångar med bred marginal. Men naturligtvis är det ett motstånd av en helt annan kaliber som nu väntar i gruppspelet, och att dra för stora växlar av kvalresultat kan vara vanskligt.

Men visst är det en motståndare som Man City inte har råd att underskatta.

Man City har haft det kämpigt så här långt i Premier League. Samtidigt anställde Man City Manuel Pellegrini framför allt för att ta klubben framåt i Champions League, och så länge Pellegrini lyckas i den turneringen så är nog det mesta vid sidan av fullständigt fiasko i ligaspelet acceptabelt.

Man City bör dessutom ha lärt sig från tidigare erfarenheter att en bra start i gruppspelet kan vara mycket viktig. Det vore fel att i det här stadiet prata om cupspel, men gruppspelet består bara av sex matcher och det är svårt att spela dem med kniven på strupen.

Men det ska mycket till för att Man City ska missa slutspelet en tredje säsong på raken.

:::

Det känns lite märkligt att de båda Manchesterklubbarna spelar samtidigt ena kvällen, och de båda Londonklubbarna spelar samtidigt andra kvällen. Det spelar väl egentligen ingen roll, det bara känns fel på något sätt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Everton chockade José Mourinho

:::

Everton lyser upp mot ”spelande motstånd”

José Mourinho sade sig vara förstummad efter Chelseas match mot Everton gällande hur de egentligen hade lyckats förlora. Så omfattande menade han att Chelseas dominans hade varit. Men sådana där perspektiv brukar ju ofta kunna vara tämligen vilseledande.

Everton gav snarare prov på något som gick att känna på sig på efterhand. Att det är ett lag som kommer passa bättre mot sådant motstånd som själva tar initiativet och lägger sig högre i sitt spel. Som dock syntes mot West Brom och Cardiff så har Everton fått det svårt när motståndarna snarare lägger sig lågt och avvaktar.

Det är ett mönster vi sett tidigare. Southampton exempelvis visade upp samma egenskap förra säsongen. Det är den taktiska modell som används av de spanskt influerade som passar bättre mot spelförande lag, vilket också ger mer ytor till i det här fallet Everton.

The kids are alright

Det var en omgång i vilken några av Premier Leagues unga spelare med framtiden för sig visade framfötterna. Ross Barkley för Everton, Christian Eriksen för Tottenham, och Adnan Januzaj gjorde ett starkt inhopp för Man Utd i segermatchen mot Crystal Palace.

Det gnölas ju rätt ofta över att världens bästa spelare i så liten utsträckning skriver på för klubbar i Premier League. Trots att det egentligen aldrig har varit vanligt. Själv ser jag ju som en av ligans stora styrkor just att Premier League faktiskt bygger på de främsta unga talangerna.

Vem ska Paolo Di Canio skylla på nu?

Det har inte funnits någon egentlig hejd på Di Canios ilska mot allt och alla som han menar visar upp en felaktig attityd i Sunderland. Han har skällt ut spelare efter spelare offentligt, han har sålt iväg en inte betydelselös del av lagets gamla spelarstomme,och han byter ut stora delar av startelvan från en match till nästa.

Spelet mot Arsenal hemma på Stadium of Light i helgen var bedrövligt. Ett stökigt och oorganiserat lag som borde ha förlorat matchen stort redan i halvtid. Di Canio har alltså gjort sina åtgärder och det ser fortfarande så här illa ut. Vi börjar närma oss en punkt i tillvaron när Paolo Di Canio inte längre har någon annan att kritisera för lagets resultat.

:::

Omgångens vinnare: Everton och Newcastle

Omgångens förlorare: Sunderland

Omgångens manager: Alan Pardew. Newcastle behövde en vinst och i vad som på förhand var ett tufft bortamöte mot en förväntad konkurrent runt mitten av tabellen så visade laget kvalitet.

:::

Tre gånger i rad har alltså Liverpool vunnit med 1-0 hittills i ligaspelet. Vi får se om detta håller i sig också den här omgången, när Liverpool beger sig iväg på den ena av blott två matcher i utlandet den här säsongen. Det handlar alltså om Swansea på Liberty Stadium.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues sex jokerspelare i toppstriden

En kortlek har tre jokrar. Som liten förstod jag aldrig riktigt vitsen med dem. Dels förstod jag inte namnet, det föll mig liksom aldrig riktigt in att göra kopplingen till ”joke”, eller skämtare. Dels förstod jag aldrig vad man hade de korten till, de användes ju ändå aldrig till något, annat än möjligen som ersättning för borttappade kort.

Därefter har jag i och för sig snappat upp vissa användningsområden för dem. Min första insikt kom när jag på vinst och förlust, bokstavligt talat, vevade på någon pokermaskin på en Finlandsfärja. Jag kommer inte ihåg handen exakt men jag fick upp fyra kort jag ville ha och så en joker. Jag hann säkert svära till någon gång innan mynten helt plötsligt och till min stora förvåning började rassla ut ur maskinen.

En joker är alltså en form av frikort. I vissa former av Texas Holdem slänger man in jokrarna som en extra krydda i spelet. Det är alltså ett kort som motsvarar precis vilket kort man än vill ha. När man använder den i poker så är det alltså ett sätt att införa mer av ett slumpmoment, att göra det oväntade till en del av spelet.

Och så där är det ju också lite inom fotbollen. Vi har i och för sig de på förhand förutsägbara toppklubbarna. Dessa klubbars väl och ve kopplas ofta tämligen intimt till deras främsta spelare, deras stjärnor. Juan Mata i Chelsea, Mesut Özil i Arsenal, Robin van Persie i Man Utd, Steven Gerrard i Liverpool, David Silva i Man City och förut Gareth Bale i Tottenham. Exempelvis.

Men sett över en hel säsong så är det kanske inte alltid så, möjligen är det snarare rätt ovanligt, att det är just dessa spelare som står för de avgörande insatserna i en liga. Missförstå mig inte, det är naturligtvis spelare som står för många avgörande insatser, i form av mål och assists.

Men det gör samtliga dessa spelare för alla sina respektive lag. Det som däremot i slutänden ofta skiljer en klubb åt från en annan är när de mer anonyma spelarna avgör. Det vill säga, inte något av kortlekens äss, kungar eller damer. Utan jokrarna. Det är om dessa den här bloggen handlar, och min bild av vilka dessa är den här säsongen för de sex toppklubbarna i Premier League.

:::

Arsenal: Aaron Ramsey

Det är Mesut Özil jag vill ha, föreställer jag mig nästan Arsene Wenger likt julafton-TV:s Prins John. Detta till synes utan att greppa att den mest värdefulle spelaren kanske redan befann sig i en vagga vid fotdelen av hans säng, kittlandes hans fötter till vansinne. Aaron Ramsey med andra ord, eller skatteåterbäringen om man så vill.

Det råder så klart ingen tvekan om att Özil kommer göra ett kanonjobb för Arsenal den här säsongen. Men för fler avgörande insatser så att säga från ingenstans, det vill säga de här så väldigt viktiga jobbsegrarna, tror jag att Ramsey kommer att svara. Och det vore ju en rätt bra utdelning från en spelare som för inte länge sedan var paria på Emirates.

Chelsea: Fernando Torres

Utskälld och hatad av alla. Typ. Nej, kanske överdrivet, men att säga att Torres har hånats både för sin transfersumma och för sin oförmåga att hitta målet är inte att säga för mycket. Det tog inte lång tid för Chelseas fans att gå från eufori till att vilja ersätta Torres med den ene anfallaren efter den andra. Demba Ba blev först i tur, och nu är det alltså Samuel Eto’o.

Samtidigt är det mitt intryck att något av gnistan i Torres spel börjar hitta tillbaka. Han har börjat se piggare och rappare ut, och han har börjat hitta samspelet med några av Chelseas yngre mittfältsspelare. José Mourinho kommer helt säkert att banka en hel del på Eto’o inledningsvis, men över säsongen så blir jag inte förvånad om Torres spelar en alltmer avgörande jokerroll.

Liverpool: Jordan Henderson

När vi pratar Liverpool så är det naturligtvis väldigt lätt att fastna i ett prat om spelare som Steven Gerrard, Luis Suarez och Daniel Sturridge. Möjligen halkar också Philippe Coutinho med i diskussionen på ett bananskal. Och det är klart, naturligtvis är det dessa spelare som i någon mening ska bära Liverpool framåt och uppåt i tabellen den här säsongen.

Men det kommer naturligtvis komma ett antal matcher när dessa spelare helt enkelt inte hittar någon lösning på de problem som uppstår på planen. I de lägena menar jag att en spelare som Henderson kan visa sig ovärderlig. Han var inte ensam om att ha svårt att hitta sin plats i Liverpool inledningsvis, men under Brendan Rodgers har han växt fram alltmer till den spelare som Liverpool faktiskt investerade ett antal miljoner i.

Man City: James Milner

Att prata om jokrar är svårt i en klubb och ett lag som består nästan enbart av äss och kungar. Och att kalla spelare som Jesus Navas, Fernandinho, Yaya Touré eller Edin Dzeko för jokrar vore ju både att göra dem orättvisa och att till oigenkännlighet misshandla jokerbegreppet.

Men mitt i denna stjärnkavalkad så har Man City också några grovarbetare i sina led. Det är kanske tidssymptomatiskt att de nu i alla fall temporärt har gjort sig av med en av dem, Gareth Barry till Everton. James Milner är dock kvar och jag har inte svårt att föreställa mig att när Man Citys spel går i baklås, som det gjorde mot Stoke i helgen, så är det en spelare som Milner som kanske främst kan lösa upp knutarna. Med våld om så erfordras.

Man Utd: Tom Cleverley

Kanske går det att hitta fler jokrar i Man Utd, förmodligen det mesta mästarlag som så konsekvent ofta har klart sämre spelare än sina motståndare. I alla fall om man ska tro motståndarfansen. Mycket har ju så klart gjorts av Man Utds transferfönster, och många frågar sig kanske om det verkligen ska vara så att Marouane Fellaini ska vara en lika ligaavgörande värvning som förra sommarens Robin van Persie.

Så kan det mycket väl visa sig vara säger jag, men med det menar jag inte nödvändigtvis att Fellaini själv ska ta en avgörande roll. Snarare är det vad hans plats i laget resulterar i för andra spelare. Cleverley är en tekniskt skicklig och flyfotad offensiv mittfältare som tidigare begränsats i sina uppgifter av ett överdrivet defensivt ansvar. Fellaini frigör honom från detta ansvar. Det kan vara guld värt för Man Utd som därmed har ett flertal goda spelare i den offensiva mittfältspositionen.

Tottenham: Gylfi Sigurdsson

Roberto Soldado, Christian Eriksen, Erik Lamela, Paulinho med flera. När det ska letas möjliga hjältar i Tottenham så tittar många till de nya ansiktena som värvats till klubben för dyra pengar under sommaren. Samtidigt kanske en viktig joker redan fanns i klubben i form av en isländsk hjältesaga.

Sigurdsson gjorde naturligtvis succé i Swansea för två säsonger sedan. Efter den säsongen ville flera storklubbar ha honom. Bland andra Liverpool, men Tottenham norpade honom mitt framför nosen på dem. Sigurdsson hade dock svårt under fjolårssäsongen att leva upp till förväntningarna på honom, men den här säsongen verkar han ha hittat sin roll och position i laget på ett bättre sätt.

:::

Dagens match: Southampton vs West Ham (17:00)

Sam Allardyce såg så ledsen ut som egentligen bara en svulten hundvalp kan göra när han beskrev den olycka som drabbat West Ham i form av Andy Carrolls besvärliga fotskada. Något som ökar på bryderiet om just varifrån West Hams mål egentligen ska komma.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att vilja vinna eller att måsta vinna

Så var det då dags igen. Det internationella landslagsuppehållet är över och ännu en omgång av Premier League sparkar igång under helgen. Det är en lördagstung omgång där hela åtta matcher ska spelas från tidig lördag eftermiddag till sen lördag kväll.

Just med tanke på landslagsuppehållet så är ju augusti lite grann av en falsk start av säsongen. Den hinner liksom knappt börja innan den ska ta och göra ett två veckors uppehåll. Det är naturligtvis inget nytt med det, men det känns trots det rätt snopet. I och med att transferfönstret samtidigt stänger först efter augusti så blir ju de första två-tre omgångarna lätt lite preliminära till sin natur.

Om vi ser tillbaka på de tre första omgångarna så kan vissa saker noteras. Bland annat att egentligen inget av de tre förväntade topplagen har imponerat i någon större utsträckning. Både Man City och Man Utd har visat svaghet och Chelsea har även de framstått som sårbara. Imponerat har emellertid Liverpool gjort som leder ligan med maximal poäng och inga insläppta mål efter tre 1-0-segrar.

Ett-noll till The Liverpool. Typ.

Om vi tittar ned mot botten av tabellen så framträder vissa förväntade mönster. Att Hull skulle ligga därnere kommer inte som någon överraskning, särskilt inte som de har inlett med två bortamatcher mot Chelsea respektive Man City. Inte heller förvånar det att West Brom ligger på jumboplatsen, med en poäng efter tre matcher.

:::

Den här helgens omgång saknar måhända de här uppenbara supermatcherna, i viss kontrast med den sista omgången innan uppehållet exempelvis. Det är inga av toppklubbarna som ställs mot varandra, och inte heller är det något derby som drar till sig uppmärksamheten.

Trots detta skulle jag säga att det ändå är en rätt spännande omgång vi har framför oss. Om inte annat så för att den innehåller ett flertal matcher av vad man kan beskriva som mellanvikt. Men framför allt är det en omgång i vilken det faktiskt är extra viktigt att flera lag faktiskt lyckas vinna sina matcher.

Man Utd vs Crystal Palace

Infödingarna börjar möjligen bli lite oroliga på Old Trafford. En poäng på de båda matcherna mot Chelsea och Liverpool, och inte ett enda gjort mål framåt. Det främsta orosmomentet är väl dock den otrygghet som Alex Fergusons frånvaro orsakar.

Matcher mot Chelsea och Liverpool är dock en sak, och det är ju knappast första gången som Man Utd får en halvtrög ligastart. En hemmamatch mot Crystal Palace måste dock vinnas, allra helst som det annars skulle betyda att Man Utd har spelat tre ligamatcher i rad utan att vinna. Och det händer ju liksom inte alltför ofta.

Med ett tveksamt transferfönster bakom sig, och en gjord värvning i form av Marouane Fellaini, så behöver dessutom David Moyes den här vinsten. Han slipper gärna de frågor som något annat resultat skulle medföra.

Fulham vs West Brom

En match i vilken det rimligtvis är väldigt viktigt för båda lagen att vinna, i och med att båda faktiskt befinner sig i den nedre änden av tabellen.

Fulham vann mot Sunderland i den första matchen och det var väl vackert så. Sedan dess har det dock blivit två förluster med haltande spel och Martin Jol börjar se lite pressad ut. En hemmamatch mot West Brom måste vinnas, allra helst som Fulham annars kommer befinna sig under nedflyttningsstrecket, med all den press som det innebär.

West Broms säsongsinledning har varit ännu sämre. De lyckades försvara till sig en poäng på Goodison Park i den andra omgången, men spelet i övrigt har varit hafsigt och taffligt. En bortamatch mot Fulham är allt annat än ovinnbar och det börjar bli dags för Steve Clarke att visa att han rör sig i rätt riktning med laget.

Sunderland vs Arsenal

Känslan inför säsongen med Sunderland och Paolo Di Canio var att det skulle bli antingen solsken eller pannkaka. Några mellanting var svåra att föreställa sig med en manager som framstår som så kompromisslös som Di Canio. Det bär eller det brister.

Inledningen på säsongen har mestadels handlat om pannkaka. Sunderland lyckades förvisso skrapa till sig en poäng borta mot Southampton, men i övrigt har det gått trögt och laget föll på sätt och vis samman senast borta mot Crystal Palace.

Resultaten har knappast gjort Paolo Di Canio på sitt bästa humör som fortsätter sin vana att öppet kritisera sina spelare. Det kan säkert finnas en metod i det beteendet, men det är också något som riskerar skapa friktion, särskilt när det drabbar också väldigt laglojala spelare, som i det här fallet John O’Shea.

Det börjar helt enkelt närma sig den där punkten där Sunderland måste börja vinna för att åskmolnen ska börja skingras. En förlust mot Arsenal är kanske inte i sig något att yvas för mycket över, men det är samtidigt en match som Sunderland mycket väl kan vinna.

Och det börjar alltså bli dags för Sunderland att inte bara vinna, utan även att faktiskt vinna.

Everton vs Chelsea

Lite av samma problematik har ju Everton som förvisso hittills under säsongen inte har förlorat, men å andra sidan har de heller inte vunnit. Då har de heller inte mött dryptufft motstånd, och Everton bör sikta på mer än oavgjort mot lag som Norwich, West Brom och Cardiff.

Evertons stora problem har varit målskyttet. De gjorde förvisso två mål mot Norwich, men gick mållösa mot såväl West Brom som Cardiff. I synnerhet mot West Brom hemma blev det tydligt hur svårt Everton hade att hitta nyckeln till ett lågt liggande försvar.

Det här är inget nytt för ett fotbollslag under Roberto Martinez ledning. Hans ledord inom fotbollen är till stor del tålamod. Problemet med tålamod är att tålamod utan intensitet också ger motståndarna mer tid och utrymme att forma sitt lag.

Kanske passar ett motstånd som Chelsea på sitt sätt Everton bättre i nuläget. Ett svårare motstånd naturligtvis, men Chelsea är samtidigt ett lag som också själva kommer vilja föra spelet. Detta kan öppna upp större ytor för Everton att utnyttja.

En seger mot Chelsea vore också ett bra sätt för Roberto Martinez att få igång Evertons säsong på allvar.

:::

Dagens matcher: Man Utd vs Crystal Palace (13:45), Aston Villa vs Newcastle, Fulham vs West Brom, Hull vs Cardiff, Stoke vs Man City, Sunderland vs Arsenal, Tottenham vs Norwich, samt Everton vs Chelsea (18:30).

Fem av de sex topplagen i action under dagen således. Åtminstone i tre av fallen i hyfsat tuffa bortamatcher dessutom. Vi befinner oss i september nu. Det börjar som sagt bli dags att sålla agnarna från vetet. Efter den här helgen har mer än en tiondel av säsongen spelats.

:::

Angående det här med att vinna. När den legendariske vietnamesiske generalen Vo Nguyen Giap, den militära befälhavaren som besegrade såväl Frankrikes som USA:s arméer på fältet, framåt ålderns höst utfrågades om vad som egentligen var förklaringen, den taktiska hemligheten, så blev han inte svaret skyldig.

Enkelt, menade General Giap, man måste vinna. Man måste helt enkelt och utan något som helst tvivel vinna. Mer komplicerat än så är det kanske till sist inte. Julius Caesar erfor något liknande när hans underlägsna styrkor besegrade Pompeys trupper i det romerska inbördeskriget.

Alla vill så klart vinna. Men det är också en rätt stor skillnad mellan att vilja vinna och att måsta vinna. ”Need to have” i relation till ”nice to have”.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

En olycka kommer sällan ensam

Idag är det fredagen den 13:e. Det innebär för vissa absolut ingenting samtidigt som andra hukar sig lite extra i sin allmänna vidskeplighet. För en del är det alltså en dag när skrocket säger att man kommer vara särskilt otursdrabbad. För andra frammanar datumet minnen från en serie kultförklarade slasherfilmer från 1980-talet.

Flyt och oflyt. Tur och otur. Begreppspar som används ofta inom fotbollen och inte minst av supportrar. Oftast, om man gräver under ytan, som en form av förklaring av något som man egentligen bara inte förstår eller möjligen för den delen vill förstå.

Men ibland ska man så klart inte förneka att vissa lag helt enkelt är oförklarligt otursdrabbade. Man är sin egen lyckas smed säger ordspråket och det omvända är naturligtvis lika sant det. Det vill säga att precis som man formar sin egen lycka så orsakar man också oftast sin egen olycka. Mer eller mindre medvetet naturligtvis.

Huruvida detta stämmer in på dessa tre icke rangordnade höjdpunkter av otur och olycka inom engelsk fotboll går att diskutera.

:::

(1) Sheffield United åker ur  Premier League på ett rättshaveri

Neil Warnock var allt annat än glad mot slutet av Premier League säsongen 2006-07 när det visade sig att hans Sheffield United alltmer drogs in i en bitter nedflyttningsstrid med West Ham. När det till sist slutade olyckligt så brast det för honom och han riktade sina verbala tirader mot allt och alla.

Bitterheten var naturligtvis befogad. West Ham hade varit uträknade under stora delar av säsongen men svarade för en väldigt stark upphämtning under våren, därtill inspirerade av en viss Carlos Tevez.

Carlos Tevez och Javier Mascherano förbluffade fotbollsvärlden när de sommaren 2006 i samband med världsmästerskapet i Tyskland skrev på för West Ham. Alla förväntade sig att större klubbar skulle hugga på dessa båda spelare.

Det visade sig emellertid senare att det sätt som West Ham lyckats värva de båda världsspelarna helt enkelt inte var legitimt, eller överensstämmande med Premier Leagues regelverk. West Hams great escape inspirerades alltså av en spelare som inte borde ha fått spela.

Så naturligtvis var Neil Warnock utom sig av rättfärdig vrede. Sheffield United tilldömdes senare ett skadestånd från West Ham för sveda och värk. Men med tanke på att Sheffield United nu harvar i League One så lär de nog ha rätt svårt att trösta sig med detta skadestånd.

West Ham å sin sida protesterar knappast. Det var ett billigt skadestånd att betala för möjligheten att spela kvar i Premier League. Av vilket man lär sig att ska man utmäta straff så måste det vara större än den förväntade vinsten med regelbrottet.

(2) Tottenham kvalificerar sig till Champions League, fast ändå inte

Det kan tyckas att förutsättningarna inom den engelska fotbollen är tämligen enkla. Sluta bland de fyra bästa i ligan, och du får chansen att spela Champions League-fotboll säsongen därpå. Klart och konkret.

Säsongen är 2012-13 och Tottenham gör i princip allt rätt. De har en klart bra säsong med lagets mått mätt och slutar fyra i Premier League. Allt borde vara frid och fröjd och Champions League-spel bokat. Men icke. För samtidigt går det sjätte laget i ligan och vinner Champions League.

Bara att Chelsea faktiskt vinner Champions League var naturligtvis en form av otur i sig för Tottenham. Men att bli av med sin förtjänade Champions League-plats eftersom UEFA av någon outgrundlig anledning anser att man ska bestraffa den liga som lyckas vinna Champions League är i en alldeles egen division av otur.

(3) John Terry missar straffen i Champions League-finalen

Den tionde och sista ordinarie straffen ska slås i Champions League-finalen 2008. Chelsea har satt samtliga sina, Man Utd har missat en. Fram kliver lagets kapten för att sätta straffen som ska skapa klubbhistoria. Målvakten är överspelad och John Terry har bara att placera in bollen.

Det kan diskuteras in i oändlighet huruvida vad som därefter händer är otur eller oskicklighet i någon form. Går det att förutse att man ska halka, går det att förbereda sig för, eller snarare mot? Visst är det också en fråga om koncentration, men få skulle nog kunna konkretisera vad John Terry skulle ha gjort annorlunda.

Således otur. Och eftersom ett eventuellt mål hade varit historiskt så får man väl också beskriva det som hände som historisk otur. Även om nu 13 andra spelare under identiska eller jobbigare förhållanden lyckades med att hålla sig på fötterna.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre frågor som David Moyes brottas med efter landslagsuppehållet

Landslagsuppehållet är över för den här gången. Och som vanligt så är det aldrig frid och fröjd för England, som möjligen kan vara poängmässigt nöjda med sina båda matcher mot Moldavien och Ukraina, men där det spelmässigt har gnällts tämligen högljutt i media.

Någon särskild frid och fröjd är det heller inte för David Moyes och Man Utd där det nu är tillbaka till den bistra verkligheten som gäller. Man Utd har gått mållösa från två matcher i rad, tagit endast en poäng på båda dessa matcher, och den övermåttans positiva säsongsstarten mot Swansea är nu förpassat till historiens skräphög.

Nu efter augustis förspel drar alltså säsongen igång på fullt allvar. Ligan rullar igång för full maskin, Ligacupen har lottats och är i full gång, och inom kort så startar också Champions Leagues gruppspel för de fyra kvalificerade engelska klubbarna. Och inför detta skede av säsongen så framstår det som klart och tydligt att David Moyes och Man Utd har tre stora frågor att brottas med.

:::

Hur ska Man Utd formera sitt mittfält?

I och med värvningen av Marouane Fellaini från Everton så har David Moyes gjort vad Man Utd har behövt göra i flera år, det vill säga förstärka det centrala mittfältet. Med värvningen följer dock också ett antal frågetecken.

Frågan är hur David Moyes exempelvis ser på Tom Cleverleys roll i laget. Han har tidigare fått ett större defensivt ansvar än vad som kanske varit lämpligt, och detta har begränsat honom i det som annars är hans paradgren, det vill säga offensiven.

Ambitionen måste rimligtvis vara att med Fellaini i större utsträckning frigöra Cleverley som ett offensivt alternativ. Fellaini kan så klart också han användas som ett mer offensivt alternativ på centralt mittfält. Likaväl kan Wayne Rooney användas i positionen bakom Robin van Persie.

Hittills har dessa alternativ dock förpassat Shinji Kagawa i passningsskugga, och med Fellaini i laget blir utrymmet inte större. Hur Man Utd mest och bäst drar nytta av Kagawas skicklighet är en tankenöt som Moyes måste knäcka.

Hur ska Man Utd lyckas bevara vinnarmentaliteten?

Harvard Business School har i dagarna publicerat resultatet från den fallstudie de gjort på Alex Ferguson. I den lyfts just den här karaktären att aldrig vika ned sig, inte en enda gång. Att alltid kämpa till sista skriket. Genom åren har detta varit ett av Man Utds mest framträdande kännetecken. Europacupfinaler har vunnits på det viset.

Det är tidigt att säga något bestämt om just detta, men något har man saknat denna egenskap i Man Utds två matcher innan landslagsuppehållet. Både mot Chelsea hemma och borta mot Liverpool, där poäng i båda fallen var gott och väl inom räckhåll, så saknades den där riktiga gnistan som vi sett tidigare under åren.

Beror det på spelarna eller på managern eller på både och i någon form av samspel? Det är svårt att säga. Det är naturligtvis också lätt att måla historien i rosenröda färger. Det fanns naturligtvis matcher också med Alex Ferguson som manager där det kändes som att den så kallade gnistan saknades.

Men vi tenderar naturligtvis att särskilt komma ihåg de där fantastiska upphämtningarna och vändningarna.

Dock är det viktigt att David Moyes faktiskt aktivt tänker på dels sitt eget agerande vid sidlinjen under match, dels vilka signaler han sänder till både spelare och fans med de byten han gör mot slutet av matcherna. Alla älskar en person som försöker.

Hur ska David Moyes hantera klubbens lovande talanger?

Det är ett sällsamt tidens fenomen att under samma period som Everton har haft och har prisats för sin framgångsrika och produktiva akademi, en av Englands absolut bästa, så har David Moyes delvis välförtjänt kritiserats för att inte göra mesta möjliga av denna.

Det är sant att Everton under David Moyes tid i klubben har producerat några av de främsta unga juvelerna inom engelsk fotboll, bland dem Wayne Rooney och Jack Rodwell. Sant är dock också att Moyes själv snarare valt att sälja dem vidare än att integrera dem i sitt eget lag.

Så kan han inte gå tillväga i Man Utd. Dels finns det en kultur och tradition i klubben med att satsa på sina egna unga talanger. Dels kommer det aldrig gå att rationalisera att sälja iväg spelare i Man Utd som trots allt var möjligt att göra i Everton.

Samtidigt finns det ett antal väldigt lovande talanger i Man Utd, som fick mycket speltid under sommaren men som fått betydligt mer begränsat med speltid under säsongsinledningen. Jag talar då naturligtvis först och främst om en spelare som Adnan Januzaj.

Matt Busby hade sina Busby Babes. Alex Ferguson hade sina Fergie’s Fledglings. Klubbens båda ikoniska managers byggde alltså sin respektive framgång på varsin generation väldigt lovande unga spelare. Det ligger i klubbens DNA och är något som Moyes måste vårda och respektera. Han måste hitta sina Moyes Boys.

Det kan samtidigt vara bland det svåraste att göra. På den allra högsta nivå i ett klimat där alla kommer att ifrågasätta honom. Det är inte många managers som i den situationen skulle klara av att våga stå emot den enkla och trygga lösningen, att spela de rutinerade och erfarna spelarna.

Så hur modig är egentligen David Moyes?

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

England har matchbollar i VM-kvalet

Bordtennis är en psykologiskt intressant sport. En spelare kan spela hur lugnt och tryggt som helst ända fram till de allra sista bollarna i matchen, för att därefter mer eller mindre omedvetet antingen stressa upp sig själv eller bli alltför passiviserad. Det ligger en viss sanning i den förvisso överdrivna klyschan att den sista bollen ofta är den svåraste att vinna.

England må förvisso hoppas att de inte drabbas av något liknande inför de två sista gruppspelsmatcherna i VM-kvalet. Dessa spelas båda på hemmaplan, mot först Montenegro och därefter Polen. Därför att England går in till dessa båda matcher med matchbollar i VM-kvalet, med alla chanser i världen att kvalificera sig automatiskt till sommarens VM i Brasilien.

Detta efter att England klarat av två bra resultat i de två nyss avslutade VM-kvalmatcherna. Hemmasegern mot Moldavien var programenlig. Den viktiga matchen var den som följde, det vill säga gårdagens bortamatch mot Ukraina. Det var framför allt en match som inte fick förloras, och England klarade med närmast italiensk förutsägbarhet också 0-0.

:::

Det är samtidigt en källa till oro att även om England förvisso har matchbollar på hemmaplan mot Montenegro och Polen, så förblir det trots allt matcher som England måste vinna. De har inte råd att tappa poäng. Om de tappar poäng så har nämligen både Ukraina och Montenegro utmärkta chanser att gå förbi dem.

Oron består rimligtvis i att England förvisso har varit rätt duktiga på att inte förlora i det här VM-kvalet. Men å andra sidan har de ännu bara lyckats vinna mot gruppens två slagpåsar, San Marino och Moldavien. Det måste det bli ändring på nu. England kan möjligen komma undan med en poäng mot Montenegro, om Ukraina misslyckas med att vinna mot Polen. Men något annat än vinst mot Polen och ett ovisst playoff väntar definitivt för England.

England har haft dåliga erfarenheter förut av att spela med pressen på sig att de så att säga måste vinna. Roy Hodgson är samtidigt en tämligen försiktig förbundskapten. Det är något som talar för att matcherna resultatmässigt kommer vara rätt täta och att utrymmet för nerver därför blir extra högt.

:::

En sak tycker jag dock har varit positivt med det här landslagsuppehållet för Englands räkning, vid sidan av resultaten på planen som ändå måste ses som tillfredsställande. Och det är att Rickie Lambert har tagit en så pass stor och naturlig plats i det engelska landslaget.

Det har länge funnits ett begränsat och inte alldeles nyttigt tänkande i den engelska landslagsledningen att hela tiden vara fokuserade på de engelska toppklubbarna. Det har funnits en benägenhet att hellre ta ut en bänkvärmare i någon av dessa klubbar än att faktiskt våga satsa på någon etablerad engelsk spelare i någon av klubbarna nedanför som spelar regelbundet.

Huruvida Roy Hodgson har visat ett särskilt stort mod genom att ta ut Lambert i den engelska landslagstruppen, eller om han på grund av skador blott varit därtill nödd och tvungen, är lite svårt att sia om. Oavsett vilket så har Lambert gett Hodgson all tänkbar positiv feedback att sådana uttagningar faktiskt kan löna sig, och inte bara är en risk man ska undvika.

Rickie Lambert slår mig som en spelare som aldrig skulle tveka på att slå in en matchboll, oavsett matchläge. Det är just precis en sådan spelartyp som England behöver i ett världsmästerskap. Det vore stor tragedi om Lambert inte fick spela VM i sommar, som 32-åring.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Varför det aldrig kan löna sig med ett lönetak

Det finns många synpunkter för och mot när det kommer till den moderna fotbollen och ekonomins betydelse för den. Många pekar på ojämnheten, hur mer pengar inom fotbollen har lett till att klyftorna har ständigt ökat mellan de klubbar som har mycket pengar och de klubbar som inte har mycket pengar.

Mest moralpanik brukar normalt sett uppstå när det pratas transfersummor eller löner. När det börjar pratas köpesummor runt eller över £50m och löner en bra bit över 100,000 pund i veckan så verkar många anse att någon form av anständighetens gräns är både nådd och passerad.

Det är något som särskilt diskuteras när det kommer fram att klubbar rent ekonomiskt ibland går på knäna, och när lönekostnaderna utgör en så stor andel av en klubbs intäkter att dess finansiella risk är ohållbar på sikt. I vissa fall kan man med fog hävda att klubbar pantsätter sin framtid för att kunna betala höga löner i nutid.

Premier League har ju från och med den här säsongen infört ett nytt regelverk som syftar till att kontrollera varje klubbs lönekostnader, framför allt då hur mycket dessa får öka, i relation till hur mycket en klubbs intäkter har ökat. Om en klubb inte lyckas öka sina intäkter först så tillåts endast någon procents ökning av en klubbs lönekostnader.

Detta är ju en tämligen mild form av lönekontroll. Många är ju mer drastiska i sitt tänkande och vill införa ett lönetak i form av en maxtaxa, en maximal summa pengar som en klubb får lägga på spelarlöner helt enkelt. De skäl som framförs är att det jämnar ut spelfältet och tvingar alla klubbar att konkurrera på påstått lika villkor.

Man menar också att det leder till en större ekonomisk hållbarhet inom den moderna fotbollen.

:::

Men det är också ett förslag som är behäftat med en mängd problem.

Till att börja med så är ett lönetak väldigt svårt att tillämpa globalt. Det är osannolikt att det är något som alla ligor går med på att köra, olika länder har olika skatteregler och så vidare. En liga som alltså unilateralt inför ett lönetak kommer att rejält sänka sin förmåga att konkurrera på den europiska fotbollsarenan.

En liga där klubbarna har en begränsad möjlighet att erbjuda marknadsmässiga löner kommer också att drabbas av sänkt kvalitet. Talang följer kapital, och mindre löner i Premier League innebär att spelare av riktigt hög klass i större utsträckning kommer hitta andra ligor och klubbar att spela i.

Men det funkar ju i USA menar många och pekar då på exempelvis NHL. Men där finns en fundamental skillnad i att NHL är en stängd liga, och NHL är den erkänt främsta hockeyligan i världen. Där finns alltså inte konkurrens på samma sätt som det finns inom fotbollen, där det tvärtom finns ett relativt stort antal olika ligor som konkurrerar om att vara främst.

Det finns naturligtvis även principiella invändningar. Den främsta är kanske att det måste vara upp till och varje klubb att självständigt bestämma vad de ska göra med sina pengar. En klubb som faktiskt har pengar med vilka de kan betala höga löner bör inte rimligtvis vara förhindrade att göra det, offrade på någon form av den skenbara jämlikhetens altare.

Problemet uppstår egentligen bara när klubbar drar på sig lönekostnader som de på sikt inte har råd med. Men då är det detta beteende som ska beivras, vilket görs genom nuvarande financial fair play-regler, snarare än att införa någon form av kollektiv bestraffning riktad även mot de klubbar som alls inte missköter sin ekonomi.

Någonstans handlar det ju också om att belöna kompetens. Det borde vara naturligt inom fotbollen där hela sporten går ut på att vara mest kompetent på fotbollsplanen. Men det bör rimligtvis också gälla vid sidan av planen. Varför ska inte en klubb som arbetar målmedvetet och långsiktigt med att öka sina intäkter tjäna på det jämfört med en klubb som alls inte är lika framgångsrika i detta arbete?

Sist men inte minst så uppmuntrar ett lönetak, likt alla regelverk, till fusk och dribblande. Vad ett lönetak kommer att leda till är att alla klubbar kommer att söka alternativa sätt att erbjuda spelare ersättning vid sidan av den normala redovisningen. På så vis blir villkoren ändå inte jämlika. Snarare kommer det att bildas en svart marknad.

Vad som däremot borde göras är att offentliggöra alla spelarlöner. Det skulle leda till en ökad transparens som skulle tvinga samtliga parter, klubbar, spelare och agenter, att sanera sitt beteende väsentligt. Det skulle också jämna ut informationsläget på spelarmarknaden betänkligt.

:::

Viktig match för England borta mot Ukraina kväll. Undvik förlust, och fältet är hyfsat fritt för England att kvalificera sig för VM, som avslutar med två matcher på hemmaplan, mot Montenegro och Polen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Positiv bytesbalans för Premier League under sommarens transferfönster

Ännu ett transferfönster har stängt och mängder av spelare har emigrerat såväl som immigrerat, det vill säga flyttat från ett land och en liga till ett annat land och en annan liga.

Det diskuteras ju ofta fånigt nog vilka ligor som är bäst och så vidare, ofta med argument som snarare har att göra med vilka klubbar som är bäst. Att landa i något i den diskussionen är mer eller mindre omöjligt, men faktum är att just ett transferfönster faktiskt ger en tämligen god indikation på en ligas styrka och konkurrenskraft.

För genom att lägga ihop flödet av talang mellan de stora europeiska ligorna så skickar transfermarknaden ut en stark signal om vilka ligor som drar till sig störst marknadsvärde i form av talang, något som i alla fall på lång sikt är viktigt för en ligas konkurrenskraft.

Bilden utgör min översikt av dessa transferflöden och marknadsvärden mellan de fem största europeiska ligorna. Data är hämtad från Transfermarkt och översatt till pund. Längs varje rad ser man hur mycket talang och värde som flyttat ut från respektive liga och land och längs varje kolumn ser man hur mycket talang och värde som flödat in i respektive liga och land.

Med rött markeras att en liga har en negativ bytesbalans gentemot en annan liga, och med blått markeras en positiv bytesbalans. En liga vars belopp är blåmarkerat har alltså fått mer talang från en liga än vad den sålt till just den ligan, och tvärtom om det är rödmarkerat. Inom parantes återfinns antalet spelare som lämnat och anlänt.

:::

:::

Premier League

Premier League står starkt i konkurrensen. Totalt sett har ligan den här sommaren en positiv bytesbalans i termer av talang motsvarande alltså £166,4m från övriga ligor.

Netto är det Serie A som har fått släppa till mest till Premier League. Talang motsvarande £63,4m netto har förflyttat sig från Serie A till Premier League under sommaren, motsvarande 12 spelare värda i genomsnitt nästan £5m per spelare.

Även La Liga har tappat mängder av talang till Premier League. 45 spelare har flyttat från La Liga till Premier League till ett värde av £133,5m. En enda talang av meningsfullt marknadsvärde har gjort den motsatta flytten, och denna ende spelare reducerar kraftigt La Ligas negativa bytesbalans gentemot Premier League.

Premier League är också den enda ligan som i termer av talanginflöde faktiskt gör vinst gentemot övriga ligor.

La Liga

La Liga har haft en tuff sommar. Minst sagt. Samtliga spanska klubbar under de två stora klubbarna har tvingats dra åt svångremmarna rejält, och det märks på talangflödet.

Framför allt har Premier League dragit nytta av detta förhållande. Om inte för Gareth Bales flytt till Real Madrid så vore bytesbalansen helt horribel för La Ligas räkning. Det kan man så klart hävda att den är ändå.

Oroväckande för La Liga är dock att ligans talang inte bara har sipprat ut till Premier League, utan att både Serie A och Bundesliga har profiterat rejält på deras bekostnad.

Ett marknadsvärde om drygt £100m netto har alltså försvunnit från La Liga den här sommaren. Samtidigt har Real Madrids och Barcelonas värden ökat, vilket ökar klassklyftan i La Liga ännu mer.

Serie A

Jag dristade mig att påstå för några veckor sedan att Serie A skövlats på talang av Premier League under sommaren. Detta stötte på patrull från någon som pekade på Carlos Tevez och Mario Balotelli.

Nu är förvisso inte Balotelli inräknad i statistiken ovan, men visst fog ger ändå siffrorna för mig drastiska uttalande. Totalt har alltså Premier League rånat Serie A på talang värt motsvarande £63,4m netto.

Totalt sett har talang för £82,7m netto flödat ut ur Serie A den här sommaren, och det är Premier League och Ligue 1 som står för de stora uttagen från Serie A, som i sin tur kompenserat detta genom att vittja La Liga.

Ligue 1

Ligue 1 har ju det märkliga förhållandet att ligan sett till rent marknadsvärde alltså ökar i konkurrenskraft den här sommaren. Detta trots att ligan alltså har tappat 24 spelare netto till de övriga stora europeiska ligorna.

Naturligtvis förklaras denna inkonsekvens av de två bankrullade klubbarna PSG och Monaco, som värvat in några väldigt högkvalitativa spelare till höga marknadsvärden, samtidigt som ligan i övrigt alltså tappat i talang och marknadsvärde.

Bundesliga

Fler spelare har också flyttat från Premier League till Bundesliga än vad som gjort den motsatta resan, ändå har transferflödet sett till marknadsvärde gynnat Premier League framför Bundesliga med £22,8m netto. Nästan hela den bytesbalansen utgörs av André Schürrle.

Ett liknande förhållande finns med Serie A, där fler spelare alltså gått till än från Bundesliga, men där Bayern Münchens försäljning av Mario Gomez till Fiorentina förändrar bytesbalansen mellan ligorna.

Generellt sett flyttar relativt få spelare från Bundesliga, vilket är ett styrkebevis för ligan som helhet. Det är de absolut bästa spelarna som, om de inte värvas av först och främst Bayern München, som söker sig till någon annan europeisk storklubb.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Företagsetiska perspektiv på klubbarna i Premier League

Det var ju en rätt intressant i gårdagens kommentarsfält som möjligen inleddes men som aldrig riktigt avslutades. Det pratades ju då om den moderna fotbollens ”vulgära” sätt att försöka dra in pengar, vad som nu vid en given tidpunkt är att anse som vulgärt och så vidare. Det är lätt hänt att det blir en den goda smakens tyranni över det hela.

Till stor del handlar det kanske egentligen om ett allmänt motstånd mot pengar eller kapitalets inflytande över fotbollen, som man på något vis anser inte tillhör kapitalisterna utan folket. Även om motsättningen mellan folket och kapitalet har luckrats upp alltmer under senare årtionden. Men särskilt specifik är ju inte den kritiken, och jag anser heller inte att den är särskilt relevant, försåvitt man inte menar att pengar helt och hållet skall bannlysas från fotbollen.

Mer specifik, men fortfarande besläktad, är i så fall den diskussion som har uppstått under sommaren, till stor del som en följd av Papiss Demba Cissés vägran av religiösa skäl att spela i Newcastles klubbtröja som det stod Wonga på, även om denna vägran visade sig snabbt övergående. Tröjsponsorer är ju ett sätt bland flera på vilket klubbar faktiskt drar in pengar till klubben.

Det finns många olika aspekter på företagsetiken. Det kan handla om allt från mänskliga rättigheter till miljöhänsyn, från socialt ansvar till finansiell korruption samt ren och skär ekonomisk exploatering. Vilken av dessa aspekter som är viktigast brukar vara helt och hållet beroende på vad som för tillfället är den politiska modefrågan.

Men eftersom det här med rankinglistor är en sådan hit här på bloggen, så tänkte jag göra en inte alltför allvarligt menad övning där jag granskar hur etiska Premier Leagues olika klubbar är, med avseende blott och enbart på deras tröjsponsorer. (Det hela bygger naturligtvis på, för att återknyta till inledningen, att man i alla fall inte avfärdar som oetiskt att över huvud taget dra in pengar på tröjsponsorer. I så fall är det kört.)

:::

Premier Leagues mest etiska (eller minst oetiska) klubbar:

Hur oetiskt kan något egentligen vara när man inte ens vet vad det är företagen ifråga gör. Southampton har AAP3, West Brom har Zoopla och Sunderland kör Bidvest på sina tröjor. IT-system och ”internationella tjänster” är hur dessa företag beskriver sig, vilket möjligen kan låta lite som SPECTRE från en gammal James Bond-film. Men utan bildbevis på katter och rullstolsburna skurkar är det svårt att döma för hårt. Cardiff har Malaysia på sin tröja, vilket jag först var säker på var ett flygbolag, men som visade sig vara bara reklam för själva landet. Och det är en politisk analys jag inte klarar av.

Premier Leagues oskyldigt oetiska klubbar:

Tråkigt nog finns det rätt lite att klaga på när det kommer till storklubbarna Chelsea och Tottenham. De är sponsrade av Samsung respektive Hewlett Packard, och båda företagen säljer konsumentprodukter som även om de kanske inte i filosofisk mening behövs i alla fall är önskade. Som stora multinationella företag inom elektronikindustrin är det i och för sig toppchans på att de har problem både med miljöfrågor och arbetarrättigheter. Miljöfrågor lär även Crystal Palace med GAC Logistics på tröjan få brottas med, men tåg och fartyg leder ändå till mindre utsläpp än flygplan.

Premier Leagues obekymrat oetiska klubbar:

Som sagt, flygplan har mer allvarliga miljöaspekter. Detta bekymrar dock inte Arsenal och Man City som båda sponsras av flygbolag, Emirates respektive Etihad. I båda fallen har dessutom arenorna döpts efter sponsorn. Utöver miljöaspekter brukar flygbolag dessutom ha ytterst tveksamma rutiner vad gäller anställningsvillkor och trygghet. Men jämfört med övrig industri i stort är miljöaspekten inte alltför betungande, och de allra flesta skulle beskriva flyget som en grundläggande förutsättning får hela vår livsstil.

Premier Leagues cyniskt oetiska klubbar:

Stoke, Aston Villa och Fulham har samtliga det gemensamt att de sponsras av spelbolag: Bet365, Dafabet och Marathon Bet. Med tanke på hur mycket missbruk och olycka som spelindustrin står för, familjer som slås i ruin och spillror, så är det naturligtvis synd och skam att liera sig med företag som genom reklam drar nytta av mänsklig svaghet. Jag är benägen att placera Everton i samma fack som istället har ölmärket Chang på sina tröjor. Alkohol har en roll i samhället som påminner om spelande och inte minst med tanke på hur många barn som följer engelsk fotboll känns det olämpligt. Samtidigt så är farorna med både spel och alkohol välkända och det är knappast någon som börjar spela eller dricka på grund av en logga på en fotbollströja.

Premier Leagues kapitalistiskt oetiska klubbar:

Den mildare formen inom denna kategori står West Ham och Swansea för med Alpari respektive GWFX på sina tröjor. Valuta- och aktiehandel med andra ord, som orsakat väldigt mycket elände i världen genom åren. Men värst är ändå de finansiella institutioner som inte bara orsakat utan därefter exploaterat den finansiella kris världen fortfarande inte har återhämtat sig ifrån. Det vill säga globala banker och försäkringsbolag som inte drar sig för skumma metoder och för att profitera på vanligt folk. Man Utd, Liverpool och Norwich har mest att svara för i det här avseendet med Aon, Standard Chartered respektive Aviva på sina tröjor. Samtliga företag som både anklagats och fällts för otillåtna aktiviteter runtom i världen.

Premier Leagues moraliskt mest förtappade klubbar:

Ändå kan jag tycka de företag är värst som ytterst kalkylerat och målmedvetet försöker att lura och utnyttja ekonomiskt utsatta människor, och som tydligt riktar in sig på den speciella målgrupp som fotbollsfans utgör. Det är ingen tillfällighet att både Newcastle och Hull är klubbar från Englands mest fattiga regioner, och att dessa sponsras av Wongas samt Cash Converters, vars hela affärsidé är att slå mynt av människors ekonomiska och sociala desperation. Att fotbollsklubbar gör sig själva till en del av detta är ett bedrägeri mot hela deras sociala sammanhang.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sheffield United en ny pusselbit mot The Championship som nästa utbrytarliga

Sheffield United har några tunga år bakom sig. Efter att ha åkt ur Premier League 2007, till viss del som en följd av den kontrovers som Carlos Tevez orsakade i West Ham, så gjorde klubben några tappra men misslyckade försök att återvända. Istället åkte de 2011 ur The Championship och ned i League One för första gången på 23 år.

Sheffield United har under två år ta sig tillbaka till The Championship, men har båda gångerna fallit på målsnöret. 2012 förlorade de playoff-finalen mot Huddersfield, efter att i slutet av säsongen ha tappat den automatiska uppflyttningsplatsen till lokalrivalerna Sheffield Wednesday. Och 2013 förlorade de i playoffsemifinalen mot blivande vinnarna Yeovil.

Den här säsongen har knappast börjat särskilt mycket bättre för Sheffield United. Efter fem spelade omgångar har laget plockat hem blott fyra poäng, vilket gör att nästan tio poäng redan skiljer dem från uppflyttningsstrecket. En känsla av desperation börjar infinna sig i stålstaden.

Men mitt i all misströstan så vädras plötsligt morgonluft. Den moderna fotbollskapitalismens närmaste motsvarighet till lyckohjul har nämligen snurrat till Sheffield Uniteds favör. Prins Abdullah bin Mosaad bin Abdulaziz Al Saud har nämligen köpt 50% av klubben med löftet att ”invest substantial new capital” i syfte att ta Sheffield United tillbaka till Premier League.

:::

Men är detta en realistisk målsättning?

Det är inte frågan om att betvivla prinsens resurser, utan snarare utgår funderingen från att det trots allt bara finns 20 platser i Premier League, och antalet klubbar med resurser och den uttalade ambitionen att befinna sig där blir bara högre med åren. Sheffield United är ju knappast den första klubben med dessa ambitioner, ej heller den sista.

Det är naturligtvis inte omöjligt att Premier League bestämmer sig för att expandera, och exempelvis omfatta 24 klubbar. Samtidigt lär en sådan reform stöta på hård patrull från de största klubbarna, då det skulle intensifiera ett redan tufft spelschema, särskilt för de som samtidigt ska spela i Champions League eller Europa League.

Läget har ju också blivit alltmer komplicerat för klubbar som Sheffield United, som är tänkta att slå underifrån med ambitioner att ta sig upp i Premier League. För å ena sidan så är de själva numer underställda nya regler om lönetak och kostnadskontroller. Och å andra sidan så befäster Premier League-klubbarna sina positioner med exponentiellt ökade TV-avtal och fallskärmar till relegerade klubbar.

Likt kön utanför den populära nattklubben. Man vet redan på förhand att alla inte kan komma in, men alltfler sällar sig ändå till kön, och bara att befinna sig i kön blir till någon form av statusgrej.

:::

Frågan är om inte just detta fenomen håller på att driva fram en för fotbollen tämligen unik utveckling i England. Nämligen att det bildas någon form av andra Premier League-division under själva Premier League.

1992 beslutade sig ju ett antal klubbar för att bryta sig ur The Football League och bilda det som blev Premier League. De kunde därmed förhandla sina egna TV-rättigheter och tydligare marknadsföra ett mer enhetligt ligakoncept. En möjlighet är att The Championship går i samma riktning.

De ekonomiska incitamenten finns redan där. Ett växande antal klubbar som direkt eller indirekt via fallskärmar drar nytta av Premier Leagues TV-avtal för det första. Allt fler klubbar som är ägda och finansierade av arabiska, asiatiska eller amerikanska investerare för det andra. Var och en stor och stark nog för högstadivisionen i alla andra länder, men inte i England.

Dessa har ett självklart intresse av att skydda sin investering även utifall den händelse att de inte lyckas uppnå det allt mindre sannolika målet att ta sig till Premier League.

Rent marknadsmässigt finns också förutsättningarna för en sådan utveckling. The Championship är sett både till publik och inte minst TV-tittare redan en av de mest följda ligorna inom den europeiska och globala fotbollen. De klubbar och varumärken som ingår i ligan är redan förhållandevis kända.

På sätt och vis finns redan nomenklaturen för en sådan utveckling. Att den högsta divisionen i The Football League kallas för The Championship och nästa kallas för League One känns ju nästan tillrättalagt, som om någon i tidens begynnelse liksom föreställde sig en dylik situation.

Rent begreppsmässigt är ju det heller inte så väldigt speciellt. Till och med i Sverige pratar vi ju om Allsvenskan och Superettan, därefter tar Division 1 och så vidare vid. Liknande upplägg finns i andra sporter. Det unika vore snarare att ett lands andradivision bryter sig ut och bildar en självständig organisatorisk och ekonomisk enhet.

:::

Bra eller dåligt för engelsk fotboll? Jag är förvisso utvecklingsoptimist i grunden så jag ser möjligheterna med en sådan utveckling.

För det första skulle det troligtvis stärka klubbarnas ställning nedanför Premier League, i och med att Premier League skulle få en till motpart som är bättre samordnad och mer enhetlig än vad som för närvarande är fallet. Premier Leagues makt och särställning skulle således balanseras.

För det andra så skulle det förbättra de ekonomiska förutsättningarna för fler klubbar längre ned i det engelska seriesystemet, vilket är bra i sig. Det vore inte heller längre lika livsavgörande att ta sig upp i Premier League, den ekonomiska skillnaden skulle minska. Därmed minskar incitamenten för ett onödigt ekonomiskt risktagande inom engelsk fotboll. Istället sätts en högre premium på långsiktighet.

För det tredje vore det ju en rätt häftig grej. Ett sätt att tydligare profilera fler klubbar inom engelsk fotboll, och ett sätt att så att säga skapa en helt ny liga i kommersiell mening. Mot denna modernism står dock inte obetydande krafter av värdekonservatism.

Om några år, 25 år efter att Premier League visade vägen så kan det vara dags för The Championship att välja samma väg. Att bryta sig ur The Football League och bilda en egen liga. Premier League 2 som några valt att kalla idén. Inte så fantasifullt kanske.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att betrakta spelarköp som kostnad eller investering - Caset Arsenal och Mesut Özil

Det kan ju vara lite kinkigt att skriva en blogg om Arsenals värvning av Mesut Özil, med tanke på hur jag för några dagar sedan sågade den värvningen vid fotknölarna. Om det nu egentligen var vad jag gjorde genom att ha med den på en lista över Premier Leagues allra bästa värvningar den här sommaren. Att ifrågasätta de kriterier som låg till grund för min rankning är så klart fullt möjligt, men så listiga lyckades inte många vara.

Men det finns mycket med värvningen av Mesut Özil som är intressant, och den aktualiserar flera aspekter som faller väl inom ramen för det fotbollsekonomiska tema jag hade tänkt ägna den här veckan åt. Dessutom har ämnet efterfrågats, och passar dessutom rätt väl in som case study för en idé jag själv hade, så alltså blir det en blogg som till ytan handlar om Arsenals värvning av Özil, men som under ytan pekar på en mer generell motsättning.

Det vill säga själva synen på det här med spelarvärvningar inom fotboll. Många ojar sig ju över de enorma summor det är fråga om. Och det är klart, när Real Madrid värvar Gareth Bale för £86m samtidigt som den spanska ekonomin är i fritt fall och barn och familjer lever på svältgränsen, då kan det så klart sticka rätt rejält i ögonen. Men där finns också en mer fotbollsintern diskussion som handlar om hur det har gått inflation i spelarpriser, till och med att det skulle vara omoraliskt att betala en viss typ av summa för en fotbollsspelare.

Att mycket av det moraliserandet har kommit just från Arsenal är så klart en sentida ironi som vi gör bäst att lämna därhän. Istället gäller det frågan huruvida man bör betrakta en spelarvärvning som en kostnad eller som en investering.

:::

Arsenal kan kritiseras för att under alltför lång tid ha betraktat värvningar strikt i termer utav en kostnad. Och visst är det på sitt sätt en kostnad. Värvar man en spelare för £25m och skriver ett femårskontrakt med spelaren så drar klubben på sig en årskostnad om £5m, icke inräknat den lön som en spelare av den kalibern betingar.

Det andra sättet att betrakta en värvning som en investering. En klubb beslutar att lägga en summa pengar på att förvärva en tillgång (spelaren) som man förväntar sig kommer att utveckla och förstärka laget och klubben. Som med andra ord kommer inte bara betala tillbaka sig utan tillföra ett mervärde. Detta kan avse ett ekonomiskt värde, genom ökade intäkter genom prispengar, TV-intäkter eller merchandise, eller ett mer sportsligt värde i form av fler titlar och högre ligaplacering.

Det där känns ju i grunden tämligen intuitivt. Värvar man en spelare så förväntar man sig att vinna något på värvningen. Men ser man på en värvning som en kostnad så är man så att säga blind för dess intäktssida. Det är inte något ovanligt fenomen i moderna organisationer. Ekonomichefer styr med järnhand med sina excelark, där garanterade kostnader är betydligt mer påtagliga och lätt hemräknade än osäkra förväntade framtida ”intäkter”, materiella eller immateriella.

Arsenal har under ett flertal år haft ett kostnadsperspektiv på värvningar, vilket har begränsat dem. Det är ett skäl till att de fått svårare att hävda sig i ligan och ett skäl att laget faktiskt inte har presterat så bra som klubbens resurser faktiskt skapar förutsättning för. För samtidigt har konkurrerande klubbar likt Man Utd, Chelsea, Man City, Tottenham och så vidare valt att ett investeringsperspektiv på värvningar.

Det kan tyckas som en luddig distinktion, men i grund och botten handlar det om själva attityden till spelarvärvningar. Det vill säga, om man har ett offensivt eller ett defensivt tänkande i just den frågan.

:::

Det är uppenbart att jag något ifrågasätter Arsenals värvning av Mesut Özil eftersom det är att förstärka den lagdel som allra minst är i behov av förstärkning, samtidigt som svagare lagdelar inte förstärktes. Man kan också ifrågasätta värvningens tidpunkt och att Arsenal betalar en så stor summa pengar för en spelare som Real Madrid uppenbart vill sälja.

Men det är också så att det kan vara en otroligt viktig värvning för Arsenal, eftersom den kan vara en indikation och ett prejudikat för att Arsenal nu har övergett sitt kostnadsperspektiv på spelarvärvningar, och mer anammat det investeringsperspektiv som klubbens konkurrenter har tillämpat under flertalet år.

Vilka är då de intäkter med vilka Arsenal i så fall förväntar sig att räkna hem den investeringen?

Det är för det första en värvning som lugnar folket. Oroliga supportrar går från att överväga uppror till översvallande glädje. Klubben möts av en mediabild som pratar om storvärvningar snarare än ytterligare skriverier om snålhet och handlingsförlamning. Pessimism vänds till optimism.

För det andra gör det Arsenal mer attraktivt som arbetsgivare. De spelare som redan finns i klubben blir övertygade om att klubbens ambitioner matchar deras egna och blir mer benägna att stanna kvar. Bra spelare utanför klubben är mer benägna att gå till en klubb som visar den typ av ambition och finansiella förmåga som Arsenal signalerar genom att värva Mesut Özil, eller egentligen vilken som helst spelare för £42m.

Det finns naturligtvis också ekonomiska överväganden. Arsenal är en av de största klubbarna i världen, med en enorm supporterbas. Emirates säljer de genomgående ut ändå, men en värvning av Mesut Özil kan nog till stor del räknas hem genom en ökning i försäljningen av merchandise, exempelvis Öziltröjor.

Så nog finns det goda skäl för Arsenal att verkligen betrakta Mesut Özil inte bara som en kostnad utan som en investering. Huruvida sedan Özil själv rent sportsligt kommer att i en meningsfull utsträckning bidra till att Arsenals titelchanser i Premier League och i Champions League ökar återstår att se. Som sagt, Arsenal har inte fallit ifrån i Premier League och i Champions League på grund av ett svagt offensivt mittfält. Det har tvärtom alltid varit bland de allra bästa i konkurrensen.

:::

Det kan också finnas en annan vinst för Arsenal med att ha värvat Mesut Özil för £42m. En psykologisk sådan. Någon form av mental spärr eller barriär kan ha passerats. Det är alltid lättare att upprepa ett beslut än att fatta det för första gången. Man kan alltså förmoda att Mesut Özil var den första värvningen av sitt slag, men troligtvis inte den sista.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Financial Fair Play For Dummies

Landslagsuppehåll. För att hantera den påträngande tristess och apati detta framkallar, i alla fall hos mig, så tänkte jag ägna den kommande veckan, snarare perioden om de kommande sju dagarna, åt ett mer fotbollsekonomiskt tema. Inget alltför svårsmält, utan lite mer övergripande perspektiv på aktuella frågor och diskussioner.

Några idéer har jag så klart redan själv, men om någon undrar över något specifikt så finns det fortfarande möjlighet att föreslå något mer specifikt ämne under denna vecka.

Jag tänkte dock inleda med det mest aktuella och grundläggande området av dem alla, nämligen UEFA:s så kallade financial fair play-regler. Det råder ju en rätt stor mängd av både uppfattningar och missförstånd om dessa regler och vad de betyder, och jag tänkte ta tillfället i akt och reda ut några av de mest centrala knutarna.

Då kör vi.

:::

Vad är syftet med Financial Fair Play?

Frågan är enkel, men svaret är desto mer komplext. Enkelt sagt, utifrån UEFA:s perspektiv så är syftet att göra den europeiska fotbollen finansiellt sett mer hållbar genom att tvinga klubbarna att vara ekonomiskt självförsörjande och inte beroende av externa kapitalinsatser.

De som motsätter sig regelverket menar att det istället är en politisk komplott från de redan etablerade storklubbarna att befästa sin egen överlägsenhet genom att i praktiken utestänga övriga klubbar. Det komplexa består i att båda dessa syften kan göras gällande, även om motståndarnas bockfot är tämligen illa dold den med.

Det är naturligtvis lögn att Financial Fair Play förhindrar övriga klubbar från att spendera. Regelverket tvingar dem bara att innan de spenderar faktiskt skapa egna intäkter, alltså pengar, som de kan spendera för.

Är det förbjudet att gå förlust med Financial Fair Play?

Nej, det kan man inte säga att det är. För det första så införs regelverket stegvis så att tämligen höga förluster är tillåtna inledningsvis. För det andra så är regelverket konstruerat så att klubbar granskas över rullande treårsperioder, och det är över dessa tre år som en klubb på sikt måste gå jämt upp. Det är alltså fullt möjligt med Financial Fair Play att gå med förlust ett år.

För det tredje, och i den här paragrafen finns det mycket öppna landskap, så säger regelverket minst sagt något luddigt att åtgärder kan vidtas om inte klubben kan visa på att ekonomin ”går åt rätt håll”. Vilket alltså i praktiken skulle kunna betyda att det enda som krävs under en treårsperiod är att en klubb går med mindre förlust än tidigare.

Hur kan klubbar fortsätta göra ”megavärvningar” med Financial Fair Play?

Många undrar ju över just detta, hur i hela friden kan klubbar som PSG, Monaco, Chelsea, Man City med flera fortsätta att göra värvningar för enorma summor pengar trots att de redan i nuläget gör enorma förluster eller i bästa fall kämpar kring nollstrecket? Bryr de sig inte om Financial Fair Play?

Jo, det gör de alldeles säkert. Men funderingen bygger på ett missförstånd av vad regelverket tar i beaktande, och möjligen på företagsekonomisk okunskap. Financial Fair Play baseras alltså helt och hållet på en klubbs resultat. Och en klubbs resultat är differensen mellan dess intäkter och dess kostnader. Men när exempelvis Arsenal köper Mesut Özil för £42m så är inte detta en kostnad.

Kostnaden är istället Özils lön i Arsenal. Dessutom uppstår det en kostnad genom att värdet på kontraktet skrivs av. Så om Özil alltså skriver på ett femårskontrakt med Arsenal så är Arsenals amorteringskostnad för Özil något förenklat £8,4m per år (£42m/5), plus alltså lönekostnader.

Och då blir det helt plötsligt mindre svårt att förstå hur det är möjligt för klubbar att göra till synes många stora affärer och ändå få det hela att rent hjälpligt gå ihop ekonomiskt med Financial Fair Play.

Hur påverkas klubbar med höga skulder av Financial Fair Play?

En i mina ögon liknande frågeställning som den förra, och med ett tämligen likvärdigt svar. Frågan är alltså hur det kan vara förenligt med Financial Fair Play att ha mycket höga skulder. Flera engelska klubbar har ju varit tämligen högt skuldsatta, bland dem inte minst Man Utd.

Men det är naturligtvis inget problem alls, eftersom Financial Fair Play alltså bara bekymrar sig om resultatet och således kostnaderna, och en skuld är helt enkelt ingen kostnad. Däremot uppstår en finansiell risk för klubben om den av någon anledning inte längre kan betala tillbaka sin skuld.

Den kostnad som uppstår av en skuld är istället enbart räntekostnaderna på den. Men det är ju betydligt mer lätthanterliga belopp vi talar om då för en klubb av till exempel Man Utds kommersiella storlek.

Vilken effekt kommer Financial Fair Play att få?

De mer cyniska betraktarna menar så klart att Financial Fair Play aldrig kommer få någon meningsfull effekt, eftersom UEFA inte har någon egentlig makt eller ens något incitament att driva igenom regelverket genom att utestänga klubbar som bryter mot det från deras turneringar. Det skulle ju riskera minska dessa turneringars attraktionskraft och intäktspotential.

Det ligger så klart något i det, samtidigt ser vi ändå att Financial Fair Play faktiskt redan har börjat få vissa effekter. I det stora ser vi exempelvis prov på den här sommaren på en resursmässig förskjutning från La Liga och Serie A till Premier League. Det nya TV-avtalet i Premier League har gett även klubbarna under toppen större handlingsutrymme, samtidigt som italienska och spanska klubbar, under de allra största, tvingats till viss finansiell sanering. Flödet av talang ser ut därefter.

Där finns även effekter på mikronivå. Exempelvis börjar det bli allt vanligare att klubbarna börjar förhandla mer detaljerat med varandra om hur transfersummor etc skall betalas över tid, i delsummor och så vidare. Allt för att sprida ut den finansiella belastningen över tid. En effekt har alltså blivit att klubbar har börjat resultatplanera i större utsträckning.

:::

Det finns naturligtvis fler frågor och funderingar kring Financial Fair Play. Det är i så fall bara att lufta dem i kommentarsfältet. I övrigt tackar jag Kamrat Linhem för en alldeles utmärkt blogg om Wolves igår. Det var dessutom rätt skönt att få lata sig en dag.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINHEM: Teen Wolves

Jag föredrar att inte dra några slutsatser alls om nyss påbörjade fotbollssäsongen under augusti-månad och jag skulle föredra om inga tabeller offentliggjordes förrän efter åtminstone femte omgången.

Men med det sagt tycker jag samtidigt väldigt mycket om de inledande omgångarna. Särskilt att få se nya spelare eller spelare i klubben sedan tidigare men som fått ökat förtroende. Men eftersom det är svårt att se alla matcher varje helg får man ofta nöja sig med att bara läsa om det och bara det tycker jag är spännande. Man kan numera på flera ställen hitta närmast oändligt med laguppställningar och förbluffas över hur unga de allra färskaste startspelarna i olika lag är.

Förutom enstaka 96:or(Mason Bennett, Dele Alli, Patrick Brough, Byron Lawrence, Koby Arthur, ) eller 95:or(Will Hughes, Adam Campbell, Drey Wright, Paul Digby, Paul Lynch, Tyler Harvey, Matt Grimes, Brad Walker) som står ut är det än mer intressant när ett lag ändrar om hela laget och framför allt föryngrar laget.

:::

Och i Wolverhampton behövdes det verkligen. Man hade till viss del råd med många av sina före detta PL-spelare i The Championship men i L1 vore det ohållbart.

Därför har man gjort sig av med – Karl Henry, Stephen Hunt, Christophe Berra, Sylvan Ebanks-Blake, Eggert Jonsson, Dorus De Vries, Adam Hammill och lånat iväg Stephen Ward, Razak Boukari och Tongo Doumbia. Och Roger Johnson och Jamie O’Hara sover med de frusna fiskpinnarna.

Det betyder att lagets enda spelare över 30 är Sam Ricketts som man värvade ifrån Bolton och av de spelarna som medverkade i 30+ matcher ifjol finns bara Ikeme, Sako, Kevin Doyle och Sigurdarson kvar.

Och ersättare har man hittat i utkanterna av sin egen trupp vilket gör att Wolves idag ser ut som ett lag Mick McCarthy skulle kunna ha ställt upp i Ligacupen för ett par år sedan. Snarare än förra säsongens lag av flera Karl Henry’s och en bakis Roger Johnson som lagkapten.

Egna produkter som Danny Davis, Zeli Ismail och Danny Batth har tillsammans varit ute på lån i nio olika klubbar innan de nu ser ut att bli ordinarie. Matt Doherty och Leigh Griffiths köptes billigt ifrån (irländska) Bohemians respektive Dundee och båda har tidigare varit utlånade i Hibernian där Griffihts till och med höll på att vinna skytteligan. Och Lee Evans, född -94, köptes inför säsongen ifrån Newport och har spelat alla ligamatcher hittills ifrån start. Richard Stearman var en ung lysande mittback när de gick upp under Mick McCarthy men föll i glömska under PL-tiden men är nu tillbaka och spelar bredvid Batth i backlinjen.

Av de gamla kvar är Ikeme kvar i målet, Bakary Sako har inte lämnat klubben trots att han inte skulle göra bort sig i PL och på topp har oftast Doyle och Griffiths spelat men även Sigurdarson har roterats in.

:::

Mannen bakom “ungdomsrevolutionen” är Kenny Jackett. Han som tog upp Millwall till The Championship och stundtals utmanade om en playoff-plats. Det finns flera yngre och mer spännande managers men även Millwall under hans tid i början främst var ett defensivt starkt lag så avslutade han mer offensivt.

Passande då är det att Wolves ser klart starkare ut offensivt. Med Kevin Doyle, Sigurdarson och Griffiths har man ligans bästa anfallsuppsättning och bakom dem har man Jake Cassidy som gjorde elva mål på en halv L1-säsong ifjol i Tranmere. Man har dessutom strålande yttrar med Bakary Sako framför allt men även den egna talangen Zeli Ismail på högerkanten ser väldigt spännande ut. Dessutom valde man som sagt att göra av sig med flera Karl Henry’s vilket lett till att man på innermittfältet spelat med de unga Lee Evans och David Davis som snarare är mindre och tidigare ofta fått spela på kanten. Vilket mot Crawley var något av ett problem samtidigt som mittbackarna Stearman och Batth inte spelade särskilt mycket förra säsongen.

Efter jag såg dem har man dessutom värvat in Kevin McDonald ifrån Sheffield United som bidrar med mer stål till innermittfältet och Scott Golbourne ifrån Barnsley som kan spela längs hela vänsterkanten.

Unga Wolves blir spännande att följa och hittills lever man upp till favoritskapet

Apropå Wolves och ett föryngrat lag finns det gott om likheter mellan detta Wolves och Mick McCarthy’s Ipswich.

Man har en före detta lysande mittback som haft några sämre säsonger (Stearman/Chambers) tillsammans med en egen produkt som varit utlånad ett par gånger men som äntligen får chansen(Batth/Tommy Smith), ung billigt köpt högerback (Doherty/Hewitt) och ett innermittfält med två mindre passningskickliga spelare (Davis-Evans/Skuse-Hyam), varav en av dem är en ung egen produkt född -91 (Davis/Hyam) och 4-4-2 såklart.

Wolves var också inblandad i ett rejält supporterbråk mot Port Vale nu i helgen. Port Vale-supportrarna har saknat en naturlig fiende större än Crewe och med Stoke utan räckhåll är Wolves en passande ersättare. 23 personer arresterade, främst Port Vale-fans. Bråket spillde över till centrala Burslem vilket är den delen av Stoke-on-trent som är Port Vales och det är också ett kul namn att säga på svenska.

:::

ÖVRIGT

Championship – The Derry Pelé, like Messi with a beard!

I helgen spelade Millwall borta mot Sheffield Wednesday men fick inte med sig sina bortatröjor så man fick spela i Wednesdays bortaställ. Tills andra halvlek då man trollat fram dem och det var möjligen tack vare tröjorna som man kvitterade till 2-2.

Och efter ösregn fick man skjuta upp Charlton-Doncaster, men man gjorde det först i andra halvlek då Donny ledde med 3-1. Reglerna är sådana att den spelas om ifrån början vilket är surt nog för Donny. Surast verkade Paul Dickov vara som tyckte matchen skulle fortsätta trots att bollen varken studsade eller rullade. Näst surast var Paul Keegan vars mål inte räknas men hans utvisning räknas konstigt nog.

I toppen av skytteligan ligger James Vaughan med sex mål och Troy Deeney på fem och Lewis Grabban på fyra. Alla är ganska allround, drygt 1.80 långa och födda -88. Uncanny.

Barnsley ligger i botten av tabellen men har gjort spännande värvningar i Dale Jennings, Marcus Pedersen och Paddy McCourt!

Mest udda säsongstart – Bolton som bara tagit två poäng, ett Blackpool som utan Matty Phillips och utan Tom Ince i flera matcher har tagit 13 poäng på fem omgångar och Bournemouth som vunnit tre matcher där de bara släppt in ett mål totalt men förlorat de övriga två med 5-1 och 6-1.

League One – I hear you Callum my name, and it feels like home

Leyton Orient har vunnit sina fem inledande matcher vilket är motsatsen till hur Leyton Orient brukar inleda säsonger men är ytterligare bevis på att man gjort rätt som behållit managern Russell Slade. Wolves på 13 poäng och Peterborough på 12 skuggar dem i toppen.

Räknar man med matcher i ligacupen har Peterborough redan gjort fyra eller fler mål i fyra olika matcher. Elva mål på de två senaste mot Tranmere(5-0) och 6-0 mot Reading(!). Orient har dock ännu bättre målskillnad i ligaspelet tack vare att man på topp har Kevin Lisbie och David Mooney som har gjort fem mål vardera och överväger att göra en buddy cop-film.

Det är idel nykomlingar i toppen av skytteligan. Nakhi Wells har som förväntat fortsatt ösa in mål och har fem på fyra matcher. Ännu fler har Callum Wilson, en egen produkt som tidigare främst spelat ute på lån i Kettering och Tamworth. Hans två mål i helgens 4-4 match mot Preston var hans femte och sjätte mål för säsongen. Han verkar känna sig hemma i Northampton

Sämst inledning har ungdomliga Carlisle gjort och många vill att Greg Abbott ska få sparken då han visserligen haft ett par bra år men flirtat med nerflyttning på sistone. Jag är dock lite tveksam då man har spännande ungdomar men mycket skador. Han är dessutom den manager som haft sitt jobb längst tid i England bakom Wenger och Paul Tisdale.

League Two – Coming to Bury

Chesterfield har startat bäst med fyra segrar och en oavgjord. Även Burton och Oxford är obesegrade med elva poäng vardera. I helgen vann Chesterfield tack vare mål av Gnandguillet och Darikwa. Med sina 1.93 är Gnandguillet dock bara L2’s nästlängsta afrikanska anfallare bakom Bury’s Jessy Reindorf som är 1.96. Chansen är dock väldigt liten att något annat lag skulle bestämma sig för att värva den tanzaniska basketspelaren Hasheem Thabeet(2.21) bara för att vara värst. Eller att Fleetwood skulle döpa om Jon Parkin till Akeem.

Gamle David Connolly som nu är i Portsmouth leder skytteligan med fyra mål. Och Pompey har sett bra ut offensivt men tappat flera matcher redan. Bakom honom finns hemvändaren Freddy Eastwood som tillsammans med Barry Corr lär göra en hel del mål för Southend.

I botten av tabellen ligger Accrington som förväntat tillsammans med Hartlepool som sjunkt igenom ifrån L1.

/Peter A Linhem

Peter Hyllman

Premier Leagues vinnare och förlorare under transferfönstret

Förra bloggen gick ju som väntat ned som ett smäck. Men om jag där fokuserade på enskilda värvningar så finns det ju en annan aspekt att ta i beaktande, nämligen hur klubbarna som helhet faktiskt lyckades under transferfönstret.

Jaha, vilka komponenter är det då som ingår för att man ska kunna tycka att ett transferfönster var bra eller lyckat? Alla goda ting sägs ju vara tre, och jag har fastnat för följande:

(i) För det första så ska klubben naturligtvis ha värvat bra spelare och värvat rätt spelare, laget ska ha förstärkt i en meningsfull utsträckning och dess svagheter i alla fall adresserats.

(ii) För det andra så ska klubben ha behållit för laget viktiga spelare, eller åtminstone ha skött försäljningen av viktiga spelare på ett för klubben lönande och konstruktivt sätt.

(iii) För det tredje så ska transferfönstret rent organisatoriskt ha genomförts på ett bra sätt, värvningarna följer en strategi, genomförs i tid och på ett sätt som ger laget mesta möjliga tid till förberedelse och inte ger klubben ett dåligt förhandlingsläge.

Det finns olika sätt att nå upp till detta. Exempelvis genom att värva en spektakulär spelare eller genom att värva flera bra spelare. Spets eller bredd till exempel. Det är också en relativ skala. Huruvida en klubb har haft ett lyckat transferfönster kan enbart betraktas utifrån den specifika klubbens unika utgångspunkt.

:::

Berömlig (+++++)

(1) Man City. Exemplariskt genomfört transferfönster av Man City. Det är ett i grunden väldigt kompetent fotbollslag, och de föll inte i fällan att ”göra för mycket”. Men de agerade tidigt, de agerade tydligt, och de värvade några otroligt framstående spelare i Jovetic, Negredo, Fernandinho och Navas som förstärker lagets spets och bredd, samt erbjuder fler taktiska alternativ än tidigare. Om Man City själva skulle beskriva sitt fönster så gissar jag att ordet holistiskt kommer användas.

(2) Norwich. Lite i skymundan så har Norwich gjort ett mycket imponerande transferfönster de med. Värvningarna av Leroy Fer, Ricky van Wolfswinkel, Gary Hooper och Johan Elmander är samtliga starka och förstärker laget. Men den riktiga prestigevärvningen var förmodligen den mycket lovande Nathan Redmond. Chris Hughton är i mina ögon det här transferfönstrets store enskilde vinnare.

(3) Tottenham. Man kan så klart hävda att ett fönster i vilket man tappar Gareth Bale omöjligtvis kan vara bra. Men om man ser Bales avfärd som en given förutsättning att förhålla sig till så har Tottenham gjort några riktigt imponerande förstärkningar av laget, detta dessutom att spendera några enorma pengar netto. Dessutom var fönstret lysande genomfört av Daniel Levy i och med att han valde att köpa innan han sålde. Saknar jag något så är det i anfallet och på vänsterbacken.

(4) Cardiff. Det såg ett tag något oroväckande ut för Cardiff som gick bet på några av sina önskade värvningar. Men Cardiff har varit offensiva den här sommaren och knäckt sina transferrekord ett par gånger om. Först ut var den lovande anfallaren Andreas Cornelius. Men det var värvningarna av Steven Caulker och Gary Medel som verkligen drog ögonen till sig, och när man igår på deadlinedagen plockade in Peter Odemwingie från West Brom så vill jag kalla Cardiffs fönster för riktigt lyckat.

:::

Med beröm godkänd (++++)

(5) Liverpool. Nu gör jag möjligen Liverpool orättvisa, för jag sitter och tummar på om jag möjligen underrankar dem. Men Liverpool har gjort mycket bra den här sommaren. De har värvat otroligt klokt i Simon Mignolet och Mamadou Sakho, och även Kolo Touré var en genomtänkt värvning. De har värvat flera offensiva spelare, och där hade jag kanske hellre sett något mer spets och något mindre bredd. Viktigt var också att de visade att de inte skulle bossas runt av Arsenal angående Luis Suarez, även om läget med den spelaren ännu inte är helt uträtt.

(6) Swansea. Det har inte varit några enorma grepp från Swanseas sida den här sommaren, men det har varit rätt grepp. Å ena sidan en rejäl spetsvärvning i anfallet i form av Wilfried Bony, som inte bara själv är en kompetent anfallare utan dessutom kommer frigöra Michu i högre utsträckning. Denna har kompletterats av kompetenta breddvärvningar i form av Jordi Amat och José Cañas med flera. Swansea har även lyckats behålla sina bästa spelare.

(7) Everton. Att managers kan vara lite vidlyftiga med sanningen illustrerar ju Roberto Martinez som i början av sommaren sa att han inte såg någon större anledning att värva spelare från Wigan. Därefter har fyra spelare från Wigan anslutit till Everton. De stora trumfkorten anlände dock under fönstrets allra sista dag i form utav de säsongslånga lånen av Gareth Barry och Romelu Lukaku, som definitivt kan propellera Everton uppåt i tabellen.

(8) Southampton. Southampton överraskar positivt, precis som förra sommaren. Klubben har gjort tre punktinsatsen här sommaren, var och en av dem klok. Laget behövde förstärka backlinjen och värvade Dejan Lovren från Lyon. Man har även skaffat ett mycket starkt komplement på det centrala mittfältet i form av Victor Wanyama, och det ska bli otroligt spännande, på fler sätt än ett, att se vad Pablo Osvaldo kan hitta på i Southamptons anfall.

:::

Väl godkänd (+++)

(9) Aston Villa. Visst har Aston Villa gjort några intressanta värvningar. Jonas Okore och Antonio Luna är två spelare som båda två lyfter och förstärker lagets backlinje. Libor Kozak från Lazio känns också spännande. Men rimligtvis är den stora segern under det här fönstret att Aston Villa har lyckats behålla sin succéanfallare Christian Benteke, något som kan vara otroligt mycket värt. I övrigt menar jag att Aston Villa hade kunnat jobba ännu mer med att förstärka sitt centrala mittfält.

(10) Chelsea. Det har knappast varit något anmärkningsvärt transferfönster för Chelsea, om man inte räknar José Mourinho som en värvning så klart. Ingen succé, men heller inte något fiasko. Istället skulle jag säga att man har gjort riktigt kloka finputsningar. Inte minst då på mittfältet där framför allt André Schürrle har imponerat så här långt. Samuel Eto’o är en stark kortsiktig lösning i anfallet. Det är heller ingen hemlighet att jag menar att Chelsea hade kunnat öka spetskvaliteten i sin backlinje.

(11) West Ham. Har blandat och gett det här transferfönstret. Andy Carroll är en riktigt bra värvning och Stewart Downing är en väldigt bra värvning med West Hams utgångspunkt. Samtidigt befinner sig också West Ham i en sits där de inte har särskilt många anfallsalternativ i spelartruppen, allra helst inte som Ricardo Vaz Te inte verkar helt tillfreds med livet i klubben. (Precis när jag skriver detta upptäcker jag att den tidigare släppte Carlton Cole just skrivit på ett nytt kontrakt med klubben.)

(12) Fulham. Martin Jol har haft ett huvudsakligt fokus på det offensiva den här sommaren. Förvisso värvade han också Martin Stekelenburg att ersätta Mark Schwarzer, men än så länge verkar det som om David Stockdale överglänser honom. Men värvningarna av Darren Bent och Adel Taarabt visar på att Jol framför allt har försökt hitta fler offensiva alternativ. Fulham sökte länge en mer defensiv mittfältare och hittade honom på Tottenhams överskottslager, i form av Scott Parker.

:::

Godkänd (++)

(13)  Hull. Jag tycker Hull har gjort en helt godkänd sommar, om än inte en sommar som direkt förändrar att de kommer få det väldigt svårt att hänga kvar i Premier League. Man har värvat framför allt på bredden och då letat efter Premier League-rutin. Tom Huddlestone på mittfältet kan visa sig bli en riktig succévärvning. Frågetecknet för Hull är dock deras målproduktion. De var nära att lyckas knyta West Broms Shane Long till sig igår men affären föll igenom.

(14) West Brom. En framgång för West Brom den här sommaren kan ju vara att de till slut lyckades avyttra Peter Odemwingie. I övrigt så är det framför allt anfallet som West Brom fått göra om. De har tappat Romelu Lukaku, sålt Peter Odemwingie och Shane Long verkar inte vara helt med i planerna heller. Nicolas Anelka, Matej Vydra och Victor Anichebe ersätter. West Brom behöver dock framför allt en kreativ kraft på mittfältet, frågan är om värvningen av Stephane Sessegnon från Sunderland kan åstadkomma detta.

(15) Man Utd. Om vi bara tittar till spelaruppsättningen så har Man Utd vissa skäl att vara nöjda den här sommaren. Att klubben lyckades behålla Wayne Rooney ska inte underskattas sett till betydelse. Sett till lagets behov på det centrala mittfältet så var Marouane Fellaini dessutom en riktigt bra värvning, även om den kom sent. Men transferfönstret i övrigt har hanterats som av spastiska små hobbitar. En otroligt dålig planering, märkliga budgivningstaktiker och konstiga incidenter vittnar om både en ny manager och en ny VD.

(16) Sunderland. Paolo Di Canio har spelat högt den här sommaren, väldigt högt. Det har värvat spelare i enormt antal, och det är minst den tredje liknande omvandlingen som Sunderland genomgår på kort tid. Några av värvningarna är riktigt bra, som Emmanuele Giaccherini från Juventus och Jozy Altidore från Holland. Samtidigt har Di Canio gjort sig av med de flesta av Sunderlands mer framträdande spelare, och det han har skapat en rejäl utmaning för sig själv att på kort tid få ihop samtliga sina nya spelare till ett fungerande lagbygge.

(17) Arsenal. Värvningen av Mesut Özil är naturligtvis riktigt bra och höjer Arsenals spetskvalitet på offensivt mittfält. Samtidigt ska heller inte värvningens symbolvärde underskattas. Förhållandet är ändå sådant att Arsenal därmed har förstärkt den lagdel som var i minst behov av att förstärkas och man bör fråga sig varför inte symbolvärvningen likaväl kunde vara en anfallare eller mittback istället för ännu en offensiv mittfältare. Timingen var också onödig, allra helst som Arsenal gick ut så offensivt tidigt under transferfönstret. Men alldeles för mycket tid ödslades på Luis Suarez. En sak får man ändå ge Arsenal, värvningen av Özil har inte bara symbolvärde, det var dessutom opium för folket.

:::

Underkänd (+)

(18) Stoke. Det började riktigt bra för Stoke, där Mark Hughes snabbt värvade två mer offensivt lagda ytterbackar i Eric Pieters och Marc Muniesa. Det vittnade om ett nytt sätt att tänka i Stoke. Men därefter verkar det som om idéer eller pengar, eller både och, har sinat i klubben. Stoke behöver förstärka sin anfallsbesättning men har misslyckats att uppnå det den här sommaren.

(19) Crystal Palace. Det är inte ovanligt att managers har en faiblesse för en viss typ av spelare, men söte jesus vad Ian Holloway har värvat offensiva spelare den här sommaren. Det är samtidigt defensiven som är Crystal Palaces stora huvudvärk den här säsongen, men den har i princip inte åtgärdats över huvud taget.

(20) Newcastle. Döm mig utifrån de värvningar jag gjort, sade Joe Kinnear käckt när det stormade som mest kring hans tillsättning. De orden skulle han förmodligen ångra idag om det nu alls var möjligt för Joe Kinnear att ångra något han sagt. En budgetvärvning från Frankrike och ett lån från QPR. Knappast vad doktorn föreskrev och absolut inte vad Alan Pardew önskade sig. Samtidigt finns slitningar i spelartruppen där Yohan Cabaye tydligt önskat en ny klubbadress.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier Leagues tio bästa värvningar 2013-14

Jaha, så var det då dags igen. Englandsbloggens stående tradition, att dagen efter transferfönstrets stängande göra en blogg om vilka tio värvningar jag anser vara de allra bästa den här sommaren. Naturligtvis är det en gissningslek i och med att vi ännu inte vet hur det faktiskt kommer att bli, det är det som är hela poängen.

Så, hur känner man då igen en bra värvning? Jo, en sådan måste rimligtvis bestå av ett antal olika komponenter:

(i)  För det första är det naturligtvis en fråga om spelarens kvalitet, exakt vilket värde kan alltså spelaren tillföra laget?

(ii)  För det andra så måste man bedöma lagets behov, vilka spelartyper är det faktiskt laget behöver och vad är behovet av den spelartyp som den köpa spelaren representerar?

(iii)  För det tredje så måste man värdera värvningens alternativkostnad, vad hade klubben kunnat värva istället om de inte värvat den spelaren, vad annat hade de kunnat göra med pengarna?

Många gör ju det klassiska misstaget att likställa en värvning med spelaren, så om man tycker en spelare är skitbra så blir värvningen därmed per definition skitbra. Så resonerar alltså inte jag. Spelarkvaliteten är en aspekt av värvningen bland flera, men alltså inte samma sak.

:::

(10) Victor Wanyama, Southampton

Ett av de stora kapen den här sommaren. Mauricio Pochettino bygger vidare på sitt lagbygge i Southampton och med Wanyama har han hittat en partner till Morgan Schneiderlin på det centrala mittfältet. Wanyama imponerade stort med Celtic förra säsongen, och flertalet större klubbar ryktades då vara intresserade. På längre sikt förmodligen värd fler poäng för Southampton än Pablo Osvaldo.

(9) Nathan Redmond, Norwich

Norwich har haft ett smått fantastiskt transferfönster, med spelare som Ricky van Wolfswinkel, Leroy Fer, Johan Elmander och Gary Hooper på ingång. Men jag funderar om inte ändå Redmond är det riktiga fyndet. Han har under ett par år ansetts vara en av Englands mest lovande unga spelare, och han fungerar dokumenterat bra med Chris Hughton som manager. För några år sedan hade han förmodligen hamnat i en storklubbs bakvatten, nu gick han till Norwich.

(8) Wilfried Bony, Swansea

Swansea har gjort två beundransvärda säsonger i Premier League, under vilka laget inte bara etablerat sig i ligan, utan också vunnit klubbens första större titel och kvalificerat sig för europeiskt cupspel. Det fanns framför allt ett sätt att göra Swansea märkbart bättre, och det var att komplettera laget offensivt, och skapa ett komplement till Michu, förra säsongens succé. Få spelare fyller den rollen bättre än Bony.

(7) Gary Medel, Cardiff

Som nykomling i Premier League borde det rimligtvis vara omöjligt att värva nyckelspelare från stora klubbar i La Liga, men spansk klubbekonomi och nytt TV-avtal i England förändrar spelreglerna. Cardiff var i behov av en general på sitt defensiva mittfält, och har hittat honom i Medel. Ligger bakom mycket av Cardiffs imponerande säsongsinledning, bland annat var han man of the match i hemmasegern mot Man City.

(6) Mesut Özil, Arsenal

Özil är en spelare av högsta klass och höjer naturligtvis Arsenals spetskvalitet på offensivt mittfält, om det råder ingen som helst tvekan. £42m-värvningen av Özil tjänar också som just den signal som Arsenal vill sända ut om sina ambitioner. Frågan är dock om Arsenal var för upptagna med denna signal för att faktiskt göra en värvning de verkligen behövde göra, nämligen en anfallare av världsklass. Men Wenger har sin grej med offensiva mittfältare.

(5) Paulinho, Tottenham

Tottenham har gjort en rejäl kvalitetsuppgradering på sitt centrala mittfält den här sommaren. Den brasilianske landslagsmittfältaren är kronjuvelsen i Villas-Boas lagbygge, och definitivt rent tekniskt ett uppköp från de spelare som fanns där tidigare, såsom Scott Parker och Tom Huddlestone. Paulinho är utmärkt i positionsspelet och konstruktiv i det offensiva spelet. Han gör Tottenham till ett bättre lag.

(4) Marouane Fellaini, Man Utd

En av ett på förhand femstjärniga värvningar för Man Utd, och det enda man kan säga emot värvningen är att den förvisso gjordes i sista sekunden, men trots detta alldeles för sent. Fellaini är precis den spelartyp Man Utd behöver på sitt centrala mittfält, ett rivjärn som fungerar i planens båda riktningar mellan de båda straffområdena. Stark i positionsspelet och i passningsspelet, tung i offensivt straffområde. Kan både skapa och bryta upp.

(3) Simon Mignolet, Liverpool

Något säger mig att sommarens stora kap för Liverpool hittas på målvaktsposten. Pepe Reina är en kompetent målvakt, men det kändes som om gnistan var borta där. I Mignolet har man fått en hungrig målvakt med erfarenhet från Premier League. Hittar man en het målvakt så kan det få hela försvaret att hoppa upp på tårna, och kanske ser vi redan lite av den effekten i Liverpool.

(2) Stevan Jovetic, Man City

En i mina ögon lysande värvning av Man City, en spelare med hög världsklasspotential. Påminner som jag ser det mycket om Carlos Tevez, fast med en mer lagvänlig attityd. Kommer kunna vara det för Man City som Samir Nasri aldrig lyckats bli, och tillför en ny dimension till Man Citys redan formidabla offensiv.

(1) Erik Lamela, Tottenham

Det kommer kunna ta något år eller två, men Lamela visade under sin tid i Roma att han är en väldigt speciell fotbollstalang. Och med tiden har han all potential att växa ut till en av världens bästa spelare. Både målfarlig och ytterst konstruktiv i sitt offensiva passningsspel. Kommer inte ersätta Gareth Bale i bokstavlig mening, men kan som en del i ett mer genomtänkt lagbygge faktiskt visa sig mer värdefull på sikt.

:::

Jag gillar inte lån. Men om man ska låna så ska man ju onekligen låna som Everton har lånat den här sommaren. Gareth Barry och Romelu Lukaku, riktiga kanonförstärkningar till Everton.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Premier League-genomgång inför sista transferdagen

Arsenal. Skroderade hejvilt i början av sommaren om alla sina pengar men har sedan dess bara värvat två spelare på fria transfers. Behöver framför allt tänka på en anfallare av världsklass. Igår exploderade dock twitter i en ryktesorgasm om att Mesut Özil var på väg till klubben. Ännu en offensiv mittfältare med andra ord. Det vore en uppgradering i spetskvalitet, men det är oklart om Özil vill lämna Real Madrid.

Aston Villa. Aston Villa valde att agera tidigt det här transferfönstret. Med all sannolikhet så beror någon mer aktivitet under dagen på om Aston Villa först lyckas bli av med sina överflödiga spelare, såsom Stephen Ireland och Alan Hutton. I så fall bör det vara mittfältet som är Paul Lamberts först prioriterade område.

Cardiff. Cardiff har gjort några stora värvningar den här sommaren. Dock var klubbens första rekordköp av anfallaren Andreas Cornelius något av en besvikelse då han har gått och närmast omedelbart blivit skadad. Försvaret är starkt i Cardiff så om de ger sig ut på jakt under dagen så lär det först och främst vara en anfallare som står på agendan.

Chelsea. Offensivt har Chelsea värvat på precis som de brukar. Schürrle, van Ginkel och Willian är samtliga långsiktiga värvningar som dock kan börja prestera omedelbart. Samuel Eto’o är en mer kortsiktig lösning som är rätt tänkt när Chelsea misslyckades med sin värvning av Wayne Rooney. Portos yttermittfältare Christian Atsu är den spelare som ryktas mest ihärdigt till Stamford Bridge, själv skulle jag dock efterfråga en mittback av hög kvalitet.

Crystal Palace. Segern i lördags bör ha lugnat ned både Ian Holloway och klubbstyrelsen något, men Crystal Palace lär ändå vilja få in lite mer rutin och erfarenhet i laget. Crystal Palace kopplas ihop med många spelare för tillfället och det vore inte särskilt överraskande om de kommer visa sig vara en av dagens mest aktiva klubbar.

:::

Everton. Det är inte så mycket att Roberto Martines inte har värvat spelare som att han mest bara har plockat över gamla Wigan-spelare. Det är naturligtvis värvningar det med, men det är svårt att bli särskilt upphetsad över dem, inkvoterade som nästan känns. Vad Everton hittar på under dagen kommer till stor del bero på vad som händer med Marouane Fellaini och Leighton Baines, som båda ryktas vara på väg bort från klubben. James McCarthy och Gareth Barry är två heta kandidater för Everton.

Fulham. Martin Jol har gått på engelsk rutin till största delen den här sommaren i form av Scott Parker och Darren Bent. Fulhams försvar har sett stabilt ut under säsongsinledningen, men en skada på antingen Aaron Hughes eller Brede Hangeland och Fulhams försvar ser tunt och sårbart ut. Det är inte omöjligt att Jol vill förstärka under dagen.

Hull. Nykomlingarna har förstärkt med idel Premier League-erfarenhet, inte minst verkar köpet av Tom Huddlestone ha varit riktigt lyckat, en potentiell mittfältsgeneral. I anfallet finns redan Aluko och Danny Graham, men Steve Bruce ryktas nu vara intresserad av världens genom tidernas bäste anfallare, det vill säga Nicklas Bendtner.

Liverpool. Agerade tidigt i somras för att värva Simon Mignolet, Luis Alberto, Kolo Touré och Iago Aspas, men har därefter legat förhållandevis lågt, alternativt blivit utkonkurrerade om andra spelare. Liverpool behöver förstärka dels mittförsvaret och troligtvis också det offensiva mittfältet. Föga förvånande har Liverpool precis gjort klart med PSG:s mittback Mamadou Sakho, och ett par offensiva spelare sägs också vara på väg. Annars är dagens stora frågetecken vad som händer med Luis Suarez.

Man City. Imponerade tidigt på transfermarknaden med sina köp av Jesus Navas, Fernandinho, Alvaro Negredo och Stevan Jovetic. Skadeproblem i backlinjen har därefter forcerat Man Citys hand och de har försökt med Pepe men verkar nu ha fastnat för Martin Demichelis. Så här i elfte timmen så börjar det också pratas hejvilt om Milans El Shaarawy.

:::

Man Utd. De regerande mästarna har visat upp ett tämligen vekt transferfönster. Inte så mycket för att så väldigt många värvningar behövdes, men för att klubben haft en onödigt hög svansföring i transferfrågan. Man Utd behöver framför allt en eller ett par centrala mittfältare av hög klass, och nu säger ihärdiga rykten att Marouane Fellaini ska vara mer eller mindre klar. Återstår att se. Leighton Baines känns dock mer som en snuttefiltsvärvning av David Moyes.

Newcastle. Ligans bäste fotbollsdirektör har knappast gjort skäl för sitt helt egna epitet den här sommaren. Så här långt har Loic Remy anslutit på lån men det var knappast vad som var klubbens ambitioner i början av sommaren. Alan Pardew vill ha minst en anfallare till i laget och försvaret ser oroväckande tunt ut. Vad som händer under dagen kan avgöra känslostämningarna i klubben för ett bra tag framöver.

Norwich. Har gjort ett imponerande transferfönster så här långt med två stora värvningar i Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer, en klok värvning i Johan Elmander, och en visionär värvning av Nathan Redmond. Hatten av för Chris Hughton, en av ligans mest underskattade managers. I och med Elliott Bennetts långtidsskada är det dock inte omöjligt att Norwich använder dagen till att försöka värva en yttermittfältare.

Southampton. Southampton har dansat ännu en sommar och överraskat valda delar av fotbollsvärlden. Två gånger har man knäckt sitt egna transferrekord och framför allt tre spelare har värvats in; Dejan Lovren, Victor Wanyama och Pablo Osvaldo. Min gissning är att Southampton har handlat klart och att Mauricio Pochettino inte hittar på något under dagen.

Stoke. Värvningarna av ytterbackarna Marc Muniesa och Eric Pieters visade att Mark Hughes försökte adressera det som länge varit Stokes dilemma, oförmågan att fylla på och skapa chanser framåt. Ett annat dilemma var och är dock att Stoke helt enkelt har väldigt svårt att göra mål. Stoke letar med ljus och lykta efter en anfallare, men sådana är svåra att hitta för rimliga pengar på transferfönstrets sista dag.

:::

Sunderland. Paolo Di Canios stora ombyggnationsprojekt har fått en minst sagt skakig start, och redan börjar det knaka i fogarna på Stadium of Light. Hela elva nya spelare har köpts in den här sommaren. Många unga, ännu fler oprövade, men Jozy Altidore och Emmanuele Giaccherini har alla möjligheter att bli bra spelare för Sunderland. Sunderland ser dock fortfarande oroväckande svaga ut på centralt mittfält. Om Sunderland handlar mer så bör det vara dit.

Swansea. I tysthet så har Michael Laudrup gjort ännu ett i mina ögon utmärkt transferfönster. De värvningar det pratas mest om är naturligtvis Jonjo Shelvey och Wilfried Bony, men inte heller köpen av Alejandro Pozuelo, Jordi Amat och José Cañas ska underskattas. Swanseas lagbygge är starkt och jag betvivlar att de är särskilt aktiva den här dagen.

Tottenham. Har knappast så mycket mer att göra den här sommaren. De valde klokt nog att genomföra alla sina köp innan de gjorde klart med försäljningen av Gareth Bale till Real Madrid, och för närmast en nollsumma så har de värvat in sju nya spelare av hög kvalitet. Fortfarande ser de dock något tunna ut både på anfallssidan och på vänsterbacken. Men det blir inga fler spelarköp för Tottenham.

West Brom. När West Brom förlorade mot Swansea i helgen så klagade Steve Clarke öppet på att laget saknade kreativ kraft på mittfältet. Värvningarna av Nicolas Anelka, Scott Sinclair och Matej Vydra har av olika skäl berömts, men oavsett vad man anser om dem så måste någon få fram bollen till dem. Men West Brom håller hårt i sin plånbok.

West Ham. Sam Allardyce agerade tidigt under sommaren och gjorde klart med den permanenta värvningen av Andy Carroll. Plundringståget i Liverpools skafferi fortsatte med den smarta värvningen av Stewart Downing. Ricardo Vaz Te har öppet förklarat att han vill lämna West Ham, och om han försvinner så är West Ham på marknaden för ännu en anfallare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hörnan: Många frågor inför säsongens längsta dag

:::

1,6

Det var i halvtid i lördags, i matcherna som startade på klassisk Tipsextratid, som man anade att det här kanske inte var världens sexigaste omgång. Det stod då 0-0 i samtliga fyra matcher i spel.

När dessutom Crystal Palaces 3-1-seger mot Sunderland i sammanhanget framstår som en målfest så förstår man att det inte var världens mest målkåta omgång. Inräknat Chelseas match mot Aston Villa så var målsnittet denna omgång 1,6 gjorda mål.

Ett sämre anfallsspel än normalt, lagens offensiv som helt enkelt inte har kommit igång så här under säsongens förspel? Eller är det helt enkelt så att defensiven överlag har blivit bättre?

På sitt sätt talande är det så klart att både Liverpool och Arsenal, två av topplagen med de upplevt mest skakiga försvaren, håller nollan idag. Liverpool har för övrigt som enda lag ännu inte släppt in ett enda mål i Premier League.

Kan Liverpool vinna ligan?

Jamie Jackson i The Guardian ställer frågan efter dagens match som kanske ändå kan vara värd att ställas, mot bakgrund av att absolut ingen annan av de stora klubbarna heller direkt imponerar.

Man Utd behöver värva

Kanske inte så mycket för att kvaliteten i laget saknas, även om det knappast skulle skada att fylla på det centrala mittfältet. Men möjligen för att laget ser ut att behöva lite ny energi, nya ben och hungriga huvuden på laget och i omklädningsrummet. På något sätt ett energitillskott som ger lite psykologiskt momentum till laget under en ny manager. Som känslan är nu har det varit lite stiltje alltsedan David Moyes tog över.

:::

En dag kvar av transferfönstret. Därefter ett landslagsuppehåll om två veckor. Och på något vis känns det som om ligasäsongen knappt ens har kommit igång trots att det faktiskt har passerat nästan en tiondel av den. Något måste göras åt det upphackade schemat.

Samtidigt är det alltså en dag kvar på transferfönstret. Och det känns som om ett flertal klubbar faktiskt behöver använda den dagen på för dem bästa möjliga vis.

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Crystal Palace och Liverpool.

Omgångens förlorare: Man Utd, Sunderland och Tottenham

Omgångens manager: Brendan Rodgers. Obesegrade, maximalt antal poäng och inte ett enda insläppt mål. Naturligvis top of the table. Och idag slog man värsta rivalen hemma på Anfield. Svårt att toppa det.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Östan om sol, västan om måne

Det kommer att applåderas på Anfield idag. Det kommer att applåderas för Bill Shankly, Liverpools legendariske manager och fadersgestalt, vars tänkta födelsedag imorgon markerar att det har gått 100 år sedan han en gång först såg dagens ljus.

Det kommer vara en tid för hågkomst för Liverpools fans. Säkert kommer också en hel del bland de tillresta Man Utd-fansen att applådera som ett tecken på respekt, likaväl som en hel del kommer att försöka störa ritualen med sånger och buanden. Vilket också är en del av ritualen. Det är inget att bry sig om, det hör till.

Fiendskapen mellan Liverpool och Man Utd är äkta. Man försöker ibland göra den mer rumsren, eller marginalisera den, genom att prata om de båda klubbarnas respekt för varandra. Men hatet och fiendskapen finns där och är helt och hållet genuint äkta, helt oberoende av tabellplacering och tillfällig status.

Men den andra sidan av myntet är att hatet och fiendskapen finns där eftersom motståndaren genom årtionden har gjort sig ”förtjänt” av förakt. Vi hatar, alltså finns du. Det förändrar alls ingenting om producenter på Sky kallar söndagen för super eller matchen för säsongsdefinierande. Dessa mammons kolportörer har bara att ägna sig åt paketeringen.

:::

Men Bill Shanklys förestående 100-årsminnesdag visar ändå tydligt och önskvärt på de båda klubbarnas gemensamma historia och ömsesidiga utveckling. I någon mening kan man säga att Bill Shankly är gestalten som knyter de båda klubbarna samman.

Engelsk fotboll har alltsedan andra världskrigets slut dominerats av en av dessa båda giganter inom engelsk fotboll. Aldrig samtidigt, alltid direkt följande på varandra. Först Man Utd under 1950- och 1960-talen med Matt Busby och hans Babes, och det som därefter följde. Sedan Liverpool under 1970- och 1980-talen, Bill Shanklys fotbollssocialistiska konstruktion som Bob Paisley och Kenny Dalglish förfinade. Sedan återkom Man Utd under 1990- och 2000-talen med Alex Ferguson.

Likt solen och månen har den ena klubbens uppgång sammanfallit med den andra klubbens nedgång. Detta mer än något annat har odlat bitterheten mellan klubbarna, där motståndarens framgång så tydligt påminner om den egna klubbens elände. Men där finns även vinnarens frustration, likt tungviktsboxaren som vunnit mästarbältet men utan att slå ut den förre mästaren.

Ändå bör där finnas en påtaglig och gemensam stolthet. Liverpool och Man Utd är ensamma bland engelska klubbar i modern tid att så påtagligt dominera decennier av den engelska fotbollen. Visst har där funnits tillfälliga konkurrenter. Nottingham Forest och Everton för Liverpool. Blackburn, Arsenal och Chelsea för Man Utd. Dessa har dock aldrig lyckats bryta ned vare sig Liverpool eller Man Utd, utan snarare tvingat dem att höja sig.

:::

Nedgången, när den till sist och oundvikligen har kommit, har i Man Utds och Liverpools fall alltid kommit inifrån.

Bill Shankly var när han 1959 tog över som manager för Liverpool en den nya tidens manager. Han var i grund och botten maktfullkomlig i enlighet med den nya tidens managerideal. Ett av Shanklys många berömda citat är att en klubbdirektörs enda uppgift är att skriva på spelarcheckarna. Underförstått är det managerns uppgift allena att driva fotbollsklubben.

Detta var alls inget självklart i en klubb som Liverpool, men fem långa år i Division Two gjorde klubben mer benägen att ge ett långt större mandat till en manager än vad de tidigare varit villiga att göra.

När Matt Busby 14 år tidigare, direkt efter krigsslutet, sonderades för ett jobb som coach i Liverpool så var klubben däremot helt obenägna att ge honom en dylik kontroll. Det var vid tiden helt okänt inom engelsk fotboll. Busby ansåg dock att han hade en bättre förståelse för fotboll än styrelsen, och han valde istället att ta över som manager för Man Utd.

Därifrån tar historien vid. Men de framgångar som Matt Busby skördade med Man Utd, och bilden av den store klubbpatriarken som växte fram, var tvivelsutan en förebild för Liverpool. Utan Matt Busby i Man Utd så är också Bill Shankly i Liverpool mindre sannolik. Utan Liverpools exempellösa framgångar som därpå följde så finns inte heller samma förebild och drivkraft för Man Utd under Alex Fergusons era.

Men i det historiens vägskäl vid vilket vi nu befinner oss så är den större frågan nu snarast vilken riktning eller vändning som engelsk fotbolls främsta rivalitet nu tar.

:::

Kan en match verkligen vara säsongsdefinierande när vi blott befinner oss i den tredje omgången av ligan?

Arsenal och Tottenham möts på Emirates under kvällen och det är naturligtvis ett stort och tungt derby i sig. Men kommer utgången av matchen verkligen ha någon fundamental och påtaglig betydelse för utgången av ligan? Nej skulle jag säga, det är för tidigt för det. Men det är mammons kolportörers på Sky jobb att få oss att tro det.

Ändå är det ju en väldigt intressant värdemätare mellan två lag som har två helt vitt skilda somrar bakom sig. Arsenal är ånyo på väg att drunkna i sin egen frustration och Arsene Wenger talar hycklande med några dagar kvar av transferfönstret om att han minsann inte tänker panikköpa spelare, som om någon sådan panik var något annat än självframkallad.

Tottenham å andra sidan sprängde strax innan helgen £100m-barriären i och med att de gjorde klart med Christian Eriksen. Netto har de hittills spenderat £85m vilket möjliggör två tämligen intressanta scenarios, nämligen 1) att de säljer Gareth Bale och i princip går noll det här transferfönstret, eller 2) att de räknar hem £35m i ökade TV-intäkter, behåller Gareth Bale och investerar £50m netto i sin spelartrupp under sommaren.

Det mest sannolika är naturligtvis det första scenariot, men enbart egentligen för att jag tror Gareth Bale själv vill till Real Madrid. Men det andra scenariot är ju alltså utifrån ett rent klubbperspektiv alls inte orimligt. £50m är vad Chelsea betalade för Fernando Torres. För samma nettosumma skulle Tottenham alltså få Roberto Soldado, Christian Eriksen, Vlad Chiriches, Nacer Chadli, Paulinho, Etienne Capoué och Erik Lamela.

En jämförelse som om inte annat bevisar den gamla sanningen att man gör bättre affärer när man tvingas hushålla med sina pengar. Men, i kontrast med Arsenal, så visar den också att för att göra bra affärer så måste man också våga spendera pengar.

:::

Transferkollen

Christian Eriksen – Tottenham, £11m. Ett riktigt bra köp av Tottenham som fortsätter att förstärka och uppgradera sin spelartrupp kvalitetsmässigt. Priset är också riktigt överkomligt, vilket gör värvningen nästan till ett fynd. Med beröm godkänd (++++)

:::

Dagens matcher: Liverpool vs Man Utd (14:30), West Brom vs Swansea (14:30), samt Arsenal vs Tottenham (17:00).

Vad kul det måste vara att springa ut på The Hawthorns i eftermiddag och veta att i princip ingen utanför de närmast sörjande bryr sig ett skit om vad som händer i deras match. Alla ögon kommer istället vara riktade mot Anfield och Emirates. Men både West Brom och Swansea behöver så att säga komma in i säsongen och matchen betyder alltså mycket för båda lagen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv