Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fyra frågor för fyra derbylag

Vilken engelsk fotbollssöndag vi har framför oss. Två supermatcher som inkluderar fyra av Premier Leagues storklubbar. Därtill två av de hetaste derbyna inom engelsk fotboll. Norra London-derbyt mellan Tottenham och Arsenal och det ständigt klassiska derbyt mellan Liverpool och Man Utd, engelsk fotbolls två titaner.

För första gången på mycket länge möts Man Utd och Liverpool i ett derby där det är Liverpool som har den så kallade överhanden. Det är Liverpool som har ett rejält försprång i ligan och det är Man Utd som befinner sig i sportslig och tabellmässig gungning. Det har egentligen inte varit fallet någon gång sedan 1980-talet, när Liverpool fortfarande var den dominanta klubben inom engelsk fotboll och Man Utd var blott en sovande jätte.

Inte för första gången möts dock Tottenham och Arsenal i ett derby där det är helt nödvändigt för Tottenham att vinna om de ska ha någon möjlighet alls att komma ifatt Arsenal i tabellen och ta sig upp på någon av tabellens fyra översta platser. Det är en typ av match i vilken Tottenham av hävd har vikit ned sig, inte minst när det är match mot Arsenal som åtminstone i detta psykologiska sammahang är att betrakta som storebror.

Det är inte bara två moraliskt och symboliskt viktiga derbymatcher. Det är nog även så att det är två matcher med en helt avgörande betydelse för säsongens utfall. Om Arsenal och Liverpool vinner sina respektive matcher så kan vi vara helt övertygade om att det är de båda lagen som tillsammans med Chelsea och Man City spelar i Champions League nästa säsong. Om istället Tottenham och Man Utd vinner matcherna så är tabelläget helt plötsligt betydligt jämnare och mer ovisst. Då är det fortfarande öppet.

Med andra ord, om uttrycket Super Sunday någon gång har varit befogat så är det kanske idag. Som uppladdning inför söndagen fick jag via twitter uppslag på några frågor som folk undrade om angående de fyra aktuella lagen, med tanke på lagens resultat och prestation under säsongen, och sett till några av de aktuella frågor som cirkulerar runt de fyra klubbarna.

:::

Består Arsenal i för hög utsträckning av medgångsspelare?

Frågan uppstår naturligtvis som en följd av att Arsenal återigen befinner sig i en situation när säsongen har gått in i skarpt läge och tämligen samtidigt har laget börjat sladda något i tabellen.

Att vinna en ligatitel är inte något sprintlopp utan snarare ett maratonlopp. Det är naturligt att det under en hel säsong kommer perioder med såväl medgång som motgång. Det som definierar ett framgångsrikt lag över tid är hur väl båda dessa trender hanteras.

Arsenal kan vara ett hisnande vackert lag att titta på när det går bra. Fotboll som poesi är ett uttryck som antingen används för sällan eller alltför ofta, jag kan inte riktigt bestämma mig. Något poetiskt finns hur som helst med ett Arsenal i fullt och fritt flow. Motgång har dock Arsenal haft svårare att hantera.

Hösten har normalt sett varit en bra period för Arsenal. Den här säsongen excellerade spelare som Aaron Ramsey och Mesut Özil under hösten, och Arsenal svävade högt uppe i tabellen.

Efter nyår har det varit tyngre. Ramsey har inte varit lika tongivande, vilket så klart också har sina självklara skäl. Özil är en skugga av den spelare som lyste så klart på Premier Leagues hösthimmel. Den spelare som nu märkligt nog verkar ha lyft sig när det som mest behövs är istället Olivier Giroud.

Är det alltså till den ifrågasatte franske anfallarens axlar som Arsenal nu under våren måste lita?

Har Tottenham vinnarskalle nog att nå fjärdeplatsen?

Frågeställningen framstår ju som lätt paradoxal – behöver man verkligen en vinnarskalle för att nå en fjärdeplats?! Men i en tid när bara att spela i Champions League bedöms som viktigare än att vinna en titel så är frågan ändå aktuell.

Tottenham har flera år i rad fallit på målsnöret. Några gånger av egen förskyllan, en gång på grund av UEFA:s absurda regelverk, som drabbar Premier League mer än det drabbar någon annan liga. Trots en enorm investering i spelartruppen ser det den här säsongen ut som om Tottenham får vänta minst ett år till på Champions League-spel.

Om inte något stort inträffar. Frågan är dock om Tottenham kan sätta ihop en så lång sekvens av vinster som behövs för att komma ikapp och förbi antingen Arsenal eller Liverpool, och samtidigt hålla både Everton och Man Utd bakom sig.

Egentligen tycker jag frågan är orättvist ställd. Problemet har kanske aldrig varit Tottenhams brist på vinnarskalle, utan snarare att motståndet, ofta i form av Arsenal, visat upp ett överflöd av varan.

Bör Man Utd sälja eller behålla Robin van Persie?

Alex Ferguson gick förra sommaren all-in inför sin sista säsong och värvade Robin van Persie i ett försök att vinna ligatiteln och avsluta på topp. Han fick inte bara en anfallare i världsklass utan gjöt också nytt mod i en vid tillfället nedslagen spelartrupp.

Teoretiskt fick Man Utd på så vis tillgång till en dödlig anfallsduo i form av van Persie och Wayne Rooney, med Danny Welbeck och Javier Hernandez som komplement. En throwback till motsvarande läge runt millennieskiftet.

I bakgrunden lurade dock också att Alex Ferguson till viss del tappat förtroendet för Wayne Rooney, och produkten blev därmed något av en konkurrenssituation mellan de båda anfallarna. Fergusons top man var inte längre Rooney utan van Persie, och en spelare som Rooney vill aldrig vara något mindre än top man.

David Moyes har nu haft ett mäkta stök att försöka reda ut och rädda upp den här situationen. Han har gjort den förståeliga läsningen att det är Wayne Rooney snarare än Robin van Persie som är Man Utds viktigaste spelare under den längre tidsperiod som är helt avgörande för hans egen karriär i klubben.

Sommaren, och en stor del av säsongen, präglades av Wayne Rooneys kontraktssituation. Robin van Persie fick en mycket hög lön när han kom till Man Utd och Rooney har ingen lust att bli lägre avlönad. I en bransch där lön så tydligt markerar status blir sådana saker viktiga.

Följaktligen fick Rooney ett nytt kontrakt med en väldigt hög lön. Det var då lätt att förutse att detta skulle leda till nya kontraktskrav från Robin van Persie, inte mindre statusstyrd han. Spelet är uppenbart med varierande rapporter som talar om van Persies vilja att lämna klubben tillsammans med andra rapporter som talar för hans vilja att bli kvar. Vi har sett det förut.

På planen är emellertid van Persie en skugga av vad han presterade förra säsongen för Man Utd, när han var en av de avgörande faktorerna bakom Man Utds ligaseger. Under David Moyes lagbygge har han markant svårare att komma till sin rätt.

Då uppstår frågan – är det verkligen värt för Man Utd att ge sig in i ett kontraktsrace mellan sina båda stjärnanfallare, med de större konsekvenser ett sådant race har för spelartruppen som helhet och klubbens totala lönekostnader?

Nej, det är det inte. De båda spelarna fungerar inte så bra ihop att det är motiverat och konkurrenssituationen mellan de båda spelarna gynnar heller inte lagets prestationer. En effektiv strategi handlar om att välja och ibland välja bort, och Man Utd ser ut att befinna sig i en situation där de faktiskt måste välja.

Och där verkar David Moyes ha gjort sitt tydliga val.

Beror Liverpools framgång på fördelaktiga förutsättningar?

Vilken enorm säsong så här långt för Liverpool och Brendan Rodgers hyllas naturligtvis och välförtjänt för den framgång och det uppåtsving i tabellen som Liverpool stått för.

Det var inte så många som hade trott på något liknande inför säsongen. Särskilt inte som Luis Suarez-sagan gick på full spinn under sommaren. Många tvivlade då på Liverpools status som storlag.

I och med att poängen har trillat in så har många sökt förklaringar till detta. En aspekt som ofta påtalas är att Liverpool inte spelar i europeiskt cupspel alls den här säsongen, och således har fördelen att enbart kunna koncentrera sig på ligan. De är inte drabbade av samma mentala och fysiska slitage som övriga lag i tabelltoppen.

Det stämmer förvisso och det är osäkert om Liverpool kommer kunna hålla uppe samma prestationsnivå nästa säsong, när de med alla säkerhet kommer att spela i Europa. Det ställer i så fall stora krav på Brendan Rodgers både när det gäller att bredda sin spelartrupp men även i hur han roterar sina spelare.

Det ska dock inte förglömmas att en annan faktor som ligger bakom Liverpools resultat är Rodgers utmärkta man-management, och det är en faktor som inte kommer att försvinna för Liverpool.

Han behöll Luis Suarez och har motiverat honom till insatser i absolut världsklass. Han har förvandlat en tidigare förlöjligad spelare i form av Jordan Henderson till en mittfältare av hög Premier League-standard. Han har fått ut max av Daniel Sturridge där Chelsea bara såg ett egoistiskt problembarn. Han har låtit Steven Gerrard hitta sin roll på planen i detta nya Liverpool.

Alex Ferguson sade något för honom typiskt provocerande när han tidigt i höstas påstod att Liverpool saknade åtta spelare för att vara genuina titelutmanare. Han mer än någon annan borde veta hur en manager kan få befintliga spelare att växa, att ett lag är mer än summan av de individuella delarna.

Han hade kanske lika gärna kunnat beskriva Man Utd vid ett flertal tillfällen under hans tid i klubben.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-03-16 kl 07:24

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER