Det kan låta lite fånigt men en av förra säsongens fotbollshöjdpunkter för mig kom i början av maj när jag satte mig ner och tittade på playoff-finalen i vad som då kallades för The Conference mellan Grimsby och Bristol Rovers. Det var en välspelad och underhållande final som gick hela vägen till straffsparkar och med en fantastisk stämning på Wembleys läktare.
Det är svårt att föreställa sig Division 5 i något annat land som kan skapa ett så stort intresse både i och utanför det egna landet. 50,000 åskådare en playoff-final. Vilken annan femtedivision skriver sina egna TV-avtal och har ett antal av sina matcher direktsända i TV? Det är en tydlig vittnesbörd om den engelska fotbollens popularitet och inte minst bredden på engelsk fotboll också bortom strålkastarljuset i Premier League.
Inför den här säsongen profileras serien om. Ligan byter namn från det gamla The Football Conference till det nya och mer gångbara National League, vilket påverkar också den norra och södra divisionen därunder. Det ger också en tydligare och mer sammanhängande profil gentemot både The Football League och Premier League.
Förutsättningarna i National League är tuffa. Ingen annan engelsk division är tuffare att gå upp från. Ligan består av 24 klubbar och endast vinnaren är garanterade en automatisk uppflyttningsplats. Platserna 2-5 gör därefter upp i playoff om den andra uppflyttningsplatsen. Det är ingen tillfällighet att nedflyttning från League Two och The Football League brukar betraktas som att ramla ned i ett fotbollens svarta hål.
En av den här säsongens stora favoriter i National League var svindlande nära att ta sig upp redan förra säsongen. Grimsby Town hade häng på tabelltoppen ända in i seriens sista omgång och till sist förlorade man playoff-finalen mot Bristol Rovers på straffar. Det var tredje säsongen i rad som Grimsby tog sig till playoff, vilket visar något om hur små marginaler det handlar om att ta sig upp till The Football League.
I besvikelsens mörka stund för Grimsby så hittade dock klubbens supportrar ett hopp om framtiden. Under sommaren har Grimsbys supportrar samlat in över £100,000 genom så kallad crowdfunding till spelarköp som Paul Hurst, Grimsbys manager, har haft tillgång till. Med hjälp av dessa pengar har Grimsby kunnat behålla sina viktiga spelare samt köpa nya erkänt skickliga spelare som anfallaren Omar Bogle, Andy Monkhouse, Richard Tait, Josh Gowling, Danny East och Marcus Marshall.
Grimsby har befunnit sig i tabelltoppen flera säsonger i sträck och står betydligt starkare inför den här säsongen än någon tidigare. De får alltså bära ett tämligen tydligt favoritskap inför säsongen och tack vare sina supportrar så bär man detta favoritskap med en väldigt positiv stämning både i och runt omkring klubben.
Favoriter inför säsongen är också Tranmere Rovers som flyttades ned förra säsongen från League Two. Sedan dess har man anställt Gary Brabin som manager, vilket är ett intressant val. Det är naturligt att nyss nedflyttade klubbar ses som favoriter men man ska samtidigt komma ihåg att det är notoriskt svårt för nedflyttade klubbar till National League att ta sig tillbaka till The Football League.
Istället är det Eastleigh FC som allmänt betraktas som Grimsbys stora rivaler den här säsongen. Eastleigh slutade femma redan förra säsongen innan man förlorade i playoff mot just Grimsby. Men under sommaren har Eastleigh gjort några rejäla förstärkningar.
Först kom vänstermittfältaren Lee Cook från Barnet, som förra säsongen vann The Conference. Och för bara någon vecka sedan gjorde Eastleigh dessutom klart med Andy Drury, en kreativ och spelskicklig mittfältare med mängder av rutin från The Championship och övriga The Football League, och som även han tidigare har vunnit The Conference, 2009-10 med Stevenage. Många ser Drury som sommarens värvning i National League.
Det är värvningar som propellerar Eastleigh upp från förra säsongens status som outsiders till rena favoriter den här säsongen. De hankade sig med nöd och näppe till playoff förra säsongen och väl där så fick de ordentligt med stryk av Grimsby. Men värvningarna av Cook och Drury ger laget en helt ny stadga och dimension.
En av den här säsongens outsiders är Wrexham FC som nu gör sin sjunde raka säsong utanför The Football League sedan man säsongen 2007-08 åkte ur League Two. Förra säsongen var en besvikelse för Wrexham där man till sist blev av med två managers – först Kevin Wilkin och därefter Carl Darlington, efter återkommande rapporter om bråk och konflikter i laget och mellan spelare och tränare framför allt under Wilkin.
Wrexhams nye manager Gary Mills är en rutinerad och framgångsrik manager på den här nivån. Han har haft framgångar i The Conference både med York, med vilka han tog sig upp i League Two säsongen 2011-12, och med Gateshead som han tog till playoff för ett år sedan. Nu har han utfärdat ett löfte om att göra Wrexham till en stor klubb igen.
Det finns onekligen en stolt tradition i Wrexham, och laget visade under förra säsongens andra halva att där också finns talang och potential. Louis Moult, Manny Smith och Blaine Hudson hör till lagets bästa spelare och i Robbie Evans har man en av seriens främsta unga talanger. Gary Mills har ett tufft uppdrag framför sig men också ett bra spelarmaterial att jobba med.
Grimsby, Eastleigh och Wrexham – där har ni mina tre favoriter i den här säsongens upplaga av National League.