Krisen står för dörren i Man City, nu när de faktiskt förlorade förra omgången och därmed påbörjade en förlustsvit om i nuläget en match. Nej, så illa är det naturligtvis inte, alla lag förlorar matcher och borta mot Chelsea ligger det knappast utanför normen att råka ut för en och annan torsk. Man City är alltjämt formidabla motståndare och kanske innebär förlusten i förra omgången bara att livet blir desto jobbigare för Everton idag.
Förvisso ska det bli intressant att följa hur Man City faktiskt hanterar den där förlusten, och om det på något sätt påverkar dem. Det finns ingen anledning att tänka sig att den ska få alltför stora effekter på Man City. Dels så är avståndet upp till Liverpool alldeles för litet och det är för mycket kvar av säsongen för att verkligen stressa Man City. Dels verkar Pep Guardiola åtminstone utåt rätt bra på att hantera förluster på ett konstruktivt sätt.
Everton befinner sig i vad som ändå måste betraktas som en liten halvsvacka. De följde upp ett bisarrt förlustmål borta mot Liverpool med två oavgjorda resultat på hemmaplan, mot Newcastle och Watford, där Everton helt säkert hade förväntat sig bättre resultat och fler poäng än så. Den här dagen kanske de inte förväntar sig så många poäng, kanske kan de ändå nypa någon poäng eller tre.
Crystal Palace måste börja vinna fotbollsmatcher och de måste sägas ha en bra chans till det hemma mot Leicester. Det var inte många som trodde att Roy Hodgson skulle leva farligt bland Crystal Palace-supportrarna, men frustrerade röster har börjat höjas över Hodgsons benägenhet att alltid spela mer eller mindre exakt samma startelva. Kanske är det naturligt när resultaten inte riktigt går lagets väg.
Leicester befinner sig fortsatt i något slags mellanläge mellan att vara så bra att de faktiskt kan hävda sig på övre halvan och att vara så dåliga att de faktiskt skulle riskera nedflyttning. Kanske talar den saken för att Leicester bara spelar av den här säsongen och att Claude Puel därför sitter relativt säkert. Inte minst sett till vad som har hänt med Leicester finns nog ingen större lust med att göra några uppslitande förändringar.
Huddersfield vann två av tre matcher för några veckor sedan, och snabbt fick jag skäll för att jag förut varit en smula kritisk till David Wagner. Därefter har Huddersfield i rask följd förlorat tre raka matcher, mot Brighton, Bournemouth och Arsenal, och märkligt nog har jag under den tiden inte hört ett pip. Huddersfield möter Newcastle på hemmaplan idag, ytterligare en match de bör kunna förväntas vinna.
Tunga nyheter däremot för Huddersfield som har blivit av med både Aaron Mooy och Tommy Smith i en månad på grund av skada. Inte precis den tiden på året då man vill drabbas av skador. Utan att de spelar i Champions League dessutom, vilket ju annars brukar ses som den enda eller främsta orsaken till skadebesvär. Newcastle brottas så klart med sina skadebekymmer, men är säkert optimistiska idag.
Champions League blir det definitivt för Tottenham framåt våren, det såg man till genom att klara oavgjort borta mot Barcelona i veckan. En omvälvande vecka för Tottenham så klart, som nog inte hade vågat vänta sig att lyckas ta sig till slutspel, men nu måste de ladda om och göra jobbet hemma mot Burnley. De har inte råd att förlora sådana här matcher om de ska ha någon chans att jaga ikapp Man City och Liverpool.
Burnley vann i förra omgången mot Brighton, och det var nog bra för dem givet att de nu möter Tottenham och Arsenal i tur och ordning. Förvisso sa Sean Dyche efter förlusten mot Liverpool att Burnley började hitta tillbaka till förra säsongens form, och i så fall har de kanske en möjlighet att samla på sig i alla fall några poäng mot antingen Tottenham eller Arsenal, eller möjligen båda två. Men räkna inte med det.
Watford måste vara djupt besvikna över att ha tappat segern och två poäng borta mot Everton i måndags, då Lucas Digne kvitterade på frispark långt in på tilläggstid. Det var nog i ärlighetens namn en match Watford borde ha vunnit sett till matchbilden. Det är förståeligt att de är besvikna, då det hade varit deras första seger på sex matcher, den första sedan slutet av oktober. Nu får de försöka vinna mot Cardiff istället.
Cardiff befinner sig själva i en rätt positiv period. En period i vilken de sedan vinsten mot Fulham i oktober har vunnit varannan match de spelat, att jämföra med inte en enda vinst, och blott två poäng, dessförinnan. I och med denna period har Cardiff faktiskt lyckas skapa ett försprång om fyra poäng ned till nedflyttningsstrecket. Kan de utöka detta försprång genom att vinna mot Watford?
Wolves befann sig i en deppig period, men segern mot Chelsea återgav dem hoppet och självförtroendet. Den matchen följdes upp av en sen vinst borta mot Newcastle, och Wolves har därmed två vinster i rad. Vi kan vara helt övertygade om att Wolves vill göra det till tre vinster i rad hemma mot Bournemouth, som skadedrabbade och med fem förluster på sina sex senaste matcher definitivt känns möjliga för Wolves att besegra.
En vinst för Wolves skulle förmodligen skicka upp dem på sjunde plats, förbi bland andra Bournemouth. Då ska man samtidigt ha i åtanke att det inte på något sätt känns som om Wolves har överpresterat under säsongen, om något så tvärtom. Helt visst verkar det som om Wolves, som någon uttryckte, håller på att omdefiniera vad det egentligen innebär att vara nykomling i Premier League.
Det trodde vi kanske inför säsongen att Fulham skulle kunna göra också. Men så fick alltså Slavisa Jokanovic sparken och nu är det Claudio Ranieris tur att försöka rädda Fulham kvar i Premier League. De ligger sist i tabellen, har tre raka matcher utan vinst, och släppte in fyra mål mot Man Utd. Ranieri har ett tungt jobb framför sig om han ska lyckas. Att vinna hemma ikväll mot West Ham vore betydelsefullt.
Mycket smått och gott denna engelska fotbollslördag, även om det samtidigt känns lite som lugnet före söndagsstormen.
:::
ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 15
Milstolpar i Premier League-historien
Ingen man vill möta i en mörk tunnel. Konflikten mellan Arsenal och Man Utd var stenhård, konkurrensen mellan Alex Ferguson och Arsene Wenger likaså, men värst av allt åtminstone rent fysiskt var det nog mellan Roy Keane och Patrick Vieira. Det var två riktiga härförare, fantastiska spelare men också riktigt hårdföra som personer. De hade mängder med tuffa bataljer på planen genom åren men det hela nådde sin höjdpunkt i spelartunneln på Highbury, där Graham Poll nog får vara nöjd med att de båda spelarna kände åtminstone några gränser. De gör inte riktigt rivalitet på det här sättet längre i Premier League eller i europeisk fotboll.