Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
1v

Det är inte ens fel att Man Utd lider, skulden är tredimensionell

Framgång har många föräldrar. Fiasko är däremot föräldralöst. Det är ett tydligt tecken i varenda dysfunktionell och underpresterande fotbollsklubb att det pågår ett ständigt blame game, det vill säga olika försök att lasta över skulden och ansvaret för alla problem på någon annan än sig själv, att hålla den egna ryggen fri. På så vis, likaväl som framgång brukar sägas föda framgång, så visar sig även misslyckande föda misslyckande.

Skälet till det senare är att misslyckande fostrar oenighet, och oenigheten resulterar i sig i fortsatt misslyckande och så vidare. Oenigheten leder till att folk känner sig tvingade till att ta ställning för det ena eller det andra, och de som borde samarbeta för att uppnå klubbens mål börjar istället lägga sin energi på att underminera varandra och snarare se över sitt eget hus. Konflikt ersätter kollaboration.

Man Utd är ett lysande (nåja) exempel på just denna process. Det är en dysfunktionell fotbollsklubb som befinner sig i ett uppenbart tillstånd där det helt och hållet handlar om att försöka fördela ansvar och skuld på andra. Spelarna skyller på José Mourinho, José Mourinho skyller på styrelsen och på spelarna, styrelsen verkar tycka att det är Mourinhos problem, och allehanda experter skyller på den eller de som de själva helst vill skylla på.

Ett gemensamt drag i allt detta är att vilja lasta över skulden på en enda aktör, hellre än att försöka se hela bilden. Som sagt, viljan att ta ställning blir viktigare än analysen. Det är exempelvis inte minst vanligt att supportrar, vilket vi ser både i Man Utd och även i flera andra klubbar, väldigt gärna riktar sin ilska mot ägare och styrelse och ger dem skulden för nästan allt, och på så vis friskriver laget med spelare och manager från ansvar.

Det blir en alldeles för onyanserad diskussion. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig att hävda att Man Utds besvär vore helt och hållet ägarnas och styrelsens fel. Det blir lika fel att mena att allt är José Mourinhos fel och byter man bara ut honom så kommer allt bli bra igen. Att bara klaga på spelarna utan att se till det sammanhang i vilket de ska spela blir orättvist. Ansvaret är kollektivt.

Om vi alltså skulle genomföra en revision av Man Utd och lista de problem och brister klubben brottas med, som är vad som för närvarande gör klubben dysfunktionell, skulle ansvaret för dem fördelas över samtliga aktörer. Det skulle i så fall sammanfattas ungefär så här:

Det är ägarnas och styrelsens fel…

Att de är en klubb helt i avsaknad av skönjbar strategi eller någon slags tydlig plan för sin verksamhet, därför en klubb utan effektiv organisation att genomföra förändring och förbättring, en klubb som istället för beslut styrs av impulsivt reagerande.

Att de har skapat en situation i vilken ekonomi värderas högre än fotbollen, att klubben blivit mer ett företag än en fotbollsklubb, att det är en klubb där det blivit okej att inte vinna eftersom det inte påverkar kassabalansen.

Att det i sin tur har skapat en klubbkultur som inte längre drivs i första hand av att vinna betyder mer än allt annat, samt skapat en incitamentsstruktur som ger spelare alldeles för stor makt baserat på deras rent kommersiella värde för klubben.

Att mycket som en följd av den första punkten ha hamnat i ett handlingsförlamat ingenmansland där klubben varken ger intryck av förtroende eller stöd för sin manager eller vågar följa den tankegången till sin ofrånkomliga konklusion.

Slutsats: Ekonomins prioritering över fotbollen är en naturlig följd av att ägas av riskkapitalister, men som även var tydligt när Glazers ägde klubben under Alex Ferguson inte något som behöver betyda något negativt så länge ”fotbollen” har en stark självständig drivkraft inom klubben, något som saknats efter Fergusons avgång.

Det är José Mourinhos fel…

Att han efter drygt två säsonger som manager inte verkar ha någon tydlig uppfattning vare sig om hur han vill att laget faktiskt ska spela eller vilka spelare som ska spela, där taktik och laguppställningar varierar impulsivt från match till match.

Att majoriteten av lagets spelare, i en markant skillnad från spelarna i många andra klubbar i ligan, underpresterar eller inte blir bättre under honom som tränare, att listan är så lång över spelare som inte når upp till sin potential.

Att han trots enorma investeringar i spelartruppen och trots några av fotbollens allra största värvningar de senaste två åren, fortfarande sitter med en obalanserad spelartrupp och där alldeles för många av dessa värvningar inte lever upp till förväntningarna.

Att han har valt att lägga betydligt mycket mer energi på de spelare han enligt uppgift inte har fått snarare än på de spelare han faktiskt har och därför, återigen till skillnad från den stora majoriteten andra managers, inte gör det bästa av vad han har.

Att han med denna attityd har fostrat en negativism där ständigt gnäll på spelare, på värvningar, på spelschema, på sommartouren etc, har skapat en arbetsmiljö som dränerat laget på energi och spelarna på självförtroende.

Att han trots utfästelser om hur klubben är det enda som spelar roll fortfarande verkar lägga mer energi på någon slags damage control för sig själv som person, snarare än att göra vad som ligger i lagets bästa intressen.

Slutsats: Vilken skuld och vilket ansvar man alltså än anser att ägare och styrelse har i Man Utd så går det inte att komma ifrån att José Mourinho genom sina beslut och sitt agerande själv har gjort många ”unforced errors” som manager för Man Utd, som rimligtvis betyder att ett managerbyte är ett nödvändigt, fastän på grund av ägarnas och styrelsens ansvar inte tillräckligt, villkor.

Det är spelarnas fel…

Att de i flera avseenden verkar mer intresserade av att spela för sig själva och för sitt eget varumärke än att sluta upp bakom vad som är bäst för laget och lägga all sin energi och allt arbete på att få laget att prestera så bra som möjligt.

Att de alldeles för ofta ger ett intryck av big-time charlies som verkar vilja välja tillfällen när de tycker det är motiverat att gå för fullt, men som inte alltid verkar benägna att vilja ta jobbet som krävs i mer vardagliga matcher.

Slutsats: Visst har spelarna ett tungt ansvar i detta, men det är även attityder som på det stora hela reflekterar ledarskap, eller bristen på ledarskap, och det är vad som i första hand måste åtgärdas. Spelare som därefter fortfarande inte presterar i enlighet med klubbens värderingar kan inte vara kvar.

Publicerad 2018-10-09 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons