Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Fyra stadier av engelsk fotbollskapitalism

Engelsk fotboll har alltid i någon mening varit en produkt av kapitalismen och till stor del styrd av kapitalets intressen. De första fotbollsklubbarna grundades inte som i Sverige i form av ideella föreningar, utan som klubbar tillhörande specifika företag och främst arbetsplatser. Fotbollen sågs som ett sätt att ge arbetarna motion och/eller underhållning.

Opium för folket, hade kanske någon kunnat vinkla det som.

Om vi betraktar den engelska fotbollens historia också som en form utav kapitalismens historia så kan vi bättre förstå det som en gång har skett, beskriva det som nu sker, samt ge oss en inblick i vad som kanske kommer att ske med engelsk fotboll.

Kapitalismen anses vanligen genomgå vissa specifika stadier. Exakt vilka dessa stadier, vad de kallas och exakt vad de innebär och mellan vilka år de var som mest framträdande varierar något mellan olika författare, men att utvecklingen sker i stadier är ändå något som personer som Joseph Schumpeter, Karl Marx, Alfred Chandler, Adolf Berle och Gardiner Means, Max Weber med många flera samtliga är helt och hållet överens om.

Ett komposit av dessa olika teoretiska bidrag leder oss fram till fyra stadier med vilka vi kan orientera oss igenom den engelska fotbollshistorien.

:::

Första stadiet – Den entreprenöriella kapitalismen

Kapitalismens första stadie är entreprenörens, den mytomspunne skaparen som från ingenting med sina bara händer realiserar en idé till sin egen och omvärldens vinning. Det är med entreprenören som företaget uppstår som organisationsform, och vi befinner oss nu i huvudsak på 1800-talet och framåt.

Det är i det här sammanhanget som de flesta av Englands fotbollsklubbar bildas, och det utgör också förebild för de klubbar som bildas därefter. I centrum står tidens kapitalister och företagsägare, som lägger den finansiella grundplåten för sina respektive lokala klubbar och som tar ett aktivt och personligt ansvar för sina respektive klubbar. Entreprenörens inflytande är i det här stadiet allomfattande och enväldigt.

Vi ser många exempel på klubbar som fortfarande lever utifrån den här modellen i England. Bland de mest framträdande är Stoke, Wigan, Bolton, Everton, Fulham och till viss del Newcastle. Men i grund och botten har samtliga engelska klubbar, även giganter som till exempel Man Utd och Liverpool, utgått från detta stadie.

Lästips: Joseph Schumpeter (1942) “Capitalism, Socialism and Democracy”.
Filmtips: Citizen Kane (1941) / There Will Be Blood (2007)

:::

Andra stadiet – Managerkapitalismen

I kapitalismens andra stadie växer chefen fram som en ny yrkeskategori, eller manager som det som utav en händelse heter på engelska. Det sker som en följd utav en ökad storskalighet i företagandet och framväxten av aktiebolaget som ny företagsform, och innebär en tydlig och definierad uppdelning mellan å ena sidan ägande och å andra sidan ledning av organisationer. Inom företagsvärlden sker detta i början av 1900-talet och framåt.

För engelska fotbollsklubbar ser vi samma utveckling i huvuddrag från 1950- och 1960-talet. En tidig förlöpare var Herbert Chapman i Arsenal, men riktig pionjär på området var Matt Busby i Man Utd som vid sin tillsättning 1946 krävde helt unika befogenheter som manager. Det var här början lades till Managern som den autokratiske fadersfiguren inom engelska klubbar, en mytologi som är oerhört central än idag, och även konkret manifesterad i några klubbar än idag.

Efter Matt Busby följde brittiska legender som Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough och Alex Ferguson med flera. Män som byggde dynastier, vars uppfattning om direktörer (entreprenören) var att de skulle betala räkningarna och i övrigt hålla käften, och som styrde varenda aspekt av sina respektive klubbar med järnhand.

Lästips: Adolf Berle & Gardiner Means (1932) “The Modern Corporation and Private Property”. / Alfred D. Chandler (1977) “The Visible Hand: The Managerial Revolution in American Business”.

Filmtips: Blue Collar (1978) / Ikiru (1952)

:::

Tredje stadiet – Investeringskapitalismen

Framväxten av institutionella investerare, riskkapitalister med ett annat ord, utgör grundbulten för kapitalismens tredje stadie, som uppstod som ett svar på efterfrågan av alltmer riskvilligt kapital och som en följd utav ökat materiellt välstånd och privat sparande. Företag blir alltmer till ett investeringsobjekt, och syftet med ägandet blir alltmer avkastning på gjord investering.

Några tidiga försök fanns allt, men det här stadiet inleddes inom engelsk fotboll först och främst med skapandet av Premier League och den kommersialisering som följde på den, och den globala marknad som växt fram genom att TV börjat betrakta fotboll som produkt snarare än public service. Likt kråkor till ett slagfält har riskkapitalisterna flockats till den engelska fotbollen, och köpt upp tänkta kassakor som Man Utd, Liverpool, Tottenham och Arsenal. Bland flera andra klubbar.

Mer än tidigare har den utvecklingen gjort att den engelska fotbollen har hamnat alltmer i konflikt med sina egna supportrar. De intressen som supportrarna representerar var fortfarande utgångspunkten i de två tidigare stadierna. Målsättningen där var fortfarande att göra en klubb så bra och framgångsrik som möjligt, emedan en riskkapitalists enda riktiga målsättning är att tjäna pengar på sin investering.

Den engelska fotbollen har förändrats, som en följd av denna utveckling, från en i huvudsak idébaserad/genuin företeelse till att bli alltmer rationell/kalkulativ, för att använda två kända sociologiska tankefigurer.

Lästips: Mark Rubinstein (2006) ”A History of the Theory of Investments” / Peter Hägglund (2001) “Företaget som investeringsobjekt – Hur placerare och analytiker arbetar med att ta fram ett investeringsobjekt”

Filmtips: Wall Street (1987) / Glengarry Glen Ross (1992)

:::

Fjärde stadiet – Den politiska kapitalismen?

Kan vi tala om ett fjärde stadie? Ja, det kan vi, eftersom vi redan kan se tidiga exempel på det. Kapitalismens fjärde stadie kan benämnas den politiska, eller kulturella, kapitalismen. Följer vi tänkare som Lenin och Marx, och utifrån ett helt annat perspektiv även Schumpeter, så är detta stadiet som förebådar kapitalismens fall eller, med Schumpeters perspektiv, kreativa självförstörelse.

Ett tydligt drag i detta stadie är inträdet av aktörer för vilka lönsamhet och affärsmässighet, kapitalismens heliga budord, inte längre är centrala. Istället eftersträvar de legitimitet i någon form, eller endast någon form utav högre kulturell status. Kort och gott, ekonomisk rationalitet har gett vika för politiska syften.

Det är en företeelse som visat framfötterna inom engelsk fotboll. Att äga fotbollsklubbar har blivit ett sätt att ”stärka sitt varumärke” på en specifik lokal marknad. Vi ser ett flertal asiatiska länder där företag eller konglomerat har gått in som ägare i engelska klubbar. Ägargrupper från Thailand, Indien, Singapore, Malaysia och så vidare har investerat i klubbar som Leicester, QPR, Birmingham och Cardiff. Att äga en klubb i sig har blivit ett självändamål, hur det går för klubben är i det sammanhanget mindre viktigt, och en inte ovanlig följd är därför otillräckliga investeringar. Blackburn är ett klart exempel på just detta.

Men inte bara otillräckliga investeringar, utan också obegränsade ”investeringar” är förekommande. Man City case in point, som ägs av ett arabiskt oljekonglomerat med politiska och ekonomiska intressen. Att få förstår deras motiv har fått några att tro att de mest skänker pengar för att de ”gillar fotboll” eller bara är så väldigt snälla i största allmänhet. Något naivt naturligtvis.

Tanken att syftet är politiskt och kulturellt är inte direkt långsökt. Att arabisk och muslimsk kultur har haft vissa legitimitetsproblem i det vi kallar för västvärlden, Europa och USA, inte minst under de senaste tio åren, är minst sagt uppenbart. Ett sätt att vinna kulturell acceptans, snabbare än de flesta andra alternativ, är att etablera en roll för sig själva inom en av Europas största och absolut mest populära sociala rörelser – fotbollen.

Förebådar då detta, om vi nu ska hålla fast vid Lenins, Marxs och Schumpeters respektive evolutionsteorier, den engelska fotbollens fall eller kreativa självförstörelse? Vissa tendenser antyder detta, som den ekonomiska stress som inflaterade transfer- och lönenivåer har skapat på hela det engelska fotbollssystemet. Klubbar har börjat gå under, och nya regleringar har tillkommit för att kontrollera denna utveckling.

Lästips: Naomi Klein (1999) ”No Logo: Taking Aim at the Brand Bullies”. / Manuel Castells (1996-1998) “The Information Age: Economy, Society and Culture”, Vol 1-3.

Filmtips: Soylent Green (1973) / Z (1969)

:::

De olika stadierna kan betraktas som generationer av kapitalismen. De är inte ömsesidigt uteslutande, utan aspekter från tidigare stadier är invävda även i senare stadier. Entreprenörer och managers försvinner exempelvis inte bara för att riskkapitalisterna förökar sig.

Där finns ett teoretiskt bidrag med den här modellen av kapitalism. Många brukar ha svårt att särskilja mellan det som ägare tidigare och fortfarande gjort med klubbar som till exempel Newcastle, Middlesbrough, Stoke, Blackburn, Everton, Bolton med flera och vad som på senare år skett ibland annat Chelsea och Man City. Eller så vill man av mer eller mindre uppenbar anledning blanda samman det. Modellen visar på hur det handlar om i grund och botten olika aktörer, som drivs av fundamentalt olika motiv. Effekten på engelsk fotboll är därför heller inte densamma.

Synen på engelsk fotbollshistoria som speglandes kapitalismens utveckling har också en viss effekt – nämligen att supportrarna befinner sig lite vid sidan av. En möjlighet är att själva modellen därför är otillräcklig, att den missar supportrarnas roll. En annan möjlighet är att detta speglar just den engelska fotbollens kapitalistiska karaktär, där supportrarna har gjorts till kunder på en marknad.

De initiativ som trots allt har tagits, inte minst på senare tid, att etablera supporterägda och supporterstyrda fotbollsklubbar i England, en form utav den engelska fotbollens kontrakultur, vittnar i min mening om det senare. Vad säger ni själva?

:::

Be Champions!!

Publicerad 2012-06-25 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons