Det tog 38 sekunder för Steven Gerrard att bli utvisad under matchen mot Man Utd. Det tog inte särskilt mycket mer än 38 sekunder efter matchen för Steven Gerrard att öppet och allvarligt be om ursäkt för det som inträffat, till sin manager, till sina medspelare och till fansen. Gerrard förstod utan att tveka allvaret i det som skett.
Det är naturligtvis ett beteende som framstår som lika oförståeligt som oförlåtligt. Men även om man alltid måste förvänta sig mer av professionella fotbollsspelare, allra helst någon så rutinerad som Gerrard, så kommer det så klart förlåtas. Och till sist är det kanske heller inte så värst svårt att förstå hur det som hände faktiskt kunde hända.
Under de 38 sekunder som Steven Gerrard befinner sig på planen så hinner han med att uträtta en hel del. En för honom så typisk svepande krosspassning. En för brittisk fotboll i all sin härlighet så typisk tackling som fick det att sjunga i Juan Matas benpipor. Och så då i nästa moment stampet eller stämplingen på Ander Herrera som fick Martin Atkinson att se rött.
Med andra ord, bortsett från det sista som händer så gör ju Steven Gerrard helt och hållet vad som förväntas av honom, vad som med all sannolikhet är den arbetsbeskrivning han fått med sig ut på planen av Brendan Rodgers. Hans jobb är att tillföra blod och inälvor till planen, att ta upp den fysiska kampen med Man Utd, att lyfta energinivån på Anfield.
Det kan samtidigt inte vara någon lätt situation för Steven Gerrard. Hans tid i Liverpool börjar närma sig sitt slut. Det är den sista matchen, på Anfield, mot Man Utd, hans och klubbens gamla fiende. Men han är inte längre en lika tydlig ledargestalt, han har fått börja på bänken och han har under hela första halvlek fått se sitt Liverpool bli taktiskt och fysiskt utmanövrerade.
En spelare av Steven Gerrards kaliber drivs av en önskan att vara i förgrunden, inte bakgrunden. Det har inte bara gjort honom till en stor spelare utan också till en ledargestalt. Att sitta på bänken är för honom en ovan och helt säkert också oönskad känsla. Under matchen har han fått värma upp till Man Utd-fansens häckel om nästan vunna ligatitlar.
Brendan Rodgers beslut att ta in Steven Gerrard till andra halvlek var på sitt sätt förståeligt men även genomskinligt. Hans taktiska plan hade käkats upp av Man Utd som även rent fysiskt dominerade på planen. Han valde då den lösning som rimligtvis borde ligga varenda Liverpoolmanager närmast till hands, att när allt annat misslyckas hoppas att Gerrard ska ta och vända matchen på sina axlar.
Det är mycket som lagom till andra halvlek tynger dessa axlar. Någon form av revanschkänsla måhända över att sitta på bänken och få sitt värde ifrågasatt, och mot Man Utd-fansen. Helt säkert en känsla av ansvar och förpliktelse att det är på honom matchens vändning hänger. Kanske även en frustration över att hans förmåga om än formidabel ändå inte är vad den en gång var.
Där i alla fall jag landar är att även om allting blev fel för Steven Gerrard och ett misstag lika dyrbart som onödigt blev konsekvensen, så var det ändå mänskligt och på så vis förståeligt. Fotbollsspelare, även de allra största spelarna, är till sist bara människor och måste kunna förväntas reagera mänskligt på utsatta lägen och jobbiga situationer.
Som fans glömmer vi ofta det. Antingen för att det skänker någon form av nöje att gotta sig i en motståndares misslyckande. Eller för att vi reagerar på och värderar en situation utifrån ett filter av tid och distans som inte är möjlig för spelaren, och helst också insvepta i den varmvåta filt av kognitiv trygghet som eftertankens kranka klokhet bidrar oss med.
Ett visst ansvar menar jag vilar även på Brendan Rodgers axlar. Han kan inte vara omedveten om Steven Gerrards situation eller det ansvar han trots allt lägger över på honom. Instruktionen han ger Gerrard är tydlig och med den instruktionen följer en risk att det som nu skedde faktiskt sker, även om det var svårt att föreställa sig redan efter 38 sekunder.
I det avseendet är det klädsamt av Rodgers att inte efter matchen kritisera Gerrard. Inte bara för att Gerrard själv redan har bett om ursäkt eller för att det vore kinkigt och känsligt att kritisera en klubbikon. Men för att en viss del av ansvaret för det inträffade faktiskt vilar på hans axlar. Dessutom gör Rodgers det nog klokt i att istället välja att se framåt istället för att älta det som redan inträffat.
En i huvudsak tragisk konsekvens är att Steven Gerrard kan ha fått avsluta sin storartade Liverpoolkarriär, som många håller som den kanske främsta i klubbens historia jämte Kenny Dalglish, med två avgörande och ödesdigra misstag. Förra säsongens halkning som kostade Liverpool en ligatitel och denna säsongens stämpling som kan kosta Liverpool en Champions League-plats.
En sådan avslutning vore ovärdig en spelare som Steven Gerrard. Men sagan är ännu inte slut. Stora spelare är stora spelare inte för att de aldrig varit nedslagna utan för att de alltid rest sig efter att ha varit nedslagna. Den 30 maj spelas FA-cupfinalen på Wembley. Den 30 maj är som av en händelse även Steven Gerrards födelsedag, en dag då han har möjlighet att spela sin sista match och lyfta sin sista titel för den klubb han representerat hela sitt liv.
Utgå från att Steven Gerrard har en huvudroll då också!