Men även nu när vi rör oss i ett allmänt folkfält av galenskap, så är det trots allt svårt att komma ifrån att det finns värvningar som är mer galna än andra. Det finns kort och gott värvningar som har skakat om engelsk fotboll, och som på något sätt kan sägas ha rubbat maktbalansen i Premier League.
Hur mycket mer sanning som låg i gårdagens rykten än tidigare är ju minst sagt oklart, men pratet om Robin van Persie på väg till Man Utd ger intryck av att få mer och mer substans. Det är så klart en så kallat galen värvning av just det skäl som den här bloggen tittar lite närmare på. Det är en värvning mellan rivaler, upplevda eller verkliga.
Det är en typ av värvningar som av någon oförståelig kulturell anledning är väldigt vanliga i Italien, men inte i England. Man går helt enkelt inte, annat än i yttersta undantagsfall, från en storklubb till en annan. Om det sker, så är den enda tolererbara logiken till synes att det sker för pengar, varmed både klubb och spelare lätt kan avfärdas enligt gängse supporterlogik.
Det här är, som jag ser det, Premier League-erans fem allra mest galna värvningar.
:::
(5) Carlos Tevez, från Man Utd till Man City, 2009
Att gå till klubbens alltmer högljudda rivaler var kanske inte så populärt till att börja med. Ändå så var Man Utds supportrar någorlunda benägna att acceptera det hela, för hans tjänster till klubben under två säsonger. Sedan kom ett argentinskt ljushuvud på den goda idén att börja snacka skit om klubben, delvis för att rättfärdiga sig själv och delvis för att smöra in sig hos sina nya fans. Därefter kom så ett ljusblått ljushuvud på att sätta upp en stor affisch. Tre år senare, och Tevez är förmodligen fortfarande en av de mest hatade motståndarspelarna på Old Trafford, och garanterat den mest hatade före detta spelaren.
(4) Sol Campbell, från Tottenham till Arsenal, 2001
Campbell skulle uppnå stora framgångar med Arsenal, och han är utan tvivel en av Premier League-erans främsta backar. Ändå kommer hans karriär till stor del alltid att vara definierad av hans övergång från Tottenham till Arsenal. Bara att det är två av Englands främsta rivaler var i sig en faktor som gjorde övergången infekterad. Att Campbell gick som fri transfer spädde däremot på det hela, särskilt som han vid tillfället var lagkapten i Tottenham.
(3) Lee Clarke, från Newcastle till Sunderland, 1997
Clarke är född i Newcastle och tillbringade hela sin fotbollsuppväxt i klubben och slog sig in i a-laget från dess akademi. Han tillbringade sju år som spelare i Newcastles a-lag, och var en bidragande faktor till två andraplaceringar i Premier League under den här perioden. Chocken var därför närmast total när han 1997 flyttade över till ärkerivalen Sunderland för £2,5m. I Sunderland var han med och hjälpte upp laget till Premier League, men kort därefter blev han petad och sparkad från klubben. Det hade uppdagats att han befunnit sig på Wembley under FA-cupfinalen 1999, tillsammans med Newcastles fans och haft på sig en tröja med ett hånfullt Sunderlandbudskap. Clarke spelade aldrig mer för Sunderland.
(2) Alan Smith, från Leeds till Man Utd, 2004
Alan Smith var en gång i tiden en av Englands mest spännande spelare. Han var en del av en väldigt framgångsrik spelargeneration i Leeds, som under en säsong tidigare tagit Europa med storm. Men Leeds drabbades också av finansiella svårigheter som ledde till nedflyttning från Premier League och ett hot om tvångsförvaltning. Man Utd gav Leeds ett erbjudande de inte kunde säga nej till, att köpa Smith för £7m och rädda dem från förvaltning. Smith ställdes inför ett tufft beslut, att antingen stanna kvar i Leeds och se klubben hamna under tvångsförvaltning, eller rädda Leeds genom att gå till klubbens värsta rivaler. Han valde att gå till Man Utd. Det hjälpte inte att han avsade sig sin personliga transferbonus, Leeds fans ansåg fortfarande att han svikit klubben.
(1) Ashley Cole, från Arsenal till Chelsea, 2006
Det här är en övergång som är infekterad än till denna dag. Till stor del handlar det säkert om att Cole var den första av spelarna i Arsenal som valde att lämna klubben för en annan engelsk rivalklubb. Inte hjälper det så klart att Chelsea varit ett törne i Arsenals sida ända sedan dess. Cole har för Arsenalfansen blivit bilden av den girige spelaren, som svikit klubben och dess filosofi. Men det var också hur övergången gick till som gjorde den desto mer infekterad. Chelsea genomförde i stort sett varenda tjuvknep som finns i boken för att få över Cole till klubben, ett av de mest flagranta exemplen på tapping-up som vi sett internt i Premier League. Känslan av att såväl Chelsea som Cole själv gick bakom ryggen på Arsenal gjorde övergången om möjligt ännu värre.
:::
Bubblare:
» Andy Cole, från Newcastle till Man Utd, 1995
» Emmanuel Adebayor, från Arsenal till Man City, 2009
» Fernando Torres, från Liverpool till Chelsea, 2011
:::
Vad är det egentligen som gör en värvning galen? Jag har så klart valt att inte fästa någon större vikt vid transfersumman i sig, istället fokuserar jag på själva övergången som sådan. Jag tycker att två kriterier bör vara uppfyllda. För det första bör det vara en övergång mellan rivalklubbar. För det andra bör övergången ske mot den säljande klubbens och dess supportrars vilja.
I det avseendet, anser ni att en högst eventuell övergång för Robin van Persie till Man Utd egentligen slår sig in någonstans på den här listan?
…………………………………………………
Värvningar
Jack Rodwell – Man City, £15m. Jag gillar den här värvningen. Lite riskfylld är den, med tanke på att Rodwell till synes stagnerat något i sin utveckling. Men det kan bero på miljön likaväl som spelaren själv, och i Man City finns definitivt utrymme för att utvecklas. Blir det så, då har Man City verkligen fått en spelare med stor talang som de har användning för i många år. Väl godkänd (+++)
Arouna Kone – Wigan, okänt. Något i anfallsväg är Wigan så klart tvungna att göra. De har tappat Hugo Rodallega till Fulham och ser ut att vara på väg att också tappa Victor Moses. Med 15 mål förra säsongen hjälpte Kone Levante till en Europa League-plats, så ivorianen är ingen oäven målskytt. Väl godkänd (+++)
…………………………………………………
Tack till Julius Ramberg för gårdagens gästblogg. Den fick en del kritik, till viss del konstruktiv och till viss del bara elak. Varför andra åsikter än sina egna väcker sådan ilska är svårt att förstå, men de som bara är elaka skulle ju kunna fundera på om de själva har balls att skriva en gästblogg.
Att jag publicerar en gästblogg betyder inte nödvändigtvis att jag håller med om allt som står i den. Kanske är det tvärtom, ibland kan jag tycka det är mer spännande med en helt annan åsikt än min egen. För mig räcker det att det är en spännande och sammanhängande text, som är i alla fall någorlunda välskriven. Inga problem med gårdagens gästblogg i något av dessa avseenden.
De som skriver regelbundet vet att det alltid smyger sig in irriterande småfel i texter. De som sitter och letar sådana fel i detaljer för att med dem hacka på texten som helhet, har som jag ser det ingen som helst erfarenhet av skrivandets praktik.
:::
Mer om League One senare ikväll. Under dagen lottas också Ligacupens andra omgång, och ikväll spelar naturligtvis också England mot Italien i Schweiz av alla ställen.
:::
Be Champions!!