POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
1v

Leicester är redo att utmana toppen av tabellen igen

Där finns klubbar som har gjort en dygd av att maximera sin lägstanivå, det vill säga stoltsera med att aldrig riktigt falla ur ramarna och underprestera. Under många år var t ex Arsenal just en sådan klubb, åtminstone fram till dess detta till sist blev ohållbart. Där finns å andra sidan klubbar som lever stora delar av sitt liv utanför ramarna men vars storhet har varit deras förmåga att maximera sin högstanivå.

Leicester är onekligen en sådan klubb. För tre och ett halvt år sedan skakade de om världen när de liksom från ingenstans gick och vann Premier League. Arguably, eller rättare sagt förmodligen, fotbollshistoriens största skräll. Det var ett konststycke i att göra det absolut mesta och bästa av förhållandevis små resurser, sina förutsättningar och brutalt utnyttja konkurrenternas tillfälliga tillkortakommanden.

Arsenal befann sig i det avslutande skedet av Arsene Wengers förfall. Chelsea presterade ett makalöst uselt försvar av sin ligatitel under José Mourinho. Liverpool gjorde sin första fulla säsong under Jürgen Klopp. Man City gick som en slags sömngångare och verkade mest vänta på Pep Guardiola. Man Utd var några år in i Louis van Gaals kulturkoma, och Tottenham befann sig precis i starten av lagets livscykel under Mauricio Pochettino.

Leicester fick knappast ligatiteln till skänks.

De behövde fortfarande maximera sin egen insats och verkligen ta tillfället i akt fullt ut. Ingen lätt uppgift, i synnerhet inte för ett lag som aldrig förut befunnit sig i den situationen. Storklubbarna gav Leicester lillfingret och de käkade inte bara upp hela handen utan rev loss hela armen. Visst är det en bedrift att under tio år aldrig missa Champions League, men det är Leicesters bedrift som kommer stå i historieböckerna.

På flera sätt kan man hävda att Leicester befinner sig i en liknande situation nu som för fyra år sedan. Inte så att de kan vinna ligatiteln igen, Man City och Liverpool är alldeles för starka för den saken den här gången, men väl så att Leicester ännu en gång kan skaka om de sex superklubbarna och slå sig in bland dem, och utmana på allvar om en av de fyra Champions League-platserna.

Arsenal befinner sig endast i det inledande skedet av Unai Emerys återuppbyggnad efter Arsene Wengers förfall. Chelsea har tappat sin bästa spelare, känns tunna med många unga spelare och en oerfaren manager. Man Utd fortsätter sin kulturella komatos under Ole-Gunnar Solskjaer som envisas med att två steg bakåt för vart steg framåt. Tottenham befinner sig nu i slutet av lagets livscykel under Mauricio Pochettino.

Endast Liverpool och Man City har tagit fler poäng än Leicester i Premier League sedan Brendan Rodgers tog över klubben drygt halvvägs in på förra säsongen. Leicester drog maximal nytta av konkurrenternas tillkortakommanden under Claudio Ranieri. Fast den gången kändes det även som något av en fluke. Lyckas Leicester även denna gång dra maximal nytta av konkurrenternas svagheter vore det knappast någon fluke.

Leicester har ett anmärkningsvärt starkt lag på pappret. Lagdel för lagdel går det alltid att hitta klubbar som är starkare än Leicester. Tottenham har arguably en starkare backlinje. Chelsea har arguably ett starkare mittfält. Arsenal har arguably ett starkare anfall. Men om vi tittar på laget som helhet, mer allround och på dess balans, så är det egentligen svårt att säga att några fler än Man City och Liverpool har ett starkare lag än Leicester.

Inte minst imponerar Leicesters bredd i spelartruppen. Med andra ord, om vi även tar oss en titt på Leicesters bänk under deras ligamatcher så matchar de gott och väl klubbar som Arsenal, Man Utd, Tottenham och Chelsea även där. Spelare som James Justin, Ayoze Perez, Demarai Gray, Dennis Praet med flera skulle knappast kännas bortkomna hos någon av dessa fyra av Leicesters konkurrenter.

Inte minst i det avseendet kan man säga att Leicester skiljer sig nu jämfört med för fyra år sedan, och faktiskt ser starkare ut nu än då. Skador var en annan sak som Leicester hade rejält flyt med den gången. Det hade förmodligen kunnat räcka med en skada på någon av Jamie Vardy, Riyad Mahrez, N’golo Kanté eller Wes Morgan så hade den där ligatiteln kunnat gå upp i rök. Nu blev det aldrig så.

Den här gången kan Leicester ta en skada, också på en tänkt nyckelspelare, utan att de därför känns så värst mycket svagare.

Man kan säga att det finns två vanliga missförstånd om Brendan Rodgers. För det första att han mest är en snackepåse och en man-manager som gillar floskler. Och visst finns det ett korn av sanning i detta, men det visar inte hela bilden. Där finns ett tydligt taktiskt tänkande också hos Rodgers, en idé baserad på vårdat bollinnehav och på samordnad press högt upp i planen.

Vilket självfallet inte utesluter att han även har en förmåga att pumpa upp sina spelare, att vara just en man-manager, en motiverande kraft. Och kanske är detta särskilt viktigt i just Leicester vid denna tidpunkt, fortfarande ett lag med vetskapen i ryggraden att de kan göra det omöjliga, men som efter tre säsonger med placeringar runt mitten av tabellen möjligen behöver påminnas lite mer konkret om den saken.

För det andra att Rodgers är en fullfjädrat offensiv manager. Det stämmer förvisso att Rodgers nog har ett mer offensivt sinnelag än Claude Puel, som Leicesters supportrar var heligt trötta på, och på så sätt utgör Rodgers ändå en positiv kontrast. Men väntar man sig en ofjättrad offensiv fotboll av Leicester med Brendan Rodgers som manager, så har man möjligtvis kalibrerat sina förväntningar fel.

Man anar att detta beror på Liverpools succésäsong 2013-14 när de var hisnande nära den där ligatiteln och fullständigt öste in mål. Men precis som den säsongen fick många att kroniskt överskatta Daniel Sturridge som anfallare så var det kanske snarare så att Liverpools många mål den säsongen hade betydligt mycket mer med Luis Suarez individuella briljans att göra än med Brendan Rodgers taktiska dispositioner.

När Luis Suarez försvann så fanns det den gången inte så mycket luft kvar i Liverpools ambitioner och stora förhoppningar. Offensivt var Liverpool under Brendan Rodgers väldigt beroende av Suarez och dennes individuella kvalitet. Man anar möjligen att om Leicester kommer ha en specifik svaghet den här säsongen så är det ett motsvarande beroende på kanske framför allt Jamie Vardy.

Å andra sidan är Brendan Rodgers förmodligen en bättre manager nu än vad han var för fem-sex år sedan. Celtic och skotska ligan är kanske inte Europas största ankdamm på något vis, men ett utmärkt val för att i relativ lugn och ro utveckla sina metoder och kanske framför allt bli bättre på att coacha ett lag som hela tiden, åtminstone mot inhemskt motstånd, förväntas vinna.

Det borde vara en värdefull erfarenhet även för Leicester. Leicester förväntas kanske inte vinna hela tiden, men ska de utmana och slå sig in bland de sex superklubbarna så måste de vinna betydligt oftare än vad de förut gjort. Inte bara mot klubbarna under dem i Premier Leagues sociala hierarki utan även mot klubbarna de är tänkta att konkurrera och i vissa fall passera.

Mot Chelsea lyckades Leicester undvika förlust på Stamford Bridge, kanske var de till och med närmast segern i slutänden. Idag på Old Trafford har de en alls inte dålig chans att inte enbart undvika förlust utan faktiskt ta den där segern.

Publicerad 2019-09-14 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå