Hemlöst Coventry har hittat hem igen till EFL Championship

Nu blev det inte så. Coventry var istället en av de 19 klubbar i League One som röstade för att avsluta säsongen. Och det var väl egentligen inte något konstigt med det. Det finns ingen ekonomi för klubbarna nedanför EFL Championship att spela fotboll utan publik. Dessutom råkade Coventry ligga etta i League One när beslutet fattades, så att avsluta säsongen innebar att Coventry är mästare och flyttas upp till EFL Championship.

Enligt de som vet bäst är inte detta något som Coventrys supportrar borde glädjas åt. Att vinna ligan och flyttas upp på det här sättet. Nåja, om det är på det viset så verkar någon ha glömt bort att upplysa Coventrys supportrar om saken. För det har firats minst sagt rejält i och runt Coventry de senaste dagarna. Detta när Coventry till sist återvänder till EFL Championship efter åtta år i vildmarken.

De lite äldre av oss känner så klart till Coventry mycket väl från Premier League under många år. Roland Nilsson, Magnus Hedman och Tomas Gustafsson som blev Antonelius är alla svenska spelare som haft på sig den himmelsblå tröjan. Darren Huckerby var en anfallare som man alltid fruktade när det egna laget mötte Coventry med de himmelsblå tröjorna. Coventry är på sitt sätt en klassisk engelsk klubb.

Att säga att Coventry med detta är tillbaka där de hör hemma riskerar alltså på samma gång vara både förhärligande och förminskande. Visst är det så att Coventry är en klubb vi ska se på åtminstone EFL Championship-nivå. Även om League One så klart är och har varit fulla av klubbar med minst samma ambition och anspråk som dem, och som aldrig tog sig upp igen eller tog sig upp igen först efter mycket lång tid.

Samtidigt tror jag säkert, även om Coventrys supportrar nu firar uppflyttningen till EFL Championship för fullt, att det allra längst inne i dem nog finns en gnagande känsla av att inte vara riktigt nöjda med detta. Coventry är inte en klubb som enbart kommer vara någon slags utfyllnad i EFL Championship. Coventry kommer vara en klubb med ambition att ta sig till Premier League. Förmågan vore i så fall det större frågetecknet.

Å ena sidan har Coventry ändå varit League Ones klart bästa lag hittills under säsongen, på ett sätt vi kanske inte sett sedan Sheffield United. Fastän de inte spelat en enda match på hemmaplan har de bara förlorat tre matcher den här säsongen, och är obesegrade i ligaspelet sedan jul. Den vanliga statistiken bekräftar bilden av Coventry som ligans kanske mest dominanta lag. Coventry behöver knappast skämmas för uppflyttningen.

Å andra sidan är Coventrys framgång och dominans något oväntad, och det finns ett bestämt intryck av att Mark Robins har fått laget att spela och prestera en bra bit över vad som förväntats av laget sett både till resurser och till klubbens förutsättningar. Det är inte i sig negativt, men det ligger kanske också i sådan ”överprestations” natur att vara temporär, och att verkligheten förr eller senare måste komma ifatt laget.

Vad händer exempelvis om Coventrys kaotiska ägarsituation sprider sig och skapar kaos i laget? Vilket ofrånkomligen brukar kunna hända i klubbar där det strular på ägar- och styrelsenivå. Mark Robins framgångar med Coventry har möjligen maskerat alla dessa problem, eller kanske snarare distraherat från dem, men de har inte försvunnit. De kan tvärtom träda fram i ljuset när Coventry måste förbereda sig för spel i en bättre serie.

Men Mark Robins är heller inte någon dagslända i Coventry. Robins har varit Coventrys manager i tre år redan. Skillnaden på Coventry före och efter dessa tre år är ungefär som att jämföra natt och dag. Har Mark Robins fått tid att genomföra denna förändring i lugn och ro så här långt så talar kanske inget för att det måste bli kaos nu. Samtidigt har inte Coventry hittills haft de frestelser som ofrånkomligen kommer med EFL Championship och närheten till Premier League.

Det finns också en stabilitet i Coventry som förmodligen är produkten just av klubbens beslut att anställa Mark Robins för tre år sedan. Coventry var då redan bekräftade för nedflyttning till League Two och runt klubben rådde gravstämning. Men med Robins kom ett lugn och en långsiktig planering som innebar att Coventry lyckades ta sig tillbaka till League One redan första säsongen. Två år senare är de alltså i EFL Championship.

Alltså vore det fel att säga att Coventrys uppflyttning vore något slags trendbrott. Tvärtom är det kanske en hyfsat naturlig konsekvens av den utvecklingskurva som Coventry befunnit sig på med Mark Robins. Överraskande är möjligen att Coventry har lyckats med att inte implodera på grund av sin ägarsituation. Samtidigt har kanske de distanserade ägarna gett själva klubb- och lagledningen en större självständighet.

Mark Robins har skapat ett starkt lag som med sin sammanhållning och taktiska skicklighet borde kunna ta klivet upp i EFL Championship utan större problem. Dock är utmaningarna självfallet betydligt större i EFL Championship, vilket kommer ställa helt nya krav på laget, både på spelarna och på Robins. Och svävande över alltihopa är den ständigt närvarande arenafrågan för Coventry. Fortsätter de spela på St Andrews eller kan de flytta hem till Ricoh Arena?

Coventrys supportrar firar att ha kommit hem till EFL Championship igen. Samtidigt förblir Coventry en en hemlös klubb. Hemkomsten vore så klart total om Coventrys uppflyttning till EFL Championship innebär att de kan spela hemma i Coventry igen.

:::

Coventry och Rotherham är alltså automatiskt uppflyttade till EFL Championship. Juli blir playoff-månaden då det tredje laget att flyttas upp ska bestämmas. Datumen är följande för League One:

Fredagen den 3 juli spelar Portsmouth vs Oxford United, samt Fleetwood Town vs Wycombe Wanderers. Måndagen den 6 juli spelas returmatcherna.

Måndagen den 13 juli spelas playoff-finalen på Wembley.