Julen är en tid för förändring och förnyat hopp brukar det sägas. Och om det stämmer för någon engelsk klubb den här säsongen så stämmer det för Middlesbrough. Klubben gick in i julfotbollen i något som liknade en närmast existentiell kris, med nedflyttning till League One ett högst realistiskt hot, och med stora frågor om Jonathan Woodgates framtid som manager. Att han skulle få sparken kändes som en fråga om när, inte om.
När Middlesbrough kom ut från andra sidan av julfotbollen hade laget vunnit fyra raka ligamatcher, och inte heller vilka ligamatcher som helst. Hemmavinster mot Stoke och Huddersfield följdes upp av bortavinster mot West Brom och Preston North End. Två matcher i vilka Middlesbrough även höll nollan. Därefter har Middlesbrough hunnit med att ta Tottenham till omspel i FA-cupen, samt spela oavgjort mot Derby County.
Allt prat om att sparka Jonathan Woodgate verkar plötsligt ha stannat av. Middlesbrough befinner sig plötsligt poängmässigt, om ej tabellmässigt, närmare playoff-strecket än vad de gör nedflyttningsstrecket. Åtta poäng skiljer dem från en playoff-plats. Tio poäng från nedflyttningsplats. Man kan lugnt säga att Middlesbrough har gått in i det nya året med en helt annan känsla av optimism och självförtroende.
Så vad var det egentligen som hände?
Ett frestande svar, som åtminstone måste prövas och inte uteslutas, är att ingenting egentligen hände. Det vill säga att det rör sig om vad som rätt enkelt skulle kunna beskrivas som tillfälligheter. Alla lag har bra och dåliga perioder under en säsong, och Middlesbroughs riktigt bra period råkade bara infalla under jul- och nyårsfotbollen den här gången.
Men det vore också att göra livet lite för lätt för sig. Middlesbroughs förbättrade resultat och prestationer går egentligen längre tillbaka än så. Från och med slutet av november har Middlesbrough vunnit sex av tio matcher. Innan dess lyckades Middlesbrough bara vinna två av sjutton matcher. Men storförlusten mot Leeds, och förlusten mot Swansea med två röda kort, gjorde att känslan av förbättring aldrig riktigt dök upp.
En mycket konkret förklaring kan vara att ungefär till den här förbättrade perioden har Middlesbrough efter skador fått tillbaka Daniel Ayala och Dael Fry som mittbackspar, vilka tillsammans måste räknas bland seriens bästa mittbackspar. Något som onekligen inte minst kan vara en rätt bra förklaring varför Middlesbrough plötsligt har blivit betydligt bättre än förut på att hålla nollan.
Det ligger också något i att det har tagit ett tag för Jonathan Woodgates taktiska system att sätta sig. Woodgate anställdes just med tanken att implementera en mer offensiv spelstil, något supportrarna suktade efter sedan Tony Pulis strypt allt engagemang ut ur laget och supportrarna. Men sådant tar naturligtvis sin lilla tid, samtidigt som Woodgate också är helt ny som manager.
Kanske är det så att dessa förändringar nu börjar få effekt, att Woodgate så att säga börjar hitta fötterna som manager, och att det taktiska systemet har satt sig. Möjligen är det kanske också så att Woodgate har dragit lärdom under säsongen och justerat och anpassat sitt system därefter. Parallellt med Middlesbroughs framgångar ser vi nämligen också ett mer frekvent användande av en ren fyrbackslinje.
Kanske har Middlesbrough förbättring politiska förklaringar. Mycket av missnöjet baserades i Middlesbroughs tunna trupp och skadekris. Precis innan jul fick Adrian Bevington, Middlesbroughs rekryteringschef, också sparken och gavs alltså det största ansvaret för detta. Kanske skingrade det också, åtminstone för stunden, snacket och spekulationerna kring Woodgate och stärkte hans ställning.
Direkt därefter så skuttade Middlesbrough plötsligt iväg på sin vinstsvit under jul- och nyårsfotbollen. Vilket kanske gör att man undrar vad som egentligen hände med den där skadekrisen och tunna truppen och om de problemen bara gick upp i rök. Något visar det kanske på hur sådant brukar användas som ursäkter för att förklara förluster. Eller så blev det helt enkelt humöret bättre när en konflikt och en surdeg så att säga försvann.
Kommer Middlesbroughs julmirakel visa sig beständigt?
Tiotusenkronorsfrågan kan tyckas. Var Middlesbroughs formtopp under jul- och nyårsfotbollen mest ett temporärt fenomen eller är det något mer beständigt och som kommer forma deras prestationer under vinter- och vårfotbollen, och lyfta deras ambitioner och förhoppningar under resten av säsongen? Vad som talar för en viss beständighet är att deras form trots allt har sin grund över lite längre tid än så.
Skadeläget fortsätter också att oroa en smula. Daniel Ayala tvingades kliva av på grund av skada i senaste matchen mot Derby County, en match som slutade oavgjort. Ayala har varit skadedrabbad och försvinner han från laget så betyder det att Middlesbroughs backlinje försvagas i hög utsträckning. Dessutom har Middlesbrough precis sålt deras mycket skickliga målvakt Darren Randolph tillbaka till West Ham.
Vilket kanske inte i sig måste vara ett problem. Ett skäl att Randolph faktiskt såldes är att Middlesbroughs egna produkt Aynsley Pears ser riktigt lovande ut, och också är den som har stått i mål för Middlesbrough under jul- och nyårsfotbollen. Farhågan är kanske just den att som det ofta är med yngre spelare så finns där en viss ojämnhet, och att denna kan komma att plåga Middlesbrough under vårsäsongen.
Men vi kommer säkert få en ganska bra känsla för hur Middlesbroughs försvar faktiskt håller när de ikväll möter Fulham på bortaplan. Inte många matcher i EFL Championship borde vara tuffare för en backlinje än just den matchen, så klarar Middlesbroughs backlinje av det stryktålighetstestet så finns kanske goda förhoppningar om att den ska kunna hålla säsongen ut.
Chanserna för Middlesbrough att nå playoff finns alltjämt där, men måste fortfarande betraktas som ett långskott. Åtta poäng kan så klart gå snabbt att äta upp, i synnerhet i en så pass jämn och oförutsägbar serie som EFL Championship. Men den typen av jämnhet och oförutsägbarhet skär så klart åt båda hållen, och kan drabba Middlesbrough likaväl som hjälpa dem.
Fastän Adrian Bevington fick sparken så är det projekt som Middlesbrough satte igång med honom, inriktat på en mer offensiv fotboll, på att integrera a-laget mer med akademi och ungdomslag, och värva mer ungt och utvecklingsbart, fortfarande viktigt som strategi för Middlesbrough. Helt nödvändigt kan tänkas i ett Football League där financial fair play börjar ställa nya krav på klubbarna.
Förhoppningsvis är det ett arbete som Middlesbrough fortsätter med, och inte offrade det mer långsiktiga tänket i ett försök att på kort sikt rädda Jonathan Woodgate och mer specifikt den här säsongen. Oavsett om det var drömmen om Premier League eller rädslan för League One som i så fall i första hand drev det beslutet.