Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Fyrtal i kungar

Fotboll är ju en lagsport. Den tiden är kanske förbi när enskilda spelare mer eller mindre kunde vinna fotbollsmatcher på egen hand, genom enorma individuella insatser. Taktik, fysik och organisation har helt enkelt tagit överhanden.

Tankarna går så klart tillbaka till Diego Maradona och 1986, det närmaste vi någonsin har kommit, och kommer att komma, ett mästerskap som vinns helt av en enda spelare.

Kanske har myten om Hjälten, den indviduella spelaren, frodats mest av allt i just England. Så till den milda grad att synen på fotbollsspelare påverkas. Spelare som Steven Gerrard, Wayne Rooney, Matt Le Tissier med flera kanoniseras, samtidigt som mer stabila lagspelare nedvärderas.

Arvet utav en Roy of the Rovers-inspirerad fotbollskultur. Det spelar ingen roll hur uselt laget än spelar, på de sista sidorna så räddar ändå Roy Race laget och situationen.

Mellan raderna kan man kanske läsa ut att jag har lite problem med det här individualiserade perspektivet. Ändå tänker jag ägna den här midsommarbloggen åt att lyfta fram just några stora individuella prestationer.

:::

Roy Keane – Champions League 1998/99, Juventus 2-3 Man Utd

Nämn Turin till nästan vilken som helst tillräckligt gammal Man Utd-supporter, och de kommer få något avlägset drömmande i blicken och kanske lite fukt i ögonvrån. Det var matchen som för evigt gjorde Roy Keane till en legend i Man Utd-tröjan, men också en match i vilken just Keanes insats ofta har missförståtts.

De allra flesta tänker på Roy Keane som en hårdför defensiv mittfältare. Men i Turin var det Roy Keanes offensiva bidrag som var helt och hållet avgörande. Då pratar jag inte bara om det så viktiga reduceringsmålet till 1-2, utan framför allt om hans enorma passningsspel, som på en och samma gång vevade igång Man Utds lagmotor samt knäckte Juventus motståndsvilja.

Det som många lyfter fram som stort med Keanes prestation är hans reaktion på sitt gula kort och vetskapen om att han inte kommer få spela någon Champions League-final. Men det gula kortet får han vid ställning 1-2, och därmed riskerar man bortse från att Keanes enorma insats tog sin början redan vid ställningen 0-2.

:::

Dietmar Hamann – Champions League 2004/05, Liverpool 3-3 Milan

De flesta menar ju att det här var Steven Gerrards final. Och det går inte att dissa ett viktigt första mål, en orsakad (hrrmm) straff som leder fram till kvitteringen, samt att hålla koll på Serginho under en hel match. Men där finns så klart en annan aspekt. Detta var andra halvlek. I halvtid stod det 0-3 vilket det inte gjort om inte Kaka, Pirlo och Gattuso sprungit vändåttor runt Gerrard i en central mittfältsposition han uppenbart inte behärskade.

Det finns en skröna som säger att Rafa Benitez hade problem med sina laguppställningar i halvtid. Den ena uppställningen hade 12 spelare, den andra bara 10. Som tur var så var dock Dietmar Hamann med i båda. Hamann tog omedelbart kommandot över mittfältet, lade sig nära Kaka och levererade ständigt boll framåt i planen, vilket skapade myror i Milans försvar.

Efter Liverpools kvittering tog Milan återigen befälet över matchbilden, men med Hamann på centralt mittfält så fick aldrig Kaka, Pirlo och Gattuso samma utrymme att spela boll, och därmed lyckades de heller inte utöva samma inflytande på matchen.

:::

Stan Mortensen – FA-cupen 1953, Bolton 3-4 Blackpool

Steven Gerrard har utan tvekan en stor final i sitt namn, 2006 års FA-cupfinal, i vilken han skapade Liverpools första mål och därefter gjorde Liverpools båda andra. Den matchen är emellertid för evigt inskriven i historieböckerna som Gerrard-finalen, så han är knappast bortglömd i det avseendet.

Jämför det istället med Stan Mortensen. 1953 års FA-cupfinal har präntats in i historieböckerna som Matthews-finalen, efter ikonen Stanley Matthews. Delvis förståeligt med en 38-årig Matthews som slet på högerkanten. Men han kom in i matchen först efter det att Boltons vänsterytter skadats, i en tid när inga avbytare var tillåtna. Han spelade då på tilläggstid fram Bill Perry till det avgörande målet.

Vid den tidpunkten hade emellertid Mortensen redan gjort tre mål. Hattrick alltså, vilket han var och förblir ensam om i en FA-cupfinal till denna dag. Han kvitterade först Boltons 1-0-ledning, och gör därefter två mål på raken som hämtar upp ett 1-3-underläge för Blackpool. Mortensens tredje är en frispark på övertid, väl så dramatisk som Gerrards kvittering 53 år senare. Allt detta i vad som vid den tidpunkten åtminstone i England betraktades som världens största fotbollsmatch.

:::

Tim Flowers – Premier League 1994/95, Blackburn 1-0 Newcastle

“Don’t talk to me about bottle, don’t talk to me about bottling it, cos that’s bottle out there. That’s quality players out there, giving their all … we’re gonna fight to the death, cos we’ve got bottle … all we can say is we’ll give exactly what we’ve given today, exactly what we’ve given all season, and that’s 100% bottle.”

Det lite ironiska med den här prestationen är att Flowers smått galna intervju efter matchen, en replik på en förstulen kommentar av Alex Ferguson, nästan är bättre ihågkommen. Men man får förstå sammanhanget – det var säsongens näst sista match, Blackburn var piskade att vinna för att behålla ligaödet i egna händer, och efter Alan Shearers tidiga mål så hade Newcastle fullständigt bombarderat Blackburns mål.

Men Newcastle kunde helt enkelt inte få bollen förbi Flowers. Han räddade Beardsleys skott i högerkrysset under den första halvleken och radade upp toppräddningar på löpande band under den andra halvleken. Rob Lee, Ruel Fox och John Beresford var några som stirrade oförmögna att tro sina ögon. Blackburns fans insåg betydelsen av Flowers insats, de döpte dagen till VE Day: Victory at Ewood Day.

:::

Har ni några fler?

…………………………………………………

Jag tror det existerar en närmast perfekt negativ korrelation mellan mina förväntningar på det engelska landslaget och den engelska pressens. När de blir mer optimistiska, så blir jag desto mer pessimistisk.

:::

Så Shebby Singh, Blackburns nya fotbollsdirektör, efter att för bara någon månad sedan ha förespråkat att sparka Steve Kean, har nu gjort about face och menar istället att Kean ska få behålla jobbet.

Oh goodie tänker de hårt prövade Blackburn-fansen. Ännu mer Steve Kean, och ännu en tomte i klubbledningen.

:::

Balotelli håller flaggan i topp.

Be Champions!!

Publicerad 2012-06-23 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons