Det märks att Darren Way, Yeovils manager, tar sitt jobb på allvar och vill uppfattas som framgångsrik i det. Han har till och med hunnit med sin egen definition av framgång om fem punkter: Att gå runt ekonomiskt, att sluta en ligaplacering högre, att hålla sig kvar i Football League, att göra fler mål än förra säsongen, samt att ha en cup run.
Det är en punktlista som Darren Way föga förvånande anser sig ha prickat av med Yeovil den här säsongen. Föga förvånande kanske eftersom vem som helst som får möjlighet att själv formulera punkterna på sin egen utvärdering kommer välja punkter som han eller hon vet att de uppfyller. Dessutom är det så klart alltid smart att göra fler punkter som egentligen mäter samma sak.
Metabudskapet bakom Darren Ways punktlista för framgång är däremot att han ganska uppenbart upplever sig vara ifrågasatt och inte uppskattad. För tredje säsongen i rad befinner sig Yeovil i League Twos bottenregioner och Way har fått bära mycket av frustrationen med detta från supportrar till en klubb som för bara tre-fyra år sedan spelade i EFL Championship.
Det var första och enda gången som Yeovil tog sig så högt upp som till EFL Championship när de via playoff-vinst i League One blev uppflyttade till 2013-14 års säsong. En närmast fantastisk bedrift av en klubb med ett publiksnitt om 5,500 åskådare. Men en bedrift som skulle visa sig ohållbar och som skulle komma med en tung kostnad, både ekonomiskt och psykologiskt.
Yeovil åkte omedelbart ur EFL Championship bara för att säsongen efteråt åka direkt ur League One dessutom. Klubben hade ”jagat drömmen” men längs vägen låtit egot skriva större checkar än klubben klarade av. Konsekvensen blev en ekonomisk åtstramning Yeovil fortfarande jobbar med, och som skickade ned dem i League Two för första gången på tio år.
Psykologiskt finns där däremot fortfarande minnet av den där säsongen i EFL Championship, och innan dess alltså ett årtionde i League One. Och mot dessa minnen har dagens verklighet svårt att hävda sig. Att förlika sig med att harva omkring i botten av League Two är svårt att acceptera, trots att Yeovil arbetar med den klart lägsta spelarbudgeten i League Two om £1m per år.
Alltså är det inte så konstigt att Darren Way är så noga med att hamra hem sina punkter. Att gå runt ekonomiskt är inte en trevlig bonus för Yeovil, det är en ren nödvändighet, men alls ingen enkel sak. Att sluta högre upp i tabellen, att göra fler mål och att hålla sig kvar i Football League är alls inga mål att fnysa åt för Yeovil, det kan bokstavligt talat vara rent livsviktiga mål för dem.
Men det är helt säkert även en anledning varför Darren Way och Yeovil hoppade av lycka när FA-cupens fjärde omgång lottades. Hans femte punkt om en cup run infriades nämligen med ett mastodontmöte på Huish Park mot Man Utd. Den fattigaste klubben i den engelska proffsfotbollen mot den rikaste klubben i världen med andra ord. FA-cupen i ett härligt nötskal.
Det är självklart en fantastisk ekonomisk bonus för en så ekonomiskt utsatt klubb som Yeovil, som alltså inte har betalat en transfersumma för en ny spelare på tre år. Allt handlar om lån och fria transfers. Och för alla som klagar på de engelska cuperna är just denna ekonomiska aspekt värd att tänka på. Ett omspel på Old Trafford vore pay dirt för Yeovil.
Men framför allt blir det just en symbol för framgång för Yeovil och då inte minst för Darren Way. Att för en vecka kunna glömma bort sina bekymmer, sorger och besvär i bottenskiktet av League Two, och istället se fram emot att möta en av världens största klubbar. En upplevelse mot vilken inte ens minnet av en säsong i EFL Championship riktigt kan mäta sig.
Och det finns så klart något oemotståndligt charmigt i själva kontrasten. Det finns något kostligt i att tänka sig Alexis Sanchez göra sitt första framträdande för mäktiga Man Utd mot Yeovil i ett omklädningsrum inte så värst mycket mer imponerande än vad vi själva kommer ihåg från skolgymnastiken, på en arena som är fullsatt till bristningsgränsen om 10,000 åskådare passerar grindarna.
Yeovil var själva inte främmande att skämta om just den saken under veckan, i ett mycket roligt tweet. Och visst är det just den här kontrasten, möjligheten för dessa totalt skilda världar att mötas, som gör FA-cupen så speciell och som till sist är vad som gör engelsk fotboll så speciellt. Liksom att det trots dessa väldiga skillnader ändå faktiskt inte är alldeles givet hur det kommer sluta.
Man Utd har så klart redan drabbats av en cupknall den här säsongen. Detta vore så klart en vätebomb i jämförelse med Bristol Citys knallpulver och en match som onekligen omedelbart skulle adderas till FA-cupens kanon av klassiska och berömda jättemord. Det är knappast sannolikt, men det är samtidigt minst sagt sällan som cupskrällar är sannolika.
De är däremot alltid möjliga. Till och med när den engelska fotbollens fattigaste klubb möter världens rikaste klubb. Bara i FA-cupen!