Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LINDAHL: Premier League - Urval från 1990-talet

Här kommer en ny gästblogg med nya minnen och ni är väl med på tanken nu. För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.

Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.

:::

En klassisk match – Tottenham vs Liverpool, den 14 mars 1998

Vid den här tiden på säsongen 97/98 låg Liverpool och krigade med Chelsea om tredje platsen, en bit efter Arsenal och Man United i toppen. Tottenham hade, som de alltid hade under denna perioden, en svängig säsong och parkerade strax under mitten av tabellen, med ett reellt hot från flera lag under sig och i behov av poäng för att inte riskera att bli indragna i nedflyttningsstriden.

Matchen börjar i ett ovanligt högt tempo och det är Tottenham som tar kommandot genom framförallt den ständigt elegante David Ginola. Mindre än en kvart in i matchen slår Ginola ett precisionsinlägg från högerkanten, i straffområdet möter en ljus kalufs bollen med huvudet och snart kommer mannen under kalufsen utrusande mot hörnflaggan för att dyka i en segergest. 1-0 till Spurs och White Hart Lane är jublande uppe ur stolarna, skanderande Klinsmanns namn.

Målet inspirerade publiken och publiken höjde spelarnas tempo ytterligare. Klinsmann var nära att göra sitt andra strax därefter men Brad Friedel i Liverpool målet gjorde en bra räddning. Returen föll till Allan Nielsen som såg sitt något tama skott räddas på mållinjen av en Liverpoolförsvarare. Mitt i denna orkan av Tottenham anfall kontrade Liverpool och McManaman blev friställd i straffområdet. Steve gjorde inga misstag och placerade snyggt bollen förbi en hjälplöst sprattlande Espen Baardsen. 1-1 och Liverpool var tillbaka i matchen som jämnades ut.

Tottenham hade fortfarande stora delar av spelet men kom inte lika långt in på Liverpools planhalva längre och hela Liverpool fungerade som en ihop rullad kobra, som gungade med till hemmalagets tempo för att falla ut i blixtsnabba dödliga hugg genom främst Michael Owen. Vid tre tillfällen under den andra halvan av första halvlek fick Michael Owen läge att avsluta Baardsen lyckades dock rädda alla tre och såg i pausvilan ut som en potentiell man of the match.

Andra halvlek startar som den första och en del av åskådarna stod fortfarande och köpte öl och paj när Ginola skär in från sin för dagen högra kant och skickar en perfekt vänster insida förbi två Liverpoolförsvarare lågt vid bortre stolpen. 2-1 och matchen faller åter in i sitt pendlande mönster med något längre passningssekvenser för Tottenham och något rakare och giftigare anfall från Liverpool.

Tjugo minuter in i andra halvlek kommer Liverpool igenom på kanten i ett av sina vassa kontringsläge det trasslar till sig lite men bollen kommer in till Paul Ince som akrobatiskt skickar iväg en cykelspark mot mål. Baardsen är sen och kan inte förhindra den fantastiska kvitteringen 2-2 och nu hettar matchen till på allvar.

Stämningen på plan är nu aggressiv och intensiv och det verkar nästan urarta när Steve Harkness gör en tvåfotstackling bakifrån på Nicola Berti. Domaren, Uriah Rennie, har svårt att behålla kontrollen över matchen visar gult när det borde varit rött och spelarnas missnöje visar sig nu tydligt. Ginola och Berti blir varnade för Spurs och i Liverpool får även David Thompson och Rob Jones syna det gula.

Tottenhams spel och stämningen på plan har fått White Hart Lane att koka. Ginola slår ett nytt inlägg denna gång från frispark och Nielsen når högst men nickar bollen i ribban. Liverpool försvaret slår undan i panik och det blir hörna. Ginola tar den också och denna gång träffar han Ramon Vegas panna och det står 3-2 med 10 minuter kvar på klockan. Publiken är i extas och andas nytt hopp inför säsongsavslutningen.

Liverpools mittfältare för dagen Redknapp, Leonardsen, Ince och Matteo hade fått jaga mycket boll och verkade ha tröttnat något och stod nu i knäet på försvaret. I den röran som uppstod vid ett av Tottenhams anfall studsade bollen ut till Nielsen som tog emot på bröstet och försökte sig på en cykelspark. Bollen tog i stolpen men matchen kändes ändå avgjord.

Tottenhams kritiserade manager Christian Gross valde att på sydländsk manér hylla matchens lirare och signalerade byte. Ginola vandrade av plan till publikens stående ovationer och in kom talangen Garry Brady. Tottenhamspelarna hade vid det här laget gått ner i tempo och skulle bara spela av matchen.

Men Liverpool ville annat, och precis som man gjort hela matchen högg man skoningslöst när chansen uppkom. Återigen låg Owen i axelhöjd på Tottenhamförsvaret och när bollen kom rann han likt en pigg vårbäck med längtan efter sjön igenom försvaret och skickade ett enkelt avslut förbi Baardsen, men bollen tog i stolpen och studsade ut. Från ingenstans dök då McManaman upp på returen och skickade bollen i öppet mål. 3-3, och orkestern som White Hart Lane utgjorde blev abrupt avbruten som av en snärt från Esa-Pekka Solonens dirigentpinne. Men den plötsliga tystnaden utgjorde också den perfekta bakgrunden till de från Liverpool tillresta, som genast lät tonerna från ”You’ll never walk alone” stiga mot den nu något gråmulna Londonhimlen.

Som neutral åskådare hade man upplevt en fantastiskt underhållande match. Kantspel med inlägg, nickmål, precisionsavslut, ramträffar, tuffa tacklingar, högt tempo, cykelsparkar och en ljudvägg som kändes genom TV-skärmen intensiva blinkande.

Liverpool knep tredjeplatsen och Tottenham höll avståndet ner till hotande strecket. Liverpools målskyttar McManaman och Ince tog med sig talangen Owen och åkte till VM i Frankrike, likaså gjorde Tottenhams Klinsmann och Nielsen. Men matchens lirare Ginola vill inte ens titta på mästerskapet som hans landsmän kom att vinna. Den unge inhopparen Brady då? Han ansågs vara en av Englands största talanger men hade oförklarligt nog spelat sin sista match i Spurs och flyttade till Newcastle utan att någonsin blomma ut.

:::

Ett omöjligt mål – Duncan Ferguson

Det är i slutet av april 1997, och det är bara tre omgångar kvar på säsongen. Everton ligger precis över nedflyttningssträcket med bara två poäng ner till Championship. Matchklockan har tickat upp till 90 minuter och Paul Kitson har gjort två mål för hemma laget West Ham som leder med 2-1 efter att Michael bransch reducerat med tolv minuter kvar. Everton spelar i sitt svart- och gulrandiga bortaställ och jagar febrilt en kvittering. Man får frispark en bit in på offensiv planhalva.

Alla Evertonspelarna utom målvakten flyttar upp i straffområdet, och Nick Barmby slår en hög lyra in mot klungan av spelare. Hammers målvakten Miklosko går upp för att plocka ner det ganska lösa inlägget, men han har missbedömt skruven på bollen. Han inser på väg ut att han är något snett på det, tar ett snabbt steg åt höger och försöker boxa bort bollen istället. Men steget i sidled gör att han inte kommer lika högt och han kan bara styra bollen lite mer åt höger dit skruven redan tar den.

Touchen gör att Duncan Ferguson som är den vars panna Barmby alltid siktar på har kommit för långt sin löpning. Men med två försvarare mot sig lyckas han hoppa och sträcka högerbenet bakåt och liksom bakom kroppen träffa den neddimpande bollen på volley. Han får perfekt träff och bollen går hårt mellan de två bevakande försvararna och in i bortre delen av målet. 2-2 och matchen är slut. Två omgångar senare slutar Everton på 17:e plats med samma poäng som nedflyttningsklara Bolton.

Endast bättre målskillnad räddar Everton från ett fiasko. Poängen borta mot West Ham säkrade kontraktet, tack vare ett ”omöjligt” avslut, perfekt genomfört.

:::

Tre tillfällen när storleken inte spelar någon roll

I Premier League genom åren har det funnits en massa stora spelare med epitetet huvudspelare men här har ni tre nickmål från spelare som förknippas med helt andra saker än huvudspel, åtminstone vad det gäller att använda huvudet för att nicka med.

1.    Juninho – 167 cm kort med en fantastisk teknik och strålande blick, en huvudspelare.

2.    Dennis Wise – 167 cm kort och ettrig som en terrier, tuff och pådrivande, en huvudspelare.

3.    Gianfranco Zola – 166 cm kort och ett bollgeni med bedårande frisparkar och klackar, en huvudspelare.

:::

Veckans Izzet

I december 1996 spelar Leicester borta mot Middlesbrough och Izzet gör ett av sina patenterade snygga mål. En frispark på kanten spelas snett inåt bakåt och Muzzy drar till med stenhård sträckt vrist och bollen borrar sig in i bortre krysset. Ett fantastiskt mål för vem som, ett i mängden av snygga mål för Izzet.

:::

Veckans solo – Les Ferdinand

I mars 1993 spelar Queens Park Rangers hemma mot Norwich och efter att gett sitt QPR ledningen är Les Ferdinand full av självförtroende. Vid mittlinjen ända ute vid avbytarbänken tar han emot bollen. Han vänder kraftfullt bort Norwichs ytterback och sätter fart diagonalt över bortalagets planhalva. Ferdinand är på väg mot sin fysiska toppform och gör denna säsong 20 mål i Premier League, han är självlysande.

Med steg som skulle gjort en gasell avundsjuk avverkar han halva planen på fem sekunder och bollen ligger klistrad vid hans fötter. Mittbacken dyker upp och försvinner när han slutligen stöter fram bollen för att få skottläge. Målvakten rusar ut för att täcka av skottvinkeln, men hinner bara halvvägs fram, och får finna sig i att se bollen rulla in under sig när han försöker hinna ner. Fart, kraft och teknik av högsta klass.

:::

Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.

Publicerad 2012-02-21 kl 08:06

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER