Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

FA-cupen är helig engelsk fotbollshögtid

Derbyt i norra London är speciellt av flera olika anledningar. Dels naturligtvis för att det är ett derby som så pass ofta brukar bli såväl öppet som målrikt. Om man jämför med andra derbyn, som i Liverpool och i Manchester, i Sunderland, eller i London mellan Chelsea och Arsenal, så är det ofta betydligt mer tillknäppt eller någon gång ensidigt.

Dels är det speciellt för att det för åtminstone en av klubbarna innebär en väsentlig skillnad i deras status inför och under matchen. Mot de flesta andra engelska toppklubbar betraktar sig Arsenal av olika skäl snarare som slående underifrån, det gäller mot Man City, mot Chelsea och mot Man Utd. Delvis kanske också mot Liverpool. Arsenals fans är närmast pavlovskt betingade i uppfattningen att de inte ”tävlar på samma villkor” som dessa klubbar.

Till viss del syns det också i resultaten mot dessa klubbar. Mot Tottenham är det dock emellertid precis tvärtom. Där är det helt klart och tydligt Arsenal som är storebror och Tottenham som är lillebror. Formkurva eller lagens relativa styrkeförhållande spelar egentligen mindre roll, Arsenal drar märkvärdigt ofta ändå det längsta strået.

Under ett par säsonger nu har Arsenal och Tottenham i någon mening befunnit sig i direkt konkurrens med varandra om de så kallade Champions League-platserna. Arsenal har alltid gått segrande ur konkurrensen. Jag tror att just detta psykologiska förhållande mellan klubbarna har varit den enskilt kanske mest avgörande faktorn för att så faktiskt blivit fallet.

Av exakt samma skäl bedömer jag att Arsenal nu är favoriter i dagens stormöte i FA-cupens tredje omgång. Tottenham hemma på Emirates. Visst kan Tottenham klara oavgjort. I de flesta fall skulle man då mena att fördelen gått över till laget som spelar returen på hemmaplan, men just i det här fallet är det svårt att uttala sig om. Det känns som om Tottenham precis lika gärna skulle kunna förlora med 0-5 på hemmaplan mot Arsenal som att vinna matchen.

Det blir lätt så när den ena klubben känner ett behov av att hävda sig på den andra klubbens bekostnad. Den begränsar sig själv mentalt. Och så har kanske varit fallet ända sedan den dagen för länge sedan när Arsenal köpte sig en plats i den tidens motsvarighet till Premier League, just på Tottenhams bekostnad för övrigt.

:::

FA-cupens tredje omgång för övrigt. En viss tradition på den här bloggen har varit att tippa utfallet i lördagens samtliga matcher, och flest rätt vinner ära stolthet i evighet amen. Så, med andra ord, go ahead och kör hårt!

:::

När Paul Lambert i veckan uttalar sig som att det hade varit bättre för engelska klubbar att få slippa spela FA-cupen så upplever jag kanske att han tillbringat lite för mycket tid i surkålens hemland. FA-cupen för mig är historia, tradition och stolthet. Jag har egentligen lika många minnen från FA-cupen när jag växte upp som från ligaspelet.

Ett sådant minne för mig är det jag nämner i bloggens faktaruta. Man Utd möter den tidens dominanter, Everton, på Wembley. Matchen går till förlängning och Man Utd har en spelare mindre på planen. Kevin Moran är den förste utvisade spelaren i FA-cupens historia. Norman Whiteside gör dock ett fenomenalt mål i förlängningen och skrällen är ett faktum.

För mig var det enormt. Jag växte upp i en tid när Liverpool vann allt, i alla fall så kändes det så. Alla mina kompisar höll på Liverpool, åtminstone kändes det så. Det var med andra ord ytterst sällan man hade något att stoltsera med på lekplatsen, på gården eller på asfaltsbanan där vi körde en utomhus variant av innebandy. Inte riktigt landbandy men ändå. Men just den dagen, just den sommaren, kände man sig som en kung.

Och jag skulle tro att de allra flesta, åtminstone de som är över 20 år gamla, och säkert många andra också, har något liknande minne att plocka fram. Det är ju det som är det stora med FA-cupen.

För mig är den här helgen helig engelsk fotbollshögtid. Det har alltid varit så och kommer aldrig att förändras. Jag struntar högaktningsfullt i om det stör lagens förberedelser eller fysiska status, och inte bara för att jag tror att det till stor del är rent mumbojumbo. Det fysiskt bästa för alla spelare vore naturligtvis att inte spela några matcher alls.

:::

Säkert som amen i kyrkan och som ett brev på posten så föregås nu kvällens match mellan Arsenal och Tottenham med de sedvanliga preventiva ursäkterna. ”Jaja, det är ju bara FA-cupen” och ”Jaja, vi kommer vila den och den spelaren”.

Och det enda som de där uttalandena eller antydningarna om matchens relativa viktlöshet faktiskt visar är hur mycket matchen faktiskt betyder. Om den varit genuint betydelselös så hade naturligtvis ingen orkat med eller sett något skäl att ursäkta sig. Att man ursäktar sig tyder istället på oro.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-01-04 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER