Tre poäng bättre än förra säsongen. Fyra poäng bättre än säsongen innan dess. Hela nio poäng bättre än för tre säsonger sedan. Vinner Tottenham mot Man City ikväll så inte bara passerar de Man City i tabellen utan går dessutom upp på tredjeplats i tabellen, på samma poäng som Chelsea på andra plats. Oavsett resultatet ikväll är det Tottenhams bästa säsongsstart under hela Premier League-eran, och naturligtvis betydligt längre tillbaka i tiden än så.
Inte så illa kan man tänka för ett lag som gör sin värsta säsong under Mauricio Pochettinos dryga fyra år som Tottenhams manager. Åtminstone om man får tro på Pochettino själv. Men frågan om bäst eller värst är inte rimligtvis enbart en fråga om poängantal i absoluta termer, utan om konkurrenskraft i relativa termer, och inte minst en fråga om humör och psykologi. Och det går inte att bortse från att Tottenhams svaga insats i Champions League har satt sin prägel på deras säsong.
Tottenham konkurrerar inte på samma nivå som Man City eller övriga storklubbar i Premier League, menar Mauricio Pochettino. Med vilket han inte specifikt syftade på lagets kvalitet utan på klubben som helhet. Klubben har ett annat fokus och andra prioriteringar än enbart att vinna matcher och vinna titlar. Det är uppenbart att det är i första hand arenafrågan som avses, vars försening ligger som en albatross runt halsen på Tottenham den här säsongen.
Det senaste beskedet är att Tottenham blir kvar på Wembley åtminstone året ut, och att nytt besked kommer i december. Det är knappast ovanligt att stora byggen blir försenade men kanske gjorde Tottenham misstaget att vara lite för ambitiösa och tidsoptimistiska i sin planering. De borde kanske ha räknat på två år istället för 15 månader. Alla förväntade sig att Tottenham skulle flytta in den här säsongen, och när förväntningar inte infrias uppstår en air av besvikelse.
Det säger ändå något om Tottenhams utveckling och styrka att de trots dessa rätt stora problem ändå presterar så bra resultat i ligaspelet. Vi ser kontinuerligt klubbar med i själva verket betydligt mindre problem prestera betydligt svagare med jämna mellanrum, såsom Arsenal, Man Utd och Chelsea. Alla förväntade sig redan förra säsongen att Tottenhams Wembleytillvaro skulle kosta dem mycket mer än vad det till sist gjorde. Den här säsongen är Wembleyvistelsen alltså helt oplanerad.
Addera skador till listan av besvär, utöver att många spelare har haft en lång VM-sommar bakom sig med minimal försäsong, samt asiatiska landslagsuppdrag, och Tottenhams start på säsongen blir inte mindre imponerande. Det här är en typ av besvär som vanligtvis får Chelsea att göra José Mourinho-säsonger, som får Arsenal att ramla ur Champions League, som får Man City att tycka att fjärdeplatser är kanon, och som får Man Utd att ligga närmare nedflyttning än ligatitlar.
Så visst går det att ha förståelse för att Tottenhams prestationer sviktar, även om de ändå har lyckats hänga med mycket väl i ligaspelet. De saknar knappast ursäkter om de skulle vilja tillgripa dem. Men vad som ändå är sympatiskt, och som sätter Mauricio Pochettino och Tottenham i bjärt kontrast till inte minst José Mourinho och Man Utd, är att de inte använder dessa ursäkter som ett slags cover för att de ändå förväntar sig mer av den här säsongen, att de är besvikna på sitt spel, att de ändå måste vinna matcher och vinna titlar.
Det större intrycket är att Mauricio Pochettino istället signalerar att han inte är nöjd med att Tottenham bara befinner sig där de nu är. Han vill se Tottenham utvecklas vidare och ta nästa steg i sin utveckling, och att göra klart med den nya arenan är den första och kanske enda stora punkten på den dagordningen. Det är en nödvändig signal, vi har sett vad som händer med klubbar som nöjer sig med att bara behålla sina positioner, snarare än att hela tiden sträva uppåt och framåt.
Visst är det också en markering att Tottenham som klubb måste matcha hans egna ambitioner. Inte minst aktuellt i dessa dagar då flera storklubbar åtminstone tittar sig om efter sina nästa managers. Pochettino saknar knappast alternativ om han så vill. Han är fortfarande en av Premier Leagues bästa managers, en manager som med rätta har placerats på samma nivå som exempelvis Pep Guardiola taktiskt och filosofiskt, om än inte med riktigt samma resurser och förutsättningar.
Pochettinos kanske största prov i sin managergärning äger däremot rum just nu. Han har skapat ett riktigt starkt lag med Tottenham, men just det laget känns som att det nog befinner sig i slutet av sin livscykel. Det är svårt att tillföra ett lag ny energi, att bygga ett nytt lag ovanpå resterna av det gamla och inleda en ny cykel. Få managers lyckas med detta, de som lyckas skriver ofta in sig i historien. Många managers bryr sig inte ens om att försöka, Pep Guardiolas lösning så här långt har t ex varit att byta klubb.
Möjligen är det ett alternativ som även Mauricio Pochettino till sist väljer. Möjligen blir han alltså kvar i Tottenham och försöker ta laget till nästa steg. Det stora klivet för Tottenham är självfallet att flytta in på sin nya arena, något som Pochettino själv menar att han kommer vara kvar för. Det lilla steget för Tottenham, för att komma från den här känslan att deras bästa säsongsstart under Pochettino ändå är deras värsta säsong, är att höja humöret runt laget och rensa luften från besvikelse.
Vad Tottenham behöver är den här stora vinsten som får den här säsongen att verkligen rulla igång, nitroxet i motorn. Och för närvarande finns ingen större vinst inom engelsk fotboll, kanske inte inom fotbollen över huvud taget, än att vinna mot Man City. Inte minst på hemmaplan. Även om det fortfarande bara är Wembley.