Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

A rose by any other name would smell as sweet

Det brukar alltid gnällas lite från brittiska och engelska managers om hur de egentligen aldrig ges någon riktig chans, hur utländska tränare placeras på piedestal och istället ges alla chanser. Den här säsongen har det kanske gnällts mer än normalt. Sean Dyche och David Moyes är bara några som valt att inte hålla tand för tunga.

Det är ett gnäll som är förhållandevis lätt att vifta bort. Särskilt som det inte precis är några riktiga tungviktare som står som avsändare. I det avseendet blir det lite ett moment 22 över situationen, och i någon mening kommer de som gnäller alltid att framstå eller framställas som dåliga förlorare i bästa fall, trångsynta xenofober i värsta fall.

Den något fartblinda förklaringen är så klart att brittiska och engelska tränare helt enkelt är för dåliga, och att utländska tränare är så mycket bättre. Varför skulle de brittiska tränarna annars få sparken? – avslutas normalt sett det cirkelresonemanget i all sin prakt. Ja, det går naturligtvis att tänka sig både ett och annat skäl som har vare sig med kompetens eller prestation att göra.

Birmingham City är vänliga nog att tillhandahålla ett alldeles utmärkt exempel på just detta. Under gårdagen meddelade Birmingham, med sina för säsongen nya ägare med det bara aningen ambitiösa namnet Trillion Trophy Asian Limited, att de beslutat sig för att sparka sin manager Gary Rowett, och kort därefter att de ersätter honom med Gianfranco Zola.

Jaha, och vem tusan är Gary Rowett undrar då säkert de allra flesta utifrån både genuin och fullt förståelig okunskap?! Däremot vet självklart i stort sett varenda en vem Gianfranco Zola är. Så det låter ju som ett klokt beslut, i alla fall ett beslut som går att förstå. Det sorgliga med saken är att resonemanget i Birminghams styrelse inte framstår som särskilt mycket djupare än så heller.

Gary Rowett vet vi inte riktigt vem det är, däremot har vi hört talas om Gianfranco Zola så honom ska vi ha istället. Det ska inte pratas illa om Zola, en genuint sympatisk fotbollstränare, men vars managerkarriär inte på något sätt gnistrar och glittrar, som precis fått sparken från en klubb i Qatar, och som sällan har lyckats vara kvar i en klubb längre än två säsonger.

Det är oklart om det är detta som Panos Pavlakis, chef i Birmingham City, syftar till när han pratar om hur Zolas ”pedigree, philosophy and ambition fits what we would like to achieve as we move in a new direction”. Det är som vanligt ord som egentligen inte säger någonting, snömos som är tänkt att låta vackert utan att ha något som helst konkret innehåll.

Det är snarare ord som borde förvirra de flesta Birminghamsupportrar. En ny riktning? De allra flesta var nog väldigt nöjda med den riktning Birmingham befann sig i under Gary Rowett. När Rowett tog över Birmingham i oktober 2014 låg klubben näst sist i The Championship, i krisläge på väg mot League One. Utvecklingen därefter har varit enbart positiv.

Gary Rowett lyfte Birmingham till en tiondeplats i tabellen, en position han därefter befäste med laget under säsongen därpå. Birmingham gick från att vara en klubb i fritt fall till att bli ett stabilt fotbollslag igen. På denna plattform har Rowett byggt vidare och Birmingham har den här säsongen återigen varit och är fortfarande i högsta grad inblandade i tabelltoppen och playoff-spel.

Birminghams supportrar är rasande. Spelarna i Birmingham verkar vara minst sagt lika oförstående de. Rowett hade stabiliserat klubben och lyckats vinna allas förtroende. Få ser styrelsens beslut som något annat än ett beslut som riskerar sabotera en hel säsong och kasta Birmingham tillbaka till det kaos av ständiga managerbyten som präglade tiden innan Gary Rowett.

Gary Rowett hade kunnat visa sig vara för Birmingham vad Eddie Howe har varit för Bournemouth, vad Sean Dyche är för Burnley, och vad Garry Monk ser ut att vara för Leeds. Med många fler exempel på unga, framstående brittiska managers. Det är ett beslut som kunde motiveras om Rowett som exempel hade ersatts av någon som Rafa Benitez, men knappast Gianfranco Zola.

Vad vi däremot lär oss av Gary Rowetts sparkning är något vi redan borde känna till. Det vill säga att kompetens och prestation inte precis har så mycket med saken att göra. Brittiska tränare får sparken oavsett om de presterar bra eller dåligt. En manager som Rowett kan i själva verket prestera strålande men ändå få sparken och ersättas av någon som passar mallen bättre.

I vilket som helst annat sammanhang hade detta beskrivits som strukturell diskriminering. Men eftersom synen är vad den är om brittiska tränare så är det i fotbollens sammanhang de diskriminerade som med klassiskt doublespeak avfärdas som trångsynta och exkluderande. Istället beskrivs sjukt nog engelsk fotboll ofta som fientligt och fördomsfullt inställd till utländska tränare.

Så kan det i alla fall låta när bortklemade utländska stjärntränare anländer till engelska storklubbar, med mängder av stjärnspelare och enorma summor pengar att spendera, och som sedan anses eller anser sig stå över kritik när resultat och prestationer inte motsvarar förutsättningarna. De kanske istället borde vara tacksamma för gräddfilen. Det hade kunnat vara värre.

De hade kunnat få slita i botten av tabellen eller i de lägre serierna av det engelska seriesystemet, brottas med magra förutsättningar men ändå prestera långt över förväntningarna, för att till sist ändå få sparken så fort de lyft upp sin klubb till en nivå där dess styrelse tror att de kommer kunna locka någon utländsk tränare vars hela attraktionskraft är deras namn. Där till och med framgång används emot dem.

För det är självklart vad som nu har hänt i Birmingham. Gary Rowett har lyft tillbaka Birmingham till tabelltoppen i The Championship. Birmingham är helt plötsligt en av förvisso många klubbar med en fullt rimlig chans till uppflyttning till Premier League. Nu är det viktigare än någonsin att ha ett känt namn som manager, snarare än den manager som tog laget och klubben dit.

83% av Birminghams supportrar håller inte med. Men kanske skulle en triljon troféer få dem att ändra uppfattning.

Publicerad 2016-12-15 kl 14:32

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons