Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Personliga minnen från FA-cupen

Att säga att FA-cupen börjar idag vore att ta den modernt Premier League-centristiska världsbilden lite för långt. 694 matcher, omspelen ej inräknade, har redan spelats i den här säsongens upplaga av FA-cupen, utspridda över åtta omgångar som förekommer den här tredje ordinarie omgången, i en turnering som inleddes redan i augusti.

Men det är ändå något speciellt med just den här FA-cuphelgen, den första helgen efter festligheterna, när Premier League-lagen ger sig in i handlingen. Dels är det så klart för att det egna laget, vanligtvis, nu blir aktivt. Dels är det så klart också så att det nu verkligen på fullt allvar kan bli fråga om fallna jättar och cupsensationer.

För mig är det här en klassisk festhelg. I det avseendet har den samma värde för mig som ligapremiären har och, i mindre utsträckning, premiären av The Football League helgen innan det. Minnena är många från den här helgen, från förra säsongens Manchesterderby och Arsenals drabbning med Port Vale, som slutade i omspel och straffar, samma säsong de till sist vann klubbens första Double.

Att svensk TV inte längre sänder FA-cupen är en stor olycka och något som gör det krångligare att följa cupen. Som vi sett av den här säsongens upplaga av Ligacupen så kan det framstå som ett märkligt beslut. Skälet som jag förstått det är att rättigheterna säljs i ett paket innehållandes de båda cuperna samt The Championship. Det går alltså inte att köpa en utan att samtidigt köpa allt det andra.

Men så länge man inte lever kvar i DDR-Sverige så är det naturligtvis inga problem att ändå se FA-cupen.

:::

Delvis går det att förstå TV-bolagen. När klubbarna själva, och det handlar verkligen inte bara om de så kallade storklubbarna, behandlar cupspelet som underordnat så blir det svårt att se något värde med det. FA gör sig själva heller ingen större tjänst genom att slänga in rättigheterna i ett slaskpaket, snarare än att försöka marknadsföra varje turnering som en unik produkt.

Men den här typen av problem spelar egentligen mindre roll. FA-cupen är en minnenas turnering och cupromantiken är dess särprägel. Det är cupens värde och det är det värdet man måste återkomma till om man vill återupprätta FA-cupens prestige, kopplingen mellan gamla minnen och förhoppningen om nya cupminnen i framtiden.

Genom åren har FA-cupen naturligtvis gett mig många personliga minnen. Långt många fler så klart än vad som är rimligt att redogöra för här, men några kan ändå vara lite kul att återuppleva.

:::

Ett av mina första men starkaste minnen är, som jag bland annat skriver i informationsrutan längre upp, FA-cupfinalen från 1985 mellan Everton och Man Utd.

Vid den här tiden var ju nämligen en FA-cupfinal bland det största som kunde hända som Man Utd-supporter. Dagarna spenderades ju i övrigt i skuggan av kompisarna som höll på Liverpool, som då var laget som alltid vann. Det här var möjligheten att i alla fall tillfälligtvis få ta sig ur skuggan och sola sig i FA-cupens strålglans.

Everton var ju samtidigt ett riktigt bra fotbollslag vid den här tiden. Liverpool som stad då hade rätt precis samma position inom den engelska fotbollen som Manchester har idag. De vann ligan den här säsongen och hade alltså chans att göra en Double. De var storfavoriter i finalen, som blev en av de mest dramatiska i någorlunda modern tid.

Det stod förvisso 0-0 ända in i matchens förlängning, men inte utan att det ständigt hände saker. Everton dominerade matchbilden och än mer eftertryckligt efter att Kevin Moran som förste spelare någonsin blivit utvisad i en FA-cupfinal. En Evertonseger såg helt oundviklig ut, innan Norman Whiteside långt in i förlängningen avgjorde med ett konstmål från högerkanten förbi Neville Southall.

Nio år var jag när det här ägde rum och jag kan inte påminna mig att jag av fotbollsskäl varit lyckligare någon gång tidigare än det.

:::

En annat minne är FA-cupens semifinaler 1992/93, samma säsong som Premier League drog igång. Engelsk fotboll var fortfarande av tradition en vanlig företeelse i den svenska televisionen.

Det som var speciellt med de här båda semifinalerna var att de i båda fallen var derbyn, och därtill infekterade sådana. I den första semifinalen möttes de båda lagen från Sheffield, Wednesday och United, i det så kallade Steel City Derby, och i den andra semifinalen möttes de båda rivalerna från norra London, Arsenal och Tottenham.

Det blev två väldigt tuffa matcher, som båda avgjordes med uddamålet, och till sist gick Sheffield Wednesday och Arsenal segrande. De båda möttes därefter i finalen som gick till omspel, vilket Arsenal vann och gjorde dem till första laget i England att under samma säsong vinna både Ligacupen och FA-cupen.

Det var två semifinaler mellan lag som inte hade något med titelstriden i det nystartade Premier League att göra, och på så vis illustrerade de en vid den här tiden fortfarande förekommande bredd inom den engelska fotbollen. Klyftorna i kapital och kvalitet hade ännu inte börjat ge sig till fullt till känna.

FA-cupen befann sig på gränsen mellan det som en gång varit och det som skulle komma att bli. Det är ingen tillfällighet att när David Barber, FA:s egen historiker, skall rangordna de tio främsta skrällarna i FA-cupens tredje omgång, så finns ingen match efter 1992/93 med.

:::

En på sitt sätt stor upplevelse var det också när Portsmouth vann FA-cupen 2008. Vilket de gjorde i rent minimalistisk stil i form utav sex raka uddamålsvinster, varav fem matcher och av dem också de fyra sista, slutade 1-0.

Dels var det en stor upplevelse för klubben på Englands sydkust som sannerligen inte vinner titlar på löpande band och supportrarna festade som aldrig förr. Dels var det en påminnelse om att FA-cupen faktiskt är en chans till titel för de klubbar som inte rimligtvis kan förvänta sig att ha något med ligatiteln att göra. I det avseendet skedde en form utav prestigehöjning av FA-cupen.

Det var också lite speciellt eftersom Portsmouth var det enda Premier League-laget i semifinalerna. Det var med andra ord en upplaga fylld av favoritfall och nya lag som kämpade om slutsegern.

Det är en triumf för klubben som på något sätt känns symbolisk. De finansiella problem som sedan skulle hemsöka klubben, och som bara under det senaste året har hotat klubbens hela existens, uppstod delvis som en följd utav ett spenderande som möjliggjorde den här cupsegern, och delvis som en följd av de fortsatta satsningar baserade på den grundlösa optimism som frodades i den här cupsegerns kölvatten.

I det avseendet är Portsmouth kanske att betrakta som en mer sentida variant av Leeds. Historien upprepar sig nämligen aldrig, men fotbollsklubbar gör det emellertid hela tiden.

Icke desto mindre så förblir Portsmouth den enda klubb utanför de traditionella engelska storklubbarna som vunnit FA-cupen sedan som senast 1995 när Everton bärgade segern. I övrigt tvingas vi tillbaka till 1980-talet och Coventrys och Wimbledons överraskande segrar, för att hitta några mer direkta motsvarigheter.

:::

Lördagens matcher: Brighton vs Newcastle (13:30), Crystal Palace vs Stoke, Tottenham vs Coventry, Wigan vs Bournemouth, Fulham vs Blackpool, Aston Villa vs Ipswich, Charlton vs Huddersfield, Macclesfield vs Cardiff, Barnsley vs Burnley, Man City vs Watford, Leicester vs Burton, Millwall vs Preston, Derby vs Tranmere, Crawley vs Reading, Aldershot vs Rotherham, Middlesbrough vs Hastings, Oxford vs Sheffield United, Southampton vs Chelsea, QPR vs West Brom, Peterborough vs Norwich, Bolton vs Sunderland, Nottingham Forest vs Oldham, Hull vs Leyton, Blackburn vs Bristol City, Leeds vs Birmingham, Southend vs Brentford, Luton vs Wolves, Sheffield Wednesday vs MK Dons, samt West Ham vs Man Utd (18:15).

Några matcher får det så klart att vattnas lite extra i munnen. I tre matcher ställs Premier League-lag mot varandra, inte minst då kvällsmatchen mellan West Ham och Man Utd. Tottenham möter Coventry i en repris på FA-cupfinalen från 1987. Luton mot Wolves känns som en match med en rejäl dos utav cupromantik, och Sheffield Wednesday vs MK Dons ska också bli en intressant match att följa.

:::

En sak som är lite speciell med FA-cupen är möjligheten till omspel. En form som fått mycket kritik utav en del klubbar och deras managers, men också en traditionstyngd företeelse som ger FA-cupen en särprägel och därtill en viktig ekonomisk fördel för många av Englands mindre och medelstora klubbar. Det är en möjlighet som måste finnas kvar.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2013-01-05 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons