Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Pep Guardiola förtjänar vare sig att upphöjas eller offras på sitt eget altare

Vinsten mot Watford lugnade ned skeppet en aning utan att riktigt dämpa vågorna som omger Man City och Pep Guardiola. Förlusterna mot Chelsea och Leicester, något av kulmen på en tämligen svag period för Guardiolas lagbygge, ger fortfarande bränsle till diskussionen. Det är dagens match mot Arsenal som avgör vilken riktning samtalet tar härefter.

Pep Guardiola har på något sätt lyckats bli en av de mest splittrande gestalterna i den moderna fotbollen. Han har på något sätt lyckats hamna i centrum för en religion runt honom själv som ikon. Därmed omgärdas han av retoriska dimridåer i vilka man antingen är för honom eller mot honom. Vilket skapar ett mycket underligt debattklimat.

Ett sådant klimat är naturligtvis utmärkt grogrund för överdrifter och för typisk strawman-argumentation där den andra sidans synpunkter förvanskas till något närmast oigenkännligt som går att göra narr av. I mångt och mycket har synen på Pep Guardiola blivit fotbollens närmaste motsvarighet till det polariserade samtal vi ser inom politiken.

Den kanske vanligaste kritiken mot kritiken mot Pep Guardiola är att många vill att Guardiola ska misslyckas, och att detta då säger mer om kritikerna än om Guardiola. Det låter ju lite smart och det kan nog finnas ett korn av sanning i det. Nu går det i och för sig inte att avfärda mer än en mycket liten del av kritiken för detta, Guardiola har i själva verket mycket få fiender.

Ett andra spår på samma konspiratoriska tema är att det i England skulle finnas en misstro mot utländska tränare. Det bortser förvisso från det fullständigt uppenbara faktum att det finns ingen liga i världen som omfamnat utländska tränare i samma utsträckning. Tvärtom får man nog säga att faran är betydligt större för en övertro på utländska tränare.

Ville man vara fyndig skulle man kunna säga att den där typen av lätt paranoida och icke sakrelaterade argument säger mer om de som framför dem. Det är inga som är ute efter Pep Guardiola. Kritiken mot honom har inte på något sätt varit omfattande eller orimlig. Tvärtom har många med både glädje och förtjusning sett fram emot att få se Pep Guardiola i Premier League.

Arsene Wenger, dagens kollega vid sidlinjen, gör i själva verket en tämligen talande poäng att Pep Guardiola har det betydligt mycket lättare än vad Wenger själv hade för 20 år sedan som ny manager för Arsenal. Vid den tidpunkten gick det att tala om en misstro mot utländska tränare. Wenger påpekar också helt riktigt att det idag snarare är engelska tränare som tvingas brottas med fördomar och negativa föreställningar.

Dessa uppfattningar bygger i själva verket på idén att Pep Guardiola på något sätt borde stå över kritik. Som om vad han har åstadkommit tidigare borde ge honom ett frikort. Men om vilken annan manager skulle man resonera på det viset? Vilken annan manager som tagit över Man Citys oerhört talangfulla spelartrupp, spenderat så mycket, och sedan presterar som Man City har gjort, hade inte fått utstå kritik?

Problemet är inte kritiken i sig. Kritik kan tvärtom vara nyttig och Pep Guardiola är dessutom mer än kompetent nog att kunna tåla den. Men visst kan den få överdrivna former. Slutsatsen att Pep Guardiolas filosofi inte fungerar i Premier League är både simpel och minst sagt galen. Det mesta talar för att den kommer fungera alldeles utmärkt, med ett visst mått av normal anpassning.

Precis som Pep Guardiola betonar på sina presskonferenser så är det inte aktuellt att han ändrar sin filosofi, eller överge den spelidé han tror på. Det utesluter inte förändring och anpassning. Inom varje filosofi finns utrymme för justeringar, ingen modell är helt rigid. Pep Guardiolas taktik i Bayern München var inte exakt densamma som i Barcelona. Det krävdes en anpassning till en tysk fotboll utan att han därför förkastade sin filosofi.

Det finns en benägenhet att leta skillnader mellan Man City och Guardiolas tidigare klubbar för att hitta förklaringar till varför det ser ut som det gör med Man City. Men kanske är det istället i kontexten vi hittar den faktiska förklaringen. Både fotbollen och motståndarna är helt enkelt annorlunda på många olika sätt i England än vad de var i Spanien och i Tyskland.

Det kan knappast ha kommit som någon överraskning att Pep Guardiolas stod inför sin karriärs hittills tuffaste utmaning med Man City. Det relativa konkurrensläget är ett helt annat än vad han tidigare har upplevt. Det saknades självklart inte pepologer som trodde detta bara var nys, och kanske är det den arrogansen som har fått vissa att den senaste tiden mullra skadeglatt.

Det finns mått på Pep Guardiolas relativa svårigheter med Man City. De har redan släppt in 19 ligamål och endast hållit nollan två gånger. Motståndarna har listat ut hur de bäst ska pressa och utnyttja Man Citys backlinje. Man City har mest bollinnehav i hela ligan (61,2%) men det är ändå förhållandevis lite jämfört med Guardiolas tid i Barcelona (67,4%) och i Bayern München (66,4%).

En populär förklaring till dessa svårigheter är att Man City helt enkelt saknar spelarmaterialet att kunna spela som Pep Guardiola vill. Det är en tämligen besynnerlig förklaring. Guardiola tar över Premier Leagues förmodligen bästa och bredaste spelartrupp, spenderar runt £150m på nya spelare han själv handplockat, och skulle fortfarande inte ha en kompetent spelartrupp?

Med den typen av försvar behöver man kanske inga kritiker. Mer bisarrt blir det när vi betänker att Man City för fyra år sedan anställde Ferran Soriano och Txiki Begiristain som VD och sportchef just med vetskapen och uppdraget att bygga ett Man City anpassat för Pep Guardiola den dag han tog över. Vad har i så fall dessa fyra år egentligen ägnats åt?!

Närmare till hands är i så fall att detta är en förklaring först och främst ägnad att urskulda Pep Guardiola för ansvaret för Man Citys problem, och lasta över Svarte Petter på spelartruppen. Givet att det är en typ av förklaring som bland annat kommer från journalister som följt Guardiola under många år, så skulle den cyniske kunna undra över Guardiolas del i dess spridning.

Oavsett kritiken mot Pep Guardiola måste det ses som en självklarhet att han är en av världens allra mest framstående managers. Att han kommer göra ett stort och rikt fotbollsmässigt bidrag både till Man City, till Premier League och till engelsk fotboll känns mer eller mindre givet. Det finns inga dåliga resultat på kort sikt som kommer kunna ändra detta enkla förhållande.

Det kan dock inte innebära att Pep Guardiola skall vara befriad från kritisk granskning när spel och resultat sviktar, som har varit fallet. Däremot kanske det finns skäl att hålla kritiken enkel och inte komplicera den i onödan. All kritik måste inte vara en ideologisk ståndpunkt för eller mot Pep Guardiola. Ibland är det inte svårare än om fotbollen är bra eller dålig, effektiv eller inte.

Och kanske finns det någon form av ledtråd där också för Pep Guardiola. Han har till synes gjort en dygd av det komplexa. Kanske skulle han tjäna på att försöka hålla det hela enklare. Inte komplicera det som inte nödvändigtvis måste kompliceras. Det bästa sättet att hantera en sladdande bil är ofta att låta bilen vara utan att svänga, bromsa eller kladda.

Man City sladdar. Det kan knappast råda någon tvekan om det. Men det är knappast allvarligare än att en vinst mot Arsenal hemma på Etihad skulle göra julstämningen i Man City betydligt bättre på en gång. Men å andra sidan sabotera julen för Arsenal.

Publicerad 2016-12-18 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER