Det framstår som en olycklig ödets ironi att på samma dag som folk och fans i Liverpool samlades för att minnas och kräva rättvisa för de 96 människoliv som gick till spillo på Hillsborough den 15 april 1989, så uppdagas nya skrämmande uppgifter om en annan hemsk händelse i engelsk fotbollshistoria som krävde 56 människoliv på det mest förfärande sätt.
Det skulle ha varit en dag för firande. Det var säsongens sista match i ligan för Bradford City. Fullsatta läktare på hemmaplan där spelare, ledare och supportrar tillsammans skulle fira vinsten i Division 3 och att klubben tagit klivet upp i Division 2. Det skulle visa sig bli en dag av sorg.
Det var den 11 maj 1985, det vill säga ganska precis 30 år sedan, som den stora läktaren på Valley Parade, Bradford Citys arena, fattade eld. Läktaren var gjord av trä, brand- och säkerhetsrutinerna var undermåliga och inom loppet av blott några minuter var hela läktaren ett brinnande inferno. Män, kvinnor och barn flydde för sitt liv. 56 flydde förgäves, mångfalt fler led skador.
Den undersökning som följde på brandkatastrofen, ledd av juristen Sir Oliver Popplewell, kom fram till att elden orsakats av en tändsticka, cigarettglöd som ramlat ned på torrt bråte under läktaren. Popplewells slutsats med egna ord blev att katastrofen var ”an accident exacerbated by negligence”, det vill säga en olycka förvärrad av vårdslöshet.
Ändock en olycka.
En av de överlevande från branden i Bradford var Martin Fletcher, som då var 12 år gammal. Hans yngre bror Andrew, hans far John och farbror Peter, och hans farfar Eddie, försvann samtliga i elden. I vad man får förmoda är en högst personlig jakt på svar har Martin Fletcher ägnat de senaste 15 åren åt att undersöka vad som egentligen hände den där tidiga majkvällen 1985.
De observationer och omständigheter som Fletcher gräver fram i sin undersökning är djupt obehagliga och sätter ett förfärligt frågetecken kring Popplewells slutsats att branden var en olycka.
Ordförande för Bradford City vid tiden för branden var Stafford Heginbotham, en lokal affärsman med olika affärsintressen runtom i regionen. Och det är han som utgör huvudfiguren i Fletchers undersökning. Fletcher uppdagar nämligen att branden på Valley Parade är långt ifrån den första branden som drabbar Heginbotham.
Mellan 1967 och 1981 brinner hela åtta byggnader ägda av Heginbotham ned, något som resulterar i utbetalda försäkringar till Heginbotham motsvarande £27m i dagens penningsvärde. I samtliga fall är byggnaderna en ekonomisk belastning för Heginbotham. Fletcher frågar retoriskt om någon människa egentligen kan ha så mycket otur som Heginbotham verkar ha haft.
Även Valley Parade var en finansiell hämsko för Heginbotham som vid tillfället befann sig i ekonomiska svårigheter och hade problem att betala löner till sina anställda. Bradfords uppflyttning till Division 2 ställde också nya krav på upprustning av Valley Parade motsvarande £2m.
Den otäcka frågan är så klart om Stafford Heginbotham ställd inför dessa problem helt enkelt tog till en till synes under 20 år beprövad och utvecklad metod för att lösa sina finansiella problem. Att helt enkelt låta dem gå upp i rök.
Martin Fletcher avstår från att rikta några direkta anklagelser, vilket han nog gör klokt i. Att anklaga utan bevis men endast med indicier kan aldrig vara klokt. Man måste dessutom fråga sig huruvida Heginbotham, även om han nu hade tänkt sig att bränna ned Valley Parade, verkligen hade valt just den tidpunkten att göra det – en fullsatt matchdag.
Väl så troligt är kanske att Fletcher i sitt personliga sökande efter svar om branden på Valley Parade istället har snubblat över annan smutsig byk i Heginbothams historia. Det frestar så klart att sätta denna byk i direkt samband med katastrofen, inte minst sett till det som trots allt är gemensamt, men det riskerar vara en förhastad slutsats.
Djupt störande är emellertid att omständigheterna kring brandkatastrofen nu är höljda i ett töcken. Att 56 människoliv har gått till spillo är illa nog. Att inte veta riktigt hur och varför, om det var en olycka eller attentat, är om möjligt illa värre. Det river självklart upp många sår, även för de vars sår har hunnit läka mer än Martin Fletchers.
Man frågar sig så klart hur det kunde undgå Sir Oliver Popplewells ursprungliga utredning att Stafford Heginbotham hade varit så branddrabbad. Det kan så klart finnas flera skäl. Upprördhet och tunnelseende i samband med branden måhända, och många krav på omedelbara svar. Det fanns heller inte samma tekniska möjligheter som idag att hitta sådana mönster.
56 människoliv togs av elden på Valley Parade den 11 maj 1985. När Martin Fletcher idag publicerar boken ”Fifty-Six – The Story of the Bradford Fire” så kommer dess minsta eftermäle bli att omständigheterna kring branden ges ännu en genomlysning. Drabbade och anhöriga måste hoppas att Fletchers sökande efter sanningen bistår även dem med svar.
Eller om sanningen var Bradfordbrandens 57:e dödsoffer.