Normalt sett har jag mycket lite positivt att säga om FA. En trögrörlig och byråkratisk parlamentarisk massa som blivit fångar av sina egna ritualer och ceremonier och som en följd konsekvent oförmögna under många år att utöva någon faktiskt ledarskap över den engelska fotbollen, så politiskt ur takt med sin tid att de först nu har börjat millenniesäkra sina datorsystem.
Men FA lyckades ändå över förväntan bra med det väldiga känsliga arrangemanget på Wembley i tisdags, inför och under landskampen mellan England och Frankrike, då de hemska terrordåden i Paris under fredagskvällen utgjorde matchens förgrund. Utan att gå till närmast opassande överdrift, vilket hade varit alltför lätt, så slog man an helt rätt tonläge på minnesstunden.
Tyvärr verkar det som om Premier League, det vill säga ligaorganisationen, inte riktigt besitter samma känsla för det passande och det proportionerliga. Liksom Wembley enades i sjungandet av La Marseillaise i tisdags så är det nu tänkt att detsamma ska göras på Premier League-arenorna under helgen. Men både timing och sammanhang är här helt annorlunda, och det mest rimliga och balanserade hade förmodligen varit en tyst minut eller någon liknande manifestation.
Vi lever i en tid där mer eller mindre allt ska säljas och paketeras, där till och med något så känsligt som sorg och tragedi riskerar att produktifieras eller kapas för politiska eller pekuniära syften. Istället för den unika händelse som Wembleys kollektiva framförande av La Marseillaise faktiskt var, så riskerar i mina ögon Premier League nu snarare förbilliga och urvattna gesten. Det blir mer ett sorts klappande på den egna ryggen, ”titta på oss så solidariska vi är minsann!”
Att framstå som solidariska blandas samman med att verkligen visa genuin och äkta solidaritet. Det är inte samma sak och behöver inte nödvändigtvis stå i motsättning till varandra, men risken är överhängande att så blir fallet.
Men det vore heller inte första gången inom i alla fall den engelska fotbollen som tragedier görs till någon slags ständigt pågående skådespel, i bästa fall fyllandes någon slags kollektiv terapifunktion. Mer än 25 år efter Hillsborough-katastrofen äger fortfarande långdragna inkvisitioner rum i ärendet, trots att alla redan vet vad som faktiskt hände, och ansvaret sedan länge är fördelat på de som bar skulden för det som inträffade. Från dessa förhör livetwittrar vissa journalister, förhoppningsvis av något bättre skäl än att vårda sitt eget street cred.
Alla måste naturligtvis få hantera sorgen och känslorna efter mardrömmen i Paris på sitt sätt. Men det finns inte nödvändigtvis något behov för Premier League att gå in och organisera några större insatser. Det som sker kan lika gärna, och kanske till och med hellre och bättre, ske spontant. Det finns inte alltid ett värde i att styra upp saker, ännu mindre genom att sätta sig själva i centrum.
:::
Richard Scudamore, Premier Leagues VD, har ju blivit något av den engelska fotbollens pantomimskurk, och det är kanske inte så svårt att förstå sett till några av de uttalanden han kläcker ur sig. Nu senast angående biljettpriserna så menade han att ”[Most] people can afford to see the occasional game.”
Nämen så bra då. Det måste ju kännas bra. Förvisso är det ju ett rätt långt steg bort från att de allra flesta ska ha möjlighet att kunna närvara på samtliga matcher.
På temat homosexuella fotbollsspelare så menar Scudamore också att de skulle behandlas med respekt och att ”the environment would be entirely suitable for them to come out, it would be welcomed and I think there would be a tolerance to it.”
Även om man släpper det där med toleransen, som om sexualitet vore något man skulle behöva be om tillstånd för, så känns det där antingen naivt eller som något tillrättalagt.
Det finns naturligtvis goda skäl till att så få fotbollsspelare kommer ut under sin karriär, och även efter karriären, och det beror nog främst på att miljön i själva verket är allt annat än helt passande för att göra det.
Lika lite som det alltid finns ett värde med att styra upp saker så finns det inte alltid ett värde med att öppna käften. Att tala är silver och tiga är guld brukar det sägas. För Richard Scudamore börjar det alltmer gälla dubbelt upp.