Man kan så klart som supporter till inte minst Arsenal häckla Mauricio Pochettino bäst man vill för det där med inga vunna titlar. Faktum kvarstår att Tottenham under hans tid som manager gått från en klubb som ingen riktigt räknade med till en klubb för vilken titelstrider, Champions League-spel och europeiska cupfinaler känns som något helt och hållet naturligt och självklart. Detta samtidigt som klubbar med betydligt större resurser har gått i rakt motsatt riktning, inte minst Arsenal för övrigt.
Mauricio Pochettino har nu varit drygt fem år i Tottenham. Med ett lag bestående av spelare som Harry Kane, Christian Eriksen, Jan Vertonghen, Toby Alderweireld, Danny Rose, Dele Alli, Hugo Lloris, Eric Dier med flera slog sig Tottenham för cirka tre-fyra år sedan för första gången upp som ett genuint topplag. Ett lag som inte längre bara hoppades på att kunna slå sig in bland superklubbarna, utan som i rena farten blev en av de sex superklubbarna.
Pratet om Tottenham under dessa år har i grund och botten varit ett och detsamma. Där har funnits den återkommande synpunkten hur otroligt viktigt det är för Tottenham, för att de ska kunna behålla sin nya position inom engelsk och europeisk fotboll, att behålla Mauricio Pochettino som manager, och inte minst att de ska lyckas behålla sina viktigaste spelare som Kane, Lloris, Vertonghen, Alli, Eriksen med flera. Att behålla, att bevara. Kort sagt, Tottenhams framgång har ansetts bero på att inte förändras.
”Fyra år är förmodligen det mesta du kan få ut av ett och samma lag i termer av framgång och titlar!” Jag är inte den förste de senaste veckorna att komma ihåg Alex Fergusons beskrivning av ett lags rimliga livscykel. Efter ungefär fyra år menade Ferguson att ett lag började stelna till, att gruppdynamiken i laget började gå på rutin, att lagets hunger och energi sjönk, att individuella spelare började tappa fokus, och att samma lag inte längre gick igång på att höra samma röst och samma budskap.
Jag är inte heller den förste att konstatera att de allra flesta av de viktigaste och mest centrala spelarna i Mauricio Pochettinos lagbygge i Tottenham nu är inne på sitt femte år tillsammans. Ändå är det i grunden exakt samma spelare, exakt samma manager, fastän lagets livscykel rimligtvis måste ha börjat nå sitt slut. Pochettino har inte lyckats förnya och fräscha upp sitt lagbygge i tillräcklig utsträckning, antingen för att han av olika skäl inte har kunnat, eller helt enkelt inte sett det nödvändiga i det.
Möjligen speglar Tottenhams säsongsinledning också detta faktum. Tottenham har sett märkligt energilösa ut. Förlusten mot Newcastle senast var självfallet oroväckande, även om det som vanligt är risk att överdriva betydelsen av enskilda resultat. Möjligen är det fortfarande en besvikelse som hänger över Tottenham att de förlorade Champions League-finalen förra säsongen, särskilt på det sätt som den förlorades. Kanske för att den undermedvetet sågs som just detta lags sista hurra.
Större delen av förra säsongen, och även omedelbart efter säsongen, spekulerades det fritt i Mauricio Pochettinos framtid, om han skulle vara kvar i Tottenham. Från Tottenhams håll såg det som en självklarhet att Pochettino skulle vara kvar, och det drogs en suck av lättnad när han blev kvar. På samma sätt har det år efter år, inte minst denna sommar, jublats i tysthet när Harry Kane blev kvar, när Christian Eriksen blev kvar, när Hugo Lloris blev kvar, när Jan Vertonghen blev kvar och så vidare.
Nu går det att fråga sig, möjligen med en visst mått av efterklokhet, om det egentligen var det bästa för Tottenham att behålla alla dessa spelare. Resonemanget gäller kanske inte alla spelare, men flera av dem såsom Eric Dier, Danny Rose, Toby Alderweireld med flera har mentalt haft halva foten utanför dörren under en längre tid. Det kunde synas som någon slags triumf när Tottenham ändå lyckades behålla dem, men möjligen sköt de också sig själva i foten på lite längre sikt.
Tottenham har en dragkraft och är attraktiva för Europas allra bästa spelare och talanger, vi har sett den här sommaren med värvningar som Tanguy Ndombele, Giovani Lo Celso, Ryan Sessegnon etc. Hade Tottenham dragits med samma problem som de till synes gör nu om de hade startat den här förnyelseprocessen tidigare, om Tottenhams perspektiv istället för att utgå från att inte förändras istället utgått från behovet av att förändras och ständigt förnyas?
Om Tottenham förra säsongen kändes som ett fysiskt trött fotbollslag, av goda skäl, så känns Tottenham så här långt den här säsongen mer som ett mentalt trött fotbollslag. Att höra Harry Kane efter tre matcher uppgivet prata om att ligatiteln kändes bortkastad på grund av fem tappade poäng är en väldigt märklig känsla, och skickar ytterst konstiga signaler. Mauricio Pochettinos något svårförståeliga bänkning av Jan Vertonghen har mest resulterat i trötta axelryckningar. Det känns som att vi har sett det förut.
Christian Eriksen har blivit spelaren i centrum för hela denna problembild. Eriksen sade redan omedelbart efter Champions League-finalen att han nu sökte efter en ny utmaning. Då trodde nog de flesta på Real Madrid. Egentligen inte något konstigt av Eriksen, även som Tottenhamsupporter går det nog att ha förståelse för hans syn. Men sommaren har gått, det engelska transferfönstret har stängt, det europeiska fönstret stänger snart, och Eriksens limbo har uppenbarligen påverkat lagmoralen.
Mauricio Pochettino har valt att angripa beslutet att tidigarelägga det engelska fönstrets deadline day i detta avseende. Vad man självfallet kan invända är att det även här kanske mest är en effekt av Tottenhams benägenhet att vilja behålla och bevara för sakens egen skull, snarare än förändra och förnya. De har vetat om under hela sommaren att Eriksen sökte en ny utmaning. Möjligen har inga realistiska köpare faktiskt funnits, men det känns likafullt som en problematisk situation som Tottenham har satt sig själva i.
Istället för att agera, har Tottenham avvaktat. Nu finns där en förhoppning om att när väl det europeiska transferfönstret stänger om något dygn så kommer detta plötsligt att ordna sig, åtminstone för de kommande månaderna. Men en känsla och en misstanke är så klart att det kan bli ganska svårt att tvinga anden tillbaka i flaskan igen, när han väl släppts fri. Farhågan är självfallet att detta kan komma att påverka Tottenhams höst och hela säsong.
Nu ser många Tottenhams problem som ett argument för varför de kommer bli överkörda av Arsenal på Emirates ikväll. Vilket möjligen känns en smula hysteriskt som utgångspunkt, precis som en del verkligen har fått för sig att Mauricio Pochettino skulle hoppa av Tottenham om det blev förlust ikväll. Trots allt är detta samma Tottenham som för bara några veckor sedan mötte Man City på bortaplan, och klarade oavgjort. Varje match har så klart sin logik, men nog kan Tottenham vinna mot Arsenal ikväll.
Men alldeles oavsett resultatet ikväll, vinst eller förlust, så är en slutsats att Tottenham inte längre kan bedömas utifrån tidigare kriterier som att behålla och bevara, utan nu måste värderas utifrån kriterier som att förändra och förnya. Här måste inte bara Tottenhams spelare prövas, utan även Mauricio Pochettino själv.