Att påstå att Chelsea är ett kollektivt spelande fotbollslag och Man Utd ett individuellt spelande fotbollslag är kanske att förenkla frågan i lite för hög utsträckning. Fotbollen har många positioner mellan både kollektivism och individualism som en slags ytterpunkter, och vi kommer naturligtvis kunna hitta både individuella uttryck i Chelseas fotboll som vi hittar kollektiva mönster också i Man Utds mönster.
Men olika lag brukar ändå placera sig någonstans på den där skalan, och det brukar så att säga väga över åt antingen ena eller det andra hållet. Och det vore knappast fel att säga att Chelsea och Thomas Tuchel väger över åt det kollektiva hållet, och att Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer väger över åt det mer individuella hållet. Och där finns naturligtvis en hel del statistik som skulle backa upp ett sådant påstående.
Om vi t ex tittar på Man Utd så befinner sig en spelare som Bruno Fernandes fullständigt i en position för sig själv. Fernandes skapar överlägset flest antal stora chanser för Man Utd precis som han skapar överlägset flest chanser generellt. Det är ett jättehopp ned till nästa Man Utd-spelare i den tabellen. Det är tämligen uppenbart att Man Utds fotboll är primärt centrerad runt en enda individ.
Att titta på Chelsea bara under deras första handfull matcher med Tuchel som manager ger en helt annan bild. Här hittar vi inte bara en spelare utan flera handfullar av spelare som alla skapar ungefär lika många chanser, stora såväl som små. Chelseas fotboll under Tuchel verkar inte alls primärt centrerad runt en enda individ på samma sätt, utan utgår istället från laget där många olika spelare bidrar tillsammans.
Detta får några tämligen omedelbara konsekvenser. För det första att Chelsea som helhet faktiskt skapar betydligt fler chanser än vad Man Utd gör, även om varje enskild spelare i Chelsea skapar färre chanser än vad Bruno Fernandes gör. För det andra bidrar det till att göra Chelsea till ett betydligt mer svårläst och svårhanterat fotbollslag. Att plocka bort Chelseas flertal vitala delar är betydligt svårare än att plocka bort Man Utds fåtal.
Man Utd under Ole-Gunnar Solskjaer har haft och har fortfarande stora problem när det kommer till att kunna vinna de riktigt stora matcherna mot det stora motståndet. Vi hittar förklaringen till stor del i ovanstående resonemang, eftersom skickliga motståndare i dessa matcher kan rikta in sig på Bruno Fernandes, och när de väl har lyckats med den uppgiften saknar Man Utd därefter tillräckligt med verktyg i lådan.
På samma gång tar det Tuchel knappt ens en månad innan han tar Chelsea ned till Madrid där laget besegrar Atlético Madrid på bortaplan tämligen övertygande i den första Champions League-åttondelsfinalen. Det var långt ifrån någon tillfällighet, som när Man Utd besegrade PSG för några år sedan, utan betydligt mycket mer en produkt av ett tydligt taktiskt system och en kollektiv fotbollsidé.
Thomas Tuchel har haft en väldigt bra och positiv start på sin tid i Chelsea. Vilket man för all del måste säga att även Ole-Gunnar Solskjaer hade i Man Utd. Men med Man Utd var det tämligen uppenbart en psykologisk effekt av glädjen att slippa José Mourinho men även uppenbart något som aldrig skulle hålla i sig. Chelsea kommer ha sina svackor, som alla lag, men vad vi ser nu kommer i grova drag hålla i sig och utvecklas.
Vänder vi på tidsperspektivet kan vi istället konstatera att Ole-Gunnar Solskjaer fortfarande efter över två år fortfarande har svårt att få Man Utd att spela utifrån någon särskilt tydlig idé, att även om man får frågan så är det många gånger rätt svårt att säga vad denna idé faktiskt är, laget saknar alltjämt organisation både defensivt och offensivt, och det pratas fortfarande om att värva spelare som lösningen på alla problem.
Thomas Tuchel har alltså inte ens varit i Chelsea två månader ännu och redan är det tämligen tydligt hur han vill att Chelsea ska spela fotboll, och Chelsea som lag har kvickt fått en helt annan organisation än vad det hade under Frank Lampard. Detta är inte någon fråga om magi och något som måste ta många år, snarare är det en fråga om tydlighet i tanke, tydlighet i förmedling och tydlighet i genomförande.
Man kan säga att det hela påminner tämligen mycket om Mourinhos återkommande klagosång att det är så förskräckligt svårt att vara manager för Tottenham. Samtidigt ser vi andra managers för andra klubbar med tuffare utgångsläge än Tottenham tämligen kvickt lyckas få ordning på sina lag. Vad som inte verkar falla Mourinho in är att det inte är särskilt svårt att vara manager för Tottenham, men det är svårt för honom.
Fotbollen har blivit alltmer kollektivistisk, både defensivt och offensivt. Detta var den stora taktiska evolutionen under 2010-talet, med Barcelona och Pep Guardiola som frontfigurer för den utvecklingen. Att arbeta kollektivt som lag har därmed blivit en nödvändig förutsättning för framgång, oavsett om det är en form av den fotboll som Guardiola tog fram, eller den fotboll som utvecklades för att besegra Guardiolas fotboll.
Att röra sig bakåt igen eller kanske snarare stå stilla i den pågående kapprustningen är knappast ett rimligt alternativ. Allt fler lag och alltfler managers har hängt med i den här utvecklingen, flera av dem är nu så att säga uppväxta eller i alla fall utbildade med den, och av det skälet kallas det för progressiva fotbollslag och progressiva managers. Att vara progressiv skulle här precis som i andra sammanhang ställas i motsats till reaktiva.
Ska man vara kritisk mot Man Utd i ideologisk mening så är det kanske just detta, att de har antagit ett reaktivt förhållningssätt. Mycket har detta att göra med att Man Utd fortsätter sakna en professionell fotbollsorganisation på ledningsnivå, och fortsätter välja att delegera fotbollen till en ensam manager. Med ett individualistiskt förhållningssätt till sin manager är det kanske inte oväntat med individualistiska managers.
Louis van Gaal var på sätt och vis ett litet undantag, men han hade många andra stora brister och hans fotbollsidé var förlegad på många sätt den också. Men i övrigt måste man säga att Man Utds samtliga managerval efter Alex Ferguson representerar en gammal syn på fotboll, oavsett om det handlat om David Moyes, José Mourinho eller som i nuläget Ole-Gunnar Solskjaer.
Chelsea har pendlat hit och dit. Hos Chelsea har vi ändå hittat en vilja de senaste åren att röra sig i en kollektivistisk riktning, även om försöken inte alltid fallit väl ut. Men Chelsea försöker åtminstone och med Tuchel finns det en god chans att de till slut också har hittat rätt. Med Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer är det emellertid svårt att se att det någon gång skulle kunna bli bättre än så här, och så här är helt enkelt inte bra nog.
Det skiljer sex poäng mellan Chelsea och Man Utd. Om Chelsea vinner på Stamford Bridge, vilket känns varken omöjligt eller osannolikt, så kan vi verkligen börja tala om ett surrande getingbo till Champions League-strid. Tuchel har tagit Chelsea tillbaka in i striden. Solskjaer får koncentrera sig på att inte tappa en närmast given Champions League-plats, likt Man Utd tappade sin närmast givna plats i Champions Leagues slutspel.
Och den ständigt närvarande och gnagande känslan är denna: Chelsea och Thomas Tuchel vet ganska exakt vad de måste göra för att sätta stopp för Man Utd; Man Utd och Ole-Gunnar Solskjaer vet inte lika exakt vad de måste göra för att stoppa Chelsea.