Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.
Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.
:::
Del 4. Mighty Mouse
Rubriken är ett klassisk citat från en klassisk manager, Bill Shankly. Spelaren som fick denna enkla men ack så komplicerade uppgift var ingen mindre än dagens huvudman, Kevin Keegan.
Kevin Keegan föddes den 14e februari 1951 i Doncaster mitt i hjärtat av England. I unga år provspelade han för Coventry men som 16-åring hamnade han i Scunthorpe United och det är där vi börjar.
Keegan debuterade för den dåvarande Division Four, motsvarande League Two, klubben som 17-åring och vid 18 års ålder var han ordinarie. Under sina fyra år i klubben svarade han för 124 matcher på vilka han gjorde 18 mål.
1971 kom drömflytten, den då 20-årige Dívision 4-spelaren hade tidigare dragit till sig Liverpools uppmärksamhet och nu kom så äntligen transfern. Mannen bakom övergången var den av Bill Shankly högt hållne Andy Beattie, Shankly sa så här om Keegan vid tillfället:
“I decided to sign him. I had to, because Andy was so sure about Kevin”
Keegan kunde knappast ha fått en bättre start i sin nya klubb, trots sparsamt med speltid på försäsongen fick han chansen , efter att ha imponerat i en internmatch, och som han tog den. Tolv minuter in i sin debut på Anfield satte han 1-0 och fortsatte med att göra tre mål på sina fem första matcher. Efter att ha inlett sin karriär som mittfältare gjorde hans målsinne att Shankly nu allt som oftast valde att använda Keegan som partner till John Toshack i anfallet.
Säsongen 1972-1973 var en bra säsong för Keegan. På senhösten 1972 gjorde han sin debut i engelska landslaget och under våren 1973 vann han både sin första ligatitel samt sin första europeiska titel, UEFA-Cupen. Den sistnämnda säkrades efter att Kevin själv svarat för två mål i en av de två finalmatcherna mot Borussia Mönchengladbach.
Säsongen därpå var även den framgångsrik för Doncaster-pojken, efter att bland annat ha slagit ut klubben från sin hemstad i FA-Cupen med två mål på Anfield kunde Liverpool tillslut, efter ytterliggare två finalmål från Keegan, säkra titeln. Han spelade under denna säsong i klubbens samtliga matcher i alla turnering, totalt blev det 19 mål på 61 matcher.
Hösten 1974 var, trots att han gjort sitt första landslagsmål bara månader tidigare, en mörk tid i Kevin Keegans karriär. Efter att ha råkat i luven på Leeds ökände kapten Billy Bremner under Charity Shield stängdes de båda av under en längre tid, Keegan var tillbaka först i oktober och kanske var det det som kostade Liverpool titeln det året.
Om 1974 var ett dåligt år för Keegan så var 1975 och 1976 betydligt bättre, Liverpool vann åter ligan och UEFA-Cupen. Kevin visade åter att han var de stora matchernas man genom ytterliggare två finalmål mot Club Brügge. Som om det inte var nog så blev han även utsedd av journalisterna till årets spelare i England.
Nästa säsong kom att bli Keegans sista i Liverpools röda tröja, han hade redan i slutet av föregående säsong annonserat att han ville flytta utomlands. Något som fortfarande idag är ovanligt bland engelska spelare men som på den tiden var i det närmaste pionjärmässigt. Hursom påverkade inte den förestående flytten Keegan nämnvärt, klubben vann åter ligan och Keegan var lagets bäste målskytt. Han kom även tvåa i den säsongens Ballon d’Or. Med två matcher kvar hade man chansen på en historisk trippel men Manchester United satte stopp för det i Kevins sista match för Liverpool på engelsk mark. Kvar var Europacupfinalen mot Borussia Mönchengladbach, en match som för evigt etsat sig fast i klubbens historia.
Seger säkrades efter att Keegan, som under hela matchen löpt Berti Vogts sönder och samma, drogs ned i straffområdet. Straffen satt och Liverpool vann med 3-1 i Keegans sista match i klubben. Totalt spelade han 323 matcher och gjorde 100 mål.
Hamburger Sport-Verein blev efter en övergångssumma i trakterna av £500 000 nästa destination i karriären. Starten i Tyskland var allt annat än smärtfri, Keegan hade målats upp som någon form av Messias i Hamburg och han hade svårt att leva upp till detta. Till en början, efter några månader lossnade det och som det lossnade. Trots att Hamburg misslyckades helt i ligan fick Keegan för första gången mottaga Ballon d’Or.
Under sin andra säsong i den tyska klubben presterade han än bättre, liksom hela laget, och kunde leda Hamburg till sin första ligatitel på 19 år. Keegan belönades åter med guldbollen och fick av fansen smeknamnet ”Mighty Mouse”. Hans sista hela säsong i Tyskland slutade med en förlorad Europacupfinal, mot Nottingham, samt en andraplats i ligan.
1980 var Keegan åter tillbaka i sitt moderland, i februari skrev han på för Southampton och i juli debuterade han mot Shamrock Rovers. Denna övergång var minst sagt en ögonbrynshöjare, tänk er att Messi skulle skriva på för WBA. Inte riktigt lika stort kanske, men ni förstår principen.
I Southampton spelade på den här tiden en tidigare spelare ur denna serie, nämligen Alan Ball, och OtbaG’s gamla profilbildsmotiv, Charlie George.
Säsongen 1980-1981 var en förvarning om vad som komma skulle, the Saints stod för deras dittills bästa ligaplacering genom att komma på sjätte plats. Men det var årdet därpå som laget skulle utmana på allvar. Vintern 1982 ledde Southampton First Division, men sedan kom ”Arsenalkollapsen”. Med bara 3 segrar på våren rasade laget till en slutlig sjundeplats. Det hindrade dock inte Keegan att bli PFA Player of the Year.
Tråkigt nog missade England VM-slutspelet både 1974 och 1978, därmed fick Keegan aldrig chansen på den scenen under sin peak. Men 1982 fick han tillslut spela ett VM, om man nu kan kalla det för det. Keegan led av en ryggskada och han spelade endast 20 minuter i vad som var hans sista landskamp. Totalt stod han för 21 mål på 63 matcher.
Efter sommaren stod Keegan för ytterliggare en överraskande flytt, efter att ha blivit missnöjd med sin situation i Southampton skrev han på för Newcastle som vid den här tiden spelade i Second Division, motsvarande the Championship. I Newcastle blev Keegan en kultfigur och hjälpte under sin sista säsong som spelare klubben tillbaka till First Division. I sin sista match någonsin plockades han upp på planen av en helikopter och fördes ut ur arenan.
Efter spelarkarriären samt ett uppehåll på några år gav sig Keegan på en managerkarriär som, hittills?, innehållit sejourer i Newcastle, Fulham, Manchester City samt en period som förbundskapten för England.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Det blev ett, till mångas (läs BishopBlaizes) stora förtret, långt uppehåll men vad skall man göra när livsviktiga saker som Disneyland, baseballmatcher och surfing kommer i vägen. Från och med, nu när tillvaron här borta stabiliserat sig något mer, är dock tanken att den ordinarie frekvensen återupptas.
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Nedräkningen har börjat, bara 3 spelare kvar på listan. Vem kommer med och vem hamnar utanför? Den som lever får se. Nästa gång blir det en för mig stor personlig favorit, till’ then
//Martin Palmér