Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Premier League-samhällets olycksbarn

Tillvaron som Premier League-manager är tämligen brutal, och kan närmast liknas vid en djungel. Det är milt uttryckt en tämligen avancerad form av socialdarwinistisk miljö, alls inte olik den som man har kunnat observera på högstadieskolgårdar alltsedan tidernas begynnelse.

Det går i grund och botten längre än att enbart vara en rent resultatorienterad miljö. Det är själva förutsättningen. Men vikten av att framstå som lyckad och framgångsrik är så pass viktig att en manager i England, åtminstone så länge dennes maktbas inte är säkrad, vilket den bara är i undantagsfall, helst av allt bara associeras med framgångsrika kollegor.

Konsekvensen av en sådan miljö är att de managers som på ett eller annat sätt, av mer eller mindre goda skäl, uppfattas som misslyckade väldigt lätt blir ensamma och socialt isolerade, kort och gott utstötta. Betänk hur ensam Gerard Houllier var under förra säsongen när det gick trögt i Aston Villa. Betänk på motsatt sätt hur många som skyndar till exempelvis Arsene Wengers och Alex Fergusons försvar närhelst de befinner sig i svårigheter.

Även i det här avseendet finns det naturligtvis grader i det så kallade helvetet. Alla kan förmodligen känna sig lite isolerade ibland, men för vissa har tillståndet permanentats i sådan utsträckning att de blivit så miserabelt utstötta att det finns fog att betrakta dem som en form utav samhällets olycksbarn i Premier League.

Låt oss titta på några exempel.

:::

Martin O’Neill

Det blåser på toppen, men det kan också gå ganska fort utför. Det var inte många år sedan som Martin O’Neill var en av engelsk fotbolls mest respekterade managers, i en sådan utsträckning att han alltid nämndes som en av de stora favoriterna att ta över på Old Trafford efter Alex Ferguson – vilket förmodligen är den största hedersbetygelsen en manager kan få i engelsk press.

O’Neill gjorde sig först och främst ett namn i Leicester under den andra halvan av 1990-talet, med vilka han bland annat två gånger vann Ligacupen. Därefter begav han sig till Skottland och Celtic och översåg där en väldigt framgångsrik period i klubbens historia. O’Neill lämnade Celtic på grund av sjukdom i familjen, men ett år senare annonserades det att han tog över som manager i Aston Villa, med vilka han tog sig fram till men aldrig över den väldigt höga tröskel som utgör Champions League-kvalificering.

Det stog ändå klart efter tre-fyra år av O’Neills tid i klubben att Aston Villa förmodligen inte skulle klara av att nå Champions League. Och med en ägare som inte var villig att överinvestera i ett tveksamt försök att förbättra klubbens chanser, så valde O’Neill att bara någon vecka inför säsongsstarten 2010/11 avgå.

Därefter har Martin O’Neills namn i stort sett alltid nämnts när det blivit en ledig managerposition i Premier League eller The Championship. Nu senast i och med att hans gamla klubb Leicester valde att sparka Sven-Göran Eriksson. Men något nytt managerjobb har det inte blivit för O’Neill, och det framstår som oklart huruvida det är ett självvalt tillstånd.

O’Neill har med andra ord på bara ett drygt år gått från att vara en av Englands mest omtalade managers, till en närmast förlamande tystnad. Några spekulationer om att han ska ta över Man Utd eller kanske ersätta Fabio Capello förekommer inte längre. Kanske ligger det sätt på vilket han valde att lämna Aston Villa honom i fatet.

:::

Rafa Benitez

Få managers har haft en mer framgångsrik inledning på sin tid som manager i England, och ytterst få har gått så snabbt från med engelska mått mätt närmast halvokänd status till en av ligans frontfigurer. Men lika få har också uppvisat ett sådant myopiskt behov av att framhäva sig själv och sin egen betydelse som Benitez gång på gång demonstrerade, inte så sällan på det egna lagets bekostnad dessutom.

Benitez hade uppnått viss framgång i Spanien med Valencia innan han kom till Liverpool som ersättare för Gerard Houllier. I Liverpool fick han ansvar för en klubb som ville nå tillbaka till sin topposition inom engelsk fotboll, och dessa förväntningar minskade naturligtvis inte i och med debutsäsongens överraskande vinst i Champions League. Det skulle emellertid visa sig vara förväntningar som i slutänden var Benitez övermäktiga.

Många skulle kanske ha pekat på en tveksam och i vissa stunder kanske något slösaktig transferpolitik, samt en viss taktisk inflexibilitet när det gäller ligaspel, som tungt vägande skäl för det. Benitez hade en annan syn på saken. Hans förklaring var att Liverpool inte hade pengar att spendera på spelarköp, att andra klubbar och managers gavs orättvisa fördelar, och att Liverpools klubbledning motarbetade honom.

Det var kort och gott alla andras fel. På Benitez egen hemsida finns också minutiöst uttänkta argument för varför han ”faktiskt” är det bästa som hänt Liverpool sedan havregrynsgröt. Men i fotboll är det resultaten som räknas, inte subjektiva stilpoäng, vilket förmodligen också är skälet till att han snabbt fick sparken i Inter. Sedan dess har han huvudsakligen ägnat sig åt visst publikfrieri i Liverpool samt omotiverade och tämligen bittra utfall mot gamla fiender som inte längre bryr sig.

Återvänder han till Spanien eller vågar Blackburn ta chansen?

:::

Mark Hughes

Allting såg ju så bra ut för Mark Hughes. Han hade verkligen fått form och fart på Blackburn Rovers igen och han betraktades som ett stabilt managerämne som lyckades få ut mycket med knappa resurser. Men sedan knackade ambitionen på paradisets port och han valde att tacka ja till det frestande erbjudandet att leda Man Citys nya miljardbygge, blind för det som var uppenbart för alla, att han aldrig skulle kunna bli det populära varumärke runt vilket Man City byggde sin nya profil.

Sparkad under tämligen förnedrande former från Man City så är det rätt uppenbart att Hughes aldrig riktigt har hämtat sig, och att han anser sig ha blivit nedpetad från en enligt honom mer rättmätig position. Upprepade flirtar med Chelsea som förblivit obesvarade har fått honom att framstå som lätt godtrogen. Bittra och väldigt planterade påhopp mot Man City och hans efterträdare Roberto Mancini på uppdrag av sin agent Kia Joorabchian har gjort honom till något utav åtlöje.

Och han bränner många broar på vägen. Hughes fick en ny chans som manager för Fulham, men ansåg tydligen inte att det var hans rätta lott i livet. Och sällan har man nog skådat en mer explicit sågning enligt formatet verbalt lustmord av en manager än den som Fulhams ägare Mohamed Al Fayed levererade för bara någon vecka sedan.

Och när de publika sympatierna omedelbart går till mannen som placerade en staty av Michael Jackson utanför Craven Cottage, då vet man att Mark Hughes inte står särskilt högt i kurs.

:::

Kan vi då se att dessa tre nämnda managers har något gemensamt som kan hjälpa oss att förstå orsakerna bakom deras reducerade karriärsmässiga och sociala status?

Jodå, samtliga tre har varit manager i klubbar som på ett eller annat sätt haft som ambition att utmana och bryta sig in i den etablerade tabelltoppen. Och samtliga tre har i någon utsträckning, om än i något varierande grad, misslyckats med denna uppgift. De har helt enkelt spänt bågen, tagit sig högt upp på repstegen men därifrån har fallet också visat sig vara väldigt högt.

Där finns naturligtvis också ett antal managers som befinner sig på eller kanske till och med lite över gränsen. Bland dem naturligtvis två före detta engelska förbundskaptener; Sven-Göran Eriksson och framför allt Steve McClaren, som blivit till närmast en manageriell paria. Kanske bör även en karaktär som Kevin Keegan nämnas i detta sammanhang, som vid alldeles för många tillfällen har visat sig otillräcklig uppgiften att vara en manager på Premier League-nivå.

Går vi längre tillbaka i tiden så kan man naturligtvis undra vad som exempelvis hände med en färgstark karaktär som Ron Atkinson, som helt visst hade mer kvar i managerkroppen än när han, på grund av en kontrovers inte alls olik den som John Terry nu befinner sig i, tvingades bort från yrket.

Ni har för övrigt säkert själva några idéer om utstötta figurer i Premier League som inte har tagits upp här. Kanske är det till och med så att ni tycker att jag varit särskilt orättvis mot någon av de som jag faktiskt nämner.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det är bordtennistävling för mig i helgen, med början ikväll, vilket innebär att helgens bloggar kommer att vara förhandsproducerade. Därav blir de med nödvändighet lite mer generella och alltså inte särskilt matchspecifika. Men det behöver ju inte vara något negativt i sig.

Helgens bloggar kommer att få lite utav ett musiktema, samt så ska naturligtvis ett jubileum uppmärksammas.

Be Champions!!

Publicerad 2011-11-04 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER