Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

13v

Känsligt och gnälligt när Class of 92 ger sig in i landslagsfotbollen

Class of 92 gjorde under två decennier ett obestridligt avtryck på fotbollen som spelare. Däremot, möjligen med undantag för Gary Nevilles insatser som analytiker i TV, har de inte gjort några större avtryck på fotbollen efteråt. Något som kan vara på väg att ändras med Ryan Giggs som Wales nye förbundskapten och Phil Neville på väg att bli Englands näste förbundskapten för damlandslaget.

Det är samtidigt inte några okontroversiella anställningar. Ryan Giggs har mötts av kritik för att som spelare inte visat något riktigt engagemang för Wales, då i synnerhet för att sällan ha ställt upp på träningslandskamper. Phil Neville å sin sida är ett namn som rivit upp känslor givet att han aldrig haft ett tränarjobb förut och då i synnerhet inte inom damfotbollen.

Brist på erfarenhet skulle förvisso kunna vara något som hålls emot även Ryan Giggs. Han har i själva verket i flera år pratat om sin vilja att pröva sina vingar som manager, utan att någonsin ha kommit till skott. Helt tydligt är att han inte har varit intresserad av att söka sig ned till lägre divisioner, samtidigt som ingen klubb i Premier League har varit intresserad av någon helt oprövad som tränare.

Kan det ha varit en fråga om ren prestige för Ryan Giggs? Kan det ha varit den känsla av självberättigande som verkar vara så vanlig för stjärnspelare i engelsk fotboll, att deras stjärnstatus som spelare också bör ge dem stjärnjobben? Kan det ha varit vad Giggs själv menade att han helt enkelt saknar erfarenheten från annan fotboll än den som spelas i Premier League?

Men hur rimligt är det att en helt oerfaren tränare blir förbundskapten för Wales? Inte för att Ryan Giggs saknar erfarenheter men han har aldrig förut haft något permanent tränarjobb. Men kanske är landslagsfotbollen tvärtom en rätt bra plantskola för unga tränare och kanske är det vår syn på landslagsfotbollen som behöver utvecklas? Kanske är den en bra början, inte ett snyggt slut?!

Det finns också en slags logik med detta. Att vara förbundskapten är inte samma sak som att vara manager. Där finns inte samma ohejdbara tidspress. Att värva spelare är inte något att lägga vikt vid. Allt fokus ligger på taktik, på träning, på laguttagning och på man-management, det vill säga på good old-fashioned coachning, med mer tid till eftertanke. Kanske ett bra ställe att börja på?!

Det är hur som helst inte något nytt för Wales att spela sina kort på oprövade tränare. De gjorde exakt samma sak med Mark Hughes en gång i tiden liksom vare sig Gary Speed eller dennes efterträdare Chris Coleman, som Ryan Giggs nu alltså ersätter, kom med några särskilt innehållsrika meritförteckningar. Andra och större länder har gjort liknande anställningar även de.

Men kännetecknande för brittisk fotboll är denna benägenhet att alltid vilja äta sina unga. Det finns inga garantier för att Ryan Giggs kommer bli någon succé som förbundskapten för Wales, men vilka sådana garantier har Wales någonsin haft? Men inte heller finns det några skäl att redan på förhand utgå från att det inte kan bli bra, åtminstone så bra det nu kan bli för Wales.

I synnerhet inte på grund av något så sällsynt tramsigt som att Ryan Giggs deltog i för få träningslandskamper som spelare. Inte minst finns det ju rätt goda skäl att misstänka att det kanske inte var i första hand Giggs själv som satte stopp för sitt deltagande. Inte heller är det ju så att Giggs någon gång gav sitt land fingret när det var frågan om matcher av betydelse.

Phil Neville som förbundskapten för Englands damlandslag är en betydligt mer klurig proposition. Precis som Ryan Giggs har inte Neville ett enda tränarjobb på sin meritförteckning. Till skillnad från Giggs har Neville aldrig gjort något väsen av att vara intresserad av ett tränarjobb. Vilket självklart inte betyder att Neville inte kunde vara intresserad om ett jobb skulle ramla ned i hans knä.

Vilket alltså är vad som nu verkar ha skett. Något som verkar ha rört upp en hel del känslor bland damfotbollens företrädare i England. På sätt och vis förståeligt då det skulle kunna uppfattas som att ta damfotbollen oseriöst att anställa som förbundskapten en tränare helt utan tidigare erfarenhet. Å andra sidan, är det inte exakt detsamma som Wales har gjort för sitt herrlandslag?

Det är inte så att Phil Neville saknar erfarenhet som tränare eller coach, han har flera coach- och assistentjobb med hög profil på sin meritlista. Än en gång, vad en förbundskapten kanske framför allt ska göra är att formulera taktik, lägga upp träning och matchförberedelser, hantera spelare och ta ut laget. Allt detta är sådant Neville ägnat åren efter sin spelarkarriär åt.

Ett vanligt förekommande argument är att anställningen av Phil Neville vore ett fattigdomsbevis och oförskämt mot andra kandidater med större och längre erfarenhet som tränare inom damfotbollen. Problemet med de som framför den uppfattningen är att de aldrig lyckas göra tydligt vem eller vilka dessa andra kandidater då faktiskt skulle vara, vilket får mig att ana att de inte riktigt finns.

Det pratades ett tag om John Herdman, som varit förbundskapten för Kanadas damer, men Kanada övertygade honom att tacka nej genom att istället göra honom till förbundskapten för Kanadas herrlandslag. Andra kandidater har över huvud taget inte nämnts utöver vaga hänvisningar till några som sagt sig inte vara intresserade på grund av den exponering som följer på jobbet.

Detsamma gäller förutsägbara argument om hur att anställa gamla spelare leder till att talangpoolen begränsas och yngre tränarförmågor ställs åt sidan. Vilket både låter och är klokt i generell mening, men som i just det (här) specifika fallet blir lätt tramsigt och ospecifikt om det inte samtidigt förklarar vem eller vilka tränare det faktiskt är som ställs åt sidan av det konkreta beslutet.

En annan kritik är mer ägnad att göra mig irriterad, nämligen att Phil Neville inte vore kvalificerad eftersom han inte ”tillhör damfotbollen”. Det är inte alldeles lätt att se någon väsentlig skillnad mellan den attityden och den som den med all rätt utskällde och utskrattade ”Ken från Sheffield” framförde för några dagar sedan om fotboll som en sport tillhörandes männen där kvinnor ej äga tillträde.

Precis som med Ryan Giggs är det knappast någon garanti för framgång med Phil Neville som Englands förbundskapten, men vilka sådana garantier har England någonsin haft? Det finns däremot inga skäl att på förhand utgå från att det måste gå dåligt. Och varför inte istället försöka se som något positivt att ett trots allt rätt stort fotbollsnamn ser England som ett attraktivt jobb.

Vad man än anser om Phil Neville har han åtminstone inte valt bort Englands damlandslag till förmån för Kanadas herrlandslag. Det är inte heller någon som anser sig ”för fin” för att gå över till damfotbollen, vilket jag på goda grunder misstänker kan vara rätt unikt, i alla fall i den engelska fotbollen. Kanske är inte det något för ett engelskt damlandslag att rynka på näsan åt.

Kanske är det istället en möjlighet att ta tillvara.

:::

TRANSFERKOLLEN

Theo Walcott, från Arsenal till Everton. En typ av flytt som Walcott kanske borde ha gjort för minst fem år sedan, men som nu till sist blir av. Värvning av hög profil för Everton som får en spelare som passar väl in i hur Everton ser sig spela fotboll, som obestridligen håller viss kvalitet, och som fortfarande har ett antal år kvar på toppen. Med beröm godkänd – (++++)

Publicerad 2018-01-18 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER