Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Engelsk fotboll har fattat värdet av PR om än ej socialt samhällsansvar

Fredagar brukar kunna bli lite mer filosofiska från min sida. Normalt sett brukar det vara fotboll, bara fotboll och inget annat än fotboll. Men fredagar brukar, ibland kunna bjuda på lite fotboll med samhälle, hur fotbollen tangerar några för dagen aktuella samhällsfrågor.

De senaste veckorna har givit upphov till några sådana reflektioner, av såväl ekonomisk som humanistisk karaktär.

Fotboll och rasism blev på något sätt omedelbart aktuellt i och med Arrigo Sacchi, den gamle tränarlegendaren från Milan och Italien, gick ut med sin alldeles egna variant av ”Jag är inte rasist, men… det finns alldeles för många svarta spelare i de italienska ungdomslandslagen”.

ANNONS

Knappt hann de engelska bror duktig-journalisterna svälja sin espresso innan ett gäng Chelseasupportrar skämde ut sig på en tunnelbana i Paris, där de knuffar ut en svart man från tåget samtidigt som de stolt skanderar att de minsann är rasister och det är så de vill ha det. Det som är ett problem i Italien är helt klart också ett problem i England.

Nu är det i och för sig inte första gången just Chelseas fans skämmer ut sig. I samband med John Terrys påhopp på Anton Ferdinand, för vilket Terry drog på sig fyra matchers avstängning, så valde vissa av Chelseas fans att i samband med match öppet skandera ”You know what you are, Anton Ferdinand, you know what you are!”

Chelsea som klubb hanterade kanske inte den situationen med någon större finess. Men vad avser tunnelbaneincidenten i Paris så kan ingen direkt klaga på klubbens reaktion då de tydligt markerar att detta är ett helt oacceptabelt beteende. Kanske är det lättare att göra mot fans än mot sina egna spelare och anställda.

ANNONS

Annars är väl detta något som trots allt är en skillnad mellan England och Italien. Den här typen av uttalanden och beteenden är legitima på ett annat sätt i Italien än vad de är i England. Det tråkiga med England är bara att det inte alla gånger känns helt genuint, utan väl så ofta mest är en inställning som har med PR att göra.

Anta att händelsen i Paris tunnelbana inte hade filmats och uppmärksammats, hade samma fans fortfarande riskerat avstängning?

Rasism är och förblir ett problem också inom engelsk fotboll. Många färgade spelare, ledare och fans vittnar om detta. Men det är så klart svårt att komma åt av många olika skäl. Ett är att det alltid är svårt att leda tankar och attityder i bevis. Ett annat är en rätt märklig åtskillnad mellan att ”vara rasist” och ”bete sig rasistiskt”.

Ett ofta använt argument mot anklagelser om rasism, särskilt när de är riktade mot spelare och tränare, är att de omöjligtvis kan vara rasister eftersom det minsann spelar svarta spelare i deras egna lag. Det där användes ju för att rättfärdiga såväl Luis Suarez som John Terry. Men argumentet är missriktat och bortser från något grundläggande i det mänskliga psyket.

ANNONS

Men kanske är även anklagelsen lite missriktad. För i själva verket kanske det inte handlar om rasism i sig utan mest allmän gammal hederlig intolerans och främlingsfientlighet, usch och fy för sådant som är annorlunda. ”Oss mot dom” med andra ord. Om något inte är som vi så är det inte bra, om det är något som vi inte riktigt känner till så är vi inte helt trygga med det.

Känner vi till något annorlunda så ändrar vi dock snart uppfattning om det. Och det förklarar så klart fans och spelare som häcklar andra spelare för hudfärg men uppskattar spelare med samma hudfärg i den egna lagtröjan. På samma sätt som svenskar kan säga sig tycka väldigt illa om invandrare men ytterst sällan tycker illa om invandrare de faktiskt känner. ”Alltså inte du, men alla andra…”

Sådant här är ju vanligare än vad man vill tro, det är en beklagansvärd mänsklig egenskap skulle jag säga. Ett skäl att engelsk fotboll ändå har kommit förhållandevis långt i de här frågorna är just att det är en så global liga med så många utländska spelare. Det är inte längre så mycket som är okänt och annorlunda, till skillnad från i exempelvis Italien och Spanien.

ANNONS

Men engelsk fotboll kan inte motarbeta rasism enbart när eller för att det är bra PR.

:::

Fotboll och ekonomi är ett annat återkommande tema på senare tid, allra helst i kölvattnet av att Premier League skrev på ett nytt TV-avtal för bara den brittiska marknaden värt en bit över hisnande fem miljarder pund.

Ännu mer pengar till Premier League har med förutsägbar självklarhet väckt en hel del debatt om pengar inom fotbollen, och den ojämlikhet som finns i ekonomiska förutsättningar inte bara mellan Premier League och andra klubbar eller gräsrotsfotbollen, utan även mellan fotbollen och samhället i övrigt.

Nu är det förvisso inte så att mer pengar till Premier League betyder mindre pengar till The Football League eller till gräsrotsfotbollen. Tvärtom faktiskt, i och med att Premier League skänker en andel av sina pengar till just dessa ändamål så betyder mer pengar till Premier League faktiskt också mer pengar till dem.

ANNONS

Men i ekonomins värld som i alla andra sammanhang så är allting relativt och det folk reagerar på är självklart att skillnaderna ökar. Och då är vi inte så rationella att vi ser det positiva i att alla faktiskt får det bättre än vad de har det nu, eftersom några får det ”mer bättre” än andra.

Ett antal mer eller mindre populistiska förslag har lyfts fram som en följd. Inte minst att ökade TV-intäkter borde göra så att klubbarna sänker biljettpriserna som anses alltför höga. Här kan jag delvis hålla med, även om klubbarna med viss rätta skulle hävda att de tar ut de priser som marknaden tillåter. De har inte fel i detta.

Man vill med detta troligtvis göra fotbollen mer tillgänglig även för mindre köpstarka samhällsgrupper. Men för det tror jag även andra mer omfattande förändringar behövs på de engelska arenorna, bland annat att differentiera biljetterbjudanden och tillåta safe standing-sektioner.

ANNONS

Något jag dock reagerat på är uppgifterna att väldigt få engelska klubbar faktiskt betalar alla sina anställda en så kallad ”living wage”, det vill säga en lön som täcker de mest grundläggande levnadsbehoven såsom mat och bostad. Av nuvarande Premier League-klubbar sägs det vara bara Chelsea som faktiskt gör det.

Vilket är något de borde vara glada för och alla andra klubbar skämmas för.

Inte minst här kommer ju någon form av samhällsansvar in i bilden och inte minst här sticker ju skillnaderna i ögonen. Engelska klubbar kan betala mediokra fotbollsspelare skyhöga veckolöner men klarar inte av att ge sina anställda en dräglig tillvaro.

Premier League, genom sin VD Richard Scudamore, menar att det där är något som är upp till klubbarna själva att bestämma. Och det stämmer förvisso att det är upp till dem, men det är samtidigt en väldigt feg tillflykt. Premier League drar sig inte för att ställa en mängd andra krav på klubbarna för att få delta, så varför skulle inte det här också kunna vara ett sådant krav?

ANNONS

Det vore, om inte annat, bra PR.

:::

Be Champions!!

Publicerad 2015-02-20 kl 06:00

Kommentarer

Visa kommentarer

Senaste tweets

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto