Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
4d

Kan Class of 92 vara svaret på Man Utds problem?

Det är en svår situation som Man Utd befinner sig i. Å ena sidan börjar det bli allt mer uppenbart att José Mourinho har spelat ut sin funktion som manager för Man Utd och att en förändring är helt nödvändig. Å andra sidan är det ett väldigt svårt tillfälle för Man Utd att hitta någon manager av rätt kaliber och kompetens som faktiskt är både tillgänglig och villig att ta på sig ett jobb med så hög risk och svårighetsgrad.

Man Utd har redan halkat en bra bit efter i tabellen, och att härifrån ta sig in bland de fyra bästa klubbarna är knappast någon lätt uppgift. I synnerhet inte med en obalanserad och i vissa specifika delar direkt svag spelartrupp som därtill spelar helt och hållet utan riktigt självförtroende. Det är ett stort jobb för vem som helst som tar över under tuffast möjliga konkurrens. Få om någon lär ha lust att sätta sig med den babyn i knät.

Det är en situation som självfallet kan vara en helt annan när säsongen är över, men för tillfället befinner sig alltså Man Utd i en situation där de uppenbart behöver göra en stor förändring samtidigt som de saknar de uppenbara alternativen att faktiskt genomföra en större förändring. De är helt enkelt, förmodligen, stuck in the mud. Men om det nu är så att uppenbara alternativ saknas, återstår bara de icke uppenbara alternativen.

Ända sedan Alex Ferguson meddelade sin avgång som Man Utds manager, egentligen betydligt längre än så, har det på flera sätt mumlats om att Class of 92, klubbens klassiska årgång av hemlagade spelare och legender, i någon form och på något sätt skulle ersätta honom. I olika omgångar har exempelvis Ryan Giggs, Nicky Butt och Gary Neville nämnts som manager. Endast frekvensen och volymen på detta mummel har varierat med tiden.

Det har alltid funnits något mycket naivt och rosenrött romantiskt över alla sådana tankar och förhoppningar. Idén att en fullständig nybörjare som manager, som hade varit fallet oavsett om det gällde Giggs, Neville eller vem som helst, som sitt första jobb skulle kunna ta över efter Alex Ferguson var diplomatiskt uttryckt långsökt. Det var en väldigt vacker idé naturligtvis, men en idé i grund och botten utan någon som helst substans.

Uppgiften visade sig övermäktig även för först David Moyes och därefter Louis van Gaal men fortfarande kändes det som en mycket långsökt idé att Class of 92 skulle kunna vara svaret på Man Utds svårigheter. Framför allt när van Gaal fick sparken var Ryan Giggs ett namn som lyftes fram. Man Utd var fortfarande attraktiv som klubb och förhoppningen fanns fortfarande att det bara behövdes rätt manager för att få fart på klubben igen.

Dessa förhoppningar känns inte längre aktuella. Om något är konsekvensen av José Mourinhos dryga två säsonger som Man Utds manager så är det insikten att Man Utd lider av större problem än något som enbart kan åtgärdas av rätt manager. Det krävs omfattande strukturella åtgärder för att få fart på laget igen. Detta är självfallet även något som gör potentiella managers tveksamma till jobbet.

Det har aldrig varit uppenbart annat än av rent sentimentala skäl varför Class of 92 skulle vara några bra ersättare till Alex Ferguson. Class of 92 har tvärtom väldigt tydligt sett ut som ett icke uppenbart alternativ. Det kan alltså tyckas en smula ironiskt att det är just i den här situationen, med Man Utd i större problem än vad de kanske någon gång förut har varit de senaste fem åren, som Class of 92 alltmer börjar framstå som rätt alternativ.

Det är ett alternativ som uppfyller vissa grundläggande krav och kriterier. För det första blöder de naturligtvis Man Utd, och de skulle tämligen omedelbart åtgärda synpunkter om att Man Utd saknar identitet och har tappat bort sig själva. För det andra är de helt insatta i hur Man Utd faktiskt förväntas spela fotboll, och i de krav som faktiskt finns på Man Utd både i termer av att vinna och att underhålla.

Det kan inte bortses från att ett skäl att Class of 92 framstår som rätt alternativ är att det helt enkelt saknas så värst många andra alternativ som känns mer rätt, i synnerhet mitt under säsongen som nu är fallet. Vilka svagheter och risker man än ser i ett sådant vägval så är de ändå inte så värst mycket större än vad man även med lätthet kan se i nästan varenda annat alternativ. Alternativkostnaden är för närvarande mycket låg.

Framför allt vore det ett strategiskt vägval som faktiskt känns som ett strategiskt val, i meningen att det faktiskt skulle adressera klubbens större och mer långsiktiga problem, inte bara försöka plåstra över dem med ännu ett stort namn. Ett stort managernamn, som exempelvis Zinedine Zidane, skulle självklart kännas häftigt, kanske tryggt, men där finns också en tydlig risk att man bara försöker upprepa samma trick som med Mourinho.

Att i det här läget anställa Class of 92 skulle vara ett sätt att återvända till Man Utds klassiska kultur och värdegrund, något som alldeles uppenbart har gått förlorat sedan Alex Ferguson lämnade klubben och mycket annan nyckelpersonal med honom, samt många gamla spelare. Just detta var för övrigt även en av Alex Fergusons idéer, att hålla kvar de gamla spelarna i klubben just som kulturbärare, lite som i Bayern München.

Här finns ännu ett argument varför Class of 92 är rätt alternativ i det här läget. Det skulle med största sannolikhet finnas en stor enighet i styrelsen kring dem. Detta till skillnad från inte minst José Mourinho där det enligt rapporter redan från början fanns delade meningar i styrelsen om det verkligen var rätt beslut. Men Class of 92 skulle redan från början ha väldigt mäktiga allierade inom klubbens organisation.

Hur skulle det rent praktiskt fungera? Det är inte särskilt svårt att skissa på någon slags naturlig arbetsfördelning mellan medlemmarna i Class of 92. Ryan Giggs känns naturlig i managerrollen. Gary Neville både till profil och personlighet känns mer eller mindre ideal som någon slags director of football. Nicky Butt har hand om akademin. Phil Neville och Paul Scholes i coachroller, tillsammans med Michael Carrick. Där finns fler.

Visst finns det även praktiska besvärligheter. Ryan Giggs är Wales förbundskapten, Phil Neville är förbundskapten för Englands damer. Men om Man Utd hör av sig är det ändå svårt att se dem säga nej. En annan praktisk besvärlighet är kanske att Class of 92 redan är inblandade i en helt egen fotbollsklubb, det vill säga Salford City i National League, men även det är kanske något som går att lösa.

Det är naturligtvis ett synnerligen osannolikt scenario. Men vad som tidigare har känts som ett rosenrött romantiskt alternativ har med tiden och med Man Utds situation och många svårigheter börjat framstå alltmer som ett rimligt uttryck för realism. Tidigare har Class of 92 varit ett alternativ som hade kunnat hända men inte borde hända. Nu är Class of 92 ett alternativ som även om det inte händer, kanske ändå borde hända.

Förut hade Man Utd alldeles för mycket att förlora för att Class of 92 skulle vara ett realistiskt alternativ. Man Utd befinner sig nu i en situation att de inte längre har något kvar att förlora. Det är kanske inte en bra situation, kanske inte en situation man önskar sig, men i och med den situationen finns också en slags frihet. Frågan är om Man Utd har visionen att utnyttja denna frihet, eller fortsätter vara sina egna föreställningars fångar.

Kanske finns svaret för Man Utds framtid i klubbens historia. Att vända sig till Class of 92 skulle åtminstone ha den fördelen att det skulle aldrig vara nödvändigt att behöva titta bakåt och ställa sig frågan ”what if?”

Publicerad 2018-10-11 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons