Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Hyllmans hörna: Fem slutsatser från helgen

Arsenals destruktiva kultur och atmosfär är skadligt för lagets prestationer

Även den här säsongen ser Arsenal ut att falla ihop just när den går in i sitt skarpa läge. På bara sex veckor har man förlorat Ligacupfinalen, åkt ut ur Champions League och FA-cupen och man har förlorat poäng efter onödig poäng i en liga som man har haft en större chans att vinna än på många herrans år. Och ju fler poäng som tappas desto tydligare blir det att det är något med kulturen i Arsenal som är fundamentalt destruktivt.

Det är en kultur som är alltför obenägen att ägna sig åt självkritik och –reflektion av det egna lagets spelare, ledare och taktik. Det är alldeles för ofta någon annans fel. Det är domarens fel som inte skyddar Arsenals spelare eller som låter matchen pågå för länge. Det är FA:s fel som gjort orättvisa spelprogram. Det är motståndarnas fel som väljer en taktik som försvårar för Arsenal att vinna. Det är helt enkelt en kultur där det är synd om Arsenal.

Det är en kultur där det är okej att komma tvåa. Samtidigt som Arsenal beger sig in i en tuff ligastrid så kommer som på beställning uttalanden från Wenger och Arsenals ledning att det inte är ett misslyckande att komma tvåa. Det sänder helt fel signaler till spelarna och laget. Det är en kultur där spelarna på planen också från de egna på läktarna istället för stöd får höra att de inte räcker till.

Det gör Arsenals spelare stressade och nervösa och orsakar misstag som annars sannolikt inte hade hänt. Det som får Eboué att gå in som han gör mot Lucas i gårdagens match är helt enkelt stress, inget annat. I en annan match tidigare på säsongen hade van Persie nästan garanterat satt sin målchans i den 85:e minuten. Det får spelare att hellre gömma sig i det egna laget snarare än att kliva fram i utsatta situationer. Fabregas har varit i det närmaste osynlig för Arsenal under de senaste ligaomgångarna.

När Arsenal slutar tycka synd om sig själva så kommer man att återigen börja vinna titlar. Inte förr.

Mer på ämnet från David Hytner på The Guardian:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/17/arsene-wenger-arsenal-liverpool-emirates

Och från Alan Hansen:

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/8457470/Alan-Hansen-Arsenal-manager-Arsene-Wenger-has-to-take-the-blame-for-saying-second-place-would-be-acceptable.html

:::

Managerns mod är viktigare än mängd när det gäller utveckling av unga spelare

Liverpools backlinje igår var ett skövlat lapptäcke på grund av alla skador som drabbat lagdelen inför och under matchen mot Arsenal. Ett av Liverpools stora strategiska problem under tidigare säsonger har varit just bredden på truppen och oförmågan att fylla på med kvalitet när ordinarie spelare av någon anledning varit frånvarande. Igår fylldes det på med ungdomar många av oss tidigare knappt hört talas om.

Naturligtvis har inte antalet spelare i och från Liverpools ungdomsakademi förändrats i någon betydelsefull utsträckning under den korta tid sedan vi sist betraktade Liverpools problem med bredden. Det som är den avgörande skillnaden är snarare att Kenny Dalglish, till skillnad från sina företrädare, har modet och visionen att låta dem spela i matcher av betydelse, att lita på sina unga talanger och se dem som en möjlighet snarare än en risk.

Ofta när vi pratar om olika klubbars ungdomsakademier så stirrar vi oss blinda på hur många spelare som finns däri och hur bra de är på den nivån. Ofta glömmer vi bort att den kanske viktigaste aspekten i hur bra och produktiv en ungdomsakademi är ligger just i hur managern väljer att slussa in spelare i A-truppen.

:::

Man Utds taktik är alltför passiv för att kontrollera matcher av cupfinalkaraktär

Man Utd förlorar semifinalen i FA-cupen med 0-1. Det är inte första gången på senare tid som det eller liknande resultat gått mot Man Utd. Tvärtom, från och med 2007 så har Man Utd åkt ur FA-cupen varje år med just 0-1, med undantag från 2009 då man åkte ut efter 0-0 och straffar. Till det ska läggas en Ligacupfinal som man vinner efter 0-0 och straffar samt två finaler i Champions League som också de är karaktäriserade av en försiktig och reaktiv taktik.

Man Utd spelar på ett annat sätt i matcher av cupkaraktär än vad man gör i ligamatcher, särskilt då på bortaplan eller på neutral plan. Ofta leder det till att man lämnar ifrån sig initiativet över matchen till motståndarna, försöker absorbera deras press och utnyttja motståndarnas misstag och snabba omställningar för att vinna matchen. Det är en taktik som medför en risk då den bygger på att egna misstag helt elimineras från matchen samtidigt som motståndaren ges både mycket gräs och boll.

Fotbollsmatcher vinns oftast av det lag som kontrollerar matchen. Det lag som vanligtvis kontrollerar matchen är det lag som tar de flesta initiativen och färgar matchens momentum. Man Utd har tagit sin kontinentala fotbollstaktik minst ett steg för långt i cupspel och måste hitta en bättre balans mellan taktiken som visar sig vinnande i ligan och taktiken som ställer till det för dem i cupspel. Annars är en spansk seger i Champions League den här säsongen helt och hållet garanterad.

Om inte tyskarna ställer till med något helt sensationellt i finalen.

:::

Blackpool och Ian Holloway har tappat plotten vid helt fel tillfälle

Säsongen började så bra. Blackpool spelade härlig offensiv fotboll och charmade hela fotbollsengland med sitt frejdiga spel. Många var lagen som chockades över den lilla uppstickarens mod och fräckhet. Ian Holloway hyllades tämligen unisont som ett geni.

Men efter jul och i synnerhet nu när säsongen sedan ett tag befunnit sig inne i squeaky bum time så är frågan om inte Blackpools bluff har synats. Blackpools offensiv har inte längre samma effekt och defensivt läcker laget i samma utsträckning som förr. Den magi som Holloway besatt i början av säsongen är som bortflugen, tydligt symboliserad i helgens hemmaförlust mot Wigan där strax efter att han gjort tre byten i den 60:e minuten det avgörande målet trillar in bakom Gilks i det egna målet.

Och när Blackpools fans buade ut det egna laget i halvtid så tappade sannolikt också de lite av den magi som präglat dem under den gångna säsongen.

En amerikansk fotbollstränare sade en gång att det finns inget svårare än att i underläge i halvtid av Superbowl förändra den taktik som tog laget till Superbowl till att börja med. Om inte Blackpool och Ian Holloway justerar sin taktik inför säsongens sista fem-sex matcher så kommer inte Blackpool att spela Premier Leauge-fotboll nästa säsong.

Michael Cox, från The Guardian och bloggen Zonal Marking, analyserar Blackpools match mot Wigan, bland annat:

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/18/premier-league-chalkboard-analysis

:::

Misstag avgör fotbollsmatcher, ligor och titlar – att minimera misstag är säsongens framgångsrecept

När vi pratar fotboll så pratar vi ofta om de briljanta individuella prestationerna eller de strålande laginsatserna. Nyckeln till att vinna ses ofta som att vilja mer, kunna mer och kunna det smartare än motståndaren. Det övas och det prövas, olika taktiska uppställningar väljs ut för att neutralisera motståndaren och maximera sina egna styrkor.

Men den här säsongen verkar det inte så mycket handla om att vara smartare eller mer kompetent än sina motståndare – det verkar helt enkelt handla om att vara mindre klumpig och klantig än sina konkurrenter. Laget som vinner ligan är förmodligen laget som gjort minst misstag under säsongen som gått. Dito de lag som åker ur Premier League, fast tvärtom.

Den här helgen har varit en veritabel orgie av misstag. Från Cathcart i Blackpool som först passar bollen rätt i gapet på motståndare direkt på frispark och därefter ramlar när han ska försöka reparera sitt misstag. Via Simon Mignolet som har problem att plocka upp bollar som kommer rullandes mot honom längs med marken. Till Carrick som slänger iväg en passning mitt i gapet på en pressande motståndare framför ett oorganiserat och ej förberett försvar. Och då har vi passerat blunders av Paul Robinson och Scott Carson på vägen. Bland annat.

Så, minst dåliga vinner. Minst dåliga överlever.

…………………………………………………

Inte precis något unikt grepp från min sida det här – med ett visst antal punkter som sammanfattar helgen.

Men det är ett rätt vettigt sätt att knyta ihop säcken efter en helg och tycker ni idén är bra så lär den bli återkommande.

Varför är det alltid fem förresten? När jag skrev bloggen led jag närmast av tvångstankar att jag var tvungen att ha fem. Helt irrationellt egentligen.

Hur många bobbleheads grejar ni? Tar ni åtta eller fler så spöar ni mig.

Be Champions!!

Publicerad 2011-04-18 kl 16:06

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER