POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Engelsk fotbolls fem främsta managerrivaler

Idrott överlag väcker väldigt många olika känslor, och en sådan typ av känsla är självklart ilska och vrede. All idrott går ut på att det finns en motståndare och det uppstår ofta situationer där ilskan riktas mot just motståndaren. Ibland tar dessa känslor helt överhanden och ilskan kan ta sig uttryck i regelrätta gräl eller till och med slagsmål.

Ofta bär detta ett löjets skimmer över sig. Till stor del eftersom idrottare är just idrottare, inte slagskämpar eller för den delen erfarna debattörer. När exempelvis stillastående hockeyspelare försöker slåss samtidigt som de måste hålla i varandra för att inte ramla omkull så tangeras gränsen till lyteskomik. En av de mer lustiga scenerna är när basketspelare ska puckla på varandra med sina ofta överdimensionerade kroppsdelar.

Nästan lika löjeväckande kan det bli när två managers börjar gräla med varandra. Bara den här helgen fick vi ett exempel när Manuel Pellegrini och José Mourinho utbytte småaktigheter efter matchen mellan Man City och Chelsea på Etihad. Genom åren har vi sett flera liknande händelser, där erfarna managers som exempelvis Alex Ferguson, Arsene Wenger, Rafa Benitez med flera har betett sig som nioåringar.

Samtidigt är rivaliteten mellan managers ofta något som sätter en extra krydda på tillvaron i Premier League. Ofta följer denna rivalitet tämligen väl vilka lag det är som för tillfället är de som huvudsakligen konkurrerar om framför allt ligatiteln. Men andra gånger kan rivaliteten vara rent personbaserad och ha mycket lite att göra med någon egentlig konkurrens på fotbollsplanen.

Vi har sett ett flertal sådana här rivaliteter genom den engelska fotbollshistorien. På sätt och vis blir de till en del av den ständigt pågående Premier League-berättelsen. Några är naturligtvis större eller mer minnesvärda än andra, och det här är min sammanställning över de fem rivaliteter som jag anser vara de ”främsta” inom den engelska fotbollen:

(5) Kenny Dalglish och Alex Ferguson

Bakvattnet till denna rivalitet ligger naturligtvis i den historiska motsättningen mellan Liverpool och Man Utd. Delvis hamnade dessa båda på kollisionskurs då Dalglish var en representant för en tidigare Liverpoolhegemoni, samtidigt som Ferguson var huvudgestalten bakom en framväxande Man Utd-dominans.

Delvis sattes detta på sin spets när Dalglish som manager för Blackburn tog upp konkurrensen med Man Utd under mitten av 1990-talet. Ferguson använde sig av diverse försök till mindgames och Dalglish svarade tämligen avfärdande. Ett mönster som återupprepade sig när Dalglish tog över Liverpool igen för några år sedan.

Att Dalglish blev rätt kortvarig både som manager för Blackburn och som återvändande manager för Liverpool gör att den här rivaliteten aldrig riktigt tog någon större fart. Att den ändå var så pass intensiv under de korta perioder den var aktuell säger ändå något om hur dessa båda personligheter förhöll sig till varandra.

(4) Arsene Wenger och José Mourinho

Det var svårt för att inte säga omöjligt att undgå att lägga märke till att Mourinho hade anlänt till Premier League för rätt precis tio år sedan. Han var kaxig och han var delvis arrogant, eller framstod åtminstone som så, i huvudsak en representant för ett nouveau riche Chelsea som snabbt blev till ett allvarligt hot mot både Arsenal och Man Utd.

Märkligt nog blev aldrig Mourinho och Alex Ferguson värre ovänner. Men med Wenger visade det sig vara värre. Kanske stack Chelseas pengaregn och hela approach extra mycket i ögonen på just Wenger, som istället valde en helt annan filosofi och metodik med Arsenal. Wenger drog sig inte för att vid varje givet tillfälle uttala vad han tyckte om Chelsea, och Mourinho försatte ingen chans att på alla sätt pika Wenger för dennes tillkortakommanden.

Det var inte bara uppenbart att dessa båda managerkollegor helt enkelt inte gillade varandra särskilt mycket. Det var dessutom uppenbart att de inte ens hade någon större respekt för varandra. Mourinho lämnade Premier League 2007 men har sedan dess återvänt, och visst finns det förutsättningar för att dessa båda herrar återigen ska hamna i luven på varandra.

(3) Alex Ferguson och Rafa Benitez

Det kan ibland vara svårt att säga exakt var och när en rivalitet egentligen tar fart. Men så värst svårt är det ändå inte med Ferguson och Benitez. Det som emellertid var lite märkligt med den här förbittrade och segdragna konflikten var att den liksom uppstod ur ingenstans, och egentligen utan något konkret och synbart skäl.

Det var i samband med en presskonferens strax efter nyår 2009 inför en match mot Stoke som Benitez skickade iväg den första skottsalvan genom att på ett grundligt men kanske inte helt genomtänkt sätt gå till attack mot Ferguson och dennes påstådda inflytande inom engelsk fotboll, läsandes innantill från ett papper rabblandes ett antal ”fachts”.

Vad som fick Benitez att gå över gränsen, vid sidan av några egentligen rätt oskyldiga kommentarer från Ferguson angående spelschemat i allmänhet, förblir oklart. Ferguson blev dock knappast svaret skyldig och avfärdade Benitez utfall som ”stört” och Benitez själv som ”möjligen bitter”. Kanske ville Benitez tillföra sitt eget lag energi i en annalkande titelstrid genom att spela på ”vi mot dem”-känslan mellan Liverpool och Man Utd.

Men alltsedan dess har det varit uppenbart att dessa båda managers helt enkelt inte gillar varandra. Både Benitez och Ferguson har tagit tillvara på de flesta chanser att dela ut småhugg till varandra, och Ferguson tvekade knappast att pika Benitez vid ett flertal tillfällen sedan han tvingades lämna först Liverpool och därefter Inter.

(2) Brian Clough och Don Revie

Om två managers någon gång kan sägas ha hatat varandra så var det möjligen just Clough och Revie. Om vi ska tro filmen The Damned United så startade illviljan mellan dessa båda när Derby, med en ung Clough som manager, skulle möta Leeds i en cupmatch, och Revie helt enkelt medvetet eller omedvetet ignorerade en uppspelt Clough.

Just kampen mellan Derby och Leeds skulle forma båda dessa managers relation till varandra. Till stor del var det en fråga om kulturkrock. Clough menade, likt en förhistorisk Arsene Wenger, att Leeds spelade en brutal och regelvidrig fotboll. Själv stod han för ett mer estetiskt fotbollsideal. Revie var samtidigt en del av ett etablerat fotbollsetablissemang inom engelsk fotboll som Clough var en ung utmanare av.

Samtalet eller meningsutbytet mellan de båda när de sitter tillsammans i en TV-studio under 1974 är legendariskt. Det är svårt att föreställa sig att två kollegor inom samma profession, mellan vilka det alltid ändå brukar finnas någon form av lojalitet, faktiskt attackerar varandra så öppet och offentligt som båda dessa gör.

Att det hela kanske når sin kulmen just 1974 är inte särskilt märkligt. Clough har då precis tagit över som ersättare i Leeds United efter just Don Revie. Ett beslut av Leeds klubbstyrelse som man kan tänka sig att Revie starkt emotsatte sig. Det hela blev ett kortlivat fiasko som tog slut efter 44 dagar, där Clough gick till frontalangrepp mot Leeds hela klubbkultur.

(1) Alex Ferguson och Arsene Wenger

 

Den rivalitet som ändå får anses som mest långvarig, och som kan sägas ha definierat mer eller mindre hela Premier League-eran, är den mellan Ferguson och Wenger. Naturligtvis också en symbol för Man Utd och Arsenal som under sex år runt millennieskiftet var de två dominerande klubbarna inom den engelska fotbollen.

Wenger var förhållandevis okänd inom engelsk fotboll när han kom till Arsenal och förde med sig många nya metoder med vilka han byggde upp Arsenal till ett formidabelt hot för Man Utd. Ferguson var knappast helt bekväm med denna nya situation och hade vare sig i ord eller handling särskilt mycket till övers för Wenger.

I någon mening var konflikten mellan Ferguson och Wenger helt säkert också en kamp mellan två helt olika personligheter. Ferguson framstod och ville säkert gärna också framställa sig som arbetargrabben som kämpade i sitt anletes svett. Mot detta ställdes Wenger som den intellektuelle aristokraten vars spetsiga sarkasmer bet minst lika bra som Fergusons mer trubbiga våld.

Alla vapen var tillåtna i kampen mellan dessa båda kraftpaket, allt från rena småaktigheter till direkta förolämpningar. Så het var konflikten mellan dessa båda i början av 2000-talet att Premier League vid flertalet tillfällen fick gå in och av säkerhetsskäl förmana de båda att lugna ned sig, särskilt inför viktiga möten lagen emellan.

Möjligen kulminerade det hela under 2003 och 2004. Inte minst i samband med det så kallade Pizzagate på Old Trafford, sedan Man Utd med enligt Arsenal och Wenger smått otillåtna medel brutit Arsenals förlustfria ligasvit. Konflikten mellan dem båda vattnades därefter ut. Möjligen på grund av att det nya hotet från Chelsea drog uppmärksamheten till sig. Möjligen på grund av att Arsenal inte längre framstod som samma hot.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2014-09-25 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto