Det har nu gått rätt exakt en vecka sedan Brentford triumferade på Wembley mot Swansea och därmed blev den 50:e klubben att någon gång faktiskt bli klara för spel i Premier League. För Brentfords del är det första gången de spelar i den engelska fotbollens högsta division sedan 1947, det var också första gången någonsin som de vann antingen ett playoff eller en stor final.
Under denna vecka har det skrivits både ett och annat om Brentfords story. Om en klubb som stadigt rört sig uppåt i det engelska seriesystemet. Vad man skulle kunna säga om detta storyskrivande är att det har en tendens att vilja reducera ned Brentford till en enda dimension. Antingen fokuseras det på Brentfords sätt att spela och tänka fotboll. Eller så fokuseras det på Brentfords datadrivna och analytiska metoder.
För den som följt Brentfords drygt tio år långa resa från det att Matthew Benham, supporter, investmentbanker och spelanalytiker som vid 2010-talets början gradvis tog över ägandet i klubben och räddade den från konkurs, först gick in i Brentford i League One, via uppflyttning till EFL Championship och till sist alltså Premier League, är det däremot en story främst karaktäriserad av en rad tuffa beslut fattade längs vägen.
En ny kultur och ett nytt beslutsfattande
Beslutsfattandet inom engelsk fotboll är traditionellt sett tämligen resultatstyrd. Beslut fattas utifrån om laget vinner eller förlorar matcher, var i tabellen det befinner sig, hur många mål en spelare gör och så vidare. Risken med detta är att beslut blir förhastade, och i högre utsträckning påverkade av slump, tur och tillfälligheter.
Vad Matthew Benham introducerade var en ny utgångspunkt för Brentfords beslutsfattande. Istället för rena resultat skulle beslut nu i större utsträckning baseras på mer långsiktigt robusta prestationsmått, såsom t ex antal skapade chanser. Lagets prestation värderades i hög utsträckning utifrån en xG-tabell snarare än ligatabellen.
Nya sätt att tänka utmanar ofrånkomligen gamla sätt att tänka. Det innebar att dessa nya metoder kom att stöta på stort motstånd både från supportrar och från klubbens coacher och vissa managers, samtliga vana att tänka på ett visst sätt. I sådana lägen krävs både mod och uthållighet för att orka driva igenom sin egen linje.
Kanske ställdes detta på sin spets under hösten 2015, när Brentford sparkade Mark Warburton som manager, fastän han vunnit uppflyttning från League One säsongen innan dess, och med Brentford på en trygg tabellplacering i EFL Championship. Men Warburton var inte alls pigg på att arbeta med Brentfords metoder.
Beslutet kritiserades rätt omfattande. Jag var en av dem som ifrågasatte det, mycket eftersom det framstod som ett alldeles för envetet förhållningssätt till en specifik metod. Brentford var nykomlingar i EFL Championship. Beslutet kändes som en ovilja att anpassa sig utifrån klubbens nya praktiska omständigheter.
Det finns inget tryggare inom all form av verksamhet att bara göra som alla andra gör. Det är om inte annat ett enkelt sätt att undkomma kritik. Alla som gör saker på ett annorlunda sätt utsätter sig för kritik, särskilt om det går fel. Men Brentford insåg tidigt att med en mindre budget blir man inte framgångsrik genom att göra som alla andra.
En ny syn på den egna akademin
Kritik var onekligen något Brentford fick utstå i mängder när de för snart fem år sedan fattade det i engelsk fotboll så väldigt kontroversiella beslutat att lägga ned sin egen ungdomsakademi. Att vara en god och legitim fotbollsklubb i England innebär till stor del att en ungdomsakademi ska man helt enkelt ha.
Men Brentford tittade på sin ungdomsakademi och noterade kallt och nyktert att fastän de gjorde stora investeringar i den så gav den inte klubben någon avkastning. Det var över tio år sedan någon spelare från akademin slagit sig in i a-laget. Akademins mest talangfulla spelare poachades dessutom av större klubbar, utan ersättning.
Brentford tog därmed ett nytt grepp på sin ungdomsfotboll. De lade ner akademin och skapade istället ett mer formellt B-lag, dit spelare rekryterades efter att ha släppts av de större klubbarna, eller utländska spelare som ville få in en fot i engelsk fotboll. B-laget har blivit ett viktigt och relativt billigt sätt för Brentford att hela tiden kunna förnya sitt A-lag.
En ny modell för att rekrytera och behålla spelare
Synen på spelare och att nå framgång inom engelsk fotboll är etablerad sedan rätt lång tid tillbaka. Hemligheten ligger i förmågan att kunna behålla sina bästa och viktigaste spelare, och bygga laget runt dem på lång sikt. Klubbar som inte klarar detta börjar snabbt beskrivas som säljande klubbar och blir sällan framgångsrika.
Brentford har vänt upp och ned på den där logiken. I båda fallen går det nog att se på spelarna som tillgångar, men i Brentfords fall har man snarare haft synen på dem som en sorts omsättningstillgångar. Ett spelarkontrakt har behandlats som ett slags värdepapper likt en aktie, där allt handlar om att köpa och sälja vid rätt tillfälle.
Brentford har alls inte varit blyga att sälja ens sina bästa spelare. Snarare tvärtom. Det pratas t ex inte minst om lagets anfallare den här säsongen, Ivan Toney, som en stor del bakom Brentfords uppflyttning. Toney är i själva verket Brentfords tredje huvudanfallare på lika många år, efter Ollie Watkins och Neal Maupay.
Mycket av det där möjliggörs av Brentfords väldigt väl utvecklade rekrytering av spelare som bygger på deras unika modell för att scouta och bedöma spelare. Brentfords förmåga att rekryta spelare på ett bra sätt ökar deras förmåga att ersätta spelare, vilket i sin tur gör det möjligt för dem att sälja spelare, och förstärka sin egen ekonomi.
Allt sammantaget märker vi alltså att det är alls ingen tillfällighet att Brentford plötsligt befinner sig i Premier League. Det är ingen fluke. Brentford har stadigt och gradvis avancerat uppåt i det engelska ligasystemet. Brentfords utvecklingskurva de senaste tio åren säger oss snarare att Premier League var deras logiska slutpunkt.
Alltså kan vi nog också vara rätt övertygade om att det vore alls ingen tillfällighet om Brentford både håller sig kvar i Premier League och etablerar sig i Premier League. Inte minst om de fortsätter vara konsekventa med de metoder som mer än något annat är vad som på tio år har tagit dem från League One till Premier League.
Hur det kommer gå i Premier League kan vi inte säga något med säkerhet här och nu. Vad vi kan säga med säkerhet är däremot att ingen annan klubb i Premier League nästa säsong kommer vara lika metodologiskt genomtänkta som Brentford.