Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Liverpool lyckas på ett år med vad Tottenham misslyckats i tre år

Liverpool och Tottenham drabbar idag samman på Anfield. Det är ett på sitt sätt fascinerande möte mellan två klubbar som inför säsongen kan sägas ha haft mycket liknande utgångspunkter. Storklubbar som båda befunnit sig utanför Champions League under ett par år men med den uttalade ambitionen att ta sig dit.

Säsongens utfall för de båda lagen måste dock sägas vara ytterst olika. Vi har å ena sidan Liverpool som överträffat allas förväntningar, förmodligen även sina egna, och som nu får sägas ligga på en allra minst garanterad tredjeplats, och således direktkvalificering till Champions League. Å andra sidan Tottenham vars säsong har varit både kaotisk och ojämn, med endast ett tämligen avlägset hopp om att kunna nå Champions League kommande säsong.

Detta scenario väcker så klart frågan hur det kan komma sig att Liverpool grejar på första försöket vad Tottenham har misslyckats med nu under fyra säsonger i rad?

Det går så klart att hitta flera yttre faktorer till detta. Även om Liverpool har varit utanför Champions League ett antal säsonger i rad så finns där ändå en hyfsat modern erfarenhet av att regelbundet kvalificera sig. Liverpool har också en annan lönebudget än vad Tottenham kan visa upp, vilket ger större möjligheter. Dessutom kan man inte avfärda att Man Utds sammanbrott den här säsongen har varit till hjälp, även om det absolut inte räcker som enskild förklaring.

Men känslan är ändå att det heller inte går att bortse från inre faktorer. Att de båda klubbarnas olika utfall faktiskt har mer än marginellt att göra med graden av struktur och stabilitet i den egna organisationen. Att stabilitet är en ledtråd till Liverpools framgång samtidigt som Tottenhams turbulens stått dem dyrt i ligatabellen.

:::

Skillnaden mellan de båda klubbarna blir desto mer anmärkningsvärt när man betänker att det var Tottenham som såg ut att ligga närmast. De befann sig högre upp i tabellen, ständigt bara någon poäng ifrån gränsen, det var också de som gjorde de spännande köpen och fynden, både av unga och talangfulla spelare och av etablerade spelare från de europeiska ligorna. Under Damien Comollis översyn värvades spelare som Gareth Bale, Luka Modric, Dimitar Berbatov och Rafael van der Vaart till klubben.

Perioder av svaga resultat tenderar dock att utlösa en reaktion från Daniel Levy och Tottenhams klubbledning. Harry Redknapp togs in och med honom ännu en period av spelarköp. Tottenham gör helt godkända resultat, slutar fyra två gånger under tre säsonger, men Daniel Levy beslutar sig ändå för att byta manager.

Det framstod kanske som något mer förståeligt när Tottenham meddelade att de anställt Andre Villas-Boas som ny manager, och det pratades nu verkligen om Tottenham som ett långsiktigt projekt. Ett stort antal högkvalitativa spelare kommer till klubben under hans tid, bland andra Mousa Dembele, Jan Vertonghen, Hugo Lloris, Paulinho och Christian Eriksen. Tottenham lyckas med Villas-Boas som manager samla på sig sitt största antal poäng någonsin under Premier League-eran, men missar ändå Champions League med en ynka poäng.

Efter detta krävdes egentligen bara en enda svag period för att Daniel Levy skulle besluta sig för att låta bilan falla över Villas-Boas huvud. Idag är Tottenham sett till prislappen på sina spelare ett av ligans dyrast sammansatta lag, samtidigt som laget leds av en manager som är helt olik Villas-Boas men desto mer lik dennes företrädare. En manager som dock inte förväntas behålla jobbet över sommaren.

Det kan finnas en logik i att byta en manager om prestationerna inte är att betrakta som acceptabla. Men det finns också negativa sidoeffekter med att hela tiden ta in nya managers. En ny manager innebär nästan alltid ett inflöde av nya spelare vilket både kostar pengar, drar upp lönebudgeten men också skapar oreda och brist på harmoni i spelartruppen.

En annan effekt av snurrdörrar på managerpositionen är att det sällan är förenligt med ett långsiktigt arbete att ta tillvara en klubbs unga talanger och egna produkter. Vilket inte minst i Tottenhams fall är att betrakta som ett stort slöseri då klubben för tillfället har en av landets absolut mest framstående och framgångsrika ungdomsakademier.

Man förändrar för att man vill uppnå något som man inte anser sig kunna uppnå på ett annat vis. Men med förändring följer också dolda kostnader som i sig själva kan underminera denna ambition.

:::

Föreställ er då att Daniel Levy hade varit VD eller styrelseordförande i Liverpool. Brendan Rodgers tog över som manager för Liverpool under sommaren 2012. Under 2012 mäktade han emellertid bara med att vinna tre matcher med Liverpool. Frågan är om Rodgers med ett sådant facit fortfarande hade varit Liverpools manager med Daniel Levy som klubbchef.

Liverpools faktiska VD, Tom Werner, valde istället att ta ett långsiktigt perspektiv på Rodgers. Och sakta men säkert började resultaten vända. Under vårsäsongen 2013 blev det istället bara tre förluster för Liverpool och fansen började alltmer ta till sig den fotboll som Liverpool under Brendan Rodgers försökte spela.

Om vi betraktar helhetsbilden av Tottenham och Liverpool så kan man något förenklat påstå att de båda klubbarnas olika utfall beror på fyra separata personalbeslut. Tottenham beslutade att ge Andre Villas-Boas sparken, Liverpool valde att ge Brendan Rodgers fortsatt tid och stöd. Tottenham sålde kanske Gareth Bale en säsong för tidigt, Liverpool valde att hålla kvar Luis Suarez i klubben.

I båda fallen är det fråga om skillnader i tålamod, tidsperspektiv och kanske även prioriteringar. Liverpool har uppvisat en hög grad av långsiktighet i sitt tänkande och har dragit fördelarna av detta. Tottenham har inte haft samma tålamod.

Det har blivit en vedertagen sanning inom fotbollsdiskussionen att kontinuitet, stabilitet och långsiktighet alltid är bra. Till viss del har detta gått till överdrift, åtminstone i meningen att slutsatsen inte nödvändigtvis måste vara att kortsiktighet och förändring leder till svaga resultat. Chelsea visar att så inte måste vara fallet, även om man kan göra ett starkt case för att de hade kunnat vara betydligt mer dominanta och framgångsrika än vad de varit den senaste tioårsperioden.

Kanske ligger den egentliga skillnaden inte i kort eller lång sikt, utan i grad av målmedvetenhet och övertygelse. Liverpool vet vad de vill uppnå, de har gjort sitt val av hur de tror att de bäst når fram till detta mål, och har medvetet och systematiskt valt att hålla fast vid denna väg. Tottenham å andra sidan, under Daniel Levys ledarskap, har hoppat mellan flera olika vägar och balanserar som en följd farligt nära diket.

Kanske är det något som ligger i de båda klubbarnas kultur. Liverpool som genom årtionden fostrat stabilitet och institutionell trygghet, en klubbideologi formad i sitt boot room. Tottenham den bohemiska klubben i ständig flux och rörelse, med en omtalad förmåga att uppfinna de egna problem med vilka de lyckas fälla sig själva.

2000-talets variant av The Culture Club vs The Crazy Gang. Frågan är om dagens match kommer få samma utfall mellan dessa båda arketyper som dess motsvarighet från 1988.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-03-30 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER