Är fotbollens tre byten per match Paretooptimalt?

Beslutet har inte varit okontroversiellt. Flera managers, framför allt till klubbar i botten av Premier League-tabellen, har påpekat hur detta gynnar de största klubbarna, med större spelartrupper som därmed ges ännu större möjligheter att slänga in fler spelare av högsta kvalitet. Aston Villas Dean Smith har varit mest högljudd i den här kritiken, på ett nästan överdrivet sätt enligt mig.

Man kan påpeka att beslutet är temporärt. Samtidigt har det införts lite under skynket av den globala pandemin, som använts som lite av en ursäkt. Nog kan det bli en återgång till tre byten efter nästa säsong. Men erfarenheten säger mig också att det är betydligt lättare att behålla en förändring som redan är genomförd än att försöka införa något helt nytt. Vi kan inte räkna med en återgång till tre byten.

Är det så illa då? Här verkar vi vara av delade meningar. På en twitterpool svarade 124 personer på frågan om de föredrog tre eller fem byten, och det var i princip helt jämnt mellan de båda alternativen. 51,6% sade sig vara mot fem byten. Även bland er härinne var det hyfsat delat på mitten, där några argumenterade för fem byten, samtidigt som andra argumenterade mot fem byten.

Vanliga argument för fem byten verkar vara att det ger managern större utrymme att påverka och förändra matchbilden, och att detta helt enkelt skapar en lite fräschare dynamik än idag. Vanliga argument mot fem byten verkar vara att det ger managern för stort utrymme att påverka matchbilden (ja, ni ser…) samt att det är en reform som ger storklubbarna ännu större fördelar än tidigare.

Vilfred Pareto var en italiensk nationalekonom som under tidigt 1900-tal formulerade vad som skulle bli ett tungt begrepp under de därpå följande 100 åren, teorin om så kallad paretoeffektivitet. Mycket kort sagt ett begrepp som anger när en fördelning av makt eller resurser är optimal. En viss fördelning är inte optimal om det finns en annan form av fördelning där minst en kan få det bättre utan att någon annan därför får det sämre.

Är fotbollens tre byten således Paretooptimalt? Eller går det i själva verket att öka antalet byten till fem och därmed flytta sig närmare den tänkta Paretogränsen? Visst är det så att de största klubbarna vinner på att antalet tillåtna byten ökar, men det är även så att andra klubbar vinner på det även de. De får inte färre byten, utan fler byten även de, vilket man absolut kan hävda är till deras fördel även det.

Ytligt sett verkar det alltså som om det går att öka antalet byten utan att det därför blir sämre för någon annan. I så fall är det inte Paretooptimalt med tre byten i fotboll, vilket skulle vara ett argument för fem byten. Svagheten i det resonemanget är möjligen att det kan upprepas in absurdum, så att man till slut sitter och förespråkar fria och flygande byten. Varför stanna vid fem byten liksom, varför inte sju eller nio?

Ändå är detta med var gränsen dras något som är subjektivt åt båda håll. Argumenten om att de stora klubbarna gynnas och att det blir för stora ingrepp i matchbilden har omgivit varenda beslut om att öka antalet byten, från noll till ett, från ett till två, från två till tre. Idag betraktar vi tre byten som något helt naturligt, det självklara antalet byten så att säga. Kanske gör vi om tio år detsamma med fem byten?

En sammanfattning av en ökning till fem byten är att alla klubbar vinner på det, men att de största klubbarna vinner lite mer på det. Utifrån ett Paretoresonemang är även detta ett argument för att genomföra beslutet. En Paretooptimal fördelning gör inga anspråk alls på att vara en ”rättvis” eller ”jämlik” fördelning, den säger ingenting om det. Ändå kan det ses som att vissa klubbar därmed får det sämre i relativ mening.

Visst kan man säga att om de största klubbarna vinner mer på ett beslut än vad andra klubbar gör så är nettot negativt för andra klubbar, eftersom klubbarna möter varandra i direkt kamp. Sedan är inte detta en helt självklar ståndpunkt. De stora klubbarnas fördel av att kunna slänga in fler relativt sett högkvalitativa spelare motverkas av andra klubbars fördel av att kunna slänga in pigga spelare och motverka fysisk trötthet.

Paretoteorin kompenserar även för detta till viss del med sin tanke om marginaleffekten av en förändring i fördelning. Det vill säga att graden av förändring sätts i relation till varje klubbs utgångspunkt. En något mindre förändring i absoluta tal kan alltså vara minst lika mycket värd för en klubb som en något större förändring är värd för en större klubb. Ett resonemang mycket liknande idén om avtagande marginalnytta.

Utifrån det teoretiska perspektivet är jag alltså inte övertygad om att fem byten istället för tre faktiskt skulle medföra någon större maktförskjutning till de större klubbarna. Behåller man även regeln att man bara får genomföra byten vid tre tillfällen plus halvtid så rycker fem byten heller inte sönder matchen i större utsträckning. Huruvida man är för eller mot managerns förmåga att påverka matchbilden verkar vara en helt subjektiv fråga.

Ett argument för att tillåta fem byten är att det ger större möjligheter för unga spelare att ges speltid, och erfarenhet av att vara med i a-laget, genom att det blir mindre kostsamt att ”slänga iväg” ett möjligt byte på en sådan spelare. Risken minskar helt enkelt. Vill man samtidigt vara säker på en sådan effekt så får man kanske villkora fem byten med att minst två av dem behöver vara t ex U19-spelare.

Ändå kan jag inte påstå att jag ser något gnagande behov av att öka från tre byten till fem. Det är väl mest att jag heller inte ser någon självklar nackdel med att öka till fem byten. Däremot hade jag kanske känt att det hade varit en bättre genomförd reform om den faktiskt debatterades och beslutades om i sig självt. Inte att den smusslades in bakvägen under täckning av en global pandemi.

Sådant kan så klart bara öka misstankarna om foul play.