Ett väldigt vanligt misstag är att tro att bara för att a och b inträffar samtidigt så måste detta betyda att a beror på b, eller att a leder till b. Korrelation misstas med andra ord för kausalitet. Eftersom West Ham presterar bra, och vi spelar utan publik, så måste West Ham spela bra för att de spelar utan publik! Eller att Barcelonas ekonomiska kris beror på Covid, fastän Barcelona har haft ekonomiska besvär långt innan Covid.
Riskerar vi falla i samma fälla när det liksom nästan tas för givet att Newcastles plötsliga uppsving i både prestation, sätt att spela fotboll och resultat framför allt beror på Graeme Jones anställning som first-team coach? Kan det vara så att bara för att vinsten mot Everton kom bara några dagar efter anställningen så antar vi enbart därför att vinsten beror på anställningen? Post hoc, ergo propter hoc!
Steve Bruce balanserar onekligen på en rätt slak lina i den här frågan. Å ena sidan kan han så klart inte säga något som skulle kunna uppfattas som att han avfärdar Graeme Jones möjliga påverkan. Å andra sidan gäller det kanske också att bevara något av sin egen stolthet och auktoritet. Alltså blir det lite varken hackat eller malet. Det var så att säga både något nytt och något sedan länge inövat. Tydligen.
Här uppstår en nästan lustiger dans där Bruce dansar mellan att betona att det bara handlar om att ha tillgång till sina bästa spelare, och att poängtera sådant som spelstil och taktiska beslut, tillbaka till det där med sina bästa spelare igen. Det pågår nästan framför öppen ridå en rätt intressant konflikt mellan vad Bruce vill säga och vad Bruce vet att han måste säga.
Vi kan konstatera genom att bara följa verkligheten så att säga att för allt prat om tillgång till sina bästa spelare så var det i huvudsak samma spelare som högst övertygande besegrade Everton i lördags. Vi kan nog också konstatera att för allt prat om att ha övat på detta länge så har Newcastle ända fram till alldeles nyligen spelat fotboll på ett helt annat sätt; spelat lågt, spelat passivt, spelat defensivt.
Första gången som Steve Bruce började prata om att ändra på lagets spelstil var någon gång i början av förra månaden, strax efter nyåret. Som av en händelse är det ungefär vid samma tidpunkt som det först började pratas om att Newcastle skulle vara på väg att anställa Graeme Jones. Här går med andra ord att ana ett och annat uppriktigt samtal med Bruce bakom stängda dörrar i Newcastles huvudkvarter.
Graeme Jones är inte Steve Bruces egen anställning, vilket kanske är det mest normala när det handlar om en manager som Bruce. Det har märkts på vad Bruce själv har sagt om sin kunskap om anställningen innan den blev klar. Det märks nog också på Jones egna uttalanden om att t ex ha ett ”direkt” inflytande på Newcastles spel. Liksom ärligt talat på hans agerande under matchen mot Everton.
Egentligen behöver inte detta vara något problem. Huvudsakligen beror i så fall det på Bruces egobehov och på hur de båda så att säga löser personkemin. Men något det har pratats om är att Bruce kommer att glida in i mer utav en slags sportchefsroll, det vill säga sparken genom befordran, och så tar Jones över som en slags head coach. Visst, absolut, det kan mycket väl visa sig funka!
Vad var det då Newcastle gjorde mot Everton som var så väldigt annorlunda mot vad Newcastle har gjort i alla tidigare matcher med Steve Bruce? Svaret på den frågan består av både taktisk uppställning och olika taktiska uppgifter och instruktioner. Den främsta skillnaden i uppställning var två mittbackar istället för tre. Den främsta skillnaden i uppgifter var att gå från lågt försvar till hög press.
Steve Bruce har envisats med att försöka spela Isaac Hayden i backlinjen. Nu var Hayden plötsligt placerad på mittfältet istället, där han väl normalt sett hör hemma. En till synes ganska enkel förändring men med hög effekt. Newcastle gick från att spela närmast en 5-3-2-uppställning till en 4-3-3-uppställning med boll som övergick i något som liknade en diamantuppställning utan boll.
Förändringen gav Newcastle en helt annan balans. Laget kom plötsligt högre upp i banan, och istället för ett passivt lågt försvarande var Newcastle betydligt mycket mer aggressivt försvarande och pressande högre upp i planen. Newcastle fick plötsligt ett betydligt högre bollinnehav än normalt, vann bollen högre upp i planen betydligt oftare än normalt, och skapade därmed betydligt fler chanser än normalt!
Med fler chanser kommer naturligtvis även fler mål! Visst spelar det roll att t ex Callum Wilson var tillbaka i laget. Men att den absolut största betydelsen går att spåra till den förändrade taktiska uppställningen och det väsensskilda taktiska agerandet på planen känns fullständigt givet. Är detta en förändring som hade skett om inte Graeme Jones hade kommit till Newcastle? Nej, det är väldigt svårt att se.
Newcastles spelare kändes plötsligt friare och mer aktiva. Haydens mittfältsroll passar honom uppenbart bättre. Miguel Almiron passade mer eller mindre perfekt som den energiske och ettrige kreatören. Fabian Schär kom mer till sin rätt i sin mittbacksroll, och det här var en fotboll som lyckades få ut betydligt mycket mer av den så talangfulle vänsterbacken Jamal Lewis än vad vi har sett förut.
Glada spelare är bättre spelare. Spelare som har roligt kommer också prestera bättre och jobba hårdare. Det har funnits stora frågetecken kring hur Steve Bruce har hanterat sina spelare, både taktiskt och psykologiskt. Under den väldigt korta tid som Graeme Jones har varit i Newcastle känns det som om spelarna plötsligt trivs bättre, både med sig själva och med varandra, och därför kan utvecklas bättre, både själva och tillsammans.
Graeme Jones är en engelsk manager, precis som Steve Bruce. Den saken har de båda för all del gemensamt. Men Jones bakgrund och taktiska skolning är en helt annan, där han har gått som assisterande coach under Roberto Martinez hela vägen från Swansea, Wigan och Everton till det belgiska landslaget. En i grunden helt annan typ av fotboll än Bruce representerar, men betydligt mer lik den fotboll Newcastle spelade mot Everton.
Alltså faller vi kanske inte i några logiska fällor om vi påstår att Newcastles prestation mot Everton beror på Graeme Jones. Detta betyder självfallet inte att effekten så att säga håller i sig, eller i alla fall inte att effekten visar sig vara riktigt lika framgångsrik. Men kvällens match mot Crystal Palace är självfallet ett alldeles utmärkt tillfälle att se om effekten mot Everton faktiskt är något mer än en synvilla eller tillfällighet.
Och om det kanske är på det sättet att Newcastle faktiskt har gjort ett managerbyte, som supportrarna har skrikit efter ett bra tag redan, om än inte på pappret så ändå i själva verket. Om Newcastle har anställt en spökmanager!