Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ingen borde behöva lida på grund av fotbollen

Brittisk fotboll drabbades under gårdagen av ett tungt sorgebesked när det bekräftades att Gary Speed, gammal walesisk storspelare i bland annat Leeds, Everton och Bolton och senast walesisk förbundskapten, hittats hängandes död i sitt hem efter vad polisen bekräftat som självmord.

Gary Speed inledde sin fotbollskarriär i Leeds där han debuterade 1988. Under sin 22 år långa spelarkarriär gjorde han 677 ligamatcher, vilket gör honom till den utespelare som gjort flest ligamatcher inom engelsk fotboll. Han var tongivande i det Leedsmittfält som vann Yorkshireklubbens senaste ligatitel 1992, innan han några år senare lämnade Leeds för Everton, och därefter i tur och ordning Newcastle, Bolton och Sheffield United, där spelarkarriären avslutades.

Speed var en arbetare på planen snarare än en artist, den typ av hederlig brittisk fotbollsjobbare som på en och samma gång är både genuint uppskattade och delvis underskattade, inte minst i dessa tider, när alltför många har glömt bort att fotbollen måste stå för och handla om något mer och något större än enbart överstegsfinter, smattret av fotoblixtar och estetiskt godtycke.

:::

De exakta orsakerna bakom Speeds självmord känner vi inte till och de är i sig meningslösa att spekulera i, kanske är de helt privata utan att ha något alls med fotboll att göra.

Men det går heller inte att blunda för att dessa tragedier varit tämligen vanliga inom fotbollsfamiljen under senare tid. Ett av de mer kända fallen är Robert Enke, den tyske landslagsmålvakten. Bara förra helgen avslöjades det att den tyske domaren Babak Rafati försökt begå självmord i samband med att han skulle döma en match i Bundesliga.

På något sätt är det, trots att varje enskilt fall naturligtvis överraskar och chockerar, ändå inte genuint förvånande. Den moderna och professionella fotbollen är en tämligen kall och hänsynslös omgivning, och trycket och kraven är enorma på spelare, managers och domare. Kritiken kan vara skoningslös. Sjuktalen inom andra arbetsmiljöer skulle öka dramatiskt för mycket mindre. Mina personliga tankar i bakhuvudet har hela tiden varit att det är märkligt att problem med depressioner och självmord inte är vanligare.

Ändå så uttrycker vi själva, och media uttrycker åt oss, en form av förvisso uppriktig förvåning och chock de gånger sådant här händer. Det beror på att vi innerst inne inte vill tro att det här ska kunna hända. Kanske vill inte heller de drabbade prata om det öppet, då det av omvärlden kan tolkas som ett tecken på svaghet.

Dels kanske för att vi betraktar våra fotbollsspelare som hjältar, odödliga och osårbara, vi sätter dem på en form utav piedestal, vilket inte bara kan vara hedrande utan dessutom betungande för den som blir placerad på den. Dels för att flera av oss kanske vägrar att acceptera att de som håller på med fotboll – spelare, managers och domare – ens har någon moralisk rätt att bli deprimerade så bra betalda som de ändå är. Varmed vi vägrar känna någon empati för dem.

:::

Där finns många bovar i dramat, och visst är det lätt att försöka hitta skurkar och syndabockar i sammanhanget.

Vi kan välja att kritisera media som sensationaliserar och skandaliserar i syfte att öka upplagor och annonsintäkter i en cynisk jakt på profit, och som utifrån detta egenintresse sedan länge passerat definitionen av vad som är medias uppgift och samhällsansvar. Kanske har media formell rätt att bedriva kampanjer och hetsjakt mot mer eller mindre offentliga personligheter, men de har inte rätt att spela förvånade när detta beteende ibland får personliga och tragiska konsekvenser.

Vi kan välja att kritisera fotbollen och dess organisationer, inte minst kanske när det kommer till domarnas situation. Varje vecka och varje dag kastar FA, FIFA, UEFA och övriga nationella förbund ut domare i en av de hårdaste och psykiskt mest pressande arbetssituationer som går att tänka sig, och man gör det samtidigt som man medvetet och avsiktligt undanhåller dem de tekniska verktyg som krävs för att domarna ska kunna göra sitt jobb, verktyg som både kan hjälpa och skydda domarna. Inom de flesta andra yrken skulle detta bli ett fall för arbetsdomstolen.

Men någonstans måste vi även acceptera vårt eget kollektiva ansvar. För mycket av den destruktiva miljö och psykiska press som utgör fotbollens mörka baksida är en produkt av vad vi kan kalla för en slags fotbollens hatkultur. Och det är en kultur vi själva som supportrar reproducerar dagligen, genom hatiska kommentarer på nätet, genom personförföljelse genom sociala medier, genom en påträngande och intolerant mobbmentalitet på arenorna och så vidare. Och i det nya medielandskapet så blir detta så väldigt mycket mer påträngande och genomträngande än vad som förr var fallet.

Något som kan vara väl värt att tänka på nästa gång en domare har gjort ett misstag som i grund och botten är väldigt mänskligt att göra, eller nästa gång en spelare har gjort en dålig match, eller en manager har misslyckats med att göra ett byte som vi själva anser hade varit kjempegrejt.

Vi behöver tänka på det, inte bara därför att en enda människas tragiska bortgång på grund av depression inom fotbollen är en för mycket. Utan också därför att för varje sådant här uppmärksammat fall så finns där garanterat ett enormt skuggtal av spelare, managers och domare som också är deprimerade utan att det ännu gått så långt som till självmordstankar, eller som helt enkelt bara mår dåligt som en följd av den miljö som skapats inom fotbollen.

Och fotbollen ska inte få oss att må dåligt, fotbollen är tänkt att få oss att må bra. Fotbollen ska hjälpa oss att bli bättre människor, inte få oss att känna oss mindre värda som människor.

:::

Gary Speed blev 42 år gammal.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Howard Wilkinson, Gary Speeds manager i Leeds: ”It’s such a loss. I cannot begin to try to understand what his parents are thinking. I knew his mum and dad, and particularly his dad very well. I’ve met a lot of people in my time, a lot of sportsmen. Gary had none of those things which we associate with sportsmen. He was ordinary as a bloke, very nice, very genuine, very honest, very hardworking. He was a joy to manage. I think I played Gary in every position apart from goalkeeper, and never even once did his face change or did he seem annoyed when I told him. He had a terrific sense of loyalty and commitment to the people around him. This is a genuine loss to the world.”

Ryan Giggs, Gary Speeds lagkamrat i Wales: “I am totally devastated. Gary Speed was one of the nicest men in football and someone I am honoured to call a team-mate and friend. Words cannot begin to describe how sad I feel at hearing this awful news. It goes without saying my thoughts are with his family at this tremendously sad time.”

Aaron Ramsey, walesisk landslagsspelare och av Speed utsedd till Wales yngste lagkapten någonsin: The world has lost a great football manager but, even more sadly, a great man. He will be missed by all.”

:::

“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to suffering.”

Be Champions!!

Publicerad 2011-11-28 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER