Newcastle letar efter bromsen i allt oroligare chicken race

Man måste ändå någonstans tänka sig att det var inte Fulhams vinst i sig som fick Newcastles supportrar att explodera av vrede. Utan snarare kanske vad vinsten i sig betyder för Newcastles position runt nedflyttningsstrecket, och den väldigt verkliga och alltmer påträngande känslan av att Newcastle löper en väldigt stor risk att faktiskt åka ur Premier League den här säsongen.

Något får man kanske ändå ruska lite på huvudet åt det hela. För det kan knappast på förhand ha betraktats som något osannolikt scenario att Fulham skulle kunna vinna en hemmamatch mot Sheffield United, precis som det väl knappast var någon större chock att Newcastle därefter förlorade på Old Trafford. Det var helt enkelt en omgång i vilken Newcastle borde tappa mark på Fulham, inget i sig att hetsa upp sig över.

Men naturligtvis är det frustrationen och oron som talar för Newcastle. Newcastles supportrar har kritiserats för att vara gnälliga och för att ha för höga förväntningar på Newcastle, när i själva verket det enda de åtminstone på kort sikt förväntar sig är att inte behöva vara indragna i ännu en nedflyttningsstrid, att inte behöva slåss med Fulham, Brighton och Burnley om att bara hålla sig kvar i Premier League.

Visst är det kanske framför allt kontrasten som upprör Newcastle. Det är naturligtvis helt och hållet med rätta de anser att de inte borde behöva oroa sig för en tredje nedflyttning på cirka tio år. Att det faktiskt är rimligt att förvänta sig att en klubb med Newcastles alla förutsättningar faktiskt borde kunna prestera bättre än klubbar som Brighton, Burnley, Crystal Palace med flera.

Huruvida det kokta fläsket verkligen är stekt för Newcastle kan diskuteras, men det har onekligen börjat fräsa och puttra. Som många verkar tycka om att påpeka befinner sig nu Fulham bara tre poäng efter Newcastle strax ovanför nedflyttningsstrecket, och Fulham har den betydligt bättre formkurvan, samtidigt som utav en dramatisk tillfällighet Fulham och Newcastle möter varandra i ligans allra sista omgång.

Tålamodet med Steve Bruce har trytit för rätt länge sedan. Bruce verkar som manager helt sakna idéer för tillfället och hans främsta försvar verkar vara klassiskt whataboutery i stil med att eftersom det är fem-sex andra lag än Newcastle med i nedflyttningsstriden så är allt okej liksom, och sådana sköna påståenden som att ”you can talk about tactics as much as you like, it’s all about the players.”

Visst är det fantastiskt att höra en sådan sak från en manager som om och om igen kritiseras för sin taktik, eller många gånger för bristen på taktik. När spelarna inte presterar som de ska är det kanske dags att någon gång fråga sig om taktik och system verkligen är utformat att få ut det bästa av spelarna. Att lasta över allt ansvar på spelarna lär hur som helst knappast lätta upp situationen för Newcastle.

Humörlyftet som dök upp sedan Graeme Jones kom till Newcastle och fick den något märkliga arbetstiteln assistant head coach, eller om det möjligen var assistant to the head coach, verkar ha försvunnit. Newcastle vann ju två av tre matcher efter det, och till och med den tredje matchen, som förlorades, mot Crystal Palace var en positiv upplevelse på grund att fotbollen kändes mer positiv.

Men efter det har Newcastle alltså förlorat två raka matcher, och plötsligt har de mörka molnen uppenbarat sig på himlen igen. Detta har för all del varit två bortamatcher mot Chelsea och Man Utd, så kanske var det inte så mycket att orda om egentligen, värre saker har så att säga hänt, men naturligtvis blir det särskilt stressigt eftersom samtidigt som Newcastle har förlorat så har Fulham vunnit.

Huruvida halvmesyren att anställa Graeme Jones men inte avsätta Steve Bruce som manager, utan istället göra en lösning där Bruce är kvar på heta stolen samtidigt som Jones snurrar runt omkring honom, räcker till för att hålla Newcastle kvar i Premier League är oklart i detta läge. Vad vi vet av erfarenhet är att det mycket sällan är en särskilt bra idé med två chefer, om inte rollerna är väldigt tydligt fördelade.

Mike Ashleys ägande av Newcastle har alltid varit något utav ett vågspel. Hans enda ambition med Newcastle som en fotbollsklubb är att vara kvar i Premier League, detta är rätt väl dokumenterat efter alla dessa år. Han vill heller inte investera mer än absolut minsta möjliga för att lyckas med detta. Därför blir Newcastles varje säsong till slut föga mer än ett slags chicken race mot stupet ned i Football League.

Den som vinner ett sådant chicken race kan självfallet dansa av lycka och brösta upp sig för sina beundrande anhängare. Men vad vinner egentligen vinnaren av ett chicken race mer än att ha lyckats lura döden med några få sekunder, och en allt högre sannolikhet att dö för varje nytt lopp den deltar i? Det enda som är säkert för den som om och om igen ger sig in i ett chicken race är att till slut så dör man.

Kvällens match mot Wolves har under viss tid nu betraktats som Newcastles och Steve Bruces ”Come to Jesus”-match. Det vill säga om inte Newcastle vinner den här matchen mot Wolves så kommer Mike Ashley till slut känna sig tvingad att agera, nedflyttningens stupkant anses då ha kommit alltför nära, och Bruce ska då få sparken. Vi har så klart hört sådant här förut, men tjattret är den här gången både högt och omfattande.

Huruvida ett sådant scenario skulle betyda att Newcastle nöjer sig med att lyfta upp Graeme Jones som ensam manager, vad som i så fall fick dem att vänta med den saken istället för att trycka in avtryckaren på en gång, eller om Newcastle då anställer en helt ny manager känns inte glasklart. Båda alternativen känns på något sätt fundamentalt irrationella på sina olika sätt.

Men knappast mer irrationellt än att fortsätta snubbla vidare framåt eller kanske snarare bakåt med Steve Bruce.