Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

En sparkad manager är ett misslyckande för klubbens anställningsprocess

Under de två senaste säsongerna har fler managers sparkats än någonsin tidigare. Under 2013-14 fick tolv managers i Premier League sparken, och under den här säsongen har totalt 47 managers fått sparken i Premier League respektive The Football League. Alltmer aktiva ägare, högre finansiella motiv och en tuffare mediabevakning är faktorer som alla bidrar till en liknande utveckling.

Normalt sett när en manager får sparken så brukar det medföra två olika typer av reaktioner. Dels de som omedelbart kommer att spekulera i än det ena och än det andra stora managernamnet som ska ersätta den nyss sparkade. Dels de som vrider händerna i uppriktig förtvivlan över fotbollens kortsiktighet och hur den sparkade managern borde ha fått mer tid.  Media, supportrar och inte minst LMA, managerfacket, riktar nästan undantag kritik mot klubbar för hur de till synes lika obekymrat som obetänkt ger managers sparken.

Märkligt nog är det ingen som riktar vare sig kritik eller andra synpunkter mot hur samma klubbar anställer managers. Ändå kunde man tycka att det borde finnas ett rätt tydligt samband mellan beslutet att anställa en manager och ett senare beslut att avsluta anställningen, bra input ökar chansen till bra output. I min mening är en klubblednings absolut viktigaste beslut att anställa en manager, ändå är det beslut som ofta skjuts från höften, är dåligt researchade och saknar en rationell beslutsprocess.

David Moyes är ett av de senaste årens mest spektakulära misslyckanden som manageranställning när han utsågs att ersätta Alex Ferguson i Man Utd. Det fanns skäl att hans namn förekom i det sammanhanget, men det finns också skäl att misstänka att om han inte hade varit skotsk, och inte varit den som låg närmast någon slags fantombild av en yngre version av Ferguson, så hade han aldrig varit aktuell för uppdraget.

Tottenham är en annan klubb som har haft fantastiskt svårt med att lyckas i sina manageranställningar. Daniel Levy tog över som styrelseordförande i Tottenham 2001 och har under sina 14 år i klubben tagit nio försök på sig att hitta rätt manager. Huruvida Mauricio Pochettino är den rätte återstår att se, oddsen är rätt låga på att Levy snart kommer se sig om efter någon annan.

Chelsea har José Mourinho att vända sig till så klart men utöver honom så har ju de minst sagt haft sina egna bestyr med att hitta rätt. De som brukar ha det mest kämpigt är normalt sett klubbarna i tabellens nedre regioner där redan svåra beslut görs ännu mer tafatta av att nedflyttningspaniken drabbar klubben och dess ledning. Swansea har lyckats ganska bra, även om de gjorde en utflykt med Michael Laudrup.

Southampton är en klubb som har fått mycket beröm under de två senaste säsongerna, huvudsakligen för sitt positiva spel, sina resultat, sin akademi och för hur de har lyckats i sina spelarvärvningar. Men Southampton är också den klubb i Premier League som har lyckats allra bäst med att hitta en plan och fungerande metod för att anställa managers.

Les Reed, Southamptons verkställande direktör, menar i en intervju med BBC att så många klubbar sparkar sina managers för att de själva saknar en tydlig och enhetlig anställningspolicy. Beslutet att sparka en manager sker ofta reflexmässigt, eller så säger managern upp sig plötsligt, vilket självklart stressar upp anställningsprocessen av en ny manager. Ofta söker då klubbledningen skydd bakom det kända och etablerade managernamnet.

Engelska fotbollsklubbar är fenomenalt dåliga på att anställa managers, allra helst om man betänker sig att det i samtliga fall handlar om ekonomiska verksamheter i mångmiljonklassen, normalt sett med skickliga politiker och affärsmän i sina styrelser med erfarenhet från andra områden. Det saknas både en idé om vilka egenskaper man söker hos en manager och en handlingsplan för vilka kandidater som vid behov skulle vara aktuella.

Det är ett rätt störande perspektiv och desto mer upprörande när man tänker på att det ju knappast hör till ovanligheterna inom engelsk fotboll att en styrelse eller klubbledning har att fatta dessa beslut.

Southampton har skapat en profil för vilka egenskaper de ser som viktiga i en manager för just deras klubb, och dess kultur och värderingar, och det är utifrån denna profil de söker och anställer sina managers. Det har varit en framgångsrik metod. Sedan 2010 har Southampton tagit sig från League One till den här säsongens sjundeplats i Premier League, med europeiskt cupspel som följd. Längs vägen har man haft tre managers – Nigel Adkins, Mauricio Pochettino och Ronald Koeman.

Av detta har följt två konsekvenser. För det första att samtliga tre av dessa managers har gjort bra och lyckade jobb i Southampton, ingen har presterat sämre än förväntat. För det andra att Southampton inte har hamnat i något stressat beslutsläge där de tvingats sparka en manager för att snabbt anställa en annan. Beslutet att byta ut Adkins mot Pochettino var noga överlagt och planerat, och när Pochettino lämnade klubben för Tottenham så fanns en idé om vem som skulle ersätta honom.

Southampton är en klubb som just nu får väldigt mycket beröm för hur de bedriver sin verksamhet. I många avseenden är kanske Southampton den mest professionellt skötta engelska fotbollsklubben, även om den inte arbetar med de största ekonomiska resurserna. Kanske förtjänar Southampton särskilt beröm för att på ett så bra sätt hantera vad som kanske är en fotbollsklubbs enskilt viktigaste beslut.

Deras framgång under den senaste femårsperioden är hur som helst inte någon tillfällighet. Och det är ju ett skönt perspektiv i denna moderna fotboll att det faktiskt inte bara är pengar som är ett medel för framgång, utan framgång kan i samma utsträckning nås genom bra management.

Publicerad 2015-06-02 kl 06:00

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons