Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Betydelsen av att hantera fotbollens manodepressivitet

Visst var det en fantastiskt imponerande seger för Arsenal nere i Italien igår kväll. De spelare som behövde leverera gjorde det också. Arsenal som lag formade matchen, snarare än att formas av den.

Innan matchen var Arsenal ett lag i djup kris, men i och med gårdagens resultat så andas plötsligt klubben optimism igen.

Det är väldigt tvära kast inom fotbollen och man slits mellan väldigt intensiva känslolägen. Det är vad jag skulle beskriva som en form utav fotbollens manodepressivitet, och att managera den blir i takt med medialiseringen av fotbollen en allt viktigare uppgift.

Där supportrar och media accentuerar känslor, så måste en manager och hans lagledning skydda laget mot de värsta humörsvängningarna, dämpa de högsta topparna och balansera de djupaste dalarna. Man är sällan fullt så bra som man känner sig i den främsta euforin, men heller sällan riktigt så dålig som man ibland kan känna sig.

Risken är att man går in i en match med felaktiga eller orealistiska förväntningar, och att verkligheten likt en framåtrusande vägg kommer ifatt och plattar till en.

Inom fotbollen talar man ofta om momentum. Vad som syftas på med det är kopplingen mellan ett lags prestationer och dess känsla och psykologi. Om saker känns bra så går det också oftast bra, det ”rullar på”. Och vice versa.

:::

Det finns just nu under den senaste tiden två väldigt tydliga exempel på detta – Liverpool och Arsenal, två lag som konkurrerar om i huvudsak samma position i tabellen.

Liverpool har gjort en remarkabel resa på vad som egentligen är väldigt kort tid, mindre än ett år. Vid den här tidpunkten förra säsongen var klubben fortfarande under destruktivt ägarskap och resultatmässigt harvade Liverpool i tabellens nedre regioner. Stämningen var djupt pessimistisk. Därifrån till den positiva anda som nu omger klubben har det gått snabbt, och Liverpool betraktas nu, med all rätt, som en klubb på uppgång.

Lika anmärkningsvärt är förmodligen hur Arsenal har gjort precis omvänd resa, fast kanske på till och med ännu kortare tid. För bara ett halvår sedan så befann sig laget på jakt efter fyra titlar och stämningen var positiv. Nu lämnar lagets nyckelspelare klubben, supportrarna befinner sig mer eller mindre öppen revolt, det talas om konflikter inom klubben och resultaten hackar betänkligt. Arsenal uppfattas som ett lag på nedgång, och in har krupit en känsla av hopplöshet och förtvivlan.

Vad är det som föranlett den här situationen? Dels har förmodligen ”vi är ett ungt lag” använts lite för många gånger som en form av rationalisering. Dels så har vi de märkliga händelserna under en treveckorsperiod i februari när man först tappade en fyramålsledning mot Newcastle, därefter vände och vann det första mötet mot Barcelona, och till sist under nesliga former förlorade finalen i Ligacupen. De humörsvängningar som denna period orsakade förlamade mer eller mindre laget, och under de återstående tre månaderna av säsongen så lyckades Arsenal bara vinna en enda match.

:::

Just därför menar jag att gårdagens kvalvinst mot Udinese var oerhört viktig för Arsenal. Det kan vara det symboliska vägskäl som bryter den onda cirkel i vilken Arsenal åtminstone befann sig, och kanske fortfarande befinner sig i.

Nu har Arsene Wenger något positivt att hänga upp resten av säsongen på, att bygga vidare från. Ligan är en mer långsiktig ambition. Allra minst slipper ju nu Arsenal den själagranskning och fullständiga krismiljö som nödvändigtvis hade uppstått vid en kvalförlust, och som jag menar hade kunnat göra situationen i klubben omöjlig till och med för Wenger.

I och med segern har Arsenal köpt sig själva tid och lättat på pressen, och de kan känna en viss optimism inför den kommande ligakampen, som kommer att bli lång och tuff.

De beger sig till och med till Old Trafford nu med en känsla av optimism. Och det är väl här som Wengers uppgift i att managera fotbollens så kallade manodepressivitet aktualiseras. För det är naturligtvis en väldigt tuff bortamatch som, beroende på utfallet, kan orsaka en motsvarande humörsvängning som vi kunde bevittna igår kväll.

Rätt hanterat, så kan Arsenal till och med förlora matchen mot Man Utd utan att den positiva känslan försvinner, eftersom en förlust på Old Trafford kan hända de bästa. Fel hanterat, så riskerar en förlust svinga Arsenal tillbaka in i den onda strömvirvel som präglat klubbens vår och sommar.

:::

Givetvis så är Arsenals förutsättningar inför matchen mot Man Utd till och med mer komplicerade än vad de var mot Udinese – vare sig Gervinho, Song eller Frimpong får spela. Men jag tror faktiskt ändå att Arsenal har en bättre chans än vad många tror.

Man Utds spel den här säsongen har varit mer präglat än tidigare av ett kortpassningsbaserat ’pass and move’-spel. Det har nästan sett just Arsenal-esqueskt ut stundtals. Men nu möter man ju just Arsenal, som är fostrats i just detta spel sedan fadersmjölken. Jag tror det kan passa dem rätt bra.

Det är ju liksom en del av ironin. Arsenal försöker eller anses behöva försöka spela hårdare och mer direkt, få lite mer utav kraftfotboll över sig. Samtidigt så ser Man Utd att ha iscensatt ett projekt som får dem att i större utsträckning spela Arsenals typ av fotboll.

Och på söndag mötas de två.

…………………………………………………

Thom Gibbs på Telegraph gör en intressant jämförelse över hur klubbarna i Premier Leagues toppskick använder lånesystemet som ett verktyg för spelar- och trupputveckling.

http://blogs.telegraph.co.uk/sport/thomgibbs/100018544/alex-fergusons-loan-rangers-have-come-back-to-machester-united-ready-for-a-title-push/

Klart intressant läsning.

Hur anser ni själva att era respektive klubbar använder sig av lånesystemet? – styrkor, svagheter, brister, möjligheter.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kenny Dalglishs laguttagning till matchen igår kväll mot Exeter (3-1) lär omedelbart ha förändrat de flesta Liverpoolsupportrars inställning till Ligacupen från ”Mickey Mouse” till ”a pot worth winning”.

Bra att Dalglish för tillbaka storklubbsmentaliteten till Liverpool. Alla matcher ska vinnas, alla turneringar ska vinnas. Det är på något sätt skönt att man känner igen sin uppväxttids Liverpool igen, efter ett något desillusionerande 2000-tal.

:::

Superskräll av Aldershot Town som på bortaplan igår kväll besegrade West Ham med 2-1 efter ett mål i 89:e minuten. Ligacupen, bloody hell.

:::

Ikväll kl 17:45 äger lottningen av Champions Leagues gruppspel rum. Sent ikväll, runt 21-snåret, kommer en extrablogg om det och hur jag ser på det hela.

Tidigare än så kan jag tyvärr inte, då jag måste leda pingislaget genom en viktig pre-season friendly.

Be Champions!!

Publicerad 2011-08-25 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER