”But I want to reassure all of you that Everton Football Club is not for sale.” – Det där var en nyckelmening när Evertons ägare Farhad Moshiri för några dagar sedan gick ut med ett öppet uttalande gällande Evertons sommar och situation. Vilket mest för mig säger att Moshiri kanske inte riktigt läst sin publik här, för det lär nog inte vara ett besked som lugnar någon av dem.
För att göra en dagsaktuell jämförelse så är det troligtvis ett besked av samma karaktär som om Boris Johnson skulle gå ut med ett pressmeddelande i vilket han ville lugna alla med att han minsann inte hade någon avsikt alls att avgå som premiärminister. Det finns så att säga en anledning varför han fått säcken. Det finns en anledning varför en majoritet av Evertons supportrar vill se ett ägarbyte.
”There will be new signings and I would ask supporters to judge us at the end of the transfer window – not now” är en annan mening i Moshiris uttalande som möjligen kan tas emot på ett något mer blandat sätt. Å ena sidan är det kanske uppmuntrande för de som sitter och väntar på att Everton ska värva spelare. Å andra sidan är det kanske även lite oroande givet vem det är som säger det.
Framför allt sänder det signalen att det ska värvas för att göra supportrarna nöjda, vilket sällan är någon särskilt bra utgångspunkt. Särskilt inte när det kommer från en ägare som just omvittnat ägnat sig åt att värva stora namn för väldigt stora pengar, utan någon större tanke på klubbens och lagets struktur, och på ett sätt som försatt Everton i den utsatta finansiella situation de nu befinner sig i.
Samtidigt befinner sig Everton i en situation där de verkligen behöver värva spelare, för att förstärka ett lag som förra säsongen var på håret att åka ur Premier League. Därefter har alltså Everton sålt Richarlison, spelaren som mer än förmodligen någon annan spelare i Everton höll dem kvar i Premier League. På pappret är Everton alltså svagare inför den här säsongen än vad de var förra säsongen.
Möjligen talar värvningen av James Tarkowski mot detta påstående. Åtminstone förstärker det Evertons backlinje, och om vi ska ta Frank Lampard på orden så tillför det även värdefullt ledarskap till Evertons backlinje. Om vi däremot väljer att ta Lampard på orden måste vi även göra det när han motiverar Evertons spel med en trebackslinje hittills under sommaren med att de givet spelartruppen inte har något annat val.
Om jag tolkar Lampard rätt i det avseendet så anser alltså han att Everton saknar spelare på mittfältet och i anfallet. En bedömning jag är benägen att hålla med om. Det förklarar också varför Everton antas vara med i jakten på spelare som Jesse Lingard och Harry Winks, och varför de pratas om i anslutning till anfallare som Emmanuel Dennis och Armando Broja. Bland andra spelare.
Inte heller verkar det som om Everton är färdiga med att plocka spelare från Burnley. Efter att ha hämtat James Tarkowski på en fri transfer, vilket för övrigt i sig måste ses som en efter förutsättningarna utmärkt värvning, så verkar Everton nu vara på gång att värva Maxwel Cornet, Burnleys forward som nog måste sägas ha varit ett av deras få ljusa moln förra säsongen. Vincent Kompany har antytt att Burnley får klara sig utan Cornet.
Frågan är väl däremot om detta är värvningar som Farhad Moshiri verkligen avser när han säger till Evertons supportrar och till omvärlden att de ska bedöma honom och klubben vid transferfönstrets slut. För även om det inte är helt oävna värvningar, så känns de kanske rätt lågoktaniga i just det avseendet. Antingen har då Moshiri lovat något han inte riktigt kommer hålla, eller så kommer det smälla några bomber senare under sommaren.
Samtidigt har Frank Lampard under sommaren lyft fram flera av Evertons unga spelare och spelare från akademin som spelare för a-laget. Här hittar vi spelare som Stanley Mills, Reece Welch, Billy Crellin men kanske framför allt mittfältaren Lewis Warrington som ses som ett stort löfte. Normalt sett är det ju alltid något positivt när en manager plockar upp egna unga spelare, och det är det kanske även här på sätt och vis.
Men det är samtidigt svårt att komma från känslan att det den här gången mer är ett uttryck för tvång eller att nöden har ingen lag. Hade Frank Lampard gjort samma sak om Everton haft en fullstark spelartrupp eller haft pengarna att verkligen investera i den egna spelartruppen? Betydligt mer tveksamt. Hans händer känns mer bakbundna här än vad de gjorde under Chelseas säsong med transferförbud.
Everton är för närvarande en klubb av motsättningar. Å ena sidan en klubb som skyltar med att de som första klubb i Premier League infört ett supportervalt advisory board, vilket i sig är positivt men samtidigt också till intet förpliktigande. Å andra sidan en klubb som på fullt allvar försökt förbjuda supporterprotester och demonstrationer utanför Goodison Park.
Å ena sidan en klubb som är i stort behov av att värva spelare. Å andra sidan en klubb som knappt längre har råd att värva spelare, som tvingats sälja sin bästa spelare och kanske först och främst får sikta på att försöka behålla andra viktiga spelare som Dominic Calvert-Lewin, Anthony Gordon med flera. Spelare som bland andra Newcastle nosat runt, och spelare som mycket väl kan tycka att gräset är grönare någon annanstans.
Å ena sidan en klubb som aldrig åkt ur Premier League. Å andra sidan en klubb som riskerar att åka ur Premier League. Men lugn, bara lugn, Everton är inte till salu!