Man Citys 6-0-förnedring av Watford i FA-cupfinalen för några månade sedan fick några oanade konsekvenser. Dels kan man säga att den fokuserade och förstärkte granskningen och kritiken av Man Citys moraliska gråzoner. Dels kan man även säga att den visade sig vara början på slutet för Javi Gracias tid som manager i Watford, att från den smällen lyckades vare sig han eller laget aldrig hämta sig.
För en vecka sedan sparkades Javi Gracia av Watford. Därmed blev Javi Gracia den förste managern i Premier League att få sparken den här säsongen, efter att förra säsongen ha blivit den förste managern på 35 år att ta Watford till FA-cupfinal. Bara någon halvtimme senare stod det klart att ersättare blir en tidigare Watfordmanager, Quique Sanchez Flores, som för tre år sedan fick sparken efter att ha tagit Watford till FA-cupsemifinal.
Initialt kan det känns som en väldigt hård sparkning, och det är också så det har beskrivits på de flesta håll. För att den sker efter endast fyra matcher för det första. Men också för att det fanns en hel del skäl till optimism i Watfords spel, om än inte deras resultat eller poängskörd. Där fanns egentligen flera anledningar att tro att Watfords kristillstånd var temporärt och resultaten något som skulle komma att bli bättre.
Adam Newson på Football Whispers betonar exempelvis hur inget lag underpresterar lika mycket som Watford just nu i termer av mål vs förväntade mål. Med andra ord, Watford skapar relativt sett många målchanser men har helt enkelt inte lyckats göra mål på dessa chanser. Watford producerar också en relativt stor mängd skott och nyckelpassningar samt tillbringar relativt stor tid i positioner runt och inuti motståndarnas straffområde.
https://www.footballwhispers.com/blog/watford-optimistic-winless-start
Samtidigt är statistiken endast halva sanningen, om ens det. Watford har ett starkt mittfält, vilket förklarar mycket av statistiken, men samtidigt ett rätt tunt anfall och, som har blivit allt mer tydligt med tiden, ett rätt rörigt försvarsspel. Men framför allt så har Watford och Javi Gracia brottats med problem under en väsentligt mycket längre tid än endast de fyra matcherna den här säsongen.
Watford har i själva verket på sina 32 senaste ligamatcher tagit endast 32 poäng. Med andra ord ett poängsnitt om en poäng per match, räknar den matematiskt begåvade då snabbt ut. En poäng per match är ett poängsnitt som normalt sett brukar betyda om inte nedflyttning så i alla fall nedflyttningsstrid. Flertalet av Watfords managers innan Javi Gracia har fått sparken förut för ett lika svagt eller till och med bättre poängsnitt.
Fyra av Watfords åtta segrar under den här tiden har dessutom kommit mot klubbar som sedan dess har blivit nedflyttade från Premier League. Watford har sedan årsskiftet hållit fler nollor i FA-cupen än vad de har gjort i ligaspelet. Just FA-cupen blev till ett cover för en i övrigt mycket svag vårsäsong i ligaspelet, men utöver att bli krossade i finalen var det bara en högst oväntad och märklig vändning som till sist vann dem semifinalen.
Möjligen suddade den dramatiska vändningen mot Wolves i semifinalen, där Watford tack vare Roberto Pereyra vände 0-2 till 3-2 under matchens sista tio minuter, över lagets problem på samma sätt som Man Utds vändning mot PSG gjorde förra säsongen. Fullt förståeligt naturligtvis, men också relevant att ha med i beräkningen när man försöker bedöma Watford och Javi Gracia utifrån ett längre perspektiv.
Att påstå att Watford alltså sparkar Javi Gracia redan efter fyra matcher av säsongen, och därmed leverera den vanliga kritiken om kortsiktighet, bristande tålamod och så kallad lojalitet, är att inte riktigt lyckas se hela bilden. Däremot, att sparka sin manager efter fyra matcher av säsongen, kan näppeligen ses som ett särskilt planerat beslut, ett beslut som i så fall nog borde ha fattats tidigare, utan ett beslut som ger intryck av mild panik.
Möjligen har Watford skäl för panik. Ett gemensamt drag för alla Watfords säsonger sedan de för fyra år sedan återvände till Premier League är att de har inlett säsongerna väldigt starkt för att därefter falla tillbaka och tvärtom avsluta säsongerna förhållandevis svagt. Kort sagt, Watford har fyra gånger hållit sig kvar i Premier League tack vare sina starka ligastarter, som blivit klubbens sociala skyddsnät mot nedflyttning.
Själv har jag i bloggen varnat för detta upprepande mönster, med erfarenhet från många liknande exempel genom åren, att det också är ett avtagande mönster. Att till slut, för att inte säga ofrånkomligen, så får inte Watford denna starka ligastart och att Watford den gången inte kommer ha detta skyddsnät under sig. Utan att överdriva kan man säga att detta är exakt vad som har skett den här säsongen.
Watford och Javi Gracia inledde förra säsongen med fyra raka segrar. Watford och Javi Gracia inledde den här säsongen med tre raka förluster och en oavgjord match mot Newcastle. En poäng jämfört med tolv poäng. Kontrasten är brutal. Watford har hållit sig kvar i Premier League genom att ha tagit i genomsnitt 15,5 poäng under säsongens första tio matcher, jämfört med 8,8 poäng under säsongens sista tio matcher.
Normalt sett tar Watford alltså 1,55 poäng per match under de första tio matcherna när de är som allra bäst. När de istället har varit som sämst, under de tio sista matcherna, har de ändå tagit 0,88 poäng per match. Hittills, under den här säsongens första fyra matcher, alltså när det är tänkt att de borde vara som bäst, inte som sämst, har Watford tagit 0,25 poäng per match. Sex gånger sämre än normalt. Paniken går att förstå.
Quique Sanchez Flores har den fördelen att hans lag nästan alltid visar prov på en väldigt stabil defensiv organisation. Något som också syntes förra gången han hade hand om Watford, säsongen 2015-16. Watford kommer aldrig kunna bli något sprudlande lag rent offensivt, däremot kan Watford bli betydligt bättre defensivt än vad de har varit. På så sätt är Watfords analys och beslut att anställa Sanchez Flores korrekt.
Watford kritiseras ofta för sina många managerbyten. En kritik som oftast utgått från den gamla tankefiguren att det är ett misslyckande att byta manager, fastän Watford valt att jobba på annat sätt. Kritiken har blivit slentrian. Nu känns det som om kritiken har getts mer substans. Dels för att Watford lite likt Southampton sparkar Javi Gracia så tätt inpå en cupfinal. Dels för att de återanställer en manager de en gång redan sparkat.
Sådana saker brukar göra kritiken desto skarpare om beslutet inte går hem, inte leder till önskad effekt, det vill säga om Watfords kräftgång fortsätter. Det kommer i så fall inte slösas på bläck när det gäller att berätta hur dumma Watford har varit, och hur förhastat det var att sparka Javi Gracia så snabbt. Nästan ingen drivkraft inom fotbollen är så stark som drivkraften att kunna säga ”vad var det vi sa?!”
På sätt och vis blev kanske Watford och Javi Gracia fångar i sin egen framgång. Höjda förväntningar naturligtvis. Men även motståndare som läste in dem och lärde sig att förhålla sig mer taktiskt till dem. Watfords framgångar har framför allt kommit när de kunde pressa och kontraslå på motståndare som själva hade bollen och lämnade ytor bakåt. När de själva fick bollen blev det svårare.
Quique Sanchez Flores, som möjligen hade hoppats på en något enklare första match än Arsenal, skulle möjligen kunna välja att se just detta som turen i oturen. Det vill säga att få möta ett bollkärt Arsenal, som inte är övermåttans stabila i det egna försvarsspelet, hemma på Vicarage Road. En match i vilken man också kan hävda att Watford har mer eller mindre ingenting att förlora, men egentligen allting att vinna.
Möjligen finns där enklare första matcher, men förmodligen inga bättre första matcher.