Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ligacupen levererade i kvartsfinalerna - semifinalerna lottade!

Ligacupens kvartsfinaler är avklarade och semifinaluppställningen är därmed bestämd. Det blev inget Man City, inget Chelsea, inget Arsenal, inget Tottenham och inget lag från The Championship. De fyra klubbar vi hittar i semifinalerna är Liverpool, Hull, Southampton och Man Utd.

Vilket får mig att misstänka att precis alla neutrala, och troligtvis även några Liverpool- och Man Utd-fans, hoppas att Southampton vinner Ligacupen. Det känns på något sätt som en klubb som man utan något som helst tvivel önskar skulle belönas med en cuptitel för sitt arbete.

Det var en riktig triumf för Southampton på Emirates ikväll. Värdet av ett riktigt välorganiserat fotbollslag som dessutom klarar av att rotera spelare utan att det inverkar negativt på lagets prestation. Något de för övrigt klarade av betydligt bättre än kvällens motståndare.

Man Utd tog en gruvlig revansch på West Ham sedan i söndags och fortsatte sitt alldeles utmärkta cupfacit på hemmaplan. Fortfarande är det förvisso så att det missas alldeles för många chanser, men det är ändå en betydligt bättre situation än de senaste två åren då chanser knappt alls skapades.

Leeds skapade chanser på Anfield och om Kemar Roofes skott i början av andra halvlek hade gått in så hade den matchen kunnat sluta annorlunda. Istället valde Divock Origi att fortsätta göra mål i 76:e minuten innan Ben Woodburn några minuter senare blev Liverpools yngste målskytt någonsin.

Newcastle dominerade stort borta mot Hull utan att lyckas få in bollen. Åtta minuter in i förlängningen lyckades de till sist, dessutom med en man mer på planen. Men sedan slängde bort ledningen en minut senare. Fyra makalöst dåliga straffar och Matz Sels kostade Newcastle semifinalplatsen.

Semifinalerna:

Man Utd – Hull City
På gränsen till bästa möjliga lottning för Man Utd som utan tvekan inte kommer skänka bort möjligheten till silver. Semifinalen hänger till stor del på vilket resultat Hull lyckas få med sig från Old Trafford. Det kan vara avgjort redan där i praktiken, men får Hull med sig oavgjort eller uddamålsförlust så är det up for grabs i returen.

Prognos: 80-20

Southampton – Liverpool
Den på förhand mest intressanta semifinalen mellan två riktigt bra och framför allt organiserade fotbollslag. Det var helt säkert inte den lottning Liverpool ville ha, med ett så tufft motstånd att det blir två riktigt tuffa matcher men ändå inte Man Utd där motivationen och energin hade gett sig självt. Southampton ser möjligheten att ta ännu en skalp längs vägen till Wembley, och har nog sina egna skäl att vara särskilt motiverade mot just Liverpool.

Prognos: 50-50

Peter Hyllman

Åtgärder snarare än ursäkter är medicinen för Man Utd och Mourinho

Plocka undan vattenflaskorna! Det är dags för den andra matchen mellan Man Utd och West Ham på Old Trafford på fyra dagar. Ligamatchen i söndags följde ett för Man Utd numer välbekant mönster, med spelmässig dominans men målmässig paritet. Mycket talar naturligtvis för en liknande matchbild den här kvällen.

Ligacupen borde stå förhållandevis högt upp på agendan för både Man Utd och West Ham. Ligaspelet hackar för Man Utd, de är inte med i Champions League, och en cuptitel vore naturligtvis ett sätt att i alla fall hjälpligt räkna hem säsongen i efterhand. Ligaspelet hackar definitivt också för West Ham, med en cuptitel skulle de ändå kunna betrakta en tuff säsong som framgångsrik.

José Mourinho har dessutom ett tämligen bra facit i Ligacupen. Tre gånger har han vunnit turneringen, alla gånger med Chelsea. Under båda hans sejourer i Chelsea har kommande ligatitlar dessutom föregåtts av att först ha vunnit Ligacupen. Helt säkert är det ett mönster han själv är medveten om och som han gärna vill se upprepas.

Psykologiskt oviktigt vore det knappast. Mourinho har själv konstaterat hur lagets vinnarmentalitet har urholkats under åren sedan Alex Ferguson lämnade klubben. Viktiga spelare har försvunnit samtidigt som flera spelare som finns i och runt laget antingen saknar vinnarvana eller tar för lätt på förluster. Vilket inte kan vara nyheter för någon som följt laget de senaste åren.

Man Utd utgör egentligen ett ganska intressant case för hur snabbt ett sådant här förfall faktiskt kan ske. Det har gått drygt tre år sedan Man Utd allmänt ansågs som det mest hänsynslösa vinnarlaget av dem alla, en föreställning många fortfarande har om klubben för övrigt. Men vad som kan ta åratal att bygga upp kan försvinna på några ögonblick.

Olika slutsatser skulle vara möjliga utifrån den observationen. En vore att se det som något av ett misslyckande för Alex Ferguson, att inte ha gjort klubben som helhet mindre beroende av honom som person. En annan vore att istället betona just personens eller snarare ledarskapets betydelse för hur en klubb eller organisation kollektivt presterar.

Attityder reflekterar ledarskap är en gammal sanning. Det är ett annat perspektiv på den diskussion som just nu pågår runt svensk fotboll där det istället hävdas att tränarens betydelse överskattas, förmodligen mest som ett sätt att kritisera hur tränare ges skulden för ett lags resultat. Men det känns samtidigt som en alltför tekniskt inriktad och fantasifattig diskussion.

Vi kan säga två saker om detta. För det första att det inte är en process som kommer att ske över en dag, en månad eller kanske ens en säsong. Det måste få ta sin tid. För det andra att José Mourinho som manager har en helt avgörande roll i den processen. Kortsiktiga krav på resultat måste balanseras mot nödvändigheten av långsiktiga framsteg.

Där finns de självklara frågetecknen huruvida José Mourinho är rätt manager att driva en sådan process. Har han det långsiktiga perspektivet som krävs för att lyckas? Är hans konfrontativa form av ledarskap anpassat till mer moderna tider där unga spelare ständigt anses behöva mollycoddlas? Har hans utbrott och gnällighet blivit till ett hinder för ett konstruktivt kulturarbete?

Det blir ofta stormar i vattenglas runt Mourinho. Den sparkade vattenflaskan är ett mycket tydligt exempel. Skenheliga dubbelmoralister kommer säkert spela förfasade över den typen av flagranta regelbrott och bristande respekt för domare och vattenflaskor. Den enda relevanta frågan för mig är emellertid ifall den typen av reaktioner hjälper eller stjälper det egna laget.

Där är min spontana känsla att det knappast kan vara till någon hjälp. Att det istället riktar fokus och energi på fel saker och snarare leder till en kultur ägnad att producera ursäkter snarare än åtgärder för vad som går fel. I ett läge där spelare tvivlar och brister i självförtroende blir det desto viktigare att den som är manager visar att han är lugn och balanserad.

Samtidigt dras det naturligtvis väldigt stora växlar kring den här typen av relativa småsaker. Det är något som kan förändras med tiden. För Mourinho handlar pågående kulturarbete huvudsakligen om att stärka de spelare som kan bidra till lagets utveckling, och ofrånkomligen att byta ut de spelare som anses otillräckliga för uppgiften.

Så länge det sker framsteg på planen och det finns en potential i utvecklingen av laget under José Mourinho så vore det naturligtvis rent kontraproduktivt för Man Utd att sparka ännu en manager. Detta alldeles oavsett hur ofta man väljer att citera spenderade transfersummor och väljer att tro att detta ska garantera omedelbar framgång.

Kontraproduktivt vore det även för West Ham att sparka sin manager. Det går inte att komma ifrån att West Hams säsong så här långt har varit något av en besvikelse. Slaven Bilics position har blivit ifrågasatt. Omständigheterna har samtidigt inte varit de bästa. Höga förväntningar från förra säsongen, flytten till en ny arena och bråkigheterna bland de egna supportrarna.

Men det är lång tid kvar på säsongen. West Ham kan fortfarande höja sig i ligaspelet och har råd med en mellansäsong. West Ham kan dessutom fortfarande vinna Ligacupen. Första steget mot en sådan framgång är däremot att vinna mot Man Utd på Old Trafford. Vilket de redan vet sedan i söndags knappast är någon omöjlighet.

Även det är något som har förändrats drastiskt på blott drygt tre år för Man Utd, och som José Mourinho måste lyckas åtgärda. Hade Old Trafford varit samma borg för Man Utd som förr om åren så hade allt krisprat och allt prat om en misslyckad säsongsinledning varit som bortblåst i nuläget. Men hittills har det varit krampaktigt snarare än förlösande.

Utom just i cupspelet.

Peter Hyllman

Leeds åker till Anfield för att försöka ge Liverpool en match

Två av Englands allra största fotbollsklubbar. Ofta inblandade i hårda och brutala kamper mot varandra under sina sammanfallande storhetsperioder under 1960- och 70-talen. Därefter, inom loppet av bara några år, mer än tre årtionden därefter, stirrar båda klubbarna ned i den finansiella avgrunden, men tar därifrån olika kliv.

För Leeds stirrade avgrunden tillbaka och svarade. Den stora klubben som bara några år tidigare spelade Champions League-semifinal och sågs som en möjlig utmanare till Arsenal och Man Utd tvingades sälja sina spelare för att betala tillbaka de skulder de dragit på sig. Laget föll samman och klubben ramlade nedåt i seriesystemet. Ett fall de ännu inte tagit sig tillbaka från.

Under amerikanskt ägarskap befann sig Liverpool bara cirka fem år senare inför ett liknande hot. I deras fall stirrade inte avgrunden tillbaka. Liverpool köptes istället upp av FSG, klubbens nuvarande ägare, och även om de nya ägarnas tillvaro i Liverpool inte har varit friktionsfri så har ändå utvecklingen tagit Liverpool dit där de nu befinner sig.

Det går ändå att reflektera lite över hur små marginalerna ändå är vad gäller två klubbars olika öden. Kanske borde det också få de segment bland Liverpools supportrar som beklagar sig alltför högljutt om FSG:s ovilja att spendera pengar på transfers och på löner att i alla fall känna viss lättnad över att det hade kunnat vara betydligt mycket värre.

Nu befinner sig förvisso inte precis Leeds vid undergångens kant. De befinner sig bara i The Championship. Det kanske förvisso inte alltid är helt lätt att skilja de båda åt. Helt säkert är hur som helst att Leeds naturligtvis vill tillbaka till Premier League, och givet den målsättningen är det inte alldeles självklart hur mycket energi de faktiskt vill lägga på Ligacupen.

Garry Monk säger samtidigt alla de rätta sakerna. Att de inte åker till Anfield enbart för att titta på när Liverpool spelar fotboll. Att de har fått energi med sig in i ligaspelet från tidigare vinster i Ligacupen och att de siktar på detsamma den här gången. Ska vi utgå från vad Monk faktiskt säger så är det här en match Leeds kommer vilja och försöka vinna.

Hur Liverpool och Jürgen Klopp ser på matchen är lite svårare att säga. De gjorde elva byten inför förra omgångens match på Anfield mot Tottenham som i sin tur ställde upp med ett ännu mer reservbetonat lag. De flesta förutspår något liknande den här gången, allra helst som motståndet så att säga i jämförelse bara är Leeds.

Vi vet att Simon Mignolet kommer stå i målet, ännu en bekräftelse på hans status i truppen. I övrigt är det de vanliga bänknötarna på olika positioner som får en chans att visa vad de duger till. Unga spelare som Kevin Stewart, Trent Alexander-Arnold och Ovie Ejaria kommer fylla ut startelvan och därmed få lite mer erfarenhet.

Lite mer intressant blir hur Jürgen Klopp tänker med anfallet. Med viktiga spelare som Philippe Coutinho, Roberto Firmino och Adam Lallana mer eller mindre allvarligt skadade talar mycket för en anfallstrio bestående av Sadio Mané, Daniel Sturridge och Divock Origi. Frågan är dock om inte Klopp sett till skadesituationen gärna vilar åtminstone någon av dessa spelare.

Det skulle i så fall kunna betyda en debut på riktigt för det unga stjärnskottet Ben Woodburn, som fick göra några minuter på tilläggstid mot Sunderland i helgen. Det vore naturligtvis väldigt spännande att se Woodburn i match på allvar. Uppenbarligen verkar det i alla fall vara en spelare som Jürgen Klopp tror och hoppas mycket på.

Att matchen spelas på Anfield betyder så klart att Liverpool är favoriter att vinna närmast oberoende av vilken startelva de ställer upp med. Hur stora favoriter beror förmodligen helt och hållet på med vilken inställning Leeds går in till den här matchen. Har de bestämt sig för att verkligen ge allt de har så blir det en tuff uppgift för ett ungt Liverpool.

Skulle Jürgen Klopp beklaga en förlust för Liverpool? Utåt gör han det helt säkert men i mindre offentliga sammanhang är det mindre säkert. Ett hektiskt julschema, FA-cupens tredje omgång, skadade spelare, och Sadio Mané beger sig till Afrika – Klopp ser nog vila som minst lika attraktivt som att spela dubbla semifinaler i Ligacupen under första halvan av januari.

Med både Arsenal och Man Utd kvar i Ligacupen så riskerar ju det dessutom bli inte vilka semifinaler som helst. Även Southampton, West Ham och Newcastle är naturligtvis tuffa matcher. Få managers i Premier League ojar sig så mycket över spelschemat som Jürgen Klopp även om få managers samtidigt den här säsongen spelar färre matcher.

Det känns i vilket fall som en väsentlig skillnad på den här matchen jämfört med några av de holmgångar som präglade matcherna mellan de här båda klubbarna för 40-50 år sedan. Men det har fortfarande alla förutsättningar att bli en intensiv och fascinerande match.

Peter Hyllman

The Red Bull Challenge: Tio lämpliga engelska klubbar?!

Red Bull har tagit ett grepp på den globala fotbollen lika sötsliskigt som deras energidryck. De äger arenor och de äger klubbar. Utöver Red Bull New York och Red Bull Brasil så har de tagit över klubbar också i Österrike och Tyskland, Red Bull Salzburg och RB Leipzig; ironiskt nog kan tyckas i två länder som har gjort en grej av att stå kapitalismen emot.

Det har pratats om Red Bull som ägare också inom engelsk fotboll. Och givet att det ligger en varumärkesstrategi bakom Red Bulls klubbägande så vore det naturligtvis helt i deras linje att äga en klubb i den globalt mest populära och exponerade fotbollen. Flera klubbar har sagts vara aktuella för ett uppköp, bland dem Aston Villa, Leeds och nu senast Swindon.

Red Bulls klubbar i Österrike och Tyskland har bemötts med ett tämligen kompakt förakt från omvärlden. Samtidigt går det inte att bortse från att det är tämligen framgångsrika projekt. Red Bull Salzburg har dominerat österrikisk fotboll de senaste åren. RB Leipzig triumfmarsch uppåt det tyska seriesystemet befinner sig för närvarande på sin absoluta kulmen.

Det senare har dock blandat upp känslorna något. Naturligtvis eftersom RB Leipzig osannolika säsongsinledning har tillfört ett mått av spänning i Bundesliga, och en utmaning till Bayern München. Helt plötsligt har RB Leipzig blivit ett mer uppskattat fotbollslag. Allting är relativt. Att jämföras med Bayern München har helt plötsligt ställt RB Leipzig i ett annat ljus.

Utöver just ägarna och hur de har påverkat klubbnamn och klubblogga så finns dessutom mycket att normalt sett tycka om med RB Leipzig. Det är inte en sugardaddyklubb i stil med till exempel PSG. Istället har de satsat långsiktigt, jobbat sig uppför seriesystemet, byggt sitt lag runt att ge unga spelare chansen och sälja dem vidare. Normalt sett sådant som brukar hyllas unisont.

Men det är ju det där med namnet så klart. Vem fan vill se sin klubb helt plötsligt heta Red Bull Swindon till exempel?! Det är ju bara att titta på hur hårt och negativt Hulls supportrar uppfattade ett mindre omfattande och mindre påträngande namnbyte till Hull Tigers. Men det var samtidigt ett namnbyte som aldrig godkändes av FA.

Det visar emellertid samtidigt att det inte nödvändigtvis är så att ett Red Bull-uppköp skulle leda till ett namnbyte. Även reglerna i Tyskland förbjöd Red Bull att döpa klubben till Red Bull Leipzig. Lösningen blev en kompromiss. Det är kanske inte en kompromiss fansen skulle vara helt nöjda med, men är Red Bull verkligen kletigare ägare än riskkapitalister och arabiska oljestater?

Det finns i själva verket ett antal klubbar i det engelska seriesystemet vars supportrar helt säkert hade föredragit en typ av ägare som ligger bakom RB Leipzigs metamorfos. Vad de så klart inte skulle uppskatta är det ytliga, det vill säga kladdandet med klubbnamn och klubblogga. Men var går egentligen gränsen där det ändå är att föredra jämfört med nuläget?

Red Bull Bolton
Klassisk och anrik storklubb från nordvästra England, av ett slag som har fått allt svårare att hävda sig i ett modernt fotbollsklimat. Förgyllde trots detta Premier League under många år men har de senaste åren haft stora interna problem och ekonomiska svårigheter. Degraderades förra säsongen för första gången sedan 1993 till tredjeligan. Stort behov av omstart.

Red Bull Wigan
Under åtta fantastiska år var Wigan humlan som flög i Premier League. Den makalösa framgången kan till stor del tillskrivas Dave Whelan, pater familias i den familj som fortfarande driver klubben. Wigans tid efter Premier League har präglats av pendling mellan The Championship och League One. Kanske kan nytt ägarskap ge klubben en andra gryning.

Red Bull Charlton
Roland Duchâtelet är ännu en av de här ägarna runt mitten av den engelska fotbollspyramiden som med sin allmänna inkompetens och arrogans har drivit den egna klubbens supportrar till vansinne. Charlton är så klart en anrik och klassisk klubb och supportrarna skulle nog betrakta det som en bitter medicin att tvingas svälja en burk Red Bull.

Red Bull Coventry
Southampton drar förmodligen en suck av lättnad av vetskapen att de var väldigt nära att istället för Marcus Liebherr få Coventrys nuvarande ägare som sina, men att den affären gick i stöpet. Istället är det Coventry som plågats av SISU under flera år under ett ägarskap som riskerar fortsätta alienera fansen och dra klubben allt längre ned i det engelska seriesystemet.

Red Bull Fulham
Ägandet av Fulham blev inte riktigt som Shahid Khan tänkte sig när han köpte klubben av Mohamed Al-Fayed för tre år sedan. Och Khans ägarskap har nog heller inte riktigt blivit vad supportrarna hoppades på. Fulham befinner sig i et konstigt mittenläge där de har potential för något större men inte får någon riktig utväxling på det i The Championship.

Red Bull Blackpool
Allt såg så frid och fröjd ut där för fem-sex år sedan när Blackpool charmade Premier League. Därefter har Blackpool tagit en resa raka vägen ned i mörkret med enorma slitningar mellan supportrar och dess ägare, den kontroversiella familjen Oyston. Blackpools supportrar skulle nog kunna tänka sig att förhandla med djävulen vid det här laget.

Red Bull Crewe
En satsning på unga spelare har varit en hörnsten i Red Bulls strategi med Leipzig. Om de letar efter en klubb som mer än någon annan engelsk klubb har satt en sådan strategi i arbete så är det Crewe de söker. Dario Gradis projekt är smått legendariskt, men som har solkats ned av den senaste veckans sunkiga avslöjanden. Nystart kan vara av nöden.

Red Bull Brentford
Red Bull som ägare vore ju en helt ny form av företeelse inom engelsk fotboll på samma sätt som Brentford på sitt sätt också är en ny slags företeelse som har jobbat mycket med statistikbaserad och analysdriven lagledning. Vad vi skulle kunna få se här är en klubb som tänker helt innovativt inom såväl ägande som ledning.

Red Bull Swindon
Det här har ju redan varit ett alternativ som helt nyss har gjort en resa runt de engelska tidningarna. Nu råder där i och för sig delade meningar huruvida detta bara var ett hyss med media från Swindons sida. Ändå inget ointressant val av Red Bull om de skulle vara intresserade. Klubb som kämpar i League One men har större potential än så.

Red Bull Wrexham
Det finns något sentimentalt över ett sådant här val. Den klassiska men numer i sitt geografiska sammanhang kanske något bortglömda walesiska klubben sladdar runt mitten av The National League, och skulle kunna må bra av ett energitillskott i form av en ambitiös ägare. Onekligen intressant ägarkontrast med Swansea.

Andra förslag? Om man tänker enbart på klubbloggan som sådan så vore kanske Oxford United den klubb som hade lättast att acceptera Red Bull som ägare, givet att en tjur redan förekommer i deras logga. Den riktigt vackra historien vore kanske om Red Bull istället valde att återuppliva klassiska Hereford United, som tvingades lägga ned sin verksamhet för två år sedan.

Hereford råkade händelsevis vara kända just som The Bulls.

Peter Hyllman

HÖRNAN #13: Omöjligt att vinna i Manchester

veckans-lag

Avbytarbänken:
Darren Randolph, West Ham
Michael Dawson, Hull
Danny Simpson, Leicester
Leroy Fer, Swansea
James Ward-Prowse, Southampton
Joshua Sims, Southampton
Fernando Llorente, Swansea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. Segersviten håller i sig för Chelsea som samtidigt behåller sin plats i toppen av tabellen. Men inte utan motstånd den här gången. Chelsea hamnade i ett speciellt läge mot Tottenham i och med att det var första gången som de befann sig i ett underläge sedan Antonio Conte ändrat om till en fembackslinje, och frågan var alltså om de skulle kunna vända en match. Svaret, i alla fall den här gången, blev att det kunde de.

Swansea. Det var en typisk match där det egentligen bär emot att kalla något av lagen för vinnare. Men sett till tabelläget, till matchbilden, och till omständigheten att Swansea inte har vunnit en match sedan ligapremiären, så var det naturligtvis en väldigt viktig vinst för Swansea, och för Bob Bradley som blir den förste amerikanske managern att vinna i Premier League. Men en seger som känns mest som en fluke.

Stoke. Tuff bortamatch men riktigt tung bortavinst för Stoke mot den här säsongens succélag så här långt, Watford. Stoke, som har flirtat nere vid nedflyttningsstrecket sedan början av säsongen tar i och med vinsten ett jättekliv uppåt i tabellen och tog sig bland annat väsentligt närmare just Watford.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Crystal Palace. Sex raka förluster för Crystal Palace som i och med förlusten mot Swansea befinner sig i allra högsta grad indraget i nedflyttningsstriden. Det är ännu en av de här svårförklarliga förlustsviterna som fortsätter plåga Crystal Palace under Alan Pardew, och förlusten mot Swansea hade ett inslag av desperation över sig på det sätt som Crystal Palace mer eller mindre slängde bort matchen flera gånger om.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claude Puel. Skön och viktig seger för Puel på hemmaplan dels mot sin omedelbare företrädare Ronald Koeman och dels mot Everton som är en av de tänkta konkurrenterna på tabellens övre halva. Imponerande resultat inte minst givet att Puel samtidigt valde att lufta en debutant under matchen i Josh Sims. Southampton dominerade matchen på hemmaplan mot Everton, ett styrkebesked.

OMGÅNGENS MÅL

Pedro, Chelsea 1-1, Tottenham (h). Sådana här skott är naturligtvis alltid snygga. Personligen slår jag gärna också ett slag för bollmottagningen precis innan skottet som med en touch både försätter motståndarna ur balans och position och ger honom själv ett perfekt skottläge. Själva skottet därefter är perfekt avvägt i både hårdhet och placering. Ett mål som vände hela matchbilden på Stamford Bridge.

:::

TRE PUNKTER

Fox Off. Vilken skillnad ett drygt halvår kan göra. Egentligen kan man tycka att situationerna påminde väldigt mycket om varandra. När Leicester kvitterade på straff långt in på tilläggstid hemma mot West Ham mot slutet av förra säsongen så visste jublet knappt några gränser. Många såg det som en halv seger och som ett stort steg mot ligatiteln. När Leicester igår kvitterar på straff långt in på tilläggstid hemma mot Middlesbrough så var det inte många som betraktade det som något annat än tillfällig lättnad. Leicester är ett lag i rejäla svårigheter.

Crystal Clear. Det var inte riktigt tänkt att Crystal Palace skulle brottas nere i nedflyttningsstriden den här säsongen, men med en tredjedel av säsongen avklarad är det ändå där de är. Detta trots en förstärkt spelartrupp kapabel att utmana på övre halvan. Ojämnheten under Alan Pardew ihärdar på ett märkligt sätt vilket aktualiserar nödvändiga frågetecken kring Pardews duglighet och auktoritet över spelartruppen. Allt mer envisa röksignaler börjar tyda på att Pardews dagar i klubben är räknade.

Cat Fight. Jürgen Klopp menade att Sunderland var det mest defensiva laget han någonsin sett. Det må ju finnas ett inslag av sura druvor i sådana påståenden och det är kanske inget konstigt med att ett lag som Sunderland väljer att vara defensiva mot lag som Liverpool, särskilt på bortaplan. Frågan är dock hur framkomlig den taktiken är för Sunderland. För precis som Bojan Djordjic konstaterade i Viasatstudion efter matchen så känns det mest som om Sunderland hoppas att det ska gå vägen. Den kollektiva skickligheten saknas för att kunna förlita sig på något annat än tur för att lyckas. Sådan tur kan ett lag ha i en enskild match, men inte över en hel säsong.

:::

FÖR ÖVRIGT

Börjar få en jobbig känsla av att Mauricio Pochettino lite grann håller på att tappa plotten. Säkert övergående.

Hittills har bara två lag utanför de sex lagen i toppen lyckats besegra något av de sex lagen i toppen. Burnley mot Liverpool och Watford mot Man Utd. Mean reversion.

Åtta raka poäng bortkastade på Old Trafford av Man Utd i fyra raka matcher som de dominerat i spel och chanser men inte lyckats vinna. Effektiviteten brister.

Kvitteringen precis innan halvtid var det sista Tottenham behövde. Ett lag just nu utan självförtroende. Dominerade innan, föll ihop därefter.

Att sparka vattenflaskor är förbjudet på Old Trafford. Välkänt sedan flera år tillbaka.

Man Utd brottas med två ovanor för närvarande. Oförmågan att göra mål på sina chanser. Samt benägenhet att släppa in mycket tidiga mål. Båda ett symptom på brist i kyla, precision och koncentration.

Det verkar inte längre vara möjligt att vinna ligamatcher i Manchester. Sju raka matcher för Man City och Man Utd utan vinst.

Peter Hyllman

Hålls Everton som gisslan av sin egen historia som storklubb?

Vi kan kanske räkna med dubbla känslor på St Mary’s idag. Å ena sidan är Ronald Koeman den manager som tog Southampton till deras bästa tabellplaceringar under Premier League-eran. Å andra sidan valde Ronald Koeman också att lämna Southampton i somras för Everton. Idag återvänder alltså Koeman med Everton till Southampton. Burop eller respektfulla applåder?

Det var ändå med viss förvåning som nyheten togs emot när det stod klart att Ronald Koeman bytte Southampton mot Everton. Det var många, inte minst Southamptons fans så klart, som undrade varför Koeman valde att flytta från en klubb som de senaste säsongerna slutat sexa och sjua, med europeiskt cupspel i bagaget, till en klubb som tillbringat de två senaste säsongerna på tabellens nedre halva.

Eftersom vi måste anta att Ronald Koeman inte medvetet väljer ett steg nedåt i sin karriär så måste Koeman ha gjort bedömningen att Everton trots det var ett steg uppåt, att Everton är en större klubb och att potentialen i Everton är större än i Southampton. Det kan delvis ha berott på Farhad Moshiris köp av Everton månaderna dessförinnan. Det är känt att Koeman var frustrerad på Southamptons strategi att kapitalisera sina bästa spelare.

Huruvida Ronald Koeman har gjort en korrekt bedömning beror på vilken klubbmodell som visar sig mest framgångsrik i de kommande årens Premier League. Everton och Southampton är två klubbar som kan sägas ha samma utgångspunkt och befinner sig på ungefär samma nivå som utmanare strax bakom de sex stora klubbarna. Men resan dit och deras respektive metoder är fundamentalt annorlunda.

Southampton har valt den pragmatiska modellen. De har definierat sin roll i näringskedjan som en utvecklande och säljande klubb. Deras mest värdefulla tillgångar är Englands kanske främsta akademi samt ett mycket skickligt scoutnätverk runt världen. Det innebär att de kan köpa spelare förhållandevis billigt, använda dem i ett antal år, och därefter sälja dem dyrt. Förändring är en del av Southamptons strategi.

Everton har valt en mer principiell modell. De har snarare valt att positionera sig som en icke-säljande klubb, en klubb som ska vara ett slutmål för sina spelare. De håller ofta emot när större klubbar vill ha deras spelare och att köpa spelare från Everton blir oftast väldigt dyrt. Antalet viktiga spelare som faktiskt lämnar Everton är i själva verket mycket lågt över tid. Grundbulten i Evertons strategi är snarast stabilitet.

De båda modellerna kan sägas vara en produkt av de båda klubbarnas respektive historia. Everton har tillbringat 114 raka säsonger i Premier League eller dess motsvarighet, och har vunnit nio ligatitlar vilket bara överträffas av tre klubbar. Southamptons historia är en annan. Den saknar naturligtvis inte höjdpunkter men det var också bara fem år sedan som Southampton befann sig i League One. De slåss från mattan.

Det vore frestande att beskriva Everton och Southampton som den Gamla och den Nya modellen. Helt säkert kommer andra klubbar som kommer upp till Premier League, eller vill slå sig uppåt i Premier League, titta mycket mer på Southampton än på Everton. Deras modell går att imitera. Evertons modell bygger på en klubbstatus som är svår för andra klubbar att uppnå. Frågan är dock hur hållbar den modellen kommer fortsätta vara.

Svagheten i Southamptons modell är att befinna sig i ett permanent tillstånd av ombyggnation och att tvingas uppfinna hjulet om och om igen. Över tid måste det också bli svårt att upprätthålla kvaliteten i sin rekrytering. Styrkan är att klubben inte gör sig beroende av enskilda personligheter, att modellen är finansiellt hållbar, samt att unga spelare med världspotential ser Southampton som ett attraktivt steg på vägen i sin karriär.

Styrkan i Evertons modell är deras möjlighet att över tid bygga vidare på en etablerad kärna av spelare, och att klubbens supportrar ges betydligt bättre chans att identifiera sig med spelartruppen. Lojalitet och långa relationer mellan klubb och spelare fostras också. Svagheten är att Evertons besvärlighet och ovilja att sälja spelare riskerar göra vissa spelare ovilliga att binda sig till klubben och begränsar Everton till spelare med lägre potential.

Det är en relevant frågeställning i vilken utsträckning Everton på sätt och vis hålls som gisslan av sin egen historia som engelsk storklubb. Att Everton skulle agera som något annat än en storklubb vore otänkbart inte minst för många av deras egna supportrar. Att likt Southampton i någon mening institutionalisera sin egen underordning skulle mötas med motstånd. I detta förhållningssätt ryms på samma gång storhet och högmodet som går före fall.

För i vilken utsträckning är det egentligen möjligt att bekämpa storklubbarna på deras egna villkor? Det är svårt att vinna en revolverfight med bara en kniv i handen. Är man inte lika stark som sin motståndare så måste man vara smartare än sin motståndare. Givet Southamptons enorma framsteg under de senaste fem åren ligger det betydligt närmare till hands att betrakta deras modell som den betydligt smartare.

Om det inte är så att Everton lyckas hitta en slags gyllene medelväg, en kombination av deras historiska identitet som storklubb och framtidens fokus på smart utveckling. Något som kan göras mer möjligt genom ökade TV-intäkter och därmed förmågan att betala och behålla riktigt bra spelare. Om så är fallet kan det visa sig att Ronald Koemans beslut att lämna Southampton för Everton faktiskt var berättigat.

Även om Ronald Koeman redan har hunnit med att göra sig obekväm med Evertons supporterbas både genom att mena att Romelu Lukaku kan behöva söka sig till en större klubb och genom att antyda att även han själv ser större saker framför sig i framtiden. Det är förvisso ganska svårt att föreställa sig Southamptons supportrar som vare sig särskilt förvånade eller sympatiskt inställda.

De har så klart alla skäl i världen att tämligen självbelåtet mena att Everton borde ha varit förvarnade.

Peter Hyllman

Tottenham och Mauricio Pochettino måste brottas med sina känslor

Vissa klubbar och deras fans gillar helt enkelt inte varandra. Chelsea och Tottenham råkar vara sådana klubbar. Det är inte något som riktigt går att förklara med historia, med kultur eller för den sakens skull geografi. Andra klubbar ligger i så fall närmare till hands. Men sådana här saker måste självklart inte vara särskilt rationella.

Rationalitet och sunt förnuft präglade hur som helst inte det här mötet förra säsongen. Det var en måndagskväll i maj när Leicester blev ligamästare i och med att Tottenham tappade 2-0 i halvtid på Stamford Bridge till 2-2. En match där Mark Clattenburg delade ut tolv gula kort, varav nio till Tottenham. Man kan säga att känslorna tilläts ta överhanden.

Känslor var onekligen i förgrunden inför matchen. Chelsea höll på att spela av en redan bortkastad säsong men var märkligt motiverade inför just det här mötet. ”Vi gillar inte Tottenham och vill inte att de ska vinna ligan” var Eden Hazards ovanligt odiplomatiska förhandsprat, en inställning som delades av Willian och Cesc Fabregas.

”De firade som om de precis hade vunnit ligan” var Harry Kanes kommentar om Chelseaspelarna efter matchen. Och det var lite den känslan efter matchen, Chelsea hade slagit den sista spiken i Tottenhams ligakista. Något annat positivt sätt att avsluta säsongen fanns inte längre för Chelsea. Skadeglädjen var i det här fallet den enda tillgängliga.

Tottenham lyckades inte hantera matchens emotionella sida på Stamford Bridge förra säsongen. Det har i själva verket varit en återkommande svaghet som Tottenham har uppvisat under Mauricio Pochettino. Det har inte bara framkommit mot Chelsea. De tappade också båda matcherna mot Arsenal på liknande sätt förra säsongen. Matcherna på Wembley den här säsongen.

Liknande frågetecken har börjat formuleras kring Pochettino under hösten samtidigt som Tottenham nu befinner sig mitt i en sekvens av väldigt viktiga matcher. Efter matcher mot Arsenal och West Ham och ett onödigt uttåg ur Champions League har Tottenham alltså bortamatcher mot Chelsea och Man Utd på dagordningen.

Ett par matcher som redan har avgjort säsongen för Tottenham, samt ett par matcher som kan komma att avgöra säsongen ytterligare. Utfallet hittills har inte varit till Tottenhams fördel. De har misslyckats med att vinna åtta av nio matcher, och den nionde lyckades de vinna på övertid. Säsongen håller på att glida Tottenham ur fingrarna och de måste greppa tag i den igen.

Tottenhams svaga period, i synnerhet fiaskot i Champions League, har lett till kritik mot Mauricio Pochettino. Kritiken gäller värvningarna inför säsongen, den gäller konstiga och kontraproduktiva prioriteringar i hans laguttagningar, och den gäller även Pochettinos taktiska dribblande med olika uppställningar som avviker från den injobbade 4-2-3-1-taktiken.

Kritiken mot värvningarna är förståelig. Mycket tid och pengar lades på Georges-Kevin N’koudou. Vincent Janssen har varit hopplöst ineffektiv. Moussa Sissoko har trots sin stora transfersumma hittills motsvarat precis varenda fördom och farhåga som fanns om värvningen. Vad man kan invända mot kritiken är att andra spelare har tagit tid på sig att glänsa för Tottenham.

Prioriteringen bakom Pochettinos laguttagningar har naturligtvis ifrågasatts ihärdigt under veckan, sedan Pochettino bland annat valde att placera viktiga och rutinerade spelare som Jan Vertonghen och Christian Eriksen på bänken under en helt avgörande bortamatch i Champions League mot Monaco. Det var inte första gången det var möjligt att ifrågasätta Pochettinos tänkesätt.

Det karaktäristiska med Tottenhams styrka förra säsongen var lagets effektiva organisation i både defensiv och offensiv. Det naturliga hade varit att Tottenham byggde vidare på ett framgångsrikt koncept, men istället har Pochettino experimenterat med nya uppställningar. Inte utan tanke, men Tottenham har också stundtals sett mer förvirrade ut på planen än tidigare.

Ibland är det bättre ledarskapet att våga låta något vara istället för att börja skruva på det. Det är så klart alltför lätt att bli för mycket amatörpsykolog men en fundering är om Mauricio Pochettino möjligen har haft lite svårt att förhålla sig till pratet om honom som ”Premier Leagues bäste manager”, som inte minst Alex Ferguson benämnde honom som mot slutet av förra säsongen.

Sådant kan ju skapa hjärnspöken, kanske en känsla att man måste bevisa varje vecka varför man är förtjänt av ett sådant epitet, inte minst under en säsong där Premier League helt plötsligt har blivit ett slags managervärldsmästerskap med profiler som Pep Guardiola, José Mourinho, Arsene Wenger, Jürgen Klopp och Antonio Conte på plats. Och det var det här med känslor.

Keeping it simple kan vara det svåraste som finns. Kontrasten blir därför särskilt tydlig med Antonio Conte som just står bredvid Mauricio Pochettino på linjen ikväll. Antonio Conte och Chelsea har en härlig matchsvit bakom sig. Sex raka segrar i ligan utan att släppa in ett enda mål, och Chelsea har svingat sig tillbaka till toppen av ligan igen, just genom att hålla det enkelt.

Och det är ju en rivalitet vars bränsle är just sportslig status. Det är ingen tillfällighet att förra mötet blev så bittert som det blev. Chelsea upplevde det säkert som att Tottenham hade ”tagit deras plats” den säsongen. Rivaliteten började bli bitter när Chelsea went apeshit med Roman Abramovich och sprang ifrån Tottenham.

Normalt sett har det varit en rivalitet i vilken Chelsea har dragit det längsta strået. De har båda vunnit varsin Ligacupfinal förvisso men i ligaspelet har Tottenham sällan dragit det längre strået. Och när de ändå har lyckats så var det Chelsea som med sin Champions League-seger såg till att Tottenham ändå inte fick spela Champions League.

Och förra säsongen var det alltså Chelsea som till sist dödade Tottenhams drömmar om titeln. Det hoppas Chelsea naturligtvis göra den här säsongen också. Och en vinst mot Tottenham ikväll skulle onekligen kunna visa sig bli ett slag som Tottenham aldrig riktigt återhämtar sig från. En vinst kan däremot andas nytt liv i Tottenhams säsong.

Peter Hyllman

LINHEM: Är Jaap Stam The Championships Pep Guardiola?

Barnetmanagern Martin Allen, fotbollsvärldens främsta galna nanny, extraknäckte som radiopratare i helgen där han hävdade, efter en övertygande 3-0-seger mot Burton, att Reading var det närmaste han sett “ett [Football League-lag] spela som Barcelona eller Manchester City”. Är Jaap Stam The Championships Pep Guardiola?

Sedan tidigare har George Elek, fotbollsanalytiker för Squawka och co-host för den duktiga Football League-podden “Not the Top 20“, jämfört Jaap Stams Reading med Louis Van Gaals Man Utd. I det senaste avsnittet av nämnda podcast pratar de också inledningsvis om Reading och deras vinst i helgen.

Jag vill följa upp med att säga att Reading enligt mig påminner starkt om Swansea under Paulo Sousa, och senare med Brendan Rodgers. Det vill säga ett kortpassningspelande lag med en stark defensiv identitet. Ett lag som i högre grad använder sitt bollinnehav för att kontrollera en match och inte för att komma till mängder av avslut. Vilket också förklarar varför de leder The Championship överlägset sett till bollinnehav. Mer statistik i slutet!

Men det som framför allt gjort att folk fått upp (läsglas)ögonen för Reading är att de tidigare smugit i övre-mittendelen av tabellen men nu ligger på tredje plats efter fyra raka segrar i ligaspelet. Och det kan inte bortförklaras med att de har en het anfallare som öser in mål eller någon spelare överhuvudtaget som lockat intresse från större klubbar. De är nästan samma lag som slutade på 17:e plats ifjol och rutinerade yttern Garath McCleary är deras bästa målskytt med sex mål på femton ligamatcher.

De har den gamla mittbacksgiganten Jaap Stam som manager och olikt Jaap Stams egna spelstil är laget typiskt holländskt. Lagets förfader är de olika youtube-klippen där Johan Cruyff förklarar dygderna i 3-4-3-formationen och på släktträffar är Steve McClarens Derby din systers pojkvän som försöker för hårt att passa in.

De senaste åren innan Stam kom till Reading spenderade han i Ajax och där träffade han också Readings nuvarande sportchef Brian Tevreden. Tillsammans har de gjort flera fina och framför allt billiga nyförvärv: Liam Moore har varit en lovande mitt-/högerback i Leicester i flera säsonger men var inte lika pålitlig eller gammal nog för Ranieris Leicester.

Roy Beerens och Joey van der Berg är två holländare som kanske inte har glänst men som kan spela på flera olika positioner och som Stam litar på. John Swift plockades från Chelseas lånarmé efter ha imponerat ifjol i Brentford och är nu Readings kreatör på mittfältet.

Det är förstås inte förvånande att hans Reading nästan uteslutande spelar 4-3-3. Mer förvånande är hur bra vissa spelare har passat in. Han har hjälpt Al-Habsi bli en bättre spelande målvakt, Liam Moore har fått det förtroende som “spelande mittback” han aldrig fick i Leicester, Garath McCleary har fått frihet att spela mindre som en klassisk ytter och mer som den Ronaldo-wannabe han bör vara, och flera spelare har imponerat i flera olika roller. Det är Total Voetbal, you Berk!

Kanske mest imponerande, vilket Reading-bloggen Tilehurst End visualiserar, är att de också kan anpassa sig taktiskt till motstånd och sina egna skadebekymmer. Mot Burton i helgen var de utan sin naturliga nia Kermorgant, utan sin mest naturliga defensiva mittfältare/extra mittback i van der Berg, och utan sin främsta kreativa mittfältare John Swift ändrade Stam sin 4-3-3 till 3-5-2. Moore fick axla ett ännu större ansvar med bollen som en libero i stort sett, Roy Beerens fick en (speedad) trequartista-roll, och Garath McCleary fick spela på topp tillsammans med unge anfallaren Dominic Samuel som gjorde sitt första ligamål för Reading.

REQUIRED READING

Reading leder The Championship i bollinnehav med ett snitt på 59,3%, vilket är nästan tre procentenheter före Fulham. I en annan artikel som jämför Reading med Barca tar Martin Laurence upp det att Bournemouth 2014-15 med 56,4% är det enda laget de senaste tre säsongerna i The Championship som snittat över 55% bollinnehav över en hel säsong.

Delvis beror det på som Laurence nämner att lag i toppen av Championship, åtminstone de senaste säsongerna, är mer direkta. Burnley och Hull som topplag är mer Atletico Madrid, än Barcelona till exempel. Men det beror också på att Championship, som andradivision, saknar den etablerade eliten som de flesta högstadivisionen har.

Även lag som till stor del defineras av sitt spel utan bollen, Liverpool och Tottenham, har högt bollinnehav eftersom de är topplag som dominerar nästan alla sina matcher. I The Championship har det klart bästa laget Newcastle, som folk redan förhastat förklarat som ligasegrare, inte mer än 53%. The Championship har visserligen ett par riktiga bottenlag; Hi Rotherham, nice Jackett! Men ännu fler lag som ligger på nedre halvan men är övertygade att de bara är lite momentum från en playoff-push.

Över en hel säsong vore det väldigt imponerande statistik. Även om man förstås kan ifrågasätta det egenvärdet i bollinnehav så är det en annan sak när bollinnehavet är grunden i din spelstil. Det är också bara Barcelona, PSG, och Bayern München, i de stora ligorna, på senare år som över en hel säsong brukar snitta över eller på gränsen till 60%.

Antagligen är Readings uppflyttningschanser starkt kopplade till om de kan bibehålla spelövertaget över sina motståndare i kommande matcher eller om deras motståndare kan börja lyckas använda det emot dem som Leicester.

Vad som verkligen skiljer Reading från alla dessa stora bollinnehavselefanter är att Reading inte ligger i toppen av mer offensiv statistik. Reading (12,9) är bara tionde lag i skott per match, lika nära botten (10,1) som de är toppen (15,5). De är lika mediokra på att faktiskt träffa mål ofta, och vad det gäller “skapade chanser” ligger de på nedre halvan.

Det är först efter tre raka segrar med sammanlagt 8-0 i målskillnad som de är ett lag på övre halvan sett till gjorda och insläppta mål, och ett lag poängmässigt i närheten av Brighton och Newcastle i tabellen. Det mest oroande är antagligen att Ben Mayhews “effektivitetsgrafer” enbart bedömer Reading vara mer utav ett mittenlag som haft flyt/ohållbart tagit mer poäng än vad de borde ha gjort hittills.

Frågorna man får ställa sig är om Reading bara är ett mittenlag som framgångsrikt eller turligt närmat sig playoff-strecket tack vare en tydlig och framgångsrik spelstil? Eller ett lag på uppgång som först på de senaste matcherna lyckats leverera offensivt och som kommer utmana i toppen resten av säsongen?

Oavsett är det bättre än Readings senaste säsonger av att sluta på nedre halvan och oroa sig över nedflyttning för att lagets bästa spelare lämnar och ersätts av billigare alternativ.

ÖVRIGT

Newcastle har vunnit åtta raka ligamatcher, Dwight Gayle leder skytteligan med 13 mål på 13 matcher, Jonjo Shelvey och Matt Ritchie ligger i delad ledning i assistligan. Men det är inte klart än! Det är inte ens december, tabellen ljuger tills nyår! På andra sidan tabellen ligger Rotherham elva poäng ifrån säker mark, inte ens Kenny Jackett verkar kunna hålla dem på det torra.

Scunthorpe leder fortsatt League One och har vunnit sex raka ligamatcher. Framför allt leder fortfarande deras ytter Josh Morris skytteligan med 14 mål. Sheffield United ligger tvåa bakom dem med fyra raka vunna ligamatcher, som om de vore ett lag som inte alltid är favorittippat men ändå missar playoff-spelet. Deras hemvändare Billy Sharp är tvåa i skytteligan. Blades John Fleck, son till Norwich-legendaren Robert, leder assistligan.

Swindon har förlorat två raka ligamatcher sedan Timmy Sherwoods inledande bragdvinst.

Som uppföljning till min Grimsby-text vill jag nämna att de nu ligger sexa och Omar Bogle har börjat göra mål igen! Dock ligger han bakom John Akinde i skytteligan som gjort 15 av Barnets 24 ligamål. Det finns dock bara ett lag som har Darren Ferguson som manager i League Two och det Doncasterlaget har gjort flest mål av alla.

Carlisle ligger tvåa i tabellen och de galna nästan-skotska Carlislefansen älskar sin manager Keith Curle bortom all fattning. Varning för en förhastad tatuering.

Alberto Cavasin har fått sparken från Leyton Orient (22:a i League Two) efter mindre än två månader och åtta förluster på tio matcher i alla turneringar. De är Orients åttonde sparkade manager sedan Becchetti tog över 2013-14. Orient är också nu blott det andra Football League-laget någonsin som förlorat nio av sina tio första hemmamatcher, enligt BBC.

Managernytt: Steve “utgången färskost fylld paprika” Evans är ny manager i Mansfield. Russell Slade har fått sparken som manager i Charlton och ersatts av Karl Robinson. David Flitcroft är sparkad av Bury, och Ian Holloway är tillbaka i QPR efter drygt tio år sen sist och tillbaka efter några mindre stolliga säsonger i The Championship.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman

Fotbollens siste Captain Fantastic har tackat för sig och vi tackar honom!

Steven Gerrard har varit en ofrånkomlig del av Premier League och engelsk fotboll ända sedan fyrverkerierna exploderade för övergången från ett årtusende till nästa. När han avslutar sin karriär gör han det både som en av Premier Leagues absolut bästa spelare någonsin, och som eventuellt Liverpools störste spelare någonsin.

Andra kan skriva betydligt mer om de ögonblick av magi som Steven Gerrard gav oss och definierade både hans karriär och person. De engelska tidningarna är smockfulla av sina hyllningar den här dagen. Vi får höra om Englands match mot Tyskland i München, matchen mot Olympiakos, miraklet i Istanbul, Gerrardfinalen i FA-cupen 2006 med mycket mer.

Mitt bestående intryck av Steven Gerrard är däremot hans förmåga eller förbannelse, beroende på hur man ser på det, att gestaltas som symbol och mytologisk hjälte utöver som enbart spelare. Han var Captain Fantastic för Liverpool, en klubb präglad av messiaskomplex mer än kanske någon annan klubb, den siste av sitt slag inom den moderna fotbollen.

Hjältemyten är framträdande i engelsk fotbollshistoria. Varje stort lag har sin kapten och store ledare. Det är en hjältemyt som till och med har tagit sig serieform. Roy Race är helyllekaptenen som med sina hjältedåd räddar dagen åt sitt Melchester Rovers om och om igen. Kanske är Steven Gerrard spelaren som kommit närmast att göra fiktion till verklighet.

Det är samtidigt en hjältemyt som är hopplöst föråldrad. Fotbollen har utvecklats, professionaliserats och blivit alltmer kollektivt organiserad. Det starka laget besegrar alltid den store spelaren. Den sorgliga aspekten av Steven Gerrards karriär är hans position just i denna utvecklings vägskäl, en tragisk hjälte fången i ett kollektivt tillstånd av permanent otillräcklighet.

Där har självklart funnits triumfer och höjdpunkter längs vägen. Men Gerrards karriär definieras lika mycket av vad som aldrig uppnåddes. Desto tydligare i och med Liverpools anrika och ärofyllda historia. Steven Gerrard var ett strålande ljus i ett allt djupare mörker. En påminnelse om en bättre tid under en tid av förfall. Utkämpandes det långa nederlaget.

Liverpools besvär som klubb under Steven Gerrards tid i klubben gjorde den roll han tvingades bära tyngre, liksom ansvaret på hans axlar. Det är kanske inte någon tillfällighet att mytbildningen runt den fantastiske kaptenen blir mer intensiv i lågpresterande klubbar. Matt Le Tissier i Southampton, Bryan Robson i Man Utd, Alan Shearer i Newcastle är andra exempel.

Inget av detta är naturligtvis Steven Gerrards fel. Det är omgivningen som har tillskrivit honom den här roll genom åren. På så vis har Gerrard varit en produkt av de föreställningar som råder inom engelsk fotboll. Det är föreställningar som över tiden är omöjliga att leva upp till. Det magiska med Gerrards karriär är hur ofta han trots det har lyckats leva upp till dem.

Det är vad vi bör prata om när Steven Gerrard nu har meddelat att han slutar med fotbollen, snarare än att älta vad han aldrig fick uppnå och varför andra spelare därför är att betrakta som större eller bättre. Fotbollen lider av ett fundamentalt attributionsfel, där vi beundrar och belastar enskilda spelare alltför mycket för ett lags triumfer och tragedier.

Kanske kan den engelska fotbollens föreställning om Den Store Hjälten ta ett stort kliv närmare historiens skräphög, där den hör hemma, nu när fotbollens siste Captain Fantastic har tackat för sig.

Peter Hyllman

Ett fiasko i Europa League vore en pest på Man Utds hus

En helt okej vecka för England men en kass vecka för London. Så kan vi kanske hittills sammanfatta den europeiska cupveckan för de inblandade engelska klubblagen. Leicester blev klara gruppsegrare och Man City blev klara för slutspel. Samtidigt passade Tottenham på att åka ur Champions League och Arsenal såg till att spela bort gruppsegern.

Om den tendensen håller i sig så borde det så klart båda gott i Europa League för de engelska klubbarna där, från Manchester och Southampton. För Southampton ser det ljust ut med slutspelschansen, och de kan i praktiken säkra avancemang ikväll genom att vinna mot Sparta Prag. Men även en förlust skulle fortfarande ge dem matchboll i sista omgången.

Det ser inte riktigt lika ljust ut för Man Utd, även om chanserna fortfarande måste bedömas som goda. Men det är definitivt press på Man Utd inför kvällens match mot Feyenoord på Old Trafford. Förlust för Man Utd och de är utslagna ur Europa League, om inte Fenerbahce samtidigt ser till att snubbla på sig själva hemma mot Zorya.

Den pressen känner förmodligen också UEFA av. De har gjort en stor sak den här säsongen av att marknadsföra Europa League med att Man Utd deltar i turneringen. Det vore ett hårt slag för UEFA om inte Man Utd är med i turneringen under våren. Här är det naturligtvis fritt fram för vilken som helst cyniker att börja smida dolkstötslegender.

Annars är det lite halvskumma förutsättningar för Man Utd. Vinst ikväll och det räcker med oavgjort borta i sista omgången för att vara säker på slutspel, gruppseger vid vinst med två mål. Oavgjort ikväll och Man Utd måste å andra sidan vinna borta mot Zorya i sista omgången för att gå vidare till slutspel, då som grupptvåa.

Samtliga scenarier utgår från att Fenerbahce vinner ikväll. Lättast för Man Utd vore så klart att vinna båda matcherna. Då är man garanterat vidare till slutspel, som gruppsegrare om inte Fenerbahce samtidigt vinner borta mot Feyenoord i sista omgången. Det kan faktiskt räcka med vinst ikväll, även vid förlust i sista omgången, men då får inte Feyenoord vinna mot Fenerbahce.

Men att vinna på beställning i Europa League är lättare sagt än gjort. Och är det något Man Utd dessutom har upptäckt den senaste månaden så är det att det är lättare sagt än gjort att vinna hemma på Old Trafford på beställning. Laget har tappat tre matcher och sex poäng under den tiden, och det har till och med börjat mullras om otur runt Old Trafford och Man Utd.

Vilket snarare leder tanken till Eric Cantonas gamla stryktipsreklam där han klart och tydligt deklarerar att tur inte har något med saken att göra. En betydligt mer produktiv inställning. Tur skapar man. Det är inte otur att inte lyckas stänga matcher man dominerar på hemmaplan för att sedan släppa in ett kvitteringsmål. Det är oskicklighet i någon form.

Just sådan oskicklighet för övrigt som Man Utd visade upp i sitt första möte med Feyenoord den här säsongen. I den allra första omgången av Europa League. Även i den matchen körde Man Utd fast i ett mycket välorganiserat försvarsspel från Feyenoords sida, för att sedan visa sig alldeles för sårbara i sitt eget försvarsspel.

Sådan oskicklighet har inte Man Utd råd med i den här matchen. Förvisso har Man Utds spel börjat se bättre och bättre ut under den senaste månaden, definitivt betydligt bättre än vad som var fallet i mitten av september. Men det gäller samtidigt för Man Utd att visa upp samma skärpa i Europa League som de gjort i ligaspelet. Annars vinner inte Man Utd mot Feyenoord.

Och förlorar Man Utd mot Feyenoord så är de alltså med största sannolikhet utslagna ur Europa League. Vilket onekligen vore ett fiasko utav närmast episka proportioner, för både Man Utd och för UEFA. Man Utds och José Mourinhos inställning till Europa League har så klart varit ett frågetecken från start. Ikväll är det dock för första gången skarpt läge för den frågeställningen.

Det finns en något kokett föreställning om hur Europa League borde vara betydelsefullt för engelska klubbar. Och jag håller helt med om att det borde vara på det viset. Men det är inte på det viset, och varenda människa vet det, även om vissa spelar ovetande. Och det är inte särskilt givande att låta hur man tycker att något borde vara, dölja hur detta något faktiskt är.

Nu tror jag Man Utd kommer göra allt vad som står i sin makt för att ta sig till slutspel. Inte för att jag tror att José Mourinho hyser någon större kärlek till Europa League. Utan just för att jag tror att de absolut vill undvika den väldiga fiaskostämpel som skulle komma att belasta dem om de misslyckades, allra helst som laget under Mourinho precis har börjat visa tecken på framsteg.

Problemet med detta är dock detta. Att värdet med Europa League för dem alltså ligger mer i att undvika det negativa i att inte längre vara med, snarare än det positiva i att faktiskt vara med. Uttryckt annorlunda är Europa League en turnering i vilken Man Utd egentligen inte har något att vinna, men däremot allt att förlora. Det är ingen bra grund att stå på mentalt.

Men kanske är detta också en situation Man Utd och José Mourinho har lyckats skapa åt sig själva. Genom ett cyniskt förhållningssätt, vissa skulle till och med säga ett direkt negativt förhållningssätt, till Europa League. Vad som kunde vara en möjlighet görs till en belastning. Mourinho har ifrågasatts som taktiker under senare år, men har åren även sprungit förbi honom som psykolog?

Föreställningen bakom frågeställningen är att den moderne managern är mer positiv och har karaktären av glädjespridare än vad Mourinho framstår som. För den moderne managern – här nämns så klart Pep Guardiola, Jürgen Klopp, Antonio Conte, Diego Simeone med flera som exempel – vore det bara skitkul att få spela fotboll och oj vilken utmaning med Europa League!

Men för att föreställningen ska gälla måste vi hålla det för rimligt att Guardiola, Klopp, Conte med flera faktiskt skulle ha ett sådant förhållningssätt till Europa League, och prioriteringen gentemot ligaspelet. Men är det rimligt? Attityden att det är ”skitkul med matcher” är i alla fall inget vi har sett i Guardiolas och Klopps inställning till det inhemska cupspelet.

Med den utgångspunkten blir alltså frågeställningen följande: Tror vi att Man City, Chelsea, Liverpool, Arsenal med flera, om de befann sig i exakt samma position som Man Utd nu gör, med allt fortfarande ståendes på spel i ligaspelet, faktiskt skulle förhålla sig till Europa League och agera på ett fundamentalt annorlunda sätt än vad Man Utd nu har gjort?

Om svaret är ja, så är det ett problem som är specifikt för Man Utd och i det här fallet en brist i José Mourinhos ledarskap. Om svaret är nej, det vill säga andra klubbar och managers skulle inte agera annorlunda, så är det snarare att betraktas som ett fel med Europa League och som ett kollektivt systemfel i de engelska klubbarnas incitamentsstruktur.

Det är en incitamentsstruktur som med tiden har gjort det alltmer okej för engelska klubbar att förlora fotbollsmatcher. Om det så är i Ligacupen, FA-cupen, Europa League, eller i vissa fall till och med i Champions League. Men det är inte okej. Det är aldrig okej! Normalisering är ett frekvent ord i dessa dagar, här har vi den engelska fotbollens motsvarighet.

Åker Man Utd ur Europa League i gruppspelet vore det ett gigantiskt fiasko, en pest på deras hus. Det är inte okej. Det är inte ”bra för ligaspelet” eller vilken som helst annan rationalisering som är så populär i dessa dagar. Den klubb som tänker på det viset är redan förlorare. Den har möjligen bara inte riktigt fattat det själv ännu.

En sann storklubb lyckas inte alltid vinna. Men den försöker alltid vinna. Det är ett manifest som José Mourinho blandade in i cementen i Chelsea för tolv år sedan, med stor framgång. Hans jobb är att göra detsamma i Man Utd med en spelartrupp som under tre års tid har tappat många viktiga karaktärer, tagit in ett flertal tveksamma karaktärer, samt utvecklat en dysfunktionell lagkultur.

Den tredje punkten således i José Mourinhos arbetsbeskrivning, vid sidan av taktiker och psykolog – arkitekt!

Peter Hyllman

"Arsenal, c’est moi!"

Givet det antal år Arsene Wenger har varit manager för en storklubb som Arsenal så är hans facit i Champions League som bäst medelmåttigt. Där finns naturligtvis den olyckliga omständigheten att det är en turnering han aldrig har lyckats vinna. Värre än så är kanske att han så väldigt sällan har varit ens i närheten av att vinna Champions League.

Det brukar lyftas fram till Arsene Wengers fördel hans starka facit i att alltid kvalificera sig till Champions League, och hans mångåriga facit av att lyckas ta Arsenal till slutspel. Vackert så kan tyckas. Men i andra änden går det också att konstatera att under 18 säsonger har Wenger tolv gånger misslyckats med att ta sig till kvartsfinal, och vid bara två tillfällen tagit sig längre än kvartsfinal.

Med ett så magert facit i Champions League kan det så klart framstå lite bakvänt att placera ett så stort värde i att kvalificera sig för Champions League som Arsene Wenger har gjort de senaste tio åren. Men det vore att missa den större bilden eftersom Champions League har varit och alltjämt är hans på samma gång kanske största besatthet och besvikelse.

Det är en turnering Arsene Wenger verkligen vill vinna. Dels för att det är en titel han trots en lång karriär saknar. Dels för att en Champions League-titel onekligen skulle verifiera Arsenals status som europeisk storklubb. Där har funnits flera tillfällen genom åren. Finalen 2006 så klart. Men inte minst säsongen 2003-04 måste ha känts som en särskilt tung förlust.

Det är annars något ironiskt att de gånger Arsenal faktiskt har gått längst i Champions League så har det inte varit med något av de lag som normalt sett räknas till Arsene Wengers bästa. Visst fanns många bra spelare kvar 2006 men det var ett lag på nedgång. 2009 hade Arsenal ett mycket skickligt fotbollslag men utan riktigt samma hårdhet som tidigare upplagor.

Här finns däremot något positivt. Det känns nämligen uppenbart att det inte är nödvändigt för Arsenal att ha sitt bästa lag någonsin för att verkligen kunna ta sig riktigt långt i Champions League. Kunde Arsenal ta sig till final 2006 och till semifinal 2009 så finns naturligtvis inga ytterligare begränsningar för Arsenal i Champions League 2016.

Och det är ju med den utgångspunkten som kvällens match på Emirates mot PSG betyder så mycket både för Arsenal och Arsene Wenger. Arsenal har ofta varit sina egna värsta fiender i Champions League. En vinst mot PSG betyder dock att gruppsegern därmed skulle vara säkrad. En seger mot PSG bör också vara en skön bekräftelse för Arsenal inför ett kommande slutspel.

Nu finns där så klart en och annan cyniker som tar för givet att även om Arsenal skulle lyckas komma etta i gruppen så kommer de ändå att ställas mot till exempel Real Madrid eller Bayern München i åttondelsfinal. Inte för att Arsenal vore utan chans mot någon av dem. Men slutsatsen vore då frestande att det i det här läget spelar mindre roll att sluta etta eller tvåa i gruppen.

Den slutsatsen vore felaktig. Under de senaste sex säsongerna har 36 av 48 lag som slutat tvåa i sina grupper blivit utslagna redan i åttondelsfinal. Under samma period har endast två lag som slutat tvåa i sina grupper lyckats ta sig till semifinal eller final. Det har blivit betydligt viktigare än förut att vinna gruppen för ett lag som vill gå långt i Champions League.

Den stora skiljelinjen i det avseendet är åttondelsfinalerna. De lag som väl tar sig vidare till kvartsfinal lottas ändå fritt mot varandra. Men i åttondelsfinalerna spelar placeringen i gruppen faktiskt en konkret roll. Att vinna gruppen betyder att laget får spela returmötet i åttondelsfinalen på hemmaplan. Något som är guld värt i Champions League.

Koncentrationen av finansiella resurser och spelare hos de allra största klubbarna har gjort det allt vanligare att de utan några större problem också slutar etta i sina respektive grupper. Arsenal har dock varit en klubb som normalt sett har varit toppseedade under den här perioden men ändå tenderat att sluta tvåa i sina grupper. För vilket de betalat ett högt pris.

Kvällens match mot PSG handlar för Arsenal och för Arsene Wenger om att skapa sig själva ett gynnsamt läge inför åttondelsfinalen. Men framför allt handlar kanske matchen om att återfå känslan runt klubben och i laget att de i avgörande europeiska cupmatcher faktiskt har kvaliteten att besegra de europeiska superklubbarna.

Att Arsenal faktiskt är en av dessa engelska och europeiska superklubbar. Och inte bara en klubb som låter sig nöja med att delta ett tag, för att sedan kliva åt sidan och titta på när de stora pojkarna gör upp om medaljerna. Något som har tillåtits bli acceptabel standard för Arsenal under Arsene Wengers senaste tio år i klubben. Dags att återvända till utgångspunkten.

Det som var själva rättfärdigandet för att lämna Highbury och bygga den nya, större arenan. Att Arsenal ska vara en av dessa engelska och europeiska superklubbar. Det är det Arsenal som Arsene Wenger vill lämna ifrån sig när han slutar som manager. Det är det arvet han vill lämna efter sig efter drygt två årtionden i Arsenal.

En seger mot PSG vore ett litet steg den här säsongen, men ett jättekliv närmare ett sådant arv. Ett stort steg närmare den perfekta slutsatsen för Arsene Wengers tid i Arsenal: ”Arsenal, c’est moi!”

Peter Hyllman

Tottenhams fiasko i Champions League är Mauricio Pochettinos första bakslag

Om Tottenham hade varit ett spanskt klubblag så hade de nu så klart kunnat glädja sig åt över att inte ha blivit utslagna ur europeiskt cupspel trots att de precis har blivit utslagna ur europeiskt cupspel. Men nu är inte det riktigt ett relevant resonemang för engelska klubblag i Champions League eller europeiskt cupspel.

Tottenham var piskade att vinna mot Monaco. De förlorade. Vilket betyder att Tottenham är utslagna ur Champions League redan i gruppspelet, redan efter fem matcher, efter att ha vunnit en enda, förlorat tre, och endast lyckats göra tre mål på dessa matcher. Besvikelsen är naturligtvis stor, och misslyckandet är monumentalt.

Känslan av misslyckande minskar inte av att Tottenham har väntat i fem år på den här chansen att få spela Champions League. Men det känns som om chansen till stor del har kastats bort. Tottenham i Champions League har varit mer eller mindre oigenkännbart från det Tottenham vi varje vecka ser i Premier League. Laget har inte gjort sig självt rättvisa.

Vad ville Tottenham är det bestående frågetecknet från kvällens match mot Monaco. Men i det större perspektivet är det också det bestående intrycket från Tottenhams deltagande i Champions League den här säsongen: Vad vill egentligen Tottenham?

Man bör för rättvisans skull påpeka att Tottenham har haft en mäktig otur med skador på helt fel spelare vid helt fel tillfälle under säsongen. Harry Kane, Erik Lamela, Toby Alderweireld – det är inte vilka spelare som helst. Det går inte att komma ifrån att det har påverkat Tottenham, både i ligaspelet och i Champions League.

Men det räcker inte för att förklara den enorma disparitet vi har sett mellan Tottenhams prestationer i ligan och i Europa. Tottenhams kanske allra största styrka har de senaste säsongerna varit lagets organisation, både defensivt men också i det offensiva presspelet. Presspelet i Champions League har varit obefintligt och defensiven en hönsgård.

Det kan pratas om att Tottenham verkar ha lidit av en form av scenskräck i Champions League. På något sätt har lagets ungdomlighet och brist på rutin i sådana här sammanhang gjorts mycket tydligt. Dele Alli har varit en belastning för lagets säkerhet snarare än en tillgång. Flera andra spelare har regresserat i sina prestationer.

Minst lika betydelsefullt har kanske bristen på rutin varit vid sidan av linjen. Det glöms kanske lätt bort att det här också är Mauricio Pochettinos allra första säsong som manager i Champions League. Och det har på något sätt märkts, för det har varit ett antal minst sagt märkliga beslut längs vägen.

Det var exempelvis ingen hemlighet på förhand att Tottenham var piskade att vinna den här matchen. Det är märkligt att se fram så länge mot att få spela i Champions League men då välja att vila viktiga spelare i avgörande matcher. När ungdom och orutin tydligt drabbar laget negativt gör man ont värre av att bänka erfarna spelare som Jan Vertonghen och Christian Eriksen.

Visst, det är nödvändigt att vila spelare under en säsong. Men vore Vertonghen unfit för att spela mot Chelsea om fyra dagar om han spelade ikväll? Nej, naturligtvis inte. Hade Vertonghen varit en väldigt viktig tillgång i ett ytterst oorganiserat Tottenhamförsvar ikväll trots att han spelade en match mot West Ham för tre dagar sedan? Ja, naturligtvis.

Och visst kan man förstå att ligaspelet är viktigt för Tottenham, och det är ingen lätt match de har framför sig. Men utgångspunkten är och var samtidigt mycket enkel. Det var vinna eller försvinna i Champions League ikväll. Samtidigt som, även om en förlust mot Chelsea på lördag självklart vore negativ, så tar den inte död på Tottenhams fortsatta chanser i ligaspelet.

Mauricio Pochettinos tid i Tottenham har så här långt enbart präglats av framgång och framsteg. Men kvällens klena uttåg ur Champions League, misslyckandet att ta sig till slutspel, måste betraktas som hans allra första riktiga bakslag som manager i Tottenham. Hans förmåga att balansera och prioritera spelartruppen och spelschemat måste konstruktivt ifrågasättas.

Det där kan man så klart betrakta som en inlärningsfråga. Utmaningen för Tottenham i Premier League är självklart att det inte alls finns någon garanti för att Mauricio Pochettino och Tottenham tillsammans kommer få fler möjligheter att visa att de har lyckats lära sig något av den här säsongens misslyckande.

Det gäller att göra det bästa av chansen när den kommer. Och det måste gräma Tottenham mer än kanske något annat just nu. Känslan av att inte på något sätt ha gjort det bästa av den här chansen i Champions League. Att inte ha gjort sig själva rättvisa.

Peter Hyllman

Tottenham måste skaka av sig scenskräcken och vinna mot Monaco

Det här var säsongen som Tottenham har väntat så länge på. Tottenham har ägnat de senaste fem åren åt att återigen få chansen i Champions League. Och förra säsongen lyckades de äntligen. Englands under långa stunder bästa fotbollslag förra säsongen skulle äntligen få möjligheten att visa sina framsteg också på den europeiska scenen.

Nu är Champions League-säsongen på god väg att ta slut innan den knappt ens hunnit med att börja. Tottenhams spelare befann sig ute på den stora scenen under de starka strålkastarna och drabbades av akut scenskräck. Ett lag vars stora styrka är samspelet förstod inte längre varandra på planen. Enskilda spelare som gjort stora framsteg regresserade åratal av utveckling.

Hugo Lloris har gett ett osäkert intryck i målet. Kyle Walker har svarat för okaraktäristiskt skakiga insatser. Försvaret som helhet har uppvisat en anmärkningsvärd naivitet. Dele Alli har drällt med bollen. Christian Eriksen, normalt sett en intelligent spelare, fattar dumma beslut. Vincent Janssen har inte varit någon frestelse. Mauricio Pochettinos märkliga byten.

Att förlora är en sak, det tillhör sporten. Det finns dock inget mer frustrerande att förlora utan att lyckas göra sig själva rättvisa. Det måste vara en frustration som Tottenham känner för närvarande. För ikväll kan det nämligen ta slut, det de har väntat på och arbetat för i fem år. Allt annat än vinst mot Monaco ikväll och Champions League-äventyret är med all sannolikhet över.

Den stora scenen har inte enbart visat sig vara Champions League, den har i minst lika stor utsträckning visat sig vara Wembley. Det är där Tottenham har spelat sina matcher i Champions League, med anledning av arenabygget intill White Hart Lane. Tottenhams Wembleyfacit är bedrövligt och de har lyckats förlora båda sina hemmamatcher.

Kanske ska vi därför inte betrakta bortaplan som någon nödvändig nackdel för Tottenham ikväll. Kanske är det så att bortaplan eliminerar någon av den scenskräck som paralyserat Tottenham på Wembley. På bortaplan har de hittills inte förlorat i Champions League. Ikväll räcker det dock inte med att inte förlora, ikväll måste Tottenham vinna.

Att vinna fotbollsmatcher har dock inte varit Tottenhams specialitet på senare tid. Sedan vinsten mot Man City i början av oktober gick de sju matcher i rad utan att vinna en enda match. Det var på god väg att bli en åttonde match i lördags när West Ham ledde med 2-1 i 89:e minuten. Men då, plötsligt, föll allt på plats under tre-fyra turbulenta minuter på White Hart Lane.

Kan den dramatiska vändningen och vinsten mot West Ham hjälpa Tottenham mot Monaco ikväll? De måste vinna matchen, nu vet de rent mentalt igen att de kan vinna fotbollsmatcher. Det betyder mycket. Viktiga spelare som har varit skadade för Tottenham börjar återvända. En seger i slutminuterna ger laget energi, självförtroende och glädje.

Det bör hjälpa Tottenham utifrån vad som ändå är förhållandevis enkla förutsättningar. Vinner Tottenham mot Monaco så har de själva matchboll och upplägg att ta sig till slutspel. Wembley må vara ett spöke för Tottenham men i en helt avgörande match mot CSKA Moskva på Wembley måste Tottenham anses vara storfavoriter att vinna.

I så fall tar sig Tottenham till slutspel. Men hur ska vi beskriva och betrakta Tottenhams säsong om de inte vinner mot Monaco och därmed i praktiken är utslagna ur Champions League? Det vore naturligtvis ett monumentalt misslyckande, en halv säsong åt helvete. Tottenham är inte Sevilla, Europa League ses som en belastning, inte som någon titel värd beundran.

Vart tar Tottenhams säsong vägen efter ett sådant misslyckande? Den fromma förhoppningen vore så klart att det skulle vara till hjälp för Tottenham i den hårda ligakonkurrensen, att de liksom Chelsea och Liverpool skulle kunna skörda frukterna av att kunna koncentrera sig mer på ligaspelet. Verkligheten riskerar dock bli en annan.

Den mentala knäcken, och de frågetecken som skulle bli den ofrånkomliga konsekvensen av ett Champions League-uttåg, för Tottenham skulle bli väldigt svår att återhämta sig från. Det kan ha varit så att Tottenhams deltagande i Champions League tyngde ned dem i ligaspelet. Jag tror däremot inte att frånvaro av Champions League-spel skulle göra ligalivet lättare för dem.

Samtidigt som Tottenham fortsätter spela för sin fortsatta existens i Champions League, och möjligen för hela sin säsong, spelar Leicester för att vinna sin grupp. Vinst hemma mot Club Brügge ikväll samtidigt som Porto inte vinner borta mot Köpenhamn, och gruppsegern är säkrad. Leicesters debut i Champions League går alltså bättre än Tottenhams återkomst.

Leicester har å andra sidan haft fördelen att kunna spela Champions League utan att behöva koncentrera sig på ligaspelet.

Peter Hyllman

Burnley dansar med drakar

Egentligen borde det inte finnas något utrymme för en klubb som Burnley i Premier League. Inte bara råkar det vara en i sammanhanget förhållandevis liten klubb med synnerligen blygsamma resurser. I samma närområde som Burnley hittar vi dessutom fyra av den engelska fotbollens giganter i Man Utd, Liverpool, Man City och Everton.

Ändå spelar Burnley i Premier League på samma villkor som dem. Det vore, för att göra en slags liknelse, som om en helt vanlig svensk gädda skulle försöka nafsa på ett knölvalskadaver samtidigt som fyra vithajar av ungefär samma proportion och aggression som i filmen festade loss på samma kadaver. Med andra ord, förenat med livsfara.

Ändå lyckas inte Burnley bara hävda sig i Premier League, utan till och med nypa en och annan skalp i denna regionala konkurrens. De har redan plockat 14 poäng den här säsongen. De har besegrat både Liverpool och Everton hemma på Turf Moor. En hypotetisk interntabell mellan de fem inblandade klubbarna skulle fantastiskt nog så här långt ha Burnley som etta.

Det här skulle man så klart kunna avfärda som tillfälligheter. Men nu råkar jag ha en särskilt svag punkt för klubbar som agerar genomtänkt och strategiskt smart utifrån sina egna förutsättningar. Och Burnley är ett alldeles utmärkt exempel på en klubb som gör just det. Konsekvensen är att de har lyckats förvandla närheten till fyra mastodonter till en fördel.

De fyra stora vithajarna må så klart festa på sitt kadaver. Men det flyter alltid iväg små köttbitar till dem runt omkring. De fyra storklubbarna dammsuger så klart marknaden och fyller sina akademier med flera av landets mest lovande spelare, ofta lokala spelare dessutom. Men det finns naturligtvis inte en chans att alla dessa spelare kommer få en plats i deras a-lag.

Där har Burnley hittat sitt jaktområde. De sopar det bästa av resterna. De kan erbjuda Premier League-fotboll eller hög The Championship-fotboll. De kan erbjuda spelarna möjligheten att bo kvar där de bor. Och det är självklart inga dåliga spelare de kan erbjuda detta till, det finns trots allt en anledning att de rekryterades av storklubbarna till att börja med.

Men mer än så. De kan få tag i spelare med attityd. Spelare som känner sig dissade, kanske känner att de aldrig riktigt fick chansen att visa vad de kunde i någon av storklubbarna, och som drivs av revanschbegär och en vilja att bevisa sig i Premier League. Samtidigt är det naturligtvis spelare med en förstklassig fotbollsutbildning i bagaget.

Alex Ferguson berättar om hur han en gång under 1990-talet rådgjorde med en känd psykolog om hur han skulle få sitt lag som då var det bästa laget i England att behålla hungern och fortsätta vara det. Agera och spela som om ni var det näst bästa laget! – blev svaret. Burnley befinner sig måhända vid en annan punkt längs den skalan, men de tillämpar samma tänkesätt.

Vi har sett samma sociala sammansättning av en spelartrupp få maximal utdelning redan förra säsongen i Leicester. Att nå de höjderna är naturligtvis väldigt osannolikt, men Burnley har ändå dragit samma slags nytta om än i något mer normal utsträckning. Framför allt defensivt har Burnley byggt en stomme runt sådana spelare.

Tom Heaton var länge tredjemålvakt i Man Utd, och har så här långt visat i Burnley att han nog hade kunnat vara mer än så. Michael Keane var länge en jättetalang i Man Utd som givet sin nuvarande mittbackssituation nog redan ångrar att de släppte honom. Ben Mee tog aldrig klivet upp i Man City och Jon Flanagan, på lån från Liverpool, spelar troligtvis snart permanent i Burnley.

Burnley tillämpar samma typ av hungerprincip i övriga värvningar. Oftast handlar det om etablerade spelare i Football League som vill visa att de duger till i Premier League. Stephen Ward, George Boyd, Michael Kightly, Dean Marney, Scott Arfield, Andre Gray, Sam Vokes och Ashley Barnes känns som tydliga exempel på just detta.

Spelare med attityd och spelare som gärna slåss med världen. Givet den arbetsbeskrivningen är det kanske inte så konstigt att Joey Barton såg ut att trivas så bra i Burnley förra säsongen. Kanske ska vi heller inte bli förvånade om Barton gör en återkomst i januari. Steven Defour känns som en spelare med attityd som så att säga tar sista chansen i en stor liga.

Tillsammans bildar dessa ett lag som blir väldigt jobbigt att möta. Inte för att de försöker spela någon bländande fotboll nödvändigtvis, utan för att de jobbar stenhårt och för att det är smutsigt och gör ont att möta dem. Det här är inte Premier Leagues glitsiga framsida. Det är rutan bakom köket klockan tre på eftermiddagen och den som inte slåss är en råtta.

Möter man större och starkare motståndare måste man vara smartare och ettrigare för att kunna vinna. Alldeles för många engelska klubbar faller på att de försöker vara något de inte är eller har förutsättningar att vara. Burnley vet precis vilka de är, vad de kan, och de försöker inte vara eller göra något annat. Självinsikt på klubbnivå, en tillgång som inte syns i balansräkningen.

Det pratas så ofta om betydelsen av identitet i fotboll utan att det egentligen betyder något mer än att alla förväntas vara helt olika fast på exakt samma sätt. Burnley försöker inte efterlikna några andra. Tvärtom försöker Burnley snarare formulera sin egen identitet som ett slags motsatsförhållande till den moderna fotbollens stora modehus.

Det är inte modernt, det är inte intellektuellt, det är inte estetiskt, det kommer inte vinna några priser för skönhet och god smak, det är inte alltid populärt eller uppskattat. Men det är smart, och det är effektivt. Tony Pulis och Sean Dyche har säkert ett och annat att prata om efter kvällens match mellan West Brom och Burnley.

Burnley har dock något som Tony Pulis lag aldrig riktigt har haft. Burnley har charm.

Peter Hyllman

HÖRNAN #12: Blått i topp igen i Premier League

veckans-lag

Avbytarbänken:
Petr Cech, Arsenal
Jordi Amat, Swansea
Antonio Valencia, Man Utd
Harry Winks, Tottenham
Jack Wilshere, Bournemouth
Nordin Amrabat, Watford
Jermain Defoe, Sunderland

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. Sju raka matcher utan seger sedan Tottenham vann mot Man City i början av oktober. Det var laget som inte längre såg ut att kunna vinna och som inte såg ut att göra det den här gången heller. Två underlägen i matchen som fortfarande stod 1-2 när den tickade in mot slutminuten. Därefter dramatik och kalabalik när Tottenham vände hotande förlust till seger och tre poäng. En vinst som kan vända säsongen för Tottenham.

Sunderland. The mother of all six-pointers. En match som Sunderland helt enkelt var tvingade att vinna, på hemmaplan mot ett Hull som Sunderland måste lämna bakom sig i tabellen om de ska ha någon som helst realistisk chans att hålla sig kvar. Det började nervöst men sedan Jermain Defoe tagit tag i matchen och gjort sitt 150:e ligamål så tog matchen rätt riktning för Sunderland, som vinner sin andra raka match.

Man City. På pappret en tuff bortamatch även om Crystal Palace verkar vara inne i en av sina stundtals svårförklarliga förlustsviter, med fyra raka förluster inför den här matchen. Den stora överraskningen var dock Yaya Touré som var tillbaka i startelvan och som onekligen gjorde en comeback värd att pratas om under lång tid. Vi får se vad, om något, det bär i skötet för framtiden, men för Man City innebar det tre poäng samtidigt som flera konkurrenter tappade poäng.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Det var 1938 när de regerande mästarna, i det fallet Man City, senast åkte ur direkt säsongen därefter. Säsongen därpå var det världskrig. Något man skulle kunna tro aldrig kommer kunna hända igen så klart. Samtidigt som vi tror det så har vi då Leicester i Premier League, och Donald Trump har precis valts till president i USA. Dags att börja hamstra konserver och sopa rent i skyddsrummen. Och börja skriva Leicesters eulogi.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Mycket imponerande seger för Bournemouth borta mot Stoke, med mersmak dessutom. Andra säsongen spåddes bli svår för Bournemouth men det verkar istället som om Howe har lyckats få laget att istället att ta ett steg till i utvecklingen. Viktigt med avståndet ned till nedflyttningsstrecket.

OMGÅNGENS MÅL

Yaya Touré, Man City 1-0, Crystal Palace (b). Skickligt genomfört mål mot lågt liggande Crystal Palace-försvar. Det fanns inte mycket utrymme att spela på i Crystal Palaces straffområde men Yaya Touré förmådde på ett snabbt och smart sätt, desto mer imponerande givet att han inte har spelat match på länge, hitta de ytor som ändå fanns. Inget våldsamt spektakulärt mål men skönheten sitter i detaljerna.

:::

TRE PUNKTER

Dirty Harry. Uh huh, I know what you’re thinking. Did he fire three shots or only two? Well, to tell you the truth, in all this excitement I kinda lost track myself. Som om det inte var nog med en Harry som är one of their own så har Tottenham helt plötsligt två Harry. Winks gjorde igår sin ligadebut från start och målade. Two of their own. Måste också vara en fantastisk känsla göra sitt debutmål i en match som man också vinner på det sättet. Efter målet sprang Winks rakt i famnen på Mauricio Pochettino, som med sitt fortsatt strålande arbete med unga spelare ställer följande fråga till sina konkurrenter: Do you feel lucky?!

Light in the Dark. Ironiskt nog så försattes Stadium of Light i mörker under en knapp kvart av gårdagens match sedan ljussystemet pajat. Ljuset kom dock strax tillbaka, både bokstavligt och bildligt. Ljuset i Sunderlands mörker är ett nykomponerat anfallspar. Jermain Defoe fortsätter göra mål och gjorde alltså sitt 150:e Premier League-mål igår, en imponerande bedrift. Och bredvid honom har Victor Anichebe återfunnit målformen, och rättfärdigat David Moyes beslut att inför säsongen värva honom för andra gången.

Chelsea. Sex raka segrar utan att släppa in ett enda mål. Livet leker för närvarande för Chelsea och för Antonio Conte som i och med segern borta mot Middlesbrough hoppar hela vägen upp i tabelltoppen. Det är värt att påminna än en gång om likheterna mellan Chelsea den här säsongen och Leicester förra säsongen. Magin verkar inte riktigt finnas kvar i Leicester den här säsongen, men Leicesters magi lever fortfarande kvar i Premier League den här säsongen, om än i ett annat blått lag.

:::

FÖR ÖVRIGT

Spelare blir bättre av sex menar Pep Guardiola. Låter som spännande träningar i Man City.

Hur blir man en mittbacksstjärna i Premier League? Man spelar bredvid José Fonte!

Säkerhetsskäl, jaddajadda… Pinsamhet att spelare blir varnade för att fira mål tillsammans med fansen.

21 november, 2015: Leicester är etta och Chelsea på 15:e plats. 21 november, 2016: Chelsea är etta och Leicester på 14:e plats.

Peter Hyllman

Garry Monk har gjutit olja på Leeds vågor

Den här säsongen var tre matcher gammal när de första rubrikerna började hävda att Garry Monk var på väg att få sparken från Leeds, som då hade lyckats samla på sig en poäng. Vilket hade kunnat vara ganska lustigt om det inte vore för att det hela, givet att det var just Leeds, framstod som inte bara möjligt utan till och med sannolikt.

Leeds har varit ett pågående cirkusnummer ända sedan Massimo Cellino för två år sedan köpte klubben. Manager efter manager har fått sparken, av det ena skälet mer löjeväckande än det andra. Varje ny managers tid i klubben kunde räknas i antal matcher snarare än antal år eller månader. Leeds såg ut att vara dömda till en anonym tillvaro på The Championships nedre halva.

Men sedan har något hänt. Rubrikerna blev aldrig verklighet. Garry Monk sitter kvar som manager. Elaka röster skulle göra gällande att Massimo Cellino har varit mer upptagen med att försöka sälja klubben än med att ägna tid åt att sparka managers. Oavsett vilket har Monk och Leeds i alla fall lyckats med att hålla fokus trots turbulensen runt klubben.

Mitt i stormens öga har Leeds med andra ord lyckats hitta ett visst mått av stabilitet. Garry Monk har tillsammans med sin assistent Pep Clotet försökt implementera ett tålmodigt och konstruktivt uppbyggnadsspel likt det han etablerade med Swansea. Föga förvånande har det första steget mot stabilitet i spelet varit en trygghet i försvarsspelet.

Mer uppseendeväckande är i så fall att bakom den tryggheten ligger en svensk mittback. Pontus Jansson har på kort tid antagit något av en hjälteroll i Leeds, vars fans knappast har haft historiska skäl att vara positivt inställda till svenska spelare. Men den attityd och den energi som Jansson tillför laget får till och med pensionärerna på Elland Road att nicka igenkännande.

Bredvid Kyle Bartley bildar Pontus Jansson ett stabilt mittbackspar. Men Leeds har fått ordning på hela försvarsspelet. Och det har gett resultat. Leeds vann fem av de sex matcherna innan det nyss avslutade landslagsuppehållet och befinner sig hastigt och lustigt på playoff-plats. Optimismen har återvänt till Elland Road.

Nu är förvisso fansen på Elland Road luttrade nog att hålla fötterna kvar på jorden. De har varit med om brustna förhoppningar och om att kraschlanda i verkligheten förut. Och med en ägare som Massimo Cellino vet de helt säkert att Leeds bara är en dålig natts sömn eller en mindre bra affärslunch från att återigen destabiliseras.

Ett orosmoln vad avser stabiliteten i Leeds är också att flera av deras viktigaste spelare bara är i klubben på lån. Det gäller både Pontus Jansson och Kyle Bartley men även viktiga offensiva spelare som Matt Grimes, Pablo Hernandez och Hadi Sacko. Lagets hela ryggrad löper risken att ryckas ifrån Leeds inom en snar framtid.

Det innebär att mycket av pratet om förstärkningar under januarifönstret inte har handlat så mycket om att hämta in nya spelare, även om Leeds onekligen skulle behöva bredda sin spelartrupp i såväl försvaret som anfallet, utan desto mer om det nödvändiga i att permanenta övergångar för de spelare som redan är inlånade.

Kanske är det bisarrt nog något som gör Garry Monks position i klubben tryggare än vad som annars hade varit fallet. Flertalet inlånade spelare har valt att komma till Leeds mycket på grund av personliga relationer antingen med Monk eller med Pep Clotet. Där finns den underförstådda terrorbalansen att gör man sig av med tränarna så försvinner även spelarna.

Man måste annars låta sig imponeras av det mod som Garry Monk visar hittills i sin managerkarriär. Att sedan han fått sparken från Swansea välja att som första jobb ta på sig managerkyrkogården Leeds, och ta på sig det till synes omöjliga uppdraget att återupprätta den fallna storklubbens anseende och status, andas självförtroende och oräddhet inför en tuff utmaning.

Det är kanske ingen tillfällighet att samma självförtroende har börjat sprida sig i Leeds spelartrupp och på läktarna. Elland Road är regelbundet slutsålt och från läktarna hörs inte längre främst burop och nidvisor om ägaren utan tro och stöd för laget. Kanske har det också stärkt Monks ställning gentemot Cellino, som har visat sig vara notoriskt känslig för offentlig kritik.

Det påminner med andra ord om något av en positiv spiral för Leeds för närvarande. Stabilitet har genererat resultat som i sin tur genererar än tryggare stabilitet. Men idag ställs Leeds inför ett riktigt eldprov när tabellettan och storfavoriten Newcastle kommer på besök till Elland Road. En match av stor betydelse för båda lagen.

Leeds mot Newcastle skulle naturligtvis utan minsta problem kunna vara inte bara en Premier League-match, utan till och med en av de större Premier League-matcherna. Istället bjuds vi denna godbit i The Championship. Båda klubbarna vill tillbaka till Premier League. Men antalet platser upp till Premier League är begränsade, antalet konkurrenter dock närmast obegränsat.

Det betyder att Leeds förmodligen får det svårt att nå en automatisk uppflyttningsplats den här säsongen. Spelartruppen är förhållandevis tunn, säsongen är lång, och Garry Monks lagbygge, hur imponerande det än har inlett, är trots allt i sin linda. Att sikta på playoff vore dock en realistisk ambition för Leeds, och inför ett playoff är alla förutsättningar nollställda.

Avgörande för ett lags framgångar i ett playoff brukar dock vara hur laget har lyckats i stora matcher tidigare under säsongen, matcher med cupkaraktär. En sådan typ av match är just dagens match. En vinst mot Newcastle skulle inte bara ge Leeds en bättre position i tabellen, utan även göra dem bättre förberedda för kampen om uppflyttning.

Det är viktigt. Dilemmat för Leeds är ju nämligen att de inte kan känna sig säkra på att få möjligheten att bygga vidare en andra säsong på framstegen under den här säsongen. Det är inte säkert att Leeds och Garry Monk får någon andra chans. Desto mer betydelsefullt blir det att de verkligen gör mesta möjliga av den chans de nu har, så länge de har den.

Det vill säga så länge Massimo Cellino lyckas hålla sitt eget ego och sin egen personlighet i schack, och lyckas hålla kvar vid insikten att allt här i världen inte nödvändigtvis är i behov av hans speciella kompetens. Att han istället kanske gör saker bäst när han gör ingenting alls. När han förstår sin egen roll och håller käft.

Då finns chansen att vi återigen ser den vita rosen i Premier League. Just nu en dröm man bara vågar viska om på Elland Road. Något mer än en viskning och drömmen kan försvinna. Så ömtålig är den. Risken är att den inte överlever vintern. En vinst mot Newcastle på Elland Road skulle göra drömmen påtaglig och ge röst åt viskningen.

En uppflyttning till Premier League skulle eka i evigheten.

Peter Hyllman

Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger?

Ja, vad är det som är så märkvärdigt med Sofia egentligen? Det var den något spetsiga motfrågan som Hubert ställde i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. Den fick Karl att tro att Hubert var förrädaren och läsaren att tro att Hubert tyckte illa om Sofia. Jonatan var å sin sida tydlig i sin uppfattning att Hubert visste mycket väl vad som var märkvärdigt med Sofia.

Stundtals får man intrycket att José Mourinho ställer samma typ av fråga om Arsene Wenger. Vad är det egentligen som är så märkvärdigt med Arsene Wenger? Något som har fått mängder med fans av olika färger att betrakta Mourinho som den arrogante skitstöveln. Min uppfattning vore å sin sida att Mourinho vet mycket väl vad som är märkvärdigt med Wenger.

Det är ju helt självklart att Arsene Wenger och José Mourinho helt enkelt inte gillar varandra. Det må vara hänt, alla gillar inte alla, i synnerhet inte när de befinner sig i direkt konkurrens med varandra. Det har sagts och gjorts saker från båda håll som är värda att skämmas över. Men det finns också en risk att läsa in alltför mycket av det gamla i allt som därefter sägs.

Igår blev det exempelvis stora rubriker sedan José Mourinho konstaterat att media visade en betydligt större respekt för Arsene Wenger än för honom, trots att de båda i själva verket har likvärdiga meriter. Mourinho betonade att det bara var 18 månader sedan han vann en ligatitel, inte 18 år. Media såg sin chans, sant eller osant, att göra ännu en ”specialist in failure”-story.

Nu var ju det knappast intentionen den här gången, men Mourinho har ju förut trots allt gjort en poäng just av att Wenger ifrågasätts väldigt lite, till och med placeras på piedestal i vissa avseenden, trots att han inte vunnit en ligatitel på över ett årtionde. Vad som är slående med detta konstaterande är, när man lyckas bortse från sina sårade känslor, att Mourinho i sak faktiskt har helt rätt.

Det är svårt att föreställa sig någon annan manager för någon storklubb i världen som hade varit så lite ifrågasatt som Wenger trots allt är och har varit under de senaste tio åren, givet Arsenals resultat. Det innebär inte att det har saknats kritik men det har i relativa termer varit en lättare västanfläkt. Och det är inte bara att Wengers metoder inte har avfärdats, utan att de till och med idealiserats.

Ingen annan manager skulle åtnjuta en sådan ynnest. Definitivt som synes inte José Mourinho, men ingen annan skulle heller klara ett årtionde av för en storklubb så medelmåttiga prestationer. Inte Pep Guardiola, inte Antonio Conte, inte Jürgen Klopp med flera. Inte heller Alex Ferguson hade klarat det, vilket utesluter förklaringen att det enbart är en fråga om förtroendekapital.

Delvis kan kritiskt sägas att det har med klubben att göra, att ägare och supportrar i Arsenal har låtit sig nöja med lägre ställda ambitioner än i andra storklubbar. Delvis har Arsene Wenger varit skicklig i att framhäva storheten på sin egen insats, när han i själva verket under dessa år bara har lyckats motsvara minimiförväntningarna på Arsenal, inte mer men för all del heller inte mindre.

Men det kan inte vara hela sanningen. Media skulle knappast låta sig luras under så lång tid som skulle krävas i det här fallet. Till slut skulle slutsatsen vara ofrånkomlig att kejsaren helt enkelt saknar kläder. Där måste kort sagt finnas något som är märkvärdigt med Arsene Wenger, eller i alla fall vara så att brittisk media väljer att tillskriva honom vissa märkvärdiga egenskaper.

Vad är då detta märkvärdiga med Arsene Wenger? Vilka märkvärdiga egenskaper är det media tillskriver Arsene Wenger? Det är knappast något som har med resultat eller formella meriter att göra. Min beskrivning skulle vara att Wenger har kommit att representera två konkurrerande ideal på den engelska fotbollens slagfält – tradition och utveckling.

Den engelska fotbollshistorien är uppbyggd runt dess dynastier och allra största managerikoner, stora personligheter som på gott och ont är och gör sina klubbar. Matt Busby, Don Revie, Brian Clough, Bill Shankly, Bill Nicholson med flera. Arsene Wenger och Alex Ferguson var de två sista återstoderna av denna åldriga tradition. Till sist försvann också Ferguson. Kvar är bara Wenger.

Det finns en särskilt reverans i England och engelsk fotboll för den här typen av dynastiska autokrater. Den starke mannen. Det har samtidigt varit och är alltjämt en utmanad och alltmer marginaliserad karaktär inom engelsk fotboll där utländska ägare har lett till högre resultatorientering, större kortsiktighet och en mer kontinental eller amerikansk typ av organisation.

Mot den utvecklingen står då Arsene Wenger, men även den tiden är så klart utmätt. En stor del av engelsk fotbollstradition är med andra ord knuten till och förknippad med Arsene Wenger. Han representerar något större än att bara vara tränare. Han representerar ett ideal och en dominerande idé för hur engelska fotbollsklubbar skall drivas.

Myntets andra sida är att Arsene Wenger på samma gång har blivit en härold för utveckling inom engelsk fotboll. Detta har skett under en tid när engelsk fotboll har drabbats av en tilltagande identitetskris där förtroendet för engelsk taktik och traditionellt engelska spelidéer har sjunkit mot botten. Wenger har tillhandahållit en förhoppning om utveckling.

Arsenal har under Arsene Wenger varit mycket konsekvent i sin syn på hur de vill spela fotboll. Det har inte alltid varit en fotboll som har garanterat de bästa resultaten, många skulle snarare hävda det motsatta. Men det har varit en fotboll baserad runt en idé och med estetik som ett värde i det närmaste likställt med funktionalism.

Det har varit en teknisk och fantasifull fotboll, just de egenskaper som engelska fotbollslag normalt sett har ansetts sakna. Det här har gett Arsene Wenger ett skydd utöver det normala. Sportsliga misslyckanden och svaga resultat har alltid kunnat balanseras med att Arsenal i alla fall spelar väldigt bra fotboll och är trogna sitt ideal. Principens triumf över pragmatismen.

Så när man frågar sig vad som är det märkvärdiga med Arsene Wenger så är det just detta. Hans förmåga att på samma gång representera tradition och utveckling. De värden han symboliserar och förkroppsligar för de som har ordets makt inom engelsk fotboll. Detta lyfter honom över den mer renodlade kvartalskapitalism som har följt i den moderna fotbollens fotspår.

Det är här som Wenger och José Mourinho skiljer sig, och vad som förklarar skillnaden i respekt som Wenger och Mourinho åtnjuter i engelsk media. För Mourinho är i mycket Wengers raka motsats. Hans karriär bär prägeln av den kringresande supertränaren snarare än den dynastibyggande klubbautokraten. Hans fotboll är pragmatisk och resultatorienterad framför allt.

José Mourinhos respekt i engelsk media har helt och hållet haft sin grund i att han har lyckats leverera överlägsna resultat med sina lag. Hans egen attityd och svansföring har också reflekterat denna förmåga. Men det innebär i sin tur att när Mourinho inte längre kan garantera eller lyckas leverera överlägsna resultat, så har han inte längre samma grund för respekt.

Mourinhos uppgift, istället för att beklaga sig i media över hur han behandlas av media, är att visa i konkret handling med Man Utd att han fortfarande förtjänar respekt som en supertränare. Givet Man Utds utgångsläge så har han också chansen att visa att det precis som för Arsene Wenger kan finnas fler grunder än endast resultaten att respektera hans managerinsats.

Respekt får man inte. Respekt förtjänar man. Sedan är det upp till var och en att bedöma huruvida de anser att Arsene Wenger faktiskt bekräftar den regeln eller snarare ska betraktas som undantaget som bekräftar regeln.

Peter Hyllman

Sweet Caroline! Brighton tar sig ton på väg mot Premier League

Steve Bruce har hunnit med fem matcher med Aston Villa sedan han tog över klubben. Han har hittills inte förlorat någon match med Aston Villa som därmed har påbörjat en klättring uppåt i tabellen. Ikväll ställs dock Steve Bruce inför sin hittills tuffaste utmaning. En utmaning som riskerar sluta med att han tvingas lyssna till en allsång av Neil Diamonds Sweet Caroline.

Det har nämligen blivit Brightons tradition sedan något år tillbaka. För varje seger är Sweet Caroline den första låten som går igång i omklädningsrummet och spelarna sjunger den tillsammans. Något säger det om sammanhållningen i laget. Liksom det säger något om att det går bra för Brighton. Sweet Caroline. Good times never seemed so good.

Brighton har ett strålande facit hemma på Amex under 2016. De har spelat 18 matcher, vunnit 13 av dem och förlorat en enda. Det har ofta handlat inte bara om vinster utan övertygande vinster. På dessa 18 matcher har de gjort 42 mål och bara släppt in tio. Något som kan kontrasteras med Aston Villa som bara vunnit en enda av sina 26 senaste bortamatcher.

Chris Hughton har gjort och fortsätter göra ett alldeles fantastiskt jobb med Brighton. Förra säsongen lyfte han dem från en nedflyttningskandidat till en grästuva från automatisk uppflyttning. Många trodde att Brighton skulle falla tillbaka efter den besvikelse som avslutade förra säsongen, men laget har fortsatt hålla samman och lyfta under Hughton.

Grunden är en stabil defensiv. Baserat runt mittbacksparet Shane Duffy och Lewis Dunk har Brightons försvarslinje hållit nollan i sju av lagets senaste nio ligamatcher. Sammanlagt har Brighton hållit nollan i elva av sina 16 ligamatcher hittills den här säsongen, fyra fler än något annat lag. Brighton är dock farliga framåt också, med Glenn Murray som hittills gjort nio mål på hemmaplan.

Det är svårt att inte låta sig imponeras av Brightons stabilitet. Mycket har helt säkert att göra med Chris Hughtons erfarenhet och personlighet. Det var en banbrytande seger för tre veckor sedan hemma mot Norwich, en annan favorit till uppflyttning. Brighton mosade dem med 5-0, ett resultat som har satt avtryck både i tabellen och i synen på Brighton.

Hughton var dock tydlig efter matchen. Säsongen i The Championship är lång och svår, där så många motståndare kan slå alla lag, att de inte har råd att slå sig till ro och tänka på sådana resultat. Omgången därefter ger sig Brighton ut och får med sig en egentligen minst lika imponerande vinst, en 2-0-seger borta mot erkänt besvärliga Bristol City.

Det visar på en mentalitet som innebär att Brighton har vad som krävs för att den här säsongen stå hela sträckan ut, och nå automatisk uppflyttning till Premier League. Att inte bara prestera enskilda resultat utan sätta samman sviter av vinster och vunna poäng. Where it began, I can’t begin to knowing. But then I know. It’s growing strong.

Med så många klubbar som slåss om uppflyttning i The Championship har inte Brighton råd att slappna av. Det fortsätter så klart ikväll mot Aston Villa och håller i sig även under nästa omgång mot Fulham. Två väldigt viktiga matcher på hemmaplan för Brighton, som med segrar i dessa båda matcher kan ha tagit ett jättekliv mot Premier League.

På sätt och vis gör kanske närvaron av alla stora klubbar och stora matcher livet lättare för Brighton och för Chris Hughton. Koncentration och motivation blir aldrig något problem. Varje match är på sätt och vis sin egen cupfinal. Det kan bli ett problem om ett lag hamnar i en dålig cirkel men för ett lag med momentum kan det skapa en helt fantastisk känsla av kunna klara allt.

Vilket mycket väl kan komma att betyda att vi nästa säsong får höra Neil Diamond och Sweet Caroline i Premier Leagues omklädningsrum. Brighton kommer dock få många chanser att öva på sin sång till dess. De vore knappast nödbedda att köra den ikväll. En vinst mot Aston Villa som skulle ta luften ur deras uppgång samt ge dem själva ännu mer fart framåt.

Sweet Caroline. Good times never seemed so good.

Peter Hyllman

De engelska storklubbarnas främsta akilleshälar inför resten av säsongen

Hurra! Stöt i valdthornet, Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut. Landslagsuppehållet är till ända och i och med att detta tredje uppehåll under hösten nu når sitt slut så har vi fyra månader av outspädd, härlig, fantastisk, underbar engelsk klubbfotboll framför oss under mörka höst- och vintermånader.

Elva omgångar av ligan är redan spelade. Och med alla i stort sett alla uppehåll ur vägen så ges det inte längre något andrum under den här säsongen vare sig för klubbar som jagar titlar eller klubbar som jagar formen. Matcherna kommer obönhörligen att bara rulla på. Lagens styrkor måste komma till sin rätt och lagens svagheter kommer blottläggas.

Efter elva omgångar börjar det också bli möjligt att dra lite slutsatser gällande just lagens styrkor och svagheter. Framför allt svagheterna och bristerna är de som kommer avslöjas under en lång säsong, och definiera gränserna för vad som är möjligt för ett lag att uppnå. De ger också en signal om vilken potential som finns för förbättring.

Här hamnar fokus på storlagen. Dels är titelstriden per definition vad som väcker mest intresse. Dels av rena utrymmesskäl för bloggen. Sedan råkar det ju slumpa sig så att just i ögonblicket så är det ju just dessa sex storklubbar som råkar ockupera de sex översta platserna i tabellen, även om det är blott med målskillnad som marginal.

LIVERPOOL. Det råder ingen tvekan om att Liverpool för närvarande är ligans kanske mest produktiva och anfallsglada lag. De gör mål och skapar chanser i mängder. Jürgen Klopp har tagit feelgood-faktorn tillbaka till Anfield och även om det är för tidigt att prata om det på allvar så hoppas många att Liverpools långa titelväntan nu ska vara över.

Vad som främst talar emot det är försvarsspelet. För där finns ett antal rätt uppenbara brister. Dessa brister har så här långt kompenserats av att Liverpool har gjort fler mål än de släppt in, men det kommer inte alltid vara fallet under säsongen. Bristerna handlar i huvudsak om försvar på fasta situationer och mot inläggsspel.

CHELSEA. Det går inte att ifrågasätta Antonio Contes lyckade start med Chelsea. Framför allt måste man beundra hur han utav en korg med citroner har passat på att göra lemonad. Spelare för spelare är det så klart en helt annan backlinje än vad Conte är van vid från Juventus, men då har taktik och organisation justerats för att kompensera för detta.

Men bristerna kommer ge sig till känna under en hel säsong. John Terry är gammal och Gary Cahill misstagsbenägen. David Luiz är David Luiz. Backlinjen var i behov av rejäl förstärkning redan innan säsongen och är det fortfarande. Den ljusa punkten för Antonio Conte är dock att han inlett säsongen så bra att Chelsea inte kommer tveka att stötta honom under transferfönstret.

MAN CITY. Det börjar bli en bekant refräng. Men försvarsspelet är akilleshälen även hos Pep Guardiolas imponerande snabbt samspelade Man City-projekt som inledningsvis såg ut att springa iväg med ligan, innan en mer bister verklighet hann ikapp honom och laget tillsammans med några särskilt envisa konkurrenter.

Försvarsproblemet blir mer akut och allvarligt för Man City på grund av Pep Guardiolas benägenhet att utsätta sin backlinje för högre risk. Det är exempelvis raka motsatsen mot Antonio Contes approach i Chelsea. Högre risk i den kollektiva taktiken exploaterar individuella svagheter i Man Citys backlinje mycket mer. Vinner Man City inte ligan är det därför.

ARSENAL. Det var Jürgen Klopp som en gång sa att se Arsenal spela fotboll är som att se en symfoniorkester spela. Arsene Wenger är dirigenten som får varje sektion av orkestern att prestera i harmoni med varandra. Det finns en alldeles speciell rytm i Arsenal när de spelar fotboll. Detta är lagets stora styrka men också ett av deras dilemman.

Det tenderar nämligen göra lagets viktiga spelare mindre utbytbara. Rent fysiskt finns spelare som kan ersätta spelare som Mesut Özil, Santi Cazorla, Alexis Sanchez med flera, men det gör rytmen i Arsenals spel mer krampaktig. Det blir med andra ord väldigt viktigt för Arsenal att hålla sina bästa spelare friska och i form.

TOTTENHAM. Även för Tottenham gäller att deras akilleshäl klingar tämligen välbekant. Laget har under flera säsonger haft ett mycket gediget helhetsspel, haft mycket bollinnehav, pressat motståndarna högt, och skapat mängder med chanser. Men anfallsspelet har stundtals varit för trubbigt och laget har fallerat på sin relativa oförmåga att göra mål.

Det här är ett problem som förmodligen kostade Tottenham ligatiteln förra säsongen och den här säsongen ser problemet ut att ha förvärrats. Mycket av detta beror i och för sig på att Harry Kane har varit skadad en längre tid. Helt klart har inte Vincent Janssen varit den lyckade värvning man hoppades på, i alla fall inte på kort sikt. Kane måste tillbaka, men också lyckas ännu bättre.

MAN UTD. Det är ingen större hemlighet vad som har varit och fortsätter vara Man Utds akilleshäl den här säsongen. Backlinjen håller naturligtvis inte tillräckligt hög klass och bredd men det är på mittfältet som Man Utds stora dilemma har befunnit sig så här långt. Övergången från försvar till anfall går för långsamt och omställningsspelet har därmed blivit lidande.

Paul Pogba har stått i centrum för oklarheten. Han har normalt sett fått en roll på planen som begränsat hans insatser. Trots det har han svarat för en hel del bra insatser. Men det har blivit alltmer tydligt att José Mourinho måste ge Pogba en friare, mer offensiv roll på mittfältet, vilket innebär att spelare som Michael Carrick och Ander Herrera måste få centrala nyckelroller.

Peter Hyllman

What shall we do with a drunken sailor, early in the morning?

Att vara professionell fotbollsspelare har sina problem. När de är skygga och avståndstagande så kritiseras de för att ha tappat sitt fotfäste och för att leva i någon slags bubbla. När de å andra sidan beter sig rätt precis som unga människor normalt sett beter sig så kritiseras de av samma personer för just detta.

Wayne Rooney har alltså tagit sig en blöt festkväll efter Englands match mot Skottland i fredags. Det där blev stora nyheter under gårdagen när bilder på en uppenbart berusad Rooney kablades ut. Det var förvisso under en ledig kväll för de engelska landslagsspelarna men sådana detaljer tillåts så klart inte stå ivägen för en så här snaskig affär.

FA, som alltid lika ryggradslösa, slösade så klart ingen tid med att snabbt förvärra situationen genom att låta meddela att de skulle se över sin ”free time on international duty”-policy. Ännu ett exempel i en mycket lång rad på hur FA väljer att lägga tid och energi på en massa betydelselösa PR-frågor snarare än de frågor den organisationen framför allt borde lägga tid och energi på.

Wayne Rooney har bett om ursäkt för det inträffade. Något annat vore kanske inte att förvänta men något annat var väl heller inte möjligt sedan FA kastat honom framför den framrusande bussen enbart för att skydda sina egna känsliga rumpor. Rooneys ursäkt var både riktad offentligt och till Englands landslagsledning.

Jag är förvisso tämligen döless på den här typen av självutnämnda moralpoliser som kokett låtsas vara förfasade av sådana här saker, bara för att det råkar vara en känd personlighet inblandad. Inga lagar har brutits mot och det var inte något beteende som gick utöver ens en särskilt strängt hållen moralisk anständighet. Det var sju dagar innan nästa match. Vad är problemet?

Det var min första inställning, och den håller jag i och för sig fast vid. Vad som däremot gör situationen mer olämplig är att Wayne Rooney (och Phil Jagielka) genomför den här festkvällen på det engelska hotellet iförd officiell engelsk landslagsmundering. Samma princip som i det militära. När man är iförd uniform representerar man något större och får inte bete sig hur som helst.

Hade de haft civila kläder på sig och möjligen befunnit sig någon helt annanstans så hade det varit en icke-situation i mina ögon. Men det som gör situationen extra lurig är så klart varför då Rooney var iförd officiell engelsk landslagsmundering vid det här tillfället. Jo, för att han inledde kvällen i hotellbaren i dryckessamkväm med ett gäng FA-representanter.

Det förändrar måhända inte sakfrågan för Wayne Rooney. Men när då samma FA och samma FA-representanter några dagar senare slänger Rooney framför bussen och skenheligt säger sig vara på väg att utvärdera sin policy för spelares beteende i det engelska landslaget så kan man tycka att det möjligen riskerar slå världsrekord i hyckleri.

Vi kan så klart utgå från att dessa FA-höjdare alls inte hade något emot att tillbringa kvällen tillsammans med den engelska landslagskaptenen. Tvärtom lär det vara något de alla förväntade sig, och något som också förväntades av Wayne Rooney. Vi kan också utgå att det här inte på något sätt kan ha varit okänt för Gareth Southgate.

Det är självklart inte första gången det cirkulerar fylleskandaler kring det engelska landslaget. Den mest klassiska skandalen skedde inför EM 1996 när Paul Gascoigne tillsammans med ett antal andra spelare fotograferades under en blöt sen kväll sittandes ihällda sprit i en tandläkarstol. Något som efter Gascoignes mål mot Skottland i EM resulterade i ett ökänt målfirande.

Nu går det så klart inte att jämföra Wayne Rooney med Paul Gascoigne på något meningsfullt sätt. Det skrattades bort den gången, vilket kanske gjordes lite för ofta med Gascoigne, och det borde nog i första hand skrattas bort den här gången också. Och jag är inte helt övertygad om att Rooneys blöta kväll inte bara var ett innovativt sätt att försöka förbättra sin bolltouch.

:::

Bradford, Luton, Portsmouth, Sheffield Wednesday, Millwall… Totalt tolv klubbar har bötfällts av Football League för att ha ställt ut för svaga lag i Football League Trophy.

Något dessa klubbar har gemensamt? Well, utöver att spela i League One och League Two till vardags så vann de flesta av dessa klubbar sina grupper eller tog sig till slutspel – till skillnad från flertalet inbjudna storklubbar.

Parodin är fullständig.

Peter Hyllman

LINHEM: Var ryktet om Red Bull Swindon bara en PR-kupp?

Jeopardyämnet “Red Bull i fotbollsvärlden” finns ständigt nära till hands. Särskilt nuförtiden då RB Leipzig utmanar Bundesligaeliten med ett ungt och spännande lag. Ett lag handplockat av deras sportchef Ralf Rangnick, som tidigare ledde Hoffenheim upp genom divisionerna till Bundesliga, och inköpt med energidrycks-miljoner.

När Twitter i förra veckan gick varmt om hur Red Bull var på väg att ta över Swindon var min tanke att skriva om Red Bulls plats i den “Moderna Fotbollsvärlden” och nämna hur Red Bull tidigare kopplats ihop med framför allt Leeds och Nottingham. Men allt vi fick var Tim “Tactics Tim” Sherwood som Swindons nya “Director of Football”.

Det är ytterst oklart om det fanns ett reellt intresse från Red Bull eller om Swindon bara använde Red Bull som ett rött skynke för att lura media, både sociala media och tidningar, att ge mer uppmärksamhet till utnämningen av Tim Sherwood som klubbens sportchef. De gick så långt att de ställde ut burkar av Red Bull på deras presskonferensbord innan för att sedan ta bort dem precis innan presskonferensen började.

Vilket är precis den sorten av “bantz” man kan förvänta sig av en klubb som anställer Tim Sherwood, som är en sån “lad” att hans Tottenham slutade på 69 poäng, och pratar om honom som om han vore Bill Shankly i en täckväst.

Swindon har också hittat en revolutionerande roll för Tim Sherwood. Han är nämligen inte din italienska farbrors version utav en sportchef utan Sherwood kommer enligt Swindons ägare Lee Power vara med på träningarna i träningskläder och vara involverad i allt “…including transfers, the way we play, the formations and the picking of the team”, implying a strong level of day-to-day involvement.” vilket i mångas öron låter precis som en manager.

Enligt Power kommer inte Sherwood inskränka på Luke Williams roll som “head coach”. Flera har påpekat att Sherwoods roll liknar hur man kan anpassa graden av sitt engagemang på Football Manager och att Sherwood i detta fallet har valt att låta Luke Williams, en assisterande manager i praktiken, ta hand om lagets träningar och sköta matchsnacket och antagligen ta hand om lagets träningsmatcher.

Mer udda blir det när Power nämner att Sherwood inte är under kontrakt med klubben utan till synes gör detta pro bono, eller bara tills han hittar ett bättre jobb.

PAL IN POWER

Vem är då Swindons ägare Lee Power? Och hur kommer det sig att Tim Sherwood var best man på hans bröllop?

De som minns den av historieböckerna bortglömda tiden före Premier League kan minnas honom som en lovande anfallare för Norwich City under tidigt 1990-tal. Då bodde han tillsammans med sin lagkamrat Tim Sherwood och bildade en livslång vänskap. Sherwood var blott i början på en framgångsrik Premier League-karriär men Powers karriär tog aldrig riktigt fart och fick avslutas i förtid på grund av sjukdom och brutna ben.

Powers karriär utanför planen har varit desto mer lyckad. Han startade ett tryckföretag som tryckte matchprogram för större fotbollsklubbar och vissa mindre tidningar. Han blev framför allt en agent och satt i styrelsen för Thomas Cook Sport. Hans första roll tillbaka inom fotbollen var som ordförande för Cambridge United, där han också tillfälligt var manager under en period. Därefter var han involverad som direktör för Rushden & Diamonds några säsonger innan de gick under.

Lee Power tog över Swindon på våren under säsongen 2012-13. Efter vissa dispyter med klubbens tidigare ägare Jed McCrory blev Power till slut klubbens majoritetsägare. Hans främsta inflytande på klubben till en början var den stora mängden av spelare som lånades och köptes in från Tottenham.

Ryan Mason, Grant Hall, och Alex Pritchard spenderade säsongen 2013-14 i klubben och dåvarande unga spelare i Tottenham som Jack Barthram, Jonathan Obika, Massimo Luongo, Harry Agombar, John Bostock, och Nathan Byrne kom alla till klubben under perioden från det att Lee Power tog över Swindon till det att Tim Sherwood fick sparken från Tottenham. Powers vänskap till Sherwood hade redan då en sådan stor betydelse för Swindon att han redan då nästan var klubbens sportchef.

Det är också noterbart att Swindons mest framgångsrika säsong under Powers ledning var när de slutade fyra och tog sig till playoff säsongen 2014-15 då flera av lagets nyckelspelare var bland de ovan nämnda tidigare Tottenhamspelarna. Swindons kraftlösa uppföljning nästa säsong kan till stor del skyllas på att man inte lyckades ersätta Massimo Luongo, Nathan Byrne, Wes Foderingham, Andy Williams, och Ben Gladwin.

Lee Power hävdar att Swindon då hade divisionens minsta budget och nu har en av League Ones dyraste trupper men ser man på 2014-15:s trupp bestående av nuvarande Championshipspelare och jämför den med den nuvarande truppen av anonyma ungdomar och tidigare amatörspelare skulle jag gissa på motsatsen. Att man inte har lyckats ersätta de “Sherwoodgodkända” spelarna man plockade in från Tottenham eller lyckats hitta ett nytt nonleague-fynd likt Ben Gladwin är den största anledningen till att man nu ligger i botten av League One.

Jag skulle också vilja hävda att Mark Cooper som tog dem till fjärdeplatsen oförtjänt fick sparken sedan han inte lyckades återupprepa bedriften med en därefter plundrad trupp. Det var minst lika oförtjänt när Lee Power själv temporärt tog över som manager efter ha sparkat Cooper.

COOL HAND LUKE

Swindons nuvarande head coach Luke Williams har bara sitt jobb då Lee Power stötte på en del motstånd under sin mest megalomaniska period som ställföreträdande manager och för att Luke Williams skötte jobbet klart bättre än Mr Power genom att vinna sex av tio matcher och hålla hotet om nedflyttning på flera poängs avstånd i slutet på förra säsongen.

Luke Williams har tidigare bara varit ungdomstränare i Brighton och i Swindon har han varit en ständigt assisterande manager, vilket han ser ut att återgå till under Tim Sherwood. Chansen finns förstås att Luke Williams lämnar självmant, eller offras när Sherwoodexperimentet går åt skogen men då Luke Williams skrev på ett femårskontrakt i mars är det antagligen bäst om Luke Williams blir kvar i sin kompromissroll som antingen head coach eller assistent till Sherwood.

TACTICS TIM IN FULL EFFECT

Sherwood har bara varit Swindons sportchef eller smygmanager i en ligamatch, men Sherwoodeffekten var tydlig när de slog Charlton med 3-0 på hemmaplan. Sherwood, en sportchef med taktiska förmåner, valde dock att göra vissa förändringar.

Han spelade inte lagkaptenen Nathan Thompson för att han var skadad och spelade istället påhittade Brandon Ormonde-Ottewill som vänsterback. Han flyttade tillbaka vikarierande mittbacken Conor Thomas tillbaka till innermittfältet och spelade Lloyd Jones, inlånad från Liverpool, som mittback och Jones belönade Sherwood med ett sällsynt mål.

Han spelade ledande assistläggaren Michael Doughty på högerkanten vilket flyttade John Goddard in i mitten och Sean Murray ut på vänsterkanten där tidigare Iandolo hållit till. Dessutom fick Luke Norris chansen istället för en ofta mållös Nathan Delfouneso. Det mest imponerande var dock att han petade Anton Rodgers framför ögonen på hans pappa Brendan Rodgers som befann sig i Swindon för dagen.

Charlton valde några dagar efter denna 0-3 förnedring av Sherwoods pojkar att sparka Russell Slade som ett offer till fotbollsgudarna i förhoppningen att även deras ägare skulle vara polare med en man, en myt, en manager lika genial som Tim Sherwood. Eller så var det ännu ett desperat försök av Charltons katastrofala ägare och styrande att försöka skifta fokus från sig själva.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman

Gareth Southgate är inte den bästa men förmodligen den (enda) rätta engelska förbundskaptenen

Fatta ett snabbt beslut om förbundskaptensposten! Den uppmaningen har Gareth Southgate nu riktat till FA, som fortfarande till synes velar med vad de ska göra efter Southgates temporära anställning. Det är så klart inget märkligt med att Southgate säger så. Han vill ha jobbet och för närvarande finns just inga konkurrenter om jobbet.

Dessutom står Southgates aktier rimligtvis så högt de bara kan stå just för närvarande efter 3-0-segern mot Skottland i fredags. Det där derbyt är kanske inte riktigt vad det en gång i tiden var men vinster mot Skottland är alltjämt uppskattade och en tremålsseger nyser man inte bara bort. Det var även ett bra steg närmare VM.

Där råder även en period av smekmånad mellan Southgate och spelarna i den engelska landslagstruppen. Det har inte hunnit bli några riktiga slitningar i relationen mellan förbundskapten och spelare. Adam Lallana och Wayne Rooney är två spelare som uttalat sitt stöd för Southgate. Det här kanske är något alla spelare säger, men de får i alla fall inte betalt för att säga det.

Vad tiden lider kan Gareth Southgates relativa chanser att få jobbet med andra ord bara minska. En förlust mot världens bästa Spanien ikväll till exempel skulle onekligen resa ett och annat frågetecken om Southgates lämplighet. Och ju längre säsongen går desto fler möjliga andra kandidater blir på ett eller annat sätt lediga och tillgängliga för uppdraget.

Det saknas förvisso inte skäl att känna tveksamhet kring Southgates kompetens för uppdraget. Hans främsta och enda verkställande uppdrag av grövre kaliber ligger sju år tillbaka i tiden med Middlesbrough och slutade med att han fick sparken och laget åkte ur Premier League. Hans tid som U21-förbundskapten i England har inte varit särskilt framgångsrik.

Det kan inte heller bortses från att FA är en i grunden mycket konservativ organisation, befryndad med flertalet särintressen runtom i landet. Det har aldrig varit FA:s hävd att anställa sina förbundskaptener utanför en mindre kader av etablerade klubblagstränare i England och i Europa, vilket hänger ihop både med FA:s självbild och en föråldrad syn på landslagsfotbollen.

Det är denna hävd som Gareth Southgate måste trotsa för att bli utsedd till Englands förbundskapten på permanent bas. Han ligger bra till då FA inte har så många andra alternativ. Men dessutom har Southgate en profil som ligger tämligen bra i tiden. Ung och framåttänkande ger han samma typ av air som Chris Coleman, Joachim Löw eller kvällens motståndare, Julen Lopetegui.

England måste i grunden ändra sitt tänk kring landslaget. Där finns inte längre utrymme att betrakta det som ett hedersuppdrag eller som tack för lång och trogen tjänst till en mer eller mindre meriterad klubbtränare. Även fotbollen på landslagsnivå har blivit mer professionaliserad. De främsta länderna driver sin landslagsfotboll enligt samma principer och långsiktighet som ett klubblag.

Det talar i själva verket för att FA anställer en förbundskapten som Gareth Southgate. Mer specifikt att FA bygger upp sin egen coachstruktur och sin egen interna rekryteringsstruktur till förbundskaptensjobbet. Man uppnår med detta två saker. Dels bygger FA upp ett eget institutionellt kapital och organisatorisk kompetens. Dels gör sig FA mindre beroende av klubbarna.

Club England har under flera år varit ett begrepp i engelsk landslagsfotboll, men har aldrig varit mer än ett fint ord på ett papper. Det har aldrig fått något faktiskt genomslag i FA:s syn på hur de organiserar, leder och driver engelsk landslagsfotboll. Den politiska viljan och långsiktigheten har aldrig funnits i FA på samma sätt som hos dess tyska, franska och spanska motsvarigheter.

På så vis blir frågan om Englands förbundskapten, eller om Gareth Southgate är rätt person, tämligen perifer. Det är i sig en viktig fråga men kanske också en fråga av mer symbolisk karaktär. Den mer substantiella frågan måste ställas till FA, och måste ställas av FA till sig själva, det vill säga om de har kompetensen och är beredda att fatta de beslut som krävs för att lyfta England som landslag?!

Att kunna se bortom den allmänna och mediala hysteri som skapas runt det engelska landslaget. Att kunna avhålla sig från publikfriande och kortsiktigt orealistiska förväntningar inför kommande mästerskap. Att bevara lugnet och även efter dessa mästerskap hålla sig till den långsiktiga planen. Att få spelare och ledare att känna förtroende genom att visa dem förtroende.

Själv saknar jag allt förtroende för att FA kommer att orka, vilja och kunna ta det steget.

Peter Hyllman

Vinnandets vetenskap: Hur man vinner fotbollsmatcher och påverkar resultat

Engelsk fotboll är de enkla utfästelsernas hemvist. Klyschor och truismer höjs ofta upp som bevis på genialitet. ”Om du har bollen och undrar vad du ska göra med den, skjut den i mål så diskuterar vi saken senare” är ett lustigt uttryck som i olika former har tillskrivits flera managerikoner som Bill Shankly och Alex Ferguson.

Fotboll går ut på att göra fler mål än motståndaren är en annan slags förment snusförnuftiga saker man ofta lyckas höra i diskussionen. Överlag finns ett motstånd mot att intellektualisera den engelska fotbollen, att lägga alltför mycket tanke på själva spelet som sådant ses ofta på med misstanke. Det går att hitta både historiska och kulturella förklaringar till detta.

Det gäller inte bara de som utövar själva spelet utan kanske i minst lika hög utsträckning de som har till uppgift att kommentera och analysera den engelska fotbollen, paradoxalt nog. Många gamla spelare får sådana roller utan att någonsin lyfta sig över rena plattityder. Craig Burley på ESPN fick mer eller mindre ett raseriutbrott när det började pratas om expected goals.

Och det är kanske på sitt sätt lite typiskt. Att diskutera engelsk fotboll landar ofta i ett samtal som gärna håller sig kvar vid vad som har hänt men ogärna tar några djupare grepp på varför detta hänt. Utöver så klart rent simplistiska och rubrikvänliga förklaringar som att det till exempel var domarens fel. Men så faller också engelska lag ofta i Europa på att de spelar för osmart.

Varför vinner ett lag fotbollsmatcher? Det är givet det tidigare inte helt svårt att föreställa sig en och annan reflexmässig respons på den frågan. Men de tyska forskarna Daniel Weimar och Pamela Wicker angrep frågan på ett mer metodiskt sätt i artikeln ”Moneyball Revisited: Effort and Team Performance in Professional Soccer” i Journal of Sports Economics.

Weimar och Wicker studerade sammanlagt 757 matcher under tre säsonger av Bundesliga och samlade därmed på sig 1,514 observationer av lagprestationer för såväl hemmalag som bortalag, och landade i följande slutsatser vad gäller ett lags chanser att vinna fotbollsmatcher:

(1) Om ett lag ökar sin genomsnittliga löpdistans per match med en kilometer relativt sin motståndare så ökar detta lags sannolikhet att vinna matchen med 26-28%. Här har vi ett resultat som skulle kunna få saven att flöda hos de som på senare tid har fäst alltmer uppmärksamhet åt statistik över vilka lag som löper mest per match.

(2) Ett lag som genomför tio högintensiva löpningar per match fler än motståndaren, med vilket avses löpningar snabbare än 20 km i timmen, ökar sin chans att vinna matchen med 4%. Det gäller inte bara att springa utan också att springa med intensitet. Inte bara tempo utan tempoväxling vinner matcher verkar vara slutsatsen här.

(3) Ett hemmalag som lägger ner lika mycket ansträngning i löpdistans som sin motståndare har 46% chans att vinna matchen, samtidigt som ett bortalag i samma situation bara har 30% chans att vinna samma match. Ett resultat som kanske skulle få Lars Lagerbäck att börja gråta, men slutsatsen är att man helt enkelt måste jobba ännu hårdare som bortalag.

(4) Sannolikheten att vinna en fotbollsmatch för ett bortalag ökar när de vinner fler tacklingar än sin motståndare. Det gäller tydligen inte bara att jobba hårdare för ett bortalag, utan det är tydligen i proportionell grad lika mycket viktigare att bryta upp motståndarnas spel och försvåra för dem i deras egen speluppbyggnad. Mindre finspel på bortaplan med andra ord.

Spring mer, spring snabbare och tackla bättre! Det verkar mycket grovt sammanfattat vara Daniel Weimars och Pamela Wickers svar på varför ett lag vinner fotbollsmatcher. Nej visst, det är självklart inte något uttömmande svar på något sätt, och är heller inte avsett att vara det. Jo visst, naturligtvis lär det inte bara handla om hur mycket ett lag springer utan hur det springer.

Nu var ju det här en studie i Bundesliga kan man då protestera, och kanske är resultaten specifika för just det sammanhanget. Samtidigt har Premier League på senare år importerat ett antal stora influenser från just Bundesliga, så lärdomar därifrån håller på att sättas i system, och resultaten är sådana att vi känner igen dem från de lag som nu är framgångsrika i Premier League.

Det här är kanske inte insikter som exempelvis en Harry Redknapp skulle låta sig imponeras av, samme Redknapp som snarare stoltserade med att inte kunna läsa en taktiktavla. Because ignorance is cool. Eller Timmy Sherwood som nog betydligt mycket hellre skulle vilja prata om spelarnas mod, karaktär, arbetsvilja och förmåga att ”get stuck in!”

Jaha, men är inte ”get stuck in!” egentligen precis samma sak som att springa mer, springa snabbare och tackla bättre, som ju var de tyska raketforskarnas slutsatser, fast uttryckt på ett betydligt mer rustikt och burdust sätt, frågar sig då den som är sugen på ett rejält mindfuck?! Jo, förmodligen är det väl just precis samma sak.

Har vi därmed underskattat Tim Sherwood? Nja, kanske ändå inte. För det är så klart en sak att (kanske) få elva individuella spelare att jobba som vårrusiga kaniner. Det är en helt annan sak att få dessa elva spelare att jobba stenhårt tillsammans som ett organiserat kollektiv på planen. Att inte bara springa och tackla, utan springa och tackla med en kollektiv tanke i bakhuvudet.

Det vill säga sådant som taktiktavlor brukar användas till.

Peter Hyllman

Fiaskot i Football League Trophy har förmodligen dödat idén om B-lag i engelsk fotboll

The Checkatrade Tropy, det sponsrade namnet för The Football League Trophy, eller @checkatradetrpy som den heter på twitter eftersom namnet annars blir för långt, har på samma gång lyckats både med att motsvara de flesta förväntningar på den och med att bli till ett monumentalt och pinsamt misslyckande för Football Leagues ambitioner.

Det nya inför den här säsongen med Football League Trophy, som tidigare var som Ligacupen fast endast för klubbar i League One och League Two, var ju att Premier League-klubbar och The Championship-klubbar skulle få delta med sina B-lag. Tanken var att det skulle ge ungdomarna i dessa klubbar mer tävlingsspel på seniornivå, samt höja turneringens profil.

Herregud så fel det har gått.

Kritiska röster menade redan från början att det bara var ännu ett sätt för Premier League att kannibalisera på klubbarna i de lägre serierna. Många som ändå röstade för förslaget gjorde det som en slags kompromiss för att undvika ett mer omfattande förslag med B-lag i själva seriesystemet. Andra såg kanske värdet i att få möta de allra största klubbarna.

Men redan där gick det käpprätt åt helvete. För de allra största klubbarna ville inte ha något med turneringen att göra. Arsenal, Liverpool, Man Utd, Man City, Tottenham och Newcastle valde samtliga att inte delta. Vilket måste sägas vara en helt fantastisk felkalkylering av Football League som genomför en hel sådan här reform baserat på idén att dessa klubbar skall och vill delta.

Bemödade sig Football League över huvud taget med att fråga dessa klubbar om deras intresse innan de sjösatte projektet? Föga förvånande upplevde klubbarna som hade röstat för förslaget med löftet om att dessa storklubbar skulle delta det hela som ett bait-and-switch, och engagemanget som helhet för turneringen sjönk som en sten.

Inte för att de större klubbar som faktiskt deltar direkt gör det med något större engagemang. Chelsea, Everton, Stoke, West Ham och West Brom är alla utslagna redan i gruppspelet och vann tillsammans bara en enda match. De flesta klubbar verkar inte ens riktigt ha enats om vad det är för lag som ställer upp i turneringen – B-lag, reservlag, U21-lag, U23-lag eller whatever?!

Inte för att Football League precis har hjälpt till i det avseendet. De har olika regler för olika klubbar. Klubbarna från Premier League och The Championship är tvingade att ställa upp med minst sex spelare som var under 21 år innan säsongen började. Samtidigt är klubbarna från League One och League Two tvingade att delta med minst fem a-lagsspelare.

Som någon ganska träffande beskrev det hela för ett tag sedan så har det hela lett till att förslaget mer eller mindre har ändrat karaktär från att ha tillåtit Premier League-klubbarna att ställa upp med sina B-lag i Football League Trophy, till att istället tvinga klubbarna i League One och League Two att ställa upp med sina a-lag i Premier Leagues ungdomsturnering.

Det här har gett upphov till en hel del bisarra konsekvenser. Bradford City valde att byta ut sin målvakt Colin Doyle efter 45 sekunder i en match, för att motsvara regelverket om minsta antal a-lagsspelare och på samma gång räcka långfingret åt Football League. Straffar för bonuspoäng läggs av ointresserade spelare samtidigt som en ointresserad publik är på väg ut ur arenan.

Just publikens intresse har verkligen störtdykt. Är det en typ av rekord som Checkatrade Trophy faktiskt slår så är det publikrekord, men verkligen inte på det sätt som kan anses som positivt. 308 personer var och tittade på matchen mellan Middlesbrough och Shrewsbury. Vad avser antalet bortasupportrar så kan de oftast bokstavligt talat räknas på ena handens fingrar.

Nu kunde man tänka sig att det där bara gäller för Premier League-klubbar men i själva verket har det påverkat publikens intresse för turneringen i sig. Statistik över publiksiffrorna den här säsongen jämfört med tidigare säsonger visar att även för klubbar i League One och i League Two så är publiksnittet bara en tredjedel av det har varit förut.

Förslaget med B-lag i Football League Trophy har misslyckats på alla tänkbara sätt och vis. Det har inte gett unga spelare någon meningsfull erfarenhet av tävlingsfotboll på seniornivå. Deltagandet av Premier League-klubbar har inte ökat profilen på turneringen. Intresset för turneringen har inte blivit större på något sätt, snarare tvärtom.

Frågan man kan ställa sig är om misslyckandet var oundvikligt eller enbart en produkt av att så många hade bestämt sig på förhand för att det var en dålig idé att den aldrig gavs någon riktig chans. Idén som helhet framstår dock som en ren skrivbordsprodukt, att den inte byggde på något genuint intresse från Premier League, vilket borde ha varit ett minimikrav och grundförutsättning.

Klyschan säger att det inte finns några dåliga idéer. Och det är sant att det kan vara värt att pröva idéer just för att de åtminstone leder till någon slags förnyelse. Men när idéer är så ogenomtänkta och bristfälligt utvärderade som den här idén visar sig ha varit så kan de i själva verket visa sig inte bara inte göra någon nytta, utan till och med göra skada.

Och här har gjorts skada. Mot en välfungerande cupturnering med över 30 års tradition i bagaget vars status kanske aldrig kommer att återhämta sig. Och mot 48 klubbar i League One och League Two som till och med av The Football League, deras egen moderorganisation, har blivit betraktade och behandlade som andra klassens klubbar.

Men om fiaskot i Football League Trophy ändå för med sig något så är det kanske den svårfrånkomliga slutsatsen att det helt enkelt inte finns något utrymme för B-lag inom engelsk seniorfotboll. En framgång för Football League Trophy hade förmodligen gett mersmak. Det här misslyckandet lämnar bara en bitter smak kvar i munnen.

Om klubbarna i Football League jublar över något, så jublar de helt säkert över detta.

Peter Hyllman

Gästblogg: Supporterskapets stora frågor söker goda svar

Att döma av hur vi diskuterar fotboll är det uppenbart att vi förväntar oss en konkret utväxling av vårt engagemang. Visst är det naturligt – ett engagemang kräver ju någon slags belöning för att berättigas.

De mindre självklara frågorna dyker upp när vi försöker att fastslå vilka detaljer som är direkt avgörande för detta, och när vårt engagemang egentligen är tillräckligt för att ställa krav på hur en fotbollsförening utför sitt arbete.

En av många frågor som jag aldrig funnit ett dugligt svar till är exakt när man kan anse att en fotbollsklubb står i skuld till en supporter – eller egentligen till vem som helst – förutsatt att ett ekonomiskt eller känslomässigt engagemang finns. Vad är det i slutändan som avgör om våra åsikter och krav egentligen är relevanta?

Supporterskapet är ett utbyte av stöd och engagemang, mot olika belöningar som underhållning, sportslig framgång och till och med möjlighet att identifiera sig med någonting. En logisk (men för all del intressant) följd av utbytet är att vi relativt snabb börjar känna oss lämpade att ställa högre krav på vad vi får ut som supportrar.

Vårt engagemang borde ju rimligtvis även innebära att våra åsikter får större betydelse, och någonstans där anser vi oss berättigade till att kunna ställa allt större krav på de fotbollsklubbar vi stödjer. Underhållning, titlar och spännande satsningar framstår närmast som en skyldighet från fotbollsklubb till supporter.

Men utifrån vilket bidrag gäller denna skyldighet? Supporterskap kan som bekant ta varierande skepnader.

Vi får ur ren idealistisk synpunkt resonera oss fram vad som egentligen är rimligt att förvänta sig i detta utbytet mellan supporter och fotbollsklubb.

De flesta verkar överens om att deras intresse åtminstone berättigar någon slags utväxling, det är dock sällan man får svar på exakt vad för utväxling och varför de känner sig ha rätt till den. Efter en titt i ett typiskt diskussionsforum kan vi snabbt dra slutsatsen att mer eller mindre alla anser sig dugliga till att producera åsikter och ställa relativt skarpa krav, trots att de själva ger väldigt varierande bidrag till sina fotbollsklubbar.

Detta går naturligtvis i linje med den demokratiska andan, men känns intuitivt inte särskilt rimligt.

Mitt intresse höjs där någon påstår att detta utbyte inte varit tillräckligt fördelaktigt för supportern – exempelvis när laget förlorar det lokala derbyt, fel spelare värvas, eller när fotbollen inte är så sprudlande offensiv som den kan vara. Kan exempelvis jag från nordligaste Sverige kräva Arsène Wengers omedelbara avgång om Premier League-titeln uteblir, trots att jag varken ger Arsenal ett kontinuerligt ekonomiskt stöd eller ens regelbundet besöker London? I min mening är mitt konkreta bidrag för magert för att kräva en Premier League-titel i slutet av maj. Frågan är om jag ens hade kunnat göra det som säsongskortsinnehavare.

Jag kan inte påstå att mitt stöd kommer bidra till en eventuell Premier League-titel, varken direkt eller indirekt. Jag känner inte att jag är i position att kräva det.

I en tidigare gästblogg resonerades detta utifrån ett rent kunskapsperspektiv, kort sammanfattat att de med begränsad insyn drar mindre träffsäkra slutsatser, och därför saknar trovärdighet att skjuta alltför skarpt med sina åsikter. Engagemangsperspektivet kan vara ytterligare en väg att nå slutsatser i ämnet.

Likväl vore det fel att påstå att supporterskap endast är ett privilegium för folk med goda ekonomiska möjligheter, då supporterskap idealiskt bör vara för alla. Även ett rent känslomässigt eller teoretiskt stöd bör ha rätt till utväxling, och det är väl här vi kan börja ana en viss komplexitet i frågan.

Att uppmärksamma var gränslinjen går där man förväntar sig valuta för sitt engagemang är logiskt, främst för att det lägger grund till vår egen uppfattning om hur relevanta våra åsikter och krav är. Är den som presterar ett större ekonomiskt eller känslomässigt engagemang mer berättigad att ställa dessa krav, och bör deras trovärdighet stå i proportion mot deras bidrag till klubben?

Möjligen missar jag poängen – det kanske är så enkelt att bara betala avgiften och därefter få rättigheter att kräva det ena och det andra. I mina ögon saknar dock supporterskapets stora frågor fortfarande goda svar.

Av: Simon Pääjärvi

Peter Hyllman

En vinst för England mot Skottland får många möjliga konsekvenser

Det är den äldsta av alla landskamper inom fotbollen. Redan 1872 spelades den första matchen mellan Skottland och England och hela tiden sedan dess har den varit ett i relativ mening fredligare uttryck för en nationalistisk konflikt som präglat de brittiska öarnas kultur och historia under mer eller mindre ett helt årtusende.

Som med det mesta inom landslagsfotbollen har intensiteten och rivaliteten i det här mötet avtagit med åren. Delvis kanske som en följd av att det mer än 120 år gamla årliga mötet mellan länderna, oftast inom ramen för det så kallade British Home Championship, upphörde 1989. Faktum är att kvällens möte är blott det tredje mötet i tävlingssammanhang sedan dess.

Delvis kan tänkas att intensiteten i rivaliteten har avtagit något i och med att relationen mellan England och Skottland har rört sig alltmer in i det moderna samhället. Nationsgränser spelar inte riktigt samma roll längre som det gjorde för inte alls särskilt länge sedan. Därmed inte sagt att där ingen rivalitet finns, men dess karaktär är en annan än förr.

Eller kan man lika gärna tänka sig att detta är på väg att ändras tillbaka i motsatt riktning? Vi ser exempel efter exempel på hur nationalismen vinner mark över hela världen. Det gäller inte minst Storbritannien. England låg i huvudsak bakom Brexit från EU vilket har upprört Skottland som å sin sida börjar prata alltmer allvar om sin egen nationella självständighet.

I ett sådant klimat är det kanske naturligt att landskamper mellan Skottland och England – the Auld Enemy – återigen får förnyad betydelse. Kanske bidrar det också att England och Skottland nu faktiskt drabbar samman i skarpt läge igen för första gången sedan 1990-talet, när England och Skottland möttes i EM 1996 och därefter i ett EM-playoff i november 1999.

(Utan poppys by the way.)

Varje gång England och Skottland faktiskt möts, vare sig om det är riktiga matcher eller vänskapsmatcher, brukar det leda till upprop om att återuppta de årliga matcherna länderna emellan, eller kanske till och med att återuppta det så kallade British Home Championship, inkluderandes även Wales och Nordirland, som spelades under 100 år innan sin sista säsong, 1983-84.

Det har hittills aldrig blivit verklighet. Det är inte svårt att se de praktiska skälen varför det har blivit på det viset. Matchkalendern är så klart rätt packad som den är och det lär knappast vara särskilt lätt, inte minst för FA, att övertyga klubbarna om värdet med ett sådant initiativ. Ändå går det faktiskt att se ett värde med ett sådant projekt.

Dels är det en typ av matcher som faktiskt skulle ha ganska god chans att öka intresset för landslagsfotboll i England och i Storbritannien, ett intresse som onekligen fått sig sina törnar i modern tid. Dels skulle det kunna vara ett sätt att adressera den påtagliga brist i talangutveckling som drabbat både engelsk och skotsk fotboll under senare årtionden.

Hur kommer man då runt praktiska och politiska hinder? Det råkar så klart vara ett beklagligt faktum att inget av de brittiska länderna deltar i OS, framför allt då Skottland, Wales och Nordirland inte har vågat riskera sin självständighet inom FIFA genom att inordna sig under Storbritannien i OS. Men varför då inte köra sin egen variant av British Home Championship – med OS-regler?

Det skulle dämpa kraven på klubbarna att släppa sina allra bästa spelare liksom det skulle sätta fokus på ungdomsfotbollen och skapa ytterligare ett bra steg mellan juniorfotboll och seniorfotboll på landslagsnivå. Det är en turnering som skulle kunna spelas varannan sommar när det inte samtidigt pågår en EM- eller VM-turnering.

Men nu handlar det så klart för både England och Skottland att kvalificera sig till nästa VM. Båda länderna har varit darriga i inledningen av kvalet. England har förvisso ledningen i gruppen men klarade bara 0-0 senast mot Slovenien och hade tur som vann mot Slovakien. Skottland vann mot Malta, förlorade stort mot Slovakien, och 1-1 hemma mot Litauen var en missräkning.

Nu är det så klart inte bara på planen det är darrigt. England har drabbats av sin skandal på förbundskaptensposten där Sam Allardyce fick sparken efter en landskamp och Gareth Southgate har tagit över som ställföreträdare. Han har som ambition att ta jobbet permanent men har inte fått besked. Uppfattningen verkar vara att jobbet är hans vid vinst mot Skottland.

För Gordon Strachan är situationen densamma fast den omvända. Lagets prestationer har inte varit bra nog och hans egna lättsamma uttalanden har, av just det skälet, inte väckt uppskattning. Han drabbas säkert också av en negativ kontrast med Wales, Irlands och Nordirlands framgångar i EM. Allt talar för att om Skottland förlorar på Wembley så får Strachan sparken.

Vad man kan känna med säkerhet är att om Skottland förlorar så blir det inget VM för dem den här gången heller. Vad som är mindre säkert är hur en förlust för Skottland, och sparken för Gordon Strachan, påverkar Premier League. Nu pekar inte alltför mycket på att Sunderland ska vara på väg att sparka David Moyes, men Moyes kan själv välja att lämna Sunderland för Skottland.

Vinst för England kan alltså ha en väldans massa konsekvenser. Englands nya förbundskapten heter då Gareth Southgate, en ny typ av anställning för FA, och en intressant sådan. Gordon Strachan får förmodligen sparken för Skottland och Sunderland löper i så fall risken att för andra gången på mindre än ett halvår få sin nye manager norpad av ett nationellt förbund.

Mindre än en vecka sedan Sunderland vann sin första match för säsongen och någon form av ljus kunde börja skådas i deras tunnel. Någon form av förbannelse vilar över den klubben. Å andra sidan, när man kallar sig själva för The Black Cats så har man kanske bara sig själva att skylla.

Peter Hyllman

LINHEM: En tidigare damlagstränare tar över Grimsby Town

Få blev förvånade när Paul Hurst lämnade Grimsby för att ta över Shrewsbury i botten av League One. Hurst hade visserligen tagit Grimsby tillbaka till Football League och till en plats på övre halvan nu under säsongsinledningen men förhållandet mellan Hurst och Grimsby-fansen har aldrig varit fantastiskt.

Uppflyttningen var förväntad i flera säsonger och när Hurst kom till Grimsby var det som en del av en tränarduo med Rob Scott som vunnit uppflyttningar med Ilkeston och Boston Utd. Men trots betydande resurser tog det flera säsonger och öppna schismer med både fansen och Rob Scott, som lämnade under säsongen 2013-14, innan Hurst med mycket möda tog Grimsby tillbaka The Football League.

Hans ersättare är Marcus Bignot. Före detta högerback som spelat för Crewe Alexandra, Rushden & Diamonds, och varit kapten för QPR. Han är storebror till bettingavstängde Paul Bignot. Det mest aktuella är förstås att han nyligen varit framgångsrik som manager för Solihull Moors men det mest förvånande är att han tidigare varit manager för Birmingham Citys damlag samtidigt som hans egna spelarkarriär.

A LEAGUE OF THEIR OWN

I en informationsrik intervju med BBC berättar Marcus Bignot hur det började av en slump. Han var tillbaka i sin hemstad Birmingham för att hjälpa till med en ungdomsturnering och hade en gammal klasskamrat vars syster spelade för Birmingham City Ladies och vars pappa var lagets tränare och ordförande. Han började hjälpa dem med träningar och spelarrekrytering och snart var han lagets manager i den nybildade regionala tredjedivisionen “Midland Combination”. De vann ligan den första säsongen samtidigt som den pendlande Bignot utsågs till säsongens spelare i Crewe som då låg i andradivisionen.

Några säsonger senare har Bignot hoppat runt i ligasystemet men fortsatt pendla till Birmingham där damerna tagit sig till både tagit sig ända till den engelska damfotbollens motsvarighet till Ligacupen och senare till damernas dåvarande högsta division. Han beskrivs som mer av en eldsjäl än en högprofilerad manager då han sägs ha varit viktig i grundandet av hela deras ungdomsstruktur trots att Bignot fortfararande knappt fick betalt av klubben som både var semi-professionell och i ekonomiska problem.

Bignots pendlande från London, där han spelade för QPR, började ta ut sin rätt och efter sju år och två uppflyttningar lämnade Bignot Birmingham City Ladies. Sedan dess har han främst följt Birmingham på avstånd men han var under en period anställd av dem som “fotbollskonsult” och man kan ju fråga sig ifall Birmingham City Ladies arenaflytt till Damson Park, där Solihull Moors spelar, kan ha varit influerad av Bignot som då var Solihulls manager,

Hans tid som damlagstränare verkar inte ha lett till något större intresse från herrfotbollen. Att han kunde sköta det parallellt med sin egen karriär fick det rimligen att bara se ut som ett sidoprojekt. Det är ovanligt med tränare som korsar könsgränsen men det finns förstås exempel på tränare som tränat både herr-och damlag. Inte minst på ungdomsnivå men det är ytterst sällsynt på engelsk toppnivå.

I Sverige har till exempel Thomas Dennerby tränat både svenska damlandslaget och Hammarbys herrlag. Stefan Rehn, som jag träffade en gång på en minigolfbana i Göteborg där han inte var i närheten av lika bra som mig, har tränat Göteborgs största klubbar både på dam- och herrsidan. Torbjörn Nilsson, kung av Göteborg och Sveriges tveklöst bästa fotbollspelare genom tiderna, var i flera år tränare för Kopparbergs Göteborg.

Det finns flera damlagstränare som senare också tränat herrlag. Dock har de aldrig efteråt tagit över ett herrlag i England på ens halvprofessionell nivå utan de lagen som gäller är Papua New Guineas landslag och ett mindre klubblag i Saudi Arabien. Den enda före detta förbundskaptenen för det engelska damlandslaget som haft en nämnvärd roll inom engelsk herrfotboll är Dick Bate som var en “förbundsperson” (en Howard Wilkinson-lärling som var involverad med engelska ungdomslandslag på herrsidan) tog över landslaget tillfälligt under en övergångsperiod och som senare jobbat i bakgrunden av Watford och Cardiff.

Damlandslagets mest kända förbundskapten Hope Powell, förbundskapten 1998-2013, ryktades faktiskt till just Grimsby på hösten säsongen 2009-10 kort efter att Powell tagit The Lionesses till EM-final. Även Gillingham minns jag sägs ha lekt med tanken att göra Hope Powell till engelsk herrfotbolls första kvinnliga manager innan de valde någon gubbe. Powell har åtminstone nu en roll som PFA:s första kvinnliga tränarinstruktör.

Men vad jag kan finna är Bignot i stort sett unik på den här nivån av engelsk fotboll. En före detta toppspelare som började sin tränarkarriär inom damfotbollen innan han gick över till en lovande karriär som herrfotbollsmanager. Det är också trevligt att se en före detta spelare som jobbat sig upp från ett oglamoröst jobb, till ett annat oglamoröst jobb, som inte ser ut som det där Brexit-flygbladet av vita medelåldersmän som per automatik har nästan alla andra managerjobb inom engelsk fotboll.

MOORS CODE

När Bignot gick till Solihull Moors hade han i praktiken redan slutat som spelare nästan två år tidigare då han hade flera provspel för klubbar på Conference-nivå (femte-sjätte divisionen) som inte ledde någonstans. Han spelade ändå några matcher för Solihull Moors under sin tid där men kom som assisterande manager till Micky Moore i slutet på säsongen 2010-11 efter att Solihulls manager Bob Faulkner, som varit i klubben sedan 1985 och blivit känd som “The Alex Ferguson of Non-League”, gått bort i cancer.

Efter bara några månader i klubben blev Bignot tillfrågad om att ta över som manager efter att Micky Moore tagit ett jobb som hjälptränare i Mansfield Town. Bignot verkar inte ha tvekat och i tidigare nämnda BBC-intervju pratar han om hur han om hur han velat och blivit coachad att bli manager av bland andra Crewes “klubbyggare” Dario Gradi och även av Ian Holloway som värvade Bignot tre gånger – till QPR, Bristol Rovers och QPR – under en femårsperiod.

Bignot fick ingen lätt eller rolig inledning som manager. Förutom att han ledde en klubb som fortfarande existerande enbart på grund av en sammanslagning mellan Solihull Borough och Moor Green och som nyligen förlorat en långvarig ikonisk manager så började han också sin managerkarriär, inom herrfotbollen, med sju raka förluster. Och han var avstängd i fem av de matcherna, varför verkar inte han själv eller Solihulls fans minnas. De lyckades hålla sig kvar i sjunde divisionen, nuvarande National League North, men de ekonomiska problemen började nå ett kritiskt tillstånd. Klubbens anställda fick inte betalt på drygt ett halvår och spelarna fick skära ner på sina löner och Bignot tog över en större roll i klubben.

Det rapporteras på flera ställen att Bignot var både a-lagstränare och sportchef vilket kan låta som att han bara var en klassisk engelsk manager men av historierna att döma var Bignot snarare a-lagstränare, transferkommitté, sportchef, kassör, och parkeringsvakt. I ett fint avskedsbrev från Moors supportrar på klubbens hemsida beskriver de hur Bignot till och med vissa dagar stod vid grinden till klubbens parkering vid 06:00 för att se till att alla faktiskt betalade parkeringsavgiften. Att vara både manager och physio bleknar i jämförelse!

På planen började också det hårda arbetet betala av sig. De slutade på övre halvan fyra säsonger i rad efter första säsongens nedflyttningstrid. Mycket tack vare den kraftfullt talangfulla Omar Bogle som gjorde 60 mål över tre säsonger innan han värvades av Grimsby, där han ligger i toppen av League Twos skytteliga och nu då blir återförenad med Bignot. Till slut vann de National League North ifjol. De vann bekvämt med nio poängs marginal och innan Bignot lämnade för Grimsby låg de på 15:e plats som nykomlingar i National League med nio poäng ner till nedflyttningsplatserna.

Bignot lämnade också Solihull på en “high note” då man spelade till sig ett omspel med 2-2 mot Yeovil. På twitter kan man se Solihulls spelare försöka bära Bignot av planen och även se Bignot ge ett fint avskedstal till en fullsatt supporterbuss.

BRIGHT FUTURE IN GRIMSBY

Otroligt nog är det mer än sex år sedan en klubb i League Two rekryterade en manager från divisionen en trappa ner. Vilket mest av allt säger något om gapet mellan att vara manager i en liten deltidsklubb som Solihull och de större heltidsklubbarna i National League. Det hade varit rimligare om Bignot gått från Solihull till en klubb med uppflyttningsambitioner, likt Grimsby ifjol, och tagit sig till Football League via uppflyttning.

Det säger mycket om vilket imponerande intryck Bignot gjort på engelsk fotboll kring National League-nivån att Grimsby valde honom före en mer stabil och meriterad typ. Det kan ses som förmånen de när i och med sin starka säsongsinledning med en åttondeplats efter 15 omgångar, vilket ger dem frihet att välja ett långsiktigt alternativ snarare än att plocka in en brandsläckare till manager som kan hålla dem kvar. Det är å andra sidan precis i linje med hur de tidigare anställde en lovande och uppflyttningshet manager i Paul Hurst när de skulle ta sig upp ur National League.

Samtidigt kan det snabbt bli pressat för Bignot om de börjar dala i tabellen och han inte alls har samma förtroendemandat som i Solihull. Mitt intryck från Grimsbys supportrar är också att de inte är orädda att göra sig hörda och ge sina synpunkter på hur laget sköts. Förhoppningsvis har de inte blivit fartblindade av sin inledning och fått för sig att “bara” klara sig kvar i League Two är ett sparkbart utfall.

Personligen är jag väldigt spänd på att se Bignot återförenas med Omar Bogle då Bogle har fastnat i en över månadslång målsvacka och han lär behövas om Grimsby ska bibehålla sin playoff-push, de gjorde bara ett mål och vann bara en av fem ligamatcher under oktober. Skulle Bignot lyckas plocka hem mer än en vinst under november skulle alltså det räcka för att kunna prata om en Bignot-effekt i Grimsby!

Av: Peter A. Linhem

Peter Hyllman

Gästblogg: Adam Lallana i en ny roll för Liverpool (och England?)

Klockan står på 90+4 i VM-kvalpremiären mellan Slovakien-England. Trots ett rött kort på Martin Skrtel så lyckas Slovakien stå emot. Sam Allardyce ser bekymrad ut på bänken. Hans England har haft kontroll över matchen, men lyckas inte skapa dom där heta målchanserna. Danny Rose får in bollen i straffområdet och via ett slovakiskt ben hamnar bollen framför en engelsman. Med små nätta tillslag lägger han bollen till rätta och trycker till. En formstark Adam Lallana avgör matchen och ger England en smakstart på VM-kvalet.

För ungefär tre år sen stod det klart att Liverpool betalade 25 miljoner pund för Adam Lallanas underskrift. Brendan Rodgers rustade för Champions League och den 25-årige mittfältaren hade gjort succé med sina 17 poäng i ett Southampton som överraskade alla. Lallana var den offensiva kreatören som ständigt utmanade när han fick chansen, ständigt var ett hot mot motståndarnas backlinje. Brendan Rodgers hade köpt Lallana för att få en offensiv poängspelare, men riktigt så skulle det inte bli.

Försäsongen förstördes av en knäskada och det dröjde till mitten av september innan Lallana kunde visa upp sig på riktigt för publiken på Anfield. Mycket tack vare en hysterisk målform av Luis Suarez och Daniel Sturridge så hade Liverpool säsongen innan fallit på mållinjen i kampen om ligatiteln, något som hade gett publiken hopp. När kommande två säsonger gick trögare och Brendan Rodgers fick sparken så fick hans nyförvärv Adam Lallana en del av skulden. Han hade målats upp som den offensiva kreatören och dom förväntningarna hade han inte infriat.

Den här sommaren skulle bli Klopps första riktiga chans att forma laget som han ville ha det och det var många röster som höjdes om att Adam Lallana helt enkelt inte var tillräckligt bra för en klubb med höga ambitioner. Många av supportrarna var eniga, Adam Lallana hade inget att hämta i det nya Liverpool och borde säljas eller på sin höjd vara en rotationsspelare. Med det fanns egenskaper som gjorde Lallana intressant. Han har en energi och ett slit utöver det vanliga och är en duktig presspelare och bollvinnare. Han hade en fin teknik och kunde vända om på en femöring och vinna mark. Dock hade han inte fått till det ute på en kant eller som en offensiv mittfältare i Liverpool, så hur skulle Klopp använda honom?

I premiären mot Arsenal kom beskedet. Adam Lallana skulle utgå från det centrala mittfältet, en position som man sällan hade sett honom i. I den 76:e matchminuten byttes han ut och då hade han hunnit göra ett mål och ett assist i sin nya roll. Ju längre säsongen har gått desto mer självklar har Lallanas roll blivit i Jürgen Klopps Liverpool. Han ligger mellan det sittande mittfältet och den offensiva trion och agerar motor. Med sin vilja och kondition så tar han stenhårda löpningar defensivt och offensivt och liknar mer än box-box spelare än någon kreativ tia och det är också där hans egenskaper kommer till sin rätt. Med sin fina teknik kan han komma ner och möta boll och komma rättvänd på nolltid. Med sin löpkapacitet och energi är han bränslet i det effektiva presspel som har skördat framgångar under ligainledningen.

Med framgångar kommer självförtroende och med självförtroende så börjar även poängen trilla in för Adam Lallana och i skrivande stund har han gjort 3+5 i ligaspelet. Plötsligt har han utvecklas till en bärande, kanske den viktigaste kuggen i maskineriet. Han har blivit den tysta ledaren som låter sitt slit egga igång laget och supportrarna. I matchen mot Tottenham visade han upp sitt fulla register i sin nya roll.

Efter fyra minuter kämpade han till sig bollen och startade ett anfall som gav Coutinho ett ypperligt läge att göra mål, som han missade. Ungefär tio minuter senare tar han en lång maxlöpning hem och lyckas i sista stund täcka ett skott från Dele Alli från en väldigt farlig position. I den 55:e minuten är han en hundradels för sen passning av Wijnaldum ifrån att assistera Mané till ett 2-0 mål. Ett mål som troligen hade avgjort den matchen och krönt Lallana till ”man of the match”. Istället lyckades Tottenham kvittera mot slutet.

När Manchester United kom på besök någon månad senare hade Adam Lallana precis kommit tillbaka från en skada och inledde på bänken. Mourinho hade bestämt sig för att oavgjort var ett bra resultat och backade hem med hela laget. Liverpool fick svårt att bryta sig igenom den täta defensiven och började se fantasilöst och stillastående ut. Med halvtimmen kvar bytte Lallana av Sturridge och det blev som ett startskott för hela laget. Lallana tog genast för sig och satte av i uppoffrande löpningar för att ge plats för dom kreativa spelarna. Hans energi smittade av sig och plötsligt började Liverpool skapa målchanser och var endast en otrolig räddning från David De Gea att avgöra matchen.

Nu bär det av på landslagsuppdrag för Adam Lallana som missade dom två senaste landskamperna på grund av en skada. Senast han spelade så avgjorde han matchen mot Slovakien på stopptid i en offensiv position och frågan är hur han kommer användas i England den här gången. Där har han för vana att spela i någon av de offensiva positionerna och bortsett från en riktigt bra andra halvlek mot Slovakien så har det inte riktigt varit så lyckat.

Hade jag varit engelsk förbundskapten hade jag försökt ge Lallana en fri roll på innermittfältet, där han både kan operera offensivt och defensivt. Man vinner mycket på att få en Lallana som kan hämta boll djupare ner i banan, för när han blixtsnabbt med sina nätta fötter vänder upp så kan man starta ett snabbt anfall och driva upp tempot.

Jag hade placerat Lallana i luckan mellan till exempel Henderson/Dier och Rashford/Walcott/Sturridge och utnyttja honom till fullo. Låta honom operera som lagets motor och hjärta och ge honom ansvaret att driva upp tempo och ingjuta energi till laget. Lallana missade de senaste två VM-kvalmatcherna. Utan Lallana lyckades England ”endast” vinna med 2-0 hemma mot Malta och spela 0-0 borta mot Slovenien. Utan Lallana har det sett temposvagt och energifattigt ut. Nu är han tillbaka och i bättre form än någonsin, hur ska England utnyttja det?

Av: Fredrik Selldén

Fredrik är 25 år gammal och har precis startat en ny Liverpoolinriktad blogg kallad Liverpool Stories som han hoppas få lite genomslag med. Intressant för de som har ett särskilt intresse för att gräva ned sig i både allmänna och specifika frågor gällande Liverpool.

http://liverpoolstories.blogg.se/

Peter Hyllman

Poppycock

Så var det landslagsuppehåll igen. Den här gången finns det ju däremot vissa goda skäl att inte enbart betrakta det som ett kolossalt slöseri med tid utan faktiskt också se fram emot delar av det. England mot Skottland på Wembley är självklart en riktigt klassisk fotbollsmatch, som därtill kommer ha betydelse för båda ländernas VM-förhoppningar och landslagsledningar.

Men istället för att rikta energi och uppmärksamhet mot sådana frågor så har istället FA, men även Skottlands motsvarighet SFA, valt att ta strid med FIFA om en ren symbolfråga, nämligen rättigheten att bära en så kallad poppy på landslagströjan under matchen. Något som FIFA har sagt nej till på grund av förbudet mot politiska budskap på matchkläder.

Poppyn, vallmoblomman på svenska, är en symbol för att minnas och hedra de brittiska soldater som stupat i något av de alla krig som Storbritannien har varit inblandade i under åren. Vi har naturligtvis sett dem på klubblagens tröjor de senaste veckorna, i samband med den årliga Remembrance Day. Det känns inte som en särskilt kontroversiell symbol.

Man kan naturligtvis tycka att FIFA har hittat ännu ett sätt att göra sig själva löjliga genom att förbjuda England och Skottland att använda poppyn på sina tröjor i samband med matchen. Att minnas de döda är inte politik låter ett rimligt argument. Å andra sidan står FIFA inför läget att godkänner man en symbol kan de tvingas acceptera också andra, mindre rumsrena symboler.

Det är ju exempelvis heller inte alldeles säkert att poppyn är precis lika okontroversiell i andra länder och kulturer. Såsom till exempel i sydostasien, i Afrika och på Irland. Det är liksom inte någon tillfällighet att flera irländska spelare, kanske framför allt James McClean, har vägrat att bära poppyn på sin tröja i klubblaget.

Nu är det ju inte svårare för FA än att bara strunta i FIFA:s förbud och bära poppyn på tröjan ändå. Straffet är såvitt jag har förstått bara böter, vilket känns som ett pris värt att betala om man nu känner så starkt för saken. Då får båda parter i någon mening som de vill. England får bära poppyn på sina tröjor och FIFA kan säga att de absolut inte har tillåtit något sådant.

Men varför göra en så stor sak av frågan och varför alls ta striden?! Det är inte så att poppyn är en symbol som har använts konsekvent och regelbundet under väldigt lång tid. England och Skottland har spelat fotbollsmatcher förut utan någon poppy på sina tröjor. Det har visat sig vara fullt möjligt att minnas och hedra de som fallit i krig ändå.

Delvis finns en känsla att vi råkar befinna oss mitt inne i en slags brittisk trotsålder där brittiska myndigheter och institutioner har ett behov av att hävda sin självständighet mot omvärlden. Vi har naturligtvis sett det helt nyligen med Brexit. Även här finns en känsla av att FA mer än gärna vill säga till FIFA att ”ni kan inte säga åt oss vad vi ska göra!”

Men något har det helt säkert också att göra med den inflation som har gått i den här typen av minnesmarkörer. Ibland tar det sig överflödiga uttryck. Som efter terrordåden i Paris då det kändes rätt när marseilljäsen spelades på Wembley inför landskampen mellan England och Frankrike, men mindre på sin plats när samma sak helgen efter gjordes inför varje engelsk ligamatch.

Andra gånger tar det sig mer löjeväckande uttryck som när vissa klubbar får för sig att två tysta minuter innebär att man minns och hedrar något dubbelt så mycket som med den vanliga tysta minuten. Det har blivit en slags tävling i vilka som gör sådant här mest, vilket möjligen har att göra med att det lika mycket har blivit en del av klubbarnas och förbundens PR- och varumärkesarbete.

Och det är lite just den känslan man kan få när det gäller FA:s ställning i en till synes okontroversiell fråga gentemot FIFA. Om det bara hade varit en fråga om att minnas och hedra de döda, vilket är vad det borde handla om, så hade så klart det gått att ordna ändå. Men vad som alltmer har tagit överhanden är att det syns snarare än vad som faktiskt är.

Det urholkar i min mening värdet i den här typen av gester. När något görs för att det ska göras, eller för att det alltid har gjorts, så ger det inte samma genuina känsla. Det är möjligt för sådana här saker att bli för organiserade, för paketerade för någon slags konsumtion, bara ännu en produkt som vi så att säga förväntas köpa för annars är vi inte goda människor eller supportrar.

Det brukar sägas till landslagsfotbollens fördel att den fortfarande är mer genuin än klubbfotbollen, att kommersialismens krafter inte har fått samma genomslag där utan tvärtom begränsas av gamla, hederliga nationsgränser. Jag håller kanske inte helt med om det, eller det påstådda värdet med det, men här är en fråga där FA i grund och botten har fallit i samma slags fälla.

Själv skulle jag hellre se att fredagens landskamp mellan England och Skottland handlar om fotbollen, och om en klassisk rivalitet som går tillbaka ett århundrade bara inom fotbollen och närmare ett årtusende rent kulturellt och politiskt. Det hade känts vettigare av FA att lägga energi på att lyfta fram det, istället för den sideshow av poppycock de nu har bjudit oss på.

Och ja, på tal om sideshows av poppycock så är det ju idag och inatt målgång för det amerikanska presidentvalet. Imorgon kommer vi att vakna upp till en värld där det amerikanska folket har valt en orangefärgad galning till president och tagit ett stort steg närmare fascism, eller till en värld där samma folk har skapat historia genom att välja sin första kvinnliga president.

Det här med att Hillary Clinton är kvinna spelar betydligt större roll än vad vi vill tro. En stor del av kritiken och det oresonliga hatet som finns mot Clinton bygger på ren sexism, att Clinton så tydligt utmanar de föreställningar och de könsroller som sitter så djupt i samhället. En sexism som naturligtvis är mer eller mindre förkroppsligad i och genom Donald Trump.

Det har ju blivit populärt att framföra uppfattningen att båda kandidaterna i det här valet är dåliga, vilket på något sätt skulle rationalisera en röst på Trump. Men här faller man i en typisk logisk fälla som brukar kallas för false equivalency. Vad man i själva verket gör med ett sådant resonemang är att jämställa pesten med en något tuffare förkylning.

Det blir en lång natt. Som tur är har jag laddat upp med att sträckkolla säsongerna 6 och 7 av West Wing. Vi får hoppas att verkligheten slutar lika lyckligt som sagan.

Peter Hyllman

Gästblogg: Finns det någon plats för klubbyggarna?

Sportchefer, tekniska direktörer, transferkommitté – ord som man hör nästan dagligen om man följer engelsk fotboll. Desto mer sällsynt hörs ord som klubbyggare, tränarepoker och fotbollsfader.

Engelsk fotboll har länge varit synonym med den autokratiska managern som skött hela klubben. En manager som har koll på allt vad gäller spelarvärvningar, rekryteringar av personal runtomkring sig och har ett stort inflytande kring hur klubbens ungdomsakademi utformas. Ibland har han även haft inflytande över saker som inte haft enbart med det sportsliga att göra, såsom arenaflyttar eller byte av tröjfärger.

Många andra länder har istället jobbat med en modell där tränaren bara har tränat laget och andra personer har skött det operativa runtom klubben. Italien kan ses som ett motsats till England där klubbar ofta förknippas med vilken president de har som äger klubben. Ofta har presidenten tillsammans med en sportchef lagt ut en transferpolicy som tränarens inverkan är begränsad på. Ett typexempel kan nämnas Milans dynamiska duo Silvio Berlusconi och Adriano Galliani som jobbade ihop under nästan trettio år, men med många olika tränare under sig.

I England har tvärtom ägaren fram till på senare år haft en begränsad del som stereotypt mest innefattad tråkigt pappersarbete, och några sportchefer (eller Director of Football som namnet har blivit i England) har knappt existerat. I alla fall inte i dess renaste form. En bra manager har varit den i särklass främsta konkurrensfaktorn genom åren, ofta före bra spelarmaterial eller störst budget.

Dessutom har inte sällan tränaren blivit en fadersfigur för hela föreningen och ibland även staden. Ofta ses tränaren som klubbens främste representant, snarare än ägare eller stjärnspelare. Runtom många arenor syns arvet efter dessa stora tränare. I Liverpool gjorde Bill Shankly människor lyckliga. I Burnley är det svårt att undgå Harry Potts gamla trollkonster på tränarbänken. West Ham släpade John Lyall Gates från Green Street till deras nya hem i Olympiaområdet, numer som dekoration i klubbshopen.

På Highbury 1991 satte den numer kände brittiske skådespelaren Paul Kaye upp bannern “George Knows”, som senare efter epokskifte i Arsenal blev “Arsene Knows”. Vad vi än behöver, har tränaren svaret. Han vet.

:::

I takt med globaliseringen och de stora influenserna från andra länder har idén om en klubbyggare allt mer setts som omodern. Nästan hälften av Premier League-lagen brukar byta tränare per säsong, och i takt med att allt större ekonomiska intressen finns både bland ägare och spelare blir de kortsiktiga vinsterna ofta prioriterade före långsiktig stabilitet.

Samtidigt säger Gino Pozzo, majoritetsägaren i Watford, att det bästa sättet för en klubb av Watfords storlek är att låta ägaren eller eventuellt en sportchef ta hand om transferhantering och bara låta tränaren fokusera på träningar och taktik.

– Om du tittar långsiktigt, speciellt i mindre klubbar, vill du behålla så mycket kunskap som möjligt kring hur man rekryterar spelare. Om man bara ger det till tränaren, då lämnar tränaren med all den kunskapen när han lämnar klubben. Det är då inte klubbens kunskap, säger italienaren till The Watford Observer.

Men här finns ju ett motsatsförhållande. Måste tränaren lämna klubben? I Watfords fall har de bytt tränare sex gånger de senaste två åren, och ändå lyckats gå från mitten av Championship till mitten av Premier League. De har minimerat tränarens roll och lyckats. Men självklart kan det också finnas tränare som söker lyckan på andra ställen när chansen ges. Precis som spelare vill de inte sällan vinna så många troféer som möjligt, snarare än att stanna och bygga något från grunden.

Dessutom har alltfler parametrar än bara sportchefer och ägare letat sig in i klubbarna. Lag som Brentford och F.C Midtjylland styrs till stor del av statistikmetoder, vilket  lett de till relativt sett väldigt stora framgångar. En del andra klubbar har bara delvis apat efter, men då har heller inte framgångarna varit lika stora. Liverpool startade ett moneyball-projekt vilket väl i stora drag får sägas vara misslyckat. I Fulham har Slavisa Jokanovic som tränar laget tvingats avvara sig en del spelarköp då deras statistik inte gav valuta för övergångssumman.

Ägarna är dessutom mer ombytliga än tidigare. Tidigare var det ofta samma familjer som ärvde klubbarna i generation efter generation. Inte sällan bygdens lokala affärsmän. Nu är nästan alla Premier League-klubbar styrda av utländska näringsidkare, som inte alltid är på plats i England. Klubbarna är mer tjänstemannastyrda och säljs ofta emellan kapitalister utan någon direkt koppling till varandra. Respektive ägare vill ofta “sätta” sin egen tränare utan att den tidigare tränaren riktigt får chansen. Ett tydligt exempel är Swansea som nyligen fick amerikanska ägare och när första bästa chans att byta tränare uppstod så blev det också en amerikan som fick äran att ta jobbet på Swansea-bänken.

:::

Trots att klubbyggaren sedan länge sägs vara utrotningshotad så har det trots allt ploppat upp en del managers som får sägas vara av det virket även under 2000-talet. Big Sam Allardyce byggde upp en egen epok i Bolton, där han med hjälp av bland annat avancerade teknisk utrustning och flera lyckade importer etablerade Bolton på ligans övre halva. David Moyes byggde upp ett alltid slagkraftigt Everton under sina elva år i den klubben. Tony Pulis tog upp Stoke i Premier League och via ett väldigt säreget spelsätt blev han nästan ett med klubben ett tag.

Moyes, Pulis och Sir Alex Ferguson slutade samma sommar, 2013, vilket kändes som något en dödsstöt för långvariga managers. Nu var det bara en mycket ifrågasatt Arsene Wenger kvar av de gamla klubbyggarna, och resten av tränarna i högsta serien hade bara suttit några få säsonger på sin post. Men nog tusan dyker det upp en ny klubbyggare upp några år senare.

Eddie Howe har, bortsett från drygt en säsong i Burnley, varit i sitt Bournemouth sedan 2008 och tagit den lilla sydkustklubben från fjärdedivisionen till Premier League på denna perioden. De “spelar fotboll” (klyschornas klyscha?) med ett lag som nu främst består av engelska talanger som ratats av större klubbar.

Howe ryktas förvisso lämna hemmahagen för att beta av farligare jaktmarker i sommar, men ändå är det svårt att bortse från att det Howe redan åstadkommit i Bournemouth får beräknas vara klubbygge. Han har kanske dessutom nåt sitt glastak, det är svårt att se att det går att ta Bournemouth så mycket längre än mittenplaceringar i högstadivisionen. Men det finns andra tränare som skulle kunna ta på sig Howes mantel som klubbyggare, till och med sådana vars senaste uppdrag var Real Madrid.

:::

Rafa Benitez strävan var länge att efterlikna Arsene Wenger och Sir Alex Ferguson. I Liverpool trodde han nog han hade alla chanser att göra det. Han hade lett klubben i fem år, med en del väldigt minnesvärda ögonblick, de hade just slutat tvåa i tabellen och han hade skrivit på ett nytt avtal med klubben fram till och med 2014. Han hade rensat upp i akademin och såg framför sig ungdomslag som spelar som A-laget, och att rekryteringen därifrån skulle förbättras.

Men bang. Liverpool gör en fullständigt katastrofal säsong 2009/2010. De slutar sjua i tabellen och blir de första utav det till synes obräckliga Big Four (Chelsea, Arsenal och Man Utd) att missa turneringen som gav kvartetten dess namn och status: Champions League. Rafa Benitez får sparken under en period då Liverpool dessutom ramlar in i ett inferno av amerikanska ägarbyten som ett tag till och med såg ut att riskera hela klubbens existens.

Bara detta bör vara ett argument emot att klubbyggaren någonsin kommer fungera i den moderna fotbollen. Men Rafael Benitez fick en andra chans. I fel stad, på fel kust, i fel färger men likväl i England. Mike Ashley ansåg slutligen sitt projekt med nickedockstränare vara över och accepterade att Newcastle United behövde förändras. Han anställde Benitez med villkor om att spanjoren skulle ha carte blance över spelaraffärer och klubbens sportsliga arbete. Äntligen hade Benitez fått det han ville ha. Fullmakt över en sovande jätte, backade av 50 000 lokalpatriotiska körsångare varje hemmamatch.

Benitez har också startat planenligt i Championship, där skatorna leder ligan och ser även ut att vara outsider till att vinna Ligacupen. Skulle Benitez återigen etablera Newcastle som ett stadigt (nåja) topplag i Premier League och dessutom vinna en för de väldigt efterlängtad cuptitel så skulle han nog mer eller mindre helgonförklaras runtom Tynes flodbanker.

:::

I viss mån går det att se Pep Guardiola som denna typ av klubbyggare. Men här är förhållande mellan klubb och tränare något bakvänt. Snarare har Manchester City, ända från Manhattan till Melbourne, byggts upp kring anställningen av Pep Guardiola. Barcelona-märkta Txixi Begiristain och Ferran Soriano har tagits in i den sportsliga ledningen. Manuel Pellegrini gjorde Roberto Mancinis ganska cyniska Manchester City till ett mer spanskinfluerad passningsgäng, väl anpassat till övergången till Pep-ball. En ny stor akademi har byggts, förmodligen för att efterlikna La Masia. Även om Guardiola bara stannar tre år i Manchester så kommer City aldrig vara sig likt därefter.

:::

Självklart är det inte bara i England dessa tränare funnits. Frankrike har en lång historia av evighetstränare, som exempelvis Guy Roux i Auxerre och Christian Gourchuff i Lorient. Även i Tyskland och Holland finns exempel på tränare långvariga tränare väldigt förknippade med en klubb. Men det finns ändå något typiskt med den brittiska autokraten som är lockande. Bara det att autokrat i nästan alla andra sammanhang är ett ord med negativ innebörd.

Personligen tror jag dagarna där managers kan stanna en halv livstid i klubbar är mer eller mindre över. Det kommer nog bara vara fler och fler intressegrupper, och vad man inom storpolitiken hade kallat vetospelare, som kommer bestämma över hur framtidens fotbollsklubbar kommer att styras. Däremot kommer det nog fortsätta komma upp ett par långvariga managers, kanske i synnerhet sådana som likt Pulis, Allardyce, Howe eller ännu inte nämnda Alan Curbishley tagit klubbar från de lägre divisionerna och etablerat de i Premier League.

De riktiga stora tränarnamn kommer nog också få mandat att agera klubbyggare om de så vill även i ligans toppaspiranter, vilket vi ser tidiga tecken på i Manchester City och Liverpool. Men då måste man såklart dels ha byggt upp ett rykte redan när en anställs av klubben. Dels leverera resultat även kortsiktigt. Det är en svår balansgång som förmodligen begränsar urvalet.

Men för all del. Utvecklingen där tränarens roll minskar behöver inte vara negativ. Det ger jobb och möjligheter till betydligt fler personer, även utan någon vidare sportslig bakgrund, att verka och ha viktiga roller i fotbollsklubbar. Utveckling med mer kapitalinflöde och större tekniska och detaljerade analyser har såklart utvecklat engelsk fotboll de senaste åren som ett fåtal enskilda tränare inte hade varit i närheten av att kunna förmå.

Vad tycker ni själva?

:::

Jag heter Johan Jönsson och brukar kommentera under på bloggen som OtbaG. I somras skrev jag bloggen Hjärnornas Krig – Kan utländska kockar förbättra den engelska soppan?. Den här bloggen kändes som en bra fortsättning på det, och faktiskt har alla mina gästbloggar på Fotbollskanalen handlar om tränare på ett eller annat sätt. Säsongen 2010/2011 behandlade jag Arsenals gångna och kommande julars ande:

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2010/09/06/gastblogg-om-herbert-chapman-englands-forste-store-manager/

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2011/03/24/gastblogg-om-alternativen-till-arsene-wenger-i-arsenal/

Av: Johan Jönsson

Peter Hyllman

HÖRNAN #11: Fart och fläkt och färg… på Anfield och Stamford Bridge

veckans-lag

Avbytarbänken:
Victor Valdes, Middlesbrough
Jan Vertonghen, Tottenham
Marcos Alonso, Chelsea
Emre Can, Liverpool
Sam Clucas, Hull
Paul Pogba, Man Utd
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Sunderland. Första vinsten för säsongen. Till sist en match i vilken Sunderland hade marginalerna på sin sida. Under långa stunder utsatt för ett hårt tryck av Bournemouth men höll ihop trots att laget hamnade i först målmässigt och därefter numerärt underläge. Riktigt viktig vinst för ett utsatt Sunderland och en lika utsatt David Moyes.

Burnley. En seger är värd tre poäng men vissa segrar är värda mer än tre poäng. Det är väl inte alldeles självklart om man ska haussa eller baissa efter att Burnley förvisso vunnit med 3-2 i sista minuten men först efter att ha tappat 2-0 på hemmaplan. Men vinster i slutminuten ger alltid en särskild energikick och för Burnley är det ännu en trepoängare med bibehållen vind i seglen.

Hull. Tjena, kommer ni ihåg oss? Hull var skrällgänget alldeles i början av säsongen. Därefter har det dock gått betydligt svagare för Hull. Men här kom en väldigt viktig trepoängare igen för Hull, inte minst imponerande givet att Hull hamnade i ett tidigt underläge mot Southampton. Det är inte bara i toppstriden det kommer bli riktigt jämnt den här säsongen, det levs rövare även i nedflyttningsstriden.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Det är ändå ganska imponerande att befinna sig i 0-3-underläge efter en halvtimme på hemmaplan mot ett lag som de senaste åren har gjort sig mest kända för att inte kunna göra mål. Bob Bradley sade innan han tog jobbet i Swansea att han ansåg sig vara på samma nivå som Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino med flera, men det har han knappast kommit sig för att bevisa hittills. Någon märkbar förändring och förbättring under Bradleys första månad har inte gått att se.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Antonio Conte. Det är ett ruggigt imponerande Chelsea som spelar fotboll för närvarande. Det går inte att prata bort 5-0 mot Everton. Taktiken sitter som ett smäck för Chelsea både i meningen att det har fått spelet på planen att hålla och flyta bättre, och i meningen att det har fått lagets viktigaste spelare att känna glädje och harmoni.

OMGÅNGENS MÅL

Eden Hazard, Chelsea 4-0, Everton (h). Utmanande soloräd från högerkanten för ovanlighetens skull av Hazard. Man märker att motståndarförsvaren är livrädda för närvarande. Man märker också att fantasin och självförtroendet flödar hos Hazard med avslutet som kommer i steget vid närmaste stolpen, ett svårt avslut, men snyggt och mer eller mindre ostoppbart när det funkar. Här funkade det.

:::

TRE PUNKTER

Carrickted. Mourinho stands corrected? Det har visat sig mer och mer uppenbart vad veckorna har gått av säsongen att Man Utds mittfält har varit källan till mycket av Man Utds problem, och de brister som där har funnits har till stor del kunnat förklaras med Michael Carricks frånvaro, utan att man därmed har kunnat förklara varför Carrick var frånvarande. Till sist verkar det ändå som om polletten har trillat ned för Mourinho vad gäller Carrick. Inte bara är han själv genomgående en av de bästa spelarna på planen, han gör även spelarna runt omkring sig betydligt bättre, inte minst Paul Pogba.

Spurs. Tottenham har nu inte vunnit under sina sju senaste matcher, sedan de vann mot Man City. Kanske just av den anledningen var nog ändå krysset borta mot Arsenal lite att betrakta som en seger för Tottenham, som nog på goda grunder fruktade en förlust på Emirates. Men Mauricio Pochettino har ännu inte förlorat mot Arsenal med Tottenham, och är ensam som manager i klubben att inte ha förlorat någon av sina fem första matcher mot lokalrivalerna. Välkommet landslagsuppehåll nu för Tottenham med chans att ladda om batterierna inför några riktigt viktiga veckor.

Brexit. Med Liverpool och Chelsea i tabelltoppen inför och under uppehållet så kan vi räkna med en hel del artiklar om hur deras avsaknad av europeiskt cupspel hjälper dem. Det råder måhända inget tvivel om att det är en fördel, men att resonera som att något lag skulle vinna ligan för att de inte spelar i Europa, då har man nog onekligen gjort sig skyldig till att skåda grandet men alldeles fullständigt missa bjälken. Om Liverpool eller Chelsea till sist vinner ligan så vinner de naturligtvis ligan i första hand för att det är väldigt bra fotbollslag, med bra spelare, väl fungerande taktik och stark lagmoral.

:::

FÖR ÖVRIGT

Lite humor så klart att både Sunderland och Man Utd vinner när David Moyes och José Mourinho båda är avstängda från bänken. Inte för att det innebär någon större skillnad.

Zlatan Ibrahimovic gör Premier League-mål nummer 25,000. Viasatorgasm!

Chelsea och Liverpool i tabelltoppen inför landslagsuppehållet! Det här är ju som typ … aldrig. Bra känsla just nu i lagen med de absolut mest energigivande tränarna i ligan.

Givet hur det har gullats något alldeles otroligt med Pep Guardiola sedan han anlänt till engelsk fotboll så är han minst sagt rätt känslig för kritik och tunn hud för resultat som inte riktigt går hans väg.

Exakt hur odrägliga kommer Liverpools supportrar orka med att vara under det här landslagsuppehållet?

Inte det mest underhållande norra Londonderbyt genom tiderna, men trots allt en ganska bra fotbollsmatch.

Peter Hyllman

Nothing lasts forever. Even cold November rain.

Där fanns de vanliga frågetecknen runt Arsenal och Arsene Wenger inför säsongen. Missnöjet från slutet av förra säsongen levde kvar in i början av den här säsongen och fick nytt syre med Arsenals svaga ligapremiär. Där fanns de gamla tvivlen huruvida Arsenal skulle kunna ta klivet upp till titelvinnarnivå, eller ännu en gång komma tillkorta.

Därefter har många av tvivlen skingrats eller åtminstone sopats under mattan av en nu 15 matcher lång svit utan förlust. Arsenal har inte förlorat sedan ligarpemiären och ligger i delad ligaledning, har vinstläge i sin Champions League-grupp och har tagit sig till kvartsfinal i Ligacupen. Arsenal och Arsene Wenger fortsätter vara som bäst när de upplevs som uträknade.

Innebär det att frågetecknen har rätats ut? Nej, inte riktigt. Naturligtvis finns det alla skäl i världen att glädjas över inledningen på säsongen för Arsenal men det är samtidigt inget nytt för Arsenal. De har för vana att vara just mycket bra under just september och oktober. Dessutom har Arsenal efter ligapremiären varit behjälpta av ett förhållandevis bekvämt spelschema.

Nu står Arsenal på tröskeln till en betydligt tuffare period. Det är en period under november och december där Arsenal kommer möta Tottenham, Man Utd, PSG, Stoke, Everton, West Ham och Man City med flera. Det är samtidigt en period i vilken Arsenal kommer att konfronteras med en av sina mer ökända irrationaliteter – det så kallade novemberspöket.

Det kan ju låta som rena tillfälligheter men i själva verket har Arsenal under 78 spelade matcher under november månad sedan 1996 bara tagit i snitt 1,59 poäng per match, jämfört med i genomsnitt 2,03 poäng per match över en säsong som helhet. Mest fascinerande är att poängsnittet i november följer på september och oktober med snitt om 2,14 respektive 2,15 poäng.

Arsenal var på god väg att låta sig skrämmas av novemberspöket redan i månadens första match. Ett tvåmålsunderläge efter en kvart mot Ludogorets såg ut att kunna utveckla sig till en riktig spökhistoria. Men Arsenal tog sig ändå samman och lyckades vända och vinna den matchen. Kanske skall det som ett slags omen inför de kommande månaderna.

Det har naturligtvis spekulerats i orsaker kring denna återkommande men svårförklarliga formdopp i november. Att Arsenal vid den här tiden har haft för vana att börja drabbas av mer omfattande skadeproblem är en mycket populär förklaring samtalet som antalet matcher och framför allt antalet svåra och viktiga matcher ökar vilket har accentuerat problemen.

Det kan också spekuleras i vad detta egentligen betyder för Arsenal den här säsongen. Ska vi se det som en varningsflagga för att Arsenals prestationer och resultat återigen kommer dyka, och att det missnöje och det tvivel som Arsenal och Arsene Wenger sopade under mattan under september och oktober återkommer med förnyad kraft?

Ja, det bör vi kanske göra, eller i alla fall vara medvetna om risken för att på så vis undvika att låta det leda till en ond cirkel av hysterisk negativism. Men det finns samtidigt ett flertal faktorer som i mina ögon talar för att Arsenal står bättre rustade den här säsongen än historiskt för att hålla ljuset uppe i det kalla novemberregnet, och under den svåra perioden framför dem.

Arsenal tjänar för det första på att ligan har blivit jämnare och starkare, och att konkurrenterna i toppen av tabellen därmed också tappar fler poäng. Där finns en större förlåtelse än tidigare för svagare perioder under säsongen. Nu är det måhända ett onödigt handikapp att ge sina motståndare, där det förut kunde vara helt förödande.

Där finns också en mer kvalitativ bredd i Arsenal än vad som har funnits på många säsonger. Där finns flera spelare som kan gå in och spela utan att det i alltför hög utsträckning sänker kvaliteten i startelvan eller ökar risken i laguttagningen. Enkelt uttryckt underlättar det för Arsenal att rotera på samma gång som det minskar lagets känslighet för skador.

Arsenal har också ett bättre försvar än vad de har haft under de senaste tolv åren. Det är en lagdel Arsenal har behövt förstärka under många år men sent skall syndaren vakna. Där finns ett starkt mittbackspar i Laurent Koscielny och Shkodran Mustafi, med Hector Bellerin som stark högerback både defensivt och offensivt. Till sist är Arsenals försvar åtminstone bra nog.

Arsene Wengers beslut att försöka lösa Arsenals lika bekanta anfallsproblem genom att flytta upp Alexis Sanchez har också börjat bära frukt. Det har skapat ett bättre samspel mellan Sanchez och Mesut Özil samt gjort Özil mer direkt i anfallsspelet. Det har också förändrat Olivier Girouds roll från nyckelspelare till rollspelare, något som till synes passar honom bättre.

Fyra skäl som vart och ett gör att Arsenal står bättre rustade än tidigare att verkligen ta sig an den här tuffa perioden de har framför sig, och även det hemska novemberspöket. Det dröjer innan vi får slutligt besked om det, särskilt som vi står inför ett landslagsuppehåll, men vi kommer hur som helst att ges en första indikation i dagens jättederby mot Tottenham.

Rollerna inför derbyt känns något omvända. Det brukar normalt sett vara Arsenal som går in i dessa derbyn med skador på flera viktiga spelare och som anses sårbara efter en svit av sämre resultat. Normalt sett har Arsenal ändå haft för vana att klara sig helskinnade ur derbyt. Den här gången är det istället Tottenham som har många skador och vars form är bedrövlig.

Det återstår dock att se om Tottenham klarar sig helskinnade ur det här derbyt, det ser sannerligen inte lovande ut på förhand. Arsenals form är god, självförtroendet är högt och de spelar på hemmaplan. De ser naturligtvis också chansen att öppna upp en litet försprång i tabellen ned till Tottenham. Det är ett sårat Tottenham, och Arsenal känner vittringen av blod i vattnet.

Klarar Arsenal av att eliminera, minimera eller bara allmänt bättre hantera sina vanliga svagare perioder under säsongen så har de en bättre chans än på väldigt länge att ta det sista klivet upp på titelvinnarnivå och göra slut på lagets och Arsene Wengers långa ligatiteltorka. De har inte haft en bättre chans än den här säsongen att lyckas på väldigt länge.

Ingenting varar för evigt. Inte ens ett kallt novemberregn.

Peter Hyllman

Vad får man om man tar Leicester 2015-16 och dopar dem med individuell spetskvalitet? - Chelsea 2016-17!

Chelsea kommer in i den här omgången efter att ha vunnit fyra raka ligamatcher för första gången sedan våren 2015, när de defilerade fram till ligatiteln. Framför allt de två senaste matcherna har imponerat, med övertygande segrar mot först Man Utd och därefter Southampton. Ikväll följs detta upp med ännu en tung match, hemma mot Everton.

Antonio Contes aktier har av förklarliga skäl aldrig stått högre. Klubbar pratas naturligtvis upp och ned med jämna mellanrum i titelstriden, vilket vi redan har hunnit få flera exempel på redan under den här säsongen. Men Chelseas resultat, och deras imponerande spel sedan Contes taktiska skifte de senaste veckorna, gör att de måste ses som en definitiv titelkandidat.

Skulle det visa sig att Chelsea drar det längsta strået i titelstriden när säsongen ska sammanfattas så vore det inte särskilt förvånande. Trots allt borde vi vara tämligen mentalt förberedda på ett sådant utfall givet att Leicester vann ligan förra säsongen. Likheterna mellan Chelsea den här säsongen och förra säsongens Leicester är nämligen flera och omfattande, och då pratar jag inte i första hand om den närmast identiska blå färgen på tröjorna.

Likheterna börjar redan på managerposten. Chelsea liksom Leicester har så klart en italiensk manager, som definitivt är taktiskt begåvad men som inte minst visar upp en beundransvärd förmåga att sprida glädje och självförtroende bland sina spelare, utan att på något sätt kompromissa med vad han förväntar sig av dem i fråga om arbetsinsats och laglojalitet. Och laget svarar på ett positivt sätt.

Fart, genombrottskraft och snabba omställningar har alltmer börjat ta över som den dominerande taktiska idén i Premier League från ideologin av metodiskt bollinnehav. Leicester tog förra säsongen den utvecklingen till sin absoluta spets, något som har fått tydliga avtryck på den här säsongen och inte minst på Antonio Contes och Chelseas taktiska uppställning, som i mångt och mycket är en ren fortsättning på Leicesters playbook.

Antonio Conte följer i Claudio Ranieris fotspår men har med sin trebackslinje, som i praktiken blir en fembackslinje, tagit inställningen ett steg längre. Det handlar i första hand om att bygga ett välorganiserat försvar som ligger lågt och inte släpper till några ytor, för att därifrån vinna boll och sedan ställa om i blixtsnabbt anfallsspel. Överkörningen mot Arsenal framstår alltmer som det ögonblick då väckarklockan ringde för Conte.

Det har naturligtvis sagts saker om kontrasten i spelarmaterial som Antonio Conte har att tillgå i Chelsea jämfört med i Juventus. Och det är klart att det inte är samma sak som att bygga ett försvar runt Buffon, Bonucci, Barzaghli och Chiellini. Även det kan dock ha bidragit till beslutet. Det finns bara ett sätt att kompensera för lägre spelarkvalitet, nämligen att organisera dem bättre, vilket var en av Claudio Ranieris tydliga utgångspunkter.

En mycket konkret likhet mellan Chelsea och förra säsongens Leicester existerar så klart på Chelseas mittfält. Det vill säga N’golo Kanté. Kanté har kommit betydligt mer till sin rätt i Chelseas nya taktiska uppställning som liknar Leicesters sätt att spela fotboll, och är en nyckelspelare i Chelseas arbete att vinna tillbaka boll och snabbt ställa om i anfallsspelet.

Där finns också likheter i de yttre omständigheterna. Något som hela förra säsongen talade till Leicesters fördel var att de kunde koncentrera sig enbart på ligaspelet. Det är en fördel även Chelsea har den här säsongen jämfört med de flesta av de tänkbara konkurrenterna i tabelltoppen. De behöver inte lägga någon energi på europeiskt cupspel utan kan alltså koncentrera sig helt och hållet på ligaspelet.

Alla dessa faktorer låg bakom Leicesters ligaseger förra säsongen. Nu hittar vi exakt samma faktorer bakom Chelsea. Naturligtvis måste vi se det som något som faktiskt talar för att svaret på frågan vilket lag som egentligen vinner Premier League den här säsongen inte är Man City, eller Arsenal, eller Liverpool, eller Tottenham – utan Chelsea!

Men vid sidan av alla dessa likheter finns också en viktig skillnad. För med möjligen något enstaka undantag är det så att Chelsea 2016-17 förvisso kan ses som en direkt motsvarighet till Leicester 2015-16, men med tillägget att Chelsea på mer eller mindre varenda position på planen, och möjligen även vid sidan av planen, besitter en väsentligt högre individuell spetskompetens. Det minskar knappast Chelseas vinstchanser.

Det passar måhända inte in i en alltför vanlig beskrivning av Chelsea inför den här säsongen som ett ”mittenlag”, vilket mest framstår som en nedsättande karikatyr av fientligt inställda personer till klubben. Men det är oavsett vilket ett gott skäl för varför vi inte ska bli förvånade om det till sist är Chelsea som lyfter bucklan när krutröken skingras vid den här säsongens slut.

För till skillnad från Leicester förra säsongen så vore det ingen skräll om Chelsea vinner.

Peter Hyllman

Newcastle är ett Premier League-lag som råkar spela i The Championship

Det är inte svårt att föreställa sig hur den här säsongen hade kunnat vara så väldigt annorlunda för Newcastle. Borde vara annorlunda till och med. Där borde ha varit stormiga protester om att Mike Ashley borde lämna klubben, staden och helst planeten. Där borde ha varit halvtomma läktare och utbrett missnöje med spelartruppen.

Istället har det blivit raka motsatsen. Där finns helt plötsligt en glädje och en känsla av gemenskap i staden, och mellan klubben och supportrarna, som har varit helt frånvarande under närmare ett årtionde. Där är slutsålt match efter match, Newcastle slår publikrekord av olika slag, och där finns en optimism som motsvaras av lagets prestationer och resultat på planen.

Nedflyttning från Premier League beskrivs ofta som ett öde värre än den tysta döden. För Newcastle har det dock visat sig vara motsatsen. Laget har fått en helt ny energi och klubben har hittat tillbaka till rätt köl. Det vore kanske fel att säga att nedflyttningen var en nödvändighet för att detta skulle ske, men den har definitivt inte varit till skada.

Nödvändig har däremot Rafa Benitez varit. För när han något överraskande skrev på ett nytt avtal med Newcastle och beslöt sig att stanna kvar i klubben sedan nedflyttningen blivit ett faktum så var det många bitar som föll på plats, och grunden lades för framtiden. Allt positivt som nu sker med Newcastle sker som en direkt konsekvens av detta beslut.

Med Rafa Benitez blev det möjligt att förpassa till skräphögen den misslyckade head coach-modellen, åtminstone så som den har tillämpats i Newcastle, och därmed garantera att klubbens fotbollsstrategiska beslut därmed fattades av fotbollskompetent personal. Det koncentrerade fotbollsmakten i klubben hos en person och gjorde slut på åratal av interna konflikter och påvedömen.

Bara en manager med Benitez kompetens och auktoritet hade kunnat ställa ett sådant oförlikligt krav på Newcastle där de befann sig tillbaka i The Championship igen efter sex mer eller mindre misslyckade säsonger sedan återkomsten till Premier League. Det är naturligtvis också en indikation på hur Newcastles klubbledning själva uppfattade allvaret i situationen.

Det har varit viktigt för supportrarna som har kunnat hitta en realistisk kompromiss i sitt missnöje med Mike Ashley och rikta uppmärksamheten mot Rafa Benitez istället. Det har också varit viktigt i hanteringen av spelartruppen där det har varit mycket tydligt vad Benitez förväntar sig av spelarna och en bestämd utrensning av oönskade spelare.

Förnyelsen har behjälpts av att Newcastle spelar i The Championship snarare än Premier League. Det har gett Newcastle och Rafa Benitez en större säkerhetsmarginal både då kvalitetsnivån på motståndet är i genomsnitt lägre och då det större antalet omgångar, det spelas 21% mer fotboll i The Championship per säsong, har gett mer utrymme för utveckling.

Det har både behövts och utnyttjats. Newcastle inledde säsongen i The Championship skakigt med två förluster under sina två första matcher i augusti. Det såg inte ut att bli så lätt för Rafa Benitez. September var därefter en något bättre månad men med några snedsted längs vägen, mot Wolves och Aston Villa. Tabelläget började se bättre ut.

Oktober har däremot varit i det närmaste perfektion för Newcastle. De har spelat sex matcher och vunnit samtliga, fem matcher i ligan och en match i Ligacupen där de nu befinner sig i kvartsfinal. Newcastle har gjort 17 mål på dessa tre matcher och bara släppt in två. De avslutar oktober i ett bekvämt läge i serieledning och stora favoriter till uppflyttning.

Det är svårt att inte se hemmamatchen mot Norwich i slutet av september som startskottet Det är en match där Newcastle ligger i 1-3-underläge halvvägs in i andra halvlek, ligger under med 2-3 när klockan når full tid, men på tilläggstid gör två mål på två minuter och vinner matchen, inför galna scener på St James’ Parks läktare.

Det var en vinst som inte bara kickstartade Newcastles säsong till en perfekt oktobermånad. Den slängde dessutom en rejäl dos grus i maskineriet för Norwich, en av Newcastles främsta konkurrenter i toppen, som under oktober utöver att ha åkt ut ur Ligacupen har tappat poäng mot Fulham, förlorat mot Preston och blivit totalt mosade av Brighton i förra omgången.

Nu tittar Newcastle framåt mot november. På grund av landslagsuppehållet blir det en något upphackad månad med endast fyra matcher på schemat. Men det är en månad med alla möjligheter att bli lika perfekt som oktober. Den inleds i helgen med hemmamatch mot Cardiff, ett av seriens bottenlag men också ett av de mer oberäkneliga.

Efter landslagsuppehållet väntar i tur och ordning Leeds och Blackburn, på Elland Road respektive St James’ Park. Bortamatchen mot Leeds är så klart det på pappret tuffaste motståndet, men inte på något sätt en omöjlig uppgift för Newcastle. November avslutas med kvartsfinalen i Ligacupen mot Hull på bortaplan.

Newcastle tittar naturligtvis framåt i tiden. Många betraktar dem redan som ett Premier League-lag som råkar spela i The Championship, som en spelare valde att uttrycka det. Men Rafa Benitez har naturligtvis helt rätt i att Newcastle ännu inte har uppnått någonting. De har alla förutsättningar på plats för att lyckas, men måste också göra det bästa av dessa förutsättningar.

Prognosen är ändå rätt enkel. Vi kan glädjas åt och fascineras av Premier League den här säsongen med mängder av slagkraftiga klubbar och ett stort antal världsnamn i managermatrikeln. Alla tecken tyder på att vi nästa säsong kommer kunna slänga in Newcastle och Rafa Benitez i den smeten, och det gör knappast saken sämre.

Skillnaden är ändå påtaglig jämfört med de sex senaste säsongerna där Newcastle oftast snarare har framstått som ett The Championship-lag som råkar spela i Premier League, än det Premier League-lag som råkar spela i The Championship som har visat upp sig den här säsongen. Skillnaden utgörs av Rafa Benitez.

Som har blivit i Newcastle vad han aldrig lyckades eller fick chansen att bli i Liverpool.

Peter Hyllman

Southampton har gjort resan från League One till Inter på fem år

Det var ingen tillfällighet att Southampton förlorade mot Chelsea. Chelsea var helt enkelt åtminstone ett betydligt bättre fotbollslag. Southampton hade svårt att stå emot kvaliteten i Chelseas offensiv och saknade verktygen att bryta ned Chelseas defensiv. Southampton verkade osäkra på om de skulle pressa eller försöka absorbera Chelseas tryck.

Däremot var det en ren tillfällighet att Southampton förlorade mot Inter i förra omgången av Europa League. Rättvisa är ett mycket lurigt begrepp inom fotbollen men matchen på San Siro var av sådan karaktär att det var svårt att förstå hur Southampton lyckades förlora den. Ändå gjorde de det. Det gäller att göra mål på chanserna som skapas.

Det gäller inte minst ikväll. För förlusten mot Inter har gett Southamptons grupp ett mycket ovisst utseende, och en vinst mot Inter hemma på St Mary’s är nödvändigt både för att koppla bort Inter och för att skaffa sig själva ett bra läge inför de två avslutande omgångarna. Vinst eller förlust ikväll kan komma att definiera en stor del av Southamptons säsong.

Glädjande nog verkar det dessutom viktigt för Southampton. Det är en engelsk klubb mer eller mindre i total avsaknad av meriter eller erfarenheter från någon av de större europeiska cuperna. Visst, 1976-77 tog man sig till kvartsfinal i Cupvinnarcupen, där det blev förlust mot Anderlecht, men den här matchen mot Inter kan vara Southamptons största europeiska match.

Vi är inte vana vid att engelska klubbar fäster något större värde vid Europa League. Men för Southampton framstår det som ett testamente till deras egen utveckling att endast fem år sedan klubben befann sig i botten av League One få spela slutspel i Europa League. Det vore naturligtvis ett fantastiskt betyg för Englands kanske bäst skötta klubb under dessa år.

Kanske har Southampton råd att tänka på det sättet då de inte är satta under någon större press i själva ligaspelet. Southampton har etablerat sig i Premier League, de behöver inte oroa sig för nedflyttning. Kanske är det också en funktion av att Claude Puel har valt att se Europa League som en möjlighet, så som alla engelska klubbar borde betrakta turneringen.

Claude Puel är så här långt ännu en succé för Southamptons klubbledning vad avser lyckade anställningar. Där finns så klart en sorts vacker symmetri i att det ändå blev Puel som manager för Southampton, givet att det gick heta rykten om att jobbet skulle gå till Frank De Boer. Samme De Boer som precis fått sparken från Inter efter blott tre månader.

Det gör så klart Inter mer svårförutsägbara inför kvällens match. Det går aldrig riktigt att veta hur ett lag reagerar på en tränare som fått sparken, och laget leds tillfälligtvis av klubbens ungdomstränare. Inter var ett desorganiserat och stundtals desillusionerat lag tidigare. Urartar Inter ännu mer i och med detta eller får De Boers avsked istället en positiv effekt på laget?

Att döma av matchen på San Siro går det inte att betvivla att Southampton är det i alla avseenden bättre fotbollslaget. Vad Southampton däremot saknar, inte minst i dessa sammanhang, är erfarenhet. Inter är å andra sidan, oavsett lagets problem, en klubb med erfarenheten i väggarna. Det mer än något annat gav Inter segern i Milano.

Bristen på erfarenhet är också Southamptons akilleshäl ikväll. Det kommer vara frestande för dem att gå på full attack ikväll. Flodljusen, atmosfären på St Mary’s, behovet av och viljan att vinna matchen, den blandade känslan av överlägsenhet och orättvisa från matchen på San Siro, namnet på motståndet. Allt kommer driva Southampton framåt.

Det är också Inters största hopp. De saknar naturligtvis inte spelare med kvaliteten att utnyttja naivitet och misstag hos Southampton. Southampton har ett av Premier Leagues bästa försvar, och är ett av de bäst organiserade lagen i ligan. Detta är lagets främsta styrka. Claude Puel måste se till att spelarna kommer ihåg det ikväll och spelar på sina styrkor.

Southamptons relativa svaghet hittills den här säsongen har först och främst varit anfallsspelet. Mer kyla i avslutningarna i den här matchen så är det problemet åtgärdat. Dusan Tadic är en väldigt skicklig speldirigent och kreatör på mittfältet. Charlie Austin är en bevisad målskytt. Nathan Redmonds nya roll passar honom perfekt. Sofiane Boufal visar prov på individuell genialitet.

Det gör Southampton till favoriter mot Inter ikväll. Lyckas Southampton också motsvara favoritskapet så har de gett sig själva en mycket bra chans att kvalificera sig till slutspel i Europa League. Kanske vore det Southamptons största framgång någonsin i europeiskt cupspel. Och vem vet var det äventyret till sist skulle sluta.

Att nå framgång i europeiskt cupspel har beskrivits som ett sätt att forma en vinnarkultur i klubben. Helt rätt sätt att se på det. En vinst mot Inter vore ett stort steg i den riktningen. För drygt fem år sedan spelade Southampton i League One. Inter hade samtidigt precis vunnit inte bara Serie A och Coppa Italia, utan till och med Champions League.

Vem kunde då föreställa sig att Southampton drygt fem år senare ens skulle möta självaste Inter i europeiskt cupspel? Och dessutom göra det som klara favoriter! Det finns goda skäl att betrakta Southampton som ett positivt föredöme för alla engelska klubbar.

Peter Hyllman

Nej, Leicesters Champions League-framgångar är inte business-as-usual!

Det har alltid funnits en benägenhet att vilja nedvärdera Leicester. Som om expertetablissemanget och den goda smakens munskänker inte riktigt vill acceptera hur uppstickaren från tredje klass råkar sitta på samma middag som dem utan istället tar varje tillfälle i akt att markera avstånd och sin uppfattning att de egentligen inte alls har något där att göra.

Leicester vann naturligtvis ligan förra säsongen enbart på grund av att de större klubbarna underpresterade och var sämre än normalt. De kommer inte ha en chans i Champions League, sades det. När de till sist kommer till Champions League och vinner samtliga sina tre första matcher så heter det istället att det bara beror på att de har fått en så lätt lottning. Målstolparna fortsätter att flyttas för Leicester.

Inför förra omgången i Champions League gjordes det i TV-studion ett försök till genomgång som var tänkt att illustrera hur Leicester absolut inte var något skrällgäng utan tvärtom var den överlägset största klubben i sin grupp, och således var förväntade att vinna den. Leicesters betydligt större omsättning användes som något slags bevis i saken.

Ett minst sagt förenklat sätt att karaktärisera det hela. Att Leicester, som en Premier League-klubb, har en högre omsättning än Porto, FC Köpenhamn och Club Brügge är förvisso obestridligen sant. Men vad det betyder och vilka slutsatser som kan dras av detta grundläggande förhållande är å andra sidan allt annat än självklart.

Omsättning är ett mått på en klubbs totala intäkter. Och det är naturligtvis så att en engelsk klubb, inte minst genom TV-avtalen och stora sponsorer, kommer ha högre intäkter. Men äpplen kan inte alltid jämföras med päron på ett bra sätt, även om de placeras i samma fruktkorg. För med högre intäkter inom engelsk fotboll följer också betydligt högre driftskostnader. Högre intäkter innebär inte en proportionellt högre köpkraft.

Men ekonomi och omsättning är självklart heller inte de enda aspekterna med vilka storlek kan bedömas i det här sammanhanget. Det kan exempelvis också vägas in att Leicester är som bäst en mittenklubb i Premier League, och inte på samma sätt som majoriteten av andra klubbar i Champions League kan locka och behålla spelare med löften om fortsatt europeiskt cupspel. Något som också ger helt andra förutsättningar för att bygga ett lag över tid.

Erfarenhet är en annan faktor som väger tungt i europeiskt cupspel. Inte minst engelska klubbar har normalt behövt en period av omställning för att lära sig spela i Europa. Leicester har exakt noll relevant erfarenhet i dessa sammanhang och har saknat all tid för omställning. Jämfört med framför allt Porto är Leicester rena noviser, även FC Köpenhamn och Club Brügge har betydligt mer erfarenhet.

Det är med andra ord en imponerande bedrift av Leicester att ha vunnit sina tre första Champions League-matcher, och ha gett sig själva riktigt goda chanser att nå slutspel i Champions League redan under sitt första försök. Det finns flera påstått fantastiska spanska klubbar som misslyckats med den bedriften med betydligt fler försök på sig än så. Det är i själva verket den bästa engelska debuten i Champions League någonsin.

Det blir desto mer imponerande givet att Leicester den här säsongen inte alls har samma vind av medgång i ryggen som de hade under mer eller mindre hela förra säsongen. Istället har de fått kämpa i motgång med en för ändamålet ovan spelartrupp, därtill hanterandes pressen att behöva spela och bedömas som regerande ligamästare. Ändå har de alltså lyckats lyfta sig när Champions League-hymnen har spelats.

Vilket annan engelsk klubb kan säga detsamma under de senaste fem åren i Champions League? Det går så klart att prata om en förhållandevis lätt lottning, men Porto gjorde spettekaka av Roma i playoff-spelet, det är liksom inte något brödgäng. FC Köpenhamn har visat med både spel och resultat att de är med marginal Skandinaviens bästa lag i dessa sammanhang. Leicester har vunnit mot dem båda, utan att hittills ha släppt in ett enda mål.

Matchen ikväll blir dock tuff för Leicester. Men vinst borta mot FC Köpenhamn och Leicester har inte bara säkrat slutspelsplatsen i Champions League utan i praktiken också gruppsegern. Oavgjort och Leicester har i praktiken säkrat en plats i slutspelet, med gruppsegern up for grabs tillsammans med Porto. Förlust ikväll emellertid och Leicester befinner sig i ett besvärligt triple threat-läge, men fortfarande med god chans till slutspel och gruppseger.

Samtidigt som Leicester spelar för prinsessan och halva kungariket i Köpenhamn så ger sig Tottenham återigen ut på Wembley, deras andra hemmaarena den här säsongen, för något av en ödesmatch mot Bayer Leverkusen. Väldigt viktig match för Tottenham att vinna om de vill ge sig själva en riktigt bra chans att ta sig till slutspel.

Men då måste Tottenham börja göra något de hittills under säsongen har haft förhållandevis svårt för. Mål.

Peter Hyllman

Man City tvingade Barcelona att smaka på sin egen medicin

Kommer ni ihåg vad vi sa efter Man Citys matcher mot Celtic och mot Tottenham, att dessa lag hade demonstrerat hur det var fullt möjligt att neutralisera, hota och besegra Man City, och få dem att framstå som ett normalt fotbollslag?

Ikväll gav Man City oss precis samma demonstration mot Barcelona. Genom intensiv press och ett modigt och snabbt omställningsspel lyckades Man City mer eller mindre neutralisera Barcelonas beryktade anfallsspel. Genom att våga utmana Barcelona demonstrerade Man City deras svagheter.

Det är ett annat grepp än vad engelska klubbar generellt har försökt använda mot Barcelona under senare år, där perspektivet istället har varit att försöka förhindra Barcelona från att göra mål. Det har fungerat några få gånger under det senaste årtiondet, men då med försvar av allra högsta världsklass.

Det har inte Man City, eller något engelskt lag, för närvarande. Men Man City har ett anfallsspel i världsklass, och ett antal spelare i världsklass. Kevin De Bruyne var enastående. Ilkay Gündogan iskall. Sergio Aguero ett ständigt orosmoment för Barcelonas backlinje. Fernandinho strålande.

Men vad viktigt ett mål trots allt är. Man City såg skakiga ut och Barcelona radade upp målchanser innan Barcelona stressades till ett misstag och Man City kvitterade strax innan halvtid. Med målet förändrades matchpsykologin och atmosfären på Etihad fullständigt.

Det har alltid varit möjligt att besegra Barcelona. Men det har nästan aldrig gått att säga att de har blivit utspelade eller att där bara var det andra laget på planen. Men det var precis vad som var fallet under andra halvlek i den här matchen. Man City var helt enkelt överlägsna.

Jovisst. Det var bara gruppspel och Barcelona visste i bakhuvudet att de helt säkert vinner gruppen ändå. Och visst saknade de Gerard Pique och Andres Iniesta. Det saknas naturligtvis inte ursäkter för de som kommer att vilja hitta sådana under den närmaste tiden.

Det förändrar inte saken för Man City. Det var en härlig kväll för dem. Kanske den kväll då publiken till sist lät sig förälskas i den europeiska cupdrömmen och dras med av dramatiken och elektriciteten i Champions League. Det var Man Citys bästa insats hittills i europeiskt cupspel.

Det var en av de bästa insatserna av ett engelskt klubblag i Europa under de senaste fem åren. Förhoppningsvis ger det inte bara Man City fortsatt hopp och mod i Europa, utan även övriga engelska klubblag. De har inget att vara blyga över mot övriga motståndare.

Man City säkrade i praktiken slutspelsplatsen i och med segern mot Barcelona. De har nu råd att förlora mot Mönchengladbach i nästa omgång och ändå ha allt i helt egna händer inför hemmamatchen mot Celtic i sista omgången. Det läget missar de självklart inte.

Arsenal såg ut att vara på väg mot ännu ett av sina ökända europeiska bottennapp när de låg under med två mål efter en kvart mot bulgariska Ludogorets. Det var en bedrövlig inledning så klart, men desto starkare därmed att ändå vända och vinna matchen.

Det var heller inte oviktigt. Därmed behåller de nämligen övertaget på PSG i gruppen. Det räcker med andra ord med vinst hemma mot PSG i nästa omgång för att därmed säkra gruppsegern. Viktigt för Arsenal som alltför många gånger har fallit på eget slarv i Champions League.

En bra engelsk europeisk cupkväll. Vi har inte varit alltför bortskämda med dem under senare år.

Peter Hyllman

Just dina guldbruna ögon, så blå kan de aldrig mer bli

Med 109 mål på 158 matcher i Premier League är Sergio Aguero inte bara en väldigt bra målskytt. Han är i själva verket den bäste målskytten, sett till antal mål per match, under hela Premier League-eran. Bättre än Thierry Henry, Ruud van Nistelrooy och Alan Shearer. Bättre än alla som normalt sett pratas om som bäst av dem alla.

Under sina dryga fem säsonger i Premier League har Sergio Aguero så här långt hunnit med att vinna ligatiteln två gånger. Han har dessutom gjort det mål som mycket väl skulle kunna beskrivas som det enskilt viktigaste målet i Premier Leagues hela historia. Ändå har Aguero under dessa fem år inte vid ett enda tillfälle ens blivit uttagen i spelarnas val av årets lag.

Michael Cox letade efter skäl till vad detta kan bero på. Cox menade att Aguero har en tendens att göra många mål i skurar, men också kunde gå perioder av säsongen utan att göra mål. Skador var en annan faktor som har hållit Aguero tillbaka. Mest intressant är dock resonemanget att Aguero helt enkelt kan vara för anonym som personlighet för att dra uppmärksamheten till sig.

Hjältar blir hjältar för att de övervinner motgång och svårighet. Det kan handla om att lyckas motbevisa tvivel i början av en spelares tid i England, eller om att kämpa mot privata demoner likt Eric Cantona eller Luis Suarez. Men Sergio Aguero erbjuder inte riktigt detta. Han har bara gjort mål och gjort många mål, utan särskilda svårigheter och utan några större omsvep.

Fram tills nu? Sergio Aguero har under de senaste fem säsongerna varit Man Citys obestridde förste och främste anfallare. Att peta honom, eller av taktiska skäl hålla honom utanför laget, har aldrig varit aktuellt. Ändå var det precis vad som hände när Man City för två veckor sedan begav sig till Barcelona. Helt plötsligt var Aguero av taktiska skäl placerad på bänken.

Det var ett taktiskt drag av Pep Guardiola ägnat att i första hand störa Barcelonas uppbyggnadsspel på mittfältet. Och i ett avseende fungerade det faktiskt rätt bra. Barcelona blev pressade på mittfältet på ett sätt som man sällan ser dem bli. Nu blev det till sist ändå en tung förlust för Man City, men i ett alternativt universum hade matchen kunnat sluta på ett annat sätt.

Det var dock inte ett taktiskt drag utan sina uppenbara svagheter. Man City vann förvisso tillbaka bollen vid ett flertal tillfällen på mittfältet men saknade i och med Sergio Agueros frånvaro den naturliga måltavlan och avslutaren inne i straffområdet. Samtidigt blev Kevin De Bruyne förhållandevis effektlös i en för honom mer ovan roll.

Det var ett i huvudsak defensivt drag av Pep Guardiola som dock även fick konsekvenser för lagets offensiva spel. Den typen av för- och nackdelar är så klart oundvikliga med alla taktiska beslut, och det är lätt att vara efterklok som baksätesförare. Frågan är emellertid om Pep Guardiola kommer att fatta samma beslut mot Barcelona ikväll – hemma på Etihad.

Läget inför den här matchen är ett annat än inför den förra. Då fanns det en poäng i att försöka undvika förlust i första hand. Ikväll finns tvärtom allt att vinna. En vinst mot Barcelona vore inte bara en skön bekräftelse för Man City som lag, det skulle också i praktiken säkra avancemanget till slutspel och rejält minska pressen inför bortamatchen mot Mönchengladbach.

Om Man City ska spela för att vinna mot Barcelona så känns det naturligt att Sergio Aguero finns med på planen. Varje realistisk matchplan för vinst mot Barcelona måste utgå från att göra fler mål än dem, snarare än att släppa in färre, åtminstone för ett lag med Man Citys kvaliteter, och alla sådana matchplaner måste innehålla Aguero som anfallare.

Det är lätt att göra hönor av fjädrar när det kommer till taktiska beslut. Det går dock inte att komma ifrån att Sergio Aguero knappast var glad över att bli bänkad i matchen mot Barcelona. Det är naturligtvis den typen av matcher han har sett fram emot att få spela, och han har gjort lika mycket eller mer än någon annan spelare för att Man City ska få spela dessa matcher.

Det innebär däremot inte att Aguero därmed skulle vara på väg bort från Man City, eller att han inte ingår i Pep Guardiolas planer. Det vore en smått befängd idé givet att Aguero trots att han inte spelar för Barcelona, Real Madrid eller Bayern München ändå är en världsanfallare i samma kategori som Luis Suarez, Robert Lewandowski, Connor Wickham med flera, och i sina bästa år.

Men kanske leder de lika plötsliga som otippade tvivlen på Sergio Aguero till att han också blir mer tillgänglig som personlighet. För vem kunde undgå att nästan drunkna i Agueros sorgsna guldbruna ögon där han satt på läktaren och tittade på när Man City spelade mot Barcelona, istället för att själv delta i matchen? Plötsligt klev han in i sin egen hjältesaga.

Pep Guardiola är som redan har tragglats till leda en apostel till Johan Cruyffs fotbollsidé. En beståndsdel i den idén är en skepsis till renodlade anfallare och Guardiola har mycket riktigt haft ett problematiskt förhållande till flera av sina stora anfallare i både Barcelona och i Bayern München. Det finns skäl att undra om historien håller på att upprepa sig i Man City med Sergio Aguero.

Men Guardiola har fått ändra sig förut. Inte minst spektakulärt kanske med Robert Lewandowski i Bayern München. Det var dock också en konsekvens av att Lewandowski bevisade Guardiola fel, eller rätt beroende på hur man väljer att se på det. Kanske är det den handsken som Guardiola har kastat till Sergio Aguero, samma chans att bevisa honom fel.

Om man inte anser att utfallet i förra matchen mot Barcelona var tillräckligt för att bevisa Pep Guardiola fel i det här specifika fallet. Ett Man City som spelar för att vinna mot Barcelona måste, som det ser ut för närvarande, ha Sergio Aguero på planen. Alternativet att spela för att försöka undvika förlust hjälpte inte Man City i förra matchen, och hjälper inte här sett till gruppläget.

Sergio Agueros leende guldbruna ögon tänder något varmt inom oss. Blickarna som de oss sänder, betyder att det är något härligt som händer, som kan få oss att tro, och utstrålar lugn och ro. Aguero ligger bakom de flesta och bästa höjdpunkterna under de senaste fem åren för Man City. Han kan ligga bakom de flesta och bästa höjdpunkterna även under de kommande fem åren.

Och hans ögon kan aldrig mer bli så blå.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv