Det finns alltid frågetecken när en känd gammal fotbollsspelare släpper en ny bok i form av en självbiografi, och media mattbombas med tuffa citat och åsikter, och kontroversiella rubriker. Hur mycket av det där är faktiskt genuina uppfattningar och hur mycket av det där sägs huvudsakligen med syfte att sälja boken?
Det är väl närmast den fråga man kanske ställer sig och bör ställa sig, i sådana sammanhang.
Men nu när Roy Keane släpper sin nya bok The Second Half så vet jag inte riktigt om det är en fråga man faktiskt behöver ställa sig. Eller man bör kanske i alla fall ställa frågan, men chansen finns att man helt enkelt kommer fram till att den inte var aktuell. Man kan nämligen tycka precis vad man vill om Keane, men han har alltid framstått som ärlig.
Boken lyfter fram många lika intressanta som obekväma påståenden. Inte minst vad avser intrigerna i Man Utd runt Alex Fergusons konflikt med Man Utds tidigare aktieägare John Magnier, samt den konflikt som ledde till att han själv under 2005 fick sparken från Man Utd. Men även en återblick på det ökända överfallet på Alf Inge Haaland har skapat rubriker.
(Med tanke på att konflikten med Magnier handlade om ägarskapet av hästen Rock of Gibraltar, så kan det ju ses som något av en händelse att Irland just ikväll möter just Gibraltar i EM-kvalet.)
Roy Keane är helt säkert ärlig i meningen att han helt uppriktigt säger vad han tycker, tänker och tror. Men det utesluter så klart inte att han säger saker utifrån sitt perspektiv, sitt sätt att se på saker, utifrån den information han själv har tillgång till och möjligen i ett mänskligt försök att i efterhand rationalisera egna beslut och handlingar.
Man ger sig självklart inte på Alex Ferguson helt och hållet ostraffat. Inte ens om man heter Roy Keane. Båda två är så klart ikoner för Man Utds supportrar, men till och med Keane, säkert också med viss rätta, har framställts och framstått som något förbittrad i sina uppfattningar om såväl Ferguson själv som Man Utd.
Båda två är självfallet explosiva personligheter. Men det råder heller ingen tvekan om att det är främst Ferguson av dem två som är maktspelaren, den slugare och lurigare av dem två. Keane framstår mest som okontrollerbart uppriktig, en uppfattning om att man i varje givet läge ska säga precis allt man tycker och helst med så hårda ord som möjligt.
Det gör förmodligen Roy Keane till en betydligt sämre, eller åtminstone mindre inflytelserik, manager än Alex Ferguson. Men det gör inte att Keane har helt fel i det han säger om sin tid i Man Utd och i sin kritik av Ferguson. Det förstår nog alla som tillämpar ett kritiskt tänkande.
Ferguson själv har vid upprepade tillfällen sagt att framgångsrikt managerskap handlar om att utöva kontroll över klubben, och att managern alltid måste vara överordnad enskilda spelare. Att Ferguson skulle kunna tänka sig att ta till smutsiga knep för att behålla kontrollen framför en spelare borde inte vara en orimlig utgångspunkt.
Vi har ju sett det förut. Inte minst under hans sista tid i klubben gentemot Wayne Rooney. Att Rooney skulle ha begärt en transfer, som Ferguson påstod, har i efterhand visat sig vara en direkt felaktighet. En omskrivning av verkligheten, eller lögn enklare uttryckt, som syftade till att vända opinionen mot Rooney.
Att Ferguson alltså, i samband med Man Utds beslut att bryta Roy Keanes kontrakt med klubben, som Keane säger valde att läcka felaktigheter utåt till väl valda journalister om vad som egentligen skett internt i klubben, känns således inte direkt långsökt. Vilket inte heller utesluter att Keane själv faktiskt betett sig på ett icke acceptabelt sätt.
Jag har egentligen inga särskilt moraliserande uppfattningar i den där frågan. Visst, man ska inte ljuga. Men fotbollsspelare själva är knappast dygdiga dunungar, och det politiska spelet i ledningen av de stora fotbollsklubbarna är kallt och kalkylerat. Är man inte beredd att ta till smutsiga knep i den kampen så är man förmodligen inte rätt man eller kvinna för jobbet till att börja med.
Men desto bättre då att Roy Keane i det här fallet har valt att förmedla sin version av det som skett i form av en självbiografi. Många väljer ju annars att rynka på näsan åt sådana skrivprojekt, i meningen att de i något avseende är egodrivna och på något vis sätter spelaren före klubben. Lite grundar det sig väl i en machoidé att man inte ska snacka så mycket, att vad som sker i grottan ska stanna i grottan.
Men det är självklart också ett sätt att fostra öppenhet och ärlighet.
Det är inte nödvändigtvis ”sanningen” som förmedlas i en självbiografi, men det är onekligen författarens version eller bild av verkligheten, där denne ges chansen att utveckla sitt sätt att se på saken. Läsaren ges på så vis chansen att självständigt värdera båda sidor av saken och komma fram till vad som känns mest rimligt och trovärdigt.
Det är det jag främst gillar med alla former av självbiografier, vilket gör genren till en av dem jag läser mest – såväl inom fotboll som inom politik, näringsliv och kultur. Även om jag föredrar självbiografier från personer som lämnat sina uppdrag. Det gynnar ärligheten och distansen skänker också nya och välbehövliga perspektiv.
:::
Be Champions!!