Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Coq Rouge

“We are the pride of all Europe, the cock of the North” lyder en rad i en populär ramsa som brukar ramla ned från Old Traffords läktare i samband med europeiska cupmatcher. Just den strofen riskerar ju skapa lite lustiga associationer, trots att liknelsen alltså är med inget mer pikant än en tupp.

Under de senaste 15 åren har ju Man Utd hyfsat regelbundet också bröstat upp sig i det europeiska cupspelet som den värsta tuppen. Klubbens historia, tradition och identitet är också tätt sammanvävd med det europeiska cupspelet. Inte bara var man det första engelska lag som vann Europacupen, man var det även det första engelska lag som över huvud taget deltog, mot ligans uttalade vilja. Till ett fruktansvärt pris.

Man Utds historia är till stor del spelarnas historia. Spelarna har alltid haft en särskild plats i klubbens mytologi, det är inte minst därför som väldigt många av supportrarnas sånger och ramsor fokuserar på nuvarande och tidigare spelare snarare än på klubben som sådan. Klubben präglas av en kollektivistisk kultur, men på ett sätt som är ägnat att framhäva snarare än att förtrycka spelarnas personlighet.

Och visst har Man Utd också haft några spelare som likt tuppar bröstat upp sig på den europeiska teatern. Galleriet kan göras väldigt omfattande, men jag kan välja ut några särskilt speciella.

:::

George Best

Man Utd begav sig 1966 till Lissabon för att försvara en 3-2-ledning från den första hemmamatchen mot Benfica i Europacupens kvartsfinal. Matt Busby ger spelarna direktivet att ta det lite lugnt den första kvarten, men efter tolv minuter har Best redan gjort två mål och Benfica förlorade till sist med 1-5, och för första gången någonsin en hemmamatch i Europacupen.

Benficafansen visste med sig att de sett en riktigt stor spelare och döpte honom omedelbart till El Beatle. Två år senare stötte Best, Man Utd och Benfica på varandra igen, i Europacupfinalen på Wembley. I förlängningen var det framför allt Bests otröttliga ben som avgjorde finalen till Man Utds fördel, och uppfyllde Busbys livsuppgift.

Bryan Robson

Förmodligen är Bryan Robson den närmaste historiska motsvarigheten till Steven Gerrard som brittisk fotboll kan få fram. Sin generations mest talangfulle spelare, en mittfältsgeneral utav guds nåde i en klubb som under större delen av hans tid i klubben befann sig i skuggan utav sin egen storhet, vilket gör att Robsons storhet inte alltid uppskattas som sig bör.

Det fanns dock stunder när Robson med sin blotta personlighet och närvaro lyfte hela klubben ut ur skuggan och bar laget på sina axlar. Säsongen 1983/84 begav sig mäktiga Barcelona, med Diego Maradona i laget, till Old Trafford för att bekvämt spela av en 2-0-ledning från det första mötet. De hade ingen aning om vad som väntade dem, i en kakofoni av ljud, i vad som brukar beskrivas som den mest febrila stämning Old Trafford någonsin har upplevt.

Diego Maradona spelade aldrig mer en tävlingsmatch på engelsk mark. Den kvällen, den säsongen, var ingen bättre än Bryan Robson. Captain Marvel.

Mark Hughes

Barcelona skulle visa sig vara en utlösande faktor även för Mark Hughes avtryck på den europeiska cupscenen. Hughes hade värvats av Barcelona i mitten av 1980-talet till stor del som en följd utav engelska klubbars avstängning från de europeiska cuperna, men misslyckats med att etablera sig i en fundamentalt annorlunda fotbollsmiljö.

Hughes, en anfallare utav närmast legendariska proportioner på och runt Old Trafford, var alltid en kraftfull och explosiv spelare, men sällan om någonsin har han spelat med en sådan frenesi och intensitet som han gjorde den här fantastiska kvällen i Rotterdam 1991, när Man Utd mötte Barcelona i Cupvinnarcupens final och vann med 2-1.

Eric Cantona

Cantonas största bidrag till Man Utd på den europeiska cupscenen var troligtvis hans roll som förebild och uppfostrare av den unga generation Man Utd-spelare som växte fram under mitten av 1990-talet, och som i fransmannen gavs en daglig lektion om vad som krävdes i form av talang och hårt arbete för att kunna konkurrera med kontinentens storstjärnor. Cantona hade kanske lämnat klubben, men det var hans andas barn som två år senare skulle erövra Europa.

Men visst fanns där även tillfällen när Eric Cantonas briljans och stjärnglans lyste så starkt att den förblindade också europeiskt toppmotstånd. Porto kom till Old Trafford under säsongen 1996/97 med status utav ett europeiskt topplag, med tillhörande hög svansföring och pratade om att ”ge Man Utd en lektion i fotboll”. Cantona plirade förmodligen lite säreget föraktfullt arrogant på dem och iscensatte vad som till sist skulle sluta med en 4-0-förnedring, och portugiserna fick åka hem med svansen mellan benen.

Roy Keane

Blackburn Rovers manager Steve Kean måste känna att ingen riktigt gillar honom. Men när Blackburn möter Man Utd på Old Trafford, och publiken skanderar ”Keano, Keano” och om han ”tilts his head, squints his eyes and puts a finger in his ears, it sounds an awful lot like Kean”.

Nåja, nog om det. Roy Keane har aldrig fått någon Europacupmedalj eftersom UEFA i all sin oändliga klokhet kommit fram till att om man inte spelar eller sitter på bänken just i finalen så har man inte gjort sig förtjänt av någon medalj. Ett tämligen orättvist beslut i vanliga fall, men som i just Roy Keanes fall lett till vad som bara kan beskrivas som en ren parodi på rättvisa.

Man Utd var döda och begravna i semifinalen i Turin mot Juventus. Man låg under med 2-0 efter tio minuter och det såg ut att bli ännu en mer eller mindre hedersam europeisk cupförlust mot de italienska giganterna. Vad som sedan följde måste rankas bland de främsta kollektiva insatserna i europeisk cuphistoria, och det var kapten Roy Keane som med en imperialistisk kaptensinsats gjorde det hela möjligt.

Genom sin blotta närvaro uppfyllde han sitt Man Utd med självförtroendet att vända och vinna matchen, en prestation som inte blev mindre imponerande av att ett gult kort tidigt i matchen gjorde att han visste att han skulle missa en eventuell final. Även om vilja att vinna inte går att förkroppsliga så är Roy Keane den kvällen det närmaste världen har kommit.

Cristiano Ronaldo

På tal om tuppar, så har väl förmodligen ingen spelare tuppat sig riktigt så mycket som just Ronaldo, vars personlighet naturligtvis inte är ägnad att göra fotbollssupportrar direkt stumma av beundran, även om hans skicklighet på planen oftast leder till det. Det var hur som helst Ronaldo som var lagets förgrundsgestalt i dess senaste framgångsrika europabygge.

Den tändande gnistan framstår i efterhand som hemmamatchen mot Roma 2007 som Man Utd vinner med smått otroliga 7-1. Intressant inför den här matchen var att Ronaldo innan dess inte gjort ett enda mål i Champions League, vilket placerade honom efter storskyttar som Gary Neville och Eric Djemba-Djemba i den interna skytteligan. När matchen närmade sig sitt slut hade han gjort två mål och fått Romaspelarna att vädja åt honom att ta det lugnt. Därifrån lyfte Ronaldos europeiska cupstjärna.

Det var också en match som slog hårt i kända svenska Serie A-profilers självkänsla. Det var säsongen efter Calciopoli och Roma var den italienska fotbollens nya darlings, de spelade en fräck och offensivt innovativ typ av fotboll och förväntningarna på dem var höga. Förnedringen den här kvällen är troligtvis vad som ligger bakom deras uppfattning av Man Utd i synnerhet och av engelska lag i allmänhet som ”arroganta”, en uppfattning så generell och oprecis att den naturligtvis är helt omöjlig att bemöta.

Om att Ronaldo är en tämligen arrogant karaktär kan det knappast råda någon större tvekan. Men att baserat på en enda spelares arrogans beskriva en hel klubb, egentligen en hel liga, som arrogant är kanske att ta det hela lite långt. Vilken klubb vore i så fall inte arrogant?

:::

Ikväll runt halvelva-snåret i schweiziska Basel kan tuppen ha galt för sista gången för Man Utd i den här säsongens Champions League. Varken mer eller mindre.

Och den enda trösten med det vore ju möjligheten att för en gångs skull faktiskt kunna vinna Europa League.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Milan lägger ett bud på Carlos Tevez som går ut på att få låna honom gratis resten av säsongen och därefter eventuellt köpa loss honom för £19m, och säger att de hoppas att Man City tackar ja till budet.

Jo, jag kan tänka mig att de gör det.

:::

Do you believe in miracles?

Tja, om man håller på Man City så måste man nog göra det för att man ska våga tro på något avancemang ikväll. Men, det hela är inte över, en vinst mot Bayern på hemmaplan skulle jag betrakta som sannolik och inte tusan ska det väl vara helt omöjligt för Villareal att sno i alla fall en poäng mot Napoli på hemmaplan?

Större under har trots allt skett. Två stora frågetecken råder. Klarar Villareal av att matcha Napolis motivation? Och klarar Napoli av att leverera med all press på sig själva?

:::

Villas-Boas krigsförklaring mot media efter gårdagens vinst mot Valencia betraktar jag inte bara som mindre klok, utan som ett direkt svaghetstecken. Det enda han avslöjar är att han har varit rejält pressad.

Kanske är ambitionen att ena laget och skapa en siege-mentality, men med en ligasituation som ännu är långtifrån utredd, med en ännu ej helt löst taktisk problematik, och med en match mot Man City på den närmaste agendan, så är det också onödigt att göra sig själv öppen och tillgänglig för den väldigt förutsägbara kritik som nu kommer att följa om den närmaste tiden inte går som den ska för Chelsea.

Några mediala dolkstötslegender handlar det heller inte om. Ett lag som inte presterar som det ska kommer alltid att kritiseras mer i media än andra lag som inte underpresterar, it’s just the way of things.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2011-12-07 kl 12:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons